Genom tron i försoningens tjänst

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Mannen i dagens evangelium kan tänkas vara en slags förebild i tro. Man kan se tre skeden utvecklas ganska snabbt i texten. Först kommer mannen med en sökande tro. Han har hört om Jesus och hans gärningar och söker därför upp honom. Men han söker inte bara för Jesu egen skull, utan han söker med en förhoppning. Han begär helande för sin son och vill att Jesus ska komma till honom. Detta är, som jag tänker det idag, den första formen av tro. En tro som söker hjälp hos Gud, då livet är svårt. Men också, som Jesus säger det, en tro som kräver tecken.

Jesus förmanar mannen, som i traditionen har ansetts vara en jude, för att han vill ha ett tecken. Det tycks som att Johannes framställning här vill understryka att Jesus ville se en tro som inte byggde på yttre bevis, utan på inre övertygelse. Sammanhanget är inte heller oviktigt. Jesus och lärjungarna har kommit till Kana från Sykar och Samarien. Vi minns om samarierna att de ansågs orena av judarna, för att deras tolkning av lagen var annorlunda och därav också deras livsstil. Vi minns kvinnan vid Sykars brunn, som blev Jesu vittne i staden, då Jesus berättade åt henne allt vad hon har gjort. Det är då som han säger de ofta citerade orden: ”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” Med det förklarar han åt lärjungarna att arbetet med att väcka tro, missionens och evangelisationens arbete, har gått framåt genom den kvinna han mötte vid brunnen. Samarierna i staden kom till Jesus och lyssnade till honom. Och det är därför som situationen i Kana utspelar sig som den gör. ”Ni tror inte utan tecken och under” – det verkar som att det är i kontrast till samarierna, dessa som trodde bara genom förkunnelsen. Jesus kommer till sitt eget folk, men de förmår inte lyssna. Så verkar det vara ända till idag, att där evangelium predikas åt de fattiga, de marginaliserade och de utstötta – där är skörden större.

Så i det första skedet av mannens tro begär han ett tecken, ett helande för sin son. Han möts av en kritik som verkar utgå från att det är någon slags kohandel på gång. ”Om jag helar din son, ska du då tro på mig?” Mannens tro i detta skede förutsätter också att Jesus ska komma till sonen. Kanske göra någon slags ritual eller lägga händerna på sonen. Men Jesus svarar på begäran: ”Gå hem, din son lever”. Guds ord utgår från Herrens mun och det ordet är inte bara deklarativt. Det beskriver inte bara vad som är sant, utan det formar verkligheten. Det samma ordet som lade jordens grund går ut med läkedom och tröst.

Här är det andra skedet av mannens tro. Han går hemåt. Kanske något trevande söker tron efter bevis på att Herrens ord är sanna. På vägen möter han sitt tjänstefolk som rusat ut för att söka honom. De bär bud att pojken är frisk. Den trevande tron frågar: ”När hände det?” och får som svar att det hände i den stund då ordet gått ur Herrens mun. Ännu söker mannen orsak att tro. Ännu vill han bekräfta att tecknet han fått, faktiskt har att göra med Jesu ord.

Vid insikten om att det är så väcks en mogen tro. Den tro som Jesus efterlyste och den tro som också spelar en roll i att hela hans hus kommer till tro. Kanske är detta en tro som kan vila i Gud, trots avsaknaden av nya tecken? Tron är inte längre en kohandel eller ett sökande efter bevis, utan en förtröstan på Guds godhet. Kanske kan denna tro lämna bakom sig strävan efter det egna goda, för att ge utrymme för strävan efter Guds rike?

Här riktar jag därför vår uppmärksamhet till den andra läsningen för dagen, där vi uppmanas hämta styrka hos Herren. Här är den kristnes uppgift att stå emot djävulens angrepp och att ta del i kampen mot ondskans andemakter. Nu ska vi inte göra misstaget att föreställa oss dessa makter i sådana bilder som vi ser i skräckfilmer eller halloweenpynt. Det är inte där som det onda gömmer sig för de flesta av oss. Nej, rustningens olika delar påminner oss om vad den mogna tron strävar efter. Sanning, i motsats till lögn och manipulation. Villigheten att gå ut med budskap om fred, i motsats till att verka för splittring och marginalisering. Bruket av Guds ord till att inte låta sig bli träffad av den ondes pilar, det vill säga så att inte mörkrets verktyg tas i bruk bland oss eller så att inte våra egna sår blir orsak för oss att hacka ner på andra. Frälsningens hjälm, som beskyddar våra tankar från rädslan att förlora Guds kärlek. Andens svärd, som inte är våra ord, utan Guds. Det är inte vår sak att fälla domen över någon annan. Endast Gud kan tala om någons synd så att det inte skapar ofrid. Därför ska vi i varje stund be och åkalla Herren, så att vi inte luras med i något av ondskans spel.

Vi sjöng i psalmen 167, och jag har ofta fastnat för dessa ord: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.” Ord från 1800-talets mitt, som fortsätter verka med profetisk kraft. Psalmen ger oss också råd om hur vi ska motverka detta – vi ska hjälpa och hela då världen går sönder. Vi ska vara en fristad för de oroliga och ett värn för sanning och trygghet. Inte ska kyrkan vara den som driver bort människor ifrån sig genom att sätta all sin tid och energi på tvister och strider. Församlingen verkar för fred och läkedom. Också för sina fiender, i enlighet med Herrens uppmaning, men främst för dem som blir utsatta och bortglömda i samhället.

