Håll er vakna

Texter

Första läsningen
Mal. 3:13-18

Ni har använt starka ord om mig, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har vi talat om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot? Nej, nu är det de fräcka vi skall prisa lyckliga: de handlar orätt men frodas ändå, de klarar sig fast de sätter Gud på prov!”
Så har de som fruktar Herren talat sinsemellan. Men Herren har lyssnat uppmärksamt och låtit göra en förteckning, för att ingen som fruktar Herren och aktar hans namn skall glömmas. Den dag jag griper in, säger Herren Sebaot, skall de vara min dyrbara egendom. Jag skall måna om dem som en far månar om den son som tjänar honom. Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.

Andra läsningen
Upp. 22:10-17

Han sade till mig: ”Försegla inte orden i denna boks profetior, ty stunden är nära. Den som gör orätt skall fortsätta att göra orätt och den som är oren fortsätta att orena sig, och den rättfärdige skall fortsätta att leva rättfärdigt och den helige att helga sig.
Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.
Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Evangelium
Mark. 13:33-37

Jesus säger:
”Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!”

Predikan

Det är lätt hänt att man hör evangeliets ord idag och tänker sig en sträng uppmaning till vakenhet! Akta er! Se till att ni inte somnar! Vem vet vad som kan hända den som sover!?

Men Jesus säger inte: ”Akta er för husbonden.” Inte heller säger han: ”Var rädda, för han kommer snart hem.” Inte heller säger han att vi ska försöka räkna ut när han ska komma.

Han säger, däremot, att alla tjänare har fått en uppgift, som de ska tjäna i medan de väntar. Han säger: ”Håll er vakna” – håll er alerta, minns vad ni har anförtrotts, kom ihåg att ni är tjänare. Förbli i det uppdrag som har anförtrotts er.

Det är i skarp kontrast till det som folket säger i vår första läsning. Där låter Herren förstå, att de har börjat agera som att det är meningslöst att förbli i sin tjänst. ”Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han befallt?” Gud klandrar dem, inte för att de saknar tro, men för att de saknar trohet. De vet att Gud finns, men de talar om honom som om han var en ekvation, en opersonlig makt som belönar och bestraffar. De har ingen relation till honom. Problemet i läsningen från Malaki, som jag tror att följer med oss in i de två andra läsningarna, är att Gudsrelationen har bytts ut mot en kalkyl. Istället för trohet mot en levande Gud ställer sig folket frågor om lönsamheten i att följa Guds vilja, om hur mycket man måste, om var gränsen går för det som man kan låta bli. Allt bärs av en självcentrerad fråga om egen vinning, framom troheten till Gud.

Jag talade här i kyrkan, för ett år sedan, på domsöndag, om detta med trohet. Om jag tillåts hänvisa till mig själv, så gör jag det. Jag tycker jag fick till det ganska bra den gången.

Den som frågar hur trogen man måste vara, har redan missförstått hela poängen med trohet. Det är en fråga som skvallrar om något dysfunktionellt. Till exempel i ett äktenskap kan man inte mäta och poängsätta troheten. Det hör inte till trohetens väsen att beräkna hur mycket otrohet en relation kan tåla. Poängen i ett äktenskap är att vilja den andras väl. Att samtidigt beräkna hur mycket otrogenhet som ryms inom relationen, är att underminera hela konceptet.

I mötet med dagens läsningar är det därför mycket viktigare att fråga vem vi vill vara trogna, än hur mycket vi måste göra för att för att inte räknas som otrogna.

I Bibeln är tro inte bara att hålla vissa saker för sanna. Ordet tro inbegriper förtröstan, lydnad och tillhörighet. Tron: dopet och nattvarden förenar oss med Kristus. Då vi tillhör honom påverkar det också sättet vi lever. Det talas om trons lydnad. Därför anförtror han oss var och en uppgifter i sitt hus, som vi hörde i evangeliet.

Det är anmärkningsvärt att liknelsen talar om att var och en har sin egen uppgift. Jesus begär alltså inte att vi alla skall göra samma gärningar. I enlighet med talet om andliga gåvor och tjänster, har vi alla vår egen särskilda funktion i kyrkan och i samhället. Alla kan inte vara kyrkoherdar. Alla kan inte vara de bästa på att lyssna. Alla bakar inte lika goda bakverk. Alla förstår sig inte lika bra på motorer. Vår förmåga, vår begåvning och vår energi varierar, men åt var och en finns en meningsfull uppgift i Guds rike. Det handlar alltså inte om att det finns en lista på sådana saker som alla kristna ska göra (även om det finns saker som de flesta av oss skulle må bra av). Det handlar om att vara trogen mot Herren inom ramarna för det liv som vi anförtrotts. Troheten mäts inte, utan den levs.

Kristus frågar inte efter hur många kristna handlingar du lyckades utföra, utan han frågar efter ditt hjärta. Han kallar dig in i ett sådant liv som är unikt för dig, men bjuder in dig att vaksamt och förtröstansfullt vara uppmärksam på hans vilja för dig.

Det finns i traditionen ett grekiskt ord för den vaksamhet eller nykterhet som vi kallas in i. Det är nepsis. Det beskriver ett vaket hjärta. Det vakna hjärtat är lyhört för Guds agerande. Det är inte en vakenhet som säger: ”Spänn er, Jesus kan komma när som helst!” utan det är en vakenhet som inte vill försova sig från det himmelska livet. Det himmelska livet innebär alltid trohet.

Nepsis innebär att se det som händer i ens eget hjärta, att känna igen självbedrägeriet och strävan efter egen vinning, att inte låta kärleken kallna och att söka Guds godhet för alla människor. Nepsis anger skillnaden på dem som, enligt vår andra läsning, älskar lögnen och ägnar sig åt sådant som växer ur de egna okontrollerade lustarna. Vad är det som leder till mord, till det som horkarlarna symboliserar i texten, till ett liv i lögn? Jo, det är den synd som ser sig själv som världens centrum. Lever man med en sådan blick på verkligheten är det mycket svårt att leva som tjänare. Men den som bevarar vaksamheten kan undgå fällan. Den som är vaksam kan fortsätta att helgas.

Söndagen innan domsöndag börjar domsmotivet skymta i våra läsningar. Här finns två diken som vi ska undvika. Det första är att gärningarna inte spelar någon roll alls. Det är tydligt också från dagens läsningar att gärningarna spelar en roll. Vi vet att det står skrivet att tron utan gärningar är död. Det andra diket är att det handlar om två vågskålar som ska balanseras utgående från det onda eller det goda vi har gjort. Inte heller den förståelsen tillåts av våra läsningar. För alla som törstar skall få komma och fritt dricka av livets vatten.

Förklaringen till detta med gärningarna har egentligen redan skymtat. Men det kan ännu förtydligas, genom att säga att gärningarna aldrig kan vara något som vi använder för att förtjäna Guds kärlek, däremot är de en naturlig följd av vår trohet till Kristus, Herren. Gärningarna visar vårt hjärtas tillstånd. Om vi väljer lögn, då säger det något om vem vi är trogna. Och svaret riskerar vara: oss själva. Om vi väljer våld, då säger det något om våra övertygelser. Och svaret riskerar vara att vi inte förtröstar på den väg som fredens Gud kallar oss på. Det är inte svartvitt, ibland kan våldet vara i de svagas tjänst. Vi använder obegripligt våld mot varandra, då vi tänker på vad vi utsätts för till exempel vid en operation. Men också då visar våra gärningar hur det är fatt med vårt hjärta.

Nu kvarstår egentligen bara frågan om våra ofrånkomliga misslyckanden i trohet och vakenhet. Alla som vakar kan somna. Alla som vill vara trogna kan svika. Den som vill leva i lydnad gör olydnadens gärningar. Vad som gör oss kristna är aldrig frågan om vem som lyckats eller vem som misslyckats. Det som gör oss kristna är vem vi vänder oss till i misslyckandets stund. Vi vänder oss till Kristus.

Här fungerar nepsis igen som en tacksam nyckel. Hjärtats vaksamhet handlar om omvändelse. Det handlar om att märka då man gett vika för synden och skynda med bönen att få lämna den vid Jesu kors. Trohet, vaksamhet – det utmynnar i omvändelse.

Under kyrkoårets sista söndagar ropar kyrkan ”Kom!” Kom, Herre, Jesus. Kom snart. Han kommer för att döma. Men för sin kyrka kommer han inte som en sträng främling, utan som den vi vänt oss till med alla våra brister. Han kommer till sin brud, som kyrkan ofta kallas, och han är trogen. Vi hör samman med honom och han har valt att höra samman med oss.

Då han uppmanar oss att vara vaksamma är det en påminnelse om att det eviga livets vatten finns hos honom. Den som vill dricka av det får göra det för intet. Påminnelsen att vaka handlar om att inte glömma det. Det är en påminnelse som hjälper oss att välja Guds liv, istället för vår kortsiktiga själviskhet. Det är en påminnelse om att den som dricker det eviga livets vatten ska bära god frukt. Och han som påminner oss om dessa oerhörda gåvor, är den som visar oss sin trofasthet då han vakar i Getsemane inför sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

Han säger om oss att vi är hans dyrbara egendom och han vill inget hellre än att vi lever vaksamma för all nåd, hopp, frid och kärlek han önskar oss.

Menkää, rohkeudella ja rauhalla

Ikon med 70 apostlar

Tekstit

Ensimmäinen lukukappale
5. Moos. 31:6–8

Mooses sanoi israelilaisille:
”Olkaa vahvoja ja rohkeita, älkää pelätkö älkääkä säikkykö noita kansoja, sillä Herra, teidän Jumalanne, kulkee teidän kanssanne. Hän ei jätä teitä yksin eikä hylkää teitä.”
Mooses kutsui luokseen Joosuan ja sanoi hänelle kaikkien israelilaisten ollessa läsnä: ”Ole vahva ja rohkea. Sinä viet tämän kansan siihen maahan, jonka Herra esi-isillemme vannomallaan valalla sille lupasi, ja sinä jaat sen maan israelilaisille perinnöksi. Herra itse kulkee sinun edelläsi. Hän on sinun kanssasi, hän ei jätä sinua yksin eikä hylkää sinua. Älä lannistu, älä pelkää.”

