Jesu namn är frälsning, kallelse och beskydd

01/01/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 6:22-27

Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och
beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Andra läsningen
Apg. 4:8-12
Petrus fylldes av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Evangelium
Luk. 2:21
När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Predikan

Namnet Jesus har en djup teologisk innebörd, vilket är något som kristna genom tiderna har mediterat och reflekterat över. Namnet betyder att Herren frälser och anknyter till namnet Josua i hebreiskan. Redan här öppnas en tankegång för oss som som kopplar namnet till Guds frälsningsplan genom tiderna. Liksom Josua litade på Herrens löfte då han steg in i det nya landet, blir Jesus bilden av det det liv som är helt i förtröstan på Gud.

Josef fick av ängeln budskapet att han ska ge barnet namnet Jesus, för att han ska rädda folket från sina synder. Också detta ord anknyter till idén att Jesus namn inte bara är ett namn, utan det bär också med sig ett uppdrag. Jesus är den som förverkligar Guds vilja och hans namn är ett av de första tecknen på hans gudomlighet.

Genom kyrkans historia har många reflekterat över detta. En av de mest frimodiga skribenterna i frågan är Klemens av Alexandria, som i sitt verk ”Pedagogen” eller ”Läraren” som talar om Jesu namn som ett utflöde av Guds eget namn. Han försöker fånga in tanken genom att tala om då Jakob brottades med Gud, som han inte ville släppa innan han fick höra dennes namn. Sedan för han oss genom skrifterna, till sist till evangelierna, där han knyter samman Jesu ord: ”Jag är” med Gudsnamnet. Till sist landar han i tanken att Jesu namn så blir ett kallelsens tecken för hela världen. Herren låter sitt namn bli känt för alla folk, oberoende av deras synd. Så välsignas skapelsen genom att Guds namn blir förkunnat över den.

Ordet blir kött och vilket ord kan väl bära mera makt och auktoritet över skapelsen än Guds eget namn? Det är i detta namn som vi idag inleder vårt år. Ett namn som har makt att kalla dig in i Guds ljus, oberoende av var du befinner dig idag. Ett namn som tillåter att vi kämpar och brottas med denna kallelse, ända tills välsignelsens stund kommer fram. Ett namn som betyder räddning från mörkrets välde, in i det gudomliga ljuset. Det är ett namn som betyder att Gud är med oss och för oss.

I nattvardsliturgin prisar vi Gud ”genom honom, med honom och i honom”. Så är bönen både i tacksamhet för att Gud genom, med och i Kristus har skänkt oss sin nåd. Men det är också, på något plan, bönen att våra liv ska ära Gud på samma sätt. Vi lever genom honom: hans ställföreträdande offer på korset är vårt liv. I dopet blir vi ett med honom och lever tillsammans med honom. Genom det han gjort befrias vi från synden. Vi lever med honom. Som delaktiga i hans uppdrag. Den kristnes liv är ett samarbete med Kristus för världens skull. Så ber vi och lever i enlighet med bönerna: tillkomme ditt rike, ske din vilja. Han kallar oss in i den förtröstan som också Josua hade. Att vi i hans namn förmår ett liv i det godas tjänst, ett liv utan rädsla. Och vi är i honom. Han är vårt beskydd. Liksom psalmisten talar om att de rättfärdiges själar är i Herrens händer, vet vi att inget kan skilja oss från Jesu kärlek. Inte ens döden har makt att separera oss från honom.

Så då vi inleder ett nytt år i Jesu namn, är det i en levande verklighet av Guds frälsning, kallelse och beskydd. Vi fylls av mod att följa Jesus ut ur det gamla, in i något nytt. Vi har ingen orsak att leva i rädsla. Och samtidigt får vi vända oss till honom i bön om befrielse och ledning för det år som kommer. Ännu är inte det fullkomliga här. Vandringen mot Guds rike fortsätter. Det finns aspekter av livet som behöver formas om och helgas.

Budskapet når oss, som till Jakob, Josua och Josef, om den som räddar sitt folk. Och vi inser att vi också tillhör dem som blivit utvalda att ta emot den räddningen. Därför vandrar vi vidare i förtröstan.

Er befrielse närmar sig

08/12/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: ”Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller ”Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.

Att leva i två riken

03/11/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Andra läsningen

Rom. 13:1-7

Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.

Evangelium

Matt. 17:24-27

När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?” – ”Jo”, svarade han. När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: ”Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska kungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?” Då Petrus svarade: ”Av andra”, sade Jesus: ”Sönerna går alltså fria. Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.”

Predikan

Att vara medborgare i två riken. Det är kanske inte alltid lätt att veta vad det innebär. Men vi får en nyckel i vad Jesus gör idag. Vårt medborgarskap i det himmelska ska i utgångsläge vara sådant att vi också håller de förordningar och lagar som givits i vårt samhälle. Jesus väljer att ge tempelskatt för att ingen ska stöta sig på dem. Jesus arbetar för att bevara friden och ordningen i samhället, samtidigt som han säkert är mycket medveten om sin egen roll i förhållande till templet.

Men vi ser inte honom bli upprörd över att någon undrar på deras skatt. Istället ordnar han så att den blir betald, på samma villkor som alla andra. Det är något av detta som Paulus kommer tillbaka till i dagens läsning. Överheten bär sitt svärd av en orsak och har som uppgift att hålla ordning och se till att behövlig service finns tillgänglig för medborgarna.

