Oroa er inte

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

5 Mos. 30:19-20

Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Andra läsningen

Hebr. 11:2, 13-19

För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.

Evangelium

Joh. 14:1-7

Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan

Känn ingen oro. Det är så långt jag kan se ett av de centrala nyckelorden för att komma åt innebörden i dagens läsningar.

Jesus ger löfte om något som ska komma. Om en himmelsk tillvaro. Om de många rum som Faderns hus har. Han bereder en plats för oss dit och han själv är vägen. Han gör något som Gud brukar göra. Han ger löften. Och liksom Gud i gamla testamentet kommer också Jesus att sluta ett förbund över de löften han gett. Var inte orolig.

Men det är inte lätt att förtrösta. Dagens andra läsning är ett stycke ur en bit som ofta fått rubriken “trons förebilder”. Vi påminns i båda våra läsningar om Abraham och Isak. Denna svåra berättelse i vår tradition om en fader som är beredd att offra sin son. Oroade han sig inte? Han, trons förebild Abraham, fanns det inget i honom som ifrågasatte det bud han tagit emot från Herren?

Senare säger Mose till Israel: “Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.” I efterhand ser han på Abraham och Isak och vet att det gick väl. Men Abraham, vad tänkte han?

Det är möjligt att Abrahams liv så långt hade förberett honom på vad som skulle komma. Då vi möter honom första gången i skrifterna dyrkar han avgudar i Ur. Han är inte på rätt plats och han sysslar med fel saker. Utgångsläget är dåligt. Men Herren kallar honom därifrån. Abraham får budet: “Gå!” Lämna det som du har för handen och följ mig. Och han följer.

Då Abraham uppmanas ge ifrån sig Isak är det inte första gången Gud prövar hans tro.

Det går vidare. Abraham får löften om avkomma, om att alla folk ska välsignas genom honom. Men han har inga barn. Han har ingen son. Men han ifrågasätter inte Guds löfte. Han har erfarit Guds trofasthet. Han tror.

Men det tar länge. Och mycket går annorlunda än vad som kanske var tänkt. Och Abrahams hustru Sara har blivit gammal. Men Gud står fast vid sina löften. Fastän vi läser att “Sara log”, som om hon inte riktigt kunde tro det mera. De får en son. Löftet uppfylls.

Och en tid efter det möter vi Abraham och Isak i den berättelse som hänvisas till i Hebreerbrevet idag. Abraham har vandrat med Herren länge nog och på ett sätt som gör att han kan tro. Han oroar sig inte för hur det ska gå. Han har erfarit Herrens trofasthet. Om det så krävs kan väl Gud ge tillbaka Isak från det döda.

Jesus säger idag till sina lärjungar: “Om ni har lärt känna mig har ni också lärt känna min fader”. Har vi lärt känna Jesus så att vi inte grips av oro? Vad innebär en sådan tro på honom?

Den första läsningen utmanar: “Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”

“Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.”

Att välja livet. Jesus är livets väg. Han är den som visar oss förlåtelsens väg och den sanna kärlekens väg. Liksom Abraham kallas från Ur, att vandra till nya platser, får också vi kallelsen. Och den är oberoende av vår omständighet idag. “Oroa er inte, följ mig, tro på mig”. Det räcker.

Och vägen är beskriven: Lyssna till honom och håll dig till honom. Det är nästan som om mässans centrala delar är beskrivna här. Ta del i ordet och sök dig till mötet med Jesus i nattvarden. Men det är kanske inte det främsta budskapet. Det handlar om att leva trons liv. För trons lydnad väcker förtröstan. Den som tror i det lilla lär sig att tro i det stora.

Nåden blir verklig då vi lever i den. Det är så vi lär känna den outgrundlige, Gud Fadern – då vi söker honom som har gjort honom synlig. “Den som lär känna mig, lär känna min fader”, säger Jesus. Då vi söker honom, följer honom och väljer att lyda honom. Då kan Guds väsen bli klart för oss. Och då kan vi erfara det liv som Gud i sin nåd vill ge oss alla för intet. Det beslutet leder till livet. Och dess inbjudan är klar: Oroa er inte. För Jesu skull och i förtröstan på honom kommer allt att gå väl.

Det är Guds kallelse, inget annat, som räknas

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

1 Sam. 16:1-13

Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

Rom. 9:11-23

Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Luk. 17:7-10

Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Predikan

Det finns en hel del att ta tag i bland dagens texter. Då vi samlades med gudstjänstgruppen inför denna söndag var det flera av orden som väckte frågor hos oss. Kanske främst den andra läsningen.

Jag har valt att fokusera på den. Passagen från Romarbrevet är utmanande. Vi kommer inte ifrån det. Här händer en hel del som inte är helt lätt att fånga in vid en snabb genomläsning. Romarbrevets nionde kapitel är för många liksom en parentes. Många håller kapitlen från nio till elva som en slags lång bisats i brevet, som ett litet tillägg till det övriga. Men med lite eftertanke går det nog att få ihop det med resten.

Det är några saker vi behöver ha bakom örat då vi tar oss an texten. Det första är att Romarbrevet i stort är ett brev som behandlar en tvåsamhet bland de troende. Det är judar och greker, det är de som hör till Abrahams ättlingar och de som inte gör det. Det andra är att Romarbrevet är skrivet för att plocka fram det viktiga i tron, så att dessa som hör till olika grupper ska kunna leva tillsammans. Och till sist tänker jag att en god påminnelse här är att Romarbrevets syfte också är att hålla fram vad det kristna livet innebär i ljuset av hoppet om en ny himmel och en ny jord, som Gud lovat sina trogna.

Då vi kommer in i läsningen hör vi om Jakob och Esau – om hur Gud utväljer Jakob och hatar Esau. Det är en hänvisning till Malakis första kapitel där Herren talar till Israels folk och säger att han ska beskydda dem, som är Jakobs ättlingar, från andra folk, representerade av Esau. Guds hat för Esau i detta fall är alltså en bild av att han hindrar dem som vill ont åt Guds utvalda.

Men detta är inte hela Paulus bruk av detta bibelord. I dagens läsning bygger Paulus upp ett argument om att det inom Israel finns ett verkligt Israel. Där som dagens läsning tar vid har Paulus nyss förklarat att inte alla som är söner till Abraham är hans barn. Vi tar alltså del av ett ganska långt argument som kommer att landa i vad man kunde beskriva som en skillnad mellan det fysiska Israel och det andliga Israel. Som vi hörde i första läsningen: Herren ser inte till det yttre, utan till hjärtat. Det Paulus söker efter här är en angelägenhet som rör hjärtat – människans innersta väsen, vår ande.

Här, för att få sina läsare att förstå vad det innebär att både judar och greker kan vara kristna, går Paulus tillbaka till berättelserna om fäderna. Först, i verserna innan det vi hör läsas idag, talar han om Isak och Ismael. Han betonar att det är Guds löfte som gör Isak till den utvalde. Isak kallas av Gud till att vara utvald. Det är alltså Guds kallelse, inte ens tillhörighet till Abrahams släkt som är det centrala.