Toinen lukukappale
Kol. 1:9–11

Me olemme lakkaamatta rukoilleet teidän puolestanne ja pyytäneet, että te saisitte runsaasti hengellistä viisautta ja ymmärrystä ja tulisitte täydelleen tuntemaan Jumalan tahdon. Rukoilemme, että eläisitte Herralle kunniaksi ja kaikessa hänen mielensä mukaan ja että kantaisitte hedelmää tekemällä kaikkea hyvää ja kasvaisitte Jumalan tuntemisessa. Hänen kirkkautensa voima ja väkevyys vahvistakoon teitä olemaan aina kestäviä ja kärsivällisiä.

Evankeliumi
Luuk. 10:1–12

Herra valitsi vielä seitsemänkymmentäkaksi opetuslasta ja lähetti heidät kaksittain edellään jokaiseen kaupunkiin ja kylään, johon hän aikoi itse mennä.
Hän sanoi heille: ”Satoa on paljon, mutta sadonkorjaajia vähän. Pyytäkää siis herraa, jolle sato kuuluu, lähettämään väkeä elonkorjuuseen.
Menkää, minä lähetän teidät kuin lampaat susien keskelle. Älkää ottako mukaanne rahakukkaroa, älkää laukkua älkääkä jalkineita. Älkää matkan varrella pysähtykö tervehtimään ketään. Ja kun tulette johonkin taloon, sanokaa ensiksi: ’Rauha tälle kodille.’ Jos siellä on joku, joka on rauhan arvoinen, hän saa teidän toivottamanne rauhan. Ellei ole, toivotuksenne palaa teille. Jääkää siihen taloon ja syökää ja juokaa mitä teille tarjotaan, sillä työmies on palkkansa ansainnut. Älkää siirtykö talosta toiseen.
Kun tulette kaupunkiin ja teidät otetaan siellä vastaan, syökää mitä teille tarjotaan, parantakaa kaupungin sairaat ja kertokaa kaikille: ’Jumalan valtakunta on tullut teitä lähelle.’ Mutta jos teitä johonkin kaupunkiin tultuanne ei oteta vastaan, menkää sen kaduille ja julistakaa: ’Me pyyhimme pois pölynkin, joka teidän kaupungistanne on jalkoihimme tarttunut – pitäkää hyvänänne! Mutta tietäkää, että Jumalan valtakunta on tullut lähelle!’ Minä sanon teille: Sodomakin pääsee tuomiopäivänä vähemmällä kuin sellainen kaupunki.”

Saarna

”Ole vahva ja rohkea. Älä lannistu, älä pelkää.” Näillä sanoilla Mooses lähettää Joosuan ja kansan matkaan. Edessä on suuri tehtävä. Joosuan on jatkettava Mooseksen työtä. Hänen tulee johtaa kansaa eteenpäin, kohti uutta aikaa ja elämää.
Rohkeus tähän ei kuitenkaan tule hänestä itsestään. Mooses ei käske häntä olemaan rohkea, koska Joosua olisi erityisen vahva. Hän ei sano ”Luota itseesi”, vaan sanoo: ”Herra itse kulkee edelläsi.”
Joosuan ei tarvitse olla rohkea siksi, että hänellä olisi kaikki hallinnassaan. Hänen ei tarvitse tietää kaikkea etukäteen. Hän voi olla rohkea, koska Jumala on hänen kanssaan. ”Hän ei jätä sinua yksin, eikä hylkää sinua”
Siinä taitaa olla ensimmäinen oppi tämän päivän lukukappaleista. Rohkeus ei synny siitä, että me olemme vahvoja, vaan rohkeus syntyy siitä, että Jumala on kanssamme.
Päivän evankeliumissakin ihmisiä lähetetään matkaan. Jeesus lähettää 72 opetuslasta kyliin ja kaupunkeihin. Heillekin annetaan tärkeä tehtävä. Heidän on valmistava tietä Jumalan valtakunnalle.
Jeesuksen ohjeistuksessa on kuitenkin jotain kummallista. Hän nimittäin sanoo heille: ”Älkää ottako mukaanne rahakukkaroa, älkää laukkua, älkääkä jalkineita.” ja myöhemmin hän sanoo: ”Minä lähetän teidät kuin lampaat susien keskelle.” Tehtävä on siis vaikea, eikä mukaan saa ottaa rahaa eikä varusteita, jotka tekisivät matkasta turvallisemman.
Itse ajattelisin niin, että jos edessä on vaikea tehtävä, valmistautuminen on eritysien tärkeää. Pitää pakata oikeat välineet, tankata kaikki tankit täyteen (niin hengelliset, kuin ruumiilliset) ja tehdä suunnitelmia ja ehkä varasuunnitelmiakin.
Jeesus kuitenkin riisuu opetuslapsiltaan melkein kaiken. Ehkä hänkin haluaa opettaa heitä luottamaan Jumalaan, eikä omaan varustukseensa. Ja siinä kohdassa, evankeliumin ehkä tärkein lause tulee vastaan. Kun opetuslapset saapuvat johonkin taloon, heidän on ensimmäisenä sanottava: ”Rauha tälle kodille.”
Heillä ei siis ole mukanaan mitään muuta kuin Jumalan rauha. Ensimmäisenä, kun he tulevat jonkun luo, he myöskään eivät tee vaatimuksia, ei uhkauksia, eikä edes kehotusta parannukseen – vaan toivottavat rauhaa. Jeesus siis etsii meiltä rohkeutta, mutta ei rohkeutta olla kovia, vaan rohkeutta tehdä rauhan työtä. Kristillinen rohkeus ei siis ole sitä, että saadaan toiset pelkäämään. Vaan se on rohkeutta itse olla pelkäämättä, ja siksi tuoda mukanaan rauhaa.
Mooses sanoi Joosualle, että Herra kulkee hänen edellänsä. Luukas kertoo meille, että Jeesus itse aikoo mennä niihin paikkoihin, mihin opetuslapset lähetetään. Opetuslapsien, meidän, tehtävänä ei ole mennä valtaamaan uusia alueita Jeesukselle. Vaan Jeesus on itse matkalla.
Näkökulma siis ei ole sellainen, että me valloittaisimme maailmaa Jumalalle. Meidän ei tarvitse pakottaa ketään uskomaan. Ei tarvitse voittaa jokaista väittelyä. Vaan saamme mennä ihmisten luokse Jumalan rauhassa. Luottaen siihen, että Kristus itse tahtoo tulla heidän lähelleen.
Tämä ehkä herättää kysymyksiä siitä, mitä varusteita me oikeasti tarvitsemme. Joskus ehkä ajattelemme, että kirkonkin tulevaisuus riippuisi siitä, paljonko meillä on rahaa, henkilökuntaa, toimintamuotoja tai vieraita tapahtumissa. Nämä ulkoiset asiat ovat kuin sanat Timoteuskirjeessä: ”Ruumiillisestä harjoituksestä on vähän hyötyä, mutta jumalisuudesta on hyötyä kaikkeen.”
Varat, kirkot, kiinteistöt ja niin edespäin, ovat vähän hyödyllisiä. Mutta niissä ei ole sitä voimaa mistä Kristuksen kirkko elää. Kristuksen opetuslapset lähetetään maailmaan kummallisesti varustettuina. Meillä on luottamus Jumalaan. Meillä on, toisen lukukappaleenkin mukaan, tehtävänä tehdä hyvää. Tuomme rauhaa.
Paavali rukoilee: ”Hänen kirkkautensa voima ja väkevyys vahvistakoon teitä olemaan aina kestäviä ja kärsivällisiä.” Ja taas puhutaan Jumalan voimasta. Jumalan voima vaikuttaa meissä kestävyyttä ja kärsivällisyyttä. Jumalan voima ei siis tee meistä kovia, vaan kestäviä. Ei tee meistä pelottavia, vaan vapauttaa meidät pelosta. Ei johda meitä hallitsemaan toisia, vaan antaa rohkeuden palvella ja rakastaa.
Sellainen rohkeus auttaa enemmän, kuin varusteista tuleva turva. Emme koskaan tiedä mihin oma elämämme vie meitä, eikä miltä tulevaisuus näyttää. Saatamme, useastikin, joutua tilanteisiin, missä omat voimamme eivät riitä.
Silloin, meillekin lausutaan ne sanat, jotka Mooses lausui Joosualle. ”Ole vahva ja rohkea. Älä lannistu. Älä pelkää. Herra itse kulkee sinun edelläsi.”
Ihminen joka ymmärtää tämän ja luottaa siihen, voi kulkea maailmassa ilman tarvetta puolustaa itseään koko ajan. Hän voi kohdata toisen ihmisen avoimin käsin. Hän voi mennä sinnekin, missä häntä ei ymmärretä. Hän voi palvella, ilman takuuta siitä, että häntä kiitetään. Hän voi tehdä hyvää, olla kärsivällinen ja kestävä. Ja hän voi astua toisen ihmisen elämään tuomatta ensimmäisenä vaatimuksia, pelkoa tai tuomiota. Hän aloittaa Jeesuksen käskystä: ”Rauha tälle kodille.”

Jag vill tro!

Christ and the blind man

Texter

Första läsningen
Jes. 8:11–15 

Så sade Herren till mig när hans starka hand var över mig. Han varnade mig för att vandra på detta folks väg och sade: Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar för sammansvärjning, frukta inte vad de fruktar och bäva inte för det. Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara den ni fruktar och bävar för. Han ska vara en helgedom. Men för Israels båda hus ska han vara en stötesten och en klippa till fall, och för Jerusalems invånare en snara och en fälla. Många av dem ska snubbla, falla och krossas, snärjas och fångas.

Andra läsningen
2 Kor. 1:18–22 

Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Evangelium
Joh. 9:24–38 

För andra gången kallade fariséerna alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.