Att det sedan kan smyga in korruption och agerande i gråzoner också i våra myndigheter är ett faktum. Men det ändrar inte på utgångsläget. Vi ska respektera dem som fått ansvarsfulla tjänster och utgå från att beslut fattas med sådan omtanke och sådant kunnande som deras mandat kräver.

Då Jesus i dagens evangelium säger att sönerna går fria beskriver han samtidigt den dubbelhet som just korruptionen kan föra med sig. Vissa utvalda slipper undan avgiften, på grund av sitt släktskap. Men samtidigt antyder han kanske också den hemlighet som gäller Guds barn. Sönerna kommer att gå fria. De som är Guds barn kommer inte att avkrävas någon himmelsk skatt. Inte efter att planen är satt i verket. Vår lott, som Guds barn, är att ta emot det som är av nåd. Frälsning ges som gåva. Räddningen undan de makter som bryter ner och korrumperar.

Det är inte alltid lätt att veta hur man ska förhålla sig till det världsliga väldet, då det verkar som att dess regerande inte går i enlighet med den syn man har som kristen. Det är ett faktum att man på grund av övertygelser som grundar sig i ens kristna tro kan hamna i kläm i förhållande till samhällets ordning och lagar. Det finns de svåra moraliska frågorna, som en anställds rätt att vägra att utföra en abort, eller det överhängande miljöhotet som många på skapelseteologisk grund engagerar sig i, eller frågor om minoriteters rättigheter och säkerhet i vårt samhälle. I sådana frågor kan det hända att ens kristna övertygelse kallar en att gå en annan väg än den samhället förväntar sig.

Jag misstänker att alla yrken och sammanhang har frågor som dessa, i olika grad diskuterade, där också vi som är kristna landar i olika slutsatser om den rätta vägen framåt. Men det är viktigt att bevara ett rent samvete. Det lär oss också 1 Tim 1 och 1 Kor 8. Ett rent samvete spelar en roll för vår förmåga att komma vidare i tron.

Därför finns det också de som föreslår att vägen ut ur dessa kniviga situationer är att lida under de konsekvenser som de kan ha. Den som vägrar en arbetsuppgift på grund av sitt samvete kan komma att bli uppsagd eller få en varning. Det kan hända att det är något man måste utstå för sitt samvetes skull. Eller som ett vittnesbörd för världen. Vi är ändå kallade att vara ljus och salt.

Men hur går det ihop? Att följa Jesus i att inte låta stöta sig med någon och samtidigt hålla fast vid sitt samvete? Jag tror att vi behöver Andens ledning i stunden och att vi behöver ha hjärtan och tankar som är övade att se med mildhet och ödmjukhet på vår omgivning. Det är mycket svårt för någon med ett hårt hjärta och en otyglad tunga att säga nej till en arbetsuppgift utan att det spårar ur till en strid. Den som däremot ägnat sig åt bön och självrannsakelse kommer helt säkert att ha lättare att hitta en ton och ett sätt där man inte behöver stöta sig med den andra människan. Man kan föra fram sitt ärende utan att själv orsaka förargelse.

I dagarna blev jag indragen i en diskussion angående ett politiskt beslut som skulle fattas i Karleby. Flera hade reagerat starkt på vad som uppfattades som en orimlighet och orättvisa. Flera skrev brev till beslutsfattare för att påverka. Jag fick läsa några av de brev som gick. Och faktum är att allt för ofta gick diskussionen från saken till att bli raljerande och direkta påhopp mot människor. Det går att vara av olika åsikter i frågor, utan att det spårar till angrepp mot andras person eller kunnande. Och här finner vi, tror jag, ett mycket viktigt arbete för oss som kristna att stå i. Vi är medborgare i två riken och vår närvaro i samhället spelar en roll. Vårt sätt att agera, utgående från våra övertygelser och vår sändning att älska vår nästa som oss själva spelar en roll. Och också då vi väljer lidandets väg för vårt samvetes skull spelar det en roll. Det formar samhället omkring oss, så att världen blir en bättre plats.

Så får vi följa vår Herres exempel, så gott vi kan, för att hans vilja ska se och att hans rike ska komma.

Låt oss ödmjuka oss, ta ett steg på den vägen och bekänna våra synder!

Vi har sett Guds barmhärtighet

06/10/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Näst följer psalm 85:5-8 med omkväde. Den som vill är välkommen att sjunga med i omkvädet. Malin sjunger det först en gång, sedan upprepar vi det tillsammans. Texten lyder: ”Visa oss, Herre, din barmhärtighet, och ge oss din frälsning.”

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Vi har sett Guds barmhärtighet. Liksom folket var otåligt i öknen har förvisso också vi övergivit Guds väg. Men till skillnad från dem som i öknen fick se en kopparorm som läkedomens tecken, har vi fått se Sonen bo bland oss och bära våra bördor. Gud har försonat sig med oss genom Sonens frivilliga offer för världens skull.

I dagens evangelium möter vi en skara som är oense om vem Jesus är. Huruvida de ska vända sin uppmärksamhet mot honom eller förkasta honom. För den som kan sin Bibel är det tydligt att översteprästerna och fariseerna handlar i okunskap. De tror något om Jesus som inte är sant. De vet inte varifrån han härstammar. De tror att han är född annanstans och av annan släkt än han är. De ser till de tecken de känner till. Men bemödar sig inte att ta reda på sanningen. Om de hade gjort det, hade de någon av dem kanske ändrat sin hållning.

