Tionde söndagen efter pingst – Kronoby och Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
2 Krön. 1:7-12

Under natten visade sig Gud för Salomo och sade till honom: ”Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.” Salomo svarade Gud: ”Du visade stor godhet mot min far David och har gjort mig till kung efter honom. Herre, min Gud, låt nu ditt löfte till min far David gå i uppfyllelse. Du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftkornen på jorden. Ge mig därför vishet och kunskap, så att jag kan leda detta folk. Vem kan annars råda över ditt folk, som är så stort?”
Gud sade till Salomo: ”Eftersom du önskade detta och inte bad om gods och guld och ära eller om dina ovänners död och inte heller bad om ett långt liv utan om vishet och kunskap, så att du kan råda över mitt folk, som jag har gjort dig till kung över, får du nu vishet och kunskap. Gods och guld och ära skall jag också ge dig, mer än vad någon kung före dig har haft och någon efter dig kommer att få.”

Andra läsningen
1 Petr. 4:7-11

Nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Evangelium
Luk. 16:1-9

Jesus sade till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus, när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’”
Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”

Predikan
Det är inte lätt att bli klok på dagens liknelse. Om det finns någon tröst i det hela så är det ju att det helt tydligt är en liknelse bland många, som Jesus använder för att illustrera något. Detta är inte direkta beskrivningar av vad vi ska göra eller hur vi ska agera, utan berättelser som ska väcka oss att tänka.

Sammanhanget för texten är intressant. Liknelsen innan detta är den förlorade sonen och runtomkring den finns också några andra bilder som handlar om pengar. Det är i samma passage som Jesus undervisar om att vi inte kan tjäna både Gud och mammon. En viktig del här är att de skriftlärda hånade honom för denna undervisning, det sägs om dem att de älskade pengar och att de söker människors ära, inte Gud.

Som jag ser det finns det två sätt vi kan läsa denna liknelse på ett meningsfullt sätt. Jag tar den första läsningen i korthet, eftersom jag predikade den senast denna text var aktuell. (Så klart så minns ni ju alla vad jag predikade för tre år sedan…)

Vi kan se det som att Jesus säger att alla som hör honom är ohederliga förvaltare. Vi tar emot gåvor att förvalta av Gud, för Guds ära och i kärlek till medmänniskan. Men vi agerar i våra egna intressen med de gåvor vi fått. Liksom den ohederliga förvaltaren begår vi olika slags brott om och om igen. Att vi överhuvudtaget får fortsätta beror på den stora nåd som den rika mannen, det vill säga Gud, visar oss. När vi sedan ertappas som bristfälliga förvaltare av våra gåvor ligger det i vår natur att försöka slingra oss undan. Den ohederlige förvaltaren förblir tyst i förhållande till sin mästare, något som kan tolkas som att han känner sin skuldabörda, men inte vet vad han ska göra. Hur ofta är det inte så med oss och Gud också? Eller med oss och varandra? Vi vet att vi har gjort bort oss, men vågar inte nämna det. Istället försöker vi slingra oss på olika sätt, ibland så att vi kommer ur situationen någorlunda smidigt, men inte utan att någon blivit sårad eller något gått fel på vägen. Att läsa denna text med perspektivet att vi alla är ohederliga förvaltare hjälper oss så att se, att oberoende av vad vi gör i livet, så når det inte lagens krav, men så länge vi agerar enligt bästa förmåga så klandras vi inte av Gud.

Den andra möjliga läsningen tar mera fasta på den rike mannens agerande. Den visar oss att Gud, liksom den rike mannen, har rätt till både dom och nåd. Gud vet om det som är fel i våra liv och konfronterar oss om det, men hans dom leder inte till bestraffning, utan till möjlighet att försonas. Den rike mannen hade kunnat fängsla eller kanske till och med avrätta den ohederlige förvaltaren, men istället ser han i kärlek till honom och är nådig. Vi kan till och med läsa in ett antagande till: eftersom den ohederlige förvaltaren känner den rike mannen, liksom vi känner Gud, så vet han att han kan räkna med nåd från honom. Då han går vidare och minskar skulderna hos dem som gjort affär med hans herre, gör han det i medvetenhet om att den rike mannen nog hittar ett sätt att se det goda också i den situationen. Poängen här är att han inte skulle våga göra något sådant som han gör, om han inte visste att hans herre är nådig och mild. I det svåra läge som han hamnat i sätter han alltså sitt hopp helt och fullt till sin herres godhet. Det som är lärdomen här är alltså att vi gör vist i att helt och fullt förtrösta på att vår himmelska Herre ser i nåd till oss också då vi gör något dumt.

Möjligen kan det finnas flera nyanser för hur man kan läsa denna liknelse, men dessa två tycker jag själv täcker ett ganska brett fält av tolkningar. Det är också spännande att fundera vad fariséerna ska ha gjort av denna text. Istället för att bemöta Jesu undervisning så står det att de hånar honom. Jesus ger en undervisning som är så utmanande att de går till personangrepp istället för att bemöta läran.

Vi får, som vanligt, rikta blicken mot oss själva, några frågor verkar stiga fram ur utläggningen av texten såhär långt:

  1.  Är vi som fariseerna, så att vi förkastar all sådan lära som känns för utmanande att ta till sig? Kan det vara så att vi går miste om något i tron därför att vi endera av ovilja eller otro inte vill ta emot det? Jag tänker att risken finns både för att vi inte kan ta emot de löften som Gud ger, lika som vi kanske inte vill ta emot det som beskriver våra svagheter som människor.
  2. Är vi som den ohederlige förvaltaren? Använder vi våra gåvor för vårt eget bästa istället för vår herres?
  3. Känner vi vår herre så att vi litar på hans godhet och mildhet också då vi agerar fel? Det är inte eftersträvansvärt att göra fel i förtröstan på att Gud är nådig. Men det är gott att veta att vi frimodigt får söka vägar framåt i livet, eftersom Fadern inte förkastar oss!

