Första läsningen
Jes. 50:4-10

Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Andra läsningen
Fil. 2:5-11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Matt. 21:12-17

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

Predikan

Templet har blivit ett rövarnäste. Det skulle vara ett bönens hus. Ett ställe för stillhet, ett ställe för glädje och sorg, ett ställe för jubel och dans inför Herrens ansikte. Men istället har templet blivit övertaget av en skara köpmän, med de religiösa ledarnas välsignelse. Barnens sång är inte längre välkommen, här ska förrättas offer enligt lag och ordning, till punkt och pricka, så som fäderna bestämt, “så som Gud sagt”.

Men tydligen var det inte såhär som Gud tänkte det. Såhär skulle det inte vara i hans hus. Jesus välter borden och stolarna för dem som använder templet för fel ändamål, istället sätter han sig ner och tar emot de blinda och lytta, barnen, de fattiga – alla dem som inte själva kunde prestera det som förväntades av köpmännen och den religiösa eliten som nu hade makten i templet.

Som Jesu lärjungar uppmanas vi också att vara vaksamma på vad det goda verkligen är, vad Guds tanke egentligen är med saker och ting. Att inte låta oss själva dras med i något som motsvarar att vara köpman i templet, utan istället göra utrymme för det verkligt viktiga i livet. Det vill säga nåden, kärleken, det eviga livet.

Det är ju det som det innebär att ha Jesu Kristi sinnelag, som andra läsningen talar om.  Att äga Guds gestalt innebär inte att bli uppblåst och präktig, utan det handlar om att bli en tjänare. Det handlar om att få ett ödmjukt hjärta.

Genom hela Nya testamentet möts vi av upprepade uppmaningar att börja tänka och agera på samma sätt som Jesus gjorde. Vad är det som det ytterst handlar om? Den kristna tron presenterar en bild av detta igenom skrifterna. I skapelseberättelsen deklareras om människan att vi är Guds avbild, skapade att representera Gud i världen. Vi läser också att vi genom synden går miste om den fullheten som den ursprungliga skapelsen hade. Men vi lämnas inte där. Dagens tema påminner oss om att Jesus kommer till oss, beredd att dela vårt lidande och bära vår synd, för att befria oss från syndens börda.  Vi uppmanas att tro på honom, att följa honom och lära av honom. Vad innebär det att tro, följa och lära?

Att tro är att förtrösta. Vi får lita på det som Jesus säger. Vi får förvänta oss att det han säger är sant och gott. Vi får också lita på det han gör. Han går till korset för vår skull och demonstrerar kärlekens väg. En väg som ibland kräver lidande för att det goda ska kunna bli verklighet. Kristi lidande är, i det perspektivet, det yttersta lidandet. Ett lidande för allt lidandes skull. På korset möter Guds kärlek all den synd som finns i världen. Genom korset möter all sorg tröst, all motgång uppmuntran, allt lidande helande. Inte så att varje orsak till sorg nu är utplånad, eller så att motgång inte mera finns, eller så att vi inte behöver möte lidande. Det handlar om att Jesus visar att han, ytterst sett, har makten över dessa och att han främst, men också hans folk fram till idag, har ändrat världshistoriens riktning på ett avgörande sätt. Det är därför barnen ropar: “Hosianna”. De anar att själva den mänskliga tillvaron nu kommer att förändras.

Det är därför vi följer. Vi följer därför att Jesus går i en riktning som för med sig välsignelse och frid. Vi följer för att vi tror på visionen om en mänsklighet ledd tillbaka till en sådan godhet som den ursprungliga skapelsen representerar. Vi följer för att vi tror att det som Jesus påbörjade leder till goda, sanna, vackra och meningsfulla händelser i världen.

Och därför behöver vi lära oss. Lära oss att se världen på ett nytt sätt, lära oss att se på våra medmänniskor på ett nytt sätt, lära oss att se till oss själva på ett nytt sätt. I den ursprungliga skapelsen skulle människan, som Guds avbild, fungera som Guds representant i världen, en spegling av det ljus som finns hos Gud. Samtidigt skulle vi bära fram det vi ser i skapelsen till Gud. Det är alltså en rörelse i två riktningar. 1) Vi tar emot från Gud: hans nåd, hans vilja, hans ordning för livet. Vi lär oss att leva i hans rike. Och 2) vi ger till Gud: vår tacksamhet, våra bekymmer, vår tillbedjan och våra böner.