Det är detta som är på gång då vi kommer in texten om Jakob och Esau. Gud kallar. Och om Paulus läsare hade kunnat hitta på tiotals orsaker varför Isak var ett bättre val än Ismael så finns ingen sådan orsak i valet mellan Jakob och Esau. Gud kallar, oberoende av förtjänst. Och inte bara kallar Gud den han vill. Han gör det i enlighet med de principer som Jesus också undervisat oss om. Den äldre kommer att tjäna den yngre, liksom de första ska bli de sista i Guds rike. Det är som i Romarbrevets fjärde kapitel att det inte är Abraham själv som är poängen, utan den tro som Abraham är vår förebild i. Genom tron förverkligas Guds kallelse bland oss.

I Galaterbrevet skriver Paulus: Att det inte betyder något om man är omskuren eller oomskuren (jude/grek igen). Det som betyder något är en ny skapelse. Det vill säga det som Romarbrevet också pekar mot. Hur lever en mångfald av folk med Kristus som Herre, på vandring mot den nya skapelsen?

Fokus här är inte den oförtjänta nåden, även om den figurerar. Centrum för Romarbrevets förkunnelse är Guds planer för världen. Då vi kommer till dagens läsning har vi redan en gång behandlat fäderna. I kapitlen två och fyra. Men vi har också behandlat Adam, som den förste människan och Kristus som den som upprättar vad Adam gick miste om. Där som Adam förlorade det goda och skapade splittring mellan folken, sätter Kristus världen på den nya skapelsens väg och enar folken genom sin nåd.

Genom att lyfta fram Adam, Abraham, Isak och Jakob på detta sätt konstruerar Paulus ett argument där Guds frälsningsplan och Guds skaparplan möts. Skapelsen förs in på den nya skapelsens väg i den mån vi har tro att följa Guds kallelse. Det är som dop- och missionsbefallningens ord. Vi är på vägen att lära oss vad det är att Kristus har all makt och vad det innebär att hålla hans bud.

Budskapet här handlar inledningsvis om att göra det tydligt in i det sista att vägen till de frälstas skara är överlåtelse till Guds planer och tro på Kristus – inte att man hör till den rätta gruppen människor. Detta utesluter så klart inte att vi i församlingen kan bära varandra i tro, då någon av oss tvivlar. Men det blir en predikan skilt för sig igen. Konstateras bör ändå, för att ingen ska bli ensam med sitt tvivel att Gud kallar de heligas gemenskap och det är i den gemenskapen som hans Ande verkar.

Då vi sedan kommer vidare till detta med Guds rätt att utvälja – både då han väljer Jakob eller då han väljer ett kärl till ett mindre hedrande ändamål (som i slutet av läsningen) – så är svaret redan antytt. Paulus placerar Gud utanför vårt mänskliga förnuft. Vi har inte möjligheten att ställa honom till svars, för ingen mänsklig domstol kan rymma hans vishet och makt. Redan i Romarbrevets första kapitel konstaterar Paulus att människan är utan försvar, eftersom Guds härlighet är synlig för oss alla.

Här kommer han liksom tillbaka till denna tanke, som också dagens texter antyder, om hur vi förhärdar våra hjärtan så att vi inte kan ta emot Guds ledning och vishet. Vi är som farao eller som alla de som inte förstod varför David skulle väljas till kung. Och vad är lösningen, menar Paulus, jo det är att vi ärar Gud som Herre och Konung.

Paulus strategi för att förstå varför Gud gör som han gör är alltså inte att förklara det. Utan att stiga in i det. Det är liksom alla våra problem med ondskan. Våra skrifter ger inga svar på ondskans problem, men de ger vägledning och tröst. Vi lär oss att Gud är nära dem som lider. Att han hör de utsattas rop. Att han vandrar bland de förtryckta. Detta är Paulus lösning på detta problem – att vi ska bli lika Kristus och ha hans sinnelag. Församlingen ska leva nära alla dessa, liksom Kristus kom för att leva nära oss. Så ska vi förstå vad Gud gör – genom att ta del i det. Inte genom att tänka på det i första hand. Det är i livet med Gud som våra hjärtan blir mjuka och formbara. Då vi delar svårigheterna med varandra.

Sådant är kallet till det kristna livet. Att vi ska bära varandras bördor. Att vi ska älska varandra. Att vi ska älska och tro på Gud. Och att vi ska lära oss lita på hans godhet genom det, inte genom att göra honom mindre än han är. För också om Gud kallar någon av oss på ett synligt sätt, så utesluter det inte hans vilja att alla ska bli frälsta och höra kallelsens ord. Det gäller oss alla.

Och det är just det som är ett av Romarbrevets stora projekt att förklara. Jude eller grek, man eller kvinna, från ett kristet hem eller inte, med intresse för predikningar eller inte – Guds kallelse gäller oberoende. En kallelse in i en församling där vi inte behöver vara likadana och tänka likadant om allt. Vi är menade att vara många olika, enade i hoppet om en ny himmel och en ny jord där synden inte mera härjar. Enade i vår tro och förtröstan på Gud genom det vi har sett i Jesus Kristus. Enade i den helige Ande till en allmännelig kyrka, som lever ut dop- och missionsbefallningens ord.

Och nåden, den som vi inte kan förtjäna, är att det inte ankommer på oss själva eller vår omständighet. Jesus säger: “Följ mig!” Må vi alltså göra det.

Här finns goda råd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 32:36–39

Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare,
då han ser att de inte orkar mer,
att det är ute med hög som låg.
Då frågar han: ”Var är deras gudar,
klippan som var deras tillflykt,
de som åt fettet vid deras slaktoffer
och drack vinet vid deras dryckesoffer?
Må de gripa in och hjälpa er,
låt dem ge er skydd!
Vet att jag är Gud,
jag och ingen annan.
Det är jag som ger död och liv,
jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:3–7

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.

Evangelium
Mark. 1:29–39

Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och det sade de genast till Jesus. Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon passade upp dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var.
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade: ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.” Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna.

Predikan

I fredags tog jag mig tiden att fara på café med familjen. Vi satt och drack vårt kaffe i lugn och ro då jag noterade en klocka i sån där kitsch gammaldags stil. Ni vet, mycket beige och grått, kombinerat med plast och metall som målats så det ser slitet ut. Och där på urtavlan fanns ett livsråd: “Lev som om du var född idag”. Och så satt vi med frun i några minuter och smålog över tanken att någon skulle vilja leva sitt liv i fosterställning, ropande för full hals och oförmögen att sköta sina egna angelägenheter.

Det heter att goda råd är dyra. Och ibland känns det ju verkligen så. Ledord för livet som den som var på caféets klocka är inte mycket att bygga ifrån. Vi behöver söka efter något mera robust om vi ska klara oss. Ett av trons löften är att vi får del i sådan kunskap. Då vi tar emot Jesus i våra liv är det som vi hörde i andra läsningen: vi delar vårt livs omständighet med honom, både det svåra och det goda.

I dopet blir vi del av den gemenskapen som hör till honom. Vi lider med honom och får tröst av honom. Vi lider med varandra och får tröst av varandra. Vi bär fram våra problem till honom och han delar dem med oss. Och likaså får vi del i hans seger – över synden, döden och ondskan. För vi delar allt med honom och med varandra. Genom dopet blir vi del i hans familj.

