Gud bevarar liv mitt i döden

28/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Mos. 1:22-2:10

Farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.”
En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.
Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.”
Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” – ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon.

Andra läsningen
1 Petr. 4:12-16

Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.
Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er. Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.

Evangelium
Matt. 2:13-21

När stjärntydarna hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.
När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.
När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.” Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land.

Predikan

Denna söndag lever i spänningen mellan julens glädje och de mycket utmanande texterna som påminner oss om det onda i vår värld. Det kan fort tyckas att den andliga skatten vi äger i Kristus inte är mycket värd i mötet med texter om föräldrar som måste förlora sina barn. Vi utmanas att se hur Gud, trots allt det onda, låter både Mose och Jesus klara sig undan förföljelserna för världens skull. Julens motiv kan anas: ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Vi inleder idag vår vandring med gudsfolket hos Mose. Berättelsen är bekant för många som en inledning på Israels folks befrielse från slaveriet. En slags prolog, som vi kanske inte stannar upp för i sig, utan istället har vi siktet på vad som ska komma. Idag delar vi ändå denna erfarenhet med Moses mor och syster. Det är inte svårt att föreställa sig en mycket svår kamp. Först håller modern pojken gömd i tre månader, under ständigt hot om att förlora barnet till slavdrivarnas våld. Beslutet fattas att lägga honom i en korg i Nilen. Och pojkens syster följer noggrant händelserna. Det måste ha varit en förfärlig stund, då ens son och bror överges till vattnets våld.

I detta mörker föds Mose. Men samtidigt anar vi ljuset, i moderns beskydd, i systerns kärlek. Och det är just kärleken som väcker lidandet hos dessa kvinnor som följer Mose till Nilen. Och samtidigt som Mose livsöde är grymt, särskilt i detta skede, ser vi hur kärleken verkar Guds vilja genom hans mor och syster. Modern gör sitt allt för att beskydda honom. Systern vill inte släppa honom.

Vi ser också en glimt av ljuset hos Faraos dotter. Hon fylldes av medlidande med honom och ville inte se honom lida. Å ena sidan tänker jag att kanske hennes hjärta ännu inte var förhärdat av den värld hon levde i, kanske var det ett sätt som Gud kunnat låta sin nåd bära frukt i Faraos palats. Å andra sidan tänker jag att hon också delar det mod som krävs för att göra det goda. Säkerligen tog hon också en risk genom att kringgå Faraos befallning.

Något av detta är ju vad den andra läsningen också talar om. Det finns ett eldprov för tron. Det är att vänta att vi utmanas av världens omständigheter. Gud använder sin församling, oss vanliga människor, för att förverkliga sin goda vilja. Jag föreställer mig att Moses mor var så bruten av sorg att hon inte kunde stanna kvar vid floden. Systern däremot hade ännu den tro och det hopp som finns hos barnen. En påminnelse om att Jesus säger att vi ska bli som barn är på sin plats. Hon lämnade inte Mose, fastän den vuxna människan redan har förstått att det är kört. Hon bestod ett prov och det blev till stor välsignelse. Hoppet bevarades och uppfylldes. Barnet fick leva och återförenas med sin familj.

Då Jesus flyr undan Herodes undgår ingen att händelserna är mycket lika varandra. Herodes fruktar det nyfödda barnets makt och beslutar att göra sig av med det. För att vara på den säkra sidan låter han döda alla barn under två år. Herren ger ett trons budskap åt Josef, som tar det till sig och flyr.

Jag utmanas av det ondas problem i allt detta. Det är så många som man tycker att Gud borde ha kunnat rädda på något sätt. Samtidigt stiger teologen i mig fram och resonerar kring det hela: Hur vet vi att Gud inte gett samma varning åt andra? Är det som på Noas tid, att folket helt enkelt inte förmådde att ta till sig varningen? Vidare, så är det inget som säger att Gud ville detta – kanske är människans frihet sådan att Gud inte kan förhindra denna ondska utan att bryta mot sina löften? Eller kanske är det så att Gud har förhindrat en mycket större ondska, en som vi därför inte känner till.

Med tanke på julens budskap kan vi heller inte säga att Gud är passiv. Kristus föds i världens mörker, för att bära världens synder. Gud delar denna kamp i sin mänskliga gestalt. Av någon orsak väljer han den vägen, framom ett himmelskt dekret. Han agerar genom sin närvaro i det svåra, ja genom att själv möta det yttersta onda på korset. Detta talar ju den andra läsningen också om, då den säger att vi får lida tillsammans med Kristus. Ett sådant lidande, som inte följer av att vi syndat, utan av vår trofasthet mot det goda, är rentav önskvärt. Men vad är ett sådant lidande? Det är det samma som vi ser hos Moses mor och syster, ett lidande som följer av kärlek till vår broder. Sann kärlek väcker lidandet, för den utstår inte att den älskade möta syndens konsekvenser.

Julens budskap handlar om Guds kärlek, en kärlek som vandrar korsets väg och uppståndelsens väg. Gud älskar inte smärtan och lidandet, inte heller godkänner han ondskan. Han kallar oss att älska varandra med en kärlek som möter det svåra. Han ger oss trons budskap: om Kristus som frälser, till daglig vägledning, i allt det kaotiska och svåra. Jultidens budskap är inte bara den harmoniska scenen vid krubban, det är också en påminnelse om att vår väg går genom mörkret. I det mörkret lyser ljuset från Jesus, ett ljus som vi får dela i tron och genom sakramenten.

Det är ett faktum att världen ännu är fylld av krafter som liknar både Farao och Herodes. Krafter som hotar livet och som går i mörkrets ärenden. Mitt i den verkligheten nås vi av ljusets budskap. Det är ett budskap om att ljuset inte kan övervinnas av mörkret. Om att Kristus segrat och kommer att fullborda sitt verk. Om att Gud bevarar oss i sin kärlek.