Det är en långsam process av att justera. Det är som om vi som människor är en slags spegel genom vilken Gud ser på världen och världen ser till Gud. Med en sådan förenklad bild kan vi föreställa oss hus vår omvändelse också är spegelns omvändelse. Vi vänder på spegeln, arbetar med oss själva, ända tills den visar Guds fullhet till världen, ända tills den visar allt som finns i världen åt Gud. På det viset avbildar vi Gud och hittar tillbaka till vårt ursprungliga syfte, till livets mening!  Man kan också förstå saken med en slags parallell förklaring och säga att det endast är då vi tillber och riktar vårt hopp till den sanne Guden, alltings skapare, som vi verkligen fungerar som Guds avbilder. Det är endast då som vi får erfara vad det är att vara människa på det sätt som Gud tänkt det.

I praktiken handlar det ofta om att besinna sig. Att inte låta pengar vara viktigare än kärlek, att inte låta arbetet vara viktigare än familjen, att inte låta hur saker kan uppfattas vara viktigare än att verkligen möta en medmänniska. Guds rike går i en sådan riktning, en riktning där Guds vilja sker i himmelen och på jorden. Då Jesus förbereder sig för sin frälsningsgärning slänger han ut köpmännen ur templet och betjänar de minsta, de fattigaste och de sjuka. Vi uppmanas hitta till ett likadant sätt att tänka om våra egna liv. Jesus ger oss gåvan att få både tro på, följa och lära av honom. Vi får del i frälsningen. Gud ger oss möjligheten – idag – att lämna vår synd vid korset och börja ett nytt liv. Ett liv som handlar om att vandra tillsammans med Jesus, i kraft av hans Ande, med ett sådant sinnelag som han hade.

Då vi nu förbereder oss för påskens händelser kommer vi snart till kristendomens största högtid. I stilla veckan får vi dagligen ställas inför berättelsen om Jesu lidande och uppståndelse. Varje dag får vi en påminnelse om att låta våra sinnen förnyas. Att inte bli förhärdade, självtillräckliga och bittra, utan istället förstå Guds kärlek på ett sätt som väcker iver i oss att spegla honom i våra liv. Så kan vi ta del i den glädje som uppståndelsen vittnar om och så kan vi också, genom tron, efterföljelsen och lärandet, allt mer spegla Kristi kärlek in i denna brustna värld. Då får vi bli som barnen i dagens evangelietext, som jublar då de ser vad Gud gör.

Det är min bön att vi får bli en församling som präglas både av det ödmjuka sinnelag som Kristus hade och den glädje som de fattiga, de utstötta och barnen kände i mötet med världsalltets Herre. Amen.

Första läsningen
5 Mos. 32:36–39

Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare,
då han ser att de inte orkar mer,
att det är ute med hög som låg.
Då frågar han: ”Var är deras gudar,
klippan som var deras tillflykt,
de som åt fettet vid deras slaktoffer
och drack vinet vid deras dryckesoffer?
Må de gripa in och hjälpa er,
låt dem ge er skydd!
Vet att jag är Gud,
jag och ingen annan.
Det är jag som ger död och liv,
jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:3–7

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.

Evangelium
Mark. 1:29–39

Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och det sade de genast till Jesus. Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon passade upp dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var.
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade: ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.” Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna.

Predikan
Jag vet inte med er, men jag är inte riktigt säker på vad en demon är. Jag vet ju och ser ju vad de orsakar i skrifterna och läste just i evangeliet att Jesus driver ut  dem ur människor. De är onda makter. Men egentligen är det ganska svårt att veta mycket mera än så om dem. Men det är tydligt att det, som en del av tron, finns ett liv i Andens kraft: kraft till tröst, kraft till kärlek, kraft att få det onda att ge vika för det goda.

Aposteln Paulus, som också identifieras som avsändare till dagens andra läsning, jobbar intensivt med frågan om hur judarnas tro på en Gud, det liv som Kristus levde och den erfarenhet av Andens ledning som församlingen hade ska gå att få ihop. På många sätt är ju han den första kristna teologen. Han försöker fånga in vad livet i tro handlar om. Det ter sig tydligt för mig att Paulus inte ser tron som en slags bonus till normal tankeverksamhet, utan som grunden för hela det mänskliga livet. Som vi tror, så idkar vi politik. Som vi tror, så lever vi i våra familjer. Som vi tror, så handskas vi med motgång. Tron, både i gott och ont, lägger grunden för  hela livet.