Predikan

Tro, vad är det egentligen? Vi använder ordet på många olika sätt: framtidstro, livstro, övertro, bokstavstro och så vidare.

Det finns en slags tro som vi gärna tar till oss. Tron att allt ska bli bra, då vi hör att medicinerna biter. Tron som kommer av att en svår situation håller på och reder upp sig.

Men då ligger också motsatserna nära till hands. Den otro eller hopplöshet som kommer då vi inte kan föreställa oss en lösning. Då motgångarna blivit för stora eller för många.

Vad är tro, då omständigheterna inte gör det lätt att tro? Då vi ser omkring oss och inte förmår hoppas på bättre tider?

Jag har tidigare i mina predikningar varit inne på detta, att man kanske tänker sig att den tro som vi talar om här i kyrkan handlar om att vara säker. En slags övertygelse som gör att tvivlet försvinner och vi med full säkerhet förkunnar att Gud nog ska ordna också detta. Vi vet också att det finns sådana andliga sammanhang där en sådan mentalitet uppmuntras. Men det finns vissa risker med en sådan strävan.

Människorna i dagens texter är inte heller sådana. I evangeliet möter vi en man som Jesus botat från blindhet. Mannen har upprepade gånger blivit kallad inför fariséerna, för att ”förklara sig”. Men egentligen är det inte det som är frågan. Fariséerna vet ju vad som har hänt. Jesus har utfört en kraftgärning och genom honom har Guds rikes verklighet sträckt ut en hand mot den som led under sjukdomar. Men detta vill fariséerna inte höra. De vet vad de tror på. De är tvärsäkra på vad de tror på. Istället för att bli nyfikna, blir de allt hårdare i sin behandling av mannen. De säger: ”Ge Gud äran”, men menar ”Ge det svar vi förväntar oss.” Det är mycket likt den orubbliga tron, som en osund andlighet kan förvänta av oss.

Jag gillar mannens svar: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” Det är så befriande att märka, att han inte känner pressen att kunna veta och förklara. Det han vet, är att en välgärning har gjorts mot honom och han har blivit seende. Vad han har varit med om går inte att förklara, särskilt inte åt dem med ett hårt hjärta.

Men en sak vet han: ”Jag som var blind, kan nu se.” Det kanske är den bild som bäst beskriver en kristen tro. Vi behöver inte veta allt eller kunna allt. Vi kan inte förklara varför vissa saker händer. Vi vet inte varför någon lever länge och friskt, medan andra får lida under sjukdom. Vi vet inte varför vissa böner tycks besvarade i samma stund, medan andra frågor får följa oss hela vårt liv. Vi vet inte hur morgondagen ser ut. Trons väsen är inte att ge enkla svar på sådana frågor. Tron möter sådant på ett annat sätt.

I andra läsningen möter vi Paulus i en ganska djup passage, där han beskriver hur Jesus är Guds ”ja” till mänskligheten. Han säger att Guds löften har fått sitt ”ja” i Jesus. Det ger en riktning för vår tanke, då vi ska försöka förstå vad tro och otro handlar om.

Det är lätt hänt att vi tänker på tron som vårt ”ja” till Gud. Visst finns ett sådant ”ja” och inte är det oviktigt heller. Men om det är det främsta, ligger många svåra frågor nära oss: Tror vi tillräckligt? Är vår tro stark nog? Hur skall det gå för oss om vi börjar tvivla? Här läggs många tunga bördor på oss själva.

Paulus börjar från andra hållet. Han säger att Gud har sagt ja till oss i Kristus. Det betyder att vår framtidstro, vårt hopp, inte behöver vila på vår egen kraft att vara övertygade. Fastän vi kommer inför Gud med frågor eller tvekande, ja kanske rentav med vrede eller helt matta och känsloslösa – oberoende står Guds ”ja” fast.

Det kristna hoppet, den kristna tron, är inte önskefulla drömmar som säger att allt nog kommer att ordna sig. Den kristna tron vågar säga: ”Jag vet inte.” ”Jag vet inte hur detta ska bli.”

Jesaja talar till människor i osäkra tider, som riskerar falla i rädslans och förtvivlans grepp. ”Frukta inte vad de fruktar … Håll Herren Sebaot helig.” Här finns något som är skrämmande eller svårt. Men uppmaningen är att inte låta det få sista ordet. Bibeln låtsas inte som att det inte skulle finnas svåra saker i livet, snarare tvärtom. Men den formar ett budskap om att också den svaga, den sjuka, den rädda, den arga eller den sörjande får komma inför Gud. Den formulerar ett budskap om att också den som inte vet kan vara en människa som lever i tro.

Det syns hos mannen i evangeliet. Han vet inte, men ändå har Jesus sträckt ut sin hand mot honom. Och fariséerna som tror sig veta, de vill inte se verkligheten för vad den är. Men det är något annat som händer här i evangeliet också. Nu har mannen blivit botad och vi tänker oss att hans liv skulle bli en enda framgångssaga därifrån framåt. Men det blir inte så.

Mannen kallas till förhör. Han ifrågasätts. Han blir förolämpad. Till sist kör de ut honom. Undret som han varit med om gör inte att hans liv blir enkelt. Men Jesus får höra om detta och möter honom. Det är värt att stanna upp inför. Jesus sökte honom inte bara då hans ögon skulle öppnas, utan också i hans svårigheter på den fortsatta livsvandringen. När mannen blivit utstött och fariséerna har vänt sig mot honom, då kommer Jesus till honom.

Det är först i det mötet som frågan om tro blir aktuell: ”Tror du på Människosonen?” Och mannen svarar ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Inte ett svar som vet eller kan, utan som vill. ”Jag vill tro” är kanske den främsta trosbekännelsen för en människa som kämpar eller tvivlar.

Vi förstår inte allt som Gud gör eller låter hända. Vi ser inte alltid hur vägen framåt ska gå. Vi har inte alla svaren. Men vi vill tro. Och den som mannen står inför är Herren själv. Den Gud som kommit för att söka de förlorade. Hoppet finns kvar, för att han kommer till oss.

Att tro på honom innebär inte klara svar och raka livsvägar. Men det innebär något att hålla fast vid då livet skakar. Vi är döpta till Kristus. Vi får höra hans ord. Vi får ta emot hans förlåtelse. Han har dött och uppstått för oss. Och i honom har Gud sagt sitt ”ja” till oss alla. Ett ”ja” som räcker också då vi själva tvivlar.

Om en stund dukas nattvardsbordet. Inte heller dit behöver vi komma med en fullkomlig tro. Där möter vi honom som kommer till oss, oberoende av hur livet har blivit. Vid nattvarden är det hans trofasthet som räknas, inte vår egen övertygelse. Vi kommer inför Gud med den tro vi har: med längtan, tvekan, glädje och sorg. Med det vi vet och det vi inte vet. Och vi tar emot Guds ”ja” till oss. Kristus, som söker oss, kommer oss nära.

Därför kan också den som nu inte ser någon väg framåt hoppas. Inte för att vi vet hur det ska bli – utan för att vi vet vem som går med oss. Om vi själva inte förmår att ge ett ”ja”, kan vi lita på löftet att Kristus är Guds ”ja” för oss. Och vår bön kan vara den samme som mannens i evangeliet: ”Herre, jag vill tro.”

Himmelrikets bord

Texter

Första läsningen
1 Sam. 24:9-12, 17-21

David reste sig och gick ut och ropade efter Saul: ”Min herre och konung!” Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han sade: ”Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet.”
När David hade sagt detta ropade Saul: ”David, min son, är det verkligen du?” Och han brast i gråt. ”Det är du som har rätt, inte jag”, sade han. ”Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre.”

Andra läsningen
1 Joh. 3:11-18

Detta är budskapet som ni har hört alltifrån början: att vi skall älska varandra. Vi skall inte likna Kain, som var den Ondes barn och slog ihjäl sin bror. Varför slog han ihjäl honom? Därför att hans gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga.
Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Den som inte älskar är kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.

Evangelium
Matt. 5:43-48

Jesus sade:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

Predikan

I dagens evangelium förkunnar Kristus för oss hur lagen fullkomnas och hur vi når det mål som han målar upp i denna förkunnelse, nämligen en rättfärdighet som går utöver fariséernas och de skriftlärdas. Hurudan är den rättfärdighet som Kristus kallar sina lärjungar till? Ett hurudant liv ska vi leva, vi som kallar oss kristna? Vad följer av beslutet att följa Jesus? Vad innebär det att vi ska vara fullkomliga?

Våra läsningar idag inbjuder till tankar om fiendskap och försoning. Frågan om hur man bemöter sina fiender stiger fram som en röd tråd i läsningarna.

Då vi möter David inför Saul är det efter en tid av förföljelse. Saul har tvingat David till ett liv som flykting och fredlös. Den som har läst Bibeln fram till denna punkt skulle inte vara förvånad om det hade slutat i att David hade tagit Sauls liv. Ingen hade klandrat honom.

Men i en slags profetisk handling avstår David från det onda. Vi påminns om det att det onda är ont också om vi tycker att någon förtjänar det. Davids beslut att inte bruka våld blir ett försoningens tecken dem emellan. Det är klart att det inte fanns någon garanti för att det skulle lyckas. Om Saul hade förhärdat sitt hjärta ytterligare, kanske berättelsen hade slutat annorlunda. Men David bryter våldets spiral, som dragit ner dem i det elände vi nu ser upplösningen av.

Då David bryter med det onda – då han inte låter sig dras med i fiendskapens spel – står vi för en stund inför dessa två män som betraktar varandra. Och så, plötsligt, förändras något. Den som varit fylld med vrede knäcks. Tårar väller fram. Saul bekänner vad han låtit sig luras till och ser David för vem han verkligen är. På ett kort ögonblick, ja egentligen bara en mening i texten, uppstår försoningens möjlighet.

Det är inte det att alla konflikter och missgärningar nu är lösta och glömda. Men det är att dessa män väljer en ny väg.

