I väntan

Publicerat den av Niklas 1 kommentar
Christ ascends heaven his disciples

Texter

Första läsningen
1 Kung. 19:8-13 

Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Andra läsningen
Apg. 1:12-14 

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Evangelium
Joh. 7:37-39 

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Predikan

Denna söndag sitter i en spänning mellan vad som varit och vad som ska komma. Det är ett slags mellanrum. Vi möter lärjungarna i Apostlagärningarna mellan himmelsfärden och pingsten. De har sett något, men ännu inte fått vad som lovats. De vet att något ska hända, de ser framåt i väntan. Men för stunden har det ännu inte kommit. Där håller de samman i ständig bön.

Ett kristet liv är alltid en sådan väntan. För vi väntar inte bara på pingsten och Andens utgjutande, även om det är en viktig väntan under denna tid på året. Vi väntar på Guds rikes fullhet. Vi väntar på fred, på upprättelse, på att Gud ska bli allt i alla.

På stupades dag blir denna väntan också gjord konkret. Vi minns livsvandringar som blev allt för korta. Vi minns en tid som inte präglades av Guds fred, utan av något helt annat. Också vi lever mellan det som varit och det som ska komma.

Väntan är ändå inte en tom väntan. Lärjungarna satt inte bara och blickade uppåt mot himlen. Inte heller var Elias väntan passiv, utan han erfor storm och skalv. Det är förberedelse, det är bön. Jesus utropar: ”Kom till mig”. Också i vår väntan får vi dricka det vatten som Herren Jesus ger. Det finns en källa vi kan gå till. Vi äger redan Anden, som ger en försmak av det som ska komma. Vår väntan är inte i Guds frånvaro, utan en tid då något spirar.

Den väntan vi tar del i är alltså inte bara att sitta och låta tiden gå, utan det är att låta det livgivande vattnet nå oss. Till förnyelse, till läkedom och till tröst. I den mån vi förmår lever de kristna redan nu i det som ska komma. Det nya livet har tagit rot. Att vara kristen är att leva så att Guds rike redan nu tar gestalt.

Det är något som vi kan förstå till exempel genom vilodagen. För vår sabbat är inte bara en enkel vila från arbete, utan ett tecken på vad som ska komma. En eskatologisk försmak, en bild av den himmelska härligheten. När vi håller vilodagen bekänner vi å ena sidan att världen inte bärs av våra egna prestationer och å andra sidan att vi vill ordna våra liv enligt den kommande verkligheten, enligt det vi hoppas.

Jesus utförde många välgärningar på sabbaten och fick också kritik för det. Men dessa välgärningar: att låta någon plocka ax eller att bota en sjuk, de är inte brott mot lagen utan dess uppfyllelse. Varför? Just därför att sabbatens tanke är att vittna om det som ska komma. Vilodagens syfte är inte bara att vara passiv en dag, utan att förkunna påskens glädjebudskap. Vilodagen är det kommande rikets tecken, ett tecken på sann gemenskap, förlåtna synder, upprättelse och läkedom. Vilodagen förkunnar Guds frid och fröjd – en dag då vapnen tystnar, då ingen mera faller i strid, då skapelsen får vila från det onda. Därför är vår gudstjänst så viktig, för den vittnar om det som Gud vill för sin skapelse.

Denna påminnelse blir särskilt viktig på de stupades dag. Idag minns vi krigets verklighet och sådana människor som inte fick uppleva fred. Därför kallas vi in i ett sådant liv som inte bara väntar på fred, utan lever ut den. Vi sänds att tjäna Herren med glädje och bära hans frid till en brusten värld. Vi sänds att skapa gemenskap där det finns splittring, att tala sanning där lögnen har makten, att förtrösta på Gud och leva enligt hans vilja. Herren anförtror oss att vara hans medarbetare i det kommande riket, att redan nu leva av det levande vattnet.

Elia används ofta som en påminnelse om hur den goda bönen är. Han finner Anden i stillheten. Det tror jag är en viktig påminnelse också i detta med att vara medborgare i fredens rike. Många av oss skulle inte orka under ständiga stormar och jordskalv. Om Gud skulle verka så i våra liv varje dag, skulle vi snart vara som Jona, som flydde undan uppdraget han kallades till. Istället viskar Gud sin frid över våra dagar i stillheten. Det är de enkla sakerna som bygger fred: att vi lyssnar på varandra, att vi stillar vredens impulser, att vi tyglar tungan och begränsar vårt begär.

Det finns sådana som menar att grannsämjan är ett av de starkaste tecknen på en fungerande demokrati. Det ligger något i det. Vårt system bygger på antagandet att de flesta vill väl och att majoriteten förmår forma samhället enligt vad som är gott. Men förlorar vi tilltron till grannen. Om vi tänker att den som röstar annorlunda inte är lika värd. Om vi när oss av rädsla och förakt – då mister vi den grund som gör vårt goda samhälle möjligt.

Därför är dagens budskap så angeläget. Vi får inte släppa drömmen om fred. Vi måste söka den stillhet där Gud kan nå oss. För fredens rike bryter inte fram i maktens buller, utan i bönens rum. Guds frid utbyts i den gemenskap som ser varandra i ögonen, som räcker ut sin hand och som var dag väljer det levande vattnets väg. Det är den enkla trofastheten till Herrens kallelse och den förtröstan som vågar helga vilodagen som tecknar framtiden vi längtar efter.

Faktum är att vi är ett folk som väntar. Men låt oss fylla den väntan med lyhördhet till Herrens röst. Vi ber och arbetar. Vi dricker av det levande vattnet och låter det nära den frukt våra liv ska bära. Vi samlas till gudstjänst: vi vilar, förlåter och älskar. Allt detta förebådar den dag då Guds rike kommer i sin fullhet.

Den Trofaste bevarar oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Jesus 12 apostles: Jesus Matthäus

Texter

Första läsningen
Jes. 54:7-10

Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter.
Jag dolde mitt ansikte för dig
i häftig vrede ett ögonblick,
men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek,
säger din befriare, Herren.
Det är som på Noas tid,
då jag svor att Noas flod
aldrig mer skulle dränka jorden.
Så svär jag nu att inte mer vredgas
och inte mer rasa mot dig.
Om än bergen rubbas
och höjderna vacklar,
skall min trohet mot dig inte rubbas
och mitt fredsförbund inte vackla,
säger han som älskar dig, Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:3-9

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.
Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Evangelium
Joh. 17:11-17

Jesus sade i sin bön:
”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, de som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.”

Predikan

Jesus säger i dagens evangelium att det är hans lärjungars lott att vara kvar i världen. Sedan ber han att vi skulle bevaras i Faderns namn. I detta inledande moment av dagens evangelium, som är en del av Jesu översteprästerliga förbön, fångas något av de motiv som bär gudstjänsten idag.

Det kan vara svårt att finnas i denna värld. Tungt att lida under sjukdom. Det kan kännas hopplöst att se på nyheterna. Framtidstron kan sina. Kanske rentav växer ett ifrågasättande av Guds godhet i oss: Har Gud dolt sitt ansikte för vår tid? Krig, våld, klimatkris, ekonomisk osäkerhet, skenande bränslepriser, oberäknelig politik – vad skall det bli av allt detta? Någon kanske erfar att den grundläggande tilliten till andra människor försvagas. Vi talar till varandra mera än med varandra. Andra förmår inte se världen som den är, utan filtrerar den i allt större grad genom skärmar. Skärmar som distanserar oss från varandra.

Det är inte svårt att känna igen orden från första läsningen: ”Ett kort ögonblick övergav jag dig.” Det talar om det svåra i det mänskliga tillståndet. Ja det talar till dig som kanske ser dig omkring och undrar hur någon kan tro på god Gud mitt i allt detta. Jag har ett gott budskap för dig som tvivlar, det är att den kristna tron inte ställer sig bortom sådant. Nej, många gånger i kyrkans historia och också i våra skrifter utropas tvivlet och eländet. Den kristna traditionen tvekar inte inför tvivlet, utan tar den istället på stort allvar.

Tvivlets och svårighetens utrop klingar ännu i luften då profeten går vidare och förkunnar: ”i stor kärlek tar jag dig åter … evigt trofast visar jag dig nu min kärlek.” Oron och rädslan får inte sista ordet, utan den ställs i förhållande till Guds trofasthet. Herrens fredsförbund vacklar inte.

Herren åberopar det förbundslöfte han gett åt fäderna. Det är ett löfte om fred – ett löfte om att Gud själv har bundit sig vid oss. Bergen må rubbas och höjderna vackla, ja allt det vi ser med våra ögon och förtröstar på i vår mänsklighet kan rasa, men Guds trohet rubbas inte. Här ställs det tillfälliga, det förgängliga, mot det oförgängliga och eviga. Guds trofasthet består inte i att världen omkring oss är stabil. Guds kärlek tar oss inte ur världen, utan bevarar oss i den. Den kristna tron är inte ett tomt löfte om att vi klarar livet oskadda, den är ett levande hopp knutet till den Gud som håller sitt ord. Den är förtröstan på den Uppståndne.