Därför vill jag idag, då gudstjänsten kretsar kring den tro som Jesus väcker, rikta vår uppmärksamhet mot Paulus arbete  i stort. Han är nämligen den första som systematiskt arbetar med frågan. För honom finns två viktiga motiv: Kristus och Anden. Dessa två blir liksom hans tillägg till den långa judiska traditionen av tro, som han själv kommer ifrån som farisé.

Eftersom Paulus är farisé så känner han ju till förväntningarna på Messias som finns inom den rörelsen. De väntade en frälsare, en räddare, sänd av Gud. Men i och med Jesus behöver den förväntan korrigeras, omformas. Paulus teologi kan sägas vara ett sätt att omformulera vad trons mål egentligen handlar om.  Han talar om ett liv i Anden, som sker inom ramen av en församling, vilken är enad i Kristus. Jag förstår Paulus arbete som ett sätt att tvinga oss att ifrågasätta våra utgångslägen och förväntningar på Gud. Som ett sätt att “trimma vår tro” så att den fungerar bättre i vardagen. I Romarbrevet talar han om en sinnets förnyelse, som ska vara ständigt pågående. Och vad kretsar den förnyelsen kring? Jo frågan om vad det innebär att leva i tro på Kristus och i Andens kraft och närvaro.

Paulus talar också om välden och makter. Hos honom är det tydligt att dessa verkar i oss både individuellt och sociopolitiskt. Det vill säga vi har alla våra egna utmaningar, men då vi ser på oss kollektivt så har vi ytterligare andra problem att handskas med.  Paulus hävdar att dessa  makter är besegrade i Kristus och i Anden. Genom Jesu död på korset och hans uppståndelse är dödens udd bruten och ondskan besegrad. Men samtidigt inser Paulus att mycket av det onda finns kvar i världen och därför ger oss Gud, genom tron, Anden – en hjälpare som ger oss kraft och tröst.

Man ser hur dessa motiv kommer samman i Efesierbrevets tredje kapitel (Ef 3:14): “Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss,  honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.”

Paulus prisar Gud, Fadern, för att han ger oss styrka i Anden och tro på Kristus. Den styrkan, den tron, formar om vårt sätt att handskas med världen, så att vi blir rotade och grundade i kärleken. Och vi, vi vanliga bristfälliga människor, vi blir uppfyllda av hela Guds fullhet. Det är ett sådant liv vi bjuds in i. Det är det vi talar om då vi talar om livet i Anden. Ett liv som lyssnar till Guds ledning och uppmuntran. Som stärker vår tro och vår överlåtelse. Som bjuder in oss att tänka annorlunda. Att omvända oss, bort från det falska, som saknar kärlek, till en tro som ger både kraft, styrka och kärlek. Det är ett gott budskap, ett budskap värt att prisa Gud för. Det som bryter ner – de makter och välden som leder till det onda – vare sig det beskrivs som död, demoner, synd, elände eller bara misstag och missförstånd – de är besegrade i Kristus och i Anden har vi fått kraften att ta del i den segern.

Vad betyder det mera konkret? För det är ju där som kärleken blir verklighet, i det konkreta. Det betyder att på grund av det som Jesus gjort och på grund av att Gud sänder sin Ande till alla som vill ta emot honom, så är vi inte längre bundna att göra samma misstag om och om igen, vi är inte tvingade till att göra det som är ont. Vi behöver inte ljuga, vi behöver inte använda våld, vi behöver inte manipulera och tvinga. Vi får istället leva fria från allt sådant. Och Anden ger oss kraft och tröst. Kraft att handskas med den ondska vi ser, tröst då vi lider av den ondska som tillfaller oss (kanske just för att vi vägrar gå med i den leken). Andra läsningen talade ju om att vi har del i Kristi lidanden.