Man märker att Nikodemos är den enda i rådet som försöker bromsa dem i deras dömande av en man de inte känner. Nikodemos, som hade sökt upp Jesus, som hade försökt förstå vad Jesu lära egentligen handlar om. Mötet med människan, blicken som är riktad mot den andra, öppnar medmänsklighetens dörr och för samtidigt Nikodemos på en sannare väg än den som de andra i rådet valde. Nikodemos har sett Guds barmhärtighet och det har förändrat honom.

Så, var finner vi oss själva? Är vi som Israels folk i öknen? Besvikna på det som livet blivit, fast vi inledde vandringen i stark tro. Dessa, som glömt bort mannats under och istället längtar till ”soppan och löken” i Egypten. Eller är vi som aposteln Paulus i Kolosserbrevet – sådana som tagit emot budskapet om Jesus och blivit segervissa, fyllda med hopp om en bättre framtid och en evighet full med ljus och glädje? Eller är vi som folkhopen i evangeliet, slitna mellan tron och otron?

Egentligen gör det ingen skillnad var vi är. Kristi erbjudande till oss är det samma oberoende. Idag är frälsningens dag och nu är omvändelsens stund. Guds nåd räcks ut till en och var oberoende av förtjänst. I Kristus har Gud låtit oss alla försonas med Honom.

Det är i den bekännelsen, i den nåden, som vi får tro och ta emot de gåvor han ger oss. Är vi som Israels folk i öknen, får vi rikta vår blick mot korset. Slits vi mellan det ena eller det andra, behöver vi se närmare på det som väcker våra frågor. Och med Guds hjälp får vi också bli lika segervissa som Paulus. Så att också vi kan säga att vi är på väg att träda fram inför honom. Vi har byggt på den grund som blivit lagd i Jesus Kristus och vi vill vandra livets väg, som för Jesu skull leder oss till det heliga, fläckfria och oförvitliga. Så får vi bli hans tjänare, hans som utgivit sig själv för vår skull.

Då vi idag möter honom vid nattvardsbordet är det inte måttet på vår tro som räknas. Det är hans trofasthet. Vi har sett Guds barmhärtighet, må vi också bekänna den och leva i den.

Nådens och läkedomens liv

18/08/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Predikan

Vi har idag tre texter som alla har med sig ett konkret helande av sjukdom. Många har försökt förklara mekanismen bakom Guds ingripande i historien, men personligen finner jag de flesta försök till att förklara det mirakulösa inte når riktigt hela vägen fram. Därför vill jag idag främst rikta vår uppmärksamhet på det som händer i evangeliet. Där möter vi Jesus själv i sitt helandearbete.

Johannes verkar ha en stil att skriva i sitt evangelium där han ger berättelser om vad Jesus gjorde och sedan visar han hur de också fungerar som en bild för något större. Dagens evangelium utelämnar en väldigt lång del av [[Joh 9]] för att få med denna dynamik. I början har vi helandet och i slutet av läsningen kommer vi tillbaka till Jesus då han förklarar den andliga betydelsen av det som hänt. Problemet är bara att det som utelämnats spelar en central roll i det hela.

Så vi tar det i korthet. Kapitlet inleds med att Jesus helar den som tidigare var blind. Sen, ser hans grannar honom och förundras. Och han vittnar till dem om Jesus. Sen för de honom till fariséerna. Dessa börjar gå i varv över att Jesus botat någon på sabbaten. Så kan man inte göra! Han måste vara en syndare. Men, egentligen tvivlar de på att han överhuvudtaget varit blind, så de kallar vittnen. Lotten faller på den tidigare blinde mannens föräldrar.

Föräldrarna är helt tydligt rädda för fariséerna och vad som nu ska hända. ”Vi vet att han var blind, men vi vet inte vem som helat honom eller hur! Låt honom tala för sig själv, han är myndig!” Fariséerna använde sig nämligen av uteslutande ur synagogan som ett sätt att kontrollera folket. Att bekänna Jesus hade säkerligen fått hela familjen utestängd.

Efter detta kallar de tillbaka mannen som varit blind. Nu frågar de om samma saker igen. Man märker i texten att mannen är försiktig med sina ord, men han vänder ändå en liten udd mot fariséerna. ”Vill ni höra mera om honom? Kanske ni också vill bli hans lärjungar?” Men, nej, fariséerna godkänner inte något sådant. De har Mose, honom kan man i alla fall lita på. Vem denna Jesus är vet de inte. Och han helar ju dessutom folk på sabbaten. En syndare är vad han är!

Efter detta möter mannen i fråga Jesus en andra gång. Jesus frågar om han tror. Och då han får höra att han har sett honom, då bekänner han sin tro. Det är efter det som Jesus säger de ord som vi hörde läsas.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Några fariséer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Fariséerna har alltså grundligt förhört mannen som blev helad om vad som hände. Men de ville inte tro att Gud skulle agera på detta sätt. Det var inte inom ramarna för deras tankevärld att Kristus skulle kunna tolka om sabbatsbudet på detta sätt. Och så klart fanns det mycket annat i Jesu undervisning som provocerade dem.

