Se din nästa

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Läsning
1 Joh. 4:16-21

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31

Jesus framställde denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Dagens liknelse är en del av större helhet där Jesus talar om vårt förhållningssätt till pengar. Eller snarare försöker han få fariséerna att se hur problematiskt deras förhållningssätt till pengar är. Det handlar så klart om den här envisa illusionen om att bara vi når ett visst mått av rikedom så kommer vi att bli lyckliga. Liknelsens syfte, tror jag, är inte i huvudsak att beskriva de dubbla utgångarna med himmel och helvete, utan att fungera som en slutkläm på de bilder vi tagit emot tidigare i denna undervisning. Innan dagens evangelium har Jesus undervisat oss om den ohederlige förvaltaren, som skaffade sig vänner med hjälp av den ohederlige mammon. Vi har hört om att man inte kan tjäna två herrar och vi har en påminnelse om att efter Johannes Döparen, vilken vi hörde om i gårdagens gudstjänst, så är lagens och profeternas tid fullkomnad. Nu är Guds rikes tid. Dessa bilder pekar på en mera övergripande tanke i Jesus undervisning, nämligen den om livet i kärlek. Om någon säger att han älskar Gud, men hatar sin broder, då ljuger han. Och metoden är också bekant: en liknelse som vänder på saker och ting. De första ska bli de sista och de fattiga ska vinna rikedom – sann rikedom, inte den rikedom som världen förleder oss med.

För en tid sedan fastnade jag för en av de begravningsböner som finns i gudstjänstboken Cecilia, som används av den katolska kyrkan i Sverige. Den lyder ”Må änglaskaran ta emot dig och må du med Lasaros, den en gång fattige, få evig himmelsk vila”. Lasaros, den en gång fattige. Inte längre, för nu har ordningen blivit omvänd. Bönen i sin enkelhet handlar om hoppet att den kommande tillvaron, den vi möter efter vår uppståndelse, ska vara en rättvisans och friden tillvaro. Det är också dit som jag tror att Jesu undervisning vill föra oss idag. Helheten av hans budskap till fariséerna, som älskar pengar och inte sina bröder, försöker väcka dem att se konsekvensen av att försöka tjäna två herrar. Det går helt enkelt inte att älska pengar och Gud samtidigt. Det finns en orsak varför Jesus säger att det är svårt för en rik man att komma in i himmelriket, som att leda en kamel genom ett nålsöga, och det har att göra med det han ser bland fariséerna i dagens evangelium. Det handlar om att framgång i livet mäts i rikedom och makt istället för barmhärtighet och kärlek.

Detta är ändå inte en liknelse som bara gäller för de rika. För den underliggande principen gäller oss alla. Pengar i sig är inte hindret, utan det handlar om det andliga tillståndet som pengar, makt och begär till andras kroppar (de tre stora i dagens samhälle) riskerar föra med sig. Det är det som liknelsen handlar om.

Hur ska vi då tolka dagens liknelse? Inledningsvis vill jag påminna om principen att liknelsens syfte är att väcka ett samtal om andliga ting, inte att uttömligt besvara dem. Då vi tolkar en liknelse gör vi det som en del av ett långt samtal, inte auktoritativt och slutgiltigt. Idag vill jag lyfta fram tre aspekter av den utöver det självklara: 1) Lasaros är namngiven, men den rika mannen är det inte, 2) den klyfta som inte går att komma över 3) och Abrahams roll, som inte bara är en bisak i sammanhanget.

Jag tror att Lasaros namn bevaras i denna berättelse för att understryka att Herren inte känner någon på grund av hans världsliga framgång. Det finns mycket som vi applåderas för i denna värld, som inte är i enlighet med Guds vilja. Men i liknelsen tycks det ju tydligt att den rike mannen aldrig tog sig tid att se sin broder. Vi har hört i dagens läsning att den som inte älskar sin broder inte kan älska Gud. Det hänger samman. Då vi älskar Gud mera än framgången stiger våra bröder fram i vår uppmärksamhet. Märk att jag inte säger att rikedomen per automatik leder oss fel, men att frestelsen växer, då vi skiljs från de mindre bemedlade, att tänka att de får skylla sig själva.

Under den tid då kristna värderingar var tongivande i vårt samhälle byggde vi ett välfärdssamhälle där alla har rätt till ekonomisk hjälp, utbildning och skola. Nu ser vi (också globalt) att i takt med att de kristna värderingarna förlorar fotfäste, så bygger vi istället sådana samhällen som vi är vana med i världshistorien. En liten makthavande elit, medan resten får klara sig med det allra minsta. Detta har redan under det senaste året gjort att diakonin behöver rycka in i allt fler hus. Diakonikassan i församlingen minskar i mångfaldig takt än tidigare år. Varför? Jag ska inte bli för politisk, men exempelvis om man fattar beslut som gör att människor som bor i egnahemshus inte kan få stöd så skapar man en hopplös situation för någon som fått en olycklig lott i livet och dessutom råkat ärva ett hus på glesbygden. Inte får man sålt och inte har man råd eller förmåga att flytta bort. Detta är konsekvenser av en politik som inte förstår den fattiges lott. Och det är dit jag vill komma. Då man inte längre förstår sin broders öde kan man omöjligt älska honom. Om man inte ser konsekvenserna av sina beslut, för att makten har separerat en från dem man har makt över, då kan man omöjligen vara i Guds tjänst. För Gud ser dessa, han namnger dem. Till skillnad från den namnlöse rike mannen i dagens text, som har blivit ett med sin rikedom. Han är inte längre än medmänniska, han är en rik man.

Detta för mig naturligt till den klyfta som finns mellan dem i liknelsen. Jag läser klyftan som en konsekvens av deras livsöden, inte som ett straff som infaller efter döden. Jag menar att klyftan är där redan i denna tid. På ytan kanske klyftan verkar vara rikedomen, fångad i liknelsen med den port som Lasaros ligger vid, men på djupet beskrivs här en separation av ett mycket djupare slag. Det är som bilden då Jesus står och bultar på hjärtats port. Där utanför, med Jesus, ligger Lasaros i sin sjukdom. Och den som bor innanför porten har inte gjort sitt för att hjälpa honom. Det är som den barmhärtige samariern, där en man ligger slagen och ingen av samhällets upphöjda ser hans nöd. Den verkliga klyftan byggs i våra hjärtan, som vi sjunger i psalmen ”och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann”. Den sanna klyftan uppstår då vi inte ser varandra i kärlek.

Vad beror denna klyfta på? Om vi fäster våra ögon vid världens frestelser och försöker framstå som något utöver det vanliga, om vi inte vill bli associerade med de marginaliserade och om vi inte strävar efter ödmjukhet och medmänsklighet, då byggs en klyfta mellan oss och dem Kristus älskar. Otaliga är de berättelser i de sociala mediernas tid om människor som för ytlig framgångs skull hamnat i stora utmaningar i sitt liv. På Instagram publiceras bilder av dyra bilar och mängder av pengar, medan verkligheten är att allt är byggt på skuld. Denna typ av samhällstrend utmanar oss som är i den Ödmjukes tjänst. Hur kan man visa att det verkliga livet inte ligger i sådant? Hur kan man övertyga om barmhärtighet och kärlek till nästan i en tid som med sådan makt och övertygelse framhäver lyx och flärd?

