Gud möter oss där vi är

23/08/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Job 42:1-6

Job svarade Herren:
Jag vet att du förmår allt,
inget du föresatt dig är omöjligt för dig.
”Vem är du som döljer min visa plan
med ord utan förnuft?”
Ja, jag har talat om det jag inte begriper,
det som är för högt för mig,
det som jag inte vet något om.
”Lyssna nu, så skall jag tala,
ge mig besked när jag frågar!”
Förr hade jag bara hört om dig,
nu har jag sett dig med egna ögon.
Jag är tillintetgjord och ångrar mig,
i stoft och aska.

Andra läsningen
Rom. 7:14-25

Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

Evangelium
Matt. 21:28-32

Jesus sade till översteprästerna och folkets äldste:
”Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick.
Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville? ”De svarade: ”Den förste.”
Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.”

Predikan

Vi bär ofta på frågor om vårt eget värde. Ibland ligger frågan så djupt inne i oss, att vi inte ens förmår förstå att den finns där. Istället driver den oss i våra livsbeslut på sätt som vi själva inte märker. Många gånger hänger dessa frågor samman med liv som inte blev som vi hade tänkt dem, med återkommande misstag och felsteg som vi inte tycks få bukt på och till onådda ideal.

Då vi ställer oss frågan på det andliga planet kanske vi ifrågasätter vår egen tro eller ifrågasätter om Gud vill ta emot mig sådan jag är.

Det är enkelt att tänka att Gud först vill se förbättring och att vi sedan kan få allt det goda han har i förvar för oss. Men läsningarna idag inbjuder till ett annat perspektiv. Det är i trons kärna att Gud möter människor som de är, inte sådana de borde vara.

Första läsningen är ur Jobs bok. Job har kämpat med sitt lidande i 42 kapitel då vi möter honom. Han har argumenterat med Gud och människor. Han har ropat ut sin frustration. Han har suttit i säcktyg och aska och vänt sig bort från alla människor. Han har avkrävt Gud på svar om allt det onda han har fått utstå.

Då Job möter Gud får han inte alla svar. Han kommer heller aldrig att kunna gå tillbaka till livet som det var innan eländet. Men, i mötet med Gud händer något. Jobs fokus skiftar, hans uppmärksamhet riktas bort från det onda och han förundras. Han vinner en ödmjukhet, som inte är någon slags jante-tänkande där han ser ner på sig själv, utan en ödmjukhet som kommer av att möta den Helige. ”Jag har talat om sådant jag inte begriper … Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.” Gudsmötet är omvälvande.

Nu vet Job att han inte vet allt eller förstår allt. Men istället för att bli sårad, skamsen eller undflyende, blir han fri. Han behöver inte låtsas förstå eller tänka lite hårdare. Han får komma till Gud som han är. Och i sin förvirring och sin vrede möter Gud honom. Trots hans sår och elände och alla de frågor och anklagelser som kommit ur det, vänder sig Gud inte bort från Job.

Vår tro börjar inte i att vi förstår allt. Eller ens i att vi omfattar allt som kyrkan lär. Den börjar i att Gud vänder sig till oss. Vi befrias från alla försök att leva upp till någon särskild standard. Inte ens Job, om vilken det skrivs att han är rättfärdig, har alla svar. Men ändå vänder sig Gud till honom.

I den andra läsningen tecknas en liknande bild. Aposteln Paulus lägger ord på något som alla människor någon gång erfarit: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte.” Det är lätt att känna igen sig.

Jag tänker på våra ansträngningar att vara lite mera tålmodiga, att be mera regelbundet, att komma oss ut bland folk eller ut i naturen. Vi alla vet att vi borde prioritera viktiga saker. Men ändå faller man tillbaka i sina gamla mönster om och om igen. Paulus ord fångar den kamp som finns i varje människa.

En viktig poäng här är att inse att Paulus inte älskar synden. Han älskar Gud, men lyckas inte nå det liv som han förknippar med sin gudskärlek. Han vill följa Kristus, men ändå faller han. Och genom så mycket av sina brev försöker han fånga in denna svåra dynamik: Kristus har befriat honom, men ändå snärjs han om och om igen. Den ena stunden är det lagen och laggärningarna. Den andra är det köttet som i sin frihet väljer det som inte är rent. Om och om igen är det hinder på hans väg mot helgelse. Om och om igen känner han stynget av misslyckande och otillräcklighet. Arma människa, vem skall rädda honom?

Han säger inte: ”Jag har löst detta”. Paulus, denna mästerlige teolog och lärare, som lägger ord på så mycket av vad Kristus gjort och gör bland oss. Han kämpar. Och hans budskap är inte att vi bara skall skärpa oss. Hans budskap är att Kristus har räddat oss.

Vad säger då Kristus till oss idag? Han framställer en liknelse med två söner. Den ena säger nej. Den andra säger ja. Men den som först säger nej blir slutligen den som utför arbetet. Den som sade ja går aldrig till vingården.

Det är en bild av översteprästernas och de äldstes fromhet. De håller sig till sina traditioner och diskussioner, samtidigt som Guds rikes arbete förblir ogjort bland dem. De ärar Gud med sina läppar, men söker inte det liv som Gud kallar till. Därför går Guds ageranden förbi dem, om och om igen.

I sin liknelse låter Jesus den som säger fel saker leva det rätta livet. Det är en av Jesu vändningar, vilket är ett återkommande tema i liknelserna, då han ofta lär oss om de första och de sista, de stora och de små. Här fångar han något av den yttre fromheten i förhållande till den verkliga nåden.

Därför pekar han på de prostituerade och på tullindrivarna som kommer in i Guds rike. Varför? Inte för att de säger de rätta sakerna, utan för att de längtade efter nåd. Då Johannes döpte, då sökte de sig till honom. De kände igen nådens sändebud, för de ägde samma ödmjukhet som Job. De ägde samma djupa längtan om räddning som Paulus. Vad de inte hade, var en fasad av fromhet som hindrade dem. De hade inget religiöst bygge att gömma sig bakom.

Översteprästerna sade alla rätta saker. Men deras hjärtan var stängda. Den förste sonen säger att han inte vill, men sedan inser han att hans insats behövs. Den andra lovar mycket, men längtar inte efter att få se faderns vilja förverkligad. Då Jesus frågar vem som gjorde faderns vilja är svaret tydligt. Gud söker inte perfekta människor, utan sanna.

Därför är frågan om vårt värde inför Gud aldrig en fråga om bedrifter. Gud möter oss sådana vi är. Job fick ropa ut sina frågor och sitt lidande. Paulus fick fortsätta sin tjänst trots sina misslyckanden. Tullindrivarna och de prostituerade behövde inte dölja vem de var.

Samtidigt förblir ingen av dem som de var innan mötet med Gud. Gudsmötet förändrar en människa. Ibland sakta och med tid, ibland radikalt. Job fick nya ögon för Guds storhet. Paulus finner hopp och glädje i Kristus. Syndare blir lärjungar. Den som först svarar nej går till vingården för att arbeta. Gud älskar oss sådana vi är, men han älskar oss också så mycket att han förbereder en väg framåt.

Det som liknelsen förmedlar åt oss är skillnaden på det som görs för evangeliet och det som görs för att framstå som from eller kapabel. Ur vårt inre stiger ofta viljan att först bli bättre, så att vi kan känna oss älskade. Men evangeliet säger att Gud älskar oss – och därför kan vi förvandlas.