Men om Johannes tanke med detta upplägg i texten är att föra oss till en djupare fråga, så har han lyckats mästerligt. Först har vi det fysiska helandet, sedan har vi dem som gläds över det inträffade, sen kommer de skriftlärda som vägrar släppa sina fina idéer och till sist har vi Jesu dom – att säga att man ser, då man stänger ögonen för vad som är inför en, är inte livets väg. Er synd står kvar.

Det är dags att vända blicken till oss själva. Lever vi det nådens och läkedomens liv som Kristus kallar oss till? Jag föreslår några exempel.

Fariséerna använde lagen om sabbaten som ett tillhygge för att få sin egen vilja igenom, utan att glädjas i den barmhärtighet som Gud hade visat den man som tidigare var blind. Vad är detta för oss idag? Jag följer på YouTube några kanaler som visar på misstag som begås i förmanskap. Ett återkommande tema där är chefer som sätter företagets policyn framom barmhärtigheten. De säger saker som ”Tyvärr kan vi inte bevilja dig ledigt för att vara med din sjuka mor, det finns inget i avtalet om något sådant”, då det enda kärleksfulla svaret skulle vara att möjliggöra för att den anställda skulle sköta om någon som är gammal och sjuk.

Eller som föräldrarna som var rädda att vittna om vem som hade helat deras son. Hur ofta fattar inte vi beslut utgående från vad folk ska tycka? Det är som att vara tillbaka i skolan, se någon bli utestängd och inte våga stå upp för den.

Eller hur ofta tror vi att vi ”ser” hur saker och ting verkligen är, utan att ens ha underhållit de andras perspektiv? Kanske undviker vi ett möte med någon som vi anser att ha sårat oss, för egentligen är det bekvämare att fortsätta vara bitter än att verka för försoning. Kanske har vi människor i våra liv som vi helt enkelt alltid utgår ifrån att de har fel eller vet mindre än oss själva?

Helandets väg innebär ofta att vi får gå djupt i oss själva. Liksom läkare och skötare vid en operation utsätter oss för knivens udd, finns det ibland behov att bryta ner för att kunna bygga upp. Och många gånger är det klokt att göra sådant arbete tillsammans med andra.

Jesus säger att han har kommit till dom. Dom innebär att ställa till rätta eller att göra synligt. Det är nåd att få ställas inför dessa frågor. Det gör våra liv mera meningsfulla. Det gör oss mera kärleksfulla och förlåtande.

Som Jesu lärjungar är vi de främsta mottagarna av hans läkedom. Varje dag överöser han oss med livets gåvor. Också de dagar då sorg eller motgång tycks vara vår främsta lott. Men som vi har sett idag är läkedom inte bara att luta sig bakåt och ta emot. Det är att våga se – också sådant som inte passar in i den blick vi har hållit fram tills idag. Det är att rehabilitera: re – att återställa, habilitare – skicklighet. Att återställa skickligheten eller förmågan. Det är helandets väg.

Men framförallt är det att gå till helandets upphovsman själv. Kristus har kommit till världen för att vi skall ha liv i överflöd. Så låt oss se till honom. Amen.

Skuld och barmhärtighet

23/06/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan

Dagens evangelium utspelar sig i mitt inre liksom en diskussion mellan världsförbättrare vid ett kaffebord. Den ena håller upp dagens tidning och pekar: ”Dessa då, som Pilatus lät döda mitt i deras offerakt? Vad har de gjort för att förtjäna ett sådant öde?” Jesus svarar: ”Tror du att de hade gjort något särskilt för att detta skulle hända dem?” Sen går han vidare ”Det är som då tornet i Siloam rasade, tror ni att någon av dem som dog där förtjänade vad som hände? Nej. Men alla som inte omvänder sig kommer att mista livet, så som dessa gick miste om sitt.”

Siloatornet var ett torn söder om Jerusalems gamla stad, nära de så kallade Siloadammarna som anlades under Hiskiahs tid för att klara Assyriernas belägring.

Vi har alltså dagsaktuella frågor som diskuteras i dagens evangelium. Frågor om både moralisk ondska: ”Varför har Pilatus gjort detta?” och naturlig ondska: ”Hur kan världen vara sådan att ett torn kan falla över 18 oskyldiga?” Och utöver detta har vi en fråga till, den kanske viktigaste, som Jesus väcker: frågan om vårt andliga tillstånd. Har vi liv i detta liv eller präglas vårt liv av en död som är värre än den kroppsliga döden?

Söndagens tema är barmhärtighet och särskilt ur vår andra läsning stiger frågan fram – lever vi barmhärtighetens liv? ”Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens lag.” ”Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”

Den som hörde eller läste min predikan igår förvånas inte över att jag också idag påminner oss om en av bönerna i Herrens bön, nämligen den som lyder: ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Det finns ett djupt mysterium att utforska i detta med barmhärtighetens och förlåtelsens liv. Det finns ett samband mellan vår utlevda förlåtelse och Guds. Jesus säger: ”För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14)

En väg att förstå vad denna barmhärtighet innebär är att börja med synden. Det är ju om detta som människorna frågar Jesus i dagens evangelium. ”Var dessa större syndare, då att denna ondska drabbade dem?” Nej. Ondskan drabbar oss alla i denna värld, liksom den drabbade vår Herre. Synden är något som går djupt i människan. Jesus talar i bergspredikan om hur vi inte bara ska hålla de yttre begränsningarna som lagen kräver av oss, utan hur vi ska se till vårt inre. Lagen kräver att straff följer på brott. Och lagen är in i det sista noggrann med hur dess bokstav tillämpas, för lagens syfte är att bevara ordningen. Därför är det inte enligt lagen straffbart att hata någon, innan det hatet utmynnar i gärningar.