Och de två första läsningarna uppmanar oss att söka kärleksfulla och visa vägar framåt. Vi får be om vishet och kunskap. Vi får frimodigt tjäna varandra med de gåvor vi har fått. Den nåd som vi alla så rikligen får ta emot av Gud är en gåva som är menad att delas. Så låt oss hålla blicken fäst vid det riktmärket och siktet inställt på att dela den nåd som vi har fått. Vi gör alla vist i att försöka se på varandra med samma kärleksfulla och nådiga ögon, som vår himmelske Herre ser till oss. För oberoende om vi i oss själva ser ohederliga förvaltare eller fariséer, eller något annat, så kan vi lita på att Herren, som ger alla goda gåvor till vårt bruk, ser till oss i nåd.

Tron ska delas! – Tionde söndagen efter pingst – Kronoby och Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Mos. 41:46-49, 53-57
Josef var 30 år när han stod inför farao, kungen av Egypten.
Josef lämnade farao och företog en resa genom hela Egypten. Under de sju överflödsåren gav landet rika skördar, och under dessa sju år av överflöd i Egypten lät Josef samla in alla livsmedel och lagra dem i städerna: i varje stad lagrades de grödor som vuxit på åkrarna runt omkring. Josef lade upp förråd av spannmål i stor mängd, den var som havets sand. Till sist fick man sluta räkna, det gick inte att hålla räkning längre.
När de sju överflödsåren i Egypten var förbi började de sju hungeråren, så som Josef hade förutsagt. Alla länder drabbades av hungersnöd, men överallt i Egypten hade man bröd. När man började känna av hungersnöden över hela Egypten och folket ropade till farao efter bröd svarade han: ”Gå till Josef och gör som han säger.” Då nu hungersnöden hade drabbat hela landet öppnade Josef alla spannmålsförråden och sålde säd till egypterna, eftersom hungersnöden var svår i Egypten. Och från hela jorden kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, ty det var svår hungersnöd överallt.

Andra läsningen
Apg. 20:17-24
Från Miletos skickade Paulus emellertid bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. När de infunnit sig sade han till dem: ”Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien. Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar som jag har utsatts för genom judarnas anslag. Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus. Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där. Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.”

Evangelium
Luk. 12:42-48
Jesus sade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.”

Predikan
Tänk er att det ges åt er en värdefull gåva, eller att någon ger åt er en stor summa pengar att förvalta. Kanske vinner ni på lotto eller får ett sådant där mytologiskt stort arv av en okänd släkting någonstans långt borta. Då vi kommer in i dagens evangelium har Jesus berättat flera liknelser och gett många uppmuntrande uppmaningar åt den samlade skaran. Det är lärjungarna och förmodligen många andra som lyssnar på honom. Budskapet är samma som i den kanske något oväntade predikopsalmen (454): Gud har skapat allt och rår om allt! Han har gett oss goda gåvor att förvalta.

“Oroa er inte! Se på markens liljor och himlens fåglar! Fadern tar hand om er! I himlen finns en skatt som inte förgår! Var vakna! Håll lamporna brinnande! Kristus kommer!”

Och mitt i undervisningen frågar Petrus: “Herre, gäller det som du nu säger oss eller alla som lyssnar?” Och där kommer dagens liknelse in. Jesus ger inte ett enkelt svar, men ett svar som är djupare än vad vi kanske väntar oss. Det är exakt vad man förväntar sig av en andlig lärare i den judiska traditionen. Frågor besvaras med motfrågor eller kluriga berättelser. Denna gång är berättelsen enkel och vardaglig. Föreställ dig en tjänare som får ansvar för sin herres husfolk och egendom.

Det finns paralleller till liknelsen med talenterna, Jesus antyder något om att herren kanske inte kommer åter så snabbt som det väntas och sedan talas om konsekvenserna av att inte leva i enlighet med det som husets herre väntar. Det är ju en liknelse och ska läsas som en sådan. Jesus visar igen hur väl han känner den vanliga människans vardag. Piskrapp och prygel var sådant som många som lyssnade kände till och väcker antagligen inte samma slags reaktioner i den ursprungliga publiken som det gör hos oss. Det viktiga här är att se övergången från de tidigare bilderna som beskriver de stora gåvorna Gud erbjuder oss att förvalta, Petrus fråga gäller om det är var och ens ansvar att förvalta Guds gåvor eller om det är något för några få utvalda.

Så, vem har ansvar för sina resurser? Är det bara lottovinnaren eller är det var och en som har något att förvalta? Kanske har lottovinnaren ett särskilt ansvar för sina pengar? En stor egendom kommer ofta med stort inflytande och att råda över stora egendomar kommer med motsvarande ansvar. Ansvaret för en liten egendom är liknande, men i någon bemärkelse annorlunda. Den som inte har vunnit på lotto har inte samma ekonomiska inflytande över sina medmänniskor och därför synas inte den personens agerande på samma sätt.

Då Jesus beskriver en tjänare som får ansvar för både husfolket och egendomen beskriver han både det ansvarsfulla agerandet och det mindre ansvarsfulla agerandet och dess konsekvenser. Och igen, för den samtida lyssnaren är dessa konsekvenser helt vardagliga företeelser. Den tjänare som inte sköter sig utsätts för fysiskt våld. I vår samtid kanske vi skulle tala om hur lottovinnaren som beter sig själviskt hamnar på Iltalehti. Jesus poäng är inte att beskriva ett fysiskt lidande som en följd av dålig förvaltning av talenter, utan att beskriva konsekvenserna av ett oansvarsfullt agerande.

Så då du vinner på lotto, vilket är det ansvarsfulla agerandet? [tankepaus] Vilken plan har du, om det skulle hända åt dig att du får en stor gåva, ett stort ansvar, för att förvalta det rätt? [tankepaus igen]

Då Jesus kommer in i dagens liknelse så är det inte en ekonomisk gåva han talat om, utan om evangelium. Han har beskrivit ett liv utan oro, ett liv i frid. Han har erbjudit den samlade skaran en himmelsk skatt som inte förgår, han har talat om hur Människosonen kommer med ett nytt rike. Nu då du har fått ta emot detta rike, syndernas förlåtelse, ett liv i frid – hur ser din plan ut för att förvalta det rätt? Nåden är som störst när den delas. Evangelium är som godast när det förmedlas. Livet är som bäst när det levs för andra.

