Texter
Första läsningen
Mal. 3:13-18
Ni har använt starka ord om mig, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har vi talat om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot? Nej, nu är det de fräcka vi skall prisa lyckliga: de handlar orätt men frodas ändå, de klarar sig fast de sätter Gud på prov!”
Så har de som fruktar Herren talat sinsemellan. Men Herren har lyssnat uppmärksamt och låtit göra en förteckning, för att ingen som fruktar Herren och aktar hans namn skall glömmas. Den dag jag griper in, säger Herren Sebaot, skall de vara min dyrbara egendom. Jag skall måna om dem som en far månar om den son som tjänar honom. Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.
Andra läsningen
Upp. 22:10-17
Han sade till mig: ”Försegla inte orden i denna boks profetior, ty stunden är nära. Den som gör orätt skall fortsätta att göra orätt och den som är oren fortsätta att orena sig, och den rättfärdige skall fortsätta att leva rättfärdigt och den helige att helga sig.
Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.
Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
Evangelium
Mark. 13:33-37
Jesus säger:
”Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!”
Predikan
Det är lätt hänt att man hör evangeliets ord idag och tänker sig en sträng uppmaning till vakenhet! Akta er! Se till att ni inte somnar! Vem vet vad som kan hända den som sover!?
Men Jesus säger inte: ”Akta er för husbonden.” Inte heller säger han: ”Var rädda, för han kommer snart hem.” Inte heller säger han att vi ska försöka räkna ut när han ska komma.
Han säger, däremot, att alla tjänare har fått en uppgift, som de ska tjäna i medan de väntar. Han säger: ”Håll er vakna” – håll er alerta, minns vad ni har anförtrotts, kom ihåg att ni är tjänare. Förbli i det uppdrag som har anförtrotts er.
Det är i skarp kontrast till det som folket säger i vår första läsning. Där låter Herren förstå, att de har börjat agera som att det är meningslöst att förbli i sin tjänst. ”Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han befallt?” Gud klandrar dem, inte för att de saknar tro, men för att de saknar trohet. De vet att Gud finns, men de talar om honom som om han var en ekvation, en opersonlig makt som belönar och bestraffar. De har ingen relation till honom. Problemet i läsningen från Malaki, som jag tror att följer med oss in i de två andra läsningarna, är att Gudsrelationen har bytts ut mot en kalkyl. Istället för trohet mot en levande Gud ställer sig folket frågor om lönsamheten i att följa Guds vilja, om hur mycket man måste, om var gränsen går för det som man kan låta bli. Allt bärs av en självcentrerad fråga om egen vinning, framom troheten till Gud.
Jag talade här i kyrkan, för ett år sedan, på domsöndag, om detta med trohet. Om jag tillåts hänvisa till mig själv, så gör jag det. Jag tycker jag fick till det ganska bra den gången.
Den som frågar hur trogen man måste vara, har redan missförstått hela poängen med trohet. Det är en fråga som skvallrar om något dysfunktionellt. Till exempel i ett äktenskap kan man inte mäta och poängsätta troheten. Det hör inte till trohetens väsen att beräkna hur mycket otrohet en relation kan tåla. Poängen i ett äktenskap är att vilja den andras väl. Att samtidigt beräkna hur mycket otrogenhet som ryms inom relationen, är att underminera hela konceptet.
I mötet med dagens läsningar är det därför mycket viktigare att fråga vem vi vill vara trogna, än hur mycket vi måste göra för att för att inte räknas som otrogna.
I Bibeln är tro inte bara att hålla vissa saker för sanna. Ordet tro inbegriper förtröstan, lydnad och tillhörighet. Tron: dopet och nattvarden förenar oss med Kristus. Då vi tillhör honom påverkar det också sättet vi lever. Det talas om trons lydnad. Därför anförtror han oss var och en uppgifter i sitt hus, som vi hörde i evangeliet.
Det är anmärkningsvärt att liknelsen talar om att var och en har sin egen uppgift. Jesus begär alltså inte att vi alla skall göra samma gärningar. I enlighet med talet om andliga gåvor och tjänster, har vi alla vår egen särskilda funktion i kyrkan och i samhället. Alla kan inte vara kyrkoherdar. Alla kan inte vara de bästa på att lyssna. Alla bakar inte lika goda bakverk. Alla förstår sig inte lika bra på motorer. Vår förmåga, vår begåvning och vår energi varierar, men åt var och en finns en meningsfull uppgift i Guds rike. Det handlar alltså inte om att det finns en lista på sådana saker som alla kristna ska göra (även om det finns saker som de flesta av oss skulle må bra av). Det handlar om att vara trogen mot Herren inom ramarna för det liv som vi anförtrotts. Troheten mäts inte, utan den levs.