Idag träder vi fram till Kristi altare, inför Guds ansikte, inte för att vi lyckats eller för att vi förstått eller för att vi gjort allt rätt. Vi kommer inför Guds ansikte därför att Jesus tar emot oss. Liksom han mötte alla dem vi mött genom dagens läsningar. Gud tar emot människor som inte räcker till, människor som behöver nåd. Guds rike är fullt av sådana.

Iklädd rättfärdighetens mantel

21/06/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 61:10-11

Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rättfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk.

Andra läsningen
Rom. 4:1-8

Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. Salig den som Herren inte tillräknar synd.

Evangelium
Luk. 15:11-32

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset, hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Predikan

Då sommaren står i sin fulla grönska och solen lyser över oss är det ganska lätt att känna att livet går bra. Solen lyser. Fåglarna sjunger. Naturen visar upp sina vackraste sidor. Kanske tänker vi att ”såhär borde livet alltid vara”, då vi samlas till gudstjänst här med goda vänner.

Och förvisso ligger det något i det. Gud hade tänkt det så. Vi hörde i första läsningen att Gud ger livet och att han låter rättfärdigheten spira. Gud vill det goda livet. Han vill att vi ska fröjdas och leva i gemenskap med honom och varandra.

Samtidigt låter liknelsen om den förlorade sonen oss inte lämna det svåra orört. Mitt i det goda som finns omkring oss kan en människa också vara förlorad.

Sönerna i liknelsen lär oss något om hur livet kan bli. Den yngre vill gå sin egen väg. Han vill vara fri, obunden av faderns vilja och inflytande. Och till en början verkar hans nya liv också vara fyllt av frihet. Men snart har han förlorat allt. Han står där utan pengar, utan värdighet och utan riktning i livet. Han har förlorat sig själv.

Vi kan ha ganska lätt att känna igen oss i honom, då vi tänker på trons liv. För fastän de flesta av oss inte till det yttre har gjort en resa som hans, så har vi det i vårt inre. Vi har försökt klara oss själva: utan Gud och utan vänner. Vi har levt på avstånd och inbillat oss att avståndet är frihet.

Frestelsen till en falsk frihet kan också ligga nära då det till det yttre tycks gå bra. Då solen skiner över livet och vi erfar framgång. Ändå påminns vi av den andra läsningen att de egna gärningarna inte kan bli en grund för den sanna friheten. Våra egna gärningar kommer med sin egen belöning, men hur väl vi än tar hand om hem, ekonomi och relationer så är dessa inte eviga.

Också vi behöver komma till besinning, som den förlorade sonen i det främmande landet. Det handlar nämligen inte om hur väl vi förvaltar våra egendomar eller hur kapabla vi är i världens ögon. Vändpunkten kommer då sonen kommer till insikt. Han säger för sig själv: ”Jag har syndat.” För honom blir det början på något nytt.

Kopplingen till episteltexten finns där: Abraham blev rättfärdig, inte för de många gärningarnas skull, utan för att han trodde. Förvisso en tro som innebar lydnad till Gud, men inte en tro som byggde laggärningar. Det handlar inte om vad vi kan visa upp, utan det handlar om vem vi vänder oss till. Inte prestationer och bevis, utan förtröstan.

I sådan förtröstan söker den yngre sonen sig hemåt. Han vänder om från den riktning han tidigare valt. I ödmjukhet förbereder han sig för den stora bekännelsen. Han ska erkänna allt som gått fel. Men då överraskar Jesu liknelse. Fadern lyssnar inte till ett enda ord av sonens bekännelse. Istället rusar han honom till mötes, innan några ord blivit bytta.

Där hemma har fadern nämligen väntat. Inte kyligt och beräknande, inte cyniskt och överlägset – utan i omsorg, saknad och kärlek. Han springer sonen till mötes. Innan sonen hinner få ur sig sin bekännelse är han redan omfamnad.

Sådan är Gud. Han är inte den som står med armarna i kors, utan en far som längtar och möter. En fader som klär oss med sina vackraste kläder, fastän vi slösat bort alla gåvor han redan gett oss. Jesaja skriver: ”Han har klätt mig i rättfärdighetens mantel.” Sonen får inte bara förlåtelse, utan en helt ny klädnad. Han får tillbaka sin värdighet. Han får tillbaka sin familj och sitt sammanhang.

Men hur är det med den andra sonen? Han som vid första anblick gjorde allting rätt? Då hans broder kommer hem förstår han inte att det är orsak till fest. Knappast hade han heller förstått varför fadern sprang emot honom, om han hade varit där då brodern kom längs vägen. För honom handlar det om rättvisa. Om vad man har förtjänat.

På många sätt är det hans liv som utmanar mest. För hans synd är på något sätt rumsren. Vi förstår honom. Ofta då vi diskuterar denna liknelse med konfirmanderna ger de honom rätt. Det kan till och med vara utmanande att övertyga ungdomarna om att han också behöver omvända sig.

Men vad är ett liv levt i tyst besvikelse eller förakt? Att hävda sig själv genom att göra allt rätt, men sedan inte äga kärlek nog att förlåta och välkomna? Han har sannerligen gärningar att peka på, men det är inte nådens gärningar. Inte gärningar som man kan visa upp inför Gud. Här är det inte fråga om att ta till sig en ”låt gå”-mentalitet. Här är fråga om att en gemenskap gått sönder och att den som brutit kommit hem, beredd att om det krävs leva som slav. Den broder som lämnade familjen är inställd på att förtjäna sin plats, ända från den lägsta tjänarens roll. Men brodern som stannade har ännu inte nått den mognad som tron kallar till.

Han lever, på ytan, rätt. Men saknar glädjen över den som omvänt sig. Han är nära fadern rent fysiskt, men hans hjärta är långt borta.

Det som förenar dagens texter är glädjen. Glädjen i Gud. Glädjen över hans nåd. Och glädjen över att få välkomna syndaren hem. I himlen finns alltid en öppen famn och stor glädje över den som omvänder sig. Både för den som gått långt bort, och också för den som är stannat hemma, men upptäckt att gärningarna blivit viktigare än nåden.

För oss alla är detta evangeliets kärna. Någon är som den broder som gick långt bort. Någon är som den som stannade. Någon av oss däremellan. Men viktigast av allt är att Fadern gläds i oss alla. Han väntar. Han ser. Han springer.

Hos honom får vi den nya dräkten och festens glädje. Där får vårt liv spira i himmelsk rättfärdighet. Där får vi den salighet som denna världens sommar och soliga dagar i någon mån vittnar om.

Sedd av Gud (del II)

14/06/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Jag predikade över samma text först på konfirmationerna (se del I) och senare på kvällen vid Hospitalskyrkan i Kronoby.

Texter

Läsning
1 Kor. 1:26-31

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Evangelium
Luk. 19:1-10

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Predikan

Dagens evangelium är på ytan en enkel berättelse.

En man vill se Jesus. Han lyckas ta sig upp i ett träd. Jesus ser honom, talar till honom, och går hem till honom.
Men kyrkan har alltid utläst ett större djup i dessa händelser.

Evangelisten Lukas låter oss förstå att det inte är Sackaios som först ser Jesus. Hur skulle Sackaios ens veta hur Jesus såg ut? Nej, Jesus såg Sackaios. Det är där allt börjar. Inte i människans sökande, utan i Guds blick.