Och på grund av vad Jesus har gjort vet vi att vi har frid med Gud. Kristus tar emot oss som vi är, sänder oss sin Ande, som vi är. Och vi får ta emot Guds nåd och kärlek, som vi är. Och en del av den nåden är det som jag predikat idag – att vi inte behöver förbli som vi är. Vi är inte lämnade ensamma. Kristus har kallat en församling att tillsammans söka honom och reda ut vad trons liv i Andens kraft handlar om. Vi har Anden och vi har varandra, som medhjälpare på trons väg. Och här får vi, som vi är, ta emot kärlek från Gud och varandra – en sådan kärlek som också inspirerar oss till att växa och förnyas. Ett liv i Jesu namn, i Andens kraft.

Och ibland tar den kraften sig uttryck i att vi får tala ut Guds nåd i formen av en bön om helande, en befallning för det onda att ge vika. Sådant är kyrkans liv också präglat av. Den tradition som finns kring livet i Anden beaktar alla olika sätt som Anden leder, tröstar och utrustar oss. Och allt detta knyts samman och finner sitt mål i tron på Kristus, den tro som förändrar liv. Som Paulus skrev: “Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss,  honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.”

Första läsningen
Sak. 3:6-10

(Där Sakarja i en syn ser Herren rena och helga Josua för det uppdrag som vi hör läsas om.)

Och detta är vad Herrens ängel försäkrade Josua:
Så säger Herren Sebaot:
Om du vandrar mina vägar
och håller mina bud
skall du råda över mitt hus
och vaka över mina tempelgårdar.
Jag skall ge dig tillträde
till den krets som tjänar mig här.
Lyssna, Josua, överstepräst, du och dina ämbetsbröder som sitter framför dig – dessa män är ett tecken: Se, jag skall låta Telningen, min tjänare, komma. På stenen där, som jag har lagt framför Josua, på denna enda sten med sju ögon ristar jag en inskrift, säger Herren Sebaot. Jag skall utplåna landets skuld på en enda dag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall ni bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd.

Andra läsningen
Hebr. 2:11-15
Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem bröder då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov, likaså: Jag vill sätta min lit till honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.
Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.

Evangelium
Joh. 7:14-18
När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.”

Predikan
Ingen orättfärdighet finns hos den som söker dens ära som har sänt honom. Eller, som vi sjöng i psalmen (279:5-7), evig härlighet och ära. Det är något som Gud ger åt oss. Men det kanske inte är vad vi är inställda på naturligt. Vi har ju en tendens att tänka på härlighet och ära i termer av stora tempel och mäktiga palats. I dessa dagar, då vi firar en gudstjänst som handlar just om “Guds hus” kan det vara gott att reflektera över vad evig härlighet och ära egentligen innebär då vi inte är i kyrkobyggnaden.

Jesus kallar ju sitt folk till lärjungaskap, till att bli elever till livets mästare. Till att leva som kyrka, eller i Jesu namn som nyårsdagens gudstjänst betonar. Som Jesu kyrka, som en gemenskap bestående av frälsta syndare, räddade brustna människor, är vi en kyrka som inte består i byggnaden, utan i den Helige Ande, som bor i våra hjärtan. Vi är alla kyrka.

Ville och jag kommer att arbeta i predikningarna under kommande månader utgående från sex traditioner som den världsvida kyrkan har levt i då de har sökt gemenskapen med Gud och varandra. Dessa är ett liv 1) i bön, 2) i helgelse, 3) i Anden, 4) i kärleksfullt tjänande, 5) i Ordet och 6) i vardaglig andlighet. Dessa är inga dogmatiska ramar som försöker beskriva det kristna livet utgående från klassiska ställningstaganden inom läran. Den delen sker i den mån det sker inom varje predikan. Men traditionerna handlar om att beskriva det liv som kyrkan fått ta emot av sin Herre. Det är ett väldigt praktiskt perspektiv på livet som kyrka.

Dagens läsningar, särskilt de två första, lyfter fram ett renande som Gud gör i oss. Ett renande som leder oss till det som evangeliet målar upp: att inte söka sin egen ära, utan Guds. Det handlar alltså om att komma till en sund frihet från en sådan självbild som leder oss till ett liv inkrökt i oss själva. Det handlar om att bli befriad från rädsla, till den frihet som Guds barn får ta emot. Andra läsningen talar om det som frihet från dödens herre, som gjort oss till slavar. Vad betyder det? Det handlar om en sådan rädsla inför den onde, det onda, som lamslår oss och hindrar oss från verkligt liv, det liv som kyrkan har fått som gåva. Första läsningen talar om det som att landets skuld blivit utplånad på en enda dag. Då ska vi bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd. Tills vi når en tillräcklig immunitet mot coronan får vi nöja oss med tryggare festligheter.