Samma motiv blir också tydligt i nattvarden. Där tar vi del i Jesu kropp och blod, som han gav för vår skull på korset. Där tar vi emot gåvan. Tar del i hans lidanden, men också i hans seger över döden. Uppståndelsens glädje blir vår. Hans kropp blir del av vår kropp. Och vi blir del av honom och hans gemenskap, som samlas till nattvardsbordet.

Där är vi nära honom som vi kallas att förtrösta på och följa. Dagens evangelium har egentligen tre delar. Först möter Jesus människors lidande. Han är full med medkänsla och kärlek till människorna. Han botar deras sjukdomar och befriar dem från demonerna, som bundit människorna till mörkret. Ryktet gick så klart och alla människor som ville möta honom, vilket var många, började söka honom där som det sades att han var.

Men, för det andra, söker sig Jesus till en enslig plats för bön. Han gör det ofta. Han älskar människorna mer än vi kan förstå. Men också en man med en sådan kärlek behöver avskildheten för att hållas vid det viktigaste. Man kan inte ge goda råd eller lösa andras problem om man själv är trött och stressad.

Och för det tredje går Jesus vidare. Han stannar inte där som den stora skaran hade samlats, utan han söker sig vidare. Så att alla ska få del i det liv han bär med sig. Så att han kan tjäna flera.

Och så, två tusen år senare, sitter vi här i Terjärv. Vi tar del i dessa berättelser. Vi samlas inom ramarna för en månghundraårig tradition, som förmedlar denna erfarenhet åt oss. Rent konkret genom sakramenten – i dopet och nattvarden. Där möter vi Jesus, liksom människorna i skrifterna möter honom. Men också genom den egna trons språk. Vissa av oss anar mysteriet, det djupa och outforskade. Andra tycker om att tänka och studera, finner Gud i logiken och forskningen. En tredjes tro bärs av gemenskapen, den som Anden väcker i oss då vi samlas. En fjärde förundras över naturens skönhet. Och så vidare… allt detta kretsar kring Jesus.

Vi har en tradition där det finns många verkligt goda råd. Den första läsningen uppmanade oss att vara alerta på att Herren är Gud. Det är inför den guden vi samlas idag, som har makt över liv och död. Och som har gett oss löfte om evigt liv i gemenskap med honom. De råd vi tar del i här har växt fram genom gudomlig vishet och genom århundraden av prövning. Ingen av oss enskilt kan veta och kunna allt detta, inte ens kyrkoherden. Men tillsammans är vi ett led bland många generationer av kristna som förvaltar goda, ja då det är som det ska vara: de bästa råden för livet.

Några av dem har vi sett i dagens evangelium. Vi gör också gott i att söka efter Jesus, som människorna då. Vi kan söka både genom sakramenten och genom den egna tron, hur den än tar sig uttryck idag. Vi gör också gott i att söka avskildheten. Att stänga av telefonen en stund och finna oss själva. Bara då vi är stilla kan vi verkligen komma inför vår Skapare och höra hans röst. Och också vi måste gå vidare. Inte stanna vid det gamla, utan gå dit Herren sänder oss. Där finns livet med stort L. Det liv som Gud önskar för oss och har berett för oss.

Trons budskap är att ett nytt och evigt liv är öppet för oss alla, för Jesu skull. Vi får leva med honom och i förtröstan på honom. Han säger till oss alla: Följ mig. Till att tjäna människor, till den goda tystnaden, vidare på vägen. Och som hans lärjungar får vi ta del i de bästa livsråden – vi behöver inte vara utlämnade till vad någon uttråkad designer har ryckt ur hatten och skrivit på någon kitsch möbel. Vi får vandra genom livet som en del av något större och meningsfullare.

Därför ska vi bekänna den tro som vår kyrka har förvaltat och funnit tröst och styrka i under århundradenas gång. Vi reser oss.

Att göra gott tillsammans med Jesus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ordspr. 14:21-22, 25, 31

Den som föraktar sin broder är en syndare,
lycklig den som tar sig an en nödställd.

Ränksmidaren går alltid vilse,
den som vill gott möter trofast kärlek.

Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
en menedare bedrar.

Att förtrycka de ringa är att smäda
deras skapare,
ärar honom gör den som hjälper de fattiga.

Andra läsningen 
2 Kor. 8:9-15

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

Evangelium
Matt. 25:14-30

Jesus sade:
”Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.”

Predikan

Vad hör du i denna liknelse? Vilket budskap tenderar lämna överst i tanken? Liknelsens syfte är ju alltid i första hand att väcka en diskussion. Och den diskussion som väcks efter detta evangelium är mycket intressant.

Jag gissar att några av oss förskräcks av den siste tjänarens öde. Kanske till och med blir lite rädda att samma öde kan drabba oss själva.

Någon kanske tänker att det ligger något självklart över att man ska använda det man har. På det viset kommer det man har till nytta. Kanske man tycker sig förstå logiken i att den sista tjänaren blir lämnad utan.

För någon kanske bilden av den stränga och oärliga herren dominerar. Varför tar han där han inte sått? Med vilken rätt?

Fundera en stund, för dig själv, vilken sinnesstämning denna liknelse försätter dig i. Vad präglar dina tankar och känslor nu? Rädsla? Vrede? Förståelse? Tacksamhet? Glädje?

Det finns många sätt att närma sig denna liknelse. Men, som alltid, vill jag framhålla att liknelsens syfte inte främst är att bli förklarad. Den ger oss en infallsvinkel för vårt eget andliga tillstånd. Den som hör Jesu ord och fylls med fruktan har en sak att arbeta på i sitt andliga liv. Den som hör liknelsen och fylls av förundran har något annat att arbeta på i sitt andliga liv. Vi är olika och har formats på olika sätt av vår historia.

Jag vill ta fasta på några saker i texten. För det första:  I slutet av liknelsen närmade sig  de som fick flera talenter sin herre med orden: “Herre, du gav mig X antal talenter. Här är X till som jag har tjänat.” Den som bara fick en talent gjorde inte det, utan sade istället “Här är vad som är ditt.” Det är som om tjänaren aldrig kände något ägandeskap över sin talent. För det andra: Tjänaren som inte gjorde något med sin talent säger sig ha fattat sitt beslut i rädsla. Rädsla är kanske i regel inte det bästa drivmedlet för att få saker och ting gjort på ett bra sätt. Och för det tredje: Vi ska inte förväxla det hårda i liknelsens utformning med det sinnelag och lynne som Jesus de facto har. Att herren i liknelsen är sträng och oärlig behöver inte bekymra oss mera än då Jesus talar om att komma som en tjuv om natten eller då han ger en liknelse om en ohederlig förvaltare. Liknelsen har sina begränsningar och i detta fall är det med stor säkerhet själva intensiteten i herrens agerande som är det viktiga. Det är viktigt att sträva efter det goda. Väldigt viktigt. Men det är inte så att Gud är oärlig och orimligt sträng. En sådan Gudsbild måste vi vara försiktiga med.