Vi hörde läsas om Josef som var en god förvaltare av både evangelium och det jordiska. När hungersnöden kom var han den som folket vände sig till. Hur är det när det råder hungersnöd hos oss, vart ska folket vända sig? Vem av oss bär ansvar för att erbjuda evangelium, att erbjuda nåd och tröst, åt dem som saknar frid i livet? Gäller det någon särskild eller gäller det alla? Vad säger du, Jesus? Och Jesus svarar med en liknelse.

Men alla dessa frågor är näst intill meningslösa om de bara väcker en känsla av krav och måsten i våra liv. Det som Jesus talat om i hela sin långa predikan i Lukasevangeliet är om hurudant Guds rike är. Han har beskrivit den fullständiga förtröstan på Guds omsorg som vi som kristna får ha. Han har beskrivit hur vi inte behöver bekymra oss och hur Fadern bryr sig om sitt folk. Det evangelium som vi får förvalta är ett gott budskap, ett glädjebud till alla människor. Startpunkten för det hela är vår djupa förtröstan på Guds omsorg.

Ibland då jag hör på utläggningar om att bära sitt ansvar i att dela evangeliet så får jag känslan att det är något slags måste, en plikt som vi som kallar oss kristna behöver ta till oss, ett krav som Jesus ställer på oss. Men liknelsens syfte är inte i första hand att skrämma oss till handling, utan att beskriva de välkända konsekvenserna av att agera på olika sätt. Att vinna på lotto är framförallt något spännande och roligt. Att ta del i evangelium är att känna hur bördorna lyfts av, hur blinda ögon ser, hur halta ben börjar gå. Och att få förvalta en sådan egendom är också en glädje. Lika som den som har stora mängder pengar kan använda dem för att erbjuda arbetsplatser eller investera dem i något uppbyggligt, får vi som har evangelium sträcka ut handen till en fridshälsning åt den som behöver det. Och det finns en glädje i att göra det.

Det handlar om att stiga in i det liv som Jesus beskrivit, ett liv utan oro och bekymmer, ett liv i förtröstan på den Gud som förser oss med vad vi behöver. Liknelsen blir en tung börda att bära om vi inte sätter in den i det rätta sammanhanget. Vi får vara som markens blommor och som fåglarna i träden, vi får lita på att vi i liv och död är omringade av Guds nåd och kärlek.

Ett sådant evangelium är inte bara att upprepa färdigt formulerade trossatser, eller att plikttroget tvinga fram vissa goda gärningar. Det är, däremot, att i sitt hjärta bära något av det ljus och den glädje som finns hos Gud. I mötet med en värld som är bruten av synd får vi peka på det ljuset, bära med oss ett sådant hopp, som är våra närmaste till välsignelse och uppmuntran. Om vår tro saknar hopp och riktning, om det inte är grundat i förtröstan, så blir ofta konsekvenserna redan i denna tid bitterhet och motgång, väldigt likt de piskrapp som Jesus beskriver i liknelsen. Men om vi söker en hjärtats förtröstan på Gud, så syns ofta den förtröstan både i ord och handling i våra liv. Vi delar trons hopp, många gånger omedvetet, med dem som finns runtomkring oss. Och så blir den tro vi är satta att förvalta en välsignelse till dem som finns nära oss. Det behöver inte vara så märkvärdigt alla gånger, men det betyder inte att det är mindre viktigt.

Så vad säger denna liknelse? I alla fall det, att evangelium är som bäst när det förvaltas, det vill säga delas ut åt dem som behöver det. Och att konsekvenserna av att förvalta tron väl är att vi får se allt mer av det goda i tron. Då Josef får dela ut bröd åt dem som hungrar, så är jag säker på att han själv fylls av stor glädje i det som han fått göra. I liknelsen om talenterna ser vi hur den som ger vidare av nåden får allt mera nåd tillbaka. I dagens liknelse påminns vi om att alla som har tro också får dela tro och att det är just i delandet, i att vi lever ut vår tro, som den är som bäst.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje. Delad tro är dubbel tro.

Vi reser oss för att bekänna den tron!

Nio slags frälsning – Treenighetssöndagen – Gudstjänster i Nedervetil och Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
4 Mos. 6:22-27
Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa
ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och
beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Andra läsningen
Ef. 1:3-6 (7-10) 11-14
Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut – till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin älskade son.
(I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.)
I honom har vi fått vår arvslott, förutbestämda därtill av honom som låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut: vi skall vara Gud till pris och ära, vi som redan på förhand hade satt vårt hopp till Kristus. I honom har också ni, sedan ni hört det sanna ordet, evangeliet om er frälsning – i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, fått den utlovade heliga anden som ett sigill. Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära.

Evangelium
Matt. 28:16-20
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Predikan
Som jag redan i samband med välkomstorden nämnde har jag idag valt att fokusera på den andra läsningens budskap i predikan. Den för fram ett flertal intressanta ordval och betoningar i förhållande till frälsningen, som jag vill rikta vår uppmärksamhet mot! Och som pedagogisk metod har jag valt att ta dem en i taget, bit för bit, vilket är ett beprövat knep för att få med allt det intressanta. Egentligen kan man se den här uttydningen av texten från Efesierbrevet som en slags kommentar till dop- och missionsbefallningen i dagens evangelium, eftersom frälsningen är det mest centrala budskapet i lärjungaskapet som vi är sända att uppmuntra alla folk till.

“Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek.”
Gud utväljer redan innan världens skapelse oss till att stå heliga och fläckfria inför honom i kärlek. Detta är frälsningens mål och den vandring som varje lärjunge behöver ta sig an, att sträva efter helighet och fläckfrihet i kärlek. Det är att leva välsignande varandra, i Andens kraft och i all den välsignelse som genom Kristus finns i himlen. Det finns alltså en välsignelse genom Kristus, som är i himmelen, men som blir given åt oss. Det är frälsningen, befrielsen från våra synders börda och erbjudandet att vandra den väg som leder till helighet och fläckfrihet i kärlek. Så, i kraft av den välsignelse som förmedlas genom Kristus, får vi frimodigt stå inför Herren, som Jesu lärjungar och som mottagare av den himmelska välsignelsen.

“Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom”.
Vidare har vi fått söners rätt. Vi får se oss själva som Guds barn och arvtagare. Och inte bara det, utan vi får förenas med Kristus. Tydligast sker detta t.ex. i nattvarden, där vi rent fysiskt tar emot Kristi kropp och blod, så att vi blir ett med honom. Att ha söners rätt innebär delaktighet i Guds familj, i Gud själv, och det innebär också barnaskap. Frälsningen innebär att vi får ta emot Gud som vår fader. Vårt förhållande till Gud blir alltså liknande som den som finns mellan Fadern och Sonen i treenigheten. Det innebär också att det finns en frihet i våra liv – vi lever i barnaskap, vi är inte bara tjänare och slavar under Guds vilja. Ni som lever nära inpå små barn kan förhoppningsvis se djupet av denna lära. En god fader springer inte hela tiden efter sina barn för att förhindra alla motgångar, en god fader ger inte allt som barnet frågar efter, en god fader förstår att barnet behöver pröva själv och genom motgång och utmaning lära känna livets vägar. Detta är också Guds förhållande till oss, han följer oss och leder oss, men det ligger inte i hans intresse att hindra varje motgång eller eliminera varje fara – barnets mål är ju att växa upp och lära sig hur man lever, det är inte möjligt om föräldrarna blandar sig i på fel sätt. Och lika som en jordisk fader kan glädjas storligen i sitt barns framgångar eller till och med i de små hyssen, så finns det en fadersglädje också hos Gud alltid då vi lär oss eller upptäcker något om livet. Frälsning är alltså att ha rätten att kalla Gud för Fader och att leva som hans barn.

“I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser”
Det är i Kristus som som vi friköps och det är genom hans blod som vi friköps. Detta är ju en av de mest centrala betoningarna då man talar om nåden inom våra österbottniska traditioner. Kristi blod blir utgjutet för att vårt blod skulle sparas. Genom tron och dopet blir vi ett med honom och är således i honom, genom Anden. Eftersom våra synder skiljer oss från Gud så erbjuder Kristus ett fullkomligt offer som försonar oss med Guds helighet. Och eftersom vi är i Honom genom tron och dopet, så räknas hans död som vår död, och hans seger över synden som vår seger över synden. Detta är en viktig och användbar bild för frälsningen, men som vi märker i texten så är det inte den enda bilden. Frälsningen är ett komplext skeende som inte kan fångas av bara en bild. Vilket för oss vidare till…

“så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss”
I nåden flödar Guds vishet och klokhet över oss. Frälsning innebär en avgörande kunskap om något som hänt i skapelsen, nämligen att Gud har blivit som en av oss och lärt oss vad sann kärlek innebär. Frälsning innebär en avgörande kunskap om att Kristus har burit världens synder och vi därför inte längre behöver bära syndens börda. Frälsning innebär en avgörande kunskap om att den Helige Ande tar sin boning i våra hjärtan och enar oss med Gud och varandra. Detta leder till vishet och klokhet om det förvaltas rätt och således är frälsningens väg en vishetens och klokhetens väg.

För … “han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.”
Vi får ta emot Guds viljas hemlighet, en vilja som fanns redan innan tiden och som var skapelsens mål också innan syndafallet, det var hans vilja från början, nämligen att sammanfatta allt i Kristus. Jag brukar säga att denna betoning av vad frälsning är antagligen skulle gå bra hem i sammanhang där österländska religioner är vanliga, medan det kanske är utmanande för oss i våra traditioner. Guds längtan är att allt ska sammanfattas i Kristus, både det som finns på jorden och det som är i himlen. Genom att nåden, kärleken, heligheten fullkomnas förs allt samman till ett i Kristus. Att vara i Kristus på detta sätt är i en viss bemärkelse att allt som vi nu ser och kan ana inkluderas i Guds frälsningsagerande. Hur detta ser ut och vad det konkret innebär vet jag inte, men det lockar oss att igen förundras över djupet av Herrens godhet – han är inte bara ute efter att frälsa en eller två, utan han är ute efter att sammanfatta allt i Kristus.

Och “I honom har vi fått vår arvslott”
Det är när vi är i Kristus och genom hans blod, som vi får ta del i det himmelska arvet som Gud lovat oss. Det ger oss all orsak till att prisa och ära Gud, för välsignelsen och arvet kommer inte av oss, utan av Kristus som vi får vara del i.

Vi har “hört det sanna ordet, evangeliet om er frälsning”
Budskapet om vår frälsning är ett gott budskap och det sanna ordet. Inte bara ett budskap eller ett ord, utan Guds eget ord, som ger uttryck för hans vilja, uttalat till välsignelse över oss, uttalat som ett gott budskap till varje människa. Det berättas för oss att Gud är god och förlåtande och att vi erbjuds gemenskap med honom, trots vår synd. Och i det blir det lätt för oss att sätta vårt hopp till honom, som texten också uppmanar oss!

Vi har “fått den utlovade heliga anden som ett sigill.”
Frälsningen innebär ett liv i Anden. Det innebär både att vi tar emot den Helige Ande och låter oss formas av hans närvaro i våra liv, men det innebär också att vi i Anden har fått en borgen, ett tecken på att Gud har frälst och friköpt oss. Nu behöver det kanske understrykas att Anden kan tas emot på många olika sätt, genom att bli döpt eller genom ett trosbeslut eller kanske på något annat sätt, och att vi människor inte står att döma om någon tagit emot Anden eller inte. Det som är säkert däremot är att den som tror och är döpt har tagit emot Anden, för det är alltid Anden som väcker tron i oss! Har vi alltså tro, behöver vi inte bekymra oss för frågan om vi har Anden eller inte – och har vi dessutom dopet så kan vi vara dubbelt säkra.