Det är något som Gud gör för oss, först och främst. Det är Gud som älskar oss så att han erbjuder oss ett nytt liv. Det är Gud som älskar oss så att han blir människa. Det är Gud som älskar oss så att han bär i sig själv världens och dödens ondska på ett kors. Det är Gud som älskar oss så att han låter våra kroppar bli tempel för hans Helige Ande.

Kristus kommer i sin kyrka, det råder lovsång och stor fröjd. Våra skulder blir utplånade, våra rädslor förlorar sin kraft. Hela livet ordnas om i ljuset av det budskap vi har hört. Vi inbjuds till ett liv som inte längre bara handlar om oss själva, till ett liv som byggs på en ny grund, den som Gud lagt genom Jesus Kristus.

Och i världens historia har det tagit sig många olika uttryck. Vissa har som gåva fått bönen, avskildheten och stillheten. Sökt sig till retreater och kloster. Andra har fått ivra för helgelsen och renheten, strävan efter det väl ordnade livet, det heliga livet. Några har blivit brinnande av den Helige Andes eld och gått ut i världen i hans ledning. Det finns de som har hittat Guds kärlek främst i att få tjäna andra. Vissa av oss gav Gud en passion för skrifterna och läran. Och andra finner att Gud kommer till dem tydligast i det vardagliga, i att göra saker i ordning i hemmet, i att glädjas över naturens skönhet. Dessa var alltså igen de olika traditionerna som kyrkan fått ta emot, inte så att Gud gav sex traditioner, utan så att Gud gav alla människor frälsningens gåva och erbjöd alla människor nådegåvor att berika och bygga upp kyrkan, gemenskapen där Gud själv bor, och detta är ett sätt att beskriva hur det tar sig uttryck.

Det är min övertygelse att alla dessa traditioner behövs för en välfungerande församling, för att vi ska kunna bli en sådan nådegemenskap som Gud vill att kyrkan ska vara. Dels, för att de vittnar om den positiva och goda mångfalden i kyrkan, dels för att de vittnar om hur vi kan växa som människor, som kristna. Gud kommer till sin kyrka, till var och en av oss på ett sätt som passar oss, men också som utmanar oss att växa.

För vad är en kyrka som enbart ivrar över skrifter, men inte älskar sin nästa? Eller vad är en kyrka som inte kan glädjas i Guds goda gåvor? Vad är en kyrka som saknar rutiner och ordning för sin bön och istället bara går dit hjärtat längtar? Förvisso kan alla dessa vara kyrka i sig själv, men det är en kyrka som riskerar bli fattig i anden. Gud ger oss gåvan av nåd att han möter oss alla där vi är, med de förutsättningar vi har.

Då vi talar om en kyrka som främst är i våra hjärtan och i vår gemensamma gudstjänst i vardagen, då talar vi om en kyrka som bär allas våra erfarenheter och insikter inom sig, både erfarenheter av det onda och det goda, erfarenheter av synd och av nåd. Då är frälsningen nära oss allihopa. Vi talar om en kyrka som kan ta sig uttryck, som kan få utrymme i allas våra liv. Och dessa traditioner, ursäkta om jag hamrar på samma spik igen, de öppnar upp för oss sätt att tänka kring vår egen tid med Gud. Hurudan är min sabbatsstund, min tid av att söka Gud och glädjas över hans verk? Min tid att reflektera över livet, dess ursprung, dess mening och dess framtid?

För någon av oss kommer svaret enkelt: Kanske vill du vara avskild och ensam i naturen? Kanske vill du läsa Bibeln och be? Kanske vill du göra något gott för någon annan? Men för andra av oss kanske svaret inte är lika säkert. Var möter jag Gud egentligen? Var talar den Helige Ande till mig om mitt liv och min framtid? Då kunde ett utforskande av de olika traditionerna, de olika gåvorna som Gud gett sin kyrka vara på plats. Om du ännu inte prövat en tyst retreat, testa! Om du aldrig tagit dig tiden att göra något gott för någon annan, bara för att, testa! Om du aldrig försökt dig på att be Gud om ledning för dagen och se vart det leder dig, testa! Förunderliga ting händer när Guds kyrka söker honom och hans rättfärdighet!