Det leder till Abraham. Och jag ska försöka fatta mig kort om honom, fastän det finns mycket man kunde hänvisa till. Abrahams roll i liknelsen är att förankra oss i en längre tradition. Jesus visar att detta inte bara är något nytt i hans undervisning, utan det kopplar samman till trons fader Abraham. Åt honom gavs löftet om ättlingar talrika som himmelens stjärnor. Och vi tänker oss idag att detta är alla döpta, som lever i tron på Kristus. Abraham placeras på den fattigas och sjukas sida, som en påminnelse om var Guds uppmärksamhet ligger. Abraham i sig själv är en gästvänlighetens förebild, då vi till exempel kan dra oss till minnes mötet vid Mamres lund.

Det är den hetaste tiden på dagen (missa inte detta, med tanke på liknelsen) och Abraham ser tre män komma gående. Han rusar emot dem, ber dem stanna och erbjuder dem vatten, mat och att få vila i skuggan nära deras tält. Abrahams gärningar är allt det som den rike inte gjorde mot Lasaros. Nu lider den rike mannen, som inte har några vänner på sin sida klyftan, all den nöd som han hade kunnat lindra för andra. Då Abraham tjänar dessa tre som är utsatta för hettan och trötta av sin vandring, då fullkomnar han det som Jesus flera hundra år senare säger: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta, har ni gjort mot mig”. De tre männen som besökte Abraham var Gud själv. Den som inte älskar sin broder, som vandrar på smärtornas gata, kan inte älska Gud.

Men är inte den kristna tron en nådens tro? Såhär långt känns det som att predikan mest uppmanat oss till bättring. Kristus kommer för att fullkomna lagen och lagen visar oss Guds barmhärtighets väg. Allt sagt såhär långt är vad Gud vill för oss. Han vill inte att vi faller för frestelsen att överge kärleken för rikedom, barmhärtigheten för makt eller medmänskligheten för att utnyttja andra för våra egna begär. Och hans bud om detta är inte stränga restriktioner, utan ledning och vishet för vår livsvandring. Det är nåd att få vägledning också då vi erfar oss dömda av den. Och jag tror inte någon kommer ifrån denna liknelse utan att känna sig dömd.

Men Guds kärlek är inte bara denna liknelse. Guds kärlek fördriver rädslan och bygger upp vår kärlek. Kristus bultar på porten. Kristus lyfter upp den fattige. Och Kristus kallar oss in i sitt rike. ”Följ mig!” Det är hans budskap om och om igen. Redan idag, då vi sätter vårt hopp till honom, äger vi paradiset. Men att hoppas på honom är inte bara att upprepa tomma ord. Det är liknelsens djupare innebörd. Att följa honom är att kunna gå över klyftan som skiljer oss från dem vi dehumaniserat, dem vi har sagt om att de inte är värda vår kärlek.

Så, ja, bekänn dina synder inför Gud. Han är nådig och barmhärtig mot alla. Och följ honom sedan. Kristus har överbryggat klyftan. Han har öppnat en väg som återställer separationen mellan oss och vår nästa, mellan oss och Gud. Och följ honom frimodigt. Genom att i bön om gudomlig vishet se de små, de utstötta, de marginaliserade i vårt samhälle och tjäna dem enligt den vishet Gud ger. För den som älskar sin broder, kan också älska Gud. Och kärlekens fullhet, som vi får av Kristus, gör att vi redan nu kan minska på klyftan som finns mellan oss och dem, då ska vi också vara frimodiga på domens dag. För som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Han kallar. Låt oss följa. Må hända på vacklande ben. Men fastän kallet är stort, så går vi med honom som är större. Han har lovat vara med oss alla dagar.

I öknen föds liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 40:1-8

Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.
En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!
Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.
Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.
En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?”
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.

Andra läsningen
Apg. 13:23–26

Aposteln Paulus talade i synagogan:
”Det är bland Davids efterkommande om Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’
Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts.”

Evangelium
Luk. 1:57-66

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

”En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!” Jag postulerar idag att den sanna öknen är våra hjärtan. Det må vara utgångsläget för predikan. Jesajas ord om den röst som uppmanar oss att röja väg talar alltså inte bara om Johannes Döparen som idag föds till oss. Det handlar också om något som föds i oss.

Då Johannes föddes levde Israels folk i väntan. Deras rop om förbarmande skulle så klart snart få sitt svar i julnattens händelser. Kyriet besvaras med gloria, liksom i liturgin. Men då vi möter Johannes är väntan ännu påtaglig. Här finns en längtan, en andlig torka, man ropar efter nytt liv från Gud. Gud hade inte talat till dem som han talade till profeterna på 400 år.

Folket väntar. Men då kommer en märklig man ur öknen. Han ropar: ”Bana väg!” och ”Omvänd er!” Någonstans inom sig anade folket att Johannes hade ett angeläget ärende. Varför skulle de annars ha gått ut i öknen för att lyssna till honom?

Vi läser i vers 80 av det första kapitlet hos Lukas: ”Barnet växte och blev starkare i anden, och han levde i ödemarken fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Efraim Syriern skriver att Johannes valde ödemarkens väg. Då han var där i sin ensamhet talade han med Gud innan han talade med människor. Så blev han den röst som banade väg.

Vi kanske tänker oss öknen som en tom och död plats. Men i skrifterna är öknen ofta en plats för Gudsmöten. Här formas människor för sitt kall. Här talar Gud och leder sitt folk. Här ger han sig till känna och förmedlar sin vilja. Vare sig det är i befrielsen från Egypten: i brinnande buskar eller mirakulös flykt genom Röda havet. Vare sig det är som vatten ur klippan eller i helig strid med den onde. Det finns många viktiga händelser i vår tro, där öknen är den avgörande plattformen.

Och för oss är det ett faktum att den öknen, i den andliga bemärkelsen, är våra hjärtan. Midsommardagens teman knyter an till julen. Johannes är Guds sista profet innan Kristus. Bönen om förbarmande ska få sitt svar. ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” Bana väg! Det är inte grävmaskin som behövs, utan ett sökande efter Gud. Därför är öknens avskildhet och ensamhet en god startpunkt. Där, då vi skiljs från det som annars håller oss bundna, kan omvändelsens verklighet bli påtaglig. Det arbete som utförs i öknen handlar inte om att bli fullkomlig, utan om att vända sig till Gud.

Johannes budskap är att människan är som gräset. Men Gud består. Därför inser en kristen att livet i sin flyktighet endast får sitt svar i Guds barmhärtighet. Då vi banar en väg i öknen är det inte att vi gör oss själva perfekta. Det är att vi ger Kristus rum att träda in bland allt det brustna i våra liv. Det mått av bot och goda gärningar vi förmår kan i någon mån höja upp de djup av rädsla som finns hos oss. I någon mån sänka stolthetens berg. Men det viktiga är att vända sin uppmärksamhet mot Gud. Det är vad all omvändelse handlar om. Vi vänder oss mot Kristus, så att vi kan omfamna honom som en god vän mitt i vårt hjärtas öken. Där som det kan kännas dött eller där vissa platser kan kännas näst intill oframkomliga – där kommer Kristus till oss. Att bereda väg är att visa att han är välkommen, men det viktigaste är ändå att vända sig mot honom.