Vad kan en kristen nu då göra av denna liknelse?

En tolkningsnyckel är att se denna liknelse som ett led i Jesu försök att beskriva Guds rike. Den kommer som en del av Jesu undervisning om hurudant himmelriket är. Vad vet vi om det riket? Vi vet att det är öppet för alla som vill träda in i det. Vi vet att det är ett rike där Jesus är Herre och bestämmer över hur saker och ting ska vara. Vi vet att en del av att tillhöra det riket är att göra meningsfulla saker, liksom redan i skapelsen människan gavs i uppdrag att regera över och uppfylla jorden.

Därför är det också en naturlig del av helheten att de tjänare som använder sina gåvor som belöning får mera ansvar. Den kristne är nämligen på en vandring att lära sig att ha mera ansvar över saker och ting. Vi möter detta bland annat i tanken om det konungsliga prästerskapet (1 Pet 2) där vårt uppdrag är att regera i enlighet med Guds vilja. Vi lär oss alltså av Jesus att leva väl, som kungliga präster i världen, och en del av att leva väl är att sätta sina gåvor i bruk. Då blir det som i andra läsningen att ibland hjälper våra gåvor andra och ibland hjälper andras gåvor oss på vår vandring.

Den dramatiska biten av dagens liknelse blir också förståelig i ljuset av detta. Om målet för det mänskliga livet är att använda sina gåvor till att göra gott tillsammans med Jesus, så är det en stor katastrof om man inte vågar göra det. Inte därför att Gud inte skulle älska en om man misslyckas med det. För det gör han. Men därför att man riskerar gå miste om något väldigt viktigt i att vara människa. Herren i liknelsen belönar de ansvarstagande tjänarna med mera ansvar och det är just det som är att gå in i Herrens glädje. Det är inte å ena sidan ansvar och å andra sidan att träda in i glädjen, utan det är både och. Att mogna i gott ansvarstagande för oss närmare att vara människor så som Gud hade tänkt människan att vara.

Sen finns då hinder på vägen. Vår rädsla, syndens konsekvenser i världen, dödens makt – alla dessa hindrar oss från att leva tillsammans med Jesus så som Gud hade tänkt det. Därför har ju också Gud gett oss en lösning på problemet med synden i Jesus. Han som ägde all himmelsk rikedom tog på sig en mänsklig kropp. Han blev som vi för att bära våra bördor. En mänsklig kropp blev nyckeln till hela mänsklighetens frihet. Så har också Guds kärlek bevisats för oss. Hans budskap om syndernas förlåtelse för var och en som vänder sig till honom bekräftas i att han besegrar döden, vilken är syndens yttersta konsekvens och vapen i denna tid.

Och han bjuder in oss att lita på honom både med våra liv och vår död. I livet, att vi får följa honom och lära om honom. Och i döden att vi får förvänta oss en uppståndelse likt hans, till ett evigt och meningsfullt liv i det rike som vi redan i denna tid kan ana. Det verkliga livet är oss givet, för Jesu skull, låt oss också leva det utan att hålla tillbaka de goda gåvor och förmågor Gud har gett oss för sin ära och vår nästas bästa. Amen. 

Om trons liv – Tredje söndagen efter trettondagen – Terjärv församlingshem

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 30:18–21

Nu väntar Herren på att få visa er nåd, nu vill han uppenbara sin höghet genom att förbarma sig över er. Ty Herren är en rättvis Gud, lyckliga de som sätter sitt hopp till honom! Sions folk, du som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han skall visa dig nåd när du ropar till honom, så snart han hör din bön skall han svara. Herren har låtit dig leva på svältkost, men nu skall du inte vänta förgäves på höstregnet mer. – Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare och lyssna på dina vägvisare som säger: ”Här är vägen, följ den!” när ni vill vika av åt höger eller vänster.

Andra läsningen
Hebr. 11:1–10

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.

Evangelium
Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Predikan
Människor kom till tro på Jesus. Först genom kvinnans ord, en kvinna som blivit förlåten. Sedan kom Jesus själv och ännu flera kom till tro. Tron väcktes i mötet med Jesus, men också genom det som kvinnan berättade att Jesus gjort för henne.

För mig själv har det främsta beviset på den kristna tron alltid varit den frukt det bär i livet. Visst finns det många fina filosofiska bevis på varför Gud kan finnas. Men för egen del har det alltid varit sekundärt jämfört med min erfarenhet av livet innan jag hade tro och livet efter. Jag kan se hur Gud gripit in och förändrat mitt liv till det bättre. Jag har gått från bitterhet och syrlighet till förtröstan och frid. Och i centrum för den vandringen har funnits ett möte med Gud genom Jesus. Genom att följa honom och lära av honom har mitt liv förändrats och genom den förändringen har jag fått vad jag nu kan kalla tro. Visst finns det stunder då något av det gamla ger sig till känna, men mitt eget själalandskap är något helt annat idag än tidigare.

Skrifterna lär oss att tron är något som förändrar oss. Det helar oss, förnyar oss och leder våra liv längs nya vägar. Guds förlåtelse innebär att vi kan lämna det gamla bakom oss och sedan får vi stiga in i livet tillsammans med honom. Ett liv som inte följer samma logik som ett liv utan honom.

Livet med Gud präglas av förtröstan. Vi litar på att han har hand om våra liv. Att han har makt att vända också det onda till något gott. Att han delar våra sorger, motgångar och sjukdomar. Korsets budskap är att Gud är beredd att lida allt för vår skull. Uppståndelsens budskap är att döden är besegrad. Inget i denna värld kan skilja oss från Guds kärlek.

För någon kanske tron har blivit en slags prestation för att avgöra vem som hör till och vem som inte gör det. Jesus lär oss att inte döma, eftersom domen hör till Gud. Det är inte min sak att säga vems tro som räknas eller vems som inte gör det. Kanske inte ens att fälla den domen över mig själv. Men min sak är att berätta om Jesus och det liv han erbjuder. Apostlagärningarnas kapitel 4 lär oss att frälsningen finns hos honom. Han är världens ljus och hopp. Det står, på samma ställe, att det inte finns något annat namn under himlen som kan rädda oss.

Gud kan göra sig känd på många sätt. Och det är upp till honom att avgöra vem som är inne och vem som är ute. Men vårt uppdrag är att följa och predika Jesus. För det är tydligt att den som sätter sitt hopp till honom verkligen kan räddas. Redan i denna tid från mycket som vi annars skulle orsaka åt oss själva, men allt mera också i den kommande.

I dagens andra läsning hörde vi om några av trons förebilder. Den som känner deras berättelser vet att de inte var perfekta på något vis. Det har aldrig funnits ett sådant krav på den som ska tro. Däremot förtröstade de på Gud. De förväntade sig att han skulle välsigna dem och hjälpa dem. De hade erfarenhet av att han gjorde det. Och därför kunde de också lita på något bättre som skulle komma, enligt vad Gud lovat.

Så kan det också vara med oss. Vår förtröstan på Jesus kan växa, vår tro kan bli större. Då vi söker honom och lyssnar till honom. Då vi möter honom och andra som mött honom. Då vi lever det liv han sänder oss till.