Läsningen i Första Petrusbrevet driver hem poängen. Vi äger ett arv som inte kan förstöras, fläcka eller vissna. Oss förkunnas ett perspektiv som inte handlar om det tillfälliga som vi är omringade av. Det som finns omkring oss är sårbart, under hot och bristfälligt. Men det som Gud ger i Kristus är himmelskt, långt dyrbarare än guld, makt och ära. Den som tillhör Jesus behöver inte bekymra sig för världspolitiken, behöver inte hålla koll på hur långa streaks den har eller hur många som gillat den sista bilden man lade upp, behöver inte projicera en bild av framgång och lycka. Varför inte? För att Guds makt beskyddar oss. Det beror på Gud att vi kan bli frälsta.

Frälsta från vad? Inte från motgång eller svårighet i denna tid. Nej, inte heller från vår sårbara självkänsla eller vår längtan efter att bli sedda och älskade. I alla fall inte helt och fullt. Vi kommer, i enlighet med Bibelordet, att prövas. Men det är Guds makt som för oss igenom det svåra. Mitt i alla de saker vi kämpar med, som vi många gånger söker svar på i det skapade, möter oss Livets Herre. Han bevarar oss, hans makt beskyddar oss. Gud själv bär oss. Vi behöver inte lösa våra problem eller få starkare tro för att räknas. Också den trötta, sargade och tvivlande är buren av Gud själv. Petrus förkunnar inte en glädje som beror på att vi undkommit prövningen, utan ett hopp som inga prövningar kan släcka.

Jesus ber inte Fadern att ta oss bort ur världen, för det är inte det verk han kommit för att utföra. Han ber att Fadern skulle bevara oss för det onda. Han säger ”De tillhör inte världen.” Det kristna hoppet för oss inte bort från vår verklighet. Men vår tillhörighet: den rot varifrån vi får näring, den grund som vi bygger på, är Gud och hans sanning. Vi är alltså i världen, men inte av den. Vi lever här, med alla våra brister, all vår ångest och våra tvivel – men ytterst sett är våra liv i Guds händer. Vår kallelse är inte att förakta världen eller vara rädda för den, utan att leva i den utan att låta den definiera oss. En kristen igenkänns inte på fina kläder, goda beslut eller stark självkänsla. En kristen känns igen på att hon är förlåten hennes överträdelser, förankrad i Guds kärlek och trygg vad än livet för med sig. Vi förstår inte oss själva i de termer som världen och samtiden prioriterar, utan äger något djupare.

Jesus säger att vi skall få hans glädje helt och fullt. Den glädjen bygger inte på optimism, inte på lyckorus eller starka känslor av framgång. Den är oberoende av händelser omkring oss och personliga misslyckanden. Jesu glädje handlar om den orubbliga kärleken Fadern visar mot sina barn. Den handlar om att vara trygg i Guds löften om himmelsk härlighet. Den är en glädje som låter oss leva frimodigt också då allt omkring oss rubbas och går sönder.

Då Jesus ber för oss, att vi skulle äga hans glädje helt och fullt, ber han om den fullkomliga kärleken som fördriver all rädsla. Då ber han om förmågan att möta det svåra och sörja, utan att gå under. Han ber att vi ska kunna älska världen och njuta av dess goda, utan att låta det som är i världen bestämma vårt värde. Uppståndelsens glädje övervinner världen, övervinner synden, övervinner döden – det är den glädje som är försmaken av det eviga livet, en glädje som fyller oss med ett oövervinnerligt hopp.

Därför står det skrivet: ”ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.” Vi är ännu inte färdiga med vår helgelse. Världen är inte ännu helad. Men vi är bevarade. Vi står nära målet och vi anar det redan.

Församlingen jublar i påskens glädje. Inte därför att allt är ljust och problemfritt. Utan därför att Kristus lever och vi med honom. Den glädjen kan ingen ta ifrån oss.

Kyrkan förkunnar, att vi för Kristi skull inte längre är bundna av synden, döden och det onda. Men vi vet samtidigt att världen ännu präglas av dessa. I Kristus har Gud trätt in i vår värld. Han ber för att vi skulle bevaras – att vi skulle få den tro som ger fullkomlig glädje. I Kristus har Gud också öppnat en väg genom det svåraste mörkret. Han har trätt ut på andra sidan döden och visat att också det djupaste nederlaget kan bli en väg till livet.

Det är i hans händer som vi vilar. Det är hans makt som bevarar oss. Det är hans verk vi förtröstar på. I vårt tvivel, i vår oro, i våra relationer, är det han som bär oss. Vi kan vara delaktiga av världens lidande, sörja med de sörjande, utan att tappa hoppet. För våra liv är gömda hos Gud i Kristus, i honom som gick genom dödsskuggans dal. När vi lämnar gudstjänsten för att tjäna människorna omkring oss, går vi ut – inte som tvivellösa och allt förmående – utan som människor som vet att de tillhör Gud. Vi vet vem vi tror på och vi vet att hans trofasthet inte vacklar.

Jumala kuulee

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Ensimmäinen lukukappale:

2. Kun. 20:1–7

Kuningas Hiskia sairastui ja oli kuolemaisillaan. Silloin profeetta Jesaja, Amosin poika, tuli hänen luokseen ja sanoi: ”Näin sanoo Herra: ’Järjestä asiasi, sillä sinä et parane vaan kuolet!’”

Hiskia kääntyi seinään päin ja rukoili Herraa: ”Voi, Herra! Muista, miten vilpittömästi ja vakain sydämin olen vaeltanut sinun tahtosi mukaan ja tehnyt sitä, mikä on hyvää sinun silmissäsi.” Ja hän itki katkerasti.

Jesaja ei vielä ollut lähtenyt palatsin keskimmäisestä pihasta, kun hänelle tuli tämä Herran sana: ”Mene takaisin ja sano Hiskialle, kansani hallitsijalle: Näin sanoo Herra, isäsi Daavidin Jumala: ’Minä olen kuullut rukouksesi, olen nähnyt kyyneleesi. Minä parannan sinut. Kahden päivän päästä voit astua Herran temppeliin. Minä lisään sinun elinpäiviisi vielä viisitoista vuotta. Minä pelastan sinut ja tämän kaupungin Assyrian kuninkaan käsistä, minä suojelen tätä kaupunkia itseni ja palvelijani Daavidin tähden.’”

Sitten Jesaja sanoi: ”Hakekaa viikunakakku.” Kakku haettiin, ja kun se asetettiin paiseen päälle, kuningas parani.

Toinen lukukappale

1. Kor. 10:12–13

Joka luulee seisovansa, katsokoon, ettei kaadu. Teitä kohdannut kiusaus ei ole mitenkään epätavallinen. Jumalaan voi luottaa. Hän ei salli kiusauksen käydä teille ylivoimaiseksi, vaan antaessaan teidän joutua koetukseen hän samalla valmistaa pääsyn siitä, niin että voitte sen kestää.

*Evankeliumi

Mark. 9:17–29

Eräs mies väkijoukosta sanoi Jeesukselle: ”Opettaja, minä toin poikani sinun luoksesi. Hänessä on mykkä henki. Se ottaa hänet valtaansa missä vain. Se paiskaa hänet maahan, ja hän kuolaa ja kiristelee hampaitaan ja menee aivan jäykäksi. Pyysin, että opetuslapsesi ajaisivat hengen pois, mutta ei heistä ollut siihen.”

Silloin Jeesus sanoi heille: ”Voi tätä epäuskoista sukupolvea! Kuinka kauan minun on vielä oltava teidän keskuudessanne? Kuinka kauan minun pitää kestää teitä? Tuokaa poika minun luokseni.” He toivat pojan Jeesuksen luo. Jeesuksen nähdessään henki heti kouristi poikaa, ja tämä kaatui, kieriskeli maassa ja kuolasi. Jeesus kysyi pojan isältä: ”Kuinka kauan hänellä on ollut tämä vaiva?” ”Pienestä pitäen”, vastasi mies. ”Henki on monet kerrat kaatanut hänet, jopa tuleen ja veteen, jotta saisi hänet tapetuksi. Sääli meitä ja auta, jos sinä jotakin voit!” ”Jos voit?” vastasi Jeesus. ”Kaikki on mahdollista sille, joka uskoo.” Silloin pojan isä heti huusi: ”Minä uskon! Auta minua epäuskossani!”