Kristus ser på oss med en blick som är mycket olik vår egen. När vi ser stannar vi ofta vid det yttre. Vi ser det som har varit. Vi ser det som har blivit fel. Men när Kristus ser en människa, då ser han något mer. Kyrkofadern Kyrillos skriver att han ser med en mänsklig blick men också med en gudomlig. Han ser inte bara vad människan är, utan vad hon är kallad att bli.

Detta blir tydligt i dagens evangelium. För utåt sett är Sackaios inte en förebild. Han är tullindrivare. Han är rik. Han tillhör dem som andra ser på med misstänksamhet och förakt. Men han vill se Jesus. Det är en till synes liten sak, men samtidigt startskottet för något helt nytt i Sackaios liv.

Men han kan inte. Folkmassan står i vägen. Kyrillos förkunnar att detta inte bara handlar om människor som står tätt. Det handlar om det som fyller människans liv: det som binder henne, det som stör, det som skymmer sikten. Sackaios “korthet” är inte bara fysisk. Den är också andlig. Han förmår inte det han vill i sig själv.

Och därför gör han något märkligt. Han springer före. Han klättrar upp i ett träd. Det är inte värdigt. Det är inte anständigt. Det är, ur världens perspektiv, dåraktigt.

Där finner vi en övergång mellan evangeliet och dagens läsning. Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. Det som är svagt utvalde Gud. Det som inte räknas just det tar Gud i sin tjänst.

Sackaios stiger upp i trädet. Och i denna rörelse förmedlas också en andlig verklighet. Människan kan inte möta Kristus om hon inte är beredd att bryta med det som binder henne vid det gamla. Hon måste vara beredd att klättra upp i trädet. Hon måste lämna det som tynger henne vid jorden bakom sig. Hon måste vara beredd att se dåraktig ut. Det handlar om att avstå. Om att omvända sig och börja ett nytt liv. Det ser inte alltid ut som styrka i världens ögon. Men bara i sådan beredskap kan det sanna och livsavgörande mötet med Kristus ske.

Och då, när Sackaios sitter där, sker det avgörande. Jesus ser honom. Det är inte längre bara människan som söker Gud. Nu är det Gud som möter människan. Och han kallar honom vid namn: “Sackaios.”

Nu är vi vid evangeliets kärna. Inför Gud är ingen anonym. Ingen reducerad till sin historia. Ingen definierad enligt sina misslyckanden. Gud känner oss. Och när han kallar, kallar han vid namn.

Han säger: “Skynda dig ner.” I den andliga läsningen tycks det ett märkligt ord. Inte: stanna där uppe. Inte: du har nått fram. Utan: kom ner. För mötet med Kristus sker inte i människans ansträngning, utan i hans närvaro. Det är inte det att vi klättrar upp, som längs en stege till himlen. Det är det att vi är nyfikna på vad Jesus vill säga oss. Mötet med honom sker i det verkliga, med fötterna på jorden. Inte i strävan bort från verkligheten.

“I dag skall jag gästa ditt hem.” Kristus träder in i hans liv. Välkomnas. Till Sackaios köksbord. Till det vanliga livet. Och först då sker förvandlingen. Sackaios börjar ge tillbaka. Han börjar leva annorlunda. Men det är inte orsaken till att Kristus besöker hans hem. Det är frukten av att Jesus redan är där.

Det kristna livet börjar inte i vår förmåga. Det börjar i Kristus. Som aposteln låter oss förstå är han vår vishet, när vi inte förstår. Han är vår rättfärdighet, när vi har brustit. Han är vår helighet, när vi inte förmår leva som vi borde. Han är vår frälsning.

Och därför återvänder vi till detta enkla men samtidigt outtömliga: Gud ser oss. Inte ytligt. Inte på avstånd. Utan i och genom sin Son. Med den blick som samtidigt avslöjar och helar. En blick som kallar oss att välkomna honom, lära av honom och låta livet förnyas genom honom.

Det sker nu. I dag har räddningen nått detta hus. I dag ser han oss. I dag kallar han oss. I dag vill han träda in i våra liv. I dag vill han dela bord med oss.

Vi är inte samlade som en skara som har nått målet, som har klättrat upp för himlastegen. Nej, vi är sådana som har blivit funna, sedda och kallade.

Människosonen har kommit för att söka det som var förlorat och rädda det.

Sedd av Gud (del I)

14/06/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Jag predikade över samma texter senare på kvällen i Hospitalskyrkan i Kronoby (se del II).

Texter

Läsning
1 Kor. 1:26-31

Evangelium
Luk. 19:1-10

Predikan

Kära konfirmander,
Kära vänner och familjer samlade till mässa idag,
Kristna församling,

Idag är det mycket som syns. Många yttre tecken på att något alldeles särskilt håller på att hända. Vi är många, flera av oss är iklädda de vita skrudarna, kyrkan är i festdräkt: den vita liturgiska färgen, Kristusljuset, blommorna. Vi firar. Dagen är stor.

Men mitt i allt detta nås vi, liksom Sackaios, av något ännu större: Gud ser oss.

Han ser inte till det yttre. Han ser människan – vår glädje och våra styrkor, men också våra frågor, sorger och vår osäkerhet. Med mildhet och omtanke ser han vår längtan, våra drömmar, och det som vi inte låtit någon annan få veta.

Det är just detta vi möter i evangeliet idag. När Jesu blick når Sackaios där han sitter uppkrupen i trädet, ser han inte bara vem han har varit. Han ser vad han kan bli. I folkets ögon var Sackaios förmodligen inte en god människa. Tullindrivarna var ökända för sin korruption och sitt falska spel. Men i Jesu ögon är Sackaios utvald och älskad.

Jesu blick stannar inte vid det svåra, inte vid synd och misslyckanden. När Gud ser på en människa ser han hennes framtid. Och i honom är framtiden ljus – fylld av glädje, kärlek och frid.

Och här blir Sackaios också en bild för oss. När vi ser på honom – eller på andra, eller kanske på oss själva – ser vi ofta det som är brustet. Vad som känns svårt varierar från människa till människa. I Sackaios fall träder några motiv fram: han har pengar, men inte gemenskap. Han har makt, men inte respekt. Det verkar inte vara väl ställt med hans själ.

Så kommer Jesus till staden. Sackaios nyfikenhet väcks. Han vill se honom. Men han är för kort. Folket står i vägen. Då gör han något oväntat: han springer före och klättrar upp i ett träd. Det är nästan komiskt – men samtidigt djupt mänskligt. Kanske känner vi igen oss.

Vi längtar också efter att få se något större. Kanske vill vi möta Gud – eller åtminstone ana honom på avstånd. Men så mycket tycks stå i vägen. Sällan är det en folkmassa. Oftare handlar det om våra egna tankar: “Jag är inte tillräckligt from” eller “Kyrkan är inte riktigt min grej” eller “Jag har inte levt som man borde.”

Men evangeliet överraskar oss. Det börjar inte med att Sackaios ser Jesus. Det börjar med att Jesus ser honom. Djupast sett är det alltid Gud som söker oss först.

Sackaios kanske hoppades på att få se Jesus på avstånd. Men Jesus stannar upp, ser honom – och möter honom. Han kallar honom vid namn. Inte “du där” eller “tullindrivare”. Han säger: “Sackaios.” För Gud känner oss. Han vet vem vi är. Han vet vad vi bär. Och han vet vad vi kan bli.