Det brustna, allt som kallas synd, får vi lämna bakom oss. Och vi får ha blicken fäst på Jesus, som vi möter i nattvarden, i ordet, i berättelserna, genom hans Ande. Så går vi mot ljus och glädje. Så får vi ta emot trons liv och gåva. Så får också våra liv förändras till det bättre, då vi allt mera lär oss den förtröstan som tron handlar om. Amen.

Tacksamhet – Femtonde söndagen efter pingst – Nedervetil och Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 38:17–20

Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.

Andra läsningen
Ef. 5:15–20

Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.

Evangelium
Luk. 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Predikan
Är det bara en av tio som förstår att vara tacksam till Gud för allt det goda? Jag vet inte om Jesus är genuint förbluffad eller om det är en retorisk fråga. Men visst är det lustigt. Föreställ er den här situationen, lev er in i den: tio sjuka som blir friska genom ett Guds mirakel. Bara en som vände tillbaka för att visa sin tacksamhet.

Jesus hade ju i och för sig sagt åt dem att gå och visa upp sig för prästerna. Så kanske de nio andra bara höll fast vid det budet. Men vad fascinerande att det är samariern som vände om. Samarierna var ju inte i Jesus främsta målgrupp. Jesus var först och främst ute efter Israels folk, som han själv hörde till. Men genom evangelierna ser vi hur han mer och mer riktar sig också till andra. Till samarierna och i förlängningen till oss alla idag.

Vad är hans budskap? Han förkunnar Guds rike. Att Gud är nära. Att bördor lyfts av. Att frid ska få råda i våra hjärtan. Att synder förlåts. Att döden och sjukdomen mister sin makt. Att Gud ska ge oss allt vi behöver för att leva väl i denna tid och i den tid som ska komma. Guds rike är nära. Guds kungadöme är nära.

Vetenskapen vet idag vikten av tacksamhet. Den som förmår hitta något att vara tacksam över i sitt liv, hur litet det än är, är (åtminstone enligt statistiken) lyckligare än den som inte finner tacksamhet. En sådan lycklighet är ett inre tillstånd, som inte är helt beroende av de yttre omständigheterna. Visst, vetenskapen vet också att vi behöver vissa saker för att må bra. Men vid en viss gräns, då vi har mat, värme, kläder, vila. Då hjälper det inte mera att ordna med de yttre tingen. Vår förmåga till lycka är efter det först och främst beroende av det som sker inom oss.

Skrifternas budskap handlar om hur Gud går till väga för att rädda oss ur mörkret in i ljuset. Hur Gud sträcker ut sin hand för att rädda den som känner sig ensam, utsatt, fattig, sjuk… I bästa fall kan också kyrkan gå i hans ärenden då det kommer till detta. Men i centrum för allt finns Jesus, han som kallas Kristus. Frälsaren. Att frälsa betyder att rädda. Han räddar oss från oss själva, han räddar oss från det som vill bryta ner oss, han räddar oss från det som är ont. Och han kräver inget för att göra det.

Tänk på de tio i dagens evangelium. De såg honom och bad honom hjälpa dem. Och han gjorde det. Inget utbyte av tjänster eller någon handel av något slag. Jesus såg någon som led nöd och skred till verket. Vi får tro på och förtrösta på honom.

Men det är väl det som ibland är svårt. Detta med tro. För någon av oss kanske tron har blivit som ett slags inträdesprov. Men det är inte det som det handlar om. Då ni satte er ner i kyrkbänken idag. Då hade ni antagligen tro på att bänken skulle hålla. Hur många testade bänkens hållbarhet innan ni satte er? Ganska få. Varför inte? För att det finns en självklarhet i att man kan lita på att kyrkbänken håller.

Det är lika med Jesus. Han frågade inte av dem han mötte vad de trodde. Utan han utgick ifrån att tron kommer att väckas. Det är då vi ger Jesus en chans som vår tro på honom kan komma till liv. Det är då vi testar något som han lärt oss eller då vi ber om något och får svar som tro väcks. Tron är inte ett prov som vi måste klara av, utan en gåva som vi får då vi ser på Jesus och vad han lär.

Ni som idag är här för att inleda er skriftskola kommer under året att lära er något om denna tro. Jag vet att många av er inte har tänkt på det förr, inte har pratat om det mycket hemma. Men nu har ni en ypperlig möjlighet att ge det lite uppmärksamhet. Genom besök i gudstjänsten, genom diskussion och samtal på lektioner och genom gemenskap vid kaffepauser kommer vi under året att ha alla möjligheter att hitta en sådan tro som leder till glädje i denna tid och trygghet inför det som ska komma.

För Guds rike är nära. Det är inte långt borta från någon av oss. Det är inget vi måste förtjäna. Det är inget vi måste uppnå. Men det är något vi får ta del. Och då krävs tro. Tro att det goda kommer att segra. Tro att det kan bli bättre. Tro att det går att lämna sig själv i Guds händer. En sådan tro som ni visade då ni satte er på kyrkbänken idag.

En sådan tro leder till tacksamhet. Till en lätthet i livet, trots dess motgångar. Till frid och glädje.

Det rätta måttet – Tolfte söndagen efter pingst – Terjärv och Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Texter
Första läsningen
5 Mos. 9:1-6

Mose sade:
Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att besegra folk som är större och mäktigare än du, besegra stora städer med skyhöga murar och besegra anakiterna, detta stora och högväxta folk som du känner till och om vilket det sägs: ”Vem kan hålla stånd mot anakiterna?” Var nu förvissad om att Herren, din Gud, själv går före dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem, han skall låta dem kuvas av dig. Du skall fördriva dem och genast göra slut på dem, så som Herren har lovat dig.
När Herren, din Gud, jagar undan dem för dig får du inte tro att det är på grund av din rättfärdighet som Herren låter dig komma till detta land och ta det i besittning. Nej, det är de andra folkens ondska som gör att Herren driver undan dem för dig. Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.

Andra läsningen
Rom. 3:21-28 (29-31)

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen.)

Evangelium
Luk. 18:9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Tyden som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan
Självprövning. Det är alltså rubriken för denna söndag. Och vår evangelietext ger oss ett exempel på hur självprövningen fungerar.

Jag har brukat läsa denna texten så att jag föreställer mig fariséen med näsan i vädret. Högmodig. Arrogant. Stöddig. Men denna vecka skymtade något annat i min egen läsning av texten. Nämligen frågan: Vad är det vi prövar oss själva emot?

Fariséen jämför sig mot sina bekanta, med hjälp av ett mått som används i hans sammanhang. Bön, fasta, att hålla buden och lämna tionde – det hör till det goda så som fariséerna förstod världen. Inom sitt eget sammanhang var han rättfärdig. Han uppfyllde måttet som krävdes. Han har orsak att vara tacksam, för han ser det som att Gud har gett honom styrkan att leva så som en god farisé ska leva. Det han säger behöver inte vara en falsk stolthet – det kan vara hans genuina tacksamhet över sin framgång. Han har lyckats med det som han prövar sig emot och ber därför en sådan bön han ber.