Så kommer vi till det sista i texten, att “Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära.”
Frälsning innebär att vi friköps och att Gud genom det får pris och ära. Att ära och prisa Gud för den frihet han gett oss från syndens välde är både befriande och glädjande för oss då vi kan göra det av hjärtat. Och i frälsningen ges oss genom evangeliet och genom den avgörande kunskapen om hur saker och ting står till stor orsak att prisa och ära Gud. Vår frihet är från ett förtryck under mörkret till att kunna stiga ut i ljuset i innerlig glädje över dess skönhet.

Detta håller redan på att bli en mycket längre predikan än jag vanligtvis brukar tycka att är lämpligt, men denna gång vill jag ännu föra samman dessa trådar till något mera vardagsnära. I det att vi sänds ut att göra alla folk till lärjungar är det avgörande att förstå vad lärjungaskapet innebär och hur man stiger in på den väg som lärjungaskapet är. Jag anser att det är viktigt att vi förstår att frälsningen inte bara är en sak i sin enkelhet, utan snarare ett så stort skeende att vi inte någonsin kommer att kunna beskriva det med ord. Bara mina plock ur texten ovan beskriver frälsningen på nio olika sätt.

Så vad av detta kan vi ta med oss? Jo, i mötet med någon som tänker annorlunda än oss själva så finns det flera olika sätt att förklara vad frälsning är. För någon som kommer från ett sammanhang där de österländska religionerna är populära kanske talet om att Gud vill sammanfatta allt i himmelen och på jorden i Kristus är det enklaste sättet att beskriva vem Jesus är. Kanske är det enklaste sättet att förklara varför Jesus är så viktig, i ett sådant sammanhang, att anknyta till det stora och universella i frälsningen, som kan kännas bekant för dem från tidigare. Eller kanske kan vi ta med oss en utmaning, hur många bilder för att förklara frälsningen känner du? Frälsning innebär ett historiskt skeende vid korsfästelsen och uppståndelsen, men det slutar inte där – frälsning är också då Gud ger oss Anden, frälsning är då Gud ger oss sin kyrka, frälsning är då han ger oss Dopet, Nattvarden, Gudsfolkets historia i Skriften osv. Frälsning innebär något vi får av Gud, men också något vi lever ut efter att vi fått det.

Vidare, om en församlingspastor i en predikstol skulle utmana dig att framställa en liknelse om vad frälsningen innebär, skulle du då kunna beskriva det på ett sätt som t.ex. en ungdom idag skulle förstå eller som skulle tilltala någon som kommer från ett afrikanskt land? Det är inga lätta utmaningar, men någon gång måste vi väl utmanas också. Frälsning innebär allt från att ta emot en viss kunskap, till att leva som Guds barn, till att genom Anden ta emot Guds vilja, till att Kristus har dött för våra synder.

I dagens evangelium sänds vi ut att göra alla folk till lärjungar – och det kräver nog lite tankearbete ibland att vara del av den rörelsen. Men vi kallas också att själva leva i frälsningen, i insikten att Jesus är med oss och att vi genom Anden får vara i honom. Och det är det som är det avgörande elementet i vår vandring och i vår sändning. Att vi förstår att det handlar om att leva i överlåtelse till Kristus. Att vi förstår att det handlar om att på olika sätt, genom handling och genom ord, göra hans vilja känd, den vilja som går att beskriva på så många sätt, men som i grund och botten är frälsningens budskap, att Gud önskar välsigna – att Gud önskar försoning.

Den gode herden – Andra söndagen efter påsk – Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Mika 7:14-20
Valla ditt folk med din herdestav,
den hjord som är din egendom
och lever ensam i en vildmark
omgiven av odlat land.
Låt den få beta i Bashan och Gilead
som i forna dagar.
Låt oss få se under,
som när du drog ut ur Egypten.
Folken skall se det och blygas
trots all sin makt,
de skall stå där med handen för munnen
och med öron som drabbats av dövhet.
De skall slicka stoftet som ormar,
som markens krälande djur.
Darrande skall de lämna sina fästen
och komma ut till Herren, vår Gud.
De skall frukta och bäva för dig.
Vilken gud är som du,
du som tar bort skuld och förlåter synd
hos dem som är kvar av din egendom.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
Du förbarmar dig över oss på nytt
och utplånar våra brott,
du kastar alla våra synder i havets djup.
Du skall visa Jakob trohet och
Abraham nåd
enligt den ed du i forna dagar gav
våra fäder.

Andra läsningen
Hebr. 13:20-21
Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda, styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Evangelium
Joh. 10:1-10
Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.
Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”

Predikan
Evangelisten Johannes ger oss denna liknelse som en av många där han visar på att Jesus de facto är Messias, den utlovade frälsaren. I denna liknelse drar Jesus an på bland annat löftena i Hesekiels bok (kap 34), där Herren lovar att han ska söka upp sina får och ta sig an dem. Profetian hos Hesekiel har också starka paralleller till herdepsalmen (Ps 23). Den talar om vila, om goda betesmarker och hur Gud själv går med fåren. För de skriftlärda som lyssnar på honom är det tydligt vilka associationer som väcks, men Jesus är inte övertydlig ännu i detta skede av berättelsen. Det är först i vers 11, som vi inte hörde läsas idag, som Jesus säger sig vara den goda herden. Innan det har Johannes redan en gång konstaterat att de som lyssnade inte förstod vad han menade.

Det är en vanlig tolkning av denna liknelse att den handlar om hur man skiljer mellan de rätta och de falska andliga lärarna. Vissa är som tjuven, som kommer in i fållan på fel sätt och som, underförstått, är ute efter att röva bort fåren i ohederliga syften. Dessa kan mycket väl tänkas vara sådana som genom manipulation och lögner tvingar människor att agera på sätt som de egentligen inte vill. Andra är som den goda herden, som kommer in genom dörren och som kallar fåren till sig. Eftersom fåren känner hans röst, så följer de honom av fri vilja och på grund av förtroendet för herden.