Konfirmander, detta handlar också er dag om. När ni idag står inför Gud, är ni inte bara en grupp ungdomar. Inte bara namn i en lista. Ni är var och en sedda. Var och en kallade vid namn. Detta understryks redan vid dopet. Och som för Sackaios, så bjuder Jesus sig in i era liv.

Idag får ni bekänna tron tillsammans med församlingen och ge ert svar på den kallelsen. Det står att Sackaios tog emot Jesus med glädje. Och jag hoppas att ni har fått ana något av den glädjen under året. Det är en glädje att bli sedd av Gud.

Ensimmäisessä lukukappaleessa kuulimme, että mikä maailmassa on vähäpätöistä, sen Jumala valitsi.

Maailmassa arvostetaan usein voimaa, kauneutta ja menestystä. Mutta Jumala ei katso näihin. Hän kutsuu meitä rakkaudessa.

Kristuksessa meillä on kaikki:
hänessä on viisautemme, vanhurskautemme, pyhityksemme ja lunastuksemme.

Kun emme tiedä mitä tehdä – Kristus on viisautemme.
Kun emme saa korjattua sitä mikä on mennyt rikki – Kristus on vanhurskautemme.
Kun emme jaksa elää oikein – Kristus on pyhityksemme.
Ja kun synti, pelko tai häpeä sitoo meitä – Kristus on lunastuksemme.

Kristinusko ei ole sitä, että näytämme muille kuinka erinomaisia ihmisiä me olemme. Kristinusko on sitä, että Jumala näkee meidät, ja hänen katseensa on täynnä armoa ja rakkautta. Hänen armonsa ei jätä meitä, vaan rakkautensa tähden hän suo meille uuden elämän. Sakkeus, tämän päivän evankeliumissa, tavattuaan Jeesuksen, ottaa tehtäväkseen korjata tekemänsä vääryydet. Tämä uskon hedelmä tulee tietysti tuomaan mukanaan myös paljon sellaista mitä Sakkeuksella ehkä ei aikaisemmin ollut: arvostusta, kunnioitusta, ehkä jopa anteeksiantoa ja ystävyyttä.

Men det avgörande är inte vad Sackaios gör. Det avgörande är vem som ser honom. När Jesus möter honom, förvandlas hans liv. Nåden väcker något i honom. Han börjar reparera det som gått sönder. Inte för att bli älskad – utan därför att han redan är älskad.

Budskapet till oss är inte: “Kom när ni har alla svar.” Nej. Budet är: Gud ser er nu. Och hans blick är fylld av kärlek.

Och därför får vi säga:

Idag ser han oss.
Idag kallar han oss.
Idag kommer han till oss.
Idag delar han sin måltid med oss.

“I dag har räddningen nått detta hus.”

Den dagen är också vår dag. Här och nu händer samma sak som i evangeliet. Jesus möter oss. Han talar till oss. Han bjuder in oss.

Ingen av oss går härifrån färdig. Men vi går härifrån sedda. Vi går härifrån kallade. Vi går härifrån burna av Kristus.

Konfirmander,
Ni får bära Kristi ljus i världen. Om ni känner er små – minns Sackaios i trädet. Om ni känner er osäkra – minns att Gud ser er med kärlek. Er framtid vilar inte på er egen styrka. Den vilar på att Gud älskar er.

Må hans nåd och frid vara med er i livets alla skeden.

Gud bevarar liv mitt i döden

28/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Mos. 1:22-2:10

Farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.”
En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.
Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.”
Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” – ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon.

Andra läsningen
1 Petr. 4:12-16

Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.
Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er. Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.

Evangelium
Matt. 2:13-21

När stjärntydarna hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.
När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.
När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.” Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land.

Predikan

Denna söndag lever i spänningen mellan julens glädje och de mycket utmanande texterna som påminner oss om det onda i vår värld. Det kan fort tyckas att den andliga skatten vi äger i Kristus inte är mycket värd i mötet med texter om föräldrar som måste förlora sina barn. Vi utmanas att se hur Gud, trots allt det onda, låter både Mose och Jesus klara sig undan förföljelserna för världens skull. Julens motiv kan anas: ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Vi inleder idag vår vandring med gudsfolket hos Mose. Berättelsen är bekant för många som en inledning på Israels folks befrielse från slaveriet. En slags prolog, som vi kanske inte stannar upp för i sig, utan istället har vi siktet på vad som ska komma. Idag delar vi ändå denna erfarenhet med Moses mor och syster. Det är inte svårt att föreställa sig en mycket svår kamp. Först håller modern pojken gömd i tre månader, under ständigt hot om att förlora barnet till slavdrivarnas våld. Beslutet fattas att lägga honom i en korg i Nilen. Och pojkens syster följer noggrant händelserna. Det måste ha varit en förfärlig stund, då ens son och bror överges till vattnets våld.

I detta mörker föds Mose. Men samtidigt anar vi ljuset, i moderns beskydd, i systerns kärlek. Och det är just kärleken som väcker lidandet hos dessa kvinnor som följer Mose till Nilen. Och samtidigt som Mose livsöde är grymt, särskilt i detta skede, ser vi hur kärleken verkar Guds vilja genom hans mor och syster. Modern gör sitt allt för att beskydda honom. Systern vill inte släppa honom.

Vi ser också en glimt av ljuset hos Faraos dotter. Hon fylldes av medlidande med honom och ville inte se honom lida. Å ena sidan tänker jag att kanske hennes hjärta ännu inte var förhärdat av den värld hon levde i, kanske var det ett sätt som Gud kunnat låta sin nåd bära frukt i Faraos palats. Å andra sidan tänker jag att hon också delar det mod som krävs för att göra det goda. Säkerligen tog hon också en risk genom att kringgå Faraos befallning.

Något av detta är ju vad den andra läsningen också talar om. Det finns ett eldprov för tron. Det är att vänta att vi utmanas av världens omständigheter. Gud använder sin församling, oss vanliga människor, för att förverkliga sin goda vilja. Jag föreställer mig att Moses mor var så bruten av sorg att hon inte kunde stanna kvar vid floden. Systern däremot hade ännu den tro och det hopp som finns hos barnen. En påminnelse om att Jesus säger att vi ska bli som barn är på sin plats. Hon lämnade inte Mose, fastän den vuxna människan redan har förstått att det är kört. Hon bestod ett prov och det blev till stor välsignelse. Hoppet bevarades och uppfylldes. Barnet fick leva och återförenas med sin familj.

Då Jesus flyr undan Herodes undgår ingen att händelserna är mycket lika varandra. Herodes fruktar det nyfödda barnets makt och beslutar att göra sig av med det. För att vara på den säkra sidan låter han döda alla barn under två år. Herren ger ett trons budskap åt Josef, som tar det till sig och flyr.

Jag utmanas av det ondas problem i allt detta. Det är så många som man tycker att Gud borde ha kunnat rädda på något sätt. Samtidigt stiger teologen i mig fram och resonerar kring det hela: Hur vet vi att Gud inte gett samma varning åt andra? Är det som på Noas tid, att folket helt enkelt inte förmådde att ta till sig varningen? Vidare, så är det inget som säger att Gud ville detta – kanske är människans frihet sådan att Gud inte kan förhindra denna ondska utan att bryta mot sina löften? Eller kanske är det så att Gud har förhindrat en mycket större ondska, en som vi därför inte känner till.