Kun Jeesus näki, että väkeä tuli aina vain lisää, hän käski saastaista henkeä sanoen: ”Mykkä ja kuuro henki, minä käsken sinua: lähde pojasta äläkä enää mene häneen!” Henki huusi, kouristi poikaa rajusti ja lähti hänestä. Poika jäi makaamaan elottoman näköisenä, ja monet sanoivatkin: ”Nyt hän kuoli.” Mutta Jeesus tarttui häntä kädestä ja auttoi hänet jalkeille, ja hän nousi.

Kun Jeesus sitten oli mennyt sisään ja vain opetuslapset olivat paikalla, nämä kysyivät häneltä: ”Miksi me emme kyenneet ajamaan sitä henkeä pojasta?” Hän vastasi: ”Tätä lajia ei saa lähtemään muulla kuin rukouksella.”

Saarna

Rukouksessa on voimaa. Tänä aamuna sain hyvältä ystävältä viestin, että rukouksemme ovat vaikuttaneet myönteisesti heidän perheensä olosuhteisiin.

Usein rukoilemme hädässä. Niin kuin valitsemassani päivän rukouksessa, usein meidän omassakin rukouksessamme nousee riittämättömyytemme ja avun tarpeemme. Siksi, pyydämme Herralta, että hän auttaisi meitä rukoilemaan, auttaisi uskomaan. Tiedämme tarvitsevamme Jumalaa, ja vaikeuksissa se tulee meille erityisellä tavalla todeksi.

Tekstimme tänään kutsuvat ymmärtämään uskon ja rukouksen teitä.

Ensimmäisessä lukukappaleessa kuningas Hiskia saa kuulla sanat, joita kukaan ei haluaisi kuulla: ”Sinä et parane vaan kuolet.” Siinä hetkessä hänellä ei ole mitään muuta jäljellä kuin rukous. Hän kääntyy seinään päin – pois kaikesta ulkoisesta, kohti Jumalaa – ja itkee.

Tässä hetkessä on voimaa. Ei siksi, että Hiskia olisi vahva, vaan siksi että hän on heikko. Ja juuri siellä, heikkouden paikassa, Jumala kuulee.

”Minä olen kuullut rukouksesi. Olen nähnyt kyyneleesi.”, näin sanoo Herra.

Kun rukoilemme, Jumala kuulee. Rukouksemme eivät katoa kiireen, tai epätoivon alle. Jumala kuulee – ei siksi, että osaisimme rukoilla täydellisesti, vaan siksi että hän rakastaa meitä. Hiskia saa lisää elinaikaa: viisitoista vuotta. Mutta vielä tärkeämpää on se, että hän saa  varmuuden siitä, että Jumala kulkee hänen kanssaan.

Toinen tekstimme kehottaa: ”Joka luulee seisovansa, katsokoon, ettei kaadu. Teitä kohdannut kiusaus ei ole millään tavalla epätavallinen.”

Tämä on muistutus siitä, ette uskon ihminen ei ole se, joka ei koskaan horju, vaan se, joka tietää tarvitsevansa Jumalaa.

Meitä kohtaavat kiusaukset, koettelemukset ja tilanteet, joista emme pääse omin voimin eteenpäin. Mutta Paavali lisää sanat, jotka kannattaa muistaa:

”Jumalaan voi luottaa… Hän valmistaa pääsyn, niin että voitte kestää.”

Usko ei ole esteiden puutetta. Usko on luottamusta siihen, että hankaluuksienkin keskellä Jumala on lähellä.

Evankeliumissa kohtaamme ehkä inhimillisimpiä rukouksia, jonka Raamatusta löytää. Pojastaan epätoivoinen isä tulee Jeesuksen luo ja sanoo: ”Sääli meitä ja auta, jos sinä jotakin voit.”

Jeesus vastaa: ”Jos voit? Kaikki on mahdollista sille, joka uskoo.”

Isä ei tee suurta uskontunnustusta. Hän ei vakuuta olevansa vahva tai varma. Hän huutaa: ”Minä uskon! Auta minua epäuskossani!”

Ja juuri siihen Jeesus vastaa. Jeesus ei odota meiltä täydellistä uskoa, vaan avointa sydäntä. Ei vahvuutta, vaan nöyrää rehellisyyttä. Meiltä ei vaadita varmuutta, vaan saamme kääntyä hänen puoleensa.

Evankeliumin lopussa Jeesus sanoo opetuslapsille: ”Tätä lajia ei saa lähtemään muulla kuin rukouksella.”

Rukous on yhteyttä Jumalaan. Se on suostumista siihen, että pelastus, voima ja uusi elämä tulevat häneltä, eivät meiltä.

Siksi rukous on usein pysähtymistä. Sitä, että huomaamme omat tarpeemme. Joskus Jumala pysäyttää meidät – ei rangaistakseen, vaan kutsuakseen. Hänen kasvojensa edessä ei tarvitse olla vahva.

Ja juuri siihen hetkeen Jeesus tulee. Kun Hiskia kääntyy seinään päin, Jumala kuitenkin kuulee. Kun kaadumme, hän ei kulje ohitsemme. Kun poika makaa maassa elottoman näköisenä, Jeesus tarttuu hänen kädestään ja auttaa hänet jaloilleen.

Sama käsi tarttuu meihin.

Uskossa ei ole kyse siitä, kuinka paljon me jaksamme uskoa, vaan siitä, keneen me turvaamme. Rukous ei ole suoritus, vaan se on huokaus, joka uskaltaa sanoa:

”Minä uskon. Auta.”

”Herra, muista minua.”

”Kuule minua.”

Ja Jumala kuulee.

Om inkarnationen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Creche. Original public domain image

Denna predikan känns kanske lite malplacerad för en läsare bevandrad i kyrkoåret, men den hölls i Kolam i samband med en byagudstjänst. Därför valde vi att lyfta fram julens huvudsakliga budskap mera än det egentliga temat för söndagen, som hade varit ”I Guds hus”.

Första läsningen
Jes. 52:7-10

Härligt är att höra budbärarens steg
när han kommer över bergen,
han som bär bud om seger,
som ropar ut goda nyheter,
bär bud om räddning
och säger till Sion:
”Din Gud är konung!”
Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.

Andra läsningen
1 Joh. 1:1-4
Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig.

Evangelium
Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan

Varför skall Gud bli människa? Jag vet inte om någon har besvarat den frågan så övertygande som kyrkofadern Athanasios. Han var biskop i Alexandria under 300-talet och är känd som kyrkans kanske största lärare i denna fråga.

Han beskriver detta problem utgående från det vi senare kommit att kalla syndafallet. För honom handlar det om att människan, då hon vänder sig bort från Gud, försätts i ett dubbelt problem. Å ena sidan är vår frånvändhet från Gud ett dödens tillstånd. Synden, det som skiljer oss från Gud, bryter ner livets gåva. Det är inte bara det att det finns regler man inte borde gå emot, utan ett liv i synd avvecklar människan. Det bryter ner oss så till den grad att man kan säga att vi återgår till det stoft som vi kommit från. En återkoppling till detta finns i vår begravningsordning, då vi säger: ”Av jord är du kommen och jord ska du åter bli”. Eftersom vi alltjämt bär syndens konsekvenser i våra dödliga kroppar, slutar vår vandring alltid i nedbrytandet av kroppen.

Å andra sidan är Gud, som är livets ursprung, rättfärdig och står vid sitt ord och sina lagar. Det betyder, att då vi vänder oss bort från honom som ger liv kan han inte ignorera de lagbundenheter skapelsen följer. Han kan inte se mellan fingrarna, utan har genom sitt skaparverk bundit sig vid de ordningar han satt. Ändå kan han inte heller låta det onda och människans livsfrånvändhet fortsätta, utan behöver för sin kärleks och helighets skull åtgärda situationen. Han önskar inte någons död, han vill inget lidande, han önskar oss frid.

Så kommer det sig att Sonen blir människa, Ordet blir kött. Det eviga blir något som vi kan ta på med våra händer och se med våra ögon. Detta för att återförena livets källa med dem som förlorat det sanna livet, för att dela hela dödens börda. Det som köttet förlorat, återfås i det att Kristus låter det gudomliga och mänskliga förenas.

Det handlar om att uppfylla skapelsens ordning. Synden, frånskildheten från Gud, leder till att det skapade bryts ner – ytterst till döden. Det är en lagbundenhet som Gud inte kan pruta på. Därför bestämmer han sig för att helt uppfylla den bundenhet som människan har till synd och död, genom att låta en mänsklig kropp äga det eviga. Som vi hörde i andra läsningen blev ”livet synligt” och följaktligen möter Livet med stor L döden i en människas form. Lagbundenhetens krav uppfylls, då hela dödsskulden sonas med det liv som aldrig kan plånas ut.

Athanasios säger att Gud blev människa för att människan skulle bli gudomlig. Det är Guds människoblivandes andra sida. Om det för det första handlar om att utplåna den skuld som synden orsakat, så handlar det för det andra om att ge nytt liv åt oss alla. Guds människoblivande signalerar att den mänskliga tillvaron kan, och ska, vara fylld av samma helighet, kärlek och frid som finns hos Gud. Detta är jultidens yttersta löfte: att vi återförenas med Gud och får del i allt vad den gemenskapen innebär.

