Guds Lamm, den helige bland helgonen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Allhelgonadagens läsningar håller samman en spänning som den kristna kyrkan lever i genom alla tider. Å ena sidan skådar vi in i det himmelska. Där torkas alla tårar bort och där har Herren lett de sina till livets vattenkällor. Å andra sidan möter vi Jesus, sittande vid en bergssluttning, i färd med att saligförklara både de framgångsrika och dem som kämpar i motgången, både dem som klarat sig enkelt i livet och dem som fått kämpa mycket, både dem som varit starka i sin tro och blivit mål för förföljelse och dem som är fattiga i anden. Vi står idag, kunde man säga, med fötterna på jorden och huvudet bland molnen på samma gång.

Och något av detta är ju också vardagen för oss som följt våra nära till graven under året som gått. Vi lever i hoppet, samtidigt som vi lever i saknaden. Dessa två följs åt. Ena dagen vinner det ena motivet över det andra – med tiden jämnas kanske uddarna en aning.

I Johannes syn står den stora vitklädda skaran inför Guds tron med palmkvistar i händerna. Där är alltså helgonen samlade. Där är de saliga. Inte de som i världens ögon har haft framgång, utan de som bett om Guds förbarmande. Det är anmärkningsvärt, då vi följer Jesus i evangelierna, att hans möten med människor sällan handlar om deras yttre framgång. Däremot ser han med nåd till alla dem som kommer till honom i behov av hjälp. Där är salighetens grund, att få komma till Gud med ens egen svårighet.

I liturgin och i dagens läsningar möter vi Jesus som Guds Lamm. Detta är ett trösterikt namn på Herren, ett namn vars innebörd går långt tillbaka i Guds folks historia. Det är också ett namn som förenar himmel och jord, som för vårt hopp närmare vår vardag, som för oss in i Guds rike.

Vi hittar dess rötter i Gamla testamentets berättelser. Vi minns berättelsen om då Israels folk tågade ut ur slaveriet i Egypten, denna händelse som på ett avgörande sätt formade deras hopp. Gud ger sig till känna som befrielsens Gud, den som bryter orättfärdighetens bojor och befriar den som är förtryckt. Innan uttåget sände Gud plågor över Egyptierna, för att tvinga dem att släppa folket. Lammets blod, det som vi också hör om i dagens andra läsning, var ett skydd mot döden under dessa plågor.

Vi kan också påminna oss själva om den mycket utmanande berättelsen med Abraham och Isak, då de går upp mot berget där Abraham skulle offra sin son. Utan att veta det gav Abraham en profetia medan de gick: ”Gud utser åt sig det får som ska offras”. Hela berättelsen, där Isak får bära veden upp på berget, återspeglar vad som ska hända under den första påsken i Jerusalem. Då har Gud utvalt sin egen son som det offerlamm som ska bära världens synder och han bär sitt eget kors. Vad Gud i slutändan inte krävde av Abraham, var han beredd att utstå själv.

Hur vet vi att det är detta som händer i dessa berättelser? Jo, för att i början av Jesu gärningar säger Johannes Döparen om honom: ”Där är Guds lamm, som tar bort världens synd.” Så förstår vi att Johannes, i honom, ser den lidande tjänaren som Jesaja talar om i sin kanske mest kända profetia i kapitel 53: ”All vår skuld lade Herren på honom … som ett får som leds bort för att slaktas.” En hänvisning i sin tur till templets försoningsoffer, där ett offerlamm fungerade som ett sätt att visa sin ånger och så återställa den förlorade relationen till Gud.

Allt detta förklarar varför det är just Lammet som är Jesu form i Uppenbarelsebokens vision av himmelriket. Det är en bild av den saliggörande, den som försonar och förlåter. Den som i kärlek offrar sig själv, för den andras bästa. Det är en bild som talar till oss om det rike som den kristne tillhör. Att iklä sig den vita dopdräkten, den som gjorts ren i Jesu blod, det är att lämna bakom sig det onda. Det är att bekänna sig till hoppets, försoningens och fridens rike – det rike som grundas då Kristus i ödmjukhet besegrar döden på korset och då graven står tom på den tredje dagen.

Det är helgonens rike, det rike som Gud har anförtrott oss. Ett rike som är nära oss, men som ännu inte är fullkomligt förverkligat. Ett rike som består i Guds kärlek till alla människor, som man inte träder in i genom förtjänst, utan i tro. Ett rike som inte stänger sina dörrar för den som har det svårt, utan som välkomnar alla folk och stammar. Ett rike som består, inte främst i vår kraft och förmåga, utan i Guds kraft att övervinna synd och död.

Därför ber vi om Kristi förbarmande, för det är bara hos honom saligheten finns att vinna. Därför sjunger vi om Guds lamm, för vi förstår att hans kärlek övervinner alla våra brister. Därför samlas vi kring nattvardsbordet, för där möter vi honom som torkar våra tårar och leder oss till livets vattenkällor.

Och vi tror att det är en måltid vi delar med alla saliga. Alla helgon genom tiderna delar denna gemenskap med oss. Det bord som Jesus dukade för sina lärjungar på skärtorsdagen dukas här idag. Inte bara ett bord som liknar det, utan samma bord, delat av alla dem som har sökt skydd hos den barmhärtige Guden. Här samlas inte bara du och jag, utan alla heliga genom tiderna. Det är en sky av vittnen som tillsammans med oss söker Guds nåd. En nåd som verkar frid på jorden, en nåd som tröstar i sorgen, en nåd som ger hopp i motgången. Och i centrum är han som gör oss heliga.

Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Och inte bara för oss, utan för hela världen. Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Vi behöver inte gå under, utan vi får överlåta oss själva i Guds händer. Där är tryggt att vara. Inte ens döden skiljer oss från hans kärlek. Här möts himmel och jord.

Och detta möte förändrar oss. Det gör oss till sannare, ödmjukare och mera kärleksfulla människor. Evangeliet förändrar världen, nåden träder in i människors hjärtan och det himmelrike vi väntar blir verkligt redan nu. Det är helgonens tjänst, vår tjänst, för världen. Vi ser in i det himmelska och tillsammans med Jesus försöker vi leva i enlighet med vad vi ser.

Saliga de som lever nära Gud. För de ska erfara tro, hopp och kärlek som bär genom detta liv, till den nya himmel och jord som helgonen väntar. Må barmhärtige Gud bevara oss till sitt rike och ge oss nåden att få leva i tro redan idag.

Vi reser oss för att bekänna vår kristna tro.

Ett folk framburna inför Herren

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 15:1–6

En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Andra läsningen
Rom. 4:16–25

Tron är grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Evangelium
Mark. 2:1–12

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Predikan

Senast jag predikade här (i Terjärv) kunde jag konstatera att folket iakttog Jesus noga. Detta fortsätter i dagens evangelium, då människor samlas runtomkring honom för att höra hans undervisning och se hans gärningar. Likaså har vi idag samlats för att höra hans ord, även om vårt hus är mycket större (så det sällan fylls ända ut på gården) och taket betydligt svårare att bryta upp.

Vi upplever idag två olika nedslag i Guds folks historia. Först hos Abraham, där vi får stå ute i öknen, i ett verkligt djupt mörker, oförstört av tätortens lampor och ljud, och se upp mot himlen i sin prakt. Stjärnornas antal vittnar om alla Guds löften. Och också om oss, vi som i tron har blivit Abrahams barn.

Abrahams liv är en lång serie av trosbeslut. Mänskligt sett är det som Gud lovar honom i dagens läsning omöjligt. Hur skall någon som är gammal kunna få egna söner att ärva honom? Vi får så klart följa Abraham på vägen och se löftena uppfyllas. Inte heller det blir en helt enkel del av Abrahams liv, då Abrahams tro kommer att prövas många gånger ännu.