Med tanke på julens budskap kan vi heller inte säga att Gud är passiv. Kristus föds i världens mörker, för att bära världens synder. Gud delar denna kamp i sin mänskliga gestalt. Av någon orsak väljer han den vägen, framom ett himmelskt dekret. Han agerar genom sin närvaro i det svåra, ja genom att själv möta det yttersta onda på korset. Detta talar ju den andra läsningen också om, då den säger att vi får lida tillsammans med Kristus. Ett sådant lidande, som inte följer av att vi syndat, utan av vår trofasthet mot det goda, är rentav önskvärt. Men vad är ett sådant lidande? Det är det samma som vi ser hos Moses mor och syster, ett lidande som följer av kärlek till vår broder. Sann kärlek väcker lidandet, för den utstår inte att den älskade möta syndens konsekvenser.

Julens budskap handlar om Guds kärlek, en kärlek som vandrar korsets väg och uppståndelsens väg. Gud älskar inte smärtan och lidandet, inte heller godkänner han ondskan. Han kallar oss att älska varandra med en kärlek som möter det svåra. Han ger oss trons budskap: om Kristus som frälser, till daglig vägledning, i allt det kaotiska och svåra. Jultidens budskap är inte bara den harmoniska scenen vid krubban, det är också en påminnelse om att vår väg går genom mörkret. I det mörkret lyser ljuset från Jesus, ett ljus som vi får dela i tron och genom sakramenten.

Det är ett faktum att världen ännu är fylld av krafter som liknar både Farao och Herodes. Krafter som hotar livet och som går i mörkrets ärenden. Mitt i den verkligheten nås vi av ljusets budskap. Det är ett budskap om att ljuset inte kan övervinnas av mörkret. Om att Kristus segrat och kommer att fullborda sitt verk. Om att Gud bevarar oss i sin kärlek.

Den kristna kyrkan talar om ett nu, men ännu inte. Genom Kristus har Guds rike kommit. Anden tar sin boning i oss. Så ber han för oss och bevarar oss i tron. Men det ska fullkomnas. Det ljus som vi nu anar och går mot ska en dag fylla allt mörker. Jesus ska komma åter i härlighet och en ny himmel och en ny jord ska komma ner från det himmelska. Det som vi nu anar, ljuset som lyser i mörkret, ska fullbordas och mörkret skall inte finnas mer.

Fram till den dagen vandrar vi mot ljuset. Vad annat skulle vi göra? Vi som har sett ljuset kan inte gå tillbaka till mörkrets gärningar. Guds ande vilar över oss, som vi hörde läsas, så att vi äger salighet både då vi skymfas för tron och då vi ser trons hopp förverkligas. På vägen mot ljuset kan inget rycka oss ur Guds hand. Jesus vandrar med oss, beskyddar oss och bär våra bördor. På ljusets väg får vi också slå vakt om trons hopp och dela det med varandra. Loppet är inte kört. Vi får lära oss av dem vi vandrat med i dagens läsningar. Våra små steg i tro kan öppna upp för Guds räddande ingripande. Framförallt får vi minnas att Gud själv inte lämnar sin skapelse i syndens och dödens våld, utan träder in i den med ljus och liv, till vår räddning.

Ljuset tänds hos oss

21/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Det ter sig för mig som att vi lever i en tid av snabba lösningar. Vi vill ha svar direkt. Problem ska vara lösta redan igår. Och om de inte är det, så hittar vi nog någon att skylla på: finns det inte en tjänsteperson som har ansvar för detta? Hur kan saker ta så länge? Vad är det som är så svårt? Särskilt utmanande blir ju detta i en tid då både ekonomi och politik präglas av ganska stora bekymmer. Många i arbetslivet märker att det helt enkelt inte går att leva upp till alla krav och förväntningar som ställs.

Som kristna borde vi vara vana med väntan. Vi har adventsfastan och påskfastan som ger oss veckotal av övning under året. Fastans väntan handlar om att bli bekväm med det obekväma. Att lära sig utstå ovisshet. Att våga gå vidare fast det känns mörkt. Kyrkans väntan är inte heller tänkt att bara vara mys med adventsljus och glögg, utan en andlig förberedelse. De två utesluter säkerligen inte varandra, så ta ingen stress över glöggen.

Dagens läsningar för oss in i väntan som inte är helt enkel. Abraham och Sara väntade länge på deras son. Marias väntan var överraskande, så till den grad att Josef ansåg det bäst att lämna henne.

Ni som kan berättelserna minns att Sara log då hon fick höra Guds löfte att hon skulle få en son. Det var ett leende som var uppgivet, kanske lite cyniskt och trött. Jag ser det leendet framför mig som då någon lovar att saker ska bli bra, fast man själv vet att det inte ska bli det. Ett leende som döljer ett djup av mörker inom oss.

Men de här läsningarna bryter det mörkret. Ibland är Guds löfte mirakulöst. Vi bara kan inte ana vad som ska hända. Märk också att Guds förverkligar sitt löfte till Sara, fastän hon inte trodde det som sades till att börja med. Guds löften är inte beroende av vår förmåga att tro. Det Herren lovar, det håller han, oberoende av oss. Abraham och Sara kom sakta ur mörkret, som om de skulle vandra mot en eld. Med tiden fick de erfara allt mera ljus och värme. Deras son Isak föds och Saras leende fylls med mening. Vad som inledningsvis var ett tecken på hennes tvivel blir ett tecken på Guds trofasthet.

Likaså, då vi följer Josefs tankebanor, möter vi honom i en kris som handlar om hela hans framtid. Han hade förlovat sig med Maria, han hade säkert planer på hus och hem. Men så, en graviditet – och han vet att barnet inte är hans. Jag föreställer mig Josef där i nattens mörker. I sin ensamhet, med ett mycket svårt beslut att fatta. Besvikenheten och förvirringen måste ha varit oändlig. Han skulle lämna Maria, för att kunna börja om och slippa det svåra.

Gud kallar honom att stanna kvar. Var inte rädd. Barnet har blivit till genom helig Ande. Ta till dig Maria som hustru. Detta ser ut som en katastrof, som att det inte kan bli värre än såhär. Men detta är räddningen för hela världen. Ett ljus tänds för honom att gå mot. Ett ljus som säkerligen inte var tillräckligt för att upplysa grannar och släktingar, men som var tillräckligt för att Josef skulle kunna ta nästa steg på vägen. Och jag tror att den väg han gick i trohet till Gud och till Maria var en som kantades av många missförstånd och rykten i hans omgivning. Men han hade fått se tillräckligt av Guds planer, för att förmå gå det.

Vandringen går mot ljuset. Den kristna kyrkan väntar en soluppgång. Därför är kyrkan vänd mot öst, där solen går upp. Då vi samlas till gudstjänst, som traditionellt varit på söndag morgon, hälsar vi ljuset – det ljus som upplyser världens mörker av Guds nåd. I förberedelserna för jul gör vi i ordning, så att ljuset från Kristus kan lysa upp våra hjärtan och leda oss några steg till på vägen. En väg som för mot hans ankomst: den vi väntar i advent, den vi erfar i ordet och sakramentet, men också hans ankomst i härlighet vid den yttersta dagen. Han är ljuset i världens mörker, därför väntar vi tålmodigt och vandrar ett steg i taget i tro. Vi söker hans ljus för vår livsväg.