Tullindrivaren jämför sig mot en annan skala. Kanske är han en jude som samlar in pengar av andra judar. Han ser sig själv som en som gör ont mot sina landsmän. Kanske för att han inte har något annat val. Han har misslyckats, både enligt sitt eget mått och enligt andras. Och han vet det. Därför ber han om förbarmande.

Hur är det med oss? Vad jämför vi oss mot? Och är det mått vi använder ett gott mått? I dessa dagar ser vi hur allt fler hamnar in i depressioner och ångest. En känsla av att inte vara tillräcklig eller att inte passa in finns starkt i vår samtid. Varifrån kommer dessa ifrågasättanden av oss själva? Gud skapar människan och säger att det är mycket gott. Hur kan det komma sig att vi inte förmår tro det om oss själva?

Det handlar om synden. Om vad vår vilsenhet tenderar orsaka i vårt tänkande och agerande. Det krävs vissa avgörande insikter: En insikt om vårt oifrågasättbara värde som människor. Gud älskar oss var och en oberoende av vår förtjänst. Vi är värdefulla, oberoende av förtjänst. Vi blir räddade, frälsta, oberoende av förtjänst. Och en insikt om världen vi lever i – att den vilsna människan ofta tar andra vilsna människor till förebilder och mått för vår egen framgång.

Jag vill tala om sociala medier, för de orsakar kanske den största skadan just nu. Det lär vara så att de flesta VDn och ledare på företag inom de sociala medierna inte låter sina barn och ungdomar använda de produkter som de själva är med och skapar. Den som är insatt i vad dessa tjänster är, som förstår riskerna med dem, väljer att skydda sig själva och sina kära från dem. Ett finurligt uttryck som jag stött på är följande påminnelse: att om en tjänst är gratis, då är det du som är produkten som någon tjänar pengar på. Detta betyder, med tjänster som förmedlar bilder, videon och texter, att det är i deras intresse att du spenderar mycket tid med programmet. Och det som man sätter mycket tid på, det kommer att bli det mått man använder i ens egen (ofta undermedvetna) självprövning.

Och i denna hårda värld av nogrannt utstuderade och producerade bilder av livet, som de sociala medierna ofta förmedlar, finns det två diken. Det finns de som klarar av spelet och riskerar bli som farisén. Och det finns de som kroknar under det och riskerar fullständigt förlora hoppet om ett gott liv. Med detta inte sagt att liknelsens tullindrivare faller in i den kategorin.

För Jesus säger ju att tullindrivaren lyckas med att ödmjuka sig och således vinner han den sanna rättfärdigheten. Vad ska vi, idag, tro om detta?

Självprövningen handlar om att se verkligheten och oss själva som en del av den. De sociala medierna riskerar prägla oss på ett sådant sätt att vi inte ser det verkliga. Då vi ger vår tid åt dem måste vi samtidigt sätta in system som hindrar oss från att tappa kontakten med verkligheten. Det har ju talats om filterbubblor under en längre tid, och nu diskuteras allt mera den bubbla som hotar svälja dem som själva producerar material på nätet. Någon kanske producerar material som ifrågasätter vissa myndighetsbeslut – flera som gjort det har till sist kuvat under alla slags konspirationsteorier, då det visar sig att publiken tycker om sådant. Eller kanske någon märker att vissa kroppsideal säljer och så dras man in i en verklighetsuppfattning som på fel sätt applåderar till exempel utseende eller förmåga. Man förlorar kontakten med verkligheten och då blir också självprövningen falsk. Hur mycket man än prövar sig själv så når man inte det som verkligen är om man fallit offer för en bubbla som dessa. Man behöver befrias därifrån.

Därför fortsätter också evangeliet att ha en sådan verklig kraft. För valje falskt mått på framgång: vare sig det är utmärkelser, ägodelar eller glansbildsliv av något slag, ger Guds ord förtröstan på vårt orubbliga värde. För varje börda som lagts på oss, som böjt oss ner till marken, kallar Herren Jesus till vila och frid. För varje lögn vi i vår vilsenhet har tagit till oss, erbjuds sanning som upprättar och leder till verklig rättfärdighet.

Det är en sådan insikt tullindrivaren har. Det handlar inte om att han hackar ner på sig själv, utan det handlar om att han vet hur vilsen han blivit i denna värld. Då hans liv inte är vad han eller Gud hade tänkt. Det är därför han vill få Guds förbarmande.

Fariséen, han är ännu inne i bubblan, den bubbla som fariseismen för med sig. Och han verkar höra till dem som klarar sig. Men hur länge? Och med vilket resultat? Kan han hålla ut hela livet? Ger det honom frid och glädje? Vi kan ju inte veta, men jag gissar, utgående också från liknelsens slutkläm, att farisén ändå kanske anar att allt inte är riktigt rätt ställt. Kanske finns här insikten att det inte kommer att gå att hålla på såhär ända till slutet. Jag hoppas det, för då öppnas möjligheten till sann självprövning. En sådan prövning av det egna livet som styrker oss i vårt eget värde, som Guds skapelser, som ger oss hopp för framtiden och som försäkrar oss om nåden att få stiga ur lögnen in i sanningen.

Amen.

En herde och en fårahjord – Andra söndagen efter påsk – Terjärv och Nedervetil kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen

Hes. 34:11-16

Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

 

Andra läsningen

1 Petr. 2:21-25

Också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.

 

Evangelium

Joh. 10:11-16

Jesus säger:

”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”

 

Predikan

Herdemotivet är ett av de mest älskade i hela skriften. Bilden av Gud som sträcker ut sin käpp och stav till att skydda och leda känns trygg. Vi läser att vi får höra hans röst och följa honom genom livet. Det inger hopp och mod.

Jag är ingen expert. Men det verkar för mig som att fåren som djur har det ganska motigt. De är inte de skarpaste tänkarna av alla Guds skapelser. Då de blir ensamma verkar de ha en tendens att vandra mållöst och falla ner eller fastna någonstans. Inte heller lär de ha hemskt bra syn eller hörsel att uppfatta sin omgivning med. Och vad jag förstår är de inte heller särskilt snabba att fly eller hemskt väl utrustade för att försvara sig mot olika predatorer. Och inte heller har de något kamouflage till sin fördel. Det jag vet av erfarenhet är att får är lätta att förvirra och skrämma – och att de kan agera väldigt dumt då de är rädda. Det lär till och med vara så att då flockinstinkten slår igång kan hela grupper av får springa ner för branter och dö ifall det får som är längst fram väljer fel väg. Det fascinerar mig att vår kyrkokonst alltid målar så vackra bilder av de får som Jesus kommer bärande med. Faktum är väl ändå att de får som herden måste hämta sällan är små, söta, vita och rena?

Det kan vara väldigt motigt att vara människa också. Vi har det kanske bättre ställt med vissa förmågor och omständigheter än fåren. Men mycket i den här bilden av fåren som jag nyss målade upp tror jag vi kan känna igen oss i. Inte heller vi kan se och höra, eller förstå, allt vad vi kanske borde. Också vi har en tendens att följa gruppen vart den går, utan att själva se på vart det bär. Också vi skulle gärna måla oss själva som små, söta, vita och rena – fastän verkligheten ibland är något annat. Kyrkans lära om synden är just detta. Att vi behöver ta ett steg bakåt. Fundera på vem vi verkligen är och vad vi gör, i det stora hela, så att vi kan se verkligheten som den är.