Det är anmärkningsvärt i sammanhanget, att de ord vi fått av Jesaja idag står i kontrast till det världsliga samhället i hans samtid. Talet om Sion är talet om den kommande himmelska härligheten. Läsningen idag beskriver Guds rike och den kommande nya staden som en trygg plats, ett ställe där breda floder flyter fram, där det alltså finns vatten för alla, utan krigsskepp. Där inte världens härskare leder folket, utan Gud själv – han som räddar oss. Detta står i kontrast till verserna innan, där vi läser: ”Då ska ditt hjärta tänka tillbaka på skräckens tid: ’Var är nu skrivarna, var är skatteindrivarna, var är de som räknade tornen?'” Det är så klart inte det statliga systemet i sig som här kritiseras, utan ett system som kommit att gagna några få utvalda, medan andra lider. ”Landet sörjer och försmäktar” läser vi ytterligare några verser innan.

Jag tycker detta ger oss en ganska tydlig bild av vad vi ska sträva efter i vår tro. Var vi än råkar finna oss själva idag, om än vi är sökande, trevande eller mogna i tron, så är riktningen utmålad. För det första börjar det hela hos Kristus. Den som har tro som ett senapskorn tillhör honom och vi kan alltid räkna med hans kärlek. Men tron, då den mognar, fördjupar också vår förståelse om Guds rike och det liv vi kallas in i. Trons väg är fredens väg, en väg som verkar försoning bland folken och enhet i kyrkan. En väg som inte består i att vi tar domen i våra händer, utan som består i att vi sätter Kristus främst. Han har sänt oss att förkunna och förverkliga sitt rike.

Vi gör gott i att minnas att det handlar om vardagliga saker. Om att räcka ut en hand åt den som behöver det. Om att se människan bakom de saker, teologiska eller politiska, som skiljer oss åt. Om att vara närvarande för de små som behöver oss. Om att låta Kristus: hans nåd och hans liv vara grunden och inspirationen för allt vad vi gör.

Inbjuden till bröllopsfesten

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jer. 1:4-10

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud,
jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde
vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera.

Andra läsningen
2 Tim. 4:1-5
Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.

Evangelium

Psalmisten säger:
Hela jorden lär känna vad du gör och alla folk får veta att du hjälper.
Låt oss därför lyssna till dagens heliga evangelium.

Matt. 22:1-14

Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.”

Predikan

Har du någon gång känt det som att du håller på att missa något riktigt viktigt eller roligt, som händer någon annanstans? Eller kanske har du fått en möjlighet, som var för god för att vara sann?

Jesu liknelse idag bjuder in oss att reflektera kring hurudant livet i Guds rike är. Som vanligt ska vi påminna oss om att liknelsens syfte är att väcka diskussion. Dess mål är inte att vara uttömmande i sig själv, utan den ska få oss att tänka. På samma not kan konstateras att liknelsen också därför definieras av att det är möjligt att höra den, utan att ta den till sig. Vår förståelse av en liknelse bygger på att vi försöker förstå den. Om vi inte gör det, så kommer den att gå förbi oss. Så klart är risken då också att vi går miste om dess lärdomar. Herren säger: ”Hör, du som har öron att höra med.” Matt 4:9

Denna liknelse inleds med att kungen bjuder in till bröllop för sin son. Jag tänker att vi först ska stanna upp och tänka på vad detta innebär. För det är lätt hänt att det går förbi oss vad ett kungligt bröllop egentligen handlar om. Det är en möjlighet utöver något som erbjuds gemene man. Det är en mycket generös inbjudan som går ut, till en fest av exceptionellt slag.

Därför är det så förbryllande då de inbjudna inte verkar bry sig i det. Varför i all världen skulle de välja något annat än att komma till festen? En gick till sina åkrar och en annan till sina affärer. Någon annan tog fast tjänarna och slog ihjäl dem! Liknelsen tycks helt absurd i detta skede – vad kan motivera sådant våld?

Det verkar som att liknelsen här talar om hur vi förhåller oss till Gud. Gud har gjort allt klart. Han har öppnat porten till sitt rike och bjudit in. Men människor bryr sig inte, ja en del blir till och med arga över att bli inbjudna. Förhåller vi oss så till Gud? Är värdsliga framgångar, det som åkrarna och affärerna symboliserar, viktigare än trons liv? Är pengar, makt och ära – om det sen är genom likes eller genom att jobba för mycket – högre upp på prioriteringslistan än Guds inbjudan till ett nytt liv?

För det är det som följer i liknelsen. Då festsalen äntligen fyllts av gäster, om än andra än de ursprungligen inbjudna, då möter vi en man utan bröllopskläder. Det lär ha varit så att värden på ett bröllop skulle förse sina gäster med en enkel festdräkt. Detta för att alla skulle vara lika på festen, så att ingen skulle stå ut ur mängden på grund av t.ex. rikedom.

Det verkar kanske som att mannen slunkit in på ett bananskal. Här är han, på en fest, utan den rätta dressen. Men då vi vet att kläderna fanns att iklä sig, då ändrar det på det hela. För nu ser vi inte en man som i okunskap eller oförmåga har kommit med fel kläder. Nej, vi verkar möta en man som valt att gå sin egen väg, fastän festens regler är tydliga och värden erbjudit en lämplig utstyrsel.

Bland de många som blivit inbjudna – både onda och goda, sådana som hade tro från förr och sådana som först börjar lära sig trons verklighet, alla slags människor – finns denna ena man, som utpekas i liknelsen på ett mycket dramatiskt sätt. Bröllopskläderna är en bild av det nya livet. Liksom den vita dopdräkten som vi har iklätts. Den samma som prästen bär under stolan och mässhaken. Den som delas av alla kristna. Den talar om att iklä sig något nytt. De många som blivit bjudna och iklätt sig festdräkten har förstått att festen inte kan vara en verklig fest, om inte alla håller sig till etiketten. Att bejaka den inbjudan man fått av Gud leder till att vi själva förnyas och förvandlas. Jag tror det är det som dräkten beskriver.