Synden däremot är något annat, på ett väsentligt sätt. Vi vet att trots att vi gjort allt rätt till det yttre, kan vi bära förakt i våra hjärtan. Vårt samvete kan anklaga oss, fastän vi inte begått något brott. Jesu fråga om det verkliga livet handlar om detta mörker som bor i oss. Lever vi omvändelsens liv – så att vi söker ljuset? Vår skuld, den som vi ber om förlåtelse för, är inte mot det yttre, utan den är något som finns i vårt inre, som växer i vår avskildhet från Gud och hans goda. Skulden erfars som något djupare än enbart lagbrott. Den är vår brustenhet, misstänksamhet, vårt förakt och vår oförmåga till det goda. Och denna skuld måste vi se med barmhärtighet både i oss själva och andra.

Det är denna realistiska barmhärtighet, som erkänner det mörker som finns i oss alla, som bönen om att förlåta och bli förlåten handlar om. Vi bjuds in att lära oss nådens liv, det liv som inser att synden bryter ner oss själva och alla andra. Det är en kallelse att bli medvandrare genom livets svårigheter – inte en kallelse att peka ut den andras synd, som om vi inte hade någon egen. Döm inte. För den som dömer förhärdar sitt hjärta och låter det mörker som bor där rotas ännu djupare. Det verkliga livet är i bönen att Gud ska byta vårt mörker i ljus, till att vara ljus för andra.

Den kristne förstår att lagar inte kan skapa försoning. Den andliga skuld vi känner inför Gud och varandra kan inte strykas genom rätta gärningar. Den förlåts och helas i Kristi kärlek. En kärlek som sträcks åt oss, för att vi ska leva genom den, i den och av den. Vi ber att vi ska förlåta andra, för det är Guds kärleks läkedom för själen. Endast då kan Kristi kärlek bli verklig. Och fast den blir det enbart till en del genom oss i denna tid, så är det oändligt mycket mer än att låta mörkret ha makten och skulden bli större.

Barmhärtigheten kan visa sig vara den viktigaste lärdomen för kyrkan idag. Samhället har lagt upp många lagar och förordningar om vad vi får göra och säga. Men det verkliga livet – det liv som präglas av Guds barmhärtighet kan förena hela mänskligheten. Må Gud ge oss den nåden, så att vi också förmår leva i den.

Att låta Guds namn bli helgat

22/06/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

Johannes beredde som bekant väg för Herren. Det var han som kom att känna igen Jesus för vad han var, liksom han blev den som fick döpa Jesus. I dagens andra läsning talar Paulus med några Efesier som endast blivit döpta med Johannes dop, ett omvändelsens dop. Men det dop som förenar oss med Kristus är ett dop i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Det är ett dop till det sanna livet och till befrielse från syndens, dödens och ondskans välde. Inte ett dop i vår egen kraft, utan i Guds. Kyrkan lär ju att en delaktighet i Kristi dop är en delaktighet i fullheten av Kristi liv, både dess lidanden och dess segrar.

Jag bär med mig idag en liten skrift av Alexander Schmemann om Herrens bön. Den talar om de olika bönerna som finns i Fader vår. Här finns några tankar som anknyter till både Johannes och hans far Sakarias. Och så klart också till Jesus själv, det var ju han som gav oss bönen. Till Johannes så att det är han som är förebilden för att förbereda Herrens väg. Som kristna kallas vi också att vara förberedda på Herrens ankomst. Till Sakarias så att han ser konsekvenserna av att följa eller inte följa. Då Guds vilja går i uppfyllelse i hans liv, befrias också hans tunga att tala och prisa Gud.

Schmemann säger att bönen ”Låt ditt namn bli helgat”, eller ”Helgat varde ditt namn”, som vi har den, är en bön från en människas tunga som känt igen Gud och förstått att det bara är i mötet med honom som den verkliga lyckan och fullkomligheten kan finnas. Notera nu då kopplingen till både Johannes och Sakarias här. Johannes är den som känner igen Gud. Och Sakarias är den som förstått att lyckan och fullkomligheten endast finns hos Gud. Bönen är, enligt Schmemann, en bön om att hela skapelsen ska fyllas av den fullkomlighet som vi genom Kristus har skådat hos Gud. Vi önskar att den fullkomlighet som är hela livets ursprung ska förverkligas i skapelsen och i oss. I vår vilja, i vårt liv, i vår tro. Och när vi prisar Gud på detta sätt (i ord, i handling och i hela livet) då lyfts vi också upp i det himmelska ljuset – liksom vi senare kommer att be i prefationsdialogen, då vi säger ”Lyft era hjärtan till Gud. Våra hjärtan är hos Herren.”

Nåja, så långt ganska mystiskt och teologiskt tungt. Men vad ska vi göra av detta i det kristna livet? Vår tillbedjan formar oss. Våra böner formar oss. Och sättet vi förstår vårt gudstjänstfirande formar oss. Vi blir en sådan kyrka som vi lever och tänker. Om vår bön verkligen är att Guds namn ska helgas i hela skapelsen och i våra liv, då lägger det en riktning för vår vardag.