De får som vi har runtomkring oss är fullständigt beroende av sina herdar. Lämnar vi fåren för sig själva i vår natur klarar de sig inte särskilt bra. Lika var det på Jesu tid. Herdarna var fårens beskyddare. Beredda att sätta sitt eget liv på spel för att vakta mot varg och lejon. De goda herdarna var beredda att offra allt för sin flock.

Vart predikan är på väg torde inte komma som en överraskning. Också vi, i vår mänsklighet, i det att vi är begränsade och oförmögna på många olika sätt att navigera denna värld vi lever i, behöver herdar. Och märk att jag säger herdar. Jesus ger sig till känna som den högste herden. Men han sänder också ut andra herdar. Då menar jag inte präster – utan alla församlingens medlemmar som hör hans röst. Inför honom är vi alla på samma linje. Vi är alla får i hans hjord. Vi är alla syndare. Men han söker oss. Vi behöver inte vara som de felfria lammen som vi har sett i kyrkokonsten. Nej, fastän pälsen är smutsig och ovårdad. Fastän vi sprungit nerför branten med de andra. Ändå söker han oss.

Han är beredd att ge sitt liv för oss.

Han sänder oss inte ensamma i denna värld. Vi får gå tillsammans. Och vi får alla vara både får och herdar för varandra. Någon har sagt att en god kristen ser ut som en herde bakifrån och som ett får framifrån. Det vill säga att vi alla följer en herde och att vi alla är en herde för den som kommer efter oss. På så vis går vi alla i samma riktning genom livet. Efter den förste och störste herden, Jesus själv. Han som är villig att ge allt för vår skull.

Då vi hör hans röst och följer honom vinner vi frid för våra själar. Vi vinner trygghet i denna förvirrande värld. Vi får den ledning vi behöver för att hitta rätt. Vi får slå in på en väg som leder bort från det som är ont, till det som är gott. Vi går genom dödsskuggans dal under hans beskydd. Och så leder han oss. Till ett bord som är dukat med så rika gåvor att till och med våra fiender kan få en bit. Till bäckar av friskt vatten som ger oss glädje. Till gröna ängar, fyllda med liv. Och så går vi tillsammans, en hjord och en herde. Mot den dag då alla vilsegångna får har vänt tillbaka till sina själars herde och vårdare. Till den dag då Herren letat efter de vilsegångna och hämtat hem de bortsprungna, förbundit de skadade, hjälpt de sjuka och sett till de starka och välmående. Mot den dag då påskens budskap fullkomnats och syndens och dödens makt slutligt är bruten. Mot den dag då den gode herdens alla löften blivit verklighet och allt är väl med våra själar.

Håll båda ögonen öppna – Sextonde söndagen efter pingst – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
3 årgången
2 Mos. 16:11-19, 31, 35

Herren talade till Mose: ”Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud.”
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: ”Vad är det här?” eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: ”Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.” Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.”
Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan.

Andra läsningen
3 årgången
1 Tim. 6:17-19

Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver. Säg åt dem att göra gott, att skaffa sig en rikedom av goda gärningar, att vara frikostiga och dela med sig. Så kan de samla en skatt som är en god grund för den kommande tiden och vinna det verkliga livet.

Evangelium
3 årgången
Matt. 6:19–24

Jesus sade:
”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.
Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Predikan
Jag har en känsla av att den mittersta delen av denna söndags evangelium, den om ögat, är mindre predikad kring än delarna före och efter. Så det är väl läge att jämna ut balansen lite.

Då jag var ungdom var detta en av de mera frustrerande passagerna för mig, eftersom jag tyckte att det visade att Jesus inte förstår hur ögat fungerar. Jag fick det förklarat åt mig så, att människorna på Jesu tid tänkte att ögat liksom sände ut en signal som sedan kom tillbaka – lite som ett ekolod. Jag tänkte att Jesus borde ha vetat bättre om han nu var Gud.

Något slutgiltigt svar på detta naturvetenskapliga problem har jag ännu inte fått. Men jag har lärt mig av erfarenhet att Gud möter mig där jag är, inte där jag borde vara. Det vill säga att det verkar som att Gud kan tillåta sig själv att använda en bild som inte håller sett ur ett naturvetenskapligt perspektiv, om han vill lära oss något som hör till en annan domän.

Jag tror också att det finns typer av sanning, varav riktigt konkreta sanningar, som hur mycket något väger eller hur ett öga fungerar, är en relativt enkel typ av sanning. Medan sådana erfarenheter som kyrkans mystiker talar om kan vara svåra att beskriva, en annan slags sanning, om än så sann. Det typiska exemplet på detta är ju att tala om en relation till en äkta hälft eller god vän. Vi kan inte mäta eller väga den, men vi tror att den är sann, verklig.

Min poäng är nu inte att rangordna dessa på något vis, utan främst att konstatera att då det kommer till uppgiften att beskriva sanningar så är det relativt enkelt att få fakta rätt. Det är avgörande om man t.ex. vill bygga en bro. Däremot kan det vara svårt att beskriva det andliga rätt, vilket är vad Jesus gör i den här passagen om ögat. Så länge Jesus inte tänker göra en ögonoperation på någon utgående från denna uppfattning kan vi acceptera sättet han talar om ögat, eftersom vi vet att han vill göra en poäng om hur det är ställt med vårt inre.

Den här långa inledningen om olika slags sanningar, vi kan kalla dem konkreta och andliga sanningar för att förenkla, hjälper oss också då vi tar oss an dagens tema.

I den första läsningen har vi mannat, som är Guds konkreta gåva till sitt folk. Mannat fick de för att de skulle klara sig i öknen, för att de knotade och ville tillbaka till Egypten där de hade mat. Och varför var folket i öknen till att börja med? Jo för att de inte trodde på Guds löfte första gången de kom fram till det land som Herren hade lovat dem. Det fanns alltså ett andligt problem, att de inte litade på Guds löfte. Det orsakade en konkret omständighet, öknen, där Gud ändå tog hand om dem genom mannat, men mannat löste inte det andliga problemet. Folket ville ändå tillbaka till Egypten. Jag tänker att det beror på att de i alla fall visste vad de kunde vänta sig där. Det nya och spännande som låg framför dem väckte rädsla: “Tänk om det blir ännu värre då vi kommer fram dit Mose nu leder oss?”

I den andra läsningen har vi en motsvarande separation mellan det konkreta och det andliga. “Säg åt dem som är rika i denna världen att … inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver.”

Låt mig göra lite teologisk akrobatik här nu för att komma fram till en poäng, som sedan för oss till evangeliet. Då Mose möter Gud lär han känna honom som “Jag Är”. Det är det namn som Gud väljer åt sig själv i mötet med Mose. Gud är alltså själva varandet, i någon bemärkelse, allt som har liv är rotat i Gud och får sitt liv från honom. Det betyder också att allt vi ser, hör eller uppmärksammar kommer från Gud.