Jesaja sade: ”Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det.” Det är det hopp som Johannes visar på. Den omvändelse Johannes talar om är inte ett försök till förbättring i allmänhet, utan en uppmaning att söka den som kommer efter honom. ”När Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’”

Hjärtats öken kan tyckas svårnavigerad. Mycket i oss, i vår personlighet eller i våra livsbeslut, kan kännas ohanterligt. Sådan är öknens verklighet. Det är en nåd att vi idag undervisas om detta. Om att våra hjärtan behöver förberedas. Om att vi behöver bana väg och vända oss till Gud. Då vi inser att det finns en öken inom oss förmår vi också inse vårt beroende av Kristus. I öknen torkar gräset och blomman vissnar. Men Guds ord består i evighet.

Guds ord riktar vår uppmärksamhet till Jesus. Det var det som var Johannes tjänst i öknen. Han samlade folket omkring sig för att visa på den som ska komma. Så uppmanas vi idag, i Anden, att låta vår uppmärksamhet riktas mot den ovårdade öknen i vårt inre. Där vill Gud gripa in. Omvänd dig. Se dig omkring med själens öga och sök den riktning som Kristus kommer från. Och bered dig att omfamna honom som söker dig i ödemarken.

Kanske behöver något jämnas ut? Inte då för att Jesus inte skulle vilja gå på en ojämn väg. Det gör han nog, ända till korset. Men för att du ska se tydligare att han är på väg dig till mötes. Är det stoltheten eller är det kanske rädslan eller är det kanske apatin? Behöver vägen jämnas, så att du kan se Kristus komma på den?

Ropar du också om förbarmande? Om att Gud ska möta dig i dina svårigheter och leda dig med sin kraft? Johannes löfte är att Gud snart ska gripa in. ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden bland människorna som han älskar.” Johannes är den störste bland alla dem som lever under kyriets tid. Kristus är den förste att leva i gloriat. han kommer till oss med allt vad det innebär. Då Kristus fullkomnar det Johannes har förkunnat, då kan vi tro att han möter oss oberoende hurudan vägen är. Guds ord når oss, oberoende av vår verklighet.

Vi behöver sätta det i perspektiv: boten och det rätta livet är viktigt och kan anses vara en följd av en kristen övertygelse. Men omvändelsen är det centrala: att vi söker efter Guds vilja, att vi vänder oss mot Jesus. Han vill komma också till dig. Han går längs en väg som präglas av allt det mänskliga. Han vet hur han ska ta sig fram i ditt hjärtas öken. Men har du vänt dig mot honom för att hälsa honom välkommen? Har ditt liv tagit en sådan form att han gläds i att se det? Bered en väg, ja, gör vägen rak. Men tro inte att Jesus är beroende av din förmåga att göra det. Om du ber om förbarmande kommer han nog att nå dig.

För den som erfarit att Jesus tagit din hand fortsätter arbetet med att forma hjärtats öken. Nytt liv föds. En trädgård växer fram. Vägar jämnas ut. Så att det finns framkomliga vägar i vårt inre. Vad är detta bilder av? Profeterna talar ofta om detta, liksom Herren själv: att vi ser den fattige, att vi har omtanke om de små, att vi ger vård åt de sjuka, att vi är gästvänliga mot främlingen. Detta är den banade vägen. Där sådant finns, där rör sig Jesus obehindrat. Men det är aldrig ett krav för att Jesus ska hitta fram. Han når dig också om ditt hjärta känns torrt och livlöst. Det är bara att söka honom och vända sig mot honom. Och där Guds ord tar rot, där växer det sanna livet fram.

Att vara kristen är att inse att ännu finns det mycket öken inom mig. Men mera än det är det att inse att det inte hindrar Gud. Omvänd er, för himmelriket är nära. Inte långt borta. Inte så att Gud inte skulle nå fram då vi ber om förbarmande. Att vara kristen är också att längta efter det som är fullt av liv, därför gör vi vad vi kan för att det hjärta Kristus tar sin boning i skulle bli en hemtrevlig plats för honom vars kärlek fördriver rädslan, skulden och synden. Så föds det nya livet i oss och torkan tar slut. Ordet slår rot och den livlösa öknen blir en kärlekens och barmhärtighetens oas.

En kort tid, sedan ett nytt liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 40:26-31

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.
Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.
Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.

Andra läsningen
Hebr. 13:12-16

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium
Joh. 16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:
”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”

Predikan

Vårt evangelium idag är en av Jesu förutsägelser om sin död. Då vi inte längre ser honom, är det för att döden har tagit honom. Då vi ser honom åter, en kort tid senare, är det då han har besegrat döden och uppstått i sin härlighetskropp. Det är som vetekornets lag, som vi hörde om redan innan påsken. Jesus måste dö, för att ett större liv ska kunna följa. På samma sätt som kvinnan som föder, det svåra förblir inte i fokus – istället fästs uppmärksamheten vid det nya livet. Den som har fött lär väl aldrig verkligen glömma det svåra, men det överskuggas av glädjen över livet.

Detta säger något om hur vi kristna skall förhålla oss till påskens händelser. Korset är viktigt, ja rentav nödvändigt, för att Guds rättvisa ska kunna förverkligas. De mångas synder, våra synder, kan inte sonas av något annat än ett fullkomligt offer. Därför offrar sig den evige själv, genom sin son Jesus Kristus. Men det svåra är inte poängen. Poängen är vad som följer. Den tomma graven. Härligheten som döden inte kan behålla. Ljuset och livet är det främsta motivet i den kristna tron.

Detta liv äger vi genom tron på Jesus. Genom hans uppståndelse har vi redan blivit nya, för genom Anden och dopet har vi del i honom. Vi hör samman med honom. Därför lägger vi åt sidan synden och lever för Gud.

Vi har igår talat om skapelsen med konfirmanderna. Om hur Gud skapar på sex dagar, hur människan får en särskild uppgift i den skapelsen och hur Gud vilade på den sjunde dagen. Påskdagen anses av många vara den åttonde dagen. På den åttonde dagen fortsätter Gud sitt skaparverk, genom att låta det nya livet träda in i den fallna skapelsen. Det liv vi fått som gåva genom den ursprungliga skapelsen upprättas nu, helas och återställs. Och vi lever i den nya skapelseveckans verklighet. Och då Gud har inlett detta verk i oss, så kommer han också att fullborda det, liksom han i begynnelsen fullbordade och vilade från sitt verk.

Vi hörde ju om allt detta i den första läsningen. ”Vem har skapat allt detta?” Se dig omkring och förundras! Det ursprungliga skapelsemandatet att utforska jorden står kvar. Det är vår uppgift att glädjas i att upptäcka Guds godhet i världen. Hur han har satt varje lag och ordnat varje kraft, så att vi ska kunna tolka det och förstå det. Så att vi ska kunna utvecklas och fördjupas i vår kunskap. Men i denna tid är verkligheten den att vi blir trötta. Vi mister ivern. Vi förlorar Guds godhet ur vårt blickfång. Därför kallas vi genom påskens evangelium tillbaka till att lita på Herren. Genom honom får vi ny kraft. Kraft att leva det nya livet, det liv som leder mot fullkomligheten och den himmelska härligheten.