Det är den riktningen som Johannes bereder och som Sakarias prisar Gud för. En väg som för till Kristus. Han som är Guds Helige. Då vi tillber och helgar Guds namn fylls våra liv av det himmelska ljuset, som finns hos Herren. Och det ljuset förmår lysa upp hela vårt liv: till läkedom, till omvändelse, till kraft, till frid. Det är ett liv som samtidigt är världens enda hopp, men som kan kännas fruktansvärt för den som träder in i det. Det livet för syndens verklighet i dagen. Inte nödvändigtvis offentligt, men i alla fall för en själv. Det är kanske bara så att det ofta känns som att alla känner till ens brister, då de uppenbaras för en själv. Bönen om att Guds namn ska vara heligt bland oss för oss in på djupa vatten, för det är en kallelse in i Guds rike. Det är samtidigt omvändelsens väg och det verkliga livets väg.

Förkunnelsen om Guds rike var Jesu hjärtesak. De flesta av hans liknelser beskriver hurudant Guds rike är och hans första predikotema är Guds rike. Han säger att det är nära, att det är ett gott budskap och att omvändelsen är en del av livet i det. Om livet får en ny kung, är det att förväntas att något ändrar.

Det är ändå förunderligt att Gud inte väljer den världsliga maktens väg för att etablera sitt rike. Utan han sänder sin Ande att bo i våra hjärtan. Det dop vi lever under är inte ett dop som främst bygger på vår omvändelse, utan ett dop som bygger på Guds nåd i Kristus. Det är genom nåden som Gud blir kung över våra liv och hans rike etableras. Det är genom Guds godhet mot oss som vi finner det i oss att be att hans namn ska helgas. Det är genom den kraft som Anden ger som vi kan leva i ljuset.

Förvisso kommer livet att kräva mycket av oss alla. Men Guds rike är nära. Och Guds hjälp är nära. Då vi idag samlas kring nattvardsbordet är det igen en påminnelse om hur nära Kristus kommer oss. Han delar allt med oss. Livets fullhet i det svåra och i det glada. Och vad annat kan väcka i en människa en bön om att Guds namn ska vara heligt? Vad annat kan väcka i oss en lovprisning som Sakarias eller en tjänstvillighet som hos Johannes?

För Kristi skull är vi fria att leva i det himmelska och livgivande ljuset. Att leva i Guds rike. Vägen är beredd. Guds nåd är synliggjord. Dopet vittnar om det, nattvarden vittnar om det, ja hela skapelsen är full av hans härlighet. Guds rike är nära och Kristus säger till oss en och var: ”Följ mig!”

Trons vi

12/05/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 14:7-9
Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.

Andra läsningen
Ef. 1:15-23
Jag upphör aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Evangelium
Joh. 17:18-23
Jesus bad och sade:
”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Predikan

Denna söndags evangelium är ett av de skriftställen som utmanar min tanke. Varför detta? Jo, den ena raden som finns där: då Jesus ber för att vi ska vara ett med honom och varandra, ska vara tecknet för världen att han är sänd av Fadern och att han har älskat världen. I en tid då människor allt mera isoleras från varandra, går in i filterbubblor, då det är enkelt att grunda egna gemenskaper med dem som tänker lika som en själv, är denna Jesu bön en stor utmaning för kyrkan.

Vi är samlade idag i väntan på den helige Ande. Detta är den sista gudstjänsten innan pingst. Det är det som vår första läsning talar om. Bilden med det grönskande och det flödande vattnet signalerar just det liv som Anden ger. Men vad lär kyrkan om Anden, egentligen? Vad är det vi väntar?

Trosbekännelsen talar om den helige Ande i sin tredje artikel. Anden verkar i oss så att vi blir en helig allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. En kristen som lever i Anden rotas alltså i kyrkans gemenskap. Vi känner ingen kristen tro som lever isolerad från församlingen. Visst kan det finnas undantag, men för den allmänna förkunnelsens del måste vi utgå från detta.

Det är följaktligen viktigt att vi möts, delar livet och firar gudstjänst tillsammans. I det att vi gör det verkar Anden i oss. Där två eller tre är samlade, är Kristus bland oss. Och det är Kristus som är kroppens huvud. Utan honom kan vi ingenting göra.

Det är detta som utmanar det individualistiska sinnet. Jag och min Gudsrelation är inte i centrum. Den kristna trons liv handlar inte främst om vad jag håller för sant och gör i min ensamhet. Den kristna tron handlar om att vandra tillsammans med Jesus och varandra, i bön om hans Andes närvaro och utrustande. Tillsammans. Kristus är trons centrum och vi är ett i honom. Andra läsningen talar om kyrkan, med Kristus som huvud, som fullheten av den Gud som uppfyller allt. Guds fullhet finns i oss.

Detta trons vi får vi inte låta falla i glömska. Gemenskapen bär då vi har det svårt, gemenskapen delar vår glädje och sorg. Och den gemenskap som riktar sin blick till Kristus finner nåd och frid.

På mors dag är det värt att notera familjens vikt i det hela. En familjs mödrar och fäder har en särskild kallelse i att vårda familjens enhet och att arbeta för att familjen mår bra. Det är inte alltid en lätt uppgift. Det kräver ödmjukhet och tålamod. Inte bara en gång utmanar det vår mildhet mot varandra. Därför är bönen om Andens närvaro så viktig för de kristna.