Men tron gör något i Abrahams liv, som den gör också hos oss. Den ger hopp. Den ger vägledning. Den för till nåden. ”Fastän Abrahams kropp var utan livskraft”, står det – men just genom detta kunde Guds väldighet ta sig uttryck. I Abrahams svaghet kan trons löften visa sig ännu större.

Då nu också vi räknas som rättfärdiga genom tron på Kristus, kan vi förstå att det inte handlar om vår egen stora förmåga: varken vår fysiska kraft och hälsa eller vår förmåga till det goda är det som räknas inför Gud. Nej, det är Kristus som räknas. Och vår tillhörighet till honom genom vårt dop och genom tron. Så behöver inte heller vår svaghet vara ett hinder, utan Guds vilja förverkligas genom oss.

Vid vårt dop blev vi framburna, de flesta av oss rent konkret som små barn, till dopet. Man döper inte sig själv, utan dopet är något som församlingen gemensamt sluter upp för att fira. Vi för fram den som ska ta emot dopets gåva, vi bär varandra inför Herren, och så förverkligas Guds kärlek genom oss. På det sättet är vi alla som den lame mannen i dagens evangelium, där vi når det andra nedslaget i dagens texter. Ingen träder in i Guds rike genom sin styrka.

Dock, när vi är inför Herren, så möter vi den helande nåden. Den som ser till oss i allt vad vi är. Jesus förlåter våra synder. Och inte bara förlåter, utan också bär dem. Vi påminns om hans stora nåd mot oss, då han för vår skull bär syndens konsekvenser och betalar den skuld som vår svaghet och ondska har orsakat. Men vi påminns också om uppståndelsens glädje, om att det nya livet gäller alla som tillhör honom. Det finns en väg genom död och grav, till nådens rike. Det finns en väg genom den svaghet som vi har i oss, i Guds styrka. Det finns en väg genom de svåra tiderna, också åt dig säger Jesus: Dina synder är förlåtna. Också dig gäller helandets budskap.

Jesus möter oss i den nöd som är viktigast, för som vår läkare är han inte främst ute efter den kroppsliga friskheten. Han är ute efter något djupare. Han förlåter synderna, detta som genom tiderna kan tyckas människor så anstötligt. Hur kan någon som gjort ett svårt brott få förlåtelse? Av Guds nåd kan vi alla. Men då människor tar så stor anstöt av detta, att syndens börda lyfts av, låter Gud ibland tecken följa, för att vi ska kunna tro. Så låter han den lame stiga upp och gå, i människors ögon en mycket större bedrift än den förlåtelse han redan förmedlat, men det är ändå bara ett tecken på den djupare verkligheten: ett bevis på att mänskligheten nu kan försonas med Gud. Liksom stjärnorna vittnar om ljuset, så är de ändå inte ljuset.

För vår vandring som kristna kan detta förstås så, att vi som tillhör Kristus lever i övertygelsen att också då vi själva inte förmår så verkar Gud i oss, genom oss och trots oss, som kaplanen brukar säga. Vi kallas att leva i förtröstan, inte i förmåga. För nådens budskap är anstötligt för den mänskliga visheten. Vi faller så lätt, till och med i vår strävan efter det goda. Vad jag menar då är att till och med vår godhet kan bli ett verktyg för det onda. Kanske som ett hinder för den brustna att känna sig välkommen i vår gemenskap. Kanske som ett hinder för oss att se andra, mindre goda, med nåd. I värsta fall som ett krav vi ställer på oss själva och andra, för att vi ska räknas. Nåden kräver inte detta.

Därför är balansgången för en kristen så viktig. Vår kallelse är att vara ljus och salt, att vara som stjärnor som visar på Guds löften i världens mörker. Men vi får inte uppfattas som sådana som är långt borta. Fastän dopet och tron ger oss det nya livet som gåva, är det ett liv som ska levas här i tiden, i samma verklighet som alla andra. Om trons väg för oss bort från våra vänner, grannar, klasskamrater och kolleger – då måste vi noggrant tänka på varför det är så.

Ibland behöver vi avståndet för att skydda oss själva. Men om avståndet kommer av att vi har gjort trons godhet till en prestation som krävs, framom en gåva vi får av Gud. Då har vi kommit bort från vägen. För tron är alltid förtröstan och tillhörighet, framom prestation. Den som kämpar med något svårt i sitt liv, måste alltid vara lika välkommen som den som redan har segrat. Och det är en verklig utmaning – för det är inte bara en gång som jag under min tid som präst fått höra att någon känner att den inte platsar bland oss som har allt på det klara. Så klart bygger det ofta på missförstånd om att vi håller oss som bättre folk. Men att sådana tankar finns bland våra närmaste är en stor utmaning för kyrkan.

Vi ska så klart alltid bevara strävan efter det goda. Men det är inte det som är ledstjärnan. Det sanna ljuset, som finns i världen, är Guds ljus. Tydligast ser vi det i Jesus Kristus, som räddar oss från mörkret. Och han låter oss bära det ljuset. Så låt oss visa det, inte dölja det. Men vad är det vi visar upp? Inte oss själva. Nej, vi ska se oss själva som den lame mannen – som sådana som burits fram inför Gud och där fått möta den kärlek som fördriver all rädsla och allt mörker. Vi vittnar inte genom vår egen styrka, utan vi vittnar genom att göra tydligt att Gud har mött oss i vår nöd.

På sabbaten förverkligas det goda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 44:21-23

Minns detta, Jakob,
Israel, du som är min tjänare.
Jag har format dig, du skall tjäna mig.
Israel, jag skall aldrig glömma dig.
Jag plånar ut dina synder som ett moln,
dina brott som en sky.
Vänd tillbaka till mig,
jag har friköpt dig.
Jubla, du himmel,
över vad Herren har gjort!
Ropa av glädje, jordens djup!
Brist ut i jubel, ni berg,
du skog med alla dina träd!
Ty Herren har friköpt Jakob,
genom Israel visar han sin härlighet.

Andra läsningen
2 Kor 9:6-11

Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet består för evigt. Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, han ska ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god skörd. Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt, och det väcker tacksamhet till Gud när vi överlämnar gåvan.

Evangelium
Luk. 14:1-6

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Predikan

”Man iakttog honom noga.” I detta skede av sin tjänst tror jag Jesus redan är van med att ha folkets ögon på sig. Men detta uttryck påminner också oss om vad en Jesu lärjunge gör, vi iakttar. Vi följer noga med Mästaren i sitt hantverk, för att lära oss och förstå. Herren gör mycket till de skriftlärdas förtret. Inte, så klart, för att gå dem på nerverna, men för att lära dem något av Guds kärleks väg.

Idag möter vi honom i färd att hela en sjuk man. Det är inte det första helandet han utför under motsvarande villkor. Tidigare samma sabbatsdag har han helat en kvinna, vilket synagogeföreståndaren förebrådde honom för. ”Det finns sex dagar på vilka man kan arbeta, på dessa kan ni komma och bli helade. Men inte på sabbatsdagen.”

Jag tänker väl att det kan ha varit lite frustrerande för Herren att redan andra gången samma dag bli ställd inför de skriftlärdas dom beträffande sabbatsdagen. Därför tar han detta andra tillfälle i akt, för att undervisa dem om sanningens och kärlekens väg. Den sanna frihetens väg, den som också vi bjuds in att vandra.