Den andra läsningen påminner oss om det andra mandatet i skapelseberättelsen. Att vi ska härska över jorden eller råda över den. Det är Guds goda vilja. Därför uppmanas vi också att dela Kristi lidanden för världens skull. Det är så en kristen härskar. Inte med makt eller våld, utan genom att ta del i Kristi och världens lidanden. Då vi lider med varandra och bär varandras bördor, då uppfyller vi vad Kristus har lärt oss. Då lever vi det nya livet. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den som ska komma. Igen ett språk som går att förklara med tanken på den åttonde dagen, den nya skapelsens inledning. Här är ännu inte det som ska komma, men det kommer. Därför lever vi nu i förväntan på det. Vi tillber Gud, ger honom vår sång och vår glädje. Men vi söker också att göra det goda och att dela med oss av det vi har fått. Så visar vi att vi verkligen äger det liv som föds genom korsets och uppståndelsens händelser. Vad annat skulle vi göra? Det som kommer, det himmelska, ska präglas av allt detta. Där ska vi leva varje stund i det som vi här bara förmår till en del. Vår längtan efter det himmelska tar sig uttryck i att vi här i tiden ordnar våra liv enligt vad vi väntar oss att möta där.

Jesus säger åt sina lärjungar att vi kommer att gråta, medan världen gläder sig. Världen, som i detta fall betyder alla dem som har lämnat sitt liv i ondskans tjänst, gläds över att se Kristus som korsfäst. Men vi som är hans lärjungar gråter över den ondska som drivit honom till korset. Så lever vi i kärlek till skapelsen, också genom vår sorg. För den sorgen väcker oss till bön och tjänst. Och vår sorg vänds i glädje. Då Kristus uppstår kan vi vara övertygade om att vår bön och vår tjänst inte är förgäves. Alla böner, alla goda handlingar pekar mot den nya skapelsens verklighet. Allt vad vi gör för varandra spelar en roll inför Guds rikes fullkomnande vid den yttersta dagen. Ett nytt liv väntar, men vi lever det redan nu.

Jag vill återkomma till bilden av den födande kvinnan. Det är väl annars också lämpligt på mors dag. Den inbjuder till en väldigt rik tolkning av vad det hela handlar om. Den som har genomgått en graviditet vet att det i regel är många mödor, men också många drömmar som präglar de nio månaderna. Förlossningen kan vara mycket svår. Men då man får barnet i famnen efter allt, då är det som om inget annat fanns i världen. Så klart har vi fall där graviditeter inte följer detta mönster, men jag tänker att de flesta graviditeter och förlossningar utmynnar i ett lyckligt slut. Sedan följer, i regel, ett livslångt åtagande av oss som är föräldrar. Detta återspeglas på flera sätt i kyrkans tro och traditioner.

Ser vi på Kristi liv är vägen till korset, som graviditeten och förlossningen. Han har ett mål han ska uppnå, ett ett nödvändigt lidande att utstå och sedan efter uppståndelsens glädje, fortsätter arbetet med att föra dem han räddat mot den kommande härligheten.

Ser vi på en kristens vandring, så får också vi många gånger gå igenom svåra perioder. Vi möter lidanden både på grund av våra omständigheter, men också på grund av sådant som finns i oss själva. Vår förlossnings stund, vår räddning, kommer i mötet med Jesus. Och då vi möter honom säger han ”Kom till mig ni som är tyngda av bördor”. Och han säger ”Följ mig.” Vi går till honom och med honom genom livet. Vi lär oss av honom hur det goda livet levs. Vi vandrar försoningens väg. Den som leder till det rätta hemmet, som Gud har lovat oss.

Ser vi på kyrkoåret så skvallrar det också om hur betoningarna ligger. Vi har advent och jul, som påminner om att Jesus kommer till oss. Vi har fastetiden, då vi förbereder oss för det mest centrala. Sedan, efter förlossningen, har vi påskens glädje. Flera veckor av vitt och festskrud i kyrkan. Efter det lär vi oss, under himmelsfärden och pingsten vad det är att leva det nya livet. Största delen av kyrkoåret är ”söndagar efter pingst”, med texter som handlar om att leva det liv vi fått ta emot. Liksom det nyfödda barnets föräldrar aldrig anar vilken väg som ligger framför, så hittar också kyrkan mera och mera att lära om hur det nya livet ska levas.

Vi blir inte klara i denna tid. Inte fullkomliga. Men vi kan komma mycket långt på vägen, om vi väljer att gå den. En tid vandrar vi här, mot den stad som ska komma. Så låt oss vandra på ett meningsfullt sätt. I Jesu efterföljd. I förtröstan på den gode herden som visar vägen. I trons visshet om att han ska bevara oss och skydda oss, så vi når det himmelska målet. I en sådan längtan att se den nya skapelsen att vi redan idag väljer det liv som där ska levas. Med brinnande hjärtan och villighet att dela Kristi lott i både lidande och seger. I strävan att älska som han har älskat oss. I frid, vilande i hans löfte att han också att fullbordar den nya skapelse han påbörjat.

Jag är livets bröd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 8:2-3

Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna, något som varken du själv eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.

Andra läsningen
1 Kor. 10:1-6

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.

Evangelium
Joh. 6:1-15

Jesus for över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.
När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.
Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Predikan

Det händer så mycket i dagens evangelium. Man liksom känner folkets iver och nyfikenhet över Jesu arbete bland dem. De följer honom till andra sidan sjön. De dras till honom. Varför det? Jo, för att han ser dem och möter dem. Han tjänar dem. Märkte ni den där sista meningen, då folket skulle göra honom till kung, då drog han sig undan. Det är inte det han söker. Inte världslig makt, inte sådant som är stort och pråligt. Han söker sådant med ett mycket djupare värde: att få dela bröd med en hungrig och att få förkunna Guds kärlek över folket.

I Johannesevangeliets sjätte kapitel, några verser framåt från dagens evangelium, ges en förklaring till detta vi har hört i dagens läsningar. Jesus säger till lärjungarna att de söker honom för att de fick äta av bröden och bli mätta, men sedan undervisar han dem och säger: ”arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består för evigt och som Människosonen ska ge er.” Lärjungarna diskuterar detta vidare med Jesus, varpå vi når en av Jesu utläggningar över mannat i öknen: ”Jag säger er sanningen: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, det är min Far som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Då sade de till honom: ”Herre, ge oss alltid det brödet!” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.”

Detta handlar om vårt inre tillstånd. Den hunger vi ska tänka på här är inte hungern efter bröd, utan hungern efter pengar, makt, andras uppmärksamhet och kroppar. Ett av fastetidens viktigaste budskap, då vi fastar från mat särskilt, är att dessa begär inte ska få styra oss och våra livsbeslut. Därför sätter vi i fastan åt sidan sådant som i sig kan vara gott. Det är en skola i att lära sig frihet från det som binder oss. För hur fria är vi, om vi inte förmår säga nej till våra begär? Fastetidens budskap är inte att vi ska se ner på oss själva och våra behov, utan att det finns något ännu viktigare än det som våra blickar så ofta fastnar vid, nämligen Guds kärlek till oss. Och denna kärlek har kommit ner till oss från himlen, för att mätta den djupaste hungern av alla, för att ge oss frid. Och han är Människosonen, Jesus Kristus, och den som tror på honom kommer aldrig att hungra eller törsta i denna värld.