Den kristna kyrkan talar om ett nu, men ännu inte. Genom Kristus har Guds rike kommit. Anden tar sin boning i oss. Så ber han för oss och bevarar oss i tron. Men det ska fullkomnas. Det ljus som vi nu anar och går mot ska en dag fylla allt mörker. Jesus ska komma åter i härlighet och en ny himmel och en ny jord ska komma ner från det himmelska. Det som vi nu anar, ljuset som lyser i mörkret, ska fullbordas och mörkret skall inte finnas mer.

Fram till den dagen vandrar vi mot ljuset. Vad annat skulle vi göra? Vi som har sett ljuset kan inte gå tillbaka till mörkrets gärningar. Guds ande vilar över oss, som vi hörde läsas, så att vi äger salighet både då vi skymfas för tron och då vi ser trons hopp förverkligas. På vägen mot ljuset kan inget rycka oss ur Guds hand. Jesus vandrar med oss, beskyddar oss och bär våra bördor. På ljusets väg får vi också slå vakt om trons hopp och dela det med varandra. Loppet är inte kört. Vi får lära oss av dem vi vandrat med i dagens läsningar. Våra små steg i tro kan öppna upp för Guds räddande ingripande. Framförallt får vi minnas att Gud själv inte lämnar sin skapelse i syndens och dödens våld, utan träder in i den med ljus och liv, till vår räddning.

Ljuset tänds hos oss

21/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Det ter sig för mig som att vi lever i en tid av snabba lösningar. Vi vill ha svar direkt. Problem ska vara lösta redan igår. Och om de inte är det, så hittar vi nog någon att skylla på: finns det inte en tjänsteperson som har ansvar för detta? Hur kan saker ta så länge? Vad är det som är så svårt? Särskilt utmanande blir ju detta i en tid då både ekonomi och politik präglas av ganska stora bekymmer. Många i arbetslivet märker att det helt enkelt inte går att leva upp till alla krav och förväntningar som ställs.

Som kristna borde vi vara vana med väntan. Vi har adventsfastan och påskfastan som ger oss veckotal av övning under året. Fastans väntan handlar om att bli bekväm med det obekväma. Att lära sig utstå ovisshet. Att våga gå vidare fast det känns mörkt. Kyrkans väntan är inte heller tänkt att bara vara mys med adventsljus och glögg, utan en andlig förberedelse. De två utesluter säkerligen inte varandra, så ta ingen stress över glöggen.

Dagens läsningar för oss in i väntan som inte är helt enkel. Abraham och Sara väntade länge på deras son. Marias väntan var överraskande, så till den grad att Josef ansåg det bäst att lämna henne.

Ni som kan berättelserna minns att Sara log då hon fick höra Guds löfte att hon skulle få en son. Det var ett leende som var uppgivet, kanske lite cyniskt och trött. Jag ser det leendet framför mig som då någon lovar att saker ska bli bra, fast man själv vet att det inte ska bli det. Ett leende som döljer ett djup av mörker inom oss.

Men de här läsningarna bryter det mörkret. Ibland är Guds löfte mirakulöst. Vi bara kan inte ana vad som ska hända. Märk också att Guds förverkligar sitt löfte till Sara, fastän hon inte trodde det som sades till att börja med. Guds löften är inte beroende av vår förmåga att tro. Det Herren lovar, det håller han, oberoende av oss. Abraham och Sara kom sakta ur mörkret, som om de skulle vandra mot en eld. Med tiden fick de erfara allt mera ljus och värme. Deras son Isak föds och Saras leende fylls med mening. Vad som inledningsvis var ett tecken på hennes tvivel blir ett tecken på Guds trofasthet.

Likaså, då vi följer Josefs tankebanor, möter vi honom i en kris som handlar om hela hans framtid. Han hade förlovat sig med Maria, han hade säkert planer på hus och hem. Men så, en graviditet – och han vet att barnet inte är hans. Jag föreställer mig Josef där i nattens mörker. I sin ensamhet, med ett mycket svårt beslut att fatta. Besvikenheten och förvirringen måste ha varit oändlig. Han skulle lämna Maria, för att kunna börja om och slippa det svåra.

Gud kallar honom att stanna kvar. Var inte rädd. Barnet har blivit till genom helig Ande. Ta till dig Maria som hustru. Detta ser ut som en katastrof, som att det inte kan bli värre än såhär. Men detta är räddningen för hela världen. Ett ljus tänds för honom att gå mot. Ett ljus som säkerligen inte var tillräckligt för att upplysa grannar och släktingar, men som var tillräckligt för att Josef skulle kunna ta nästa steg på vägen. Och jag tror att den väg han gick i trohet till Gud och till Maria var en som kantades av många missförstånd och rykten i hans omgivning. Men han hade fått se tillräckligt av Guds planer, för att förmå gå det.

Vandringen går mot ljuset. Den kristna kyrkan väntar en soluppgång. Därför är kyrkan vänd mot öst, där solen går upp. Då vi samlas till gudstjänst, som traditionellt varit på söndag morgon, hälsar vi ljuset – det ljus som upplyser världens mörker av Guds nåd. I förberedelserna för jul gör vi i ordning, så att ljuset från Kristus kan lysa upp våra hjärtan och leda oss några steg till på vägen. En väg som för mot hans ankomst: den vi väntar i advent, den vi erfar i ordet och sakramentet, men också hans ankomst i härlighet vid den yttersta dagen. Han är ljuset i världens mörker, därför väntar vi tålmodigt och vandrar ett steg i taget i tro. Vi söker hans ljus för vår livsväg.

I Hebreerbrevet hörde vi sägas att detta hopp som ligger framför oss är vår själs ankare. Ankaret är till för att hålla oss trygga i stormen. Ankaret kastas ut i djupet, till ett botten som vi förmodligen inte ser. Ändå håller det fast. Också då vi inte ser allt vad Gud planerar, får vi vara trygga. I medgång och motgång, ja till och med i liv och död. Vårt ankare går ända in bakom förlåten – det betyder att det går ända in i det heligaste. Ankaret är tryggt. Vi är fästa vid Kristus, vid honom som för helighet och ljus in i världen. Genom honom öppnas vägen till Guds helighet för oss. Då vi vänder oss till honom och lär av honom kan vi leva i trygghet. En trygghet, en frid, som inte kan tas ifrån oss.