Om vi lite moderniserar den andra läsningens budskap kunde vi alltså resonera att det handlar om att inte ha sitt hopp i det konkreta som är så enkelt att se, utan att ha ett andligt hopp som bygger på den Gud som är. Det vill säga, tänk inte att ditt liv är tryggt och gott bara för att du har mycket egendom, utan sök trygghet hos Gud, han som vill lära oss det verkligt goda livet. Låt det inte gå så för dig som det gick för Israels folk i öknen, att du vill tillbaka till ett slaveri i Egypten, bara för att du då själv har kontroll över ditt elände. Välj istället det andliga livet där man söker Gud, söker kärlek och rättfärdighet. Där finns det verkliga livet.

Jag tror det är detta som Jesus är ute efter med dagens liknelse om att ögat är kroppens lampa. Om du låter ditt “andliga öga” bli mörkt, då är allt du ser det konkreta. Då riskerar du bli blind för människorna i din omgivning, för allt det goda du har runtomkring dig och istället bara se egendomarna. Och om ditt andliga öga blir så förmörkat att du bara ser det konkreta, akta dig då, för den väg som du riskerar slå in på leder till långa arbetsdagar, stora lån och svaga relationer. Akta, för det riskerar gå så att du binder dig vid ett arbete bara för pengarnas skull, så att du kan betala bort ett hus som du inte trivs i, vars invånare inte längre ser varandra eller bryr sig om varandra. Det är inte det som Gud vill för oss. Vi kan inte tjäna både Gud och mammon. Och mammons väg leder oss bort från det som har evighetsvärde: från kärleken, från tron, från hoppet.

Jesus lär istället att vi ska ha en skatt i himlen. Att vi ska vara uppmärksamma på dessa andliga sanningar om våra liv och rota dem i det vi vet om Gud. Så bygger vi något hållbart.

Vad är det då som vi vet om Gud? Vi vet att han lade åt sidan all sin himmelska rikedom för att bli människa. Vi vet att han valde korsets väg, för vår skull. Vi vet att han mötte alla människor och att han in i det sista sökte sätt att vara kärleksfull mot var och en av dem. Vi vet att det livet var starkare än till och med döden. Inte ens 2000 år av tid har lagt stopp på det livet. Och ännu idag anar vi att här finns något som håller för prövning.

En modern och (historiskt sett) högt bildad människa kanske kan haka upp sig på sådant i dessa texter som inte verkar vara sanning. Men kanske vi då kan låta den Gud som är, tala till oss genom det. Så valde han att tala till dem som gått före oss. Här krävs nämligen inga djupa studier eller utomordentliga tankeansträngningar för själva poängens skull. Guds nåd och lärjungaskapet till honom erbjuds var och en, oberoende av vad vi kan eller förstår då vi kommer till det. Så länge vi håller båda ögonen öppna, både för det andliga och för det konkreta, kommer vi att se hur nåd och sanning erbjuds oss varje dag.

Om att samarbeta med Jesus – Femtonde söndagen efter pingst – Terjärv och Kronoby kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
3 årgången
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
3 årgången
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
3 årgången
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan
Jag måste visa er ett ok. För det har visat sig att de flesta numera inte vet vad det är. Det har till och med visat sig att då man läser denna text högt, till och med i kretsar där de flesta är religiösa, så kan det hända att man läser “o.k.” istället för “ok” då man kommer till detta ställe, som vi just hörde.

[Jag hade en bild med mig] Såhär ser det ut. Oket är det som är mellan de två dragdjuren. Det gör livet lättare för djuren, då två kan dela på bördan. Det är med detta för ögonen som vi ska tänka lite på det här med tacksamhet i det kristna livet.

Jesus säger att hans ok är skonsamt, att hans börda är lätt för oss. Och vilket är det oket? Det är att lära av honom. Så får vi vila för vår själ.

Nu kom det ett svårt ord igen. Själ. Vet ni vad det står i grekiskan, som är det språk den här texten ursprungligen kommer från? “Psyche”. Vi talar alltså inte om någon slags osynligt spöke som vi har inuti oss, utan om vårt psyche. Samma ord som i psykologi. Det som ska få vila är alltså vår erfarenhet av hela livet. Det är vad psyket handlar om, hur vi känner och tänker kring saker. Hur vi förstår saker. Hur vi reagerar då något händer och vad vi lämnar och fundera på efter att det hänt. Jesus erbjuder vila för våra själar, våra psyche.

Hur ska det här gå till?

Har någon av er någonsin tränat ett djur, så att ni har haft andra djur av samma sort på plats? Själv har jag ingen förstahandserfarenhet eftersom jag lider av allergier och inte gör klokt i att ha för mycket med djur att göra. Men såpass mycket vet jag att om du sätter ett otränat djur i ok med ett annat, vare sig det är en hund eller en häst, så tenderar det otränade djuret göra allt för mycket arbete, drar iväg med hela lasset. Eller kanske fallerar det åt andra hållet och går i panik och låser sig så att ingenting blir gjort.

Det tränade djuret står bredvid och funderar vad som går genom huvudet på det nya djuret. Men efter en tid utvecklas ett samarbete mellan de två djuren som är i ok med varandra. Och då blir bördan enklare för dem båda.

Jesus säger att vi får dela ok med honom och lära av honom. Och på det viset, då vi lär oss av honom, ska vårt sätt att handskas med livet, våra tankar och våra känslor, hitta nya banor. Banor som vi mår bra av och blir gladare av. Jesus erbjuder oss något som är lätt och skonsamt, då det gäller vårt samarbete med honom i denna värld och i våra liv.

Och liksom vårt psyke följer oss varje stund, så har vi också i varje stund möjlighet att gå i ok med Jesus. Det handlar om att det vi gör idag och det vi gör imorgon går att göra tillsammans med Jesus. Vi kan lära oss av honom hur vi ska ta oss an vår vardag.

Vad är då exempel på hur det kan se ut? Det är att lära sig av Jesus att göra det som han gjorde på samma sätt som han gjorde det. Det betyder att då Jesus säger att vi ska älska varandra, så funderar vi och frågar av honom hur vi kan göra det bäst, och skrider sedan till verket. Och därför är det viktigt att vi kan våra biblar, förstår hur saker hänger ihop och kan hjälpa varandra att förstå hur det lönar sig att leva här i världen. För Jesus lär oss väldigt mycket om hur man kan klara sig ur kniviga situationer eller jobbiga omständigheter.

I det riktigt konkreta handlar det om hur vi kan vara vänliga med varandra i skolan, hur det kan bli rättvist för alla, hur vi kan ha det bra hemma eller på jobbet. Det är frågor som Jesu undervisning om att älska sin nästa handlar om.

Och det som gör dagens evangelium till ett gott budskap är just det att det är vilsamt och bra för oss att leva i kärlek till varandra och att Jesus vill lära oss och dela vardagen med oss. Och fastän det inte alltid går som vi hade tänkt eller vi gör bort oss på något sätt, så erbjuder Jesus sin hjälp och att lära oss hur vi ska tänka framöver.