En av Athanasios liknelser handlar om en tavla. Närmare bestämt ett porträtt på en träskiva. Om bilden blir förstörd eller täcks av smuts vill konstnären ändå inte slänga bort det verk som han med möda har skapat. Så beskrivs Guds förhållande till oss: han är konstnären som älskar sitt verk. Konstnären står alltså inför ett reparationsarbete. Bilden ska återställas. Den goda konstnären begär då den som suttit modell att komma tillbaka för att återställa bilden. Detta beskriver hur vi återskapas då Guds son tar mänsklig gestalt. Han är den felfria mänskliga avbilden av Gud och vi finner det verkliga livet, vår skönhet och sanning, då hans bild återställs i oss. Det konstverk som Gud skapade, men som förlorade sin glans, byggs upp igen. Gud vill inte slänga ut det, utan vill att det ska få fyllas av härlighet och skönhet. Syndens makt är att förstöra det vackra, men Guds vilja är att låta det återställas i enlighet med Jesu förebild.

Julens budskap, med Athanasios glasögon, handlar om att Gud erbjuder sin närvaro. Han sänder inte en lära eller en skrift att rädda oss, utan han sänder sin Son att bli människa. Så delar han allt vad det är att vara människa och öppnar vägen till frihet från döden och ger oss ett nytt liv. Vidare handlar julen om att Gud bekräftar sitt ord att skapelsen är god. Han själv blir en del av sin skapelse. Så påminns vi om att den kristna tron inte handlar om en flykt från det kroppsliga och från det skapade, utan om en upprättelse av det. Liksom det gudomliga blev människa, får människan bli gudomlig. Och eftersom Gud i sin mänsklighet har gått in i döden och segrande stigit ut på andra sidan, behöver vi inte längre frukta. Inte ens då vi återgår till stoftet. För det förgängliga skall uppväckas till oförgänglighet. I enlighet med trosbekännelsens ord väntar kroppens uppståndelse oss alla.

Athanasios teologi gör julen till en berättelse om hopp och ny skapelse. Gud ger inte upp då världen blir fylld av mörker, utan kliver istället in i det mörka med sitt ljus. Och liksom Johannes skriver i dagens andra läsning är detta ett budskap som förkunnas till vår glädje.

Beredda på Kristi ankomst

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Institution Eucharist. Engraving J. Keller

Texter

Första läsningen
Jes. 35:3-6

Ge styrka åt kraftlösa armar,
stadga åt skälvande knän!
Säg till de förskrämda:
”Fatta mod, var inte rädda!
Se, er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Då skall de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
Då skall den lame hoppa som en hjort
och den stumme brista ut i jubel.
Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken.

Andra läsningen
Hebr. 10:35-39
Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Luk. 12:35-40
Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Hur ska vi leva i denna beredskap, som Kristus uppmanar oss till? Vi har hört läsningar om Herrens ankomst, som talar om dess avgörande natur. Vi har hört att han inte skall dröja, att han själv ska rädda oss och att vi ska leva som väntande på att vårt hus herre ska komma hem.

Adventstiden är ju, trots den samhälleliga utvecklingen, en bot- och fastetid i kyrkan. Inte en tid att konsumera hejdlöst och tänka julstress, utan en tid att förbereda sig för det verkligt väsentliga: Kristi ankomst. Kristi ord till oss idag bär med sig både glädje och allvar. Glädje över återseendet och gemenskapen, men också allvar över vikten att vara beredda. Vi anar en från de senaste söndagarna bekant spänning mellan att Kristus å ena sidan är domare och å andra sidan frälsare. Då Guds rike kommer i sin fullhet ser vi att dessa båda förverkligas helt.

I den första läsningen talas om Guds hämnd och vedergällning. Många har så klart svårt med tanken på Guds vrede. Men vi behöver minnas att Guds vrede inte är ett utbrott av dåligt humör. Det är en helig och rättfärdig vrede över det som plågar skapelsen. En Gud som inte reagerar på synden: på förtryck, hat, orättvisa och våld, kan inte vara en kärleksfull Gud. Detta stämmer särskilt om du är den som lider under förtrycket.

Ett perspektivskifte är på plats för oss, som levt tryggt största delen av vårt liv, att föreställa oss hur detta tas emot av någon som varit mål för människors ondska under största delen av sitt liv. Att förkunna en Gud som ser mellan fingrarna åt någon som varit offer för människohandel eller krig är inte evangelium. Guds rike kommer med löfte om befrielse och upprättelse för den som lider. Kraft åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän. Och därmed är det också behövligt att den som valt mörkrets väg ska stå till svars.

Vi vet också från skrifterna att alla människor ska ställas till svars. Och vi behöver bara granska vårt eget samvete för att inse att det finns brister. Kanske väcker detta en förtvivlan i oss. En känsla av att vi aldrig räcker till. Ja, kanske är det en källa till hopplöshet. Då möts vi av orden i andra läsningen: en uppmaning att inte dra oss undan, utan istället söka trons frimodighet.

I advent förbereder vi oss för Kristi ankomst. Vi uppmanas till en vaksam och uthållig tro, en tro som kan kännas som ett litet ljus i världens stora mörker. Jesus säger att vi ska vara som tjänare som har fäst upp sina kläder: redo för tjänst och med brinnande lampor. Samtidigt vet jag att många känner sig svaga, att uthålligheten känns bristande och att trons långa riskerar kvävas under vår egen synd och världens ondska. Hur ska vi göra, för att inte bli sådana som drar sig undan?

Vi riktar blicken mot Jesus. Hos honom finns vårt hopp. Då han kommer till oss ska han fästa upp sina kläder och själv passa upp oss vid sitt bord. Kristus kommer inte för att döma dem som väntar på honom, utan för att tjäna dem. Den allsmäktige tar tjänargestalt för sina vänner.

Ett sätt som han valt att tjäna oss är i den nattvard vi firar. Den himmelska festen firas med honom själv som gäst och värd. Vi väntar Guds rikes ankomst, det är hela adventstidens syfte. Och vid nattvarden kommer Kristus till oss redan idag. Till tröst, till vägkost, till förlåtelse och till upprättelse.

Här finns svaret på vreden. I brödet och vinet blir vi delaktiga i hans kropp och blod, det offer som en gång för alla har sonat Guds rättfärdiga vrede. Vi behöver inte fly undan domen, för vi har del i honom som burit alla våra synder och brister. I måltiden får vi den andliga kraft som vi behöver. Han ger styrka åt kraftlösa armar, så att vi orkar vara uthålliga. Nattvarden är också en tröstande närvaro. Vi lämnas inte ensamma, utan får ha gemenskap med Kristus själv och alla hans heliga. Han är bland oss och försäkrar oss att vi hör till dem som inte dragit sig undan, istället har vi trätt fram och tagit emot räddningen.

Nattvarden är Guds tröst i mötet med domens allvar. Vi samlas inte till måltid som en belöning för att vi varit trogna, utan vi söker den kostnadsfria gåvan som ger oss förlåtelse och nytt mod.

Den andra söndagen i advent fångar in en stor vidd av Guds gärningar. Människosonen kommer då vi minst anar det i härlighet och vi uppmanas att vara vaksamma på den yttersta dagen med vad det innebär. Samtidigt förbereder vi oss för julfirandet, då vi minns att Gud vill bli en av oss, för att bära våra bördor, förlåta våra skulder och utplåna våra synder. Då vi dessutom firar mässa, får vi tröst för stunden och kraft för den fortsatta vandringen. Nåden Herre, vår frälsare, möter oss idag – han gör oss beredda och frimodiga att invänta den dag då hans rike fullkomnas.

Trohet till Kristus, den förklädde konungen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
fresco depicting christ pantocrator in the dome of the church of saint sava in belgrade serbia

Texter

Första läsningen
Dan. 7:9-10, 13-14

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.

Andra läsningen
2 Thess. 1:3-10

Vi måste alltid tacka Gud för er, bröder, det finns det goda skäl till, ty er tro växer ständigt, och den kärlek ni alla hyser till varandra blir allt större hos var och en av er. Vi kan med stolthet tala om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De förebådar Guds rättvisa dom, att han skall förklara er värdiga Guds rike, som ni får lida för. Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus. Deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet, när han kommer på den dagen för att förhärligas bland sina heliga och hyllas bland alla som har kommit till tro.