Idag delar vi Marias väntan på Jesu födelse. Ännu någon dag, så tänder Jesus sitt ljus i världens mörker. Idag förbereder vi oss för det ljuset. Kanske känns det svagt, som att värmen är långt borta, då vi tänker på allt som tynger oss och gör livet svårt. Men julens mysterium är inte det att vi ska hitta fram till Gud, utan att Gud kommer till oss. Han kommer inte då vi har allt på klart, utan just där vi är. Han kommer till oss i det obekväma: i ett stall, i en kris, i vår väntan.

Julen lär oss att Gud inte är rädd för det svåra i det mänskliga livet, han drar sig inte undan vårt mörker. Istället tänder han sitt ljus där vi är. Så ser vi hans löften bli sanna, som Sara, som Maria och Josef. I efterhand får vi se att varje steg i det svåra, var ett steg närmare den som alltid välkomnar med värme, som ger ett tryggt fäste för våra själars ankare och som för in sin kärleks ljus i vår mörkaste omständighet.

Beredda på Kristi ankomst

07/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 35:3-6

Ge styrka åt kraftlösa armar,
stadga åt skälvande knän!
Säg till de förskrämda:
”Fatta mod, var inte rädda!
Se, er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Då skall de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
Då skall den lame hoppa som en hjort
och den stumme brista ut i jubel.
Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken.

Andra läsningen
Hebr. 10:35-39
Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Luk. 12:35-40
Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Hur ska vi leva i denna beredskap, som Kristus uppmanar oss till? Vi har hört läsningar om Herrens ankomst, som talar om dess avgörande natur. Vi har hört att han inte skall dröja, att han själv ska rädda oss och att vi ska leva som väntande på att vårt hus herre ska komma hem.

Adventstiden är ju, trots den samhälleliga utvecklingen, en bot- och fastetid i kyrkan. Inte en tid att konsumera hejdlöst och tänka julstress, utan en tid att förbereda sig för det verkligt väsentliga: Kristi ankomst. Kristi ord till oss idag bär med sig både glädje och allvar. Glädje över återseendet och gemenskapen, men också allvar över vikten att vara beredda. Vi anar en från de senaste söndagarna bekant spänning mellan att Kristus å ena sidan är domare och å andra sidan frälsare. Då Guds rike kommer i sin fullhet ser vi att dessa båda förverkligas helt.

I den första läsningen talas om Guds hämnd och vedergällning. Många har så klart svårt med tanken på Guds vrede. Men vi behöver minnas att Guds vrede inte är ett utbrott av dåligt humör. Det är en helig och rättfärdig vrede över det som plågar skapelsen. En Gud som inte reagerar på synden: på förtryck, hat, orättvisa och våld, kan inte vara en kärleksfull Gud. Detta stämmer särskilt om du är den som lider under förtrycket.

Ett perspektivskifte är på plats för oss, som levt tryggt största delen av vårt liv, att föreställa oss hur detta tas emot av någon som varit mål för människors ondska under största delen av sitt liv. Att förkunna en Gud som ser mellan fingrarna åt någon som varit offer för människohandel eller krig är inte evangelium. Guds rike kommer med löfte om befrielse och upprättelse för den som lider. Kraft åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän. Och därmed är det också behövligt att den som valt mörkrets väg ska stå till svars.

Vi vet också från skrifterna att alla människor ska ställas till svars. Och vi behöver bara granska vårt eget samvete för att inse att det finns brister. Kanske väcker detta en förtvivlan i oss. En känsla av att vi aldrig räcker till. Ja, kanske är det en källa till hopplöshet. Då möts vi av orden i andra läsningen: en uppmaning att inte dra oss undan, utan istället söka trons frimodighet.

I advent förbereder vi oss för Kristi ankomst. Vi uppmanas till en vaksam och uthållig tro, en tro som kan kännas som ett litet ljus i världens stora mörker. Jesus säger att vi ska vara som tjänare som har fäst upp sina kläder: redo för tjänst och med brinnande lampor. Samtidigt vet jag att många känner sig svaga, att uthålligheten känns bristande och att trons långa riskerar kvävas under vår egen synd och världens ondska. Hur ska vi göra, för att inte bli sådana som drar sig undan?

Vi riktar blicken mot Jesus. Hos honom finns vårt hopp. Då han kommer till oss ska han fästa upp sina kläder och själv passa upp oss vid sitt bord. Kristus kommer inte för att döma dem som väntar på honom, utan för att tjäna dem. Den allsmäktige tar tjänargestalt för sina vänner.

Ett sätt som han valt att tjäna oss är i den nattvard vi firar. Den himmelska festen firas med honom själv som gäst och värd. Vi väntar Guds rikes ankomst, det är hela adventstidens syfte. Och vid nattvarden kommer Kristus till oss redan idag. Till tröst, till vägkost, till förlåtelse och till upprättelse.

Här finns svaret på vreden. I brödet och vinet blir vi delaktiga i hans kropp och blod, det offer som en gång för alla har sonat Guds rättfärdiga vrede. Vi behöver inte fly undan domen, för vi har del i honom som burit alla våra synder och brister. I måltiden får vi den andliga kraft som vi behöver. Han ger styrka åt kraftlösa armar, så att vi orkar vara uthålliga. Nattvarden är också en tröstande närvaro. Vi lämnas inte ensamma, utan får ha gemenskap med Kristus själv och alla hans heliga. Han är bland oss och försäkrar oss att vi hör till dem som inte dragit sig undan, istället har vi trätt fram och tagit emot räddningen.

Nattvarden är Guds tröst i mötet med domens allvar. Vi samlas inte till måltid som en belöning för att vi varit trogna, utan vi söker den kostnadsfria gåvan som ger oss förlåtelse och nytt mod.