Vi har alltså två möjliga kategorier att utforska: fårens perspektiv och tjuvens eller herdens perspektiv. Å ena sidan behöver vi se på vad det innebär att känna igen herdens röst och följa honom och å andra sidan behöver vi tänka igenom vad det innebär att leda, bära ansvar och förvalta, på ett sätt som är gott och eftersträvansvärt.

Vi börjar med det senare, nämligen frågan som handlar om ett gott ledarskap, eftersom vi genom det också kan få användbara synvinklar på det som gäller för oss i de sammanhang där vi följer. Det är ett återkommande tema i skrifterna att beskriva ett förfall inom ledarskapet. Flera gånger klagar profeterna och de olika mera poetiskt lagda författarna i skrifterna på hur folkets ledare är som rovdjur som inte bryr sig om sitt byte, utan låter folket förgås för deras egen vinning. Talet om Gud som herde och Jesu tal om honom själv som den gode herden är ett kraftigt ställningstagande mot den typen av ledarskap. Den gode herden för fåren på bete och till livgivande vattenströmmar. Han önskar ge sina får allt vad de behöver och gör det också på ett sätt som väcker förtröstan och frid hos fåren. Ytterst ser vi såklart hur Kristus är den gode herden i det att han offrar sig själv för fårens skull.

Han är alltså den sanna herden, vars röst fåren lär känna genom att tätt hålla sig till honom och hans flock. Vi får lära oss att känna igen hans röst och får leva av den frid som han erbjuder oss. Vad som är märkbart är alltså att fåren själva väljer att följa honom. Här hjälper en liten utvikning i historieforskningen för att hjälpa oss förstå den bild som Jesus målar upp. Det var kutym vid denna tid att samla ihop flera olika fårahjordar i en och samma fålla under natten. På så vis kunde en vakt ställas vid dörren och övervaka hela hjorden. När sedan herden kom för att hämta sina får om morgonen behövde han bara ge sig till känna i dörren för att hans får skulle följa honom ut på bete. En god herde skulle alltså sköta om fåren så väl att de valde att följa honom ut ur fållan dag in och dag ut.

Tjuven, däremot, tar sig in över väggen till fållan, där som vakten inte ser, och för med sig fåren mot deras vilja. Det beskriver en typ av ledarskap som inte bemödar sig att göra arbetet som krävs för att förtjäna efterföljelse. Det är ett ledarskap som inte ser med respekt och kärlek till den man leder, utan som är mera intresserad av att fylla ens egna behov och begär.

När det gäller vårt lärjungaskap för detta oss in på en intressant fråga om hur vi egentligen då ska leva som kristna. Det ter sig som att det är viktigt att vi lär känna herdens röst och att vi inte låter oss dras med av tjuvens manipulation. Hur gör vi detta? Om ni tillåter att jag, än en gång, tänjer på liknelsen en aning, så kanske man kan tänka att det fungerar lika som då ett lamm växer in i hjorden. De äldre fåren känner herdens röst, de har följt honom under en längre tid och de tar med den unga då de hör den röst som de vet att är herdens. Jag tänker alltså att vi i församlingen, var och en, har ansvaret och förmånen att få dela våra erfarenheter av Guds stöd och hjälp i våra liv. Vi kan tala med varandra om de olika sätten som herden kallar på oss och tala om de platser som han fört oss till. Så lär vi oss, efterhand som vi vandrar i hjorden, att höra den gode herden och att undvika tjuvens försök att förstöra.

För att en stund vara riktigt konkret, så talar jag alltså om församlingens gemenskap, både i gudstjänst och i vardag. Och jag menar att det är gott för varje människa att dela sin erfarenhet av Gud, så att vi alla kan bli styrkta, men också så att vi alla kan lära oss ödmjukhet. Vi märker fort att det sätt som Herren talar och leder olika människor kan ta sig en mångfald olika uttryckssätt och att det sätt vi själva lärt känna Gud bara visar på en liten del av den godhet som finns hos honom. Likaså lär vi oss, av varandra, om de olika vägar som Herren för oss på, och kan genom det hitta sätt att leva som är bra för oss och som leder till välsignelse för alla som vi delar livet med. För någon stiger bibelläsningen kanske fram som en viktig övning, för en annan kanske Herren ger sig påtagligt till känna genom skapelsen, för en tredje kanske tillbedjan genom musik öppnar hjärtat för att höra Herden tala. Och fastän vi alla har vårt eget sätt att tänka om och erfara Herren, tror jag också att vi är kallade att lära av varandra, så att vi ständigt får förundras över den mångfald av sätt som den gode herden utnyttjar för att leda sin hjord.

När Jesus har antytt åtminstone något av detta åt de skriftlärda, skriver Johannes att de inte förstod vad han menade. För den som aldrig erfarit gott ledarskap, för den som byggt upp sitt ledarskap på maktmedel och tvång, är det en lång väg till att bygga ett ledarskap på den mildhet som Jesus här efterlyser. Så, för att göra saken riktigt tydlig, börjar Jesus förtydliga. Det är Han som är den rätta vägen för fåren, det är han som är herden som leder dem rätt, det är han som demonstrerar det rätta sättet att leda ett folk. Och vad är det som Jesus gör, som få andra ledare av sig själva är beredda att göra? Han ger sitt liv för fåren. Det är något som Jesus upprepar flera gånger och det är tydligt att det är ett kärntema för hans undervisning om vad ett gott herdeskap innebär.

I detta, att han vill ge sitt liv för fåren, gör Jesus det också klart att han av sin egen fria vilja väljer att gå korsets väg för vår skull. Han är inte påtvingad denna väg, utan han gör det för vår skull, eftersom han är god. Och där som vi alla i någon mån är som förlorade får, så bevisar Jesus sin kärlek för oss genom att gå ända till korset för vår skull. Där talar han också de ord som vi ännu idag får lyssna till och sätta vårt hopp till. “Det är fullbordat.” Den gode herden själv talar tröstens ord till sin flock, mitt i det största av lidanden, och vi ser att hans kärlek för sin hjord är stor.