Kvinnan som han utförde sin första välgärning för, denna sabbatsdag, hade varit sjuk i 18 år. Hon var böjd till marken, krokryggig. Men direkt Herren talade till henne kunde hon räta upp sig och glädjas i Gud. Detta är ju sabbatsdagens mest grundläggande syfte – att glädjas i allt det goda vi har: i vänner, familj, skörd, hälsa och så vidare. Sabbatsdagen firas inför Gud i tacksamhet – den är en försmak av den himmelska tillvaron.

Så lär oss också kyrkans tidiga fäder. Ambrosius av Milan beskriver sabbatsdagen som en dag av vila från det onda, inte ett hinder för välgärningar. Den första läsningen påminner oss om den glädje som denna dag innebär. Frihet från synden, från lidandet och ondskan – en dag då jordens djup ropar i glädje och bergen jublar. Ty Herren friköper oss.

Därför är Jesu välgärningar på sabbaten inte ett brott mot sabbatsbudet, utan ett fullkomnande av det. Vi förstår att om våra barn eller djur lider, så är det enda rätta att korrigera saken så fort vi kan. Därför undervisar oss Herren om vikten att inte låta sabbatsbudet bli ett hinder för Guds vilja. Budet har utgått från Gud för att utrusta oss till kärlek, för att påminna oss om tacksamheten över frukten av vårt arbete och för att ge familjer och vänner en tid att glädjas. Budet har inte gått ut för att binda oss och göra oss kärlekslösa.

Det är detta som är den kristnes frihet. Frihet, inte från det goda, men från det som hindrar det goda. Herren låter oss se Guds hjärta. Ett hjärta som ömmar för de mest utsatta i vårt samhälle, som kallar alla människor in i nådens gemenskap. En gemenskap som inte består i vår förmåga, utan i hans välvilja. En gemenskap där vi nog söker det gemensamma goda, men inte dömer varandra efter vår oförmåga till det.

Kyrkans uppdrag i denna tid är att fira denna sabbat, som en påminnelse om det vi väntar på. Kristi kyrka arbetar redan i denna tid för att de sjuka ska få vård, de fattiga få hjälp och att de utstötta ska inkluderas. Detta är inte ett sådant arbete som kräver långa utbildningar eller komplicerade strategier. Det handlar om att inte låta sitt hjärta förhärdas då vi ser vår nästas nöd. Att inte prioritera våra egna vanor och begär framom den andras nöd.

Det rike vi fått förvalta som kristna är ett rike där vanliga människor gör sitt vanliga arbete. Ingen av oss behöver framstå som särskilt begåvad eller utvald. Det finns en uppgift för oss alla. Då vi idag tänker på arbetet med jorden, så påminns vi om hur det är det första arbete Gud i skrifterna ger åt människan. Han anförtrodde oss trädgården, med dess växter och djur, att sköta om den. Det är detta vi återupptäcker i Kristus. Han säger: kärleken till nästan är större än lagen. Att göra sitt arbete för att andra ska få del i dess frukt, det är en god gärning.

I en av de andra årgångarna har vi en känd läsning från Amos, där Herren säger sig avsky högtiderna och offergåvorna. Vad han vill se är barmhärtighet och rätt. Guds längtan för sitt folk, för oss, är den befrielse som vi ser Jesus förverkliga i dagens evangelium. Inte att binda oss, med sina lagar, till ett liv som är begränsat och litet utan att genom lagen – och dess fullkomnande i kärlek – göra oss till verkliga människor. Han kallar oss in i det sanna sabbatslivet, det liv som vittnar om den ursprungliga härligheten, liksom om den kommande.

Jesus tycks ofta bryta mot sabbatsbudet, men vi kanske ska se det om att han fullkomnar det. I honom finns början på det som ska komma. Han är som kornet som vilar i jorden, som snart ska ge sin skörd. Sabbaten ska påminna oss om detta, vilodagen ska hjälpa oss besinna allt gott vi tagit emot, den goda tjänsten är en del av det som ska komma.

Det är detta som beskrivs i den andra läsningen, då den talade om att så rikt för att få en rik skörd. Det handlar om Guds godhet i våra liv. Liksom våra åkrar kräver sin uppmärksamhet för att ge god avkastning på investeringen, behöver också vår medmänsklighet och andlighet sin uppmärksamhet. Gud sår rikt av sin nåd och sina möjligheter i våra liv och det ankommer oss vara frikostiga med den nåden. Texten beskriver en livshållning där sabbatens glädje och givmildhet har förverkligats. En livshållning där varje människa är vår broder eller syster. En livshållning där vi håller lätt i de jordiska välsignelserna och delar dem frimodigt. En livshållning där vi gläds i de andliga välsignelserna och lever i nåd och kärlek mot varandra.

Det börjar i Guds gåva. Det är han som ger livet, det är han som återställer det då vi förlorar det, det är han som leder oss på vägen och utrustar oss för tjänsten. Så låt oss idag vara tacksamma – för det arbete som ligger bakom oss, den frukt det burit och för de möjligheter och den nåd som Gud har i förvar för det år som kommer. Må vi lika rikligt dela med oss av det goda vi fått, som Herren i sin kärlek välsignar oss.

Förmår vi tacka?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 38:17–20

Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.

Andra läsningen
Ef. 5:15–20

Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.

Evangelium
Luk. 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Predikan

I dagens evangelium möter vi Jesus på vägen någonstans i trakterna kring Samarien. Den som firade gudstjänst förra söndagen vet att vi då fick höra om den barmhärtige samariern. Det som är anmärkningsvärt är hur samarierna ansågs vara orena, ovärdiga den judiska gemenskapen.

Att vi finner Jesus i deras trakter överraskar ändå inte oss. Vi har sedan länge konstaterat att Jesus inte verkar göra skillnad på folk – i alla fall inte på samma villkor som övriga judiska lärare i hans samtid. Eller, ska vi säga, i alla fall inte som många av de samtida lärarna. Många valde att gå runt Samarien då de gick den rutt som Jesus och lärjungarna nu går, för att undvika mötet med samarierna som inte ansågs pålitliga eller värdiga.

Ser vi noga på texten märker vi att det inte är helt klart huruvida de går igenom Samarien eller längs gränsen. Det är något som olika översättningar har löst på olika sätt. Som vanligt har vi i Folkbibeln och Bibel 2000 textvarianter som känns som att de inte går ihop. Folkbibeln säger att han tog vägen genom Samarien och Galileen, medan Bibel 2000 säger att han följde gränsen mellan Samarien och Galileen. Problemet uppkommer i många översättningar, för det är inte helt klart om det grekiska ordet (mésos) betyder att gå mitt i eller mitt emellan.

Men själva berättelsen ger oss oberoende orsak att reflektera kring samarierna. För vi hörde läsas att endast samariern vände om och tackade för sin nyvunna friskhet. Man tycker kanske att alla borde ha vänt om. Men vi kan kanske visa lite nåd här. För om de nio andra var judar, så var det bara prästerna som hade rätt att förklara dem rena. Förvisso, gällde samma lag samarierna, men de läste den på ett annat sätt. Man kan kanske anta att samariern inte heller hade varit helt bekväm med att gå till en judisk präst.

Vad finns här att lära? Dessa tio tycks för mig som så många av oss. Vi som har uppfostrat barn kan känna igen skeendet. Man hjälper med något som har varit barnet övermäktigt, varpå barnet rusar iväg för att fortsätta med sina lekar. Något tack hörs aldrig, men så klart anar man som vuxen tacksamheten och glädjen.

Jesus frågar: ”Blev inte alla tio rena?” och jag hör liksom min egen röst där hemma: ”Fick inte alla barn något gott vid kaffet”? Jesus vet nog att alla blev friska, men den retoriska frågan behöver ställas för vår skull. Kanske märker vi att något saknas? Det är inte oviktigt att uttrycka sin tacksamhet.