Den andra söndagen i advent fångar in en stor vidd av Guds gärningar. Människosonen kommer då vi minst anar det i härlighet och vi uppmanas att vara vaksamma på den yttersta dagen med vad det innebär. Samtidigt förbereder vi oss för julfirandet, då vi minns att Gud vill bli en av oss, för att bära våra bördor, förlåta våra skulder och utplåna våra synder. Då vi dessutom firar mässa, får vi tröst för stunden och kraft för den fortsatta vandringen. Nåden Herre, vår frälsare, möter oss idag – han gör oss beredda och frimodiga att invänta den dag då hans rike fullkomnas.

Genom tron i försoningens tjänst

09/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Mannen i dagens evangelium kan tänkas vara en slags förebild i tro. Man kan se tre skeden utvecklas ganska snabbt i texten. Först kommer mannen med en sökande tro. Han har hört om Jesus och hans gärningar och söker därför upp honom. Men han söker inte bara för Jesu egen skull, utan han söker med en förhoppning. Han begär helande för sin son och vill att Jesus ska komma till honom. Detta är, som jag tänker det idag, den första formen av tro. En tro som söker hjälp hos Gud, då livet är svårt. Men också, som Jesus säger det, en tro som kräver tecken.

Jesus förmanar mannen, som i traditionen har ansetts vara en jude, för att han vill ha ett tecken. Det tycks som att Johannes framställning här vill understryka att Jesus ville se en tro som inte byggde på yttre bevis, utan på inre övertygelse. Sammanhanget är inte heller oviktigt. Jesus och lärjungarna har kommit till Kana från Sykar och Samarien. Vi minns om samarierna att de ansågs orena av judarna, för att deras tolkning av lagen var annorlunda och därav också deras livsstil. Vi minns kvinnan vid Sykars brunn, som blev Jesu vittne i staden, då Jesus berättade åt henne allt vad hon har gjort. Det är då som han säger de ofta citerade orden: ”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” Med det förklarar han åt lärjungarna att arbetet med att väcka tro, missionens och evangelisationens arbete, har gått framåt genom den kvinna han mötte vid brunnen. Samarierna i staden kom till Jesus och lyssnade till honom. Och det är därför som situationen i Kana utspelar sig som den gör. ”Ni tror inte utan tecken och under” – det verkar som att det är i kontrast till samarierna, dessa som trodde bara genom förkunnelsen. Jesus kommer till sitt eget folk, men de förmår inte lyssna. Så verkar det vara ända till idag, att där evangelium predikas åt de fattiga, de marginaliserade och de utstötta – där är skörden större.

Så i det första skedet av mannens tro begär han ett tecken, ett helande för sin son. Han möts av en kritik som verkar utgå från att det är någon slags kohandel på gång. ”Om jag helar din son, ska du då tro på mig?” Mannens tro i detta skede förutsätter också att Jesus ska komma till sonen. Kanske göra någon slags ritual eller lägga händerna på sonen. Men Jesus svarar på begäran: ”Gå hem, din son lever”. Guds ord utgår från Herrens mun och det ordet är inte bara deklarativt. Det beskriver inte bara vad som är sant, utan det formar verkligheten. Det samma ordet som lade jordens grund går ut med läkedom och tröst.

Här är det andra skedet av mannens tro. Han går hemåt. Kanske något trevande söker tron efter bevis på att Herrens ord är sanna. På vägen möter han sitt tjänstefolk som rusat ut för att söka honom. De bär bud att pojken är frisk. Den trevande tron frågar: ”När hände det?” och får som svar att det hände i den stund då ordet gått ur Herrens mun. Ännu söker mannen orsak att tro. Ännu vill han bekräfta att tecknet han fått, faktiskt har att göra med Jesu ord.

Vid insikten om att det är så väcks en mogen tro. Den tro som Jesus efterlyste och den tro som också spelar en roll i att hela hans hus kommer till tro. Kanske är detta en tro som kan vila i Gud, trots avsaknaden av nya tecken? Tron är inte längre en kohandel eller ett sökande efter bevis, utan en förtröstan på Guds godhet. Kanske kan denna tro lämna bakom sig strävan efter det egna goda, för att ge utrymme för strävan efter Guds rike?

Här riktar jag därför vår uppmärksamhet till den andra läsningen för dagen, där vi uppmanas hämta styrka hos Herren. Här är den kristnes uppgift att stå emot djävulens angrepp och att ta del i kampen mot ondskans andemakter. Nu ska vi inte göra misstaget att föreställa oss dessa makter i sådana bilder som vi ser i skräckfilmer eller halloweenpynt. Det är inte där som det onda gömmer sig för de flesta av oss. Nej, rustningens olika delar påminner oss om vad den mogna tron strävar efter. Sanning, i motsats till lögn och manipulation. Villigheten att gå ut med budskap om fred, i motsats till att verka för splittring och marginalisering. Bruket av Guds ord till att inte låta sig bli träffad av den ondes pilar, det vill säga så att inte mörkrets verktyg tas i bruk bland oss eller så att inte våra egna sår blir orsak för oss att hacka ner på andra. Frälsningens hjälm, som beskyddar våra tankar från rädslan att förlora Guds kärlek. Andens svärd, som inte är våra ord, utan Guds. Det är inte vår sak att fälla domen över någon annan. Endast Gud kan tala om någons synd så att det inte skapar ofrid. Därför ska vi i varje stund be och åkalla Herren, så att vi inte luras med i något av ondskans spel.

Vi sjöng i psalmen 167, och jag har ofta fastnat för dessa ord: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.” Ord från 1800-talets mitt, som fortsätter verka med profetisk kraft. Psalmen ger oss också råd om hur vi ska motverka detta – vi ska hjälpa och hela då världen går sönder. Vi ska vara en fristad för de oroliga och ett värn för sanning och trygghet. Inte ska kyrkan vara den som driver bort människor ifrån sig genom att sätta all sin tid och energi på tvister och strider. Församlingen verkar för fred och läkedom. Också för sina fiender, i enlighet med Herrens uppmaning, men främst för dem som blir utsatta och bortglömda i samhället.