Jag vill ge ett personligt exempel, som kanske kan öppna upp för vad detta betyder i praktiken. Några år innan vi flyttade upp till Österbotten blev min hustru tvungen att ringa ambulansen då jag plötsligt förlorade kontroll över min kropp. Det var neurologiska symtom – jag kunde inte tala och förlorade kontrollen över händer och fötter. Jag lider av ett migränliknande tillstånd ganska många dagar i månaden, så i sig var hjärnans beslut att gå egna vägar inget nytt. Men så klart fanns där en misstanke om att något allvarligare kunde vara på gång. Men det enda jag minns från hela den färden, från det att jag lades i ambulansen tills jag slapp hem till natten, är frid. Dagarna innan hade jag läst herdepsalmen (Ps 23) ganska intensivt och jag minns hur dess ord ljöd i mitt sinne: ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont”, ”Han ger liv åt min själ” och ”Godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar”.

I Guds ord finns en sådan kraft med vilken vi förmår gå igenom många svårigheter. Då Jesus kallar sig själv livets bröd och undervisar oss (i ord och handling) om att söka det andliga livet istället för det som är stort i världens ögon, då kallar han in oss i ett liv av frid och glädje. Inte så att vi befrias från denna världs lagbundenheter och brustenhet, vi kommer nog att utsättas för prövningar och svårigheter. Men så att vi får del i något som ger hopp också då vandringen går genom svåra passager. Och han kallar oss att se till honom, som är den andliga klippan som vår andra läsning talar om. Då vi har blicken fäst vid honom förlorar döden sin makt över oss – då blir det som skriftordet säger: ”Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus” (Rom 8:39). Det är då vi övertygas av detta som våra sinnen också kan förnyas, så att vi kan förhålla oss till begären på ett nytt sätt. Då vi är djupt rotade i den kärlek som kommer från Gud kommer det som frestar oss eller lockar oss i världen att kännas allt mera maktlöst.

Idag får vi en tydlig påminnelse om det andliga brödet, då vi samlas till nattvarden. Här får vi med våra egna kroppar möta Herren själv och ta emot hans gåva. Nattvarden dukas fram som en levande verklighet – här tar vi del i den enda färdkost som är avgörande för den kristnes resa. Här möter vi Gud själv och tar del i hans nåd. Här påminns vi om vem det ytterst sett handlar om och om hans goda vilja för sitt folk. Han regerar inte i det kungliga, utan han lär oss att tjäna, att dela bröd och vin och att vandra med blicken fäst på honom. Då får vi ta emot det andliga brödet, det bröd som ger världen liv.

Er befrielse närmar sig

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: ”Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller ”Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.

Trons blick i det andliga livet (Inskrivning till sommarskriftskolan)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jos. 5:13-15

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så.

Andra läsningen
Apg. 12:5-11

Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”

Evangelium
Matt. 18:1-6 (7-9) 10 (samma text som i första årgången)

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
(Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.)
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

Vem är störst i himmelriket? Det är frågan som lärjungarna ställer, för att få detta till synes ampra svar av Jesus. Och svaret handlar om barnen. Men månne det inte egentligen också handlar om något mera konkret. Det kan vara som sången lyder: ”Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud”

För Jesus är barnets blick och barnets närvaro en väldigt viktig sak. Barnen ser saker på annat sätt än vi vuxna. Och barnet delar av sin erfarenhet i världen på ett annat sätt än vi vuxna. Samtidigt vågar barnet ge uttryck för sitt behov av hjälp här i världen. Det är av dessa orsaker som Jesus lär oss att vara måna om barnen och om det barnsliga.

Vi har idag bland oss en skara som på många sätt håller på och tar stegen ur barnaskapet, in i vuxenlivet. Ni som inleder er skriftskola står inför att börja räknas som mogna nog att självständigt fatta beslut om er andliga tillhörighet. Det är en fråga som kommer att spela en stor roll i era liv. Mycket av det språk som vi i kyrkan använder för att beskriva livet har ju hamnat i skymundan i vår vardag. Men frågorna som vi bär kvarstår. Frågor om vem jag är, hur jag ska leva, om världen är en god och trygg plats – dessa har människan kämpat med genom hela vår existens. Och förhoppningsvis öppnar sig under skriftskolåret de symboler, tankar och sätt att leva som den kristna tron präglas av.

För det andliga livets resa är att få upp ögonen för livets verkligheter. Tron kallar oss att ha kärlekens blick – att se den andra i både lidande och glädje – och att dela det. Tron kallar oss att ha hoppets blick – att se möjligheterna omkring oss och Guds löften för våra liv – och att våga leva i det hoppet. Och tron inbjuder oss att leva nära Jesus. Han kom till världen för att den skulle bli räddad genom honom. Och hos honom finns kärlek och hopp, ja i sådant mått att han framstår som världens bästa väg ur allt elände: både vårt egna och vårt gemensamma.

Och i enlighet med dagens tema, sänder Gud änglar – sändebud – för att hjälpa oss på den vägen. Vi lär oss i skrifterna att de ibland kommer i människogestalt. Ibland ser människor dem som i syner. Här finns alltså både den konkreta, påtagliga verkligheten och den andliga som vi oftast bara anar. I tron försöker vi leva i dessa båda verkligheter. Och det handlar om att lära sig se att Gud är nådig och god mot sin skapelse och mot oss som lever i den. Och han kallar oss in i den godheten, både att erfara den och att leva av den. Därför vänder sig trons blick till Jesus, liksom vi får göra med alla våra frågor och tankar. Som barn som vänder sig till sina föräldrar. Det är många som sökt honom och där fått en sådan trygghet att inget i livet kunnat ta den ifrån dem. Den gåvan vill Gud ge oss alla.

Gemenskapen och de andliga mysterierna, källor till tacksamhet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan

Jag läste för gudstjänstgruppernas ledare ur [[Kyrillos av Jerusalem]] i torsdags. Kyrillos var en av de tidiga kyrkans stora teologer och också den som kom att spela en avgörande roll i att kyrkoårets gudstjänster utformades på det sätt som vi känner dem idag. Hans mest kända skrifter är hans katekeser, vilka egentligen är predikningar som han hållit i samband med dopundervisningen. Han är en av de fäder som vördas som helgon inom både den östliga och den västliga kyrkan.

I Kyrillos katekes över eukaristin, det vill säga nattvarden, hänvisar han till dagens andra läsning. Efter att ha utforskat nattvardens mysterier avslutar han sin katekes med att skriva (eller säga): ”Håll fast vid dessa traditioner oförvanskade och bevara er själva utan att falla. Håll er inte undan gemenskapen och beröva er inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer” (1 Thess 5:23). Honom tillhör härligheten, äran och makten med Fadern och den heliga Anden nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.”

Varför jag vill lyfta fram detta ikväll är för att visa på dessa två aspekter som Kyrillos håller som centrala då han ger sin slutuppmaning till de nydöpta och nyundervisade katekumenerna. 1) Håll er inte undan gemenskapen och 2) beröva er själva inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. Vad menas?