Tacksamheten i sig har ju visat sig vara ett mycket effektivt sätt att vårda sitt sinne. Den som övar sig i tacksamhet och i att uttrycka den mår bättre. Kanske finns något av den insikten hos Jesus då han riktar uppmärksamheten mot detta?

Jesu fråga stannar ändå inte bara inom det världsliga och sinnliga. Utan det blir också en fråga om det andliga. Är det bara främlingen som ger Gud ära? Vi ska akta oss för att dra slutsatsen att detta är en kritik mot de övriga nio, eftersom vi har sett i kyrkohistorien att det kan leda oss till en mycket olycklig polemik mot judarna. Men själva saken – oberoende av främlingskapet, att bara en av tio tackar Gud för det goda han fått ta emot – det är anmärkningsvärt.

Det är som att mannen inte bara kommer i tacksamhet, utan också i insikt om vem han mött. Han kastar sig till marken vid Jesu fötter. Som för att sörja sin egen brustenhet i mötet med den helige. Som Jesaja skriver, så räddar Herren från förintelsens avgrund och kastar synderna bakom sig. Som i Efesierbrevet ser denna man noga upp med hur han lever och kommer tillbaka inför Jesus.

Det är detta, att vända åter till honom som räddar, som blir den främsta förebilden för oss. Hur många av oss har inte bett böner om att bara Gud hjälper oss ur det ena eller det andra, ”så ska vi nog” framöver. Bara för att sedan glömma vårt löfte. Hur många av oss har inte blivit välsignade med vänner, familj, arbete eller pengar, och ändå låtit oss bli bittra och otacksamma.

Vikten av att vända åter till Kristus är stor. För det är hos honom vi finner frid. Det är hos honom som våra bördor lättas. Det är hos honom som vi lär oss tacksamhet.

Jesus sade till mannen: ”Din tro har hjälpt dig”. Så skall det vara också för oss. Tron hjälper oss, inte bara att vinna en himmelsk skatt, utan också att se de gåvor Gud har gett oss. Inte bara att ha ett hopp för en okänd framtid, utan att få vända om till Jesus idag. Tron gör oss uppmärksamma.

I samma anda som i vår andra läsning talar många av kyrkans fäder om ”nepsis” – nykterhet eller vaksamhet. Det handlar, för dem, om att se det inre livet och vårt osynliga tillstånd. Det är den nykterheten som hindrar oss från att välja lasterna istället för Kristus. Poängen är att bli alert på sådant som leder oss bort från Herrens vilja. Istället skall man tillägna sig bön och eftertanke, så att Anden kan få väcka tacksamheten och tron. Utan nepsis nykterhet, är risken att vi blir som de nio andra. Att vi tar emot det goda, utan att vända tillbaka. Att vi mister tacksamheten och kanske till och med tron.

Jesus ger, så klart, sina goda gåvor oberoende av oss. Liksom de män som blev helade, så kommer också vi många gånger att vara ovaksamma på hur vi själva tar emot det goda. Jesus sträcker sig dagligen ut med sin nåd och sin frid. Vår vaksamhet handlar främst om att se på hur vi tar emot det. Blir den nåd Herren har strött över denna dag något vi förmår tacka för? Eller blir det en sådan självklarhet som vi glömmer att glädjas i?

Jag vill avslutningsvis i predikan bjuda in till en kort reflektion kring dessa ord som vi fått ta emot idag. Vi stillar oss en stund, efter att jag läst dem:

”Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.”

”Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.”

”Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.”

Se din nästa

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Läsning
1 Joh. 4:16-21

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31

Jesus framställde denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Dagens liknelse är en del av större helhet där Jesus talar om vårt förhållningssätt till pengar. Eller snarare försöker han få fariséerna att se hur problematiskt deras förhållningssätt till pengar är. Det handlar så klart om den här envisa illusionen om att bara vi når ett visst mått av rikedom så kommer vi att bli lyckliga. Liknelsens syfte, tror jag, är inte i huvudsak att beskriva de dubbla utgångarna med himmel och helvete, utan att fungera som en slutkläm på de bilder vi tagit emot tidigare i denna undervisning. Innan dagens evangelium har Jesus undervisat oss om den ohederlige förvaltaren, som skaffade sig vänner med hjälp av den ohederlige mammon. Vi har hört om att man inte kan tjäna två herrar och vi har en påminnelse om att efter Johannes Döparen, vilken vi hörde om i gårdagens gudstjänst, så är lagens och profeternas tid fullkomnad. Nu är Guds rikes tid. Dessa bilder pekar på en mera övergripande tanke i Jesus undervisning, nämligen den om livet i kärlek. Om någon säger att han älskar Gud, men hatar sin broder, då ljuger han. Och metoden är också bekant: en liknelse som vänder på saker och ting. De första ska bli de sista och de fattiga ska vinna rikedom – sann rikedom, inte den rikedom som världen förleder oss med.

För en tid sedan fastnade jag för en av de begravningsböner som finns i gudstjänstboken Cecilia, som används av den katolska kyrkan i Sverige. Den lyder ”Må änglaskaran ta emot dig och må du med Lasaros, den en gång fattige, få evig himmelsk vila”. Lasaros, den en gång fattige. Inte längre, för nu har ordningen blivit omvänd. Bönen i sin enkelhet handlar om hoppet att den kommande tillvaron, den vi möter efter vår uppståndelse, ska vara en rättvisans och friden tillvaro. Det är också dit som jag tror att Jesu undervisning vill föra oss idag. Helheten av hans budskap till fariséerna, som älskar pengar och inte sina bröder, försöker väcka dem att se konsekvensen av att försöka tjäna två herrar. Det går helt enkelt inte att älska pengar och Gud samtidigt. Det finns en orsak varför Jesus säger att det är svårt för en rik man att komma in i himmelriket, som att leda en kamel genom ett nålsöga, och det har att göra med det han ser bland fariséerna i dagens evangelium. Det handlar om att framgång i livet mäts i rikedom och makt istället för barmhärtighet och kärlek.

Detta är ändå inte en liknelse som bara gäller för de rika. För den underliggande principen gäller oss alla. Pengar i sig är inte hindret, utan det handlar om det andliga tillståndet som pengar, makt och begär till andras kroppar (de tre stora i dagens samhälle) riskerar föra med sig. Det är det som liknelsen handlar om.

Hur ska vi då tolka dagens liknelse? Inledningsvis vill jag påminna om principen att liknelsens syfte är att väcka ett samtal om andliga ting, inte att uttömligt besvara dem. Då vi tolkar en liknelse gör vi det som en del av ett långt samtal, inte auktoritativt och slutgiltigt. Idag vill jag lyfta fram tre aspekter av den utöver det självklara: 1) Lasaros är namngiven, men den rika mannen är det inte, 2) den klyfta som inte går att komma över 3) och Abrahams roll, som inte bara är en bisak i sammanhanget.

Jag tror att Lasaros namn bevaras i denna berättelse för att understryka att Herren inte känner någon på grund av hans världsliga framgång. Det finns mycket som vi applåderas för i denna värld, som inte är i enlighet med Guds vilja. Men i liknelsen tycks det ju tydligt att den rike mannen aldrig tog sig tid att se sin broder. Vi har hört i dagens läsning att den som inte älskar sin broder inte kan älska Gud. Det hänger samman. Då vi älskar Gud mera än framgången stiger våra bröder fram i vår uppmärksamhet. Märk att jag inte säger att rikedomen per automatik leder oss fel, men att frestelsen växer, då vi skiljs från de mindre bemedlade, att tänka att de får skylla sig själva.