Den gode herden kom inte som tjuven om natten för att röva bort ett av fåren, utan han ger sig själv för fårens skull. Gud kom inte för att förkunna vår död, utan för att förkunna att vi i tron har liv genom Kristus. Och bland alla röster som lockar oss under våra liv, så är den gode Herdens röst klar och tydlig. Det är fullbordat. Vi behöver inte klättra över väggar, vi behöver inte gå ut i natten med tjuven, vi får bara svara på den milda stämma som förkunnar för oss nåd och frid, och som kallar oss att vandra med honom till gröna ängar, till livgivande vatten.

Långfredag – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Vad Kristus gör och lider på Golgata och vad som sker i hans dödsstund (Aktläsning)

När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom till att korsfästas. Och han bar själv sitt kors. När de förde bort honom, grep de en man som kom från landet, Simon från Cyrene. På honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus. (Matt 27:31-32, Mark 15:20-21, Luk 23:26, Joh 19:16-17)

En stor folkmassa följde honom, bland dem många kvinnor som sörjde och grät över honom. Då vände Jesus sig om och sade till dem: “Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. Ty det kommer en tid då man skall säga: Saliga är de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött, och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss! Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall då inte ske med det torra?” (Luk 23:27-31)

Två andra brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med honom. Och de förde Jesus till Golgata, det betyder Huvudskalleplatsen. De gav honom vin att dricka blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. (Matt 27:33-34, Mark 15:22-23, Luk 23:32)

Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida och Jesus i mitten. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. Men Jesus sade: “Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Pilatus hade också låtit göra ett anslag som sattes upp på korset. Där stod: “Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Det anslaget läste många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: “Skriv inte judarnas konung, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung.” Pilatus svarade: “Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” (Matt 27:37-38, Mark 15:25-28, Luk 23:33-34, 38, Joh 19:18-22)

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner. Därför sade de till varandra: “Vi skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den.” Ty Skriften skulle uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna. (Matt 27:35, Mark 15:24, Luk 23:34, Joh 19:23-24)

Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster Maria som var Klopas hustru och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: “Kvinna, se din son.” Sedan sade han till lärjungen: “Se din mor.” Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig. (Joh 19:25-27)
Folket stod där och såg på. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: “Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!” Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: “Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.” Även soldaterna gick fram och hånade honom. De räckte honom surt vin och sade: “Om du är judarnas konung, så hjälp dig själv.” (Matt 27:39-43, Mark 15:29-32, Luk 23:35-37)

En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: “Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!” Men den andre tillrättavisade honom och sade: “Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: “Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: “Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” (Matt 27:44, Mark 15:32, Luk 23:39-43)

 

Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: “Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Några av dem som stod där hörde det och sade: “Han ropar på Elia.” Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: “Jag törstar.” En av dem sprang då och fyllde en svamp med ättikvin, fäste den runt ett spö och gav honom att dricka. Men de andra sade: “Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.” När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: “Det är fullbordat.” Och så ropade han med hög röst: “Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Och när han hade sagt detta gav han upp andan. (Matt 27:45-50, Mark 15:33-37, Luk 23:44-46, Joh 19:28-30)

Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och visade sig för många. (Matt 27:51-53, Mark 15:38)

När officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: “Denne var verkligen Guds Son.” Allt folket hade samlats för att se på, och de slog sig för bröstet när de såg vad som skedde och vände hem igen. (Matt 27:54, Mark 15:39, Luk 23:47-48)

Men alla hans vänner, också de kvinnor som hade följt honom från Galileen, hade stått på avstånd och sett detta. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, samt Salome. De hade följt Jesus och tjänat honom, när han var i Galileen. Där var också många andra kvinnor som hade gått upp till Jerusalem tillsammans med honom. (Matt 27:55-56, Mark 15:40-41, Luk 23:49)

Eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten – det var nämligen en stor sabbatsdag – bad de Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med honom, först på den ene och sedan på den andre. När de därefter kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, men en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten. Den som har sett detta har vittnat för att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Ty detta skedde för att Skriften skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och ett annat skriftställe säger: De skall se upp till honom som de har genomborrat. (Joh 19:31-37)

Predikan
Varje kristen vet att han måste dö bort från synden. I dagens läsning blir det klart att vår tro inte är en som handlar om ritualer och rätt utförda andliga rutiner. Vår tro handlar om Kristus, det liv han lever och den död han led.

Under fastan har vi lärt oss vad det innebär att leva det enkla, det mest centrala i livet. Vi har lagt åt sidan något av det goda för att rikta våra blickar mot Gud. Det förbereder oss för att möta dagens läsningar och också påsksöndagens skeenden. I Jesus ser vi idag hur synden, under en kort tid, får makt över honom. Han korsfästs och dör. Det är inte en ritual han utför eller något som han gör av sin stora fromhet. Det är konsekvensen av det liv han levt, där han sökt Guds vilja för alla människor, där han levt så att det har väckt vreden hos dem med makt i hans sammanhang.

Vi vet att han går i segerviss strid med ondskans makter. Men vi vet också att dessa makter ännu klamrar sig fast också vid oss, än idag. Syndens och lagens makt över oss är ännu att få oss att rikta blicken mot oss själva och våra ritualer, istället för mot Gud och den kärlek som finns i honom. Att inte vara syndens eller lagens slav leder i Jesu fall till korsfästelsen. Att kunna se Guds vilja, att förstå att lagen gavs för människans skull och inte tvärtom, får honom dödad. Men det visar sig vara den rätta vägen. Kärlekens väg övervinner regelverket. Det finns något större, något nådigare, än de bud och regler som vi människor så ofta lever under.