Med mysterierna menar han mässan och nattvarden. De traditioner som hör samman med dessa menar han ska hållas fast vid oförvanskade. Så menar också reformatorerna, då de påminner sina efterföljare om att mässan ska firas enligt traditionen. Med de korrekta liturgiska skrudarna och i enlighet med till exempel kyrkoåret. Det reformatoriska tillägget om vikten av förståelighet, att saker ska ske på folkets språk, är förmodligen helt i linje med vad många i den tidiga kyrkan också tänkte. Den kristna tron spred ju sig bland många olika folk och tungomål. Oberoende, menar alltså både Kyrillos och reformatorerna att det är viktigt att vi bevarar mässan som ett mysterium där vi möter Kristus själv i ordet och sakramentet. Kyrillos talar om nattvarden som det dagliga brödet, som helt genomtränger vår varelse, som något som på ett avgörande sätt är annorlunda än vardagens bröd.

Sen talar han om gemenskapen. Den tidiga kyrkan samlades trots svåra omständigheter. Gemenskapen bar dem. Som vi ser redan i apostlagärningarna är brödsbrytelsen och brödralaget viktiga delar av den kristna trons vardag. Det är också i gemenskapen som vår tacksamhet kan stärkas, våra frågor dryftas och sorgens bördor lättas. Reformatorerna hade också sitt att säga om gemenskapen. Ett tydligt tecken var att reformationen förde in mera psalmer, svar för församlingen i bönerna och delaktighet i både brödet och vinet i nattvarden. Det sist nämnda i skillnad från den katolska kyrkan där brukat blivit att församlingen endast tog del i brödet, medan enbart de vigda ämbetsbärarna tog del av vinet. Samtidigt vet vi ju att både Luther och hans studerande ofta verkar ha suttit långt in på kvällarna med ett stop och diskuterat de stora frågorna i livet.

Dessa två saker: 1) mässan med sin form, sina böner och sånger och 2) den kristna gemenskapen, rotar oss i vår erfarenhet av Guds nåd. Gemenskapen ger oss det vardagliga, där vi kan diskutera och fundera. Mässan bjuder in oss att reflektera och dyka djupt i trons hemligheter. Då vi växer i insikten om Guds nåd, både på djupet och på bredden, kan vi också finna orsak till tacksamhet. Det är klart att dessa två, djupet och bredden, liturgin och gemenskapen, flätas in i varandra på många olika sätt.

Kyrillos talar om att erkänna Guds verk i sitt liv. Den kristne vet att det är Gud som är alla goda gåvors givare. Vi vet att det är av nåd vi tar del i livet på jorden, liksom också det eviga livets gåva. Vi vet att det är av nåd som Gud förbarmar sig över både onda och goda, över svaga som starka, över fattiga som rika. Då vi förmår erkänna att det är av nåd som vi har allt vårt goda, då förmår vi också vara tacksamma.

Att vara tacksam är eftersträvansvärt. Forskning visar att tacksamheten förknippas med bättre hälsa, starkare relationer och i allmänhet ett bättre liv. Så vi gör gott i att söka tacksamheten.

Rent konkret handlar det om att söka ens egna orsaker att prisa Herren. Det är som Jesu liknelser om de olika skatterna som människor hittar. En hittar något dyrbart i en åker och är beredd att köpa hela åkern för att få den. En annan kan ge sitt allt för att få en vacker pärla. För en av oss är budskapet om frälsningen den största källan av tacksamhet, medan en annan gläds i kampen att få leva ett helgat liv. Båda är skatter, givna oss av Guds nåd.

Då jag talar om detta gör jag säkert bort mig om jag inte för oss till vad den kristna kyrkan alltid hållit som den största skatten av alla. Nämligen Herren Kristus själv. Hans död och uppståndelse för vår skull. Den kärlek som övervinner dödens makt, som inte ryggar tillbaka för något ont. Mötet med honom är vad som förändrar och förvandlar våra liv.

Vår tacksamhet över det mötet – både den första gången vi kände hur han lät oss stiga under hans ok och den fortsatta vandringen med honom – öppnar vägen till det skonsamma och lätta livet som han talar om. Då han axlar oket med oss kan vi se både glädje och prövning som ett sätt att komma närmare honom. Vi växer i tro och i förtröstan genom att upprepat söka honom. Här är tacksamhetens källa, Kristus själv och det han gör för oss.

Rent konkret handlar detta mycket om att bli medveten. Kanske gör det gott att föra dagbok över det man har att vara tacksam över? Kanske behöver man nu och då stanna upp och ge Gud äran för det goda man har i sitt liv? Kanske någon behöver bönens stillhet för att låta bekymren bytas i glädje över de möjligheter man har? Och kanske den som kämpar i verkligt svåra omständigheter behöver minnas korsets budskap, att Kristus delar vår lott ända från födelsen till dödsriket? Det finns ingen tid eller plats eller omständighet i våra liv där vi inte kan ta emot Guds nåd. Men det som väcker vår tacksamhet, det som är den skatt vi ivrar över, kommer säkerligen att vara annorlunda för en och var.

Vi firar idag nattvard. Där möter oss Herren själv i brödet och vinet. Här tar vi emot nådens Herre, fridsfursten, vår broder Jesus Kristus. Vi delar gemenskapen med alla kristna genom tiderna och kallas in till mysteriets djupaste centrum. För dig utgiven och utgjutet. Så låt oss vara tacksamma, för att vår Gud uppenbarar detta för oss. Denna dag är helgad för Herren, låt oss ta del av god mat, dricka det söta vinet och dela med oss av det goda. Låt oss minnas hans trofasthet, som har kallat oss. Och låt oss i tacksamhet gå till honom som säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Vi reser oss för att bekänna hans namn med trosbekännelsens ord.

Konfirmationspredikan i Terjärv och Nedervetil 2024

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Ef. 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium
Matt. 9:9-13

Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Predikan

Guds gåva är det, att vi blir frälsta. Och vi får alla idag frågan om vi vill leva i den gåvan. Visst, konfirmanderna kommer på ett särskilt sätt att svara på det idag. Men vi andra kommer heller inte undan, för detta är en fråga som rör hela livet.

Kyrkan förkunnar Guds nåd över alla människor, ja över allt skapat. Inte så att Gud ända in i det absurda kan gripa in i det skapade för att hindra allt det onda. Men nog så att han har gett oss allt vad vi behöver för att leva väl i denna värld. Och också så att han har gett oss allt vad vi behöver för att kunna leva trygga i hoppet på en kommande värld, där hans godhet är förverkligad.

Det hör till en skriftskola att prata om allt detta. Vi har talat om bönen, att ta sig tid att lyssna till Gud och bära fram sina egna och andras ärenden till honom. Vi har talat om livet som kristen och vad det betyder att älska och förlåta. Vi har talat om hur svårt det kan vara att leva i den frihet vi har fått som människor. Som psalmen lyder: ”Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.”

Det utmanande med att säga nej till Gud är att det många gånger händer i misstag. I de gamla konfirmationsordningarna skulle konfirmanderna avsäga sig prål, bländverk, flärd och högmod – eftersom dessa så lätt drar oss bort från livet. Vårt ja till Gud är ett nej till sådant som hindrar det sanna livet. Men det är inte alltid lätt att veta vart ens beslut för en. Och det bestäms inte av hur stark vår tro är eller hur många gudstjänster vi suttit av.