Evig härlighet och ära, ingen orättfärdighet. Det var med sådana ord jag inledde. Och nu också avslutar. Det finns inget recept för hur det borde se ut. Det finns bara en himmelsk sky av vittnen, kristna i miljontal, som innan oss lärt sig av Gud hur de ska leva sina liv. Väldigt få av dem har funnit det verkligt meningsfulla i att upphöja sig själva, knappast någon alls. Däremot har många funnit det i kyrkans liv, det vill säga i det mänskliga och vardagliga livet, då när de har funnit ett sätt att vara kyrka som Gud har gett åt just dem som gåva.

Och vi får med glädje bekänna en sådan Gud, som ger oss många sätt att vara kyrka, en allmännelig kyrka och tro, som på Kristi grund och i Andens ledning går ut i hela världen. Vi reser oss!

Första läsningen
1 Sam. 7:12
Samuel lät resa en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser (Ebeneser). Han sade: ”Ända hit hjälpte oss Herren.”

Andra läsningen
1 Petr. 1:22-25
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, ty:
Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna
i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av.
Men Herrens ord består i evighet.
Det är detta ord som har förkunnats för er.

Evangelium
Luk. 13:6-9
Jesus gav lärjungarna denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

Predikan
Historien förtäljer inte vad som hände med fikonträdet efter det. Vad tror ni? Bar det frukt eller inte? Kan ett träd bära frukt om det inte kommit något alls på tre år? Kan en människas liv vändas på ett år om man lagt ner tre år på att göra något ofruktsamt?

I tiderna då jag sysslade mera med idrott och träning brukade jag påminna nybörjare som jag hjälpte att om ens kropp blivit styv och långsam under flera år så går det inte nödvändigtvis att bygga upp den igen på en kort tid. Dagens liknelse kallar oss till att fundera över vart våra år har fört oss och vart vi ämnar gå från denna punkt.

Då Samuel reste stenen var det för att påminna sig om att Herren varit med dem på vägen. Så är det också för oss. Var och en av oss vaknar upp varje morgon till ny nåd, till nya möjligheter. Kanske inte de möjligheter vi velat ha, men var dag kommer med sin egen nåd och också sin egen möda.

Andra läsningen lyfter fram hur vi är födda av en oförgänglig sådd. Det betyder att då vi i tro söker vägar framåt är inte våra kommande år bundna av de gångna. Liknelsens tre dåliga år symboliserar kanske ett förflutet som är en börda för oss. Vi låter oss så enkelt bindas av det förgångna. Jag tror att Jesus berättar liknelsen med ett öppet slut för att vi ska stanna upp för att fundera vad som händer näst. Låter vi året som gått, med coronarestriktioner och ensamhet, med dess motgångar och usligheter binda oss för det år som kommer? Hurudan är vår tro?

I Kristus behöver vi inte vara rädda för att bli borthuggna, för tron talar om en oförgänglig sådd. Ett sådant liv som lever i uppriktig kärlek till ens medmänniska. Vårt förflutna ska inte hindra oss från att ha en framtid, inte i trons dimension. Vi behöver inte bli naiva och bara tänka positiva tankar. Nej, det vi kallas till är en nykter och mogen insikt om vad nåden egentligen innebär. Vår frälsare kallar oss att leva förlåtelsens liv, ett liv som inte låter sig bindas av det förflutna, ett liv som söker vägar framåt. I det perspektivet är de tre dåliga åren en skola, en erfarenhet, men inte en boja.

Jesus själv, i evangelierna, förlåter och helar de människor han möter. Sådant är hans arbete också idag. Frälsningen innebär inte att det onda tas bort från våra liv, utan innebär att vi har ett sätt att handskas med det. Vi kallas in i ett år av förlåtelse och helande. Till ett år då vi kan säga att Herren hjälper oss, dag för dag.

Ibland kanske det känns som ett ögonblick i sänder. Som att varje dags börda är stor nog. Men då får vi säga som Samuel. “Ända hit hjälpte oss Herren”. Och vi får förtrösta på att han hjälper oss framöver också.