Inbjudan går ut, många kommer in, men bara den som låter sig förvandlas i enlighet med Guds vilja kommer att kunna ta emot den verkliga glädjen i att tro. Och den dräkt som Gud vill klä oss i är kärlekens dräkt. En dräkt som vi får ta emot av nåd. Att leva i Guds rike är att varje dag igen påminna sig om allt vi har tillgång till genom tron och dopet. Så kan vi klä oss i den rätta dräkten, låta våra tankar uppehåller sig vid sådant som är gott och kärleksfullt.

I första läsningen sade Jeremia att han är för ung för den tjänst Gud hade valt honom till. Men direkt i texten, liksom senare hos Paulus, uppmanas vi att hålla huvudet kallt och fullfölja vad Gud har sänt oss till. Gud söker människor som vågar säga ja. Människor som vågar tro att det gör en skillnad. Människor som tar på sig dräkten, så att festen kan börja. Det gör ingen skillnad om gästerna är unga eller gamla.

Kallelsen till Guds rike går ut, genom oss och genom många andra. Samtidigt tar vi själva emot den. Den kommer inte med något krav. Vi är välkomna. Gud vill anförtro sitt rike åt oss. Därför har han grundat sin kyrka. Men vad gör vi med inbjudan? Låter vi den sjunka ner bland olästa meddelanden i inkorgen? Eller skyndar vi att låta Gud ge oss sina gåvor, gåvor som förvandlar oss till något bättre?

Jesus säger att många är kallade, men få utvalda. Inte därför att Gud stänger dörren, utan för att många säger nej. Guds budskap till oss idag är att vi får komma som vi är, men samtidigt kommer han att föra oss vidare från det vi är idag. Det är en del av hans nåd, att han inte låter oss förbli.

Guds rike är den största rörelsen av godhet och sanning någonsin. Du är bjuden att vara med. Du kan komma med på tåget i denna stund. Och under resans gång får du erfara både nåden att få förlåtet allt som gått fel och nåden att förnyas till en sannare och mera kärleksfull människa.

Tillbedjan – Andlig fördjupningsdag i Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

LÖRDAG 22.11

14.00           Pris vare herren! Inledningsmöte i kyrkan. Jimmy Österbacka, Ville Kavilo, Niklas Wallis, Anders Forsman.

15.00           KAFFE i församlingshemmet

15.30           Jublande lyfter vi här våra händer. Om vår gemensamma tillbedjan. Stefan Äng. Kyrkan.

16.15           Jag vill göra mitt liv till en lovsång. Trons språk är kärlek. Sarah Tiainen. Kyrkan

17.00           MIDDAG i församlingshemmet. Kycklingballotine med Västerbottensås. Morotskaka. Con Affetto Catering. 20€ Anmälan på kronobyforsamling.fi senast 12.11

18.00         Konsert i kyrkan. Andliga sånger. Sarah Tiainen m.fl.

18.30           Handling och bön må bli ett. Då tillbedjan blir tjänst. Stefan Äng. Kyrkan.

KVÄLLSTE i församlingshemmet

SÖNDAG 23.11

13.00           MÄSSA i kyrkan, Niklas Wallis, Ville Kavilo, Stefan Äng, Andreas Forsman mfl                      

KYRKKAFFE i församlingshemmet 

En gåva som kommer från ovan

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 63:7-9

Jag vill förkunna Herrens kärlek,
prisa Herren för allt han gjort för oss,
allt det goda han gjort för Israels folk
i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.
Han sade: De är ju mitt folk,
barn som aldrig sviker.
Därför blev han deras räddare i all nöd.
Det var inget sändebud, ingen ängel
utan han själv som räddade dem,
det var han som befriade dem
av kärlek och medömkan.
Alltid i gångna tider
lyfte han upp dem och bar dem.

Andra läsningen
Jak. 1:17-21

Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder.
Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. Lägg därför bort allt det orena och det myckna onda hos er, och ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv.

Evangelium
Joh. 16:5-15

Jesus sade:
”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.”

Predikan

En av de röda trådarna som går genom dagens texter är den gåva som kommer från ovan. Lärjungarna sörjer då de hör att Jesus ska lämna dem, för de förmår inte förstå att det kommer att ge dem en ny gåva. Deras sorg förblindar dem, så att de inte förstår att ställa den viktigaste frågan: Vart går du? Eller varför går du? Jesus inser att de inte kan veta vad som ska komma, så han förklarar för dem om Hjälparen, som han ska sända.

Hjälparen är Guds Helige Ande, som utgår från och tillbes med Fadern och Sonen. Kyrkans lärare har försökt förklara detta på flera olika sätt. Irenaeus beskriver det som om Anden vore kyrkans själ. Utan Anden är kyrkan som en kropp utan liv. Det som gör henne levande är den helige Ande. Tertullianus talar om Anden som den som fortsätter Kristi verk att undervisa, påminna, leda och förhärliga Fadern. Vi förstår följaktligen att Kristi kyrka också fungerar i denna uppgift. Varje medlem i församlingen lyssnar till Andens röst och följer den. Så blir församlingen levande.

Detta föranleder så klart frågan om hur detta går till. Origenes lär oss att Anden ska komma till de utvalda, det vill säga dem som Kristus har utvalt till frälsning. Till oss som blivit hans lärjungar. Anden ska då helga och forma oss. Gud själv möjliggör alltså vår delaktighet i hans verk.

Augustinus betonar Anden som Guds kärleks personifikation. I Anden ser vi den gudomliga kärleken och i Anden tar vi del i den samma.

En sådan fullkomlig gåva går Kristus för att sända oss. Det är förståeligt att lärjungarna inte kan vänta sig något sådant. Vi måste minnas att vi idag hör Jesus tala i dagarna innan korsfästelsen. Judas har lämnat lärjungaskaran under den sista måltiden och nu talar han till de elva som är kvar. De har ännu inte erfarit korsfästelsen eller uppståndelsen.

Och korsfästelsen kommer att bli en avgörande erfarenhet för deras liv i Anden. Allt kristet liv går via korset. Korset lär oss att vår egen vilja eller vårt eget begär inte är en tillräcklig grund för hur man ska leva. Korset undervisar oss om hur sann kärlek ser ut. Liksom Kristus bad om att få slippa det men ändå gick lidandet till mötes, så påminns vi om att bara för att vi vill något innebär det inte att vi ska skrida till handling. Rent konkret: om jag vill slå till någon (fastän det verkar befogat) så ska jag antagligen inte. Eller: om jag vill använda rusmedel för att hantera stress eller ångest, så är det förmodligen ändå inte en lösning på mitt problem. Det korsformade påminner oss om att kärlek och sanning hör samman med ett uppoffrande liv. I Gal 5 då vi läser om Andens frukt noterar vi att självbehärskningen finns bland de nämnda.

Lärjungarna får erfara korsets verklighet innan de tar emot Anden. De ser hur ondskan samlas kring Kristus, för att försöka bryta ner honom. Och de tre dagarna som de sörjer kommer att forma deras andlighet djupt. Då den Uppståndne sedan möter dem, måste det ha varit en avgörande livserfarenhet. Då de på pingsten tar emot Anden kommer Gud att ta dessa erfarenheter i sin tjänst. Lärjungarna, som blir den tidiga kyrkans stöttepelare, har inte bara den kraft och hjälp som kommer från ovan. De har den fullkomliga gåvan: de har sett korset, uppståndelsen och till sist också pingsten. De har sett att ett gott liv innebär att utgjuta sig själv, att kärlekens väg kan leda mot döden, att deras egna begär och tankar är för små. Gud har något större i förvar.

Vi kan alltså knyta samman dessa texter genom att följa tanken om den gåva som kommer från ovan. En gåva som bygger på att Kristus upphöjs tillbaka till himlarna. Vi ser i den första läsningen hur Guds kärlek är grunden för hans räddningsgärning. Han frälser oss av sin medkänsla. Och liksom i talet om Anden skymtar en personlig Gudsrelation: Gud ser folkets nöd, talar om dem som sina barn, han själv kommer till deras undsättning – inte något avlägset sändebud.

I den andra läsningen talas om den fullkomliga gåvan, som kommer från ovan, från himlaljusens fader. Här talas om sanningens ord, som föder oss till liv. Det går i parallell med Andens uppgift att undervisa och forma oss. En av mina husprofeter Dallas Willard betonar i detta sammanhang vikten av att låta Guds sanning forma vårt sinne, vår vilja och våra handlingar. Det är inte alltid lätt, för sanningen tar korsets form. Men vi kan lära oss nya sätt att tänka och se på saker.

Det är också vad Jesus vägleder sina lärjungar i, då han säger att det är bättre att han går bort. Då han upphöjs kommer något ännu bättre att komma. Sanningens Ande kommer för att lära oss vad synd är, att vi inte tror på den korsfäste och uppståndne. Att vi inte litar på honom eller den väg han kallar oss att vandra. Rättfärdighet: att den som går den vägen går till Fadern. Och dom: att den makt som förleder oss i denna tid kommer att bli maktlös. Anden som Jesus ska sända, ska lära oss allt detta. Det vill säga: Sanningen om Kristus. Hur man ska vandra genom livet. Och Anden ska förhärliga Kristus i oss. Så skall vi kunna vara hans kyrka och förmå vittna om alla de goda gåvor han ger.

Han uppmanar oss att lyfta blicken. Vi ska inte fastna i sorgen över att han går bort. Istället ska vi leva i förväntan på det som ska följa. Andens gåva innebär tröst, sanning och kraft i våra liv.

Jag brukar undvika listor, men här är sex förslag på hur vi kan lära oss detta påskens liv:

  1. Sök Guds närvaro i formen av hans kärlek, inte bara i formen av hans hjälp.
  2. Lyssna i din bön. Bönen är ett samtal.
  3. Var beredd att formas och tänka om. Ödmjukhet är god grogrund för Andens frukt.
  4. Låt korset forma dina begär, inte världen.
  5. Se hela ditt liv som något andligt.
  6. Lev för Guds rike. Anden sänds inte för självtillräcklighet, utan för att förhärliga Kristus.

Gud är alla goda gåvors givare. Han själv är fullkomligheten. Och hans Ande vittnar för oss om detta i alla vi möter: i skapelsen, i bibelordet och i sakramenten. Så låt oss vara vaksamma, så att vi inte blir som evangelietextens lärjungar. Låt oss inte sörja det som vi nu inte förstår, utan låt oss vända oss till Gud i förväntan att han ska ge oss fullkomlighetens gåva. Syndernas förlåtelse. Evigt liv. Andens kärleksfulla gemenskap med honom och med hans församling.

Jesu namn är frälsning, kallelse och beskydd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 6:22-27

Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och
beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Andra läsningen
Apg. 4:8-12
Petrus fylldes av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Evangelium
Luk. 2:21
När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Predikan

Namnet Jesus har en djup teologisk innebörd, vilket är något som kristna genom tiderna har mediterat och reflekterat över. Namnet betyder att Herren frälser och anknyter till namnet Josua i hebreiskan. Redan här öppnas en tankegång för oss som som kopplar namnet till Guds frälsningsplan genom tiderna. Liksom Josua litade på Herrens löfte då han steg in i det nya landet, blir Jesus bilden av det det liv som är helt i förtröstan på Gud.

Josef fick av ängeln budskapet att han ska ge barnet namnet Jesus, för att han ska rädda folket från sina synder. Också detta ord anknyter till idén att Jesus namn inte bara är ett namn, utan det bär också med sig ett uppdrag. Jesus är den som förverkligar Guds vilja och hans namn är ett av de första tecknen på hans gudomlighet.

Genom kyrkans historia har många reflekterat över detta. En av de mest frimodiga skribenterna i frågan är Klemens av Alexandria, som i sitt verk ”Pedagogen” eller ”Läraren” som talar om Jesu namn som ett utflöde av Guds eget namn. Han försöker fånga in tanken genom att tala om då Jakob brottades med Gud, som han inte ville släppa innan han fick höra dennes namn. Sedan för han oss genom skrifterna, till sist till evangelierna, där han knyter samman Jesu ord: ”Jag är” med Gudsnamnet. Till sist landar han i tanken att Jesu namn så blir ett kallelsens tecken för hela världen. Herren låter sitt namn bli känt för alla folk, oberoende av deras synd. Så välsignas skapelsen genom att Guds namn blir förkunnat över den.

Ordet blir kött och vilket ord kan väl bära mera makt och auktoritet över skapelsen än Guds eget namn? Det är i detta namn som vi idag inleder vårt år. Ett namn som har makt att kalla dig in i Guds ljus, oberoende av var du befinner dig idag. Ett namn som tillåter att vi kämpar och brottas med denna kallelse, ända tills välsignelsens stund kommer fram. Ett namn som betyder räddning från mörkrets välde, in i det gudomliga ljuset. Det är ett namn som betyder att Gud är med oss och för oss.

I nattvardsliturgin prisar vi Gud ”genom honom, med honom och i honom”. Så är bönen både i tacksamhet för att Gud genom, med och i Kristus har skänkt oss sin nåd. Men det är också, på något plan, bönen att våra liv ska ära Gud på samma sätt. Vi lever genom honom: hans ställföreträdande offer på korset är vårt liv. I dopet blir vi ett med honom och lever tillsammans med honom. Genom det han gjort befrias vi från synden. Vi lever med honom. Som delaktiga i hans uppdrag. Den kristnes liv är ett samarbete med Kristus för världens skull. Så ber vi och lever i enlighet med bönerna: tillkomme ditt rike, ske din vilja. Han kallar oss in i den förtröstan som också Josua hade. Att vi i hans namn förmår ett liv i det godas tjänst, ett liv utan rädsla. Och vi är i honom. Han är vårt beskydd. Liksom psalmisten talar om att de rättfärdiges själar är i Herrens händer, vet vi att inget kan skilja oss från Jesu kärlek. Inte ens döden har makt att separera oss från honom.

Så då vi inleder ett nytt år i Jesu namn, är det i en levande verklighet av Guds frälsning, kallelse och beskydd. Vi fylls av mod att följa Jesus ut ur det gamla, in i något nytt. Vi har ingen orsak att leva i rädsla. Och samtidigt får vi vända oss till honom i bön om befrielse och ledning för det år som kommer. Ännu är inte det fullkomliga här. Vandringen mot Guds rike fortsätter. Det finns aspekter av livet som behöver formas om och helgas.

Budskapet når oss, som till Jakob, Josua och Josef, om den som räddar sitt folk. Och vi inser att vi också tillhör dem som blivit utvalda att ta emot den räddningen. Därför vandrar vi vidare i förtröstan.

Gud blir människa för världens frälsning

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Denna morgon har den som höll hela skapelsen i sin hand givit upp sin plats, för att själv bli hållen av mänskliga händer. Kristus blir vår broder, en av oss. Gud träder in i det skapade.

Att skaparen kommer till jorden innebär en början av ett nytt skapelseverk. Gud blir människa och därmed ikläds människan det gudomliga. Det som en gång förlorat sin helighet, återkläds i den vita dräkten, genom Guds närvaro i det brustna och mörka. Ljus lyser där skuggorna vilat. Så leds världen in på en ny bana, en väg som för mot hela skapelsen förlossning, en smal väg som leder till livet, men som vi av nåd får vandra.

Och krubban blir det första tecknet av många. Ett tecken på vad som ska komma. Denna furste inleder sin tjänst i de enklaste av förhållanden. Han kommer inte att välja maktens och rikedomens väg, utan istället medlidandets och medmänsklighetens väg. Han kommer att räcka ut sina händer, för att hela och välsigna, för att bära bördor och lida för andra. Denna, som har all makt i himmelen och på jorden, kommer att demonstrera den sanna heligheten och hur också mänsklighetens fullkomnande ser ut.

Det är inte en härlighet som består i en hård och tvingad makt, utan ett majestät som grundas i barmhärtighet. Han kallar oss att följa honom. Kanske hela den väg han går, alltifrån att sätta åt sidan det pråliga och välja det enkla stallet, till att medvetet välja en svår väg för att den är den rätta. Men nåden är dess grund, inte att vi väljer honom, utan att han väljer oss. Det är hans kärlek vi samlas kring, inte vår egen.

Liksom herdarna och de vise männen skyndar vi till krubban. Men om det ska bli en verklighet i våra liv innebär det också ett ifrågasättande av det liv som världen kallar oss till. Att knäböja vid frälsarens krubba är att bekänna att friden är viktigare än de stora rikedomarna, att längtan efter barmhärtighet är viktigare än den efter framgång, att kärleken till medmänniskan är viktigare än berömmelse.

Det är en hög och viktig kallelse som vi får. En kallelse att följa honom vars födelse har satt hela skapelsen i förnyelse. En kallelse att öppna ögonen för allt det goda Gud ger och alla de människor han älskar. Det är för vår skull, för allas skull, som Kristus föds. För allas frid. För världens återskapande. För att vi ska återupptäcka det goda i att vara människa, att leva och dela liv.

För oss som firar julotta idag, är det inte bara ett betraktande av något som hände för länge sedan. Vår gudstjänst är ett levande minne av en ny verklighet. Att vi samlas här idag formar vår tanke och vår syn på den värld vi lever i. Här möter vi julens barn och världsalltets Herre. För där två eller tre är samlade i hans namn, är han mitt bland oss. Där hans ord läses, är det honom vi hör.

Och idag talar han till oss om den stora nåden att vi inte lämnas ensamma i mörkret, utan vi får höra till honom. Han som är ljuset själv, är vår broder och vän, vår lärare och mästare på livets väg. Och vad han visar oss genom sitt liv: är vikten av solidaritet med de svaga och fattiga, att vi som tillhör honom är frimodigt kan kalla oss Guds barn, att frälsningens budskap gäller alla människor och att Gud vill vara nära oss alla i vår vardag. Det är detta han lär oss då han kommer till oss i de ödmjuka omständigheterna, varifrån han inleder sitt försoningsverk. Det är all vår glädjes rätta källa och världens största hopp. Ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte övervinna det.

Er befrielse närmar sig

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: ”Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller ”Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.

Att leva i två riken

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Andra läsningen

Rom. 13:1-7

Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.

Evangelium

Matt. 17:24-27

När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?” – ”Jo”, svarade han. När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: ”Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska kungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?” Då Petrus svarade: ”Av andra”, sade Jesus: ”Sönerna går alltså fria. Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.”

Predikan

Att vara medborgare i två riken. Det är kanske inte alltid lätt att veta vad det innebär. Men vi får en nyckel i vad Jesus gör idag. Vårt medborgarskap i det himmelska ska i utgångsläge vara sådant att vi också håller de förordningar och lagar som givits i vårt samhälle. Jesus väljer att ge tempelskatt för att ingen ska stöta sig på dem. Jesus arbetar för att bevara friden och ordningen i samhället, samtidigt som han säkert är mycket medveten om sin egen roll i förhållande till templet.

Men vi ser inte honom bli upprörd över att någon undrar på deras skatt. Istället ordnar han så att den blir betald, på samma villkor som alla andra. Det är något av detta som Paulus kommer tillbaka till i dagens läsning. Överheten bär sitt svärd av en orsak och har som uppgift att hålla ordning och se till att behövlig service finns tillgänglig för medborgarna.

Att det sedan kan smyga in korruption och agerande i gråzoner också i våra myndigheter är ett faktum. Men det ändrar inte på utgångsläget. Vi ska respektera dem som fått ansvarsfulla tjänster och utgå från att beslut fattas med sådan omtanke och sådant kunnande som deras mandat kräver.

Då Jesus i dagens evangelium säger att sönerna går fria beskriver han samtidigt den dubbelhet som just korruptionen kan föra med sig. Vissa utvalda slipper undan avgiften, på grund av sitt släktskap. Men samtidigt antyder han kanske också den hemlighet som gäller Guds barn. Sönerna kommer att gå fria. De som är Guds barn kommer inte att avkrävas någon himmelsk skatt. Inte efter att planen är satt i verket. Vår lott, som Guds barn, är att ta emot det som är av nåd. Frälsning ges som gåva. Räddningen undan de makter som bryter ner och korrumperar.

Det är inte alltid lätt att veta hur man ska förhålla sig till det världsliga väldet, då det verkar som att dess regerande inte går i enlighet med den syn man har som kristen. Det är ett faktum att man på grund av övertygelser som grundar sig i ens kristna tro kan hamna i kläm i förhållande till samhällets ordning och lagar. Det finns de svåra moraliska frågorna, som en anställds rätt att vägra att utföra en abort, eller det överhängande miljöhotet som många på skapelseteologisk grund engagerar sig i, eller frågor om minoriteters rättigheter och säkerhet i vårt samhälle. I sådana frågor kan det hända att ens kristna övertygelse kallar en att gå en annan väg än den samhället förväntar sig.

Jag misstänker att alla yrken och sammanhang har frågor som dessa, i olika grad diskuterade, där också vi som är kristna landar i olika slutsatser om den rätta vägen framåt. Men det är viktigt att bevara ett rent samvete. Det lär oss också 1 Tim 1 och 1 Kor 8. Ett rent samvete spelar en roll för vår förmåga att komma vidare i tron.

Därför finns det också de som föreslår att vägen ut ur dessa kniviga situationer är att lida under de konsekvenser som de kan ha. Den som vägrar en arbetsuppgift på grund av sitt samvete kan komma att bli uppsagd eller få en varning. Det kan hända att det är något man måste utstå för sitt samvetes skull. Eller som ett vittnesbörd för världen. Vi är ändå kallade att vara ljus och salt.

Men hur går det ihop? Att följa Jesus i att inte låta stöta sig med någon och samtidigt hålla fast vid sitt samvete? Jag tror att vi behöver Andens ledning i stunden och att vi behöver ha hjärtan och tankar som är övade att se med mildhet och ödmjukhet på vår omgivning. Det är mycket svårt för någon med ett hårt hjärta och en otyglad tunga att säga nej till en arbetsuppgift utan att det spårar ur till en strid. Den som däremot ägnat sig åt bön och självrannsakelse kommer helt säkert att ha lättare att hitta en ton och ett sätt där man inte behöver stöta sig med den andra människan. Man kan föra fram sitt ärende utan att själv orsaka förargelse.

I dagarna blev jag indragen i en diskussion angående ett politiskt beslut som skulle fattas i Karleby. Flera hade reagerat starkt på vad som uppfattades som en orimlighet och orättvisa. Flera skrev brev till beslutsfattare för att påverka. Jag fick läsa några av de brev som gick. Och faktum är att allt för ofta gick diskussionen från saken till att bli raljerande och direkta påhopp mot människor. Det går att vara av olika åsikter i frågor, utan att det spårar till angrepp mot andras person eller kunnande. Och här finner vi, tror jag, ett mycket viktigt arbete för oss som kristna att stå i. Vi är medborgare i två riken och vår närvaro i samhället spelar en roll. Vårt sätt att agera, utgående från våra övertygelser och vår sändning att älska vår nästa som oss själva spelar en roll. Och också då vi väljer lidandets väg för vårt samvetes skull spelar det en roll. Det formar samhället omkring oss, så att världen blir en bättre plats.

Så får vi följa vår Herres exempel, så gott vi kan, för att hans vilja ska se och att hans rike ska komma.

Låt oss ödmjuka oss, ta ett steg på den vägen och bekänna våra synder!

Vi har sett Guds barmhärtighet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Näst följer psalm 85:5-8 med omkväde. Den som vill är välkommen att sjunga med i omkvädet. Malin sjunger det först en gång, sedan upprepar vi det tillsammans. Texten lyder: ”Visa oss, Herre, din barmhärtighet, och ge oss din frälsning.”

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Vi har sett Guds barmhärtighet. Liksom folket var otåligt i öknen har förvisso också vi övergivit Guds väg. Men till skillnad från dem som i öknen fick se en kopparorm som läkedomens tecken, har vi fått se Sonen bo bland oss och bära våra bördor. Gud har försonat sig med oss genom Sonens frivilliga offer för världens skull.

I dagens evangelium möter vi en skara som är oense om vem Jesus är. Huruvida de ska vända sin uppmärksamhet mot honom eller förkasta honom. För den som kan sin Bibel är det tydligt att översteprästerna och fariseerna handlar i okunskap. De tror något om Jesus som inte är sant. De vet inte varifrån han härstammar. De tror att han är född annanstans och av annan släkt än han är. De ser till de tecken de känner till. Men bemödar sig inte att ta reda på sanningen. Om de hade gjort det, hade de någon av dem kanske ändrat sin hållning.

Man märker att Nikodemos är den enda i rådet som försöker bromsa dem i deras dömande av en man de inte känner. Nikodemos, som hade sökt upp Jesus, som hade försökt förstå vad Jesu lära egentligen handlar om. Mötet med människan, blicken som är riktad mot den andra, öppnar medmänsklighetens dörr och för samtidigt Nikodemos på en sannare väg än den som de andra i rådet valde. Nikodemos har sett Guds barmhärtighet och det har förändrat honom.

Så, var finner vi oss själva? Är vi som Israels folk i öknen? Besvikna på det som livet blivit, fast vi inledde vandringen i stark tro. Dessa, som glömt bort mannats under och istället längtar till ”soppan och löken” i Egypten. Eller är vi som aposteln Paulus i Kolosserbrevet – sådana som tagit emot budskapet om Jesus och blivit segervissa, fyllda med hopp om en bättre framtid och en evighet full med ljus och glädje? Eller är vi som folkhopen i evangeliet, slitna mellan tron och otron?

Egentligen gör det ingen skillnad var vi är. Kristi erbjudande till oss är det samma oberoende. Idag är frälsningens dag och nu är omvändelsens stund. Guds nåd räcks ut till en och var oberoende av förtjänst. I Kristus har Gud låtit oss alla försonas med Honom.

Det är i den bekännelsen, i den nåden, som vi får tro och ta emot de gåvor han ger oss. Är vi som Israels folk i öknen, får vi rikta vår blick mot korset. Slits vi mellan det ena eller det andra, behöver vi se närmare på det som väcker våra frågor. Och med Guds hjälp får vi också bli lika segervissa som Paulus. Så att också vi kan säga att vi är på väg att träda fram inför honom. Vi har byggt på den grund som blivit lagd i Jesus Kristus och vi vill vandra livets väg, som för Jesu skull leder oss till det heliga, fläckfria och oförvitliga. Så får vi bli hans tjänare, hans som utgivit sig själv för vår skull.

Då vi idag möter honom vid nattvardsbordet är det inte måttet på vår tro som räknas. Det är hans trofasthet. Vi har sett Guds barmhärtighet, må vi också bekänna den och leva i den.

Nådens och läkedomens liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Predikan

Vi har idag tre texter som alla har med sig ett konkret helande av sjukdom. Många har försökt förklara mekanismen bakom Guds ingripande i historien, men personligen finner jag de flesta försök till att förklara det mirakulösa inte når riktigt hela vägen fram. Därför vill jag idag främst rikta vår uppmärksamhet på det som händer i evangeliet. Där möter vi Jesus själv i sitt helandearbete.

Johannes verkar ha en stil att skriva i sitt evangelium där han ger berättelser om vad Jesus gjorde och sedan visar han hur de också fungerar som en bild för något större. Dagens evangelium utelämnar en väldigt lång del av [[Joh 9]] för att få med denna dynamik. I början har vi helandet och i slutet av läsningen kommer vi tillbaka till Jesus då han förklarar den andliga betydelsen av det som hänt. Problemet är bara att det som utelämnats spelar en central roll i det hela.

Så vi tar det i korthet. Kapitlet inleds med att Jesus helar den som tidigare var blind. Sen, ser hans grannar honom och förundras. Och han vittnar till dem om Jesus. Sen för de honom till fariséerna. Dessa börjar gå i varv över att Jesus botat någon på sabbaten. Så kan man inte göra! Han måste vara en syndare. Men, egentligen tvivlar de på att han överhuvudtaget varit blind, så de kallar vittnen. Lotten faller på den tidigare blinde mannens föräldrar.

Föräldrarna är helt tydligt rädda för fariséerna och vad som nu ska hända. ”Vi vet att han var blind, men vi vet inte vem som helat honom eller hur! Låt honom tala för sig själv, han är myndig!” Fariséerna använde sig nämligen av uteslutande ur synagogan som ett sätt att kontrollera folket. Att bekänna Jesus hade säkerligen fått hela familjen utestängd.

Efter detta kallar de tillbaka mannen som varit blind. Nu frågar de om samma saker igen. Man märker i texten att mannen är försiktig med sina ord, men han vänder ändå en liten udd mot fariséerna. ”Vill ni höra mera om honom? Kanske ni också vill bli hans lärjungar?” Men, nej, fariséerna godkänner inte något sådant. De har Mose, honom kan man i alla fall lita på. Vem denna Jesus är vet de inte. Och han helar ju dessutom folk på sabbaten. En syndare är vad han är!

Efter detta möter mannen i fråga Jesus en andra gång. Jesus frågar om han tror. Och då han får höra att han har sett honom, då bekänner han sin tro. Det är efter det som Jesus säger de ord som vi hörde läsas.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Några fariséer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Fariséerna har alltså grundligt förhört mannen som blev helad om vad som hände. Men de ville inte tro att Gud skulle agera på detta sätt. Det var inte inom ramarna för deras tankevärld att Kristus skulle kunna tolka om sabbatsbudet på detta sätt. Och så klart fanns det mycket annat i Jesu undervisning som provocerade dem.

Men om Johannes tanke med detta upplägg i texten är att föra oss till en djupare fråga, så har han lyckats mästerligt. Först har vi det fysiska helandet, sedan har vi dem som gläds över det inträffade, sen kommer de skriftlärda som vägrar släppa sina fina idéer och till sist har vi Jesu dom – att säga att man ser, då man stänger ögonen för vad som är inför en, är inte livets väg. Er synd står kvar.

Det är dags att vända blicken till oss själva. Lever vi det nådens och läkedomens liv som Kristus kallar oss till? Jag föreslår några exempel.

Fariséerna använde lagen om sabbaten som ett tillhygge för att få sin egen vilja igenom, utan att glädjas i den barmhärtighet som Gud hade visat den man som tidigare var blind. Vad är detta för oss idag? Jag följer på YouTube några kanaler som visar på misstag som begås i förmanskap. Ett återkommande tema där är chefer som sätter företagets policyn framom barmhärtigheten. De säger saker som ”Tyvärr kan vi inte bevilja dig ledigt för att vara med din sjuka mor, det finns inget i avtalet om något sådant”, då det enda kärleksfulla svaret skulle vara att möjliggöra för att den anställda skulle sköta om någon som är gammal och sjuk.

Eller som föräldrarna som var rädda att vittna om vem som hade helat deras son. Hur ofta fattar inte vi beslut utgående från vad folk ska tycka? Det är som att vara tillbaka i skolan, se någon bli utestängd och inte våga stå upp för den.

Eller hur ofta tror vi att vi ”ser” hur saker och ting verkligen är, utan att ens ha underhållit de andras perspektiv? Kanske undviker vi ett möte med någon som vi anser att ha sårat oss, för egentligen är det bekvämare att fortsätta vara bitter än att verka för försoning. Kanske har vi människor i våra liv som vi helt enkelt alltid utgår ifrån att de har fel eller vet mindre än oss själva?

Helandets väg innebär ofta att vi får gå djupt i oss själva. Liksom läkare och skötare vid en operation utsätter oss för knivens udd, finns det ibland behov att bryta ner för att kunna bygga upp. Och många gånger är det klokt att göra sådant arbete tillsammans med andra.

Jesus säger att han har kommit till dom. Dom innebär att ställa till rätta eller att göra synligt. Det är nåd att få ställas inför dessa frågor. Det gör våra liv mera meningsfulla. Det gör oss mera kärleksfulla och förlåtande.

Som Jesu lärjungar är vi de främsta mottagarna av hans läkedom. Varje dag överöser han oss med livets gåvor. Också de dagar då sorg eller motgång tycks vara vår främsta lott. Men som vi har sett idag är läkedom inte bara att luta sig bakåt och ta emot. Det är att våga se – också sådant som inte passar in i den blick vi har hållit fram tills idag. Det är att rehabilitera: re – att återställa, habilitare – skicklighet. Att återställa skickligheten eller förmågan. Det är helandets väg.

Men framförallt är det att gå till helandets upphovsman själv. Kristus har kommit till världen för att vi skall ha liv i överflöd. Så låt oss se till honom. Amen.