I Hebreerbrevet hörde vi sägas att detta hopp som ligger framför oss är vår själs ankare. Ankaret är till för att hålla oss trygga i stormen. Ankaret kastas ut i djupet, till ett botten som vi förmodligen inte ser. Ändå håller det fast. Också då vi inte ser allt vad Gud planerar, får vi vara trygga. I medgång och motgång, ja till och med i liv och död. Vårt ankare går ända in bakom förlåten – det betyder att det går ända in i det heligaste. Ankaret är tryggt. Vi är fästa vid Kristus, vid honom som för helighet och ljus in i världen. Genom honom öppnas vägen till Guds helighet för oss. Då vi vänder oss till honom och lär av honom kan vi leva i trygghet. En trygghet, en frid, som inte kan tas ifrån oss.

Idag delar vi Marias väntan på Jesu födelse. Ännu någon dag, så tänder Jesus sitt ljus i världens mörker. Idag förbereder vi oss för det ljuset. Kanske känns det svagt, som att värmen är långt borta, då vi tänker på allt som tynger oss och gör livet svårt. Men julens mysterium är inte det att vi ska hitta fram till Gud, utan att Gud kommer till oss. Han kommer inte då vi har allt på klart, utan just där vi är. Han kommer till oss i det obekväma: i ett stall, i en kris, i vår väntan.

Julen lär oss att Gud inte är rädd för det svåra i det mänskliga livet, han drar sig inte undan vårt mörker. Istället tänder han sitt ljus där vi är. Så ser vi hans löften bli sanna, som Sara, som Maria och Josef. I efterhand får vi se att varje steg i det svåra, var ett steg närmare den som alltid välkomnar med värme, som ger ett tryggt fäste för våra själars ankare och som för in sin kärleks ljus i vår mörkaste omständighet.

Beredda på Kristi ankomst

07/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 35:3-6

Ge styrka åt kraftlösa armar,
stadga åt skälvande knän!
Säg till de förskrämda:
”Fatta mod, var inte rädda!
Se, er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Då skall de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
Då skall den lame hoppa som en hjort
och den stumme brista ut i jubel.
Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken.

Andra läsningen
Hebr. 10:35-39
Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Luk. 12:35-40
Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Hur ska vi leva i denna beredskap, som Kristus uppmanar oss till? Vi har hört läsningar om Herrens ankomst, som talar om dess avgörande natur. Vi har hört att han inte skall dröja, att han själv ska rädda oss och att vi ska leva som väntande på att vårt hus herre ska komma hem.

Adventstiden är ju, trots den samhälleliga utvecklingen, en bot- och fastetid i kyrkan. Inte en tid att konsumera hejdlöst och tänka julstress, utan en tid att förbereda sig för det verkligt väsentliga: Kristi ankomst. Kristi ord till oss idag bär med sig både glädje och allvar. Glädje över återseendet och gemenskapen, men också allvar över vikten att vara beredda. Vi anar en från de senaste söndagarna bekant spänning mellan att Kristus å ena sidan är domare och å andra sidan frälsare. Då Guds rike kommer i sin fullhet ser vi att dessa båda förverkligas helt.

I den första läsningen talas om Guds hämnd och vedergällning. Många har så klart svårt med tanken på Guds vrede. Men vi behöver minnas att Guds vrede inte är ett utbrott av dåligt humör. Det är en helig och rättfärdig vrede över det som plågar skapelsen. En Gud som inte reagerar på synden: på förtryck, hat, orättvisa och våld, kan inte vara en kärleksfull Gud. Detta stämmer särskilt om du är den som lider under förtrycket.

Ett perspektivskifte är på plats för oss, som levt tryggt största delen av vårt liv, att föreställa oss hur detta tas emot av någon som varit mål för människors ondska under största delen av sitt liv. Att förkunna en Gud som ser mellan fingrarna åt någon som varit offer för människohandel eller krig är inte evangelium. Guds rike kommer med löfte om befrielse och upprättelse för den som lider. Kraft åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän. Och därmed är det också behövligt att den som valt mörkrets väg ska stå till svars.

Vi vet också från skrifterna att alla människor ska ställas till svars. Och vi behöver bara granska vårt eget samvete för att inse att det finns brister. Kanske väcker detta en förtvivlan i oss. En känsla av att vi aldrig räcker till. Ja, kanske är det en källa till hopplöshet. Då möts vi av orden i andra läsningen: en uppmaning att inte dra oss undan, utan istället söka trons frimodighet.

I advent förbereder vi oss för Kristi ankomst. Vi uppmanas till en vaksam och uthållig tro, en tro som kan kännas som ett litet ljus i världens stora mörker. Jesus säger att vi ska vara som tjänare som har fäst upp sina kläder: redo för tjänst och med brinnande lampor. Samtidigt vet jag att många känner sig svaga, att uthålligheten känns bristande och att trons långa riskerar kvävas under vår egen synd och världens ondska. Hur ska vi göra, för att inte bli sådana som drar sig undan?

Vi riktar blicken mot Jesus. Hos honom finns vårt hopp. Då han kommer till oss ska han fästa upp sina kläder och själv passa upp oss vid sitt bord. Kristus kommer inte för att döma dem som väntar på honom, utan för att tjäna dem. Den allsmäktige tar tjänargestalt för sina vänner.

Ett sätt som han valt att tjäna oss är i den nattvard vi firar. Den himmelska festen firas med honom själv som gäst och värd. Vi väntar Guds rikes ankomst, det är hela adventstidens syfte. Och vid nattvarden kommer Kristus till oss redan idag. Till tröst, till vägkost, till förlåtelse och till upprättelse.

Här finns svaret på vreden. I brödet och vinet blir vi delaktiga i hans kropp och blod, det offer som en gång för alla har sonat Guds rättfärdiga vrede. Vi behöver inte fly undan domen, för vi har del i honom som burit alla våra synder och brister. I måltiden får vi den andliga kraft som vi behöver. Han ger styrka åt kraftlösa armar, så att vi orkar vara uthålliga. Nattvarden är också en tröstande närvaro. Vi lämnas inte ensamma, utan får ha gemenskap med Kristus själv och alla hans heliga. Han är bland oss och försäkrar oss att vi hör till dem som inte dragit sig undan, istället har vi trätt fram och tagit emot räddningen.

Nattvarden är Guds tröst i mötet med domens allvar. Vi samlas inte till måltid som en belöning för att vi varit trogna, utan vi söker den kostnadsfria gåvan som ger oss förlåtelse och nytt mod.

Den andra söndagen i advent fångar in en stor vidd av Guds gärningar. Människosonen kommer då vi minst anar det i härlighet och vi uppmanas att vara vaksamma på den yttersta dagen med vad det innebär. Samtidigt förbereder vi oss för julfirandet, då vi minns att Gud vill bli en av oss, för att bära våra bördor, förlåta våra skulder och utplåna våra synder. Då vi dessutom firar mässa, får vi tröst för stunden och kraft för den fortsatta vandringen. Nåden Herre, vår frälsare, möter oss idag – han gör oss beredda och frimodiga att invänta den dag då hans rike fullkomnas.