Det är anmärkningsvärt i sammanhanget, att de ord vi fått av Jesaja idag står i kontrast till det världsliga samhället i hans samtid. Talet om Sion är talet om den kommande himmelska härligheten. Läsningen idag beskriver Guds rike och den kommande nya staden som en trygg plats, ett ställe där breda floder flyter fram, där det alltså finns vatten för alla, utan krigsskepp. Där inte världens härskare leder folket, utan Gud själv – han som räddar oss. Detta står i kontrast till verserna innan, där vi läser: ”Då ska ditt hjärta tänka tillbaka på skräckens tid: ’Var är nu skrivarna, var är skatteindrivarna, var är de som räknade tornen?'” Det är så klart inte det statliga systemet i sig som här kritiseras, utan ett system som kommit att gagna några få utvalda, medan andra lider. ”Landet sörjer och försmäktar” läser vi ytterligare några verser innan.

Jag tycker detta ger oss en ganska tydlig bild av vad vi ska sträva efter i vår tro. Var vi än råkar finna oss själva idag, om än vi är sökande, trevande eller mogna i tron, så är riktningen utmålad. För det första börjar det hela hos Kristus. Den som har tro som ett senapskorn tillhör honom och vi kan alltid räkna med hans kärlek. Men tron, då den mognar, fördjupar också vår förståelse om Guds rike och det liv vi kallas in i. Trons väg är fredens väg, en väg som verkar försoning bland folken och enhet i kyrkan. En väg som inte består i att vi tar domen i våra händer, utan som består i att vi sätter Kristus främst. Han har sänt oss att förkunna och förverkliga sitt rike.

Vi gör gott i att minnas att det handlar om vardagliga saker. Om att räcka ut en hand åt den som behöver det. Om att se människan bakom de saker, teologiska eller politiska, som skiljer oss åt. Om att vara närvarande för de små som behöver oss. Om att låta Kristus: hans nåd och hans liv vara grunden och inspirationen för allt vad vi gör.

Inbjuden till bröllopsfesten

02/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jer. 1:4-10

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud,
jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde
vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera.

Andra läsningen
2 Tim. 4:1-5
Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.

Evangelium

Psalmisten säger:
Hela jorden lär känna vad du gör och alla folk får veta att du hjälper.
Låt oss därför lyssna till dagens heliga evangelium.

Matt. 22:1-14

Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.”

Predikan

Har du någon gång känt det som att du håller på att missa något riktigt viktigt eller roligt, som händer någon annanstans? Eller kanske har du fått en möjlighet, som var för god för att vara sann?

Jesu liknelse idag bjuder in oss att reflektera kring hurudant livet i Guds rike är. Som vanligt ska vi påminna oss om att liknelsens syfte är att väcka diskussion. Dess mål är inte att vara uttömmande i sig själv, utan den ska få oss att tänka. På samma not kan konstateras att liknelsen också därför definieras av att det är möjligt att höra den, utan att ta den till sig. Vår förståelse av en liknelse bygger på att vi försöker förstå den. Om vi inte gör det, så kommer den att gå förbi oss. Så klart är risken då också att vi går miste om dess lärdomar. Herren säger: ”Hör, du som har öron att höra med.” Matt 4:9

Denna liknelse inleds med att kungen bjuder in till bröllop för sin son. Jag tänker att vi först ska stanna upp och tänka på vad detta innebär. För det är lätt hänt att det går förbi oss vad ett kungligt bröllop egentligen handlar om. Det är en möjlighet utöver något som erbjuds gemene man. Det är en mycket generös inbjudan som går ut, till en fest av exceptionellt slag.

Därför är det så förbryllande då de inbjudna inte verkar bry sig i det. Varför i all världen skulle de välja något annat än att komma till festen? En gick till sina åkrar och en annan till sina affärer. Någon annan tog fast tjänarna och slog ihjäl dem! Liknelsen tycks helt absurd i detta skede – vad kan motivera sådant våld?

Det verkar som att liknelsen här talar om hur vi förhåller oss till Gud. Gud har gjort allt klart. Han har öppnat porten till sitt rike och bjudit in. Men människor bryr sig inte, ja en del blir till och med arga över att bli inbjudna. Förhåller vi oss så till Gud? Är värdsliga framgångar, det som åkrarna och affärerna symboliserar, viktigare än trons liv? Är pengar, makt och ära – om det sen är genom likes eller genom att jobba för mycket – högre upp på prioriteringslistan än Guds inbjudan till ett nytt liv?

För det är det som följer i liknelsen. Då festsalen äntligen fyllts av gäster, om än andra än de ursprungligen inbjudna, då möter vi en man utan bröllopskläder. Det lär ha varit så att värden på ett bröllop skulle förse sina gäster med en enkel festdräkt. Detta för att alla skulle vara lika på festen, så att ingen skulle stå ut ur mängden på grund av t.ex. rikedom.

Det verkar kanske som att mannen slunkit in på ett bananskal. Här är han, på en fest, utan den rätta dressen. Men då vi vet att kläderna fanns att iklä sig, då ändrar det på det hela. För nu ser vi inte en man som i okunskap eller oförmåga har kommit med fel kläder. Nej, vi verkar möta en man som valt att gå sin egen väg, fastän festens regler är tydliga och värden erbjudit en lämplig utstyrsel.

Bland de många som blivit inbjudna – både onda och goda, sådana som hade tro från förr och sådana som först börjar lära sig trons verklighet, alla slags människor – finns denna ena man, som utpekas i liknelsen på ett mycket dramatiskt sätt. Bröllopskläderna är en bild av det nya livet. Liksom den vita dopdräkten som vi har iklätts. Den samma som prästen bär under stolan och mässhaken. Den som delas av alla kristna. Den talar om att iklä sig något nytt. De många som blivit bjudna och iklätt sig festdräkten har förstått att festen inte kan vara en verklig fest, om inte alla håller sig till etiketten. Att bejaka den inbjudan man fått av Gud leder till att vi själva förnyas och förvandlas. Jag tror det är det som dräkten beskriver.

Inbjudan går ut, många kommer in, men bara den som låter sig förvandlas i enlighet med Guds vilja kommer att kunna ta emot den verkliga glädjen i att tro. Och den dräkt som Gud vill klä oss i är kärlekens dräkt. En dräkt som vi får ta emot av nåd. Att leva i Guds rike är att varje dag igen påminna sig om allt vi har tillgång till genom tron och dopet. Så kan vi klä oss i den rätta dräkten, låta våra tankar uppehåller sig vid sådant som är gott och kärleksfullt.