Under den tid då kristna värderingar var tongivande i vårt samhälle byggde vi ett välfärdssamhälle där alla har rätt till ekonomisk hjälp, utbildning och skola. Nu ser vi (också globalt) att i takt med att de kristna värderingarna förlorar fotfäste, så bygger vi istället sådana samhällen som vi är vana med i världshistorien. En liten makthavande elit, medan resten får klara sig med det allra minsta. Detta har redan under det senaste året gjort att diakonin behöver rycka in i allt fler hus. Diakonikassan i församlingen minskar i mångfaldig takt än tidigare år. Varför? Jag ska inte bli för politisk, men exempelvis om man fattar beslut som gör att människor som bor i egnahemshus inte kan få stöd så skapar man en hopplös situation för någon som fått en olycklig lott i livet och dessutom råkat ärva ett hus på glesbygden. Inte får man sålt och inte har man råd eller förmåga att flytta bort. Detta är konsekvenser av en politik som inte förstår den fattiges lott. Och det är dit jag vill komma. Då man inte längre förstår sin broders öde kan man omöjligt älska honom. Om man inte ser konsekvenserna av sina beslut, för att makten har separerat en från dem man har makt över, då kan man omöjligen vara i Guds tjänst. För Gud ser dessa, han namnger dem. Till skillnad från den namnlöse rike mannen i dagens text, som har blivit ett med sin rikedom. Han är inte längre än medmänniska, han är en rik man.

Detta för mig naturligt till den klyfta som finns mellan dem i liknelsen. Jag läser klyftan som en konsekvens av deras livsöden, inte som ett straff som infaller efter döden. Jag menar att klyftan är där redan i denna tid. På ytan kanske klyftan verkar vara rikedomen, fångad i liknelsen med den port som Lasaros ligger vid, men på djupet beskrivs här en separation av ett mycket djupare slag. Det är som bilden då Jesus står och bultar på hjärtats port. Där utanför, med Jesus, ligger Lasaros i sin sjukdom. Och den som bor innanför porten har inte gjort sitt för att hjälpa honom. Det är som den barmhärtige samariern, där en man ligger slagen och ingen av samhällets upphöjda ser hans nöd. Den verkliga klyftan byggs i våra hjärtan, som vi sjunger i psalmen ”och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann”. Den sanna klyftan uppstår då vi inte ser varandra i kärlek.

Vad beror denna klyfta på? Om vi fäster våra ögon vid världens frestelser och försöker framstå som något utöver det vanliga, om vi inte vill bli associerade med de marginaliserade och om vi inte strävar efter ödmjukhet och medmänsklighet, då byggs en klyfta mellan oss och dem Kristus älskar. Otaliga är de berättelser i de sociala mediernas tid om människor som för ytlig framgångs skull hamnat i stora utmaningar i sitt liv. På Instagram publiceras bilder av dyra bilar och mängder av pengar, medan verkligheten är att allt är byggt på skuld. Denna typ av samhällstrend utmanar oss som är i den Ödmjukes tjänst. Hur kan man visa att det verkliga livet inte ligger i sådant? Hur kan man övertyga om barmhärtighet och kärlek till nästan i en tid som med sådan makt och övertygelse framhäver lyx och flärd?

Det leder till Abraham. Och jag ska försöka fatta mig kort om honom, fastän det finns mycket man kunde hänvisa till. Abrahams roll i liknelsen är att förankra oss i en längre tradition. Jesus visar att detta inte bara är något nytt i hans undervisning, utan det kopplar samman till trons fader Abraham. Åt honom gavs löftet om ättlingar talrika som himmelens stjärnor. Och vi tänker oss idag att detta är alla döpta, som lever i tron på Kristus. Abraham placeras på den fattigas och sjukas sida, som en påminnelse om var Guds uppmärksamhet ligger. Abraham i sig själv är en gästvänlighetens förebild, då vi till exempel kan dra oss till minnes mötet vid Mamres lund.

Det är den hetaste tiden på dagen (missa inte detta, med tanke på liknelsen) och Abraham ser tre män komma gående. Han rusar emot dem, ber dem stanna och erbjuder dem vatten, mat och att få vila i skuggan nära deras tält. Abrahams gärningar är allt det som den rike inte gjorde mot Lasaros. Nu lider den rike mannen, som inte har några vänner på sin sida klyftan, all den nöd som han hade kunnat lindra för andra. Då Abraham tjänar dessa tre som är utsatta för hettan och trötta av sin vandring, då fullkomnar han det som Jesus flera hundra år senare säger: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta, har ni gjort mot mig”. De tre männen som besökte Abraham var Gud själv. Den som inte älskar sin broder, som vandrar på smärtornas gata, kan inte älska Gud.

Men är inte den kristna tron en nådens tro? Såhär långt känns det som att predikan mest uppmanat oss till bättring. Kristus kommer för att fullkomna lagen och lagen visar oss Guds barmhärtighets väg. Allt sagt såhär långt är vad Gud vill för oss. Han vill inte att vi faller för frestelsen att överge kärleken för rikedom, barmhärtigheten för makt eller medmänskligheten för att utnyttja andra för våra egna begär. Och hans bud om detta är inte stränga restriktioner, utan ledning och vishet för vår livsvandring. Det är nåd att få vägledning också då vi erfar oss dömda av den. Och jag tror inte någon kommer ifrån denna liknelse utan att känna sig dömd.

Men Guds kärlek är inte bara denna liknelse. Guds kärlek fördriver rädslan och bygger upp vår kärlek. Kristus bultar på porten. Kristus lyfter upp den fattige. Och Kristus kallar oss in i sitt rike. ”Följ mig!” Det är hans budskap om och om igen. Redan idag, då vi sätter vårt hopp till honom, äger vi paradiset. Men att hoppas på honom är inte bara att upprepa tomma ord. Det är liknelsens djupare innebörd. Att följa honom är att kunna gå över klyftan som skiljer oss från dem vi dehumaniserat, dem vi har sagt om att de inte är värda vår kärlek.

Så, ja, bekänn dina synder inför Gud. Han är nådig och barmhärtig mot alla. Och följ honom sedan. Kristus har överbryggat klyftan. Han har öppnat en väg som återställer separationen mellan oss och vår nästa, mellan oss och Gud. Och följ honom frimodigt. Genom att i bön om gudomlig vishet se de små, de utstötta, de marginaliserade i vårt samhälle och tjäna dem enligt den vishet Gud ger. För den som älskar sin broder, kan också älska Gud. Och kärlekens fullhet, som vi får av Kristus, gör att vi redan nu kan minska på klyftan som finns mellan oss och dem, då ska vi också vara frimodiga på domens dag. För som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Han kallar. Låt oss följa. Må hända på vacklande ben. Men fastän kallet är stort, så går vi med honom som är större. Han har lovat vara med oss alla dagar.

I öknen föds liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 40:1-8

Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.
En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!
Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.
Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.
En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?”
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.

Andra läsningen
Apg. 13:23–26

Aposteln Paulus talade i synagogan:
”Det är bland Davids efterkommande om Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’
Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts.”

Evangelium
Luk. 1:57-66

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

”En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!” Jag postulerar idag att den sanna öknen är våra hjärtan. Det må vara utgångsläget för predikan. Jesajas ord om den röst som uppmanar oss att röja väg talar alltså inte bara om Johannes Döparen som idag föds till oss. Det handlar också om något som föds i oss.

Då Johannes föddes levde Israels folk i väntan. Deras rop om förbarmande skulle så klart snart få sitt svar i julnattens händelser. Kyriet besvaras med gloria, liksom i liturgin. Men då vi möter Johannes är väntan ännu påtaglig. Här finns en längtan, en andlig torka, man ropar efter nytt liv från Gud. Gud hade inte talat till dem som han talade till profeterna på 400 år.