Kom helig Ande, att utrusta oss för kärlekens liv. Kom helig Ande, att göra oss till ett. Till att kalla oss ut ur våra egna bubblor och åsiktsgemenskaper, till något större och vackrare. Gör oss till kyrka, både då vi är hemma och då vi samlas till gudstjänst.

Vi har i dagarna samlat sommarskriftskolan konfirmander till undervisning. En viktig del av den undervisningen är att tolka skapelseberättelsen och förstå dess budskap. Ett av dess budskap är att då synden träder in i världen åtföljs den direkt av rädsla. Rädsla att visa sig själv för den andra sådan man är (de döljer sin nakenhet med löv) och rädsla för Gud (de gömmer sig för honom i trädgården). Väntan på den helige Ande är väntan på den kraft som driver bort denna rädsla ur våra liv.

Den kristna tron och församlingens gemenskap, då den fyller sin uppgift, erbjuder oss en plats där rädslan inte behöver vara det främsta motivet. Här ska man inte behöva fundera på vad folk ska tycka eller huruvida man är välkommen. Andens verk är den gemenskap som söker Guds nåd tillsammans. Vi lär oss att bli medvandrare på vägen till den nya himmel och jord som Anden vittnar om.

Och det är denna skola som blir vårt vittnesbörd för världen. En kyrka som växer i enhet är det som vittnar för världen om Faderns kärlek. Då vi, i vår ofullkomlighet, vandrar tillsammans i bön om Anden, förverkligas Jesu ord: ”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Så kom, helig Ande, och ge oss den enheten. Fullkomna din kyrka i Kristus och låt oss bli ett vittnesbörd för din kärlek till alla människor. Amen.

Oroa er inte

21/04/2024 av Niklas 1 kommentar

Texter

Första läsningen

5 Mos. 30:19-20

Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Andra läsningen

Hebr. 11:2, 13-19

För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.

Evangelium

Joh. 14:1-7

Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan

Känn ingen oro. Det är så långt jag kan se ett av de centrala nyckelorden för att komma åt innebörden i dagens läsningar.

Jesus ger löfte om något som ska komma. Om en himmelsk tillvaro. Om de många rum som Faderns hus har. Han bereder en plats för oss dit och han själv är vägen. Han gör något som Gud brukar göra. Han ger löften. Och liksom Gud i gamla testamentet kommer också Jesus att sluta ett förbund över de löften han gett. Var inte orolig.

Men det är inte lätt att förtrösta. Dagens andra läsning är ett stycke ur en bit som ofta fått rubriken ”trons förebilder”. Vi påminns i båda våra läsningar om Abraham och Isak. Denna svåra berättelse i vår tradition om en fader som är beredd att offra sin son. Oroade han sig inte? Han, trons förebild Abraham, fanns det inget i honom som ifrågasatte det bud han tagit emot från Herren?

Senare säger Mose till Israel: ”Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.” I efterhand ser han på Abraham och Isak och vet att det gick väl. Men Abraham, vad tänkte han?

Det är möjligt att Abrahams liv så långt hade förberett honom på vad som skulle komma. Då vi möter honom första gången i skrifterna dyrkar han avgudar i Ur. Han är inte på rätt plats och han sysslar med fel saker. Utgångsläget är dåligt. Men Herren kallar honom därifrån. Abraham får budet: ”Gå!” Lämna det som du har för handen och följ mig. Och han följer.

Då Abraham uppmanas ge ifrån sig Isak är det inte första gången Gud prövar hans tro.

Det går vidare. Abraham får löften om avkomma, om att alla folk ska välsignas genom honom. Men han har inga barn. Han har ingen son. Men han ifrågasätter inte Guds löfte. Han har erfarit Guds trofasthet. Han tror.

Men det tar länge. Och mycket går annorlunda än vad som kanske var tänkt. Och Abrahams hustru Sara har blivit gammal. Men Gud står fast vid sina löften. Fastän vi läser att ”Sara log”, som om hon inte riktigt kunde tro det mera. De får en son. Löftet uppfylls.

Och en tid efter det möter vi Abraham och Isak i den berättelse som hänvisas till i Hebreerbrevet idag. Abraham har vandrat med Herren länge nog och på ett sätt som gör att han kan tro. Han oroar sig inte för hur det ska gå. Han har erfarit Herrens trofasthet. Om det så krävs kan väl Gud ge tillbaka Isak från det döda.

Jesus säger idag till sina lärjungar: ”Om ni har lärt känna mig har ni också lärt känna min fader”. Har vi lärt känna Jesus så att vi inte grips av oro? Vad innebär en sådan tro på honom?

Den första läsningen utmanar: ”Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”

”Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.”

Att välja livet. Jesus är livets väg. Han är den som visar oss förlåtelsens väg och den sanna kärlekens väg. Liksom Abraham kallas från Ur, att vandra till nya platser, får också vi kallelsen. Och den är oberoende av vår omständighet idag. ”Oroa er inte, följ mig, tro på mig”. Det räcker.

Och vägen är beskriven: Lyssna till honom och håll dig till honom. Det är nästan som om mässans centrala delar är beskrivna här. Ta del i ordet och sök dig till mötet med Jesus i nattvarden. Men det är kanske inte det främsta budskapet. Det handlar om att leva trons liv. För trons lydnad väcker förtröstan. Den som tror i det lilla lär sig att tro i det stora.