I första läsningen sade Jeremia att han är för ung för den tjänst Gud hade valt honom till. Men direkt i texten, liksom senare hos Paulus, uppmanas vi att hålla huvudet kallt och fullfölja vad Gud har sänt oss till. Gud söker människor som vågar säga ja. Människor som vågar tro att det gör en skillnad. Människor som tar på sig dräkten, så att festen kan börja. Det gör ingen skillnad om gästerna är unga eller gamla.

Kallelsen till Guds rike går ut, genom oss och genom många andra. Samtidigt tar vi själva emot den. Den kommer inte med något krav. Vi är välkomna. Gud vill anförtro sitt rike åt oss. Därför har han grundat sin kyrka. Men vad gör vi med inbjudan? Låter vi den sjunka ner bland olästa meddelanden i inkorgen? Eller skyndar vi att låta Gud ge oss sina gåvor, gåvor som förvandlar oss till något bättre?

Jesus säger att många är kallade, men få utvalda. Inte därför att Gud stänger dörren, utan för att många säger nej. Guds budskap till oss idag är att vi får komma som vi är, men samtidigt kommer han att föra oss vidare från det vi är idag. Det är en del av hans nåd, att han inte låter oss förbli.

Guds rike är den största rörelsen av godhet och sanning någonsin. Du är bjuden att vara med. Du kan komma med på tåget i denna stund. Och under resans gång får du erfara både nåden att få förlåtet allt som gått fel och nåden att förnyas till en sannare och mera kärleksfull människa.

Tillbedjan – Andlig fördjupningsdag i Kronoby kyrka

23/10/2025 av Niklas Lämna en kommentar

LÖRDAG 22.11

14.00 Pris vare herren! Inledningsmöte i kyrkan. Jimmy Österbacka, Ville Kavilo, Niklas Wallis, Anders Forsman.

15.00 KAFFE i församlingshemmet

15.30 Jublande lyfter vi här våra händer. Om vår gemensamma tillbedjan. Stefan Äng. Kyrkan.

16.15 Jag vill göra mitt liv till en lovsång. Trons språk är kärlek. Sarah Tiainen. Kyrkan

17.00 MIDDAG i församlingshemmet. Kycklingballotine med Västerbottensås. Morotskaka. Con Affetto Catering. 20€ Anmälan på kronobyforsamling.fi senast 12.11

18.00 Konsert i kyrkan. Andliga sånger. Sarah Tiainen m.fl.

18.30 Handling och bön må bli ett. Då tillbedjan blir tjänst. Stefan Äng. Kyrkan.

KVÄLLSTE i församlingshemmet

SÖNDAG 23.11

13.00 MÄSSA i kyrkan, Niklas Wallis, Ville Kavilo, Stefan Äng, Andreas Forsman mfl

KYRKKAFFE i församlingshemmet

En gåva som kommer från ovan

18/05/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 63:7-9

Jag vill förkunna Herrens kärlek,
prisa Herren för allt han gjort för oss,
allt det goda han gjort för Israels folk
i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.
Han sade: De är ju mitt folk,
barn som aldrig sviker.
Därför blev han deras räddare i all nöd.
Det var inget sändebud, ingen ängel
utan han själv som räddade dem,
det var han som befriade dem
av kärlek och medömkan.
Alltid i gångna tider
lyfte han upp dem och bar dem.

Andra läsningen
Jak. 1:17-21

Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder.
Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. Lägg därför bort allt det orena och det myckna onda hos er, och ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv.

Evangelium
Joh. 16:5-15

Jesus sade:
”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.”

Predikan

En av de röda trådarna som går genom dagens texter är den gåva som kommer från ovan. Lärjungarna sörjer då de hör att Jesus ska lämna dem, för de förmår inte förstå att det kommer att ge dem en ny gåva. Deras sorg förblindar dem, så att de inte förstår att ställa den viktigaste frågan: Vart går du? Eller varför går du? Jesus inser att de inte kan veta vad som ska komma, så han förklarar för dem om Hjälparen, som han ska sända.

Hjälparen är Guds Helige Ande, som utgår från och tillbes med Fadern och Sonen. Kyrkans lärare har försökt förklara detta på flera olika sätt. Irenaeus beskriver det som om Anden vore kyrkans själ. Utan Anden är kyrkan som en kropp utan liv. Det som gör henne levande är den helige Ande. Tertullianus talar om Anden som den som fortsätter Kristi verk att undervisa, påminna, leda och förhärliga Fadern. Vi förstår följaktligen att Kristi kyrka också fungerar i denna uppgift. Varje medlem i församlingen lyssnar till Andens röst och följer den. Så blir församlingen levande.

Detta föranleder så klart frågan om hur detta går till. Origenes lär oss att Anden ska komma till de utvalda, det vill säga dem som Kristus har utvalt till frälsning. Till oss som blivit hans lärjungar. Anden ska då helga och forma oss. Gud själv möjliggör alltså vår delaktighet i hans verk.

Augustinus betonar Anden som Guds kärleks personifikation. I Anden ser vi den gudomliga kärleken och i Anden tar vi del i den samma.

En sådan fullkomlig gåva går Kristus för att sända oss. Det är förståeligt att lärjungarna inte kan vänta sig något sådant. Vi måste minnas att vi idag hör Jesus tala i dagarna innan korsfästelsen. Judas har lämnat lärjungaskaran under den sista måltiden och nu talar han till de elva som är kvar. De har ännu inte erfarit korsfästelsen eller uppståndelsen.