Folket väntar. Men då kommer en märklig man ur öknen. Han ropar: ”Bana väg!” och ”Omvänd er!” Någonstans inom sig anade folket att Johannes hade ett angeläget ärende. Varför skulle de annars ha gått ut i öknen för att lyssna till honom?

Vi läser i vers 80 av det första kapitlet hos Lukas: ”Barnet växte och blev starkare i anden, och han levde i ödemarken fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Efraim Syriern skriver att Johannes valde ödemarkens väg. Då han var där i sin ensamhet talade han med Gud innan han talade med människor. Så blev han den röst som banade väg.

Vi kanske tänker oss öknen som en tom och död plats. Men i skrifterna är öknen ofta en plats för Gudsmöten. Här formas människor för sitt kall. Här talar Gud och leder sitt folk. Här ger han sig till känna och förmedlar sin vilja. Vare sig det är i befrielsen från Egypten: i brinnande buskar eller mirakulös flykt genom Röda havet. Vare sig det är som vatten ur klippan eller i helig strid med den onde. Det finns många viktiga händelser i vår tro, där öknen är den avgörande plattformen.

Och för oss är det ett faktum att den öknen, i den andliga bemärkelsen, är våra hjärtan. Midsommardagens teman knyter an till julen. Johannes är Guds sista profet innan Kristus. Bönen om förbarmande ska få sitt svar. ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” Bana väg! Det är inte grävmaskin som behövs, utan ett sökande efter Gud. Därför är öknens avskildhet och ensamhet en god startpunkt. Där, då vi skiljs från det som annars håller oss bundna, kan omvändelsens verklighet bli påtaglig. Det arbete som utförs i öknen handlar inte om att bli fullkomlig, utan om att vända sig till Gud.

Johannes budskap är att människan är som gräset. Men Gud består. Därför inser en kristen att livet i sin flyktighet endast får sitt svar i Guds barmhärtighet. Då vi banar en väg i öknen är det inte att vi gör oss själva perfekta. Det är att vi ger Kristus rum att träda in bland allt det brustna i våra liv. Det mått av bot och goda gärningar vi förmår kan i någon mån höja upp de djup av rädsla som finns hos oss. I någon mån sänka stolthetens berg. Men det viktiga är att vända sin uppmärksamhet mot Gud. Det är vad all omvändelse handlar om. Vi vänder oss mot Kristus, så att vi kan omfamna honom som en god vän mitt i vårt hjärtas öken. Där som det kan kännas dött eller där vissa platser kan kännas näst intill oframkomliga – där kommer Kristus till oss. Att bereda väg är att visa att han är välkommen, men det viktigaste är ändå att vända sig mot honom.

Jesaja sade: ”Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det.” Det är det hopp som Johannes visar på. Den omvändelse Johannes talar om är inte ett försök till förbättring i allmänhet, utan en uppmaning att söka den som kommer efter honom. ”När Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’”

Hjärtats öken kan tyckas svårnavigerad. Mycket i oss, i vår personlighet eller i våra livsbeslut, kan kännas ohanterligt. Sådan är öknens verklighet. Det är en nåd att vi idag undervisas om detta. Om att våra hjärtan behöver förberedas. Om att vi behöver bana väg och vända oss till Gud. Då vi inser att det finns en öken inom oss förmår vi också inse vårt beroende av Kristus. I öknen torkar gräset och blomman vissnar. Men Guds ord består i evighet.

Guds ord riktar vår uppmärksamhet till Jesus. Det var det som var Johannes tjänst i öknen. Han samlade folket omkring sig för att visa på den som ska komma. Så uppmanas vi idag, i Anden, att låta vår uppmärksamhet riktas mot den ovårdade öknen i vårt inre. Där vill Gud gripa in. Omvänd dig. Se dig omkring med själens öga och sök den riktning som Kristus kommer från. Och bered dig att omfamna honom som söker dig i ödemarken.

Kanske behöver något jämnas ut? Inte då för att Jesus inte skulle vilja gå på en ojämn väg. Det gör han nog, ända till korset. Men för att du ska se tydligare att han är på väg dig till mötes. Är det stoltheten eller är det kanske rädslan eller är det kanske apatin? Behöver vägen jämnas, så att du kan se Kristus komma på den?

Ropar du också om förbarmande? Om att Gud ska möta dig i dina svårigheter och leda dig med sin kraft? Johannes löfte är att Gud snart ska gripa in. ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden bland människorna som han älskar.” Johannes är den störste bland alla dem som lever under kyriets tid. Kristus är den förste att leva i gloriat. han kommer till oss med allt vad det innebär. Då Kristus fullkomnar det Johannes har förkunnat, då kan vi tro att han möter oss oberoende hurudan vägen är. Guds ord når oss, oberoende av vår verklighet.

Vi behöver sätta det i perspektiv: boten och det rätta livet är viktigt och kan anses vara en följd av en kristen övertygelse. Men omvändelsen är det centrala: att vi söker efter Guds vilja, att vi vänder oss mot Jesus. Han vill komma också till dig. Han går längs en väg som präglas av allt det mänskliga. Han vet hur han ska ta sig fram i ditt hjärtas öken. Men har du vänt dig mot honom för att hälsa honom välkommen? Har ditt liv tagit en sådan form att han gläds i att se det? Bered en väg, ja, gör vägen rak. Men tro inte att Jesus är beroende av din förmåga att göra det. Om du ber om förbarmande kommer han nog att nå dig.

För den som erfarit att Jesus tagit din hand fortsätter arbetet med att forma hjärtats öken. Nytt liv föds. En trädgård växer fram. Vägar jämnas ut. Så att det finns framkomliga vägar i vårt inre. Vad är detta bilder av? Profeterna talar ofta om detta, liksom Herren själv: att vi ser den fattige, att vi har omtanke om de små, att vi ger vård åt de sjuka, att vi är gästvänliga mot främlingen. Detta är den banade vägen. Där sådant finns, där rör sig Jesus obehindrat. Men det är aldrig ett krav för att Jesus ska hitta fram. Han når dig också om ditt hjärta känns torrt och livlöst. Det är bara att söka honom och vända sig mot honom. Och där Guds ord tar rot, där växer det sanna livet fram.

Att vara kristen är att inse att ännu finns det mycket öken inom mig. Men mera än det är det att inse att det inte hindrar Gud. Omvänd er, för himmelriket är nära. Inte långt borta. Inte så att Gud inte skulle nå fram då vi ber om förbarmande. Att vara kristen är också att längta efter det som är fullt av liv, därför gör vi vad vi kan för att det hjärta Kristus tar sin boning i skulle bli en hemtrevlig plats för honom vars kärlek fördriver rädslan, skulden och synden. Så föds det nya livet i oss och torkan tar slut. Ordet slår rot och den livlösa öknen blir en kärlekens och barmhärtighetens oas.

En kort tid, sedan ett nytt liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 40:26-31

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.
Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.
Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.

Andra läsningen
Hebr. 13:12-16

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium
Joh. 16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:
”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”

Predikan

Vårt evangelium idag är en av Jesu förutsägelser om sin död. Då vi inte längre ser honom, är det för att döden har tagit honom. Då vi ser honom åter, en kort tid senare, är det då han har besegrat döden och uppstått i sin härlighetskropp. Det är som vetekornets lag, som vi hörde om redan innan påsken. Jesus måste dö, för att ett större liv ska kunna följa. På samma sätt som kvinnan som föder, det svåra förblir inte i fokus – istället fästs uppmärksamheten vid det nya livet. Den som har fött lär väl aldrig verkligen glömma det svåra, men det överskuggas av glädjen över livet.