Vi ska dö bort från synden. Vår kallelse är till ett liv som fylls av den Helige Andes kärlek och kraft. Det är ett liv som bryter oss ut ur mörkrets välde. Men i kyrkoåret är inte den tiden ännu. Idag är tid att sörja över hur stor mörkrets makt över oss är. Idag är tid att tänka på hur lätt det är för oss en och var att dras med i osanning och felgärning. Idag är tid att tänka på hur det liv som levdes i kärlek släcktes av makthunger och rädsla.

Vi vet så klart hur historien slutar, men det ligger en viktig inbjudan i denna svarta dag i vår kalender. En inbjudan att se sin egen synd, en inbjudan att betrakta det mörker som vi bär med oss. Då vi ser det och förstår det, då finner också vi, med Guds hjälp, vägar framåt. Men vi hamnar att dö bort från det, så att nytt liv kan blomma fram. Vi måste våga se syndens konsekvenser, vi måste förstå varför Jesu väg gick till korset, för att veta hur vi ska gå vidare…

När vi tänker så vi ser nåd – Marie Bebådelsedag – Gudstjänst i Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Sam. 2:1-2, 6-9
Så bad Hanna:
”Mitt hjärta jublar över Herren,
jag kan bära huvudet högt.
Jag kan skratta åt mina fiender
i glädje över att du räddat mig.
Ingen är helig som Herren,
det finns ingen utom du,
ingen klippa är fast som vår Gud.
Herren dödar och ger liv,
leder ner i dödsriket och räddar därifrån.
Herren gör fattig och han gör rik,
han förnedrar och han upphöjer.
Den hjälplöse reser han ur gruset,
den fattige lyfter han ur dyn.
Han ger dem rum bland furstar
och låter dem trona på hedersplats.
Ty jordens fästen tillhör Herren,
på dem har han lagt jordens rund.
Herren skyddar sina trognas steg,
men de onda går under i mörkret,
av egen kraft lyckas ingen.”

Andra läsningen
Rom. 8:1-4
Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur.

Evangelium
Luk. 1:46-55
Då sade Maria:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin
ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten
prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem
som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har
övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”

Predikan
Alla tre texter idag knyter an till Guds omsorg om oss och hur han vandrar med oss och stöder oss. Hanna inleder sin bön med att uttrycka sin glädje över Guds gärningar, lika som Maria i dagens evangelium. Läsningen ur Romarbrevet ger oss en påminnelse om vilket som är det yttersta synliga tecknet på Guds förbarmande – nämligen det liv som Jesus levde bland oss.

Det finns en grundton i alla dessa texter som jag vill rikta vår uppmärksamhet mot. Nämligen Guds försyn. Jag läste i veckan en meditation över herdepsalmen där författaren konstaterade att orden om hur Herren är vår herde sällan står skrivna på liv, även om de ofta står skrivna på gravstenar. Exemplet kan te sig onödigt tillspetsat, men samtidigt ligger det något i det. Lever vi våra liv i förtröstan på att Gud ger oss det vi behöver och vandrar med oss eller lever vi i vår egen strävan och i förtröstan på vår egen förmåga?

Vad jag säger är inte att vi ska ge upp alla våra antaganden och bara invänta vad Gud gör i våra liv, utan vad jag vill förmedla är det grundläggande skiftet som krävs för att kunna leva i frid och överlåtelse, på det sätt som både Hanna och Maria i dagens texter. Det är inte en fråga om deras egen förmåga eller deras egna handlingar, utan en fråga om att lämna sitt liv helt och fullt i Herrens hand. Vi vet att Maria, i det att hon låter Herrens vilja ske, förbinder sig till flera år av uppfostran och ett liv av omsorg för Jesus, ett barn hon inte väntat sig.

Nåden och gärningarna, hänger som bekant samman, men aldrig så att våra prestationer kan göra oss förtjänta av nåd. Att leva i nåden innebär inte, som redan konstaterat, ett passivt liv, men innebär ett liv som står på en fast murad grund, nämligen Guds kärlek till oss, så som den blivit uppenbarad i Kristus. Att bygga ett liv på den grunden, att likt Maria och generationer av kristna efter henne, ta ansvar för sitt liv och sträva efter att leva det i kärlek till Gud och medmänniskan, är hårt arbete – men arbete grundat i en himmelsk glädje och en frid som övergår vårt förstånd.

Hur ska man då leva det livet? Hur ska man tro den tro som ger oss den friden? Vad har dessa människor erfarit, som skrivit ner de texter vi just hört läsas? Vad får dem att prisa Herren? Vad får dem att vara så övertygade om Guds godhet, trots allt de fått gå igenom? Hur kan Paulus, som släpats genom varje tänkbart fängelse för evangeliets skull fortsätta att uppmana folk att leva ett likadant liv, hålla sig med en likadan tro? Hur kan han i allt detta stanna upp och ge oss den kända uppmaningen: “Gläd er alltid!”?

Det är som om något på ett avgörande sätt skulle ha skiftat i deras tänkande. Eller så kanske de fick något av det tänkandet av sin kultur och sitt sammanhang, på ett sätt som vi inte får idag. Vår samtid utgår ju ofta ifrån att Gud inte finns. I det att ett sådant ställningstagande blir självklart så försvinner inte bara talet om Gud, utan också många nyanser i hur vi förstår vardagen som annars skulle peka på Gud. Vi talar om att vi lever i en sekulär tid och vad kristna ofta missar är att också vi är del av det sekulära. Inte är våra tankar bevarade från de utgångslägena som våra kolleger, vår släkt och våra vänner håller. Inte kan vi undvika att själva börja tala och tänka som om Gud inte fanns i någon del av vår vardag – inte då så många runtomkring oss gör det omedvetet och oproblematiskt.

Paulus talar om en sinnets förnyelse, om att vi ska kunna lära känna Gud och hans vilja. Kanske är det möjligt också för oss att stiga in i den förnyelsen. Att leva i ett ständigt förnyande av vårt sätt att se på världen och Gud. Vissa teologer menar att det är det som är Paulus stora bidrag till de tidiga församlingarna, att han tillåter och rentav uppmanar folk att själva gå in i tänkandet kring vem Gud är och vad han vill. Detta till skillnad från de