För vilken motgång vi än möter vill Jesus leda oss längs den väg som kommer. De tre dåliga åren är bakom och vägen framåt är öppen. Vandrar vi den tillsammans med Jesus eller vandrar vi den bundna av de tidigare år vi har haft? Här finns att lära sig, här finns att böja sig, att renas och helgas. Men varje dag vill Gud hjälpa. Hjälpa så att vi befrias från snaror och undgår faror.

Och det är en sådan Gud, som vill ge oss hopp och ledning, som vi till näst ska bekänna med trosbekännelsens ord.

Första läsningen
Mal. 4:1-2

Ja, dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar. Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten.

Andra läsningen
1 Kor. 15:22-28

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

Evangelium
Matt. 25:31-46 (samma text som i första årgången)

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Predikan
Evangelisten Matteus är den av evangelisterna som förmedlar de hårdaste Jesus-orden åt oss. Hos honom hittar vi de flesta av Jesu undervisningar som handlar om en dom där den som är god separeras från den som är ond. Visst finns det liknande undervisning hos de andra evangelisterna, men Matteus är liksom amprast. Han talar om vargen i fårakläder, om vetet och ogräset och idag: fåren och getterna. Och här finns ett gemensamt drag i alla dessa hårda ord. Nämligen att vid den yttersta dagen ska allt bli synligt. Vi ska se vem av oss som låtsades vara ett lamm, men egentligen var en varg. Vi ska se vem av oss som verkade vara vete, men egentligen var ogräs. Vi ska se vem av oss som är ett får och vem som är en get. Domen handlar alltså här om att synliggöra vems liv som är integrerat, vems liv som är sant – och vilka som är hycklare.

Sett ur det perspektivet handlar alltså domens dag om att Kristus förevisar, demonstrerar, hur det egentligen är ställt med oss. Lever vi i ödmjukhet och kärlek? Lever vi i tro? Och märk då, då vi tolkar dagens liknelse (vilken är en liknelse, för den handlar ju om får och getter, det är en bild) att det inte handlar om huruvida vi presterat fantastiska gärningar, utan om vi varit ärliga inför Gud och människor. Har vi låtsats leva syndfritt, men i verkligheten agerat med ont uppsåt. Har vi visat upp en fasad som fått vår nästa att känna sig som sämre människor än vi? Har vi låtsats vara präktigare och syndfriare än vi egentligen är? Då är vi som vargen i fårakläder – vi har inte visat vår sanna natur.

Den däremot som bekänner sin synd, inför Gud och medmänniskan. Den riskerar inte domen. Den människan har lagt fram det som tynger ens samvete och gjort upp med sanningen. Den människan har levt i en tro som inte handlar om att måla upp osanna bilder av ens förmåga, utan levt i en tro som bygger på sanningen och förtröstan på Gud.

I sin Bergspredikan dömer Jesus den som kallar sin broder för en dåre eller som ser på en kvinna med lust. Dessa ord har ju ofta tolkats som tunga bördor och krav. Men lästa som exempel på hur det inre och det yttre hänger ihop är det hjälpsamma bilder för oss alla. Det vill säga, om du i ditt hjärta är en sådan som kallar någon en dåre, som föraktar och hatar, då ska du akta dig. För här är det skenheliga väldigt nära. Kanske säger vi att vi är rena i hjärtat samtidigt som vi förbannar en annan människa. Eller kanske är vi sådana som säger oss respektera alla människor, män som kvinnor, men i vårt inre bär vi den osunda lustans börda, som objektifierar och avmänskliggör vår nästa. Då är vi som ogräset bland vetet, som låtsas vara det ena, men egentligen är det andra.

Livet i Anden handlar om det som dagens andra läsning beskriver. Att allt ska bli underlagt Sonen. Också våra hjärtan och våra ambitioner. Där ska vi förvandlas, helgas dag för dag, så att vi vågar möta vår egen brustenhet och synd på djupet. För det är först då vi inser att vi är hycklare som vi kan lämna hyckleriet bakom oss. Det är först då vi inser att tron inte handlar om den präktiga fasaden som vi vågar öppna våra hjärtan för Gud, den rättvisa domaren. Vägen är alltså inte att låtsas mera, utan att bli mera sann med det man kämpar med.