Genom tron i försoningens tjänst

09/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Mannen i dagens evangelium kan tänkas vara en slags förebild i tro. Man kan se tre skeden utvecklas ganska snabbt i texten. Först kommer mannen med en sökande tro. Han har hört om Jesus och hans gärningar och söker därför upp honom. Men han söker inte bara för Jesu egen skull, utan han söker med en förhoppning. Han begär helande för sin son och vill att Jesus ska komma till honom. Detta är, som jag tänker det idag, den första formen av tro. En tro som söker hjälp hos Gud, då livet är svårt. Men också, som Jesus säger det, en tro som kräver tecken.

Jesus förmanar mannen, som i traditionen har ansetts vara en jude, för att han vill ha ett tecken. Det tycks som att Johannes framställning här vill understryka att Jesus ville se en tro som inte byggde på yttre bevis, utan på inre övertygelse. Sammanhanget är inte heller oviktigt. Jesus och lärjungarna har kommit till Kana från Sykar och Samarien. Vi minns om samarierna att de ansågs orena av judarna, för att deras tolkning av lagen var annorlunda och därav också deras livsstil. Vi minns kvinnan vid Sykars brunn, som blev Jesu vittne i staden, då Jesus berättade åt henne allt vad hon har gjort. Det är då som han säger de ofta citerade orden: ”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” Med det förklarar han åt lärjungarna att arbetet med att väcka tro, missionens och evangelisationens arbete, har gått framåt genom den kvinna han mötte vid brunnen. Samarierna i staden kom till Jesus och lyssnade till honom. Och det är därför som situationen i Kana utspelar sig som den gör. ”Ni tror inte utan tecken och under” – det verkar som att det är i kontrast till samarierna, dessa som trodde bara genom förkunnelsen. Jesus kommer till sitt eget folk, men de förmår inte lyssna. Så verkar det vara ända till idag, att där evangelium predikas åt de fattiga, de marginaliserade och de utstötta – där är skörden större.

Så i det första skedet av mannens tro begär han ett tecken, ett helande för sin son. Han möts av en kritik som verkar utgå från att det är någon slags kohandel på gång. ”Om jag helar din son, ska du då tro på mig?” Mannens tro i detta skede förutsätter också att Jesus ska komma till sonen. Kanske göra någon slags ritual eller lägga händerna på sonen. Men Jesus svarar på begäran: ”Gå hem, din son lever”. Guds ord utgår från Herrens mun och det ordet är inte bara deklarativt. Det beskriver inte bara vad som är sant, utan det formar verkligheten. Det samma ordet som lade jordens grund går ut med läkedom och tröst.

Här är det andra skedet av mannens tro. Han går hemåt. Kanske något trevande söker tron efter bevis på att Herrens ord är sanna. På vägen möter han sitt tjänstefolk som rusat ut för att söka honom. De bär bud att pojken är frisk. Den trevande tron frågar: ”När hände det?” och får som svar att det hände i den stund då ordet gått ur Herrens mun. Ännu söker mannen orsak att tro. Ännu vill han bekräfta att tecknet han fått, faktiskt har att göra med Jesu ord.

Vid insikten om att det är så väcks en mogen tro. Den tro som Jesus efterlyste och den tro som också spelar en roll i att hela hans hus kommer till tro. Kanske är detta en tro som kan vila i Gud, trots avsaknaden av nya tecken? Tron är inte längre en kohandel eller ett sökande efter bevis, utan en förtröstan på Guds godhet. Kanske kan denna tro lämna bakom sig strävan efter det egna goda, för att ge utrymme för strävan efter Guds rike?

Här riktar jag därför vår uppmärksamhet till den andra läsningen för dagen, där vi uppmanas hämta styrka hos Herren. Här är den kristnes uppgift att stå emot djävulens angrepp och att ta del i kampen mot ondskans andemakter. Nu ska vi inte göra misstaget att föreställa oss dessa makter i sådana bilder som vi ser i skräckfilmer eller halloweenpynt. Det är inte där som det onda gömmer sig för de flesta av oss. Nej, rustningens olika delar påminner oss om vad den mogna tron strävar efter. Sanning, i motsats till lögn och manipulation. Villigheten att gå ut med budskap om fred, i motsats till att verka för splittring och marginalisering. Bruket av Guds ord till att inte låta sig bli träffad av den ondes pilar, det vill säga så att inte mörkrets verktyg tas i bruk bland oss eller så att inte våra egna sår blir orsak för oss att hacka ner på andra. Frälsningens hjälm, som beskyddar våra tankar från rädslan att förlora Guds kärlek. Andens svärd, som inte är våra ord, utan Guds. Det är inte vår sak att fälla domen över någon annan. Endast Gud kan tala om någons synd så att det inte skapar ofrid. Därför ska vi i varje stund be och åkalla Herren, så att vi inte luras med i något av ondskans spel.

Vi sjöng i psalmen 167, och jag har ofta fastnat för dessa ord: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.” Ord från 1800-talets mitt, som fortsätter verka med profetisk kraft. Psalmen ger oss också råd om hur vi ska motverka detta – vi ska hjälpa och hela då världen går sönder. Vi ska vara en fristad för de oroliga och ett värn för sanning och trygghet. Inte ska kyrkan vara den som driver bort människor ifrån sig genom att sätta all sin tid och energi på tvister och strider. Församlingen verkar för fred och läkedom. Också för sina fiender, i enlighet med Herrens uppmaning, men främst för dem som blir utsatta och bortglömda i samhället.

Det är anmärkningsvärt i sammanhanget, att de ord vi fått av Jesaja idag står i kontrast till det världsliga samhället i hans samtid. Talet om Sion är talet om den kommande himmelska härligheten. Läsningen idag beskriver Guds rike och den kommande nya staden som en trygg plats, ett ställe där breda floder flyter fram, där det alltså finns vatten för alla, utan krigsskepp. Där inte världens härskare leder folket, utan Gud själv – han som räddar oss. Detta står i kontrast till verserna innan, där vi läser: ”Då ska ditt hjärta tänka tillbaka på skräckens tid: ’Var är nu skrivarna, var är skatteindrivarna, var är de som räknade tornen?'” Det är så klart inte det statliga systemet i sig som här kritiseras, utan ett system som kommit att gagna några få utvalda, medan andra lider. ”Landet sörjer och försmäktar” läser vi ytterligare några verser innan.

Jag tycker detta ger oss en ganska tydlig bild av vad vi ska sträva efter i vår tro. Var vi än råkar finna oss själva idag, om än vi är sökande, trevande eller mogna i tron, så är riktningen utmålad. För det första börjar det hela hos Kristus. Den som har tro som ett senapskorn tillhör honom och vi kan alltid räkna med hans kärlek. Men tron, då den mognar, fördjupar också vår förståelse om Guds rike och det liv vi kallas in i. Trons väg är fredens väg, en väg som verkar försoning bland folken och enhet i kyrkan. En väg som inte består i att vi tar domen i våra händer, utan som består i att vi sätter Kristus främst. Han har sänt oss att förkunna och förverkliga sitt rike.

Vi gör gott i att minnas att det handlar om vardagliga saker. Om att räcka ut en hand åt den som behöver det. Om att se människan bakom de saker, teologiska eller politiska, som skiljer oss åt. Om att vara närvarande för de små som behöver oss. Om att låta Kristus: hans nåd och hans liv vara grunden och inspirationen för allt vad vi gör.