Kristus frågar inte efter hur många kristna handlingar du lyckades utföra, utan han frågar efter ditt hjärta. Han kallar dig in i ett sådant liv som är unikt för dig, men bjuder in dig att vaksamt och förtröstansfullt vara uppmärksam på hans vilja för dig.
Det finns i traditionen ett grekiskt ord för den vaksamhet eller nykterhet som vi kallas in i. Det är nepsis. Det beskriver ett vaket hjärta. Det vakna hjärtat är lyhört för Guds agerande. Det är inte en vakenhet som säger: ”Spänn er, Jesus kan komma när som helst!” utan det är en vakenhet som inte vill försova sig från det himmelska livet. Det himmelska livet innebär alltid trohet.
Nepsis innebär att se det som händer i ens eget hjärta, att känna igen självbedrägeriet och strävan efter egen vinning, att inte låta kärleken kallna och att söka Guds godhet för alla människor. Nepsis anger skillnaden på dem som, enligt vår andra läsning, älskar lögnen och ägnar sig åt sådant som växer ur de egna okontrollerade lustarna. Vad är det som leder till mord, till det som horkarlarna symboliserar i texten, till ett liv i lögn? Jo, det är den synd som ser sig själv som världens centrum. Lever man med en sådan blick på verkligheten är det mycket svårt att leva som tjänare. Men den som bevarar vaksamheten kan undgå fällan. Den som är vaksam kan fortsätta att helgas.
Söndagen innan domsöndag börjar domsmotivet skymta i våra läsningar. Här finns två diken som vi ska undvika. Det första är att gärningarna inte spelar någon roll alls. Det är tydligt också från dagens läsningar att gärningarna spelar en roll. Vi vet att det står skrivet att tron utan gärningar är död. Det andra diket är att det handlar om två vågskålar som ska balanseras utgående från det onda eller det goda vi har gjort. Inte heller den förståelsen tillåts av våra läsningar. För alla som törstar skall få komma och fritt dricka av livets vatten.
Förklaringen till detta med gärningarna har egentligen redan skymtat. Men det kan ännu förtydligas, genom att säga att gärningarna aldrig kan vara något som vi använder för att förtjäna Guds kärlek, däremot är de en naturlig följd av vår trohet till Kristus, Herren. Gärningarna visar vårt hjärtas tillstånd. Om vi väljer lögn, då säger det något om vem vi är trogna. Och svaret riskerar vara: oss själva. Om vi väljer våld, då säger det något om våra övertygelser. Och svaret riskerar vara att vi inte förtröstar på den väg som fredens Gud kallar oss på. Det är inte svartvitt, ibland kan våldet vara i de svagas tjänst. Vi använder obegripligt våld mot varandra, då vi tänker på vad vi utsätts för till exempel vid en operation. Men också då visar våra gärningar hur det är fatt med vårt hjärta.
Nu kvarstår egentligen bara frågan om våra ofrånkomliga misslyckanden i trohet och vakenhet. Alla som vakar kan somna. Alla som vill vara trogna kan svika. Den som vill leva i lydnad gör olydnadens gärningar. Vad som gör oss kristna är aldrig frågan om vem som lyckats eller vem som misslyckats. Det som gör oss kristna är vem vi vänder oss till i misslyckandets stund. Vi vänder oss till Kristus.
Här fungerar nepsis igen som en tacksam nyckel. Hjärtats vaksamhet handlar om omvändelse. Det handlar om att märka då man gett vika för synden och skynda med bönen att få lämna den vid Jesu kors. Trohet, vaksamhet – det utmynnar i omvändelse.
Under kyrkoårets sista söndagar ropar kyrkan ”Kom!” Kom, Herre, Jesus. Kom snart. Han kommer för att döma. Men för sin kyrka kommer han inte som en sträng främling, utan som den vi vänt oss till med alla våra brister. Han kommer till sin brud, som kyrkan ofta kallas, och han är trogen. Vi hör samman med honom och han har valt att höra samman med oss.
Då han uppmanar oss att vara vaksamma är det en påminnelse om att det eviga livets vatten finns hos honom. Den som vill dricka av det får göra det för intet. Påminnelsen att vaka handlar om att inte glömma det. Det är en påminnelse som hjälper oss att välja Guds liv, istället för vår kortsiktiga själviskhet. Det är en påminnelse om att den som dricker det eviga livets vatten ska bära god frukt. Och han som påminner oss om dessa oerhörda gåvor, är den som visar oss sin trofasthet då han vakar i Getsemane inför sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.
Han säger om oss att vi är hans dyrbara egendom och han vill inget hellre än att vi lever vaksamma för all nåd, hopp, frid och kärlek han önskar oss.