Gud vet att vi är syndare. Det förvånar inte honom! Det finns ingen orsak för oss att låtsas vara något vi inte är. Visst, vi ska sträva efter det goda. Men vi ska göra det i ödmjukhet och i Guds Andes kraft. Det är en kraft som ofta i världens ögon ser ut som svaghet. Kristus kommer till oss ridande på en åsna, inte på en ståtlig häst. Andens väldiga kraft är i lerkärl. När vi vågar släppa hyckleriet och erkänna vår synd. Då lever vi i verklig tro, en tro som befriar oss redan idag till att vara mera kärleksfulla mot oss själva och mot varandra. Det är då som vi inte behöver vara rädda för domen. För då lär vi känna Faderns hjärta, som är fullt med kärlek mot oss.

Vi behöver talet om domen som ett sätt att beskriva vad som händer för den som väljer att inte delta i det integrerade livet. Vi behöver ett sätt att beskriva då någon väljer att inte delta i vandringen mot den nya skapelsen där rättfärdighet bor. I den andra läsningen anar vi det som vi får läsa annanstans i Nya testamentet att Kristus är målet för vår vandring. Vi får bli ett med honom och ta del i hans liv. Det finns sådana som helt enkelt inte vill det. De som hellre bygger ett liv på en annan grund. Därför behövs talet om domen, så att vi kan beskriva det som kyrkan tror att händer om man inte deltar i Kristus-projektet. Nämligen att man blir avskiljd från livets mål och mening, utelämnad till ens egen kapacitet att skapa mening.

Våra läsningar beskriver detta med hjälp av Adam. De första människorna skulle spegla det liv som finns hos Gud in i skapelsen, men istället möter vi döden genom Adams agerande. Det tillstånd som människan hamnat i är ett tillstånd som leder bort från livet. Här handlar inte tron om de rätta orden eller formuleringarna, utan om hjärtat. Gud ser till huruvida våra hjärtan är vända mot honom, mot livet, mot frälsningen, mot det heliga. Gud ser inte till huruvida vi har klätt upp oss väl på väg till kyrkan eller om vi gett sken av att göra det rätta. Gud ser till hjärtat.

Därför är talet om tron så viktig. Den som saknar talet om tron, om hjärtats tillstånd, den riskerar bygga sitt liv på det yttre. Det är då som livet börjar handla om att ha de rätta kläderna, att ha en god smak eller att umgås med de rätta människorna. Det är bedrägliga saker att bygga ett liv på, särskilt om det görs i den anda som vargen i fårakläder illustrerar.

I tron möter vi istället den Gud som känner oss helt och hållet, som bjuder oss till att leva i ärlighet och öppenhet. En Gud som säger att dina gärningar är meningsfulla bara till den grad som de är äkta. En Gud som nog förväntar sig att vi ska möta honom i de hungriga och fattiga, men inte för att samla poäng, utan därför att en sann tro inser att fattigdom inte är något som gör en människa mindre värd. Domen faller inte på den som har gått förbi därför att de gått förbi, utan därför att deras hjärtan är vända bort från världens nöd, fastän de kanske med sina läppar bekänner kärlekens och nådens Gud.

I andra läsningen hörde vi läsas att det är människosonen, det vill säga Jesus, som leder händelserna vid domens dag. Under sin vandring på jorden mötte han många syndare. Och han gav dem förlåtelse. Han är nådig och god mot var och en som begär hans hjälp. Men han mötte också många som trodde sig vara heliga och rättfärdiga i kraft av sina egna prestationer. Till dessa gav han stränga ord om hur de blivit till hinder för Guds vilja, istället för dess möjliggörare. Inför dagens tematik gör vi alltså gott i att inte bara med våra munnar bekänna Kristus, utan lämna allt vad vi är i hans händer, både det goda och det onda. Då kommer vi att märka att Anden manar oss och väcker oss till en större nåd mot oss själva och vår omgivning. Och det är det som är trons mål, inte så mycket den rena läran, som det rena livet i kraft av tron. Då har vi möjligheten att leva det liv som Adam skulle, som sådana som speglar, avbildar, Guds liv här på jorden. Sådana som låter hans kärlek och helighet skina genom oss. När vi på det sättet lever i ödmjukhet, utan att dölja våra brister från Gud eller varandra, då behöver vi inte vara rädda för vad som ska uppenbaras då vi ställs inför domen, för allt är redan framlagt.

Allt är redan förlåtet.

Och däri ligger Guds kraft att verka i oss och genom oss, så att världen allt mera får ta del i hans härlighet.