I Jesu undervisning om lagens fullkomnande ekar denna händelse. ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Jesus förklarar det som David gjorde. Lagens krav var att älska sin nästa. De skriftlärdas tolkning var att det var tillåtet att hata sin fiende. Men Jesus gör tydligt att David, som i sitt agerande lyssnade till Herren, är det sanna tecknet på vad lagen ville förmedla. Det fanns aldrig någon tillåtelse att hata sin fiende, även om så klart Bibeln och livet ofta visar oss att det är just det som människor gör.

I andra läsningen hörde vi om detta. Att vi inte ska vara sådana som väljer Kains väg. För avundets, vredens och våldets väg leder inte mot Guds rikes fullkomnande. Istället lär vi känna kärleken i Jesu exempel, då han lägger ner sitt liv för oss. Ja, han lägger ner sitt liv för dem som är hans fiender. Som Paulus skriver i Rom 5: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.”

Guds kärlek begränsas inte till dem som kallar sig hans vänner. Gud låter sin sol gå upp över onda och goda. Regnet faller över rättfärdiga och orättfärdiga. Kristus vill inte att hans kyrka ska vara en sådan som ritar en bekväm liten cirkel kring dem vi har lätt att umgås med och förstå. Nej, uppmaningen är att bjuda in dem som vi rentav ser som fiender.

Det betyder inte att vi förlorar grepp om sanning, rättvisa eller konsekvenser för onda gärningar. Uppmaningen är inte att kalla det mörka för ljus. Inte att låta ändamålet helga medlen. Inte heller att tillåta det ena eller det andra för att komma enkelt undan. Men det betyder att vår kallelse är till försoning, med Gud och med varandra.

Alltid uppnår vi inte försoningen, mänskligt sett. Det krävs två för det. Men livet i Guds rike innebär strävan efter försoning. Beslutet att följa Jesus innebär att leva med en utsträckt hand, i bön, med dörren öppen. Det är lagens fullkomnande, eftersom det är så Gud handlar med oss.

Jag har några gånger snuddat vid en tanke som inte släppt mig, som går ur den tjugotredje psalmen. David skriver där: ”Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.” I dagens läsning ser vi att David, i sitt agerande, egentligen låter denna bild utökas. Det är inte bara det att David får allt vad han behöver och låter Saul stå bredvid. Nej, David bjuder av bordets gåvor åt sin fiende, i hopp om att det ska vara till läkedom.

Föreställ er bordet. Gud dukar upp en måltid där vi är gäster. Vi sätter oss och får del i bordets gåvor. Våra bägare fylls om och om igen. En bit ifrån bordet står våra fiender. Vad är det kristliga? Skulle Herren uppmana oss att fortsätta äta och fröjdas i vår avskildhet – eller skulle han ställa fram flera stolar? Jag hävdar att evangelierna samstämmigt vittnar att Guds ord till oss skulle vara, ungefär: ”Du som har tagit emot så mycket av min nåd, kan du hjälpa mig att också bjuda in dessa som du kallar fiender?”

Försoningens tjänst handlar inte om att vara beskyddad från dem som är eller tänker annorlunda, det handlar om att samla alla folk kring samma bord. Det är just detta som Herren gör också med oss. Vi kommer inte till Herrens bord för att vi har förtjänat platsen, utan för att Kristus har bjudit oss.

Då Kristus dukar ett bord för oss i våra fienders åsyn är det inte för att vi skall triumfera över våra fiender. Bordet är ett tecken på det rike Gud vill bygga. Då vi ber ”Ske din vilja” – då ber vi att vi som tagit emot brödet också ska dela det med andra. Då ber vi att vi ska kunna visa nåd också åt dem som vi tänker att är långt borta från Guds rike.

I bergspredikan som helhet ser vi hur Jesus inte bara förbjuder hämnden och vreden, utan steg för steg lär oss ett visare liv. Han leder oss längre in i Guds rikes hemlighet. Först avstår vi från att slå tillbaka. Sedan avstår vi från själva hatet. Sedan lär vi oss be för alla dem som sårat oss. Sedan lär vi oss att önska godhet och välsignelse över deras liv. Det är i denna andliga formning som människan kan börja likna sin Herre.

Bordet som är dukat för syndare måste förbli öppet. Och för att det ska förbli öppet, måste också vi som besöker det minnas kyrkans strävan efter försoning. I allt som vi får utstå i världen får vi dra oss till minnes Kristi ord, då han på korset säger: ”Fader, förlåt dem.” Livet i Guds kärlek är inte tomma ord, inte en känsla av optimism eller sentimentalitet – det är ett liv som ges för andra. Jesus dör inte bara för sina vänner, han dör för syndare, för dem som är hans fiender. Han dör för dem som spikar upp honom och hånar honom.

Sådan är den kärlek som ända till det yttersta söker försoning. Och från Honom söker det kristna livet all sin kraft. Få av oss har i sig själv kraften att älska sin fiende. Men den som tar emot nåden lär sig sakta att leva av den. Den som sitter vid bordet inser att Herren vill att andra bereds en väg till det. Den som försonats med Gud, söker försoning i allt vad livet innebär.

Det utmanar oss att tänka på dem som vi har svårt för eller som har sårat oss. Det kallar oss att vara vakna för det som väcker vrede eller avund i oss. Det är inte en inbjudan att låtsas som om problem inte fanns, utan tvärtom en inbjudan att tro att Guds nåd förmår mera än vi förstår. Därför ber vi för dem som förföljer oss. Därför välsignar vi dem som vi har svårt med. Kravet är inte att känna värme och glädje då vi tänker på dem som gjort fel, utan att låta Guds nåd nå dem. Uppmaningen är att inte stänga någon ute, utan istället låta försoningens dörr vara öppen.

Kanske fullkomnar Herren sitt verk i oss, så att vi en dag kan vara den som drar fram en ytterligare stol vid hans bord. För det bordet har plats för många. Inte bara goda och rättfärdiga. Inte bara för oss som tycker om varandra. Nej, här finns plats för alla dem som Gud älskar: för syndare som lever av nåd, oberoende hur långt vi kommit på fullkomlighetens väg.

I väntan

Christ ascends heaven his disciples

Texter

Första läsningen
1 Kung. 19:8-13 

Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Andra läsningen
Apg. 1:12-14 

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Evangelium
Joh. 7:37-39 

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Predikan

Denna söndag sitter i en spänning mellan vad som varit och vad som ska komma. Det är ett slags mellanrum. Vi möter lärjungarna i Apostlagärningarna mellan himmelsfärden och pingsten. De har sett något, men ännu inte fått vad som lovats. De vet att något ska hända, de ser framåt i väntan. Men för stunden har det ännu inte kommit. Där håller de samman i ständig bön.

Ett kristet liv är alltid en sådan väntan. För vi väntar inte bara på pingsten och Andens utgjutande, även om det är en viktig väntan under denna tid på året. Vi väntar på Guds rikes fullhet. Vi väntar på fred, på upprättelse, på att Gud ska bli allt i alla.

På stupades dag blir denna väntan också gjord konkret. Vi minns livsvandringar som blev allt för korta. Vi minns en tid som inte präglades av Guds fred, utan av något helt annat. Också vi lever mellan det som varit och det som ska komma.

Väntan är ändå inte en tom väntan. Lärjungarna satt inte bara och blickade uppåt mot himlen. Inte heller var Elias väntan passiv, utan han erfor storm och skalv. Det är förberedelse, det är bön. Jesus utropar: ”Kom till mig”. Också i vår väntan får vi dricka det vatten som Herren Jesus ger. Det finns en källa vi kan gå till. Vi äger redan Anden, som ger en försmak av det som ska komma. Vår väntan är inte i Guds frånvaro, utan en tid då något spirar.

Den väntan vi tar del i är alltså inte bara att sitta och låta tiden gå, utan det är att låta det livgivande vattnet nå oss. Till förnyelse, till läkedom och till tröst. I den mån vi förmår lever de kristna redan nu i det som ska komma. Det nya livet har tagit rot. Att vara kristen är att leva så att Guds rike redan nu tar gestalt.

Det är något som vi kan förstå till exempel genom vilodagen. För vår sabbat är inte bara en enkel vila från arbete, utan ett tecken på vad som ska komma. En eskatologisk försmak, en bild av den himmelska härligheten. När vi håller vilodagen bekänner vi å ena sidan att världen inte bärs av våra egna prestationer och å andra sidan att vi vill ordna våra liv enligt den kommande verkligheten, enligt det vi hoppas.

Jesus utförde många välgärningar på sabbaten och fick också kritik för det. Men dessa välgärningar: att låta någon plocka ax eller att bota en sjuk, de är inte brott mot lagen utan dess uppfyllelse. Varför? Just därför att sabbatens tanke är att vittna om det som ska komma. Vilodagens syfte är inte bara att vara passiv en dag, utan att förkunna påskens glädjebudskap. Vilodagen är det kommande rikets tecken, ett tecken på sann gemenskap, förlåtna synder, upprättelse och läkedom. Vilodagen förkunnar Guds frid och fröjd – en dag då vapnen tystnar, då ingen mera faller i strid, då skapelsen får vila från det onda. Därför är vår gudstjänst så viktig, för den vittnar om det som Gud vill för sin skapelse.

Denna påminnelse blir särskilt viktig på de stupades dag. Idag minns vi krigets verklighet och sådana människor som inte fick uppleva fred. Därför kallas vi in i ett sådant liv som inte bara väntar på fred, utan lever ut den. Vi sänds att tjäna Herren med glädje och bära hans frid till en brusten värld. Vi sänds att skapa gemenskap där det finns splittring, att tala sanning där lögnen har makten, att förtrösta på Gud och leva enligt hans vilja. Herren anförtror oss att vara hans medarbetare i det kommande riket, att redan nu leva av det levande vattnet.