Detta säger något om hur vi kristna skall förhålla oss till påskens händelser. Korset är viktigt, ja rentav nödvändigt, för att Guds rättvisa ska kunna förverkligas. De mångas synder, våra synder, kan inte sonas av något annat än ett fullkomligt offer. Därför offrar sig den evige själv, genom sin son Jesus Kristus. Men det svåra är inte poängen. Poängen är vad som följer. Den tomma graven. Härligheten som döden inte kan behålla. Ljuset och livet är det främsta motivet i den kristna tron.

Detta liv äger vi genom tron på Jesus. Genom hans uppståndelse har vi redan blivit nya, för genom Anden och dopet har vi del i honom. Vi hör samman med honom. Därför lägger vi åt sidan synden och lever för Gud.

Vi har igår talat om skapelsen med konfirmanderna. Om hur Gud skapar på sex dagar, hur människan får en särskild uppgift i den skapelsen och hur Gud vilade på den sjunde dagen. Påskdagen anses av många vara den åttonde dagen. På den åttonde dagen fortsätter Gud sitt skaparverk, genom att låta det nya livet träda in i den fallna skapelsen. Det liv vi fått som gåva genom den ursprungliga skapelsen upprättas nu, helas och återställs. Och vi lever i den nya skapelseveckans verklighet. Och då Gud har inlett detta verk i oss, så kommer han också att fullborda det, liksom han i begynnelsen fullbordade och vilade från sitt verk.

Vi hörde ju om allt detta i den första läsningen. ”Vem har skapat allt detta?” Se dig omkring och förundras! Det ursprungliga skapelsemandatet att utforska jorden står kvar. Det är vår uppgift att glädjas i att upptäcka Guds godhet i världen. Hur han har satt varje lag och ordnat varje kraft, så att vi ska kunna tolka det och förstå det. Så att vi ska kunna utvecklas och fördjupas i vår kunskap. Men i denna tid är verkligheten den att vi blir trötta. Vi mister ivern. Vi förlorar Guds godhet ur vårt blickfång. Därför kallas vi genom påskens evangelium tillbaka till att lita på Herren. Genom honom får vi ny kraft. Kraft att leva det nya livet, det liv som leder mot fullkomligheten och den himmelska härligheten.

Den andra läsningen påminner oss om det andra mandatet i skapelseberättelsen. Att vi ska härska över jorden eller råda över den. Det är Guds goda vilja. Därför uppmanas vi också att dela Kristi lidanden för världens skull. Det är så en kristen härskar. Inte med makt eller våld, utan genom att ta del i Kristi och världens lidanden. Då vi lider med varandra och bär varandras bördor, då uppfyller vi vad Kristus har lärt oss. Då lever vi det nya livet. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den som ska komma. Igen ett språk som går att förklara med tanken på den åttonde dagen, den nya skapelsens inledning. Här är ännu inte det som ska komma, men det kommer. Därför lever vi nu i förväntan på det. Vi tillber Gud, ger honom vår sång och vår glädje. Men vi söker också att göra det goda och att dela med oss av det vi har fått. Så visar vi att vi verkligen äger det liv som föds genom korsets och uppståndelsens händelser. Vad annat skulle vi göra? Det som kommer, det himmelska, ska präglas av allt detta. Där ska vi leva varje stund i det som vi här bara förmår till en del. Vår längtan efter det himmelska tar sig uttryck i att vi här i tiden ordnar våra liv enligt vad vi väntar oss att möta där.

Jesus säger åt sina lärjungar att vi kommer att gråta, medan världen gläder sig. Världen, som i detta fall betyder alla dem som har lämnat sitt liv i ondskans tjänst, gläds över att se Kristus som korsfäst. Men vi som är hans lärjungar gråter över den ondska som drivit honom till korset. Så lever vi i kärlek till skapelsen, också genom vår sorg. För den sorgen väcker oss till bön och tjänst. Och vår sorg vänds i glädje. Då Kristus uppstår kan vi vara övertygade om att vår bön och vår tjänst inte är förgäves. Alla böner, alla goda handlingar pekar mot den nya skapelsens verklighet. Allt vad vi gör för varandra spelar en roll inför Guds rikes fullkomnande vid den yttersta dagen. Ett nytt liv väntar, men vi lever det redan nu.

Jag vill återkomma till bilden av den födande kvinnan. Det är väl annars också lämpligt på mors dag. Den inbjuder till en väldigt rik tolkning av vad det hela handlar om. Den som har genomgått en graviditet vet att det i regel är många mödor, men också många drömmar som präglar de nio månaderna. Förlossningen kan vara mycket svår. Men då man får barnet i famnen efter allt, då är det som om inget annat fanns i världen. Så klart har vi fall där graviditeter inte följer detta mönster, men jag tänker att de flesta graviditeter och förlossningar utmynnar i ett lyckligt slut. Sedan följer, i regel, ett livslångt åtagande av oss som är föräldrar. Detta återspeglas på flera sätt i kyrkans tro och traditioner.

Ser vi på Kristi liv är vägen till korset, som graviditeten och förlossningen. Han har ett mål han ska uppnå, ett ett nödvändigt lidande att utstå och sedan efter uppståndelsens glädje, fortsätter arbetet med att föra dem han räddat mot den kommande härligheten.

Ser vi på en kristens vandring, så får också vi många gånger gå igenom svåra perioder. Vi möter lidanden både på grund av våra omständigheter, men också på grund av sådant som finns i oss själva. Vår förlossnings stund, vår räddning, kommer i mötet med Jesus. Och då vi möter honom säger han ”Kom till mig ni som är tyngda av bördor”. Och han säger ”Följ mig.” Vi går till honom och med honom genom livet. Vi lär oss av honom hur det goda livet levs. Vi vandrar försoningens väg. Den som leder till det rätta hemmet, som Gud har lovat oss.

Ser vi på kyrkoåret så skvallrar det också om hur betoningarna ligger. Vi har advent och jul, som påminner om att Jesus kommer till oss. Vi har fastetiden, då vi förbereder oss för det mest centrala. Sedan, efter förlossningen, har vi påskens glädje. Flera veckor av vitt och festskrud i kyrkan. Efter det lär vi oss, under himmelsfärden och pingsten vad det är att leva det nya livet. Största delen av kyrkoåret är ”söndagar efter pingst”, med texter som handlar om att leva det liv vi fått ta emot. Liksom det nyfödda barnets föräldrar aldrig anar vilken väg som ligger framför, så hittar också kyrkan mera och mera att lära om hur det nya livet ska levas.

Vi blir inte klara i denna tid. Inte fullkomliga. Men vi kan komma mycket långt på vägen, om vi väljer att gå den. En tid vandrar vi här, mot den stad som ska komma. Så låt oss vandra på ett meningsfullt sätt. I Jesu efterföljd. I förtröstan på den gode herden som visar vägen. I trons visshet om att han ska bevara oss och skydda oss, så vi når det himmelska målet. I en sådan längtan att se den nya skapelsen att vi redan idag väljer det liv som där ska levas. Med brinnande hjärtan och villighet att dela Kristi lott i både lidande och seger. I strävan att älska som han har älskat oss. I frid, vilande i hans löfte att han också att fullbordar den nya skapelse han påbörjat.

Jag är livets bröd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 8:2-3

Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna, något som varken du själv eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.

Andra läsningen
1 Kor. 10:1-6

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.