Och korsfästelsen kommer att bli en avgörande erfarenhet för deras liv i Anden. Allt kristet liv går via korset. Korset lär oss att vår egen vilja eller vårt eget begär inte är en tillräcklig grund för hur man ska leva. Korset undervisar oss om hur sann kärlek ser ut. Liksom Kristus bad om att få slippa det men ändå gick lidandet till mötes, så påminns vi om att bara för att vi vill något innebär det inte att vi ska skrida till handling. Rent konkret: om jag vill slå till någon (fastän det verkar befogat) så ska jag antagligen inte. Eller: om jag vill använda rusmedel för att hantera stress eller ångest, så är det förmodligen ändå inte en lösning på mitt problem. Det korsformade påminner oss om att kärlek och sanning hör samman med ett uppoffrande liv. I Gal 5 då vi läser om Andens frukt noterar vi att självbehärskningen finns bland de nämnda.

Lärjungarna får erfara korsets verklighet innan de tar emot Anden. De ser hur ondskan samlas kring Kristus, för att försöka bryta ner honom. Och de tre dagarna som de sörjer kommer att forma deras andlighet djupt. Då den Uppståndne sedan möter dem, måste det ha varit en avgörande livserfarenhet. Då de på pingsten tar emot Anden kommer Gud att ta dessa erfarenheter i sin tjänst. Lärjungarna, som blir den tidiga kyrkans stöttepelare, har inte bara den kraft och hjälp som kommer från ovan. De har den fullkomliga gåvan: de har sett korset, uppståndelsen och till sist också pingsten. De har sett att ett gott liv innebär att utgjuta sig själv, att kärlekens väg kan leda mot döden, att deras egna begär och tankar är för små. Gud har något större i förvar.

Vi kan alltså knyta samman dessa texter genom att följa tanken om den gåva som kommer från ovan. En gåva som bygger på att Kristus upphöjs tillbaka till himlarna. Vi ser i den första läsningen hur Guds kärlek är grunden för hans räddningsgärning. Han frälser oss av sin medkänsla. Och liksom i talet om Anden skymtar en personlig Gudsrelation: Gud ser folkets nöd, talar om dem som sina barn, han själv kommer till deras undsättning – inte något avlägset sändebud.

I den andra läsningen talas om den fullkomliga gåvan, som kommer från ovan, från himlaljusens fader. Här talas om sanningens ord, som föder oss till liv. Det går i parallell med Andens uppgift att undervisa och forma oss. En av mina husprofeter Dallas Willard betonar i detta sammanhang vikten av att låta Guds sanning forma vårt sinne, vår vilja och våra handlingar. Det är inte alltid lätt, för sanningen tar korsets form. Men vi kan lära oss nya sätt att tänka och se på saker.

Det är också vad Jesus vägleder sina lärjungar i, då han säger att det är bättre att han går bort. Då han upphöjs kommer något ännu bättre att komma. Sanningens Ande kommer för att lära oss vad synd är, att vi inte tror på den korsfäste och uppståndne. Att vi inte litar på honom eller den väg han kallar oss att vandra. Rättfärdighet: att den som går den vägen går till Fadern. Och dom: att den makt som förleder oss i denna tid kommer att bli maktlös. Anden som Jesus ska sända, ska lära oss allt detta. Det vill säga: Sanningen om Kristus. Hur man ska vandra genom livet. Och Anden ska förhärliga Kristus i oss. Så skall vi kunna vara hans kyrka och förmå vittna om alla de goda gåvor han ger.

Han uppmanar oss att lyfta blicken. Vi ska inte fastna i sorgen över att han går bort. Istället ska vi leva i förväntan på det som ska följa. Andens gåva innebär tröst, sanning och kraft i våra liv.

Jag brukar undvika listor, men här är sex förslag på hur vi kan lära oss detta påskens liv:

Sök Guds närvaro i formen av hans kärlek, inte bara i formen av hans hjälp.
Lyssna i din bön. Bönen är ett samtal.
Var beredd att formas och tänka om. Ödmjukhet är god grogrund för Andens frukt.
Låt korset forma dina begär, inte världen.
Se hela ditt liv som något andligt.
Lev för Guds rike. Anden sänds inte för självtillräcklighet, utan för att förhärliga Kristus.

Gud är alla goda gåvors givare. Han själv är fullkomligheten. Och hans Ande vittnar för oss om detta i alla vi möter: i skapelsen, i bibelordet och i sakramenten. Så låt oss vara vaksamma, så att vi inte blir som evangelietextens lärjungar. Låt oss inte sörja det som vi nu inte förstår, utan låt oss vända oss till Gud i förväntan att han ska ge oss fullkomlighetens gåva. Syndernas förlåtelse. Evigt liv. Andens kärleksfulla gemenskap med honom och med hans församling.

Jesu namn är frälsning, kallelse och beskydd

01/01/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 6:22-27

Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och
beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Andra läsningen
Apg. 4:8-12
Petrus fylldes av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Evangelium
Luk. 2:21
När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Predikan

Namnet Jesus har en djup teologisk innebörd, vilket är något som kristna genom tiderna har mediterat och reflekterat över. Namnet betyder att Herren frälser och anknyter till namnet Josua i hebreiskan. Redan här öppnas en tankegång för oss som som kopplar namnet till Guds frälsningsplan genom tiderna. Liksom Josua litade på Herrens löfte då han steg in i det nya landet, blir Jesus bilden av det det liv som är helt i förtröstan på Gud.

Josef fick av ängeln budskapet att han ska ge barnet namnet Jesus, för att han ska rädda folket från sina synder. Också detta ord anknyter till idén att Jesus namn inte bara är ett namn, utan det bär också med sig ett uppdrag. Jesus är den som förverkligar Guds vilja och hans namn är ett av de första tecknen på hans gudomlighet.

Genom kyrkans historia har många reflekterat över detta. En av de mest frimodiga skribenterna i frågan är Klemens av Alexandria, som i sitt verk ”Pedagogen” eller ”Läraren” som talar om Jesu namn som ett utflöde av Guds eget namn. Han försöker fånga in tanken genom att tala om då Jakob brottades med Gud, som han inte ville släppa innan han fick höra dennes namn. Sedan för han oss genom skrifterna, till sist till evangelierna, där han knyter samman Jesu ord: ”Jag är” med Gudsnamnet. Till sist landar han i tanken att Jesu namn så blir ett kallelsens tecken för hela världen. Herren låter sitt namn bli känt för alla folk, oberoende av deras synd. Så välsignas skapelsen genom att Guds namn blir förkunnat över den.