Elia används ofta som en påminnelse om hur den goda bönen är. Han finner Anden i stillheten. Det tror jag är en viktig påminnelse också i detta med att vara medborgare i fredens rike. Många av oss skulle inte orka under ständiga stormar och jordskalv. Om Gud skulle verka så i våra liv varje dag, skulle vi snart vara som Jona, som flydde undan uppdraget han kallades till. Istället viskar Gud sin frid över våra dagar i stillheten. Det är de enkla sakerna som bygger fred: att vi lyssnar på varandra, att vi stillar vredens impulser, att vi tyglar tungan och begränsar vårt begär.

Det finns sådana som menar att grannsämjan är ett av de starkaste tecknen på en fungerande demokrati. Det ligger något i det. Vårt system bygger på antagandet att de flesta vill väl och att majoriteten förmår forma samhället enligt vad som är gott. Men förlorar vi tilltron till grannen. Om vi tänker att den som röstar annorlunda inte är lika värd. Om vi när oss av rädsla och förakt – då mister vi den grund som gör vårt goda samhälle möjligt.

Därför är dagens budskap så angeläget. Vi får inte släppa drömmen om fred. Vi måste söka den stillhet där Gud kan nå oss. För fredens rike bryter inte fram i maktens buller, utan i bönens rum. Guds frid utbyts i den gemenskap som ser varandra i ögonen, som räcker ut sin hand och som var dag väljer det levande vattnets väg. Det är den enkla trofastheten till Herrens kallelse och den förtröstan som vågar helga vilodagen som tecknar framtiden vi längtar efter.

Faktum är att vi är ett folk som väntar. Men låt oss fylla den väntan med lyhördhet till Herrens röst. Vi ber och arbetar. Vi dricker av det levande vattnet och låter det nära den frukt våra liv ska bära. Vi samlas till gudstjänst: vi vilar, förlåter och älskar. Allt detta förebådar den dag då Guds rike kommer i sin fullhet.

Den Trofaste bevarar oss

Jesus 12 apostles: Jesus Matthäus

Texter

Första läsningen
Jes. 54:7-10

Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter.
Jag dolde mitt ansikte för dig
i häftig vrede ett ögonblick,
men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek,
säger din befriare, Herren.
Det är som på Noas tid,
då jag svor att Noas flod
aldrig mer skulle dränka jorden.
Så svär jag nu att inte mer vredgas
och inte mer rasa mot dig.
Om än bergen rubbas
och höjderna vacklar,
skall min trohet mot dig inte rubbas
och mitt fredsförbund inte vackla,
säger han som älskar dig, Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:3-9

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.
Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Evangelium
Joh. 17:11-17

Jesus sade i sin bön:
”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, de som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.”

Predikan

Jesus säger i dagens evangelium att det är hans lärjungars lott att vara kvar i världen. Sedan ber han att vi skulle bevaras i Faderns namn. I detta inledande moment av dagens evangelium, som är en del av Jesu översteprästerliga förbön, fångas något av de motiv som bär gudstjänsten idag.

Det kan vara svårt att finnas i denna värld. Tungt att lida under sjukdom. Det kan kännas hopplöst att se på nyheterna. Framtidstron kan sina. Kanske rentav växer ett ifrågasättande av Guds godhet i oss: Har Gud dolt sitt ansikte för vår tid? Krig, våld, klimatkris, ekonomisk osäkerhet, skenande bränslepriser, oberäknelig politik – vad skall det bli av allt detta? Någon kanske erfar att den grundläggande tilliten till andra människor försvagas. Vi talar till varandra mera än med varandra. Andra förmår inte se världen som den är, utan filtrerar den i allt större grad genom skärmar. Skärmar som distanserar oss från varandra.

Det är inte svårt att känna igen orden från första läsningen: ”Ett kort ögonblick övergav jag dig.” Det talar om det svåra i det mänskliga tillståndet. Ja det talar till dig som kanske ser dig omkring och undrar hur någon kan tro på god Gud mitt i allt detta. Jag har ett gott budskap för dig som tvivlar, det är att den kristna tron inte ställer sig bortom sådant. Nej, många gånger i kyrkans historia och också i våra skrifter utropas tvivlet och eländet. Den kristna traditionen tvekar inte inför tvivlet, utan tar den istället på stort allvar.

Tvivlets och svårighetens utrop klingar ännu i luften då profeten går vidare och förkunnar: ”i stor kärlek tar jag dig åter … evigt trofast visar jag dig nu min kärlek.” Oron och rädslan får inte sista ordet, utan den ställs i förhållande till Guds trofasthet. Herrens fredsförbund vacklar inte.

Herren åberopar det förbundslöfte han gett åt fäderna. Det är ett löfte om fred – ett löfte om att Gud själv har bundit sig vid oss. Bergen må rubbas och höjderna vackla, ja allt det vi ser med våra ögon och förtröstar på i vår mänsklighet kan rasa, men Guds trohet rubbas inte. Här ställs det tillfälliga, det förgängliga, mot det oförgängliga och eviga. Guds trofasthet består inte i att världen omkring oss är stabil. Guds kärlek tar oss inte ur världen, utan bevarar oss i den. Den kristna tron är inte ett tomt löfte om att vi klarar livet oskadda, den är ett levande hopp knutet till den Gud som håller sitt ord. Den är förtröstan på den Uppståndne.

Läsningen i Första Petrusbrevet driver hem poängen. Vi äger ett arv som inte kan förstöras, fläcka eller vissna. Oss förkunnas ett perspektiv som inte handlar om det tillfälliga som vi är omringade av. Det som finns omkring oss är sårbart, under hot och bristfälligt. Men det som Gud ger i Kristus är himmelskt, långt dyrbarare än guld, makt och ära. Den som tillhör Jesus behöver inte bekymra sig för världspolitiken, behöver inte hålla koll på hur långa streaks den har eller hur många som gillat den sista bilden man lade upp, behöver inte projicera en bild av framgång och lycka. Varför inte? För att Guds makt beskyddar oss. Det beror på Gud att vi kan bli frälsta.

Frälsta från vad? Inte från motgång eller svårighet i denna tid. Nej, inte heller från vår sårbara självkänsla eller vår längtan efter att bli sedda och älskade. I alla fall inte helt och fullt. Vi kommer, i enlighet med Bibelordet, att prövas. Men det är Guds makt som för oss igenom det svåra. Mitt i alla de saker vi kämpar med, som vi många gånger söker svar på i det skapade, möter oss Livets Herre. Han bevarar oss, hans makt beskyddar oss. Gud själv bär oss. Vi behöver inte lösa våra problem eller få starkare tro för att räknas. Också den trötta, sargade och tvivlande är buren av Gud själv. Petrus förkunnar inte en glädje som beror på att vi undkommit prövningen, utan ett hopp som inga prövningar kan släcka.

Jesus ber inte Fadern att ta oss bort ur världen, för det är inte det verk han kommit för att utföra. Han ber att Fadern skulle bevara oss för det onda. Han säger ”De tillhör inte världen.” Det kristna hoppet för oss inte bort från vår verklighet. Men vår tillhörighet: den rot varifrån vi får näring, den grund som vi bygger på, är Gud och hans sanning. Vi är alltså i världen, men inte av den. Vi lever här, med alla våra brister, all vår ångest och våra tvivel – men ytterst sett är våra liv i Guds händer. Vår kallelse är inte att förakta världen eller vara rädda för den, utan att leva i den utan att låta den definiera oss. En kristen igenkänns inte på fina kläder, goda beslut eller stark självkänsla. En kristen känns igen på att hon är förlåten hennes överträdelser, förankrad i Guds kärlek och trygg vad än livet för med sig. Vi förstår inte oss själva i de termer som världen och samtiden prioriterar, utan äger något djupare.

Jesus säger att vi skall få hans glädje helt och fullt. Den glädjen bygger inte på optimism, inte på lyckorus eller starka känslor av framgång. Den är oberoende av händelser omkring oss och personliga misslyckanden. Jesu glädje handlar om den orubbliga kärleken Fadern visar mot sina barn. Den handlar om att vara trygg i Guds löften om himmelsk härlighet. Den är en glädje som låter oss leva frimodigt också då allt omkring oss rubbas och går sönder.

Då Jesus ber för oss, att vi skulle äga hans glädje helt och fullt, ber han om den fullkomliga kärleken som fördriver all rädsla. Då ber han om förmågan att möta det svåra och sörja, utan att gå under. Han ber att vi ska kunna älska världen och njuta av dess goda, utan att låta det som är i världen bestämma vårt värde. Uppståndelsens glädje övervinner världen, övervinner synden, övervinner döden – det är den glädje som är försmaken av det eviga livet, en glädje som fyller oss med ett oövervinnerligt hopp.

Därför står det skrivet: ”ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.” Vi är ännu inte färdiga med vår helgelse. Världen är inte ännu helad. Men vi är bevarade. Vi står nära målet och vi anar det redan.

Församlingen jublar i påskens glädje. Inte därför att allt är ljust och problemfritt. Utan därför att Kristus lever och vi med honom. Den glädjen kan ingen ta ifrån oss.

Kyrkan förkunnar, att vi för Kristi skull inte längre är bundna av synden, döden och det onda. Men vi vet samtidigt att världen ännu präglas av dessa. I Kristus har Gud trätt in i vår värld. Han ber för att vi skulle bevaras – att vi skulle få den tro som ger fullkomlig glädje. I Kristus har Gud också öppnat en väg genom det svåraste mörkret. Han har trätt ut på andra sidan döden och visat att också det djupaste nederlaget kan bli en väg till livet.

Det är i hans händer som vi vilar. Det är hans makt som bevarar oss. Det är hans verk vi förtröstar på. I vårt tvivel, i vår oro, i våra relationer, är det han som bär oss. Vi kan vara delaktiga av världens lidande, sörja med de sörjande, utan att tappa hoppet. För våra liv är gömda hos Gud i Kristus, i honom som gick genom dödsskuggans dal. När vi lämnar gudstjänsten för att tjäna människorna omkring oss, går vi ut – inte som tvivellösa och allt förmående – utan som människor som vet att de tillhör Gud. Vi vet vem vi tror på och vi vet att hans trofasthet inte vacklar.