Evangelium
Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Predikan

Det känns särskilt aktuellt på domsöndagen att inleda gudstjänsten med en påminnelse om att vi alla är inneslutna i Guds nådalöfte i Kristus Jesus. Guds löfte om nåd, om syndernas förlåtelse och förbarmande, innesluter liksom alla de bud och uppmaningar som trons liv handlar om. Då vi idag hör Herren tala om att dela in människorna liksom man skiljer får och getter är det lätt hänt att nåden glöms bort och vi riktar uppmärksamheten endast mot våra gärningar. Det är, i ljuset av dagens läsningar, inte någon konstig sak.

För att hantera detta motiv behöver vi ta ett par steg bakåt. Vi har en röd tråd i dagens läsningar som tillsammans med ett ord från Romarbrevet kan hjälpa oss navigera helheten. I Daniels uppenbarelse ser vi bilden av en som liknar en människa, förmodligen Jesus, som av den uråldrige gavs all makt, ära och herravälde för att alla ska tjäna honom. Sedan har vi de stränga orden om straff för dem som inte erkänner Gud och lyssnar till evangeliet. Till sist har vi Jesu egen undervisning, om att den som inte levt i kärlek kommer att gå miste om det eviga livet.

Romarbrevets andra kapitel ger oss en slags summa av dessa bilder. Där skriver Paulus att Guds dom kommer att drabba dem som dömer andra, att den som har ett hårt hjärta samlar på sig vrede inför domens dag och att Gud ska döma oss efter våra gärningar. Men sedan kommer en vändpunkt: evigt liv åt dem som gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. Men vrede och straff åt den som söker sitt eget och inte följer sanningen. Några verser senare kommer vi till ordet: ”De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar eller till och med försvarar dem. ”

Detta med hjärtat kommer in i bilden, som en slags brygga mellan tron och gärningarna. Men det är ofrånkomligt att alla bibelord vi läst hittills idag förväntar sig goda gärningar. Det kan vi inte undgå.

Så hur ska vi förstå detta, utan att förlora det goda budskapet? Vissa har försökt argumentera i linje med att ”gärningarna är beviset på vår tro” och att det då är tron som leder till frälsning. Men ni som har hört mig predika kring den typ av motiv innan vet att jag förhåller mig skeptisk till den strukturen. Det verkar för mig som att det bara förskjuter problemet. Då vi misslyckas med våra goda gärningar kommer vi till slutsatsen att vi nog då inte har rätt tro ändå. Så är vi tillbaka i det samma träsket som Martin Luther blev räddad ur – osäkra på om nåden gäller oss eller inte.

Jag föreslår därför en förståelse av tro som hänger samman med att vara trogen Kristus, den konung som förklätt sig till de minsta och mest utstötta i samhället. Vi har nämligen allt för många ord som talar om den utlevda tron som grund för domen, för att kunna ignorera dem. (2 Kor 5, Upp 20, Ef 5, Gal 5, 1 Kor 6, Upp 22) Det som Paulus däremot är mycket tydlig med är att laggärningar inte kan frälsa oss. Vi har alltså en skillnad på gärningar, i bemärkelsen saker vi gör och laggärningar, som är saker vi gör för att förtjäna vår egen rättfärdighet. Vad den kristna tron räddar oss från är försöket att genom stränga krav och komplicerade regelsystem konstruera en egen himmelsväg – i ljuset av Jesu liv, död och uppståndelse har vi möjligheten att välja en bättre väg. För Paulus är troheten till Kristus det avgörande och en sådan trohet är en hjärtats angelägenhet i kraft av Guds Ande.

Paulus förklarar många gånger i sina brev för sina judiska och icke-judiska läsare att frågor som omskärelse eller icke-omskärelse i sig inte är vidkommande, för det enda vidkommande är trohet till Kristus. Alla system som bygger på förtjänst förkastar Paulus direkt, för han är gripen av Kristus och vill hålla sig enbart vid honom.

Detta, att hålla sig vid Kristus i livets alla skeden, är varför jag vill använda ordet trohet. Redan i Jesu kallelse att följa honom blir det tydligt att han förväntar sig att vårt liv blir annorlunda efter mötet med honom. Då vi tror på honom innebär det trohet till hans vision av Guds rike. Och det är här vi kommer åter till hjärtat. Är vårt hjärta hårt eller mjukt? Finns det i vårt hjärta rum för det liv som Jesus kallar oss till? Är vi trogna honom och hans vilja, den bild han målar upp för sitt folk, som handlar om att besöka de sjuka, klä de nakna, hjälpa de fattiga och ge mat åt de hungriga? Detta är den trohet som han kallar oss till, något som finns i våra hjärtan.

Innan dagens evangelium kommer två bekanta Bibelord. Den med tio jungfrur, som skulle möta brudgummen, där bara fem hade olja i lamporna då det blev mörkt. En bild om att vara redo och vaksam. Endast de fem med olja i lamporna hittade fram till bröllopsfesten. Sedan liknelsen med talenterna, där den som använder sina talenter belönas, kallas en god och trogen tjänare och till sist får gå in i sin herres glädje. En bild som talar till oss om vikten att dela den nåd vi får ta emot av Gud med varandra. Efter det kommer dagens evangelium, där konungen själv finns bland de marginaliserade och lidande i samhället.

Vad är vårt hjärta bundet vid? Är det ett hårt hjärta, bundet vid vår egen vinning? Är det ett mjukt hjärta, som klappar för de små och utstötta i samhället? Är det ett hjärta troget Kristus?

Om då trohet är vad Herren väntar sig – hur mycket trohet behövs? Skriften är tydlig med att ingen av oss kan leva utan synd i denna tid. Ingen av oss kan vara fullständigt trogen Kristus och hans kallelse. Det hela ramas igen in av Guds löfte om nåd. Fastän vi dagligen misslyckas med att göra allt det som ett kristet liv innebär, så kan vi se till våra hjärtan för att se vad som är viktigast för oss. Vi får tillhöra Jesus utan någon förtjänst, vi får räkna med att han förlåter oss och befriar oss. Och varje gång han befriat oss erbjuder han igen möjligheten att vandra i trohet. Vi får bli hans lärjungar, inte fullkomliga i oss själva, men i en ständigt växande trohet till vår mästares liv och lära. Vi behöver inte vara rädda att falla ur nåden så länge vi inte förhärdar våra hjärtan och väljer att gå en väg utan barmhärtighet och kärlek.

Det leder oss till frågan om en hurudan tro eller trohet som räknas. Vi måste vara väldigt måna om att inte försöka väga upp vår tro. Så fort vi ställer frågan ”hur trogen måste man vara” är vi smärtsamt nära den lagiskhet som Paulus så kraftigt predikar mot. Vad skrifterna kallar oss till är en aktiv längtan att leva trons liv, i enlighet med hur Anden utrustar oss för det. Trohet går inte att mäta. Föreställ er själva om er äkta hälft skulle vilja ange ett mått på vad som anses vara trohet eller otrohet i er relation. Om man behöver föra en diskussion om huruvida någon varit otrogen, är sannolikheten stor att trohetens kärna redan gått förlorad. Man har missat poängen med troheten – det handlar inte om vad allt man kan komma undan med, utan om att älska och att vilja väl för den man hör samman med. Därför föreslår jag att frågan om trohet till Kristus måste lösas genom förtröstan. Vi mäter inte vår trohet, liksom vi inte mäter hans nåd och godhet mot oss. Vi kan endast förtrösta på löftet att det inte kommer an på vår förmåga, utan Guds barmhärtighet.

Vi kommer tillbaka igen till frågan om nåd. Jesus erbjuder oss nåd, varje dag och varje stund. Också åt dem som känner sig som getter i ljuset av dagens evangelium. Vi är alla välkomna in i hans rike, han vill ha oss alla där. Och då vi tror på honom, då vi lever i trohet till honom, då får vi se våra liv förändras: våra hjärtan mjukna och våra gärningar bli medmänskligare. Om vi däremot väljer det hårda hjärtats väg, då går vi också miste om det som är trons hopp. Den som idag förhärdar sitt hjärta, skulle förmodligen inte trivas i den evighet som genomsyras av Jesu sätt att göra saker.

Vi kan inte mäta tron, men skrifterna och vårt samvete ger oss verktyg för att avgöra om vi är trogna Kristus, om än bristfälligt så. Är vår längtan hans längtan? Är vår kärlek hans kärlek? Låter vi vår blick se dem som han ser? Eller vill vi bara vårt egna och strävar bara efter det som vi själva vinner på?

Det Jesus idag varnar oss för är ett liv som saknar troheten till honom och hans rike. Ett sådant liv leder fort till själviskhet. Men den vars hjärta längtar efter kärlek till sin nästa har redan anat något av Kristi liv. Den som lever i trohet till Kristus, får hopp både för denna tid och den kommande. För den lär känna en nådig och kärleksfull Gud. En förklädd konung, som genom de allra minsta lär oss sann mänsklighet. Den som lever i trohet till honom, får se tron bära frukt i kärlek och frid. Och den som ser den frukten ser också med glädje fram mot den dag då Herren kommer åter. För den dagen fullkomnas nåden och godheten och det onda finns inte mer.