Vi tror att Gud söker oss. Då vi ropar hans namn är han redo att svara. Som kristna bekänner vi inte vår egen förmåga att få saker och ting rätt, utan vi bekänner Guds närvaro att svara på våra rop om förbarmande. Han vandrar med oss genom livet. Han delar vår lott i allt. Han känner sjukdomen, han känner lidandet, han känner sorgen och ensamheten. Allt detta har Kristus delat med oss då han levde och dog för vår skull.

Men han känner också livets glädjeämnen. Att som förälder få bära sitt barn till dopet. Att växa upp och få vänner. Att få lära sig och utforska vår värld. Att ställa till fest över uppnådda milstolpar. Allt detta delade Jesus också med oss. Liksom han delar uppståndelsens glädje med oss.

Kristi seger över döden förblir kyrkans främsta angelägenhet, människans största hopp och världens bästa väg till glädje och frid. Här öppnas en utsikt på livet som ingen annan. Och det är den utsikten som konfirmanderna idag väljer att söka.

Konfirmaatio muistuttaa meitä kasteen armosta. Tänään ne pienet lapset, jotka kanneettiin vanhempiensa tai kummiensa sylissä Jumalan armon lähteelle, tekevät oman päätöksensä uskon elämästä. Konfirmaation kutsuu meitä kaikkia etsimään Herraa, mutta ennen kaikkea se on muistutus siitä miten Herra etsii meitä. Jumalassa meidän pelkomme muutuu toivoksi, epäluulo muuttuu uskoksi, ja heikkous voimaksi.

Jeesus on tullut maailmaan kutsumaan syntisiä, kuten evankeliumi tänään kuului. Hänen rakkautensa ei vaadi meiltä mitään, mutta voidaksemme kokea hänen armonsa ja rakkautensa elämässämme saamme seurata häntä. Se on tie joka johtaa todelliseen elämään.

Så, idag, kära konfirmander – då ni söker er vidare i livet och vår gemensamma vandring i denna form tar slut – hoppas jag framför allt att ni har hört detta budskap: Att Gud söker och välkomnar er till sitt rike och sin församling. Här finns plats för alla dem som söker en gångbar väg genom livet. Och här påminns vi varje söndag om att Gud söker oss, för att ge oss nåd, frihet och kärlek att bygga vårt liv ifrån.

Oroa er inte

Publicerat den av Niklas 1 kommentar

Texter

Första läsningen

5 Mos. 30:19-20

Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Andra läsningen

Hebr. 11:2, 13-19

För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.

Evangelium

Joh. 14:1-7

Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan

Känn ingen oro. Det är så långt jag kan se ett av de centrala nyckelorden för att komma åt innebörden i dagens läsningar.

Jesus ger löfte om något som ska komma. Om en himmelsk tillvaro. Om de många rum som Faderns hus har. Han bereder en plats för oss dit och han själv är vägen. Han gör något som Gud brukar göra. Han ger löften. Och liksom Gud i gamla testamentet kommer också Jesus att sluta ett förbund över de löften han gett. Var inte orolig.

Men det är inte lätt att förtrösta. Dagens andra läsning är ett stycke ur en bit som ofta fått rubriken ”trons förebilder”. Vi påminns i båda våra läsningar om Abraham och Isak. Denna svåra berättelse i vår tradition om en fader som är beredd att offra sin son. Oroade han sig inte? Han, trons förebild Abraham, fanns det inget i honom som ifrågasatte det bud han tagit emot från Herren?

Senare säger Mose till Israel: ”Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.” I efterhand ser han på Abraham och Isak och vet att det gick väl. Men Abraham, vad tänkte han?

Det är möjligt att Abrahams liv så långt hade förberett honom på vad som skulle komma. Då vi möter honom första gången i skrifterna dyrkar han avgudar i Ur. Han är inte på rätt plats och han sysslar med fel saker. Utgångsläget är dåligt. Men Herren kallar honom därifrån. Abraham får budet: ”Gå!” Lämna det som du har för handen och följ mig. Och han följer.

Då Abraham uppmanas ge ifrån sig Isak är det inte första gången Gud prövar hans tro.

Det går vidare. Abraham får löften om avkomma, om att alla folk ska välsignas genom honom. Men han har inga barn. Han har ingen son. Men han ifrågasätter inte Guds löfte. Han har erfarit Guds trofasthet. Han tror.

Men det tar länge. Och mycket går annorlunda än vad som kanske var tänkt. Och Abrahams hustru Sara har blivit gammal. Men Gud står fast vid sina löften. Fastän vi läser att ”Sara log”, som om hon inte riktigt kunde tro det mera. De får en son. Löftet uppfylls.

Och en tid efter det möter vi Abraham och Isak i den berättelse som hänvisas till i Hebreerbrevet idag. Abraham har vandrat med Herren länge nog och på ett sätt som gör att han kan tro. Han oroar sig inte för hur det ska gå. Han har erfarit Herrens trofasthet. Om det så krävs kan väl Gud ge tillbaka Isak från det döda.

Jesus säger idag till sina lärjungar: ”Om ni har lärt känna mig har ni också lärt känna min fader”. Har vi lärt känna Jesus så att vi inte grips av oro? Vad innebär en sådan tro på honom?

Den första läsningen utmanar: ”Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”

”Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.”

Att välja livet. Jesus är livets väg. Han är den som visar oss förlåtelsens väg och den sanna kärlekens väg. Liksom Abraham kallas från Ur, att vandra till nya platser, får också vi kallelsen. Och den är oberoende av vår omständighet idag. ”Oroa er inte, följ mig, tro på mig”. Det räcker.

Och vägen är beskriven: Lyssna till honom och håll dig till honom. Det är nästan som om mässans centrala delar är beskrivna här. Ta del i ordet och sök dig till mötet med Jesus i nattvarden. Men det är kanske inte det främsta budskapet. Det handlar om att leva trons liv. För trons lydnad väcker förtröstan. Den som tror i det lilla lär sig att tro i det stora.

Nåden blir verklig då vi lever i den. Det är så vi lär känna den outgrundlige, Gud Fadern – då vi söker honom som har gjort honom synlig. ”Den som lär känna mig, lär känna min fader”, säger Jesus. Då vi söker honom, följer honom och väljer att lyda honom. Då kan Guds väsen bli klart för oss. Och då kan vi erfara det liv som Gud i sin nåd vill ge oss alla för intet. Det beslutet leder till livet. Och dess inbjudan är klar: Oroa er inte. För Jesu skull och i förtröstan på honom kommer allt att gå väl.

Det är Guds kallelse, inget annat, som räknas

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

1 Sam. 16:1-13

Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

Rom. 9:11-23

Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Luk. 17:7-10

Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Predikan

Det finns en hel del att ta tag i bland dagens texter. Då vi samlades med gudstjänstgruppen inför denna söndag var det flera av orden som väckte frågor hos oss. Kanske främst den andra läsningen.

Jag har valt att fokusera på den. Passagen från Romarbrevet är utmanande. Vi kommer inte ifrån det. Här händer en hel del som inte är helt lätt att fånga in vid en snabb genomläsning. Romarbrevets nionde kapitel är för många liksom en parentes. Många håller kapitlen från nio till elva som en slags lång bisats i brevet, som ett litet tillägg till det övriga. Men med lite eftertanke går det nog att få ihop det med resten.