Jumala kuulee

Ensimmäinen lukukappale:

2. Kun. 20:1–7

Kuningas Hiskia sairastui ja oli kuolemaisillaan. Silloin profeetta Jesaja, Amosin poika, tuli hänen luokseen ja sanoi: ”Näin sanoo Herra: ’Järjestä asiasi, sillä sinä et parane vaan kuolet!’”

Hiskia kääntyi seinään päin ja rukoili Herraa: ”Voi, Herra! Muista, miten vilpittömästi ja vakain sydämin olen vaeltanut sinun tahtosi mukaan ja tehnyt sitä, mikä on hyvää sinun silmissäsi.” Ja hän itki katkerasti.

Jesaja ei vielä ollut lähtenyt palatsin keskimmäisestä pihasta, kun hänelle tuli tämä Herran sana: ”Mene takaisin ja sano Hiskialle, kansani hallitsijalle: Näin sanoo Herra, isäsi Daavidin Jumala: ’Minä olen kuullut rukouksesi, olen nähnyt kyyneleesi. Minä parannan sinut. Kahden päivän päästä voit astua Herran temppeliin. Minä lisään sinun elinpäiviisi vielä viisitoista vuotta. Minä pelastan sinut ja tämän kaupungin Assyrian kuninkaan käsistä, minä suojelen tätä kaupunkia itseni ja palvelijani Daavidin tähden.’”

Sitten Jesaja sanoi: ”Hakekaa viikunakakku.” Kakku haettiin, ja kun se asetettiin paiseen päälle, kuningas parani.

Toinen lukukappale

1. Kor. 10:12–13

Joka luulee seisovansa, katsokoon, ettei kaadu. Teitä kohdannut kiusaus ei ole mitenkään epätavallinen. Jumalaan voi luottaa. Hän ei salli kiusauksen käydä teille ylivoimaiseksi, vaan antaessaan teidän joutua koetukseen hän samalla valmistaa pääsyn siitä, niin että voitte sen kestää.

*Evankeliumi

Mark. 9:17–29

Eräs mies väkijoukosta sanoi Jeesukselle: ”Opettaja, minä toin poikani sinun luoksesi. Hänessä on mykkä henki. Se ottaa hänet valtaansa missä vain. Se paiskaa hänet maahan, ja hän kuolaa ja kiristelee hampaitaan ja menee aivan jäykäksi. Pyysin, että opetuslapsesi ajaisivat hengen pois, mutta ei heistä ollut siihen.”

Silloin Jeesus sanoi heille: ”Voi tätä epäuskoista sukupolvea! Kuinka kauan minun on vielä oltava teidän keskuudessanne? Kuinka kauan minun pitää kestää teitä? Tuokaa poika minun luokseni.” He toivat pojan Jeesuksen luo. Jeesuksen nähdessään henki heti kouristi poikaa, ja tämä kaatui, kieriskeli maassa ja kuolasi. Jeesus kysyi pojan isältä: ”Kuinka kauan hänellä on ollut tämä vaiva?” ”Pienestä pitäen”, vastasi mies. ”Henki on monet kerrat kaatanut hänet, jopa tuleen ja veteen, jotta saisi hänet tapetuksi. Sääli meitä ja auta, jos sinä jotakin voit!” ”Jos voit?” vastasi Jeesus. ”Kaikki on mahdollista sille, joka uskoo.” Silloin pojan isä heti huusi: ”Minä uskon! Auta minua epäuskossani!”

Kun Jeesus näki, että väkeä tuli aina vain lisää, hän käski saastaista henkeä sanoen: ”Mykkä ja kuuro henki, minä käsken sinua: lähde pojasta äläkä enää mene häneen!” Henki huusi, kouristi poikaa rajusti ja lähti hänestä. Poika jäi makaamaan elottoman näköisenä, ja monet sanoivatkin: ”Nyt hän kuoli.” Mutta Jeesus tarttui häntä kädestä ja auttoi hänet jalkeille, ja hän nousi.

Kun Jeesus sitten oli mennyt sisään ja vain opetuslapset olivat paikalla, nämä kysyivät häneltä: ”Miksi me emme kyenneet ajamaan sitä henkeä pojasta?” Hän vastasi: ”Tätä lajia ei saa lähtemään muulla kuin rukouksella.”

Saarna

Rukouksessa on voimaa. Tänä aamuna sain hyvältä ystävältä viestin, että rukouksemme ovat vaikuttaneet myönteisesti heidän perheensä olosuhteisiin.

Usein rukoilemme hädässä. Niin kuin valitsemassani päivän rukouksessa, usein meidän omassakin rukouksessamme nousee riittämättömyytemme ja avun tarpeemme. Siksi, pyydämme Herralta, että hän auttaisi meitä rukoilemaan, auttaisi uskomaan. Tiedämme tarvitsevamme Jumalaa, ja vaikeuksissa se tulee meille erityisellä tavalla todeksi.

Tekstimme tänään kutsuvat ymmärtämään uskon ja rukouksen teitä.

Ensimmäisessä lukukappaleessa kuningas Hiskia saa kuulla sanat, joita kukaan ei haluaisi kuulla: ”Sinä et parane vaan kuolet.” Siinä hetkessä hänellä ei ole mitään muuta jäljellä kuin rukous. Hän kääntyy seinään päin – pois kaikesta ulkoisesta, kohti Jumalaa – ja itkee.

Tässä hetkessä on voimaa. Ei siksi, että Hiskia olisi vahva, vaan siksi että hän on heikko. Ja juuri siellä, heikkouden paikassa, Jumala kuulee.

”Minä olen kuullut rukouksesi. Olen nähnyt kyyneleesi.”, näin sanoo Herra.

Kun rukoilemme, Jumala kuulee. Rukouksemme eivät katoa kiireen, tai epätoivon alle. Jumala kuulee – ei siksi, että osaisimme rukoilla täydellisesti, vaan siksi että hän rakastaa meitä. Hiskia saa lisää elinaikaa: viisitoista vuotta. Mutta vielä tärkeämpää on se, että hän saa  varmuuden siitä, että Jumala kulkee hänen kanssaan.

Toinen tekstimme kehottaa: ”Joka luulee seisovansa, katsokoon, ettei kaadu. Teitä kohdannut kiusaus ei ole millään tavalla epätavallinen.”

Tämä on muistutus siitä, ette uskon ihminen ei ole se, joka ei koskaan horju, vaan se, joka tietää tarvitsevansa Jumalaa.

Meitä kohtaavat kiusaukset, koettelemukset ja tilanteet, joista emme pääse omin voimin eteenpäin. Mutta Paavali lisää sanat, jotka kannattaa muistaa:

”Jumalaan voi luottaa… Hän valmistaa pääsyn, niin että voitte kestää.”

Usko ei ole esteiden puutetta. Usko on luottamusta siihen, että hankaluuksienkin keskellä Jumala on lähellä.

Evankeliumissa kohtaamme ehkä inhimillisimpiä rukouksia, jonka Raamatusta löytää. Pojastaan epätoivoinen isä tulee Jeesuksen luo ja sanoo: ”Sääli meitä ja auta, jos sinä jotakin voit.”

Jeesus vastaa: ”Jos voit? Kaikki on mahdollista sille, joka uskoo.”

Isä ei tee suurta uskontunnustusta. Hän ei vakuuta olevansa vahva tai varma. Hän huutaa: ”Minä uskon! Auta minua epäuskossani!”

Ja juuri siihen Jeesus vastaa. Jeesus ei odota meiltä täydellistä uskoa, vaan avointa sydäntä. Ei vahvuutta, vaan nöyrää rehellisyyttä. Meiltä ei vaadita varmuutta, vaan saamme kääntyä hänen puoleensa.

Evankeliumin lopussa Jeesus sanoo opetuslapsille: ”Tätä lajia ei saa lähtemään muulla kuin rukouksella.”

Rukous on yhteyttä Jumalaan. Se on suostumista siihen, että pelastus, voima ja uusi elämä tulevat häneltä, eivät meiltä.

Siksi rukous on usein pysähtymistä. Sitä, että huomaamme omat tarpeemme. Joskus Jumala pysäyttää meidät – ei rangaistakseen, vaan kutsuakseen. Hänen kasvojensa edessä ei tarvitse olla vahva.

Ja juuri siihen hetkeen Jeesus tulee. Kun Hiskia kääntyy seinään päin, Jumala kuitenkin kuulee. Kun kaadumme, hän ei kulje ohitsemme. Kun poika makaa maassa elottoman näköisenä, Jeesus tarttuu hänen kädestään ja auttaa hänet jaloilleen.

Sama käsi tarttuu meihin.

Uskossa ei ole kyse siitä, kuinka paljon me jaksamme uskoa, vaan siitä, keneen me turvaamme. Rukous ei ole suoritus, vaan se on huokaus, joka uskaltaa sanoa:

”Minä uskon. Auta.”

”Herra, muista minua.”

”Kuule minua.”

Ja Jumala kuulee.

Om inkarnationen

Creche. Original public domain image

Denna predikan känns kanske lite malplacerad för en läsare bevandrad i kyrkoåret, men den hölls i Kolam i samband med en byagudstjänst. Därför valde vi att lyfta fram julens huvudsakliga budskap mera än det egentliga temat för söndagen, som hade varit ”I Guds hus”.

Första läsningen
Jes. 52:7-10

Härligt är att höra budbärarens steg
när han kommer över bergen,
han som bär bud om seger,
som ropar ut goda nyheter,
bär bud om räddning
och säger till Sion:
”Din Gud är konung!”
Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.

Andra läsningen
1 Joh. 1:1-4
Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig.

Evangelium
Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan

Varför skall Gud bli människa? Jag vet inte om någon har besvarat den frågan så övertygande som kyrkofadern Athanasios. Han var biskop i Alexandria under 300-talet och är känd som kyrkans kanske största lärare i denna fråga.