Ordet blir kött och vilket ord kan väl bära mera makt och auktoritet över skapelsen än Guds eget namn? Det är i detta namn som vi idag inleder vårt år. Ett namn som har makt att kalla dig in i Guds ljus, oberoende av var du befinner dig idag. Ett namn som tillåter att vi kämpar och brottas med denna kallelse, ända tills välsignelsens stund kommer fram. Ett namn som betyder räddning från mörkrets välde, in i det gudomliga ljuset. Det är ett namn som betyder att Gud är med oss och för oss.

I nattvardsliturgin prisar vi Gud ”genom honom, med honom och i honom”. Så är bönen både i tacksamhet för att Gud genom, med och i Kristus har skänkt oss sin nåd. Men det är också, på något plan, bönen att våra liv ska ära Gud på samma sätt. Vi lever genom honom: hans ställföreträdande offer på korset är vårt liv. I dopet blir vi ett med honom och lever tillsammans med honom. Genom det han gjort befrias vi från synden. Vi lever med honom. Som delaktiga i hans uppdrag. Den kristnes liv är ett samarbete med Kristus för världens skull. Så ber vi och lever i enlighet med bönerna: tillkomme ditt rike, ske din vilja. Han kallar oss in i den förtröstan som också Josua hade. Att vi i hans namn förmår ett liv i det godas tjänst, ett liv utan rädsla. Och vi är i honom. Han är vårt beskydd. Liksom psalmisten talar om att de rättfärdiges själar är i Herrens händer, vet vi att inget kan skilja oss från Jesu kärlek. Inte ens döden har makt att separera oss från honom.

Så då vi inleder ett nytt år i Jesu namn, är det i en levande verklighet av Guds frälsning, kallelse och beskydd. Vi fylls av mod att följa Jesus ut ur det gamla, in i något nytt. Vi har ingen orsak att leva i rädsla. Och samtidigt får vi vända oss till honom i bön om befrielse och ledning för det år som kommer. Ännu är inte det fullkomliga här. Vandringen mot Guds rike fortsätter. Det finns aspekter av livet som behöver formas om och helgas.

Budskapet når oss, som till Jakob, Josua och Josef, om den som räddar sitt folk. Och vi inser att vi också tillhör dem som blivit utvalda att ta emot den räddningen. Därför vandrar vi vidare i förtröstan.

Gud blir människa för världens frälsning

24/12/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Denna morgon har den som höll hela skapelsen i sin hand givit upp sin plats, för att själv bli hållen av mänskliga händer. Kristus blir vår broder, en av oss. Gud träder in i det skapade.

Att skaparen kommer till jorden innebär en början av ett nytt skapelseverk. Gud blir människa och därmed ikläds människan det gudomliga. Det som en gång förlorat sin helighet, återkläds i den vita dräkten, genom Guds närvaro i det brustna och mörka. Ljus lyser där skuggorna vilat. Så leds världen in på en ny bana, en väg som för mot hela skapelsen förlossning, en smal väg som leder till livet, men som vi av nåd får vandra.

Och krubban blir det första tecknet av många. Ett tecken på vad som ska komma. Denna furste inleder sin tjänst i de enklaste av förhållanden. Han kommer inte att välja maktens och rikedomens väg, utan istället medlidandets och medmänsklighetens väg. Han kommer att räcka ut sina händer, för att hela och välsigna, för att bära bördor och lida för andra. Denna, som har all makt i himmelen och på jorden, kommer att demonstrera den sanna heligheten och hur också mänsklighetens fullkomnande ser ut.

Det är inte en härlighet som består i en hård och tvingad makt, utan ett majestät som grundas i barmhärtighet. Han kallar oss att följa honom. Kanske hela den väg han går, alltifrån att sätta åt sidan det pråliga och välja det enkla stallet, till att medvetet välja en svår väg för att den är den rätta. Men nåden är dess grund, inte att vi väljer honom, utan att han väljer oss. Det är hans kärlek vi samlas kring, inte vår egen.

Liksom herdarna och de vise männen skyndar vi till krubban. Men om det ska bli en verklighet i våra liv innebär det också ett ifrågasättande av det liv som världen kallar oss till. Att knäböja vid frälsarens krubba är att bekänna att friden är viktigare än de stora rikedomarna, att längtan efter barmhärtighet är viktigare än den efter framgång, att kärleken till medmänniskan är viktigare än berömmelse.

Det är en hög och viktig kallelse som vi får. En kallelse att följa honom vars födelse har satt hela skapelsen i förnyelse. En kallelse att öppna ögonen för allt det goda Gud ger och alla de människor han älskar. Det är för vår skull, för allas skull, som Kristus föds. För allas frid. För världens återskapande. För att vi ska återupptäcka det goda i att vara människa, att leva och dela liv.

För oss som firar julotta idag, är det inte bara ett betraktande av något som hände för länge sedan. Vår gudstjänst är ett levande minne av en ny verklighet. Att vi samlas här idag formar vår tanke och vår syn på den värld vi lever i. Här möter vi julens barn och världsalltets Herre. För där två eller tre är samlade i hans namn, är han mitt bland oss. Där hans ord läses, är det honom vi hör.

Och idag talar han till oss om den stora nåden att vi inte lämnas ensamma i mörkret, utan vi får höra till honom. Han som är ljuset själv, är vår broder och vän, vår lärare och mästare på livets väg. Och vad han visar oss genom sitt liv: är vikten av solidaritet med de svaga och fattiga, att vi som tillhör honom är frimodigt kan kalla oss Guds barn, att frälsningens budskap gäller alla människor och att Gud vill vara nära oss alla i vår vardag. Det är detta han lär oss då han kommer till oss i de ödmjuka omständigheterna, varifrån han inleder sitt försoningsverk. Det är all vår glädjes rätta källa och världens största hopp. Ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte övervinna det.

Er befrielse närmar sig

08/12/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: ”Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller ”Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.