Guds Lamm, den helige bland helgonen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Allhelgonadagens läsningar håller samman en spänning som den kristna kyrkan lever i genom alla tider. Å ena sidan skådar vi in i det himmelska. Där torkas alla tårar bort och där har Herren lett de sina till livets vattenkällor. Å andra sidan möter vi Jesus, sittande vid en bergssluttning, i färd med att saligförklara både de framgångsrika och dem som kämpar i motgången, både dem som klarat sig enkelt i livet och dem som fått kämpa mycket, både dem som varit starka i sin tro och blivit mål för förföljelse och dem som är fattiga i anden. Vi står idag, kunde man säga, med fötterna på jorden och huvudet bland molnen på samma gång.

Och något av detta är ju också vardagen för oss som följt våra nära till graven under året som gått. Vi lever i hoppet, samtidigt som vi lever i saknaden. Dessa två följs åt. Ena dagen vinner det ena motivet över det andra – med tiden jämnas kanske uddarna en aning.

I Johannes syn står den stora vitklädda skaran inför Guds tron med palmkvistar i händerna. Där är alltså helgonen samlade. Där är de saliga. Inte de som i världens ögon har haft framgång, utan de som bett om Guds förbarmande. Det är anmärkningsvärt, då vi följer Jesus i evangelierna, att hans möten med människor sällan handlar om deras yttre framgång. Däremot ser han med nåd till alla dem som kommer till honom i behov av hjälp. Där är salighetens grund, att få komma till Gud med ens egen svårighet.

I liturgin och i dagens läsningar möter vi Jesus som Guds Lamm. Detta är ett trösterikt namn på Herren, ett namn vars innebörd går långt tillbaka i Guds folks historia. Det är också ett namn som förenar himmel och jord, som för vårt hopp närmare vår vardag, som för oss in i Guds rike.

Vi hittar dess rötter i Gamla testamentets berättelser. Vi minns berättelsen om då Israels folk tågade ut ur slaveriet i Egypten, denna händelse som på ett avgörande sätt formade deras hopp. Gud ger sig till känna som befrielsens Gud, den som bryter orättfärdighetens bojor och befriar den som är förtryckt. Innan uttåget sände Gud plågor över Egyptierna, för att tvinga dem att släppa folket. Lammets blod, det som vi också hör om i dagens andra läsning, var ett skydd mot döden under dessa plågor.

Vi kan också påminna oss själva om den mycket utmanande berättelsen med Abraham och Isak, då de går upp mot berget där Abraham skulle offra sin son. Utan att veta det gav Abraham en profetia medan de gick: ”Gud utser åt sig det får som ska offras”. Hela berättelsen, där Isak får bära veden upp på berget, återspeglar vad som ska hända under den första påsken i Jerusalem. Då har Gud utvalt sin egen son som det offerlamm som ska bära världens synder och han bär sitt eget kors. Vad Gud i slutändan inte krävde av Abraham, var han beredd att utstå själv.

Hur vet vi att det är detta som händer i dessa berättelser? Jo, för att i början av Jesu gärningar säger Johannes Döparen om honom: ”Där är Guds lamm, som tar bort världens synd.” Så förstår vi att Johannes, i honom, ser den lidande tjänaren som Jesaja talar om i sin kanske mest kända profetia i kapitel 53: ”All vår skuld lade Herren på honom … som ett får som leds bort för att slaktas.” En hänvisning i sin tur till templets försoningsoffer, där ett offerlamm fungerade som ett sätt att visa sin ånger och så återställa den förlorade relationen till Gud.

Allt detta förklarar varför det är just Lammet som är Jesu form i Uppenbarelsebokens vision av himmelriket. Det är en bild av den saliggörande, den som försonar och förlåter. Den som i kärlek offrar sig själv, för den andras bästa. Det är en bild som talar till oss om det rike som den kristne tillhör. Att iklä sig den vita dopdräkten, den som gjorts ren i Jesu blod, det är att lämna bakom sig det onda. Det är att bekänna sig till hoppets, försoningens och fridens rike – det rike som grundas då Kristus i ödmjukhet besegrar döden på korset och då graven står tom på den tredje dagen.

Det är helgonens rike, det rike som Gud har anförtrott oss. Ett rike som är nära oss, men som ännu inte är fullkomligt förverkligat. Ett rike som består i Guds kärlek till alla människor, som man inte träder in i genom förtjänst, utan i tro. Ett rike som inte stänger sina dörrar för den som har det svårt, utan som välkomnar alla folk och stammar. Ett rike som består, inte främst i vår kraft och förmåga, utan i Guds kraft att övervinna synd och död.

Därför ber vi om Kristi förbarmande, för det är bara hos honom saligheten finns att vinna. Därför sjunger vi om Guds lamm, för vi förstår att hans kärlek övervinner alla våra brister. Därför samlas vi kring nattvardsbordet, för där möter vi honom som torkar våra tårar och leder oss till livets vattenkällor.

Och vi tror att det är en måltid vi delar med alla saliga. Alla helgon genom tiderna delar denna gemenskap med oss. Det bord som Jesus dukade för sina lärjungar på skärtorsdagen dukas här idag. Inte bara ett bord som liknar det, utan samma bord, delat av alla dem som har sökt skydd hos den barmhärtige Guden. Här samlas inte bara du och jag, utan alla heliga genom tiderna. Det är en sky av vittnen som tillsammans med oss söker Guds nåd. En nåd som verkar frid på jorden, en nåd som tröstar i sorgen, en nåd som ger hopp i motgången. Och i centrum är han som gör oss heliga.

Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Och inte bara för oss, utan för hela världen. Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Vi behöver inte gå under, utan vi får överlåta oss själva i Guds händer. Där är tryggt att vara. Inte ens döden skiljer oss från hans kärlek. Här möts himmel och jord.

Och detta möte förändrar oss. Det gör oss till sannare, ödmjukare och mera kärleksfulla människor. Evangeliet förändrar världen, nåden träder in i människors hjärtan och det himmelrike vi väntar blir verkligt redan nu. Det är helgonens tjänst, vår tjänst, för världen. Vi ser in i det himmelska och tillsammans med Jesus försöker vi leva i enlighet med vad vi ser.

Saliga de som lever nära Gud. För de ska erfara tro, hopp och kärlek som bär genom detta liv, till den nya himmel och jord som helgonen väntar. Må barmhärtige Gud bevara oss till sitt rike och ge oss nåden att få leva i tro redan idag.

Vi reser oss för att bekänna vår kristna tro.

Ett folk framburna inför Herren

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 15:1–6

En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Andra läsningen
Rom. 4:16–25

Tron är grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Evangelium
Mark. 2:1–12

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Predikan

Senast jag predikade här (i Terjärv) kunde jag konstatera att folket iakttog Jesus noga. Detta fortsätter i dagens evangelium, då människor samlas runtomkring honom för att höra hans undervisning och se hans gärningar. Likaså har vi idag samlats för att höra hans ord, även om vårt hus är mycket större (så det sällan fylls ända ut på gården) och taket betydligt svårare att bryta upp.

Vi upplever idag två olika nedslag i Guds folks historia. Först hos Abraham, där vi får stå ute i öknen, i ett verkligt djupt mörker, oförstört av tätortens lampor och ljud, och se upp mot himlen i sin prakt. Stjärnornas antal vittnar om alla Guds löften. Och också om oss, vi som i tron har blivit Abrahams barn.

Abrahams liv är en lång serie av trosbeslut. Mänskligt sett är det som Gud lovar honom i dagens läsning omöjligt. Hur skall någon som är gammal kunna få egna söner att ärva honom? Vi får så klart följa Abraham på vägen och se löftena uppfyllas. Inte heller det blir en helt enkel del av Abrahams liv, då Abrahams tro kommer att prövas många gånger ännu.

Men tron gör något i Abrahams liv, som den gör också hos oss. Den ger hopp. Den ger vägledning. Den för till nåden. ”Fastän Abrahams kropp var utan livskraft”, står det – men just genom detta kunde Guds väldighet ta sig uttryck. I Abrahams svaghet kan trons löften visa sig ännu större.

Då nu också vi räknas som rättfärdiga genom tron på Kristus, kan vi förstå att det inte handlar om vår egen stora förmåga: varken vår fysiska kraft och hälsa eller vår förmåga till det goda är det som räknas inför Gud. Nej, det är Kristus som räknas. Och vår tillhörighet till honom genom vårt dop och genom tron. Så behöver inte heller vår svaghet vara ett hinder, utan Guds vilja förverkligas genom oss.