Inbjuden till bröllopsfesten

02/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jer. 1:4-10

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud,
jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde
vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera.

Andra läsningen
2 Tim. 4:1-5
Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.

Evangelium

Psalmisten säger:
Hela jorden lär känna vad du gör och alla folk får veta att du hjälper.
Låt oss därför lyssna till dagens heliga evangelium.

Matt. 22:1-14

Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.”

Predikan

Har du någon gång känt det som att du håller på att missa något riktigt viktigt eller roligt, som händer någon annanstans? Eller kanske har du fått en möjlighet, som var för god för att vara sann?

Jesu liknelse idag bjuder in oss att reflektera kring hurudant livet i Guds rike är. Som vanligt ska vi påminna oss om att liknelsens syfte är att väcka diskussion. Dess mål är inte att vara uttömmande i sig själv, utan den ska få oss att tänka. På samma not kan konstateras att liknelsen också därför definieras av att det är möjligt att höra den, utan att ta den till sig. Vår förståelse av en liknelse bygger på att vi försöker förstå den. Om vi inte gör det, så kommer den att gå förbi oss. Så klart är risken då också att vi går miste om dess lärdomar. Herren säger: ”Hör, du som har öron att höra med.” Matt 4:9

Denna liknelse inleds med att kungen bjuder in till bröllop för sin son. Jag tänker att vi först ska stanna upp och tänka på vad detta innebär. För det är lätt hänt att det går förbi oss vad ett kungligt bröllop egentligen handlar om. Det är en möjlighet utöver något som erbjuds gemene man. Det är en mycket generös inbjudan som går ut, till en fest av exceptionellt slag.

Därför är det så förbryllande då de inbjudna inte verkar bry sig i det. Varför i all världen skulle de välja något annat än att komma till festen? En gick till sina åkrar och en annan till sina affärer. Någon annan tog fast tjänarna och slog ihjäl dem! Liknelsen tycks helt absurd i detta skede – vad kan motivera sådant våld?

Det verkar som att liknelsen här talar om hur vi förhåller oss till Gud. Gud har gjort allt klart. Han har öppnat porten till sitt rike och bjudit in. Men människor bryr sig inte, ja en del blir till och med arga över att bli inbjudna. Förhåller vi oss så till Gud? Är värdsliga framgångar, det som åkrarna och affärerna symboliserar, viktigare än trons liv? Är pengar, makt och ära – om det sen är genom likes eller genom att jobba för mycket – högre upp på prioriteringslistan än Guds inbjudan till ett nytt liv?

För det är det som följer i liknelsen. Då festsalen äntligen fyllts av gäster, om än andra än de ursprungligen inbjudna, då möter vi en man utan bröllopskläder. Det lär ha varit så att värden på ett bröllop skulle förse sina gäster med en enkel festdräkt. Detta för att alla skulle vara lika på festen, så att ingen skulle stå ut ur mängden på grund av t.ex. rikedom.

Det verkar kanske som att mannen slunkit in på ett bananskal. Här är han, på en fest, utan den rätta dressen. Men då vi vet att kläderna fanns att iklä sig, då ändrar det på det hela. För nu ser vi inte en man som i okunskap eller oförmåga har kommit med fel kläder. Nej, vi verkar möta en man som valt att gå sin egen väg, fastän festens regler är tydliga och värden erbjudit en lämplig utstyrsel.

Bland de många som blivit inbjudna – både onda och goda, sådana som hade tro från förr och sådana som först börjar lära sig trons verklighet, alla slags människor – finns denna ena man, som utpekas i liknelsen på ett mycket dramatiskt sätt. Bröllopskläderna är en bild av det nya livet. Liksom den vita dopdräkten som vi har iklätts. Den samma som prästen bär under stolan och mässhaken. Den som delas av alla kristna. Den talar om att iklä sig något nytt. De många som blivit bjudna och iklätt sig festdräkten har förstått att festen inte kan vara en verklig fest, om inte alla håller sig till etiketten. Att bejaka den inbjudan man fått av Gud leder till att vi själva förnyas och förvandlas. Jag tror det är det som dräkten beskriver.

Inbjudan går ut, många kommer in, men bara den som låter sig förvandlas i enlighet med Guds vilja kommer att kunna ta emot den verkliga glädjen i att tro. Och den dräkt som Gud vill klä oss i är kärlekens dräkt. En dräkt som vi får ta emot av nåd. Att leva i Guds rike är att varje dag igen påminna sig om allt vi har tillgång till genom tron och dopet. Så kan vi klä oss i den rätta dräkten, låta våra tankar uppehåller sig vid sådant som är gott och kärleksfullt.

I första läsningen sade Jeremia att han är för ung för den tjänst Gud hade valt honom till. Men direkt i texten, liksom senare hos Paulus, uppmanas vi att hålla huvudet kallt och fullfölja vad Gud har sänt oss till. Gud söker människor som vågar säga ja. Människor som vågar tro att det gör en skillnad. Människor som tar på sig dräkten, så att festen kan börja. Det gör ingen skillnad om gästerna är unga eller gamla.

Kallelsen till Guds rike går ut, genom oss och genom många andra. Samtidigt tar vi själva emot den. Den kommer inte med något krav. Vi är välkomna. Gud vill anförtro sitt rike åt oss. Därför har han grundat sin kyrka. Men vad gör vi med inbjudan? Låter vi den sjunka ner bland olästa meddelanden i inkorgen? Eller skyndar vi att låta Gud ge oss sina gåvor, gåvor som förvandlar oss till något bättre?

Jesus säger att många är kallade, men få utvalda. Inte därför att Gud stänger dörren, utan för att många säger nej. Guds budskap till oss idag är att vi får komma som vi är, men samtidigt kommer han att föra oss vidare från det vi är idag. Det är en del av hans nåd, att han inte låter oss förbli.

Guds rike är den största rörelsen av godhet och sanning någonsin. Du är bjuden att vara med. Du kan komma med på tåget i denna stund. Och under resans gång får du erfara både nåden att få förlåtet allt som gått fel och nåden att förnyas till en sannare och mera kärleksfull människa.

Tillbedjan – Andlig fördjupningsdag i Kronoby kyrka

23/10/2025 av Niklas Lämna en kommentar

LÖRDAG 22.11

14.00 Pris vare herren! Inledningsmöte i kyrkan. Jimmy Österbacka, Ville Kavilo, Niklas Wallis, Anders Forsman.

15.00 KAFFE i församlingshemmet

15.30 Jublande lyfter vi här våra händer. Om vår gemensamma tillbedjan. Stefan Äng. Kyrkan.

16.15 Jag vill göra mitt liv till en lovsång. Trons språk är kärlek. Sarah Tiainen. Kyrkan

17.00 MIDDAG i församlingshemmet. Kycklingballotine med Västerbottensås. Morotskaka. Con Affetto Catering. 20€ Anmälan på kronobyforsamling.fi senast 12.11

18.00 Konsert i kyrkan. Andliga sånger. Sarah Tiainen m.fl.

18.30 Handling och bön må bli ett. Då tillbedjan blir tjänst. Stefan Äng. Kyrkan.

KVÄLLSTE i församlingshemmet

SÖNDAG 23.11

13.00 MÄSSA i kyrkan, Niklas Wallis, Ville Kavilo, Stefan Äng, Andreas Forsman mfl

KYRKKAFFE i församlingshemmet