Nåden blir verklig då vi lever i den. Det är så vi lär känna den outgrundlige, Gud Fadern – då vi söker honom som har gjort honom synlig. ”Den som lär känna mig, lär känna min fader”, säger Jesus. Då vi söker honom, följer honom och väljer att lyda honom. Då kan Guds väsen bli klart för oss. Och då kan vi erfara det liv som Gud i sin nåd vill ge oss alla för intet. Det beslutet leder till livet. Och dess inbjudan är klar: Oroa er inte. För Jesu skull och i förtröstan på honom kommer allt att gå väl.

Han banar väg för oss

24/03/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10 (samma text som i första årgången)

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
Fil. 2:5-11 (samma text som i första årgången)

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Matt. 21:12-17 (18-22)

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
(När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet. Lärjungarna häpnade och sade: ”Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?” Jesus svarade: ”Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.”)

Predikan

Jag vill inleda idag med att tala om vad Kristus kunde ha gjort, men inte gjorde. Våra två första läsningar betonar hur han väljer ödmjukhetens väg. Sen kommer evangeliet, som kanske tycks stå i en viss spänning med dessa två. Var är den ödmjuka och milda frälsare vi hört om såhär långt?

Kyrkans fäder har kommenterat detta och gett följande förklaring: Det handlar om att Kristus skall visa vilken makt han har men inte brukar.

Då han röjer upp i templet reagerar han mot att man handlar med folks moraliska övertygelser. Då någon kommer för att sona sina synder, gör någon annan pengar på det. Jesus ställer sig på den utsatta människans sida. Den som är bunden av synden ska inte åter utsättas för prövningar och hinder på sin väg. Den ska inte dubbelt bestraffas. Vägen till templet ska vara öppen, inte kantad av ekonomiska frågor om vilket offer man har råd att köpa.

I berättelsen med fikonträdet ser vi den domsmakt som Kristus har, men som han aldrig i evangelierna riktar mot någon människa. Inte ens mot den som förråder honom. Också till människorna hade Kristus kunnat säga: ”Du ska inte bära någon frukt”. Och då orden hade kommit över hans läppar hade det blivit sant. Men han gör inte det. Däremot uppenbarar han det faktum att han har den makten då han talar till fikonträdet.

Här är evangeliets kärna för oss denna dag. Och här är den mildhet vi lärt oss att förvänta från Kristus. Han visar sin makt. Han påtalar vad som är fel. Men i mötet med den enskilde syndaren avhåller han sig från att ta fram det gudomliga majestätets rätt att fälla domen. Istället söker han bana en väg för den lilla människan till att få saker ställt i ordning med Gud.

Så kommer han i ringhet. Och Sion jublar i glädje över den räddare som förintar stridsvagnarna i kraft av kärlek och ödmjukhet. Han tar tjänares gestalt och lider själv för sina lärjungars och hela mänsklighetens skull.

Så jublar vi och tackar denna kväll, då vi inleder den stilla veckan, för vi vet att hans val att stå på vår sida blir en väg till livet för alla människor. Sådan är den verkliga upphöjelsens väg. Den som bär sitt kors, den som genom dopet och tron delar Kristi lidanden, den ska också få erfara glädjen att bli upprättad och uppstånden tillsammans med honom.

Det är en utmanande tid att leva som människa. Enligt alla slags mätare är vi friskare, tryggare och gladare än någon generation innan oss. Men samtidigt når oss kunskapen om allt slags lidande mycket effektivare än innan. Vi lever medvetna om alla slags hotbilder – ekonomiska kriser, krig, familjer som har det svårt. Vi är medvetna på ett sätt som aldrig tidigare. Och liksom kunskapen om gott och ont redan i skapelseberättelsen blir tecknet för syndens inträde, så inser vi att mycket av vår kamp som människor idag handlar om vår kunskap. Kunskap om det onda som kan drabba oss och det goda som vi saknar.

Fastetiden bjuder oss att vandra med Kristus och varandra längs denna lidandesväg som vi alla delar. Då vi nu träder in i stilla veckan får vi alla kvällar fram till långfredagen mötas kring Kristi lidande – ett lidande som är vårt allas. Samtidigt är hans lidande hans eget, liksom all vår motgång är vår egen. Dessa berättelser bjuder in oss att bli människor. Att dela varandras bördor och att vandra den rätta vägen tillsammans. Det finns ett helande i att vandra med Kristus på detta sätt. Då vi följer honom sätts också våra motgångar in i ett större perspektiv. Han bär våra bördor. Genom hans sår blir vi helade. Han säger att han ska skänka oss vila och frid, men också att vi ska följa honom. Det är vägen som den kristne står inför. Och i liturgin gestaltar vi det genom att vandra med honom under veckan som kommer.

Han har gjort vägen gångbar för oss. Vi får komma till templet, till det allra heligaste. Vi behöver inte frukta att fikonträdets dom faller över oss. Istället får vi möta honom som ser på oss i kärlek. En kärlek som håller i alla lidanden och som besegrar alla välden och makter som försöker hindra den. En kärlek som håller genom själva döden, in i uppståndelsens glädje. Och igen gestaltas detta i liturgin idag, då nattvardsbordet dukas och vägen är öppen till Gud själv. Till honom som är livets bröd och frälsningens vin. Där samlas alla de som är döpta till honom och som vill följa hans väg.