Han beskriver detta problem utgående från det vi senare kommit att kalla syndafallet. För honom handlar det om att människan, då hon vänder sig bort från Gud, försätts i ett dubbelt problem. Å ena sidan är vår frånvändhet från Gud ett dödens tillstånd. Synden, det som skiljer oss från Gud, bryter ner livets gåva. Det är inte bara det att det finns regler man inte borde gå emot, utan ett liv i synd avvecklar människan. Det bryter ner oss så till den grad att man kan säga att vi återgår till det stoft som vi kommit från. En återkoppling till detta finns i vår begravningsordning, då vi säger: ”Av jord är du kommen och jord ska du åter bli”. Eftersom vi alltjämt bär syndens konsekvenser i våra dödliga kroppar, slutar vår vandring alltid i nedbrytandet av kroppen.

Å andra sidan är Gud, som är livets ursprung, rättfärdig och står vid sitt ord och sina lagar. Det betyder, att då vi vänder oss bort från honom som ger liv kan han inte ignorera de lagbundenheter skapelsen följer. Han kan inte se mellan fingrarna, utan har genom sitt skaparverk bundit sig vid de ordningar han satt. Ändå kan han inte heller låta det onda och människans livsfrånvändhet fortsätta, utan behöver för sin kärleks och helighets skull åtgärda situationen. Han önskar inte någons död, han vill inget lidande, han önskar oss frid.

Så kommer det sig att Sonen blir människa, Ordet blir kött. Det eviga blir något som vi kan ta på med våra händer och se med våra ögon. Detta för att återförena livets källa med dem som förlorat det sanna livet, för att dela hela dödens börda. Det som köttet förlorat, återfås i det att Kristus låter det gudomliga och mänskliga förenas.

Det handlar om att uppfylla skapelsens ordning. Synden, frånskildheten från Gud, leder till att det skapade bryts ner – ytterst till döden. Det är en lagbundenhet som Gud inte kan pruta på. Därför bestämmer han sig för att helt uppfylla den bundenhet som människan har till synd och död, genom att låta en mänsklig kropp äga det eviga. Som vi hörde i andra läsningen blev ”livet synligt” och följaktligen möter Livet med stor L döden i en människas form. Lagbundenhetens krav uppfylls, då hela dödsskulden sonas med det liv som aldrig kan plånas ut.

Athanasios säger att Gud blev människa för att människan skulle bli gudomlig. Det är Guds människoblivandes andra sida. Om det för det första handlar om att utplåna den skuld som synden orsakat, så handlar det för det andra om att ge nytt liv åt oss alla. Guds människoblivande signalerar att den mänskliga tillvaron kan, och ska, vara fylld av samma helighet, kärlek och frid som finns hos Gud. Detta är jultidens yttersta löfte: att vi återförenas med Gud och får del i allt vad den gemenskapen innebär.

En av Athanasios liknelser handlar om en tavla. Närmare bestämt ett porträtt på en träskiva. Om bilden blir förstörd eller täcks av smuts vill konstnären ändå inte slänga bort det verk som han med möda har skapat. Så beskrivs Guds förhållande till oss: han är konstnären som älskar sitt verk. Konstnären står alltså inför ett reparationsarbete. Bilden ska återställas. Den goda konstnären begär då den som suttit modell att komma tillbaka för att återställa bilden. Detta beskriver hur vi återskapas då Guds son tar mänsklig gestalt. Han är den felfria mänskliga avbilden av Gud och vi finner det verkliga livet, vår skönhet och sanning, då hans bild återställs i oss. Det konstverk som Gud skapade, men som förlorade sin glans, byggs upp igen. Gud vill inte slänga ut det, utan vill att det ska få fyllas av härlighet och skönhet. Syndens makt är att förstöra det vackra, men Guds vilja är att låta det återställas i enlighet med Jesu förebild.

Julens budskap, med Athanasios glasögon, handlar om att Gud erbjuder sin närvaro. Han sänder inte en lära eller en skrift att rädda oss, utan han sänder sin Son att bli människa. Så delar han allt vad det är att vara människa och öppnar vägen till frihet från döden och ger oss ett nytt liv. Vidare handlar julen om att Gud bekräftar sitt ord att skapelsen är god. Han själv blir en del av sin skapelse. Så påminns vi om att den kristna tron inte handlar om en flykt från det kroppsliga och från det skapade, utan om en upprättelse av det. Liksom det gudomliga blev människa, får människan bli gudomlig. Och eftersom Gud i sin mänsklighet har gått in i döden och segrande stigit ut på andra sidan, behöver vi inte längre frukta. Inte ens då vi återgår till stoftet. För det förgängliga skall uppväckas till oförgänglighet. I enlighet med trosbekännelsens ord väntar kroppens uppståndelse oss alla.

Athanasios teologi gör julen till en berättelse om hopp och ny skapelse. Gud ger inte upp då världen blir fylld av mörker, utan kliver istället in i det mörka med sitt ljus. Och liksom Johannes skriver i dagens andra läsning är detta ett budskap som förkunnas till vår glädje.

Beredda på Kristi ankomst

Institution Eucharist. Engraving J. Keller

Texter

Första läsningen
Jes. 35:3-6

Ge styrka åt kraftlösa armar,
stadga åt skälvande knän!
Säg till de förskrämda:
”Fatta mod, var inte rädda!
Se, er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Då skall de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
Då skall den lame hoppa som en hjort
och den stumme brista ut i jubel.
Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken.

Andra läsningen
Hebr. 10:35-39
Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Luk. 12:35-40
Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Hur ska vi leva i denna beredskap, som Kristus uppmanar oss till? Vi har hört läsningar om Herrens ankomst, som talar om dess avgörande natur. Vi har hört att han inte skall dröja, att han själv ska rädda oss och att vi ska leva som väntande på att vårt hus herre ska komma hem.

Adventstiden är ju, trots den samhälleliga utvecklingen, en bot- och fastetid i kyrkan. Inte en tid att konsumera hejdlöst och tänka julstress, utan en tid att förbereda sig för det verkligt väsentliga: Kristi ankomst. Kristi ord till oss idag bär med sig både glädje och allvar. Glädje över återseendet och gemenskapen, men också allvar över vikten att vara beredda. Vi anar en från de senaste söndagarna bekant spänning mellan att Kristus å ena sidan är domare och å andra sidan frälsare. Då Guds rike kommer i sin fullhet ser vi att dessa båda förverkligas helt.

I den första läsningen talas om Guds hämnd och vedergällning. Många har så klart svårt med tanken på Guds vrede. Men vi behöver minnas att Guds vrede inte är ett utbrott av dåligt humör. Det är en helig och rättfärdig vrede över det som plågar skapelsen. En Gud som inte reagerar på synden: på förtryck, hat, orättvisa och våld, kan inte vara en kärleksfull Gud. Detta stämmer särskilt om du är den som lider under förtrycket.

Ett perspektivskifte är på plats för oss, som levt tryggt största delen av vårt liv, att föreställa oss hur detta tas emot av någon som varit mål för människors ondska under största delen av sitt liv. Att förkunna en Gud som ser mellan fingrarna åt någon som varit offer för människohandel eller krig är inte evangelium. Guds rike kommer med löfte om befrielse och upprättelse för den som lider. Kraft åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän. Och därmed är det också behövligt att den som valt mörkrets väg ska stå till svars.

Vi vet också från skrifterna att alla människor ska ställas till svars. Och vi behöver bara granska vårt eget samvete för att inse att det finns brister. Kanske väcker detta en förtvivlan i oss. En känsla av att vi aldrig räcker till. Ja, kanske är det en källa till hopplöshet. Då möts vi av orden i andra läsningen: en uppmaning att inte dra oss undan, utan istället söka trons frimodighet.

I advent förbereder vi oss för Kristi ankomst. Vi uppmanas till en vaksam och uthållig tro, en tro som kan kännas som ett litet ljus i världens stora mörker. Jesus säger att vi ska vara som tjänare som har fäst upp sina kläder: redo för tjänst och med brinnande lampor. Samtidigt vet jag att många känner sig svaga, att uthålligheten känns bristande och att trons långa riskerar kvävas under vår egen synd och världens ondska. Hur ska vi göra, för att inte bli sådana som drar sig undan?

Vi riktar blicken mot Jesus. Hos honom finns vårt hopp. Då han kommer till oss ska han fästa upp sina kläder och själv passa upp oss vid sitt bord. Kristus kommer inte för att döma dem som väntar på honom, utan för att tjäna dem. Den allsmäktige tar tjänargestalt för sina vänner.

Ett sätt som han valt att tjäna oss är i den nattvard vi firar. Den himmelska festen firas med honom själv som gäst och värd. Vi väntar Guds rikes ankomst, det är hela adventstidens syfte. Och vid nattvarden kommer Kristus till oss redan idag. Till tröst, till vägkost, till förlåtelse och till upprättelse.

Här finns svaret på vreden. I brödet och vinet blir vi delaktiga i hans kropp och blod, det offer som en gång för alla har sonat Guds rättfärdiga vrede. Vi behöver inte fly undan domen, för vi har del i honom som burit alla våra synder och brister. I måltiden får vi den andliga kraft som vi behöver. Han ger styrka åt kraftlösa armar, så att vi orkar vara uthålliga. Nattvarden är också en tröstande närvaro. Vi lämnas inte ensamma, utan får ha gemenskap med Kristus själv och alla hans heliga. Han är bland oss och försäkrar oss att vi hör till dem som inte dragit sig undan, istället har vi trätt fram och tagit emot räddningen.

Nattvarden är Guds tröst i mötet med domens allvar. Vi samlas inte till måltid som en belöning för att vi varit trogna, utan vi söker den kostnadsfria gåvan som ger oss förlåtelse och nytt mod.

Den andra söndagen i advent fångar in en stor vidd av Guds gärningar. Människosonen kommer då vi minst anar det i härlighet och vi uppmanas att vara vaksamma på den yttersta dagen med vad det innebär. Samtidigt förbereder vi oss för julfirandet, då vi minns att Gud vill bli en av oss, för att bära våra bördor, förlåta våra skulder och utplåna våra synder. Då vi dessutom firar mässa, får vi tröst för stunden och kraft för den fortsatta vandringen. Nåden Herre, vår frälsare, möter oss idag – han gör oss beredda och frimodiga att invänta den dag då hans rike fullkomnas.