Vid vårt dop blev vi framburna, de flesta av oss rent konkret som små barn, till dopet. Man döper inte sig själv, utan dopet är något som församlingen gemensamt sluter upp för att fira. Vi för fram den som ska ta emot dopets gåva, vi bär varandra inför Herren, och så förverkligas Guds kärlek genom oss. På det sättet är vi alla som den lame mannen i dagens evangelium, där vi når det andra nedslaget i dagens texter. Ingen träder in i Guds rike genom sin styrka.

Dock, när vi är inför Herren, så möter vi den helande nåden. Den som ser till oss i allt vad vi är. Jesus förlåter våra synder. Och inte bara förlåter, utan också bär dem. Vi påminns om hans stora nåd mot oss, då han för vår skull bär syndens konsekvenser och betalar den skuld som vår svaghet och ondska har orsakat. Men vi påminns också om uppståndelsens glädje, om att det nya livet gäller alla som tillhör honom. Det finns en väg genom död och grav, till nådens rike. Det finns en väg genom den svaghet som vi har i oss, i Guds styrka. Det finns en väg genom de svåra tiderna, också åt dig säger Jesus: Dina synder är förlåtna. Också dig gäller helandets budskap.

Jesus möter oss i den nöd som är viktigast, för som vår läkare är han inte främst ute efter den kroppsliga friskheten. Han är ute efter något djupare. Han förlåter synderna, detta som genom tiderna kan tyckas människor så anstötligt. Hur kan någon som gjort ett svårt brott få förlåtelse? Av Guds nåd kan vi alla. Men då människor tar så stor anstöt av detta, att syndens börda lyfts av, låter Gud ibland tecken följa, för att vi ska kunna tro. Så låter han den lame stiga upp och gå, i människors ögon en mycket större bedrift än den förlåtelse han redan förmedlat, men det är ändå bara ett tecken på den djupare verkligheten: ett bevis på att mänskligheten nu kan försonas med Gud. Liksom stjärnorna vittnar om ljuset, så är de ändå inte ljuset.

För vår vandring som kristna kan detta förstås så, att vi som tillhör Kristus lever i övertygelsen att också då vi själva inte förmår så verkar Gud i oss, genom oss och trots oss, som kaplanen brukar säga. Vi kallas att leva i förtröstan, inte i förmåga. För nådens budskap är anstötligt för den mänskliga visheten. Vi faller så lätt, till och med i vår strävan efter det goda. Vad jag menar då är att till och med vår godhet kan bli ett verktyg för det onda. Kanske som ett hinder för den brustna att känna sig välkommen i vår gemenskap. Kanske som ett hinder för oss att se andra, mindre goda, med nåd. I värsta fall som ett krav vi ställer på oss själva och andra, för att vi ska räknas. Nåden kräver inte detta.

Därför är balansgången för en kristen så viktig. Vår kallelse är att vara ljus och salt, att vara som stjärnor som visar på Guds löften i världens mörker. Men vi får inte uppfattas som sådana som är långt borta. Fastän dopet och tron ger oss det nya livet som gåva, är det ett liv som ska levas här i tiden, i samma verklighet som alla andra. Om trons väg för oss bort från våra vänner, grannar, klasskamrater och kolleger – då måste vi noggrant tänka på varför det är så.

Ibland behöver vi avståndet för att skydda oss själva. Men om avståndet kommer av att vi har gjort trons godhet till en prestation som krävs, framom en gåva vi får av Gud. Då har vi kommit bort från vägen. För tron är alltid förtröstan och tillhörighet, framom prestation. Den som kämpar med något svårt i sitt liv, måste alltid vara lika välkommen som den som redan har segrat. Och det är en verklig utmaning – för det är inte bara en gång som jag under min tid som präst fått höra att någon känner att den inte platsar bland oss som har allt på det klara. Så klart bygger det ofta på missförstånd om att vi håller oss som bättre folk. Men att sådana tankar finns bland våra närmaste är en stor utmaning för kyrkan.

Vi ska så klart alltid bevara strävan efter det goda. Men det är inte det som är ledstjärnan. Det sanna ljuset, som finns i världen, är Guds ljus. Tydligast ser vi det i Jesus Kristus, som räddar oss från mörkret. Och han låter oss bära det ljuset. Så låt oss visa det, inte dölja det. Men vad är det vi visar upp? Inte oss själva. Nej, vi ska se oss själva som den lame mannen – som sådana som burits fram inför Gud och där fått möta den kärlek som fördriver all rädsla och allt mörker. Vi vittnar inte genom vår egen styrka, utan vi vittnar genom att göra tydligt att Gud har mött oss i vår nöd.

På sabbaten förverkligas det goda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 44:21-23

Minns detta, Jakob,
Israel, du som är min tjänare.
Jag har format dig, du skall tjäna mig.
Israel, jag skall aldrig glömma dig.
Jag plånar ut dina synder som ett moln,
dina brott som en sky.
Vänd tillbaka till mig,
jag har friköpt dig.
Jubla, du himmel,
över vad Herren har gjort!
Ropa av glädje, jordens djup!
Brist ut i jubel, ni berg,
du skog med alla dina träd!
Ty Herren har friköpt Jakob,
genom Israel visar han sin härlighet.

Andra läsningen
2 Kor 9:6-11

Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet består för evigt. Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, han ska ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god skörd. Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt, och det väcker tacksamhet till Gud när vi överlämnar gåvan.

Evangelium
Luk. 14:1-6

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Predikan

”Man iakttog honom noga.” I detta skede av sin tjänst tror jag Jesus redan är van med att ha folkets ögon på sig. Men detta uttryck påminner också oss om vad en Jesu lärjunge gör, vi iakttar. Vi följer noga med Mästaren i sitt hantverk, för att lära oss och förstå. Herren gör mycket till de skriftlärdas förtret. Inte, så klart, för att gå dem på nerverna, men för att lära dem något av Guds kärleks väg.

Idag möter vi honom i färd att hela en sjuk man. Det är inte det första helandet han utför under motsvarande villkor. Tidigare samma sabbatsdag har han helat en kvinna, vilket synagogeföreståndaren förebrådde honom för. ”Det finns sex dagar på vilka man kan arbeta, på dessa kan ni komma och bli helade. Men inte på sabbatsdagen.”

Jag tänker väl att det kan ha varit lite frustrerande för Herren att redan andra gången samma dag bli ställd inför de skriftlärdas dom beträffande sabbatsdagen. Därför tar han detta andra tillfälle i akt, för att undervisa dem om sanningens och kärlekens väg. Den sanna frihetens väg, den som också vi bjuds in att vandra.

Kvinnan som han utförde sin första välgärning för, denna sabbatsdag, hade varit sjuk i 18 år. Hon var böjd till marken, krokryggig. Men direkt Herren talade till henne kunde hon räta upp sig och glädjas i Gud. Detta är ju sabbatsdagens mest grundläggande syfte – att glädjas i allt det goda vi har: i vänner, familj, skörd, hälsa och så vidare. Sabbatsdagen firas inför Gud i tacksamhet – den är en försmak av den himmelska tillvaron.

Så lär oss också kyrkans tidiga fäder. Ambrosius av Milan beskriver sabbatsdagen som en dag av vila från det onda, inte ett hinder för välgärningar. Den första läsningen påminner oss om den glädje som denna dag innebär. Frihet från synden, från lidandet och ondskan – en dag då jordens djup ropar i glädje och bergen jublar. Ty Herren friköper oss.

Därför är Jesu välgärningar på sabbaten inte ett brott mot sabbatsbudet, utan ett fullkomnande av det. Vi förstår att om våra barn eller djur lider, så är det enda rätta att korrigera saken så fort vi kan. Därför undervisar oss Herren om vikten att inte låta sabbatsbudet bli ett hinder för Guds vilja. Budet har utgått från Gud för att utrusta oss till kärlek, för att påminna oss om tacksamheten över frukten av vårt arbete och för att ge familjer och vänner en tid att glädjas. Budet har inte gått ut för att binda oss och göra oss kärlekslösa.

Det är detta som är den kristnes frihet. Frihet, inte från det goda, men från det som hindrar det goda. Herren låter oss se Guds hjärta. Ett hjärta som ömmar för de mest utsatta i vårt samhälle, som kallar alla människor in i nådens gemenskap. En gemenskap som inte består i vår förmåga, utan i hans välvilja. En gemenskap där vi nog söker det gemensamma goda, men inte dömer varandra efter vår oförmåga till det.

Kyrkans uppdrag i denna tid är att fira denna sabbat, som en påminnelse om det vi väntar på. Kristi kyrka arbetar redan i denna tid för att de sjuka ska få vård, de fattiga få hjälp och att de utstötta ska inkluderas. Detta är inte ett sådant arbete som kräver långa utbildningar eller komplicerade strategier. Det handlar om att inte låta sitt hjärta förhärdas då vi ser vår nästas nöd. Att inte prioritera våra egna vanor och begär framom den andras nöd.