Det är några saker vi behöver ha bakom örat då vi tar oss an texten. Det första är att Romarbrevet i stort är ett brev som behandlar en tvåsamhet bland de troende. Det är judar och greker, det är de som hör till Abrahams ättlingar och de som inte gör det. Det andra är att Romarbrevet är skrivet för att plocka fram det viktiga i tron, så att dessa som hör till olika grupper ska kunna leva tillsammans. Och till sist tänker jag att en god påminnelse här är att Romarbrevets syfte också är att hålla fram vad det kristna livet innebär i ljuset av hoppet om en ny himmel och en ny jord, som Gud lovat sina trogna.

Då vi kommer in i läsningen hör vi om Jakob och Esau – om hur Gud utväljer Jakob och hatar Esau. Det är en hänvisning till Malakis första kapitel där Herren talar till Israels folk och säger att han ska beskydda dem, som är Jakobs ättlingar, från andra folk, representerade av Esau. Guds hat för Esau i detta fall är alltså en bild av att han hindrar dem som vill ont åt Guds utvalda.

Men detta är inte hela Paulus bruk av detta bibelord. I dagens läsning bygger Paulus upp ett argument om att det inom Israel finns ett verkligt Israel. Där som dagens läsning tar vid har Paulus nyss förklarat att inte alla som är söner till Abraham är hans barn. Vi tar alltså del av ett ganska långt argument som kommer att landa i vad man kunde beskriva som en skillnad mellan det fysiska Israel och det andliga Israel. Som vi hörde i första läsningen: Herren ser inte till det yttre, utan till hjärtat. Det Paulus söker efter här är en angelägenhet som rör hjärtat – människans innersta väsen, vår ande.

Här, för att få sina läsare att förstå vad det innebär att både judar och greker kan vara kristna, går Paulus tillbaka till berättelserna om fäderna. Först, i verserna innan det vi hör läsas idag, talar han om Isak och Ismael. Han betonar att det är Guds löfte som gör Isak till den utvalde. Isak kallas av Gud till att vara utvald. Det är alltså Guds kallelse, inte ens tillhörighet till Abrahams släkt som är det centrala.

Det är detta som är på gång då vi kommer in texten om Jakob och Esau. Gud kallar. Och om Paulus läsare hade kunnat hitta på tiotals orsaker varför Isak var ett bättre val än Ismael så finns ingen sådan orsak i valet mellan Jakob och Esau. Gud kallar, oberoende av förtjänst. Och inte bara kallar Gud den han vill. Han gör det i enlighet med de principer som Jesus också undervisat oss om. Den äldre kommer att tjäna den yngre, liksom de första ska bli de sista i Guds rike. Det är som i Romarbrevets fjärde kapitel att det inte är Abraham själv som är poängen, utan den tro som Abraham är vår förebild i. Genom tron förverkligas Guds kallelse bland oss.

I Galaterbrevet skriver Paulus: Att det inte betyder något om man är omskuren eller oomskuren (jude/grek igen). Det som betyder något är en ny skapelse. Det vill säga det som Romarbrevet också pekar mot. Hur lever en mångfald av folk med Kristus som Herre, på vandring mot den nya skapelsen?

Fokus här är inte den oförtjänta nåden, även om den figurerar. Centrum för Romarbrevets förkunnelse är Guds planer för världen. Då vi kommer till dagens läsning har vi redan en gång behandlat fäderna. I kapitlen två och fyra. Men vi har också behandlat Adam, som den förste människan och Kristus som den som upprättar vad Adam gick miste om. Där som Adam förlorade det goda och skapade splittring mellan folken, sätter Kristus världen på den nya skapelsens väg och enar folken genom sin nåd.

Genom att lyfta fram Adam, Abraham, Isak och Jakob på detta sätt konstruerar Paulus ett argument där Guds frälsningsplan och Guds skaparplan möts. Skapelsen förs in på den nya skapelsens väg i den mån vi har tro att följa Guds kallelse. Det är som dop- och missionsbefallningens ord. Vi är på vägen att lära oss vad det är att Kristus har all makt och vad det innebär att hålla hans bud.

Budskapet här handlar inledningsvis om att göra det tydligt in i det sista att vägen till de frälstas skara är överlåtelse till Guds planer och tro på Kristus – inte att man hör till den rätta gruppen människor. Detta utesluter så klart inte att vi i församlingen kan bära varandra i tro, då någon av oss tvivlar. Men det blir en predikan skilt för sig igen. Konstateras bör ändå, för att ingen ska bli ensam med sitt tvivel att Gud kallar de heligas gemenskap och det är i den gemenskapen som hans Ande verkar.

Då vi sedan kommer vidare till detta med Guds rätt att utvälja – både då han väljer Jakob eller då han väljer ett kärl till ett mindre hedrande ändamål (som i slutet av läsningen) – så är svaret redan antytt. Paulus placerar Gud utanför vårt mänskliga förnuft. Vi har inte möjligheten att ställa honom till svars, för ingen mänsklig domstol kan rymma hans vishet och makt. Redan i Romarbrevets första kapitel konstaterar Paulus att människan är utan försvar, eftersom Guds härlighet är synlig för oss alla.

Här kommer han liksom tillbaka till denna tanke, som också dagens texter antyder, om hur vi förhärdar våra hjärtan så att vi inte kan ta emot Guds ledning och vishet. Vi är som farao eller som alla de som inte förstod varför David skulle väljas till kung. Och vad är lösningen, menar Paulus, jo det är att vi ärar Gud som Herre och Konung.

Paulus strategi för att förstå varför Gud gör som han gör är alltså inte att förklara det. Utan att stiga in i det. Det är liksom alla våra problem med ondskan. Våra skrifter ger inga svar på ondskans problem, men de ger vägledning och tröst. Vi lär oss att Gud är nära dem som lider. Att han hör de utsattas rop. Att han vandrar bland de förtryckta. Detta är Paulus lösning på detta problem – att vi ska bli lika Kristus och ha hans sinnelag. Församlingen ska leva nära alla dessa, liksom Kristus kom för att leva nära oss. Så ska vi förstå vad Gud gör – genom att ta del i det. Inte genom att tänka på det i första hand. Det är i livet med Gud som våra hjärtan blir mjuka och formbara. Då vi delar svårigheterna med varandra.

Sådant är kallet till det kristna livet. Att vi ska bära varandras bördor. Att vi ska älska varandra. Att vi ska älska och tro på Gud. Och att vi ska lära oss lita på hans godhet genom det, inte genom att göra honom mindre än han är. För också om Gud kallar någon av oss på ett synligt sätt, så utesluter det inte hans vilja att alla ska bli frälsta och höra kallelsens ord. Det gäller oss alla.

Och det är just det som är ett av Romarbrevets stora projekt att förklara. Jude eller grek, man eller kvinna, från ett kristet hem eller inte, med intresse för predikningar eller inte – Guds kallelse gäller oberoende. En kallelse in i en församling där vi inte behöver vara likadana och tänka likadant om allt. Vi är menade att vara många olika, enade i hoppet om en ny himmel och en ny jord där synden inte mera härjar. Enade i vår tro och förtröstan på Gud genom det vi har sett i Jesus Kristus. Enade i den helige Ande till en allmännelig kyrka, som lever ut dop- och missionsbefallningens ord.

Och nåden, den som vi inte kan förtjäna, är att det inte ankommer på oss själva eller vår omständighet. Jesus säger: ”Följ mig!” Må vi alltså göra det.