Trohet till Kristus, den förklädde konungen

fresco depicting christ pantocrator in the dome of the church of saint sava in belgrade serbia

Texter

Första läsningen
Dan. 7:9-10, 13-14

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.

Andra läsningen
2 Thess. 1:3-10

Vi måste alltid tacka Gud för er, bröder, det finns det goda skäl till, ty er tro växer ständigt, och den kärlek ni alla hyser till varandra blir allt större hos var och en av er. Vi kan med stolthet tala om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De förebådar Guds rättvisa dom, att han skall förklara er värdiga Guds rike, som ni får lida för. Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus. Deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet, när han kommer på den dagen för att förhärligas bland sina heliga och hyllas bland alla som har kommit till tro.

Evangelium
Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Predikan

Det känns särskilt aktuellt på domsöndagen att inleda gudstjänsten med en påminnelse om att vi alla är inneslutna i Guds nådalöfte i Kristus Jesus. Guds löfte om nåd, om syndernas förlåtelse och förbarmande, innesluter liksom alla de bud och uppmaningar som trons liv handlar om. Då vi idag hör Herren tala om att dela in människorna liksom man skiljer får och getter är det lätt hänt att nåden glöms bort och vi riktar uppmärksamheten endast mot våra gärningar. Det är, i ljuset av dagens läsningar, inte någon konstig sak.

För att hantera detta motiv behöver vi ta ett par steg bakåt. Vi har en röd tråd i dagens läsningar som tillsammans med ett ord från Romarbrevet kan hjälpa oss navigera helheten. I Daniels uppenbarelse ser vi bilden av en som liknar en människa, förmodligen Jesus, som av den uråldrige gavs all makt, ära och herravälde för att alla ska tjäna honom. Sedan har vi de stränga orden om straff för dem som inte erkänner Gud och lyssnar till evangeliet. Till sist har vi Jesu egen undervisning, om att den som inte levt i kärlek kommer att gå miste om det eviga livet.

Romarbrevets andra kapitel ger oss en slags summa av dessa bilder. Där skriver Paulus att Guds dom kommer att drabba dem som dömer andra, att den som har ett hårt hjärta samlar på sig vrede inför domens dag och att Gud ska döma oss efter våra gärningar. Men sedan kommer en vändpunkt: evigt liv åt dem som gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. Men vrede och straff åt den som söker sitt eget och inte följer sanningen. Några verser senare kommer vi till ordet: ”De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar eller till och med försvarar dem. ”

Detta med hjärtat kommer in i bilden, som en slags brygga mellan tron och gärningarna. Men det är ofrånkomligt att alla bibelord vi läst hittills idag förväntar sig goda gärningar. Det kan vi inte undgå.

Så hur ska vi förstå detta, utan att förlora det goda budskapet? Vissa har försökt argumentera i linje med att ”gärningarna är beviset på vår tro” och att det då är tron som leder till frälsning. Men ni som har hört mig predika kring den typ av motiv innan vet att jag förhåller mig skeptisk till den strukturen. Det verkar för mig som att det bara förskjuter problemet. Då vi misslyckas med våra goda gärningar kommer vi till slutsatsen att vi nog då inte har rätt tro ändå. Så är vi tillbaka i det samma träsket som Martin Luther blev räddad ur – osäkra på om nåden gäller oss eller inte.

Jag föreslår därför en förståelse av tro som hänger samman med att vara trogen Kristus, den konung som förklätt sig till de minsta och mest utstötta i samhället. Vi har nämligen allt för många ord som talar om den utlevda tron som grund för domen, för att kunna ignorera dem. (2 Kor 5, Upp 20, Ef 5, Gal 5, 1 Kor 6, Upp 22) Det som Paulus däremot är mycket tydlig med är att laggärningar inte kan frälsa oss. Vi har alltså en skillnad på gärningar, i bemärkelsen saker vi gör och laggärningar, som är saker vi gör för att förtjäna vår egen rättfärdighet. Vad den kristna tron räddar oss från är försöket att genom stränga krav och komplicerade regelsystem konstruera en egen himmelsväg – i ljuset av Jesu liv, död och uppståndelse har vi möjligheten att välja en bättre väg. För Paulus är troheten till Kristus det avgörande och en sådan trohet är en hjärtats angelägenhet i kraft av Guds Ande.

Paulus förklarar många gånger i sina brev för sina judiska och icke-judiska läsare att frågor som omskärelse eller icke-omskärelse i sig inte är vidkommande, för det enda vidkommande är trohet till Kristus. Alla system som bygger på förtjänst förkastar Paulus direkt, för han är gripen av Kristus och vill hålla sig enbart vid honom.

Detta, att hålla sig vid Kristus i livets alla skeden, är varför jag vill använda ordet trohet. Redan i Jesu kallelse att följa honom blir det tydligt att han förväntar sig att vårt liv blir annorlunda efter mötet med honom. Då vi tror på honom innebär det trohet till hans vision av Guds rike. Och det är här vi kommer åter till hjärtat. Är vårt hjärta hårt eller mjukt? Finns det i vårt hjärta rum för det liv som Jesus kallar oss till? Är vi trogna honom och hans vilja, den bild han målar upp för sitt folk, som handlar om att besöka de sjuka, klä de nakna, hjälpa de fattiga och ge mat åt de hungriga? Detta är den trohet som han kallar oss till, något som finns i våra hjärtan.

Innan dagens evangelium kommer två bekanta Bibelord. Den med tio jungfrur, som skulle möta brudgummen, där bara fem hade olja i lamporna då det blev mörkt. En bild om att vara redo och vaksam. Endast de fem med olja i lamporna hittade fram till bröllopsfesten. Sedan liknelsen med talenterna, där den som använder sina talenter belönas, kallas en god och trogen tjänare och till sist får gå in i sin herres glädje. En bild som talar till oss om vikten att dela den nåd vi får ta emot av Gud med varandra. Efter det kommer dagens evangelium, där konungen själv finns bland de marginaliserade och lidande i samhället.

Vad är vårt hjärta bundet vid? Är det ett hårt hjärta, bundet vid vår egen vinning? Är det ett mjukt hjärta, som klappar för de små och utstötta i samhället? Är det ett hjärta troget Kristus?

Om då trohet är vad Herren väntar sig – hur mycket trohet behövs? Skriften är tydlig med att ingen av oss kan leva utan synd i denna tid. Ingen av oss kan vara fullständigt trogen Kristus och hans kallelse. Det hela ramas igen in av Guds löfte om nåd. Fastän vi dagligen misslyckas med att göra allt det som ett kristet liv innebär, så kan vi se till våra hjärtan för att se vad som är viktigast för oss. Vi får tillhöra Jesus utan någon förtjänst, vi får räkna med att han förlåter oss och befriar oss. Och varje gång han befriat oss erbjuder han igen möjligheten att vandra i trohet. Vi får bli hans lärjungar, inte fullkomliga i oss själva, men i en ständigt växande trohet till vår mästares liv och lära. Vi behöver inte vara rädda att falla ur nåden så länge vi inte förhärdar våra hjärtan och väljer att gå en väg utan barmhärtighet och kärlek.

Det leder oss till frågan om en hurudan tro eller trohet som räknas. Vi måste vara väldigt måna om att inte försöka väga upp vår tro. Så fort vi ställer frågan ”hur trogen måste man vara” är vi smärtsamt nära den lagiskhet som Paulus så kraftigt predikar mot. Vad skrifterna kallar oss till är en aktiv längtan att leva trons liv, i enlighet med hur Anden utrustar oss för det. Trohet går inte att mäta. Föreställ er själva om er äkta hälft skulle vilja ange ett mått på vad som anses vara trohet eller otrohet i er relation. Om man behöver föra en diskussion om huruvida någon varit otrogen, är sannolikheten stor att trohetens kärna redan gått förlorad. Man har missat poängen med troheten – det handlar inte om vad allt man kan komma undan med, utan om att älska och att vilja väl för den man hör samman med. Därför föreslår jag att frågan om trohet till Kristus måste lösas genom förtröstan. Vi mäter inte vår trohet, liksom vi inte mäter hans nåd och godhet mot oss. Vi kan endast förtrösta på löftet att det inte kommer an på vår förmåga, utan Guds barmhärtighet.

Vi kommer tillbaka igen till frågan om nåd. Jesus erbjuder oss nåd, varje dag och varje stund. Också åt dem som känner sig som getter i ljuset av dagens evangelium. Vi är alla välkomna in i hans rike, han vill ha oss alla där. Och då vi tror på honom, då vi lever i trohet till honom, då får vi se våra liv förändras: våra hjärtan mjukna och våra gärningar bli medmänskligare. Om vi däremot väljer det hårda hjärtats väg, då går vi också miste om det som är trons hopp. Den som idag förhärdar sitt hjärta, skulle förmodligen inte trivas i den evighet som genomsyras av Jesu sätt att göra saker.

Vi kan inte mäta tron, men skrifterna och vårt samvete ger oss verktyg för att avgöra om vi är trogna Kristus, om än bristfälligt så. Är vår längtan hans längtan? Är vår kärlek hans kärlek? Låter vi vår blick se dem som han ser? Eller vill vi bara vårt egna och strävar bara efter det som vi själva vinner på?

Det Jesus idag varnar oss för är ett liv som saknar troheten till honom och hans rike. Ett sådant liv leder fort till själviskhet. Men den vars hjärta längtar efter kärlek till sin nästa har redan anat något av Kristi liv. Den som lever i trohet till Kristus, får hopp både för denna tid och den kommande. För den lär känna en nådig och kärleksfull Gud. En förklädd konung, som genom de allra minsta lär oss sann mänsklighet. Den som lever i trohet till honom, får se tron bära frukt i kärlek och frid. Och den som ser den frukten ser också med glädje fram mot den dag då Herren kommer åter. För den dagen fullkomnas nåden och godheten och det onda finns inte mer.