Det rike vi fått förvalta som kristna är ett rike där vanliga människor gör sitt vanliga arbete. Ingen av oss behöver framstå som särskilt begåvad eller utvald. Det finns en uppgift för oss alla. Då vi idag tänker på arbetet med jorden, så påminns vi om hur det är det första arbete Gud i skrifterna ger åt människan. Han anförtrodde oss trädgården, med dess växter och djur, att sköta om den. Det är detta vi återupptäcker i Kristus. Han säger: kärleken till nästan är större än lagen. Att göra sitt arbete för att andra ska få del i dess frukt, det är en god gärning.

I en av de andra årgångarna har vi en känd läsning från Amos, där Herren säger sig avsky högtiderna och offergåvorna. Vad han vill se är barmhärtighet och rätt. Guds längtan för sitt folk, för oss, är den befrielse som vi ser Jesus förverkliga i dagens evangelium. Inte att binda oss, med sina lagar, till ett liv som är begränsat och litet utan att genom lagen – och dess fullkomnande i kärlek – göra oss till verkliga människor. Han kallar oss in i det sanna sabbatslivet, det liv som vittnar om den ursprungliga härligheten, liksom om den kommande.

Jesus tycks ofta bryta mot sabbatsbudet, men vi kanske ska se det om att han fullkomnar det. I honom finns början på det som ska komma. Han är som kornet som vilar i jorden, som snart ska ge sin skörd. Sabbaten ska påminna oss om detta, vilodagen ska hjälpa oss besinna allt gott vi tagit emot, den goda tjänsten är en del av det som ska komma.

Det är detta som beskrivs i den andra läsningen, då den talade om att så rikt för att få en rik skörd. Det handlar om Guds godhet i våra liv. Liksom våra åkrar kräver sin uppmärksamhet för att ge god avkastning på investeringen, behöver också vår medmänsklighet och andlighet sin uppmärksamhet. Gud sår rikt av sin nåd och sina möjligheter i våra liv och det ankommer oss vara frikostiga med den nåden. Texten beskriver en livshållning där sabbatens glädje och givmildhet har förverkligats. En livshållning där varje människa är vår broder eller syster. En livshållning där vi håller lätt i de jordiska välsignelserna och delar dem frimodigt. En livshållning där vi gläds i de andliga välsignelserna och lever i nåd och kärlek mot varandra.

Det börjar i Guds gåva. Det är han som ger livet, det är han som återställer det då vi förlorar det, det är han som leder oss på vägen och utrustar oss för tjänsten. Så låt oss idag vara tacksamma – för det arbete som ligger bakom oss, den frukt det burit och för de möjligheter och den nåd som Gud har i förvar för det år som kommer. Må vi lika rikligt dela med oss av det goda vi fått, som Herren i sin kärlek välsignar oss.

Förmår vi tacka?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 38:17–20

Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.

Andra läsningen
Ef. 5:15–20

Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.

Evangelium
Luk. 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Predikan

I dagens evangelium möter vi Jesus på vägen någonstans i trakterna kring Samarien. Den som firade gudstjänst förra söndagen vet att vi då fick höra om den barmhärtige samariern. Det som är anmärkningsvärt är hur samarierna ansågs vara orena, ovärdiga den judiska gemenskapen.

Att vi finner Jesus i deras trakter överraskar ändå inte oss. Vi har sedan länge konstaterat att Jesus inte verkar göra skillnad på folk – i alla fall inte på samma villkor som övriga judiska lärare i hans samtid. Eller, ska vi säga, i alla fall inte som många av de samtida lärarna. Många valde att gå runt Samarien då de gick den rutt som Jesus och lärjungarna nu går, för att undvika mötet med samarierna som inte ansågs pålitliga eller värdiga.

Ser vi noga på texten märker vi att det inte är helt klart huruvida de går igenom Samarien eller längs gränsen. Det är något som olika översättningar har löst på olika sätt. Som vanligt har vi i Folkbibeln och Bibel 2000 textvarianter som känns som att de inte går ihop. Folkbibeln säger att han tog vägen genom Samarien och Galileen, medan Bibel 2000 säger att han följde gränsen mellan Samarien och Galileen. Problemet uppkommer i många översättningar, för det är inte helt klart om det grekiska ordet (mésos) betyder att gå mitt i eller mitt emellan.

Men själva berättelsen ger oss oberoende orsak att reflektera kring samarierna. För vi hörde läsas att endast samariern vände om och tackade för sin nyvunna friskhet. Man tycker kanske att alla borde ha vänt om. Men vi kan kanske visa lite nåd här. För om de nio andra var judar, så var det bara prästerna som hade rätt att förklara dem rena. Förvisso, gällde samma lag samarierna, men de läste den på ett annat sätt. Man kan kanske anta att samariern inte heller hade varit helt bekväm med att gå till en judisk präst.

Vad finns här att lära? Dessa tio tycks för mig som så många av oss. Vi som har uppfostrat barn kan känna igen skeendet. Man hjälper med något som har varit barnet övermäktigt, varpå barnet rusar iväg för att fortsätta med sina lekar. Något tack hörs aldrig, men så klart anar man som vuxen tacksamheten och glädjen.

Jesus frågar: ”Blev inte alla tio rena?” och jag hör liksom min egen röst där hemma: ”Fick inte alla barn något gott vid kaffet”? Jesus vet nog att alla blev friska, men den retoriska frågan behöver ställas för vår skull. Kanske märker vi att något saknas? Det är inte oviktigt att uttrycka sin tacksamhet.

Tacksamheten i sig har ju visat sig vara ett mycket effektivt sätt att vårda sitt sinne. Den som övar sig i tacksamhet och i att uttrycka den mår bättre. Kanske finns något av den insikten hos Jesus då han riktar uppmärksamheten mot detta?

Jesu fråga stannar ändå inte bara inom det världsliga och sinnliga. Utan det blir också en fråga om det andliga. Är det bara främlingen som ger Gud ära? Vi ska akta oss för att dra slutsatsen att detta är en kritik mot de övriga nio, eftersom vi har sett i kyrkohistorien att det kan leda oss till en mycket olycklig polemik mot judarna. Men själva saken – oberoende av främlingskapet, att bara en av tio tackar Gud för det goda han fått ta emot – det är anmärkningsvärt.

Det är som att mannen inte bara kommer i tacksamhet, utan också i insikt om vem han mött. Han kastar sig till marken vid Jesu fötter. Som för att sörja sin egen brustenhet i mötet med den helige. Som Jesaja skriver, så räddar Herren från förintelsens avgrund och kastar synderna bakom sig. Som i Efesierbrevet ser denna man noga upp med hur han lever och kommer tillbaka inför Jesus.

Det är detta, att vända åter till honom som räddar, som blir den främsta förebilden för oss. Hur många av oss har inte bett böner om att bara Gud hjälper oss ur det ena eller det andra, ”så ska vi nog” framöver. Bara för att sedan glömma vårt löfte. Hur många av oss har inte blivit välsignade med vänner, familj, arbete eller pengar, och ändå låtit oss bli bittra och otacksamma.

Vikten av att vända åter till Kristus är stor. För det är hos honom vi finner frid. Det är hos honom som våra bördor lättas. Det är hos honom som vi lär oss tacksamhet.

Jesus sade till mannen: ”Din tro har hjälpt dig”. Så skall det vara också för oss. Tron hjälper oss, inte bara att vinna en himmelsk skatt, utan också att se de gåvor Gud har gett oss. Inte bara att ha ett hopp för en okänd framtid, utan att få vända om till Jesus idag. Tron gör oss uppmärksamma.

I samma anda som i vår andra läsning talar många av kyrkans fäder om ”nepsis” – nykterhet eller vaksamhet. Det handlar, för dem, om att se det inre livet och vårt osynliga tillstånd. Det är den nykterheten som hindrar oss från att välja lasterna istället för Kristus. Poängen är att bli alert på sådant som leder oss bort från Herrens vilja. Istället skall man tillägna sig bön och eftertanke, så att Anden kan få väcka tacksamheten och tron. Utan nepsis nykterhet, är risken att vi blir som de nio andra. Att vi tar emot det goda, utan att vända tillbaka. Att vi mister tacksamheten och kanske till och med tron.

Jesus ger, så klart, sina goda gåvor oberoende av oss. Liksom de män som blev helade, så kommer också vi många gånger att vara ovaksamma på hur vi själva tar emot det goda. Jesus sträcker sig dagligen ut med sin nåd och sin frid. Vår vaksamhet handlar främst om att se på hur vi tar emot det. Blir den nåd Herren har strött över denna dag något vi förmår tacka för? Eller blir det en sådan självklarhet som vi glömmer att glädjas i?

Jag vill avslutningsvis i predikan bjuda in till en kort reflektion kring dessa ord som vi fått ta emot idag. Vi stillar oss en stund, efter att jag läst dem:

”Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.”

”Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.”

”Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.”