Evangelium
Joh. 6:1-15

Jesus for över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.
När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.
Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Predikan

Det händer så mycket i dagens evangelium. Man liksom känner folkets iver och nyfikenhet över Jesu arbete bland dem. De följer honom till andra sidan sjön. De dras till honom. Varför det? Jo, för att han ser dem och möter dem. Han tjänar dem. Märkte ni den där sista meningen, då folket skulle göra honom till kung, då drog han sig undan. Det är inte det han söker. Inte världslig makt, inte sådant som är stort och pråligt. Han söker sådant med ett mycket djupare värde: att få dela bröd med en hungrig och att få förkunna Guds kärlek över folket.

I Johannesevangeliets sjätte kapitel, några verser framåt från dagens evangelium, ges en förklaring till detta vi har hört i dagens läsningar. Jesus säger till lärjungarna att de söker honom för att de fick äta av bröden och bli mätta, men sedan undervisar han dem och säger: ”arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består för evigt och som Människosonen ska ge er.” Lärjungarna diskuterar detta vidare med Jesus, varpå vi når en av Jesu utläggningar över mannat i öknen: ”Jag säger er sanningen: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, det är min Far som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Då sade de till honom: ”Herre, ge oss alltid det brödet!” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.”

Detta handlar om vårt inre tillstånd. Den hunger vi ska tänka på här är inte hungern efter bröd, utan hungern efter pengar, makt, andras uppmärksamhet och kroppar. Ett av fastetidens viktigaste budskap, då vi fastar från mat särskilt, är att dessa begär inte ska få styra oss och våra livsbeslut. Därför sätter vi i fastan åt sidan sådant som i sig kan vara gott. Det är en skola i att lära sig frihet från det som binder oss. För hur fria är vi, om vi inte förmår säga nej till våra begär? Fastetidens budskap är inte att vi ska se ner på oss själva och våra behov, utan att det finns något ännu viktigare än det som våra blickar så ofta fastnar vid, nämligen Guds kärlek till oss. Och denna kärlek har kommit ner till oss från himlen, för att mätta den djupaste hungern av alla, för att ge oss frid. Och han är Människosonen, Jesus Kristus, och den som tror på honom kommer aldrig att hungra eller törsta i denna värld.

Jag vill ge ett personligt exempel, som kanske kan öppna upp för vad detta betyder i praktiken. Några år innan vi flyttade upp till Österbotten blev min hustru tvungen att ringa ambulansen då jag plötsligt förlorade kontroll över min kropp. Det var neurologiska symtom – jag kunde inte tala och förlorade kontrollen över händer och fötter. Jag lider av ett migränliknande tillstånd ganska många dagar i månaden, så i sig var hjärnans beslut att gå egna vägar inget nytt. Men så klart fanns där en misstanke om att något allvarligare kunde vara på gång. Men det enda jag minns från hela den färden, från det att jag lades i ambulansen tills jag slapp hem till natten, är frid. Dagarna innan hade jag läst herdepsalmen (Ps 23) ganska intensivt och jag minns hur dess ord ljöd i mitt sinne: ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont”, ”Han ger liv åt min själ” och ”Godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar”.

I Guds ord finns en sådan kraft med vilken vi förmår gå igenom många svårigheter. Då Jesus kallar sig själv livets bröd och undervisar oss (i ord och handling) om att söka det andliga livet istället för det som är stort i världens ögon, då kallar han in oss i ett liv av frid och glädje. Inte så att vi befrias från denna världs lagbundenheter och brustenhet, vi kommer nog att utsättas för prövningar och svårigheter. Men så att vi får del i något som ger hopp också då vandringen går genom svåra passager. Och han kallar oss att se till honom, som är den andliga klippan som vår andra läsning talar om. Då vi har blicken fäst vid honom förlorar döden sin makt över oss – då blir det som skriftordet säger: ”Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus” (Rom 8:39). Det är då vi övertygas av detta som våra sinnen också kan förnyas, så att vi kan förhålla oss till begären på ett nytt sätt. Då vi är djupt rotade i den kärlek som kommer från Gud kommer det som frestar oss eller lockar oss i världen att kännas allt mera maktlöst.

Idag får vi en tydlig påminnelse om det andliga brödet, då vi samlas till nattvarden. Här får vi med våra egna kroppar möta Herren själv och ta emot hans gåva. Nattvarden dukas fram som en levande verklighet – här tar vi del i den enda färdkost som är avgörande för den kristnes resa. Här möter vi Gud själv och tar del i hans nåd. Här påminns vi om vem det ytterst sett handlar om och om hans goda vilja för sitt folk. Han regerar inte i det kungliga, utan han lär oss att tjäna, att dela bröd och vin och att vandra med blicken fäst på honom. Då får vi ta emot det andliga brödet, det bröd som ger världen liv.

Er befrielse närmar sig

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: ”Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller ”Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.

Trons blick i det andliga livet (Inskrivning till sommarskriftskolan)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jos. 5:13-15

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så.

Andra läsningen
Apg. 12:5-11

Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”

Evangelium
Matt. 18:1-6 (7-9) 10 (samma text som i första årgången)

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
(Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.)
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

Vem är störst i himmelriket? Det är frågan som lärjungarna ställer, för att få detta till synes ampra svar av Jesus. Och svaret handlar om barnen. Men månne det inte egentligen också handlar om något mera konkret. Det kan vara som sången lyder: ”Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud”

För Jesus är barnets blick och barnets närvaro en väldigt viktig sak. Barnen ser saker på annat sätt än vi vuxna. Och barnet delar av sin erfarenhet i världen på ett annat sätt än vi vuxna. Samtidigt vågar barnet ge uttryck för sitt behov av hjälp här i världen. Det är av dessa orsaker som Jesus lär oss att vara måna om barnen och om det barnsliga.

Vi har idag bland oss en skara som på många sätt håller på och tar stegen ur barnaskapet, in i vuxenlivet. Ni som inleder er skriftskola står inför att börja räknas som mogna nog att självständigt fatta beslut om er andliga tillhörighet. Det är en fråga som kommer att spela en stor roll i era liv. Mycket av det språk som vi i kyrkan använder för att beskriva livet har ju hamnat i skymundan i vår vardag. Men frågorna som vi bär kvarstår. Frågor om vem jag är, hur jag ska leva, om världen är en god och trygg plats – dessa har människan kämpat med genom hela vår existens. Och förhoppningsvis öppnar sig under skriftskolåret de symboler, tankar och sätt att leva som den kristna tron präglas av.

För det andliga livets resa är att få upp ögonen för livets verkligheter. Tron kallar oss att ha kärlekens blick – att se den andra i både lidande och glädje – och att dela det. Tron kallar oss att ha hoppets blick – att se möjligheterna omkring oss och Guds löften för våra liv – och att våga leva i det hoppet. Och tron inbjuder oss att leva nära Jesus. Han kom till världen för att den skulle bli räddad genom honom. Och hos honom finns kärlek och hopp, ja i sådant mått att han framstår som världens bästa väg ur allt elände: både vårt egna och vårt gemensamma.

Och i enlighet med dagens tema, sänder Gud änglar – sändebud – för att hjälpa oss på den vägen. Vi lär oss i skrifterna att de ibland kommer i människogestalt. Ibland ser människor dem som i syner. Här finns alltså både den konkreta, påtagliga verkligheten och den andliga som vi oftast bara anar. I tron försöker vi leva i dessa båda verkligheter. Och det handlar om att lära sig se att Gud är nådig och god mot sin skapelse och mot oss som lever i den. Och han kallar oss in i den godheten, både att erfara den och att leva av den. Därför vänder sig trons blick till Jesus, liksom vi får göra med alla våra frågor och tankar. Som barn som vänder sig till sina föräldrar. Det är många som sökt honom och där fått en sådan trygghet att inget i livet kunnat ta den ifrån dem. Den gåvan vill Gud ge oss alla.