Trons vi

Texter

Första läsningen
Sak. 14:7-9
Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.

Andra läsningen
Ef. 1:15-23
Jag upphör aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Evangelium
Joh. 17:18-23
Jesus bad och sade:
”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Predikan

Denna söndags evangelium är ett av de skriftställen som utmanar min tanke. Varför detta? Jo, den ena raden som finns där: då Jesus ber för att vi ska vara ett med honom och varandra, ska vara tecknet för världen att han är sänd av Fadern och att han har älskat världen. I en tid då människor allt mera isoleras från varandra, går in i filterbubblor, då det är enkelt att grunda egna gemenskaper med dem som tänker lika som en själv, är denna Jesu bön en stor utmaning för kyrkan.

Vi är samlade idag i väntan på den helige Ande. Detta är den sista gudstjänsten innan pingst. Det är det som vår första läsning talar om. Bilden med det grönskande och det flödande vattnet signalerar just det liv som Anden ger. Men vad lär kyrkan om Anden, egentligen? Vad är det vi väntar?

Trosbekännelsen talar om den helige Ande i sin tredje artikel. Anden verkar i oss så att vi blir en helig allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. En kristen som lever i Anden rotas alltså i kyrkans gemenskap. Vi känner ingen kristen tro som lever isolerad från församlingen. Visst kan det finnas undantag, men för den allmänna förkunnelsens del måste vi utgå från detta.

Det är följaktligen viktigt att vi möts, delar livet och firar gudstjänst tillsammans. I det att vi gör det verkar Anden i oss. Där två eller tre är samlade, är Kristus bland oss. Och det är Kristus som är kroppens huvud. Utan honom kan vi ingenting göra.

Det är detta som utmanar det individualistiska sinnet. Jag och min Gudsrelation är inte i centrum. Den kristna trons liv handlar inte främst om vad jag håller för sant och gör i min ensamhet. Den kristna tron handlar om att vandra tillsammans med Jesus och varandra, i bön om hans Andes närvaro och utrustande. Tillsammans. Kristus är trons centrum och vi är ett i honom. Andra läsningen talar om kyrkan, med Kristus som huvud, som fullheten av den Gud som uppfyller allt. Guds fullhet finns i oss.

Detta trons vi får vi inte låta falla i glömska. Gemenskapen bär då vi har det svårt, gemenskapen delar vår glädje och sorg. Och den gemenskap som riktar sin blick till Kristus finner nåd och frid.

På mors dag är det värt att notera familjens vikt i det hela. En familjs mödrar och fäder har en särskild kallelse i att vårda familjens enhet och att arbeta för att familjen mår bra. Det är inte alltid en lätt uppgift. Det kräver ödmjukhet och tålamod. Inte bara en gång utmanar det vår mildhet mot varandra. Därför är bönen om Andens närvaro så viktig för de kristna.

Kom helig Ande, att utrusta oss för kärlekens liv. Kom helig Ande, att göra oss till ett. Till att kalla oss ut ur våra egna bubblor och åsiktsgemenskaper, till något större och vackrare. Gör oss till kyrka, både då vi är hemma och då vi samlas till gudstjänst.

Vi har i dagarna samlat sommarskriftskolan konfirmander till undervisning. En viktig del av den undervisningen är att tolka skapelseberättelsen och förstå dess budskap. Ett av dess budskap är att då synden träder in i världen åtföljs den direkt av rädsla. Rädsla att visa sig själv för den andra sådan man är (de döljer sin nakenhet med löv) och rädsla för Gud (de gömmer sig för honom i trädgården). Väntan på den helige Ande är väntan på den kraft som driver bort denna rädsla ur våra liv.

Den kristna tron och församlingens gemenskap, då den fyller sin uppgift, erbjuder oss en plats där rädslan inte behöver vara det främsta motivet. Här ska man inte behöva fundera på vad folk ska tycka eller huruvida man är välkommen. Andens verk är den gemenskap som söker Guds nåd tillsammans. Vi lär oss att bli medvandrare på vägen till den nya himmel och jord som Anden vittnar om.

Och det är denna skola som blir vårt vittnesbörd för världen. En kyrka som växer i enhet är det som vittnar för världen om Faderns kärlek. Då vi, i vår ofullkomlighet, vandrar tillsammans i bön om Anden, förverkligas Jesu ord: “Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Så kom, helig Ande, och ge oss den enheten. Fullkomna din kyrka i Kristus och låt oss bli ett vittnesbörd för din kärlek till alla människor. Amen.

Oroa er inte

Texter

Första läsningen

5 Mos. 30:19-20

Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Andra läsningen

Hebr. 11:2, 13-19

För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.

Evangelium

Joh. 14:1-7

Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan

Känn ingen oro. Det är så långt jag kan se ett av de centrala nyckelorden för att komma åt innebörden i dagens läsningar.

Jesus ger löfte om något som ska komma. Om en himmelsk tillvaro. Om de många rum som Faderns hus har. Han bereder en plats för oss dit och han själv är vägen. Han gör något som Gud brukar göra. Han ger löften. Och liksom Gud i gamla testamentet kommer också Jesus att sluta ett förbund över de löften han gett. Var inte orolig.

Men det är inte lätt att förtrösta. Dagens andra läsning är ett stycke ur en bit som ofta fått rubriken “trons förebilder”. Vi påminns i båda våra läsningar om Abraham och Isak. Denna svåra berättelse i vår tradition om en fader som är beredd att offra sin son. Oroade han sig inte? Han, trons förebild Abraham, fanns det inget i honom som ifrågasatte det bud han tagit emot från Herren?

Senare säger Mose till Israel: “Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.” I efterhand ser han på Abraham och Isak och vet att det gick väl. Men Abraham, vad tänkte han?

Det är möjligt att Abrahams liv så långt hade förberett honom på vad som skulle komma. Då vi möter honom första gången i skrifterna dyrkar han avgudar i Ur. Han är inte på rätt plats och han sysslar med fel saker. Utgångsläget är dåligt. Men Herren kallar honom därifrån. Abraham får budet: “Gå!” Lämna det som du har för handen och följ mig. Och han följer.

Då Abraham uppmanas ge ifrån sig Isak är det inte första gången Gud prövar hans tro.

Det går vidare. Abraham får löften om avkomma, om att alla folk ska välsignas genom honom. Men han har inga barn. Han har ingen son. Men han ifrågasätter inte Guds löfte. Han har erfarit Guds trofasthet. Han tror.

Men det tar länge. Och mycket går annorlunda än vad som kanske var tänkt. Och Abrahams hustru Sara har blivit gammal. Men Gud står fast vid sina löften. Fastän vi läser att “Sara log”, som om hon inte riktigt kunde tro det mera. De får en son. Löftet uppfylls.

Och en tid efter det möter vi Abraham och Isak i den berättelse som hänvisas till i Hebreerbrevet idag. Abraham har vandrat med Herren länge nog och på ett sätt som gör att han kan tro. Han oroar sig inte för hur det ska gå. Han har erfarit Herrens trofasthet. Om det så krävs kan väl Gud ge tillbaka Isak från det döda.

Jesus säger idag till sina lärjungar: “Om ni har lärt känna mig har ni också lärt känna min fader”. Har vi lärt känna Jesus så att vi inte grips av oro? Vad innebär en sådan tro på honom?

Den första läsningen utmanar: “Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”

“Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.”

Att välja livet. Jesus är livets väg. Han är den som visar oss förlåtelsens väg och den sanna kärlekens väg. Liksom Abraham kallas från Ur, att vandra till nya platser, får också vi kallelsen. Och den är oberoende av vår omständighet idag. “Oroa er inte, följ mig, tro på mig”. Det räcker.

Och vägen är beskriven: Lyssna till honom och håll dig till honom. Det är nästan som om mässans centrala delar är beskrivna här. Ta del i ordet och sök dig till mötet med Jesus i nattvarden. Men det är kanske inte det främsta budskapet. Det handlar om att leva trons liv. För trons lydnad väcker förtröstan. Den som tror i det lilla lär sig att tro i det stora.

Nåden blir verklig då vi lever i den. Det är så vi lär känna den outgrundlige, Gud Fadern – då vi söker honom som har gjort honom synlig. “Den som lär känna mig, lär känna min fader”, säger Jesus. Då vi söker honom, följer honom och väljer att lyda honom. Då kan Guds väsen bli klart för oss. Och då kan vi erfara det liv som Gud i sin nåd vill ge oss alla för intet. Det beslutet leder till livet. Och dess inbjudan är klar: Oroa er inte. För Jesu skull och i förtröstan på honom kommer allt att gå väl.

Han banar väg för oss

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10 (samma text som i första årgången)

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
Fil. 2:5-11 (samma text som i första årgången)

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Matt. 21:12-17 (18-22)

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
(När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet. Lärjungarna häpnade och sade: ”Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?” Jesus svarade: ”Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.”)

Predikan

Jag vill inleda idag med att tala om vad Kristus kunde ha gjort, men inte gjorde. Våra två första läsningar betonar hur han väljer ödmjukhetens väg. Sen kommer evangeliet, som kanske tycks stå i en viss spänning med dessa två. Var är den ödmjuka och milda frälsare vi hört om såhär långt?

Kyrkans fäder har kommenterat detta och gett följande förklaring: Det handlar om att Kristus skall visa vilken makt han har men inte brukar.

Då han röjer upp i templet reagerar han mot att man handlar med folks moraliska övertygelser. Då någon kommer för att sona sina synder, gör någon annan pengar på det. Jesus ställer sig på den utsatta människans sida. Den som är bunden av synden ska inte åter utsättas för prövningar och hinder på sin väg. Den ska inte dubbelt bestraffas. Vägen till templet ska vara öppen, inte kantad av ekonomiska frågor om vilket offer man har råd att köpa.

I berättelsen med fikonträdet ser vi den domsmakt som Kristus har, men som han aldrig i evangelierna riktar mot någon människa. Inte ens mot den som förråder honom. Också till människorna hade Kristus kunnat säga: “Du ska inte bära någon frukt”. Och då orden hade kommit över hans läppar hade det blivit sant. Men han gör inte det. Däremot uppenbarar han det faktum att han har den makten då han talar till fikonträdet.

Här är evangeliets kärna för oss denna dag. Och här är den mildhet vi lärt oss att förvänta från Kristus. Han visar sin makt. Han påtalar vad som är fel. Men i mötet med den enskilde syndaren avhåller han sig från att ta fram det gudomliga majestätets rätt att fälla domen. Istället söker han bana en väg för den lilla människan till att få saker ställt i ordning med Gud.

Så kommer han i ringhet. Och Sion jublar i glädje över den räddare som förintar stridsvagnarna i kraft av kärlek och ödmjukhet. Han tar tjänares gestalt och lider själv för sina lärjungars och hela mänsklighetens skull.

Så jublar vi och tackar denna kväll, då vi inleder den stilla veckan, för vi vet att hans val att stå på vår sida blir en väg till livet för alla människor. Sådan är den verkliga upphöjelsens väg. Den som bär sitt kors, den som genom dopet och tron delar Kristi lidanden, den ska också få erfara glädjen att bli upprättad och uppstånden tillsammans med honom.

Det är en utmanande tid att leva som människa. Enligt alla slags mätare är vi friskare, tryggare och gladare än någon generation innan oss. Men samtidigt når oss kunskapen om allt slags lidande mycket effektivare än innan. Vi lever medvetna om alla slags hotbilder – ekonomiska kriser, krig, familjer som har det svårt. Vi är medvetna på ett sätt som aldrig tidigare. Och liksom kunskapen om gott och ont redan i skapelseberättelsen blir tecknet för syndens inträde, så inser vi att mycket av vår kamp som människor idag handlar om vår kunskap. Kunskap om det onda som kan drabba oss och det goda som vi saknar.

Fastetiden bjuder oss att vandra med Kristus och varandra längs denna lidandesväg som vi alla delar. Då vi nu träder in i stilla veckan får vi alla kvällar fram till långfredagen mötas kring Kristi lidande – ett lidande som är vårt allas. Samtidigt är hans lidande hans eget, liksom all vår motgång är vår egen. Dessa berättelser bjuder in oss att bli människor. Att dela varandras bördor och att vandra den rätta vägen tillsammans. Det finns ett helande i att vandra med Kristus på detta sätt. Då vi följer honom sätts också våra motgångar in i ett större perspektiv. Han bär våra bördor. Genom hans sår blir vi helade. Han säger att han ska skänka oss vila och frid, men också att vi ska följa honom. Det är vägen som den kristne står inför. Och i liturgin gestaltar vi det genom att vandra med honom under veckan som kommer.

Han har gjort vägen gångbar för oss. Vi får komma till templet, till det allra heligaste. Vi behöver inte frukta att fikonträdets dom faller över oss. Istället får vi möta honom som ser på oss i kärlek. En kärlek som håller i alla lidanden och som besegrar alla välden och makter som försöker hindra den. En kärlek som håller genom själva döden, in i uppståndelsens glädje. Och igen gestaltas detta i liturgin idag, då nattvardsbordet dukas och vägen är öppen till Gud själv. Till honom som är livets bröd och frälsningens vin. Där samlas alla de som är döpta till honom och som vill följa hans väg.

Om livet är storm, är Kristus vår hamn

Texter

Första läsningen
Jes. 1:16-20

Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.
Låt oss gå till rätta med varandra,
säger Herren.
När era synder är scharlakansröda,
kan de då bli vita som snö?
När de är röda som purpur,
kan de då bli vita som ull?
Om ni villigt lyder mig
skall ni få njuta det goda i landet,
men om ni trotsar och vägrar
skall ni bli svärdets byte.
Herren har talat.

Andra läsningen
Hebr. 2:9, 17-18

Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden. Och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Evangelium
Mark. 1:12-13

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Predikan

Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden, hörde vi i den andra läsningen. Det är ett intressant textval i sammanhanget, för vissa handskrifter skriver här att Jesus för en tid får erfara avskildheten från Gud. Psaltarpsalmen som här antyds (Ps 8:6) säger: “För en kort tid lät du honom sakna Gud”. Vi är alltså idag inför det faktum att Jesus själv, han som är Gud, för en stund får känna det som vi så många gånger känner. Övergivenhet och ensamhet.

Vi säger att vi som kristna lever i gemenskap med Gud. De yttre tecknen är dopet och nattvarden. Men det finns så klart en inre erfarenhet av tron och Guds närvaro i våra liv, som är väldigt personlig. Ofta sätts både vår tro och vår integritet, vår förmåga att stå fast vid vad vi tror, på prövning. Och inte allt för sällan är det just i misslyckandet att leva upp till ens egna förväntningar som känslan av ensamhet och frånskildhet dyker upp.

I Kristus, han som är barmhärtig och trogen, finns vila från det. Gud kallar oss att omslutas av hans kärlek och nåd. Den fastetid som vi har inlett är en övning i att kunna leva i dessa två världar samtidigt. Fastan riktar blicken mot det mänskliga tillståndet. Mot vår brist och saknad. Men den är en av Guds gåvor till församlingen, för enbart i mötet med verkligheten kan den sanna friheten nås. För en stund kallas vi att glömma syndernas bördor och sorger, då vi kommer inför vår Herre. Men framförallt bjuds vi in i insikten att också fastans enkelhet, som talar om en del av livets verklighet, är en väg som vi delar med Kristus. Om livet är storm, så är Kristus en hamn. Om livet är smärta, så är Kristus frid. Och vi får vara hans.

Då vi under fastan lägger åt sidan något och gör mera tid för det mest väsentliga, är kyrkoårets gåva att vi får erfara Guds Andes kärlek i grunden av vår varelse. Stillheten, enkelheten, avskildheten och åsidosättandet av sådant som distraherar oss i vardagen ger utrymme för en erfarenhet av att vara del i något större. Att vi tillhör Gud, för Jesu skull. Att vi kan förtrösta på honom genom liv och död. Och att det finns en orubblig grund för tillvaron, lagd för att vi ska få erfara livet i dess fullhet. Med storm, men också trygghet. Med smärta, men också frid.

Fastans kall är att ge allt till Gud. Inte så att vi överlämnar våra ansvar och förpliktelser mot våra medmänniskor, men så att vi vågar tro på hans ledning och närvaro i våra liv. Han befaller oss kärlekens väg: att tala för de förtryckta och de faderlösa, att sträva efter rättvisa och skaffa änkan rätt. Han säger: lär er det goda.

Den kristna tron är inte en tro som överges för att man finner den för svår att förstå. Den kristna tron överges i regel för att man finner dess kallelse för utmanande. Det är inte svårt att förstå vad kärlek är, men kärlekens väg kan innebära att man går rakt mot stormen. Det är inte komplicerat att vara Jesu lärjunge, men vägen tillsammans med honom kan vara en smärtornas väg. Problemet är inte att man inte förstår det, problemet är att man inte vågar tro att det går att leva det.

Men vi får tro. På honom vars hjärta är fullt av nåd. På honom som vandrar med oss genom stormar, smärtor och motgångar. På honom som kallar oss sina egna. Och på honom som gått igenom allt detta, för att segrande stå upp på den andra sidan. Inget skiljer oss från hans kärlek. Och den Ande som uppväckte honom från det döda bor i oss. [[Rom 8#11]] Därför kan vi frimodigt vandra med honom och söka tröst hos honom.

Det är detta som man också skymtar i Andra Tessalonikerbrevets andra kapitel där Paulus skriver om att inte låta sig gripas av rädsla då det onda ger sig till känna. Herren, Jesus, har makt att segra över det onda. Och vi bjuds in till gemenskap med honom. Och den gemenskapen (och det liv som följer av den) fångar Paulus i det andra kapitlets slutkläm: “Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium, för att ni skall vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet. Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev. Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning.”

Vi har denna vecka inlett vår fasta. Och fastän fastans toner och stämningar präglas av det enkla och det avskalade, så är den en väg till det verkliga livet. Kristus går lidandets väg, för kärlekens skull. För en sann medmänsklighets skull. För vår frihets skull. Och vi bjuds med på färden. Till ett liv med tröst, hopp och uppmuntran för allt gott i både ord och gärning. Det kanske inte tycks så alla gånger, men faktum är att hos Jesus är gott att vara – vart än hans väg för oss. För den vägen leder oss till det yttersta goda, inte bara till en flykt från våra motgångar och synder. Hos honom finns frid.

Dopet lägger en grund

Texter

Första läsningen
Jos. 3:5–11, 17

Josua sade till folket: ”Rena er, ty i morgon skall Herren göra under bland er.” Till prästerna sade han: ”Lyft upp förbundsarken och gå i spetsen för folket.” Då lyfte de upp förbundsarken och gick framför folket.
Herren sade till Josua: ”Från och med i dag skall jag ge dig storhet, så att israeliterna förstår att jag är med dig, som jag var med Mose. Säg nu till prästerna som bär förbundsarken att stanna alldeles i vattenbrynet när de kommer till Jordan.”
Josua sade till israeliterna: ”Stig fram och hör Herrens, er Guds, ord.” Han fortsatte: ”Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han skall driva undan kanaaneer, hettiter, hiveer, perisseer, girgasheer, amoreer och jevuseer för er: förbundsarken, hela jordens härskares ark, skall gå framför er över Jordan.”
Prästerna som bar Herrens förbundsark stod stilla på den torra bottnen mitt i Jordan, medan israeliterna gick över torrskodda, ända tills allt folket hade kommit över floden.

Andra läsningen
Gal. 3:23–29

Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

Evangelium
Luk. 3:15–18, 21–22

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem.
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Predikan

För oss som lever i trakter där barndopet är det vanligaste dopet ligger det nära till hands att det blir en tradition som hör samman med det lilla barnet. Risken är kanske att dopets innebörd och därmed också dess gåva går oss förlorade på vägen, medan vi växer och blir äldre.

Dopet lägger en grund. Och den grunden är Guds nåd i Kristus. Det är i det tecknet som den kristne lever. Vi bekänner inte oss själva eller världens olika makter som herre över våra liv, utan Kristus. Och dopet är inträdet i det livet. Genom dopet förmedlas Guds Ande till oss, den Ande som inom oss ropar “Abba! Fader!” till Gud och som bekänner Kristus som Herre. Det är Anden som genom vattnet utför de verk som trosbekännelsen talar om: knyter oss samman till de heligas gemenskap, låter kyrkan utbredas till att bli en sant allmänneligt kyrka, försäkrar oss om syndernas förlåtelse och bygger i oss det eviga livets hopp efter våra kroppars uppståndelse vid den yttersta dagen.

Att vi har en sådan bekännelse i grunden för våra liv kan i bästa fall bli en daglig påminnelse, både i tryggheten att få vara Guds barn och leva i vår Herre Jesus kärlek och också i att vi har en målbild för våra liv, en utmaning att välja det goda framom det onda. Den kristnes liv är ju enligt våra skrifter en ständig förnyelse av våra hjärtan och sinnen till att vilja det goda och en längtan efter ljus i mörkret.

Dagens evangelium är en av de mest centrala texterna kring dopet. Eftersom vi som kristna tror att dopet förenar oss med Jesus, får vi också tro att dessa ord talar om de löften som gäller oss. Jesu dop är ett exempel för oss. Då nu vår Herre lät döpa sig, ska också vi göra det. I det att vi stiger ner i vattnet tillsammans med honom får vi också identifiera oss med hans liv, lidande, död och uppståndelse. Så tillräknas hans verk oss och vi föds pånytt in i ett andligt liv hos Gud. Genom dopet har vi redan en gång mött döden tillsammans med Kristus och därför förlorar den sin makt över oss, dess udd bryts. Synden är besegrad i hans namn. Och detta för att också vi är Guds älskade, utvalda i Kristus att leva i Guds vilja, förkunnande hans rike och älskande både vår nästa och vår fiende.

I den första läsningen där Israels folk går genom Jordan finner vi något av det samma. Det är mycket möjligt att symboliken med förbundsarken vid vattenbrynet är en förebild för dopet. I förbundsarken bars tavlorna med budorden, vilket mycket väl kan förstås som Guds ord bland Israeliterna. Som kristna ser vi alltså hur Ordet är nyckeln till att Guds mirakulösa och befriande kraft förverkligas. I dessa dagar efter julen behöver vi knappast påminnas om att vår tro är att Ordet blivit kött och så befriat alla folk från syndens makt.

Läsningen från Galaterbrevet antyder något liknande: vi ska inte längre se till den nedskrivna lagen för vår räddning, utan vi ska se till Jesus. Hos honom finns makt och ära, nåd och medkänsla för oss alla. Då vi följer honom, döps som han och lever i hans Ande vinner vi enhet och frid.

Detta tal om enheten är i skrifterna och också bland de tidiga fäderna en viktig aspekt i dopet. Det finns ett dop, en tro och en herre, som vi alla tillhör. Genom dopet stiger vi in i en gemenskap av nåd och kärlek. Enhet och frid är dess naturliga tillstånd. Om vi lever omvändelsens liv ställer vi oss sida vid sida i vårt sökande efter sanning, ingen av oss främre än den andra. Vi tar alla emot dopets nåd av varandra, av kyrkan. Man döper inte sig själv, utan tar emot dopet av Guds medarbetare.

Dopets innebörd är alltså något stort. Också denna predikan hinner bara lätt vidröra en del av dopets många betydelser och löften. Men vill man göra ett försök att summera kunde man kanske konstatera att dopet är grunden för det kristna livet, en gåva given av Gud genom hans lärjungar, inte något som vi själva verkar. Det är ett steg från det gamla livet till det nya, då dopets vatten förenar oss med kyrkans herre. Och dopet är gemenskap, med Gud, genom Kristus och i Anden. Och den gemenskapen får i denna tid sitt uttryck genom kyrkan, den jordiska gemenskap som kommer samman för att påminnas om dopets gåva och sin herres längtan efter nåd och frid bland alla folk.

Nya vägar i livet

Texter

Första läsningen
1 Mos. 8:13-22
I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. Då sade Gud till Noa: ”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.” Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”

Andra läsningen
Upp. 3:7-8
Skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.

Evangelium
Matt. 4:12-16

När Jesus hörde att Johannes hade blivit fängslad vände han tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp.

Predikan

Vi har idag tre texter som påminner oss om Guds möjligheter att göra nya vägar i våra liv. Vid det nya årets början kan vi med fördel stanna upp och tänka på vad som ligger framför oss. Vi gör upp planer och visionerar – men främst för den kristna är längtan efter att söka Guds vilja. Liksom jag redan inledningsvis var inne på är Guds planer för nåd och rättfärdighet för oss alla. Det ger en god språngbräda in i något nytt. Där finns ett större hopp att söka än det vi själva klarar av att tänka ut.

Våra tre texter ger liksom tre portaler genom vilken vi kan kliva in i det nya och lära oss något om Guds ledning i våra liv. Hos Noa ser vi hur de svåra omständigheterna som ledde till syndafloden tvingar Noa in i något nytt. Han var lyhörd till Herren och genom det kunde han stiga in i en ny värld. Samtidigt ger Gud löftet om att aldrig mera låta sådan förbannelse drabba jorden för människans skull. Inbjudan lyder för också för oss att stiga in i ett nytt liv i lyhördhet till Herren.

Den andra läsningen påminner oss om att det inte handlar om vår kraft till förändring. Trots att församlingen i Filadelfia är ringa i sin kraft, öppnar Jesus en väg för dem. Och den dörren som han öppnat förblir öppen. Vi är vid frälsningens kärna. Vad Gud har gett av nåd, det som Gud av nåd kallar oss in i, det är inte beroende av vår förmåga. Det handlar om den nådige och gode, om honom som i julnatten lägger bort sitt himmelska majestät för att krönas med halm och senare törne. Det himmelsliv han öppnat vägen till är ett evigt förbund, för den som följer honom. I vår svaghet förblir han stark och mäktig att leda oss genom alla livets tider.

Och detta leder oss till evangeliet. Ett ord som påminner oss om profeternas löften och att de fullkomnas genom Kristus. Den som vandrar i mörkret ser ett stort ljus. Om än vi idag upplever oss själva i det djupaste mörker, så är Kristus den som kommer till oss med ljus. För den som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Det är som det kända ordet i Romarbrevet: “Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus”. Han söker upp oss, kommer till oss, bjuder in oss.

Då vi vänder oss till honom – förtröstar liksom Noa, håller fast vid Honom som församlingen i Filadelfia – märker vi att något nytt kan börja på riktigt. Han gör om våra hjärtan, så att vi kan följa honom genom den dörr han öppnat, in i en ny värld av liv och nåd. Det finns hopp, Guds kärlek och ljus lyser upp vår väg. Vi får tro evangelium och lämna det gamla bakom oss. Himmelriket är verkligen nära.

Vad det är att leva i förlåtelse

Texter

Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”

Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.

Evangelium
Matt. 18:15-22

Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Predikan

Vad är det att leva i förlåtelse? Denna centrala tanke inom vår tro, att förlåtelsen inte bara är något vi tar emot utan också något vi lever i formar egentligen allt av hur den kristna kyrkan resonerar kring det goda livet. Redan det att Gud i sin helighet och rättfärdighet väljer förlåtelsens väg borde få oss att tänka till om vad ett gott liv egentligen handlar om. Om Gud i sin godhet väljer förlåtelsen är det säkert vist också av oss att sträva efter den.

Vi har ju en tendens som människor att fastna i det förflutna. Att liksom leva om och om igen i gamla besvikelser och oförrätter. Ibland gräver vi ner oss så djupt i oförlåtelse att det blir ett verkligt hinder för det liv vi längtar efter. Ibland lever vi liksom i vår egen bubbla av hämndkänslor, som om vår egen bitterhet på något vis skulle få den som gjort fel mot oss att inse sitt misstag. Ett sådant liv är oftast mest till skada för oss själva och våra närmaste. Vi binder oss vid det förflutna istället för att se Guds möjligheter till nytt liv.

Det är förstås inte alltid lätt att leva i förlåtelse. Men ett första steg på vägen kan vara att förstå vad förlåtelse egentligen innebär. Och jag har från en av Villes predikningar tagit med mig en lista på saker som förlåtelse inte är.
Det första är att förlåtelse inte är att ha överseende. Att ha överseende innebär att man låptsas som att inget fel begåtts.
Förlåtelse är inte heller att ursäkta, det vill säga det är inte att låta bli att hålla människor ansvariga för sina handlingar.
Förlåtelse är inte att glömma. Man behöver inte avlägsna alla spår av det hända från ens medvetamnde för att kunna förlåta.
Förlåtelse är inte heller att benåda. Den som t.ex. bryter mot en lag behöver bära sitt straff också om man förlåter den.
Och inte heller innebär förlåtelse automatiskt försoning. Försoning kräver att båda parter samarbetar kring en ny och annorlunda framtid.
Förlåtelse kräver inte heller att den andra vet om att man förlåtit den. Man kan behöva förlåta någon som är död. Eller i vissa fall kan det annars också vara vist att inte berätta åt någon att man förlåtit den. Till exempel om det riskerar skapa en situation där övertrampet kan upprepas.

Förlåtelse innebär inte att man inte har gränser och inte heller innebär det att man går med på vad som helst.

Det som förlåtelse däremot är, är ett aktivt och frivilligt arbete med att förstå det som hänt och den som gjort något fel, så att man själv kan befrias från vredens och bitterhetens bojor.

Jesus uppmanar oss idag att förlåta sjuttiosju gånger – om och om igen. Många av oss har hört förklaras hur detta sjuittiosju är ett evighetstal – förlåt varje gång, men var inte ovis trots det. Vi bjuds in i ett liv som präglas av förlåtelse, men det betyder inte att vi inte skulle behöva lagar och former för då saker går fel. Jesus visar oss en förlåtelsens väg och kallar oss att vandra den. Då vi bekänner honom som Herre är vi alltså också förpliktigade att följa honom på den vägen.

Och visst vet Gud hur svårt det kan vara. Många bär ända sedan barndomen på sådana bördor som man inte förmått förlåta. Och då många dessutom levt under omständigheter där man inte talat om vissa saker, så har heller inte det stöd som behövts för att förlåta funnits där. Ofta är det som hänt sådant som väcker en känsla av skam också i offret, vilket ytterligare försvårar saken.

Det är av den orsaken Herren gett oss gemenskapen med alla de heliga, vilket vi ju minns bland annat på alla helgons dag. Genom Guds förlåtelse är vi de heligas gemenskap. Den gemenskap som bär varandras bördor, om än ofullständigt. Den gemenskap som söker den himmelska verkligheten tillsammans.

Och i centrum för detta står så klart vår Herre Jesus själv. Han säger: “Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska skänkaa er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Så ska ni finna vila för era själar. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Förlåtelsens lära, som Kristus erbjuder oss, är inte en tung och svår lag vi borde leva efter. Det är Guds vishet, given som en gåva. Det kan vara svårt att förlåta, det kan kräva mycket av oss. Men det är alltid tyngre att bära bitterhet genom livet. “Den som älskar livet…” talades det om i första läsningen. Ja, den som vill leva ett liv som känns värt att älska gör vist i att lära sig förlåta. För risken är att oförlåtelsens väg blir ett hinder för oss att erfara den förlåtelse och kärlek som andra och Gud själv erbjuder oss varje dag.

Låt oss be!
Himmelske Fader,
Din förlåtelse är en källa till nytt liv för oss. Låt oss få leva det livet.
Du vet hur svårt det kan vara att förlåta. Ge ledning och vishet så att vi kan bryta med de band av ilska och bitterhet som binder oss till det förflutna.
Vi ber om den frid och den vila som Kristus erbjuder oss. Lär oss vad det är att leva i din kärlek.
Vi ber i Jesu namn.
Amen.

Var fäster vi vår blick?

Texter

Första läsningen
Jes. 8:11–15
Profeten Jesaja skriver i det åttonde kapitlet, från vers elva till femton:
Detta är vad Herren sade till mig när han grep tag i mig och varnade mig för att följa samma väg som detta folk: ”Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar sammansvärjning. Frukta inte det som de fruktar, bäva inte för det. Håll Herren Sebaot helig – honom skall ni frukta, honom skall ni bäva för. Ja, han skall bli en sten som de snavar på och en klippa som de stöter emot, och för Jerusalems invånare skall han bli en snara och en fälla. Många skall snava på den, falla och krossas, snärjas och fångas.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:18–22

Från andra korintierbrevets första kapitel, vers 18 till 22.
Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Evangelium
Joh. 9:24–38

För andra gången kallade fariséerna alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen [dvs Jesus] är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.

Predikan

Det är tydligt att fariséerna inte ville tro på vad de hörde. Den man som tidigare var blind, som nu blivit helad av Jesus, som vi hör om i dagens evangelium, han står inför fariséerna för andra gången. Fariséerna liksom väntar på att han ska ändra sitt vittnesbörd, så att de än en gång ska kunna snärja Jesus i en av deras fällor.

De kan inte tänka sig något värre än att bli anklagade för att vara intesserade av hans lära. De har bundit sina liv vid Mose och profeterna. Vid lagar och bud. Hårda regler. De vet att de har kunskap om gott och ont. De vet vem som är syndare. De vet hur saker och ting borde vara. Och Jesus är inte så. Liksom det att en blind nu ser. Det hörde inte till den ordning de förväntade sig.

Vi läste med personalen ur en andaktsbok med samlade tankar av Dietrich Bonhoeffer i torsdags. Där använde Bonhoeffer samma bild av fariséerna som jag nyss. De var säkra på sin kunskap om gott och ont. Den teologiskt bevandrade minns att kunskapen om gott och ont var just det som trädet i skapelseberättelsens paradis symboliserade. Människan skulle inte äta av den frukten, för hennes eget bästa. Det är som om kunskapen om vad som är ont och gott är för svår för oss. Som att det tenderar binda oss och göra oss kärlekslösa och hårda.

Var är fariséernas glädje över att en medmännniska har tagit emot helande? Varför framhärdar de i att kalla både honom och Jesus syndare då det inför deras ögon står ett bevis på Guds godhet? Kan det vara att deras stora kunnande om lagar och bud har bundit dem, så att de förlorat det som var själva poängen? Kan det vara att den kunskap om gott och ont de har bundit sig vid har visat sig vara för svår för dem ensamma? De ser inte längre människan, de ser ett problem – de ser något som inte passar in i deras ordning för tillvaron.

Jag fick vara med och installera Pedersöre församlings kyrkoherde Daniel Björk i sin tjänst idag. Daniel predikade med iver och med Kristi hjärta som riktmärke för de uppmaningar han gav församlingen. Och han ställde några väldigt bra frågor. En av dem: vilket är det viktiga i vår kyrklighet? Är det de knepiga teologiska problemen? Eller är det medmänniskans glädje och sorg, vår närvaro i livets verklighet? Då Jesus möter en blind böjer han sig ner, gör en deg, sätter det på mannens ögon och så blir han frisk. Jesus ser inte ett teologiskt problem, utan en människa. Var är vår uppmärksamhet?

Jesus lär oss aldrig att vi ska överge lagen. Men han kallar oss in i att förstå dess syften. Att förstå att den visar vägen, säger något om vad som är rätt och gott. Att förstå att den dömer oss då vi går fel. Men också att förstå att den inte är hela Guds budskap till mänskligheten. Lagen sitter på sin plats, som ett av de verktyg Gud använder då han förmedlar sin vilja för oss. Men det främsta är alltid Kristus. Han som inte håller oss på avstånd, utan säger “Kom” och “Följ mig” och “Hindra dem inte”. Han som vandrar med oss i våra motgångar, till och med i döden. Han som åt sina tvivlande efterföljare sade: “Åt mig har givits all makt i himmelen och på jorden.” Makt att gå döden till mötes och komma ut på andra sidan, makt att bjuda in oss i ett sådant liv.

Det är lätt att bli som fariséerna. Att övervaka vissa frågor som om de var de ända viktiga i livet. Att gräva ner sig i problem som är löskopplade från verkligheten. Det finns väldigt lite glädje i en tro som tar sig det uttrycket. Det finns väldigt lite tacksamhet.

Men i det konkreta. I mötet med någon som sett Guds godhet. I att vi sträcker ut vår hand att hjälpa där det behövs. I att vi gläds över skördens gåvor, också om de varit färre än vi önskat. Att vi bär fram varandra inför Gud då vi önskar att vi hade fått mera eller att något varit annorlunda. Där finns verklig glädje. Där finns ett sådant “ja” och ett sådant “amen” som andra läsningen talade om. Det liv som Guds Ande väcker i våra hjärtan. Det är vad det handlar om att vara Jesu lärjunge.

För som hans lärjungar ser vi vart mästarens blick går. Var ligger hans uppmärksamhet? Vad är viktigt för honom? Det verkar som att debatten och diskussionen är sekundär. Människan, stunden, livsödet – det är det viktigaste. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Han ville vara bland oss. Ge oss hopp och tröst i denna tid. Ge oss vägledning till ett liv i tro: ett liv i kärlek och med mening.

Han säger också till oss: Följ mig. Allt liv han har erbjuder han oss. Vi får fästa blicken på honom och lära av honom vad det är att älska och leva väl. Vi får följa honom, till och med genom dödsriket, in i uppståndelsens glädje. Han har all makt och han använder den för vårt bästa.

Låt oss be!

Himmelske Fader,
Vi ber att vi inte ska vara som fariséerna, som saknar glädje över din godhet.
Gör oss kärleksfulla, låt oss se varandra och fyll våra liv med tacksamhet.
Låt oss få leva dig till ära,
för Jesu skull.
Amen.

Den kristna har det goda

Texter

Första läsningen
Pred. 5:9-14
Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat.

Andra läsningen
1 Joh. 4:16-21
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31
Innan jag läser vill jag säga detta: Jesus framställer denna liknelse åt fariséerna efter att han undervisat dem att de inte kan älska både Gud och mammon. De älskade pengar så mycket att de hånade honom för vad han talat.
Då framställde Jesus denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Märk nu då att detta är en liknelse. Detta är inte en beskrivning av evigheten eller av vad som händer efter döden. Det är en berättelse som Jesus berättar för att väcka sina åhörare. Främst fariséerna som älskade pengar mera än rättfärdigheten.
Alltid då vi läser en liknelse är det första vi ska göra att gå till oss själva och fundera: vilka frågor väcker detta i mig? Liknelsens syfte är att väcka diskussion och öppna för ett samtal om hur det är ställt med oss. Skulle Jesus bara vilja beskriva det kommande himmelriket skulle det finnas betydligt bättre sätt. Så vad väcker denna liknelse för frågor?
Jag har några: Vad har hänt i den rike mannens liv att han blivit så hård att han inte ser sin nästas lidande? Hur kommer det sig att den tiggande Lasaros belönas med evig glädje hos Abraham? Och varför ber den rike mannen att Abraham ska sända Lasaros till hans fars hus? Han har ju själv ignorerat Lasaros i år och dagar! Och vad är det Abraham menar att Mose och profeterna ska övertyga dem om?
Frågorna är flera än svaren, men det är just det som är tanken! Jesus vill inte ha lärjungar som bara blint tar till sig hans ord, utan han vill ha följare som tänker själv på vad saker och ting betyder. Som reflekterar över sin livssituation och hur Guds vilja kan förverkligas. Visst hör lydnad till trons liv, men det är en lydnad som i sin mogna form kommer av att ha reflekterat över Jesu undervisning, Mose lag och profeterna, och sedan fatta ett medvetet beslut att lyda. Se bara på Jesu sätt att undervisa: det är bilder och liknelser. Och särskilt hans största predikningar präglas av ett återkommande “tänk själv”. “Se på himlens fåglar”… och kom till en slutsats. “Se på markens liljor”… och försök resonera kring vad de kan lära oss.
En predikan kräver nästan ändå en förklaring. Så här är ett sätt att se på vad vi nyss tagit del i. Jag vill ta det till bergspredikan, för där finner vi Jesus undervisande med liknande bilder och i färd med att förklara hur man ska leva i det rike han kallar oss till.
Jesus lär i Matt 6 att där vår skatt är, där är också vårt hjärta. Och liksom i första läsningen kritiserar Jesus fariséerna för att deras hjärta är fyllt av begär efter rikedom, istället för längtan efter rättfärdighet.  Jesus lär i Matt 5 att hans lärjungars rättfärdighet måste gå långt utöver fariséernas och de skriftlärdas. Men han talar inte om att vi måste leva under strängare lagar. Det var aldrig poängen med Mose och profeterna. Den som läser Gamla testamentet ser fort att lagens syfte är att fostra till medmänsklighet. Lagen uppfylls genom Kristus, då han ger sitt liv för vår skull. Rättfärdigheten ligger inte i de yttre formerna, utan i vad som finns i våra hjärtan.
Så ser vi hur den rike mannen väljer ett liv där hans hjärta inte söker det goda för hans medmänniskor. Och genom det slår han in på en väg som leder till lidande och plåga. Igen, minns att det är en liknelse. Frågan om vart våra liv för oss är en fråga om nåd. Följer vi Kristus, tror vi på honom och lyssnar till hans röst, då slår vi in på den väg som leder till livet. Det liv som Lasaros begåvades med. Det sägs inget om Lasaros moraliska förtjänster här och inte heller något om Guds beslutsprocess. Så det kan inte vara liknelsens syfte att lära oss hur vi ska komma till himlen. Det som den lär oss är ändå att den som är fattig till det yttre kan äga en stor skatt i sitt inre. En sådan skatt som i liknelsen jämförs med en evig glädje.
Kanske har den rike mannens hela släkt övergett rättfärdighetens väg och söker istället bara rikedom och lyx. De lyssnar inte till Mose och profeterna, även om de säkert håller sig till de yttre ramarna som förväntades. Men de söker inte Guds vilja. De vill inte det goda för någon annan än dem själva. Så lägger man grunden för den typ av besvikelse som Predikaren talade om. Så lägger man grunden för ett liv i rädsla. Rädsla att förlora sin egendom, rädsla att bli lämnad utan, rädsla att misslyckas.
Jesu bergspredikan svarar på allt detta. Hans lärjungar söker det goda och förtröstar på hans himmelske Far. Ängens liljor och luftens fåglar bekymrar sig inte. Hur mycket mindre ska då vi bekymra oss? Pengar ger oss inte glädje, utan kärleken ger oss verklig glädje. I Guds rike finns det som behövs, för alla dess medborgare. De behöver inte vara rädda att förlora sitt goda om de delar det med en behövande.
Och visst, man kan ha egendom och vara kristen. Men vilken är vår rättfärdighet? Jesus lär oss att först söka Guds rike och sedan det andra. Han kallar oss att bli lärjungar som tänker på vad det goda är, på vad Guds vilja är. Och hans eget liv är tecknet på det.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, så att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Gud älskar denna värld så att han är beredd att ge allt för den. Likaså får vi tro på och följa Jesus på vägen till det eviga livet. Genom hans korsdöd och uppståndelse kan vi förtrösta på att hans undervisning också kommer med den makt som bestyrker den. Inte ens döden kan ta det eviga livet ifrån oss. Inte ens döden kan hindra Guds goda vilja.
Men om vi fäster oss vid något annat, då är risken stor att vi redan i denna tid bygger ett liv av lidande. Ett liv som kanske på ytan ser präktigt ut, men som på insidan känns tomt, tungt och meningslöst. Den rättfärdighet som tron söker ger oss mening i denna tid och hopp för den kommande. Det liv som Jesus erbjuder och kallar oss till ser Guds löften uppfyllas. Det innebär frid, försoning, förlåtelse och helande. Och liknelsen vi hörde väcker i oss frågan: vart leder den väg som jag fäst mitt hjärta vid?

Dopets liv – Första söndagen efter trettondagen – Nedervetil och Kronoby församlingshem

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
Ser man till dagens läsningar är det tydligt för den som kan sina skrifter att Jesaja spelar en stor roll. Han figurerar i första läsningen och den andra. Och Johannes Döparen hänvisar till bland annat Jesajas profetior då han kallar Jesus för Guds lamm. Själva bilden med lammet går tillbaka bland annat till Andra Mosebok där Israels folk ges en instruktion om att offra ett felfritt lamm och stryka dess blod på dörrposten, som beskydd mot en plåga som Herren lät gå fram genom Egypten. Det var ett tecken som Gud gav till beskydd för döden. Då man sedan tillredde detta lamm fick inga ben brytas på det, vilket också återkommer vid korsfästelsen, då soldaterna inte krossar benen på Jesus.

Många hänvisningar, mycket bakgrundsinformation som läsaren eller lyssnaren förväntas ha. En lång rik historia som åberopas i dessa texter. Och vi har dem idag som en slags portal in i dopet. Hovmannen i dagens andra läsning ville låta döpa sig så fort han hörde om Jesus och hur han uppfyllt denna profetia. Åt honom förkunnades för första gången det som vi kanske blivit lite blinda för i vår kultur: Att Jesus uppfyllt profetordet. Att han genom sitt blod beskyddar oss från den eviga döden och att vi istället får ta del i hans uppståndelseliv. Det är det som är dopets löfte.

Dopskålen brukar beskrivas som en grav. Och inte bara vilken grav som helst, utan Jesu grav. Då vi träder ner i dopets vatten, går vi in i det med allt vad det mänskliga livet innebär. Sorger, motgångar och synder. Men då vi kommer upp ur det, gör vi det tillsammans med Jesus. Segrande över synden, döden och ondskan i hans namn.

Det är detta som lärjungaskapet innebär. Vi kan inte förtjäna Guds förlåtelse genom våra goda gärningar, men då nu Gud har renat oss genom dopet kan vi leva i tro. Och den tron, i Andens kraft, hjälper oss att leva det liv som präglas av ljus och liv, istället för mörker och död.

Men vi behöver kanske bli mera konkreta. Hur kan detta ske?

Vi behöver lära oss att samarbeta med Gud. Dopets evangelium är inte bara att nåden är ett sätt att hantera synden genom att med jämna mellanrum få förlåtelse. Evangeliet bär också med sig en inbjudan till det nya livet, där våra val och våra handlingar formas av det liv dopet bär med sig. Ingen förvånas om jag säger att det är gott för oss att vara vid nådens källor, som att läsa Bibeln eller delta i gudstjänstlivet eller ta emot nattvarden. Men på samma sätt är det en nåd också att ta med det övriga i livet med Gud.

Målet för den kristna är inte att delta i verksamhet eller att ha regelbundet andaktsliv. Dessa är medel. Medel för att det liv som dopet förmedlar ska kunna bli verklighet i oss. Skrifterna talar om att bli lika Kristus. Att låta sitt sinne förnyas. Att inte formas av världen, utan av Anden.

Och därför, som lärjungar, som sådana som lever dopets liv, på nådens grund, behöver vi ge Gud utrymme i hela livet. Då vi märker att vi surnar där hemma eller att vi blir bittra över något vi råkat ut för. Då behöver vi tänka på sätt som vi kan leva dopets liv just där. Hur ser det ut då vi följer Jesus ner i dopgraven, lämnar det onda där nere och sedan stiger upp på andra sidan. Kan jag säga eller tänka något som gör det enklare för mig att bjuda in Gud i sådana situationer?

Tillsammans med Jesus kan vi hantera alla situationer i livet, men vi hanterar inte situationer i livet utan att tillföra en viss energi och ett visst engagemang för egen del. Den som vill bli fri från bitterhet behöver sätta sig ner, bjuda in Jesus i sitt tänkande och gå igenom de situationer där bitterheten väcks. Sedan lämna det i Guds händer. Och ännu – formulera en plan för hur det skulle se ut att gå genom samma situation utan att låta bitterheten ta makten. Kanske behöver man förbereda sig på de svåra situationerna på något vis. Kanske behöver man tänka om kring vad det egentligen handlar om. Kanske behöver man dra en gräns som man inte går över. Men att i bön behandla det egna livet är en central och viktig del av att leva ut sitt dop.

Och det finns en liten sak i dagens evangelium, som har med detta att göra. Evangelisten Johannes talar i regel om Israel med tanke på allt det positiva. Det handlar om deras tro, om allt vad Gud gjort genom dem. Nu säger Johannes Döparen att han kommit för att Israel ska se vem Jesus är. Och det gäller också oss. Vi är också sådana som ser vem Jesus är. Vi är döpta att tillhöra honom. Men för att se vem han är, måste vi våga steget in i det liv han erbjuder. Jesu liv och lära, det dop han erbjuder oss, det får sitt bevis i det liv som följer av det. Om vi inte håller hans bud, om vi inte kommer inför honom – då riskerar vi förlora allt det goda vi har fått genom nåden.

Nåden blir påtaglig då man lever i den, liksom dopet. Därför är vår frälsning, det som Jesus erbjuder oss, inte bara från synden utan också till livet. Och det livet får vi ta emot, genom dopet och genom vårt samarbete med Jesus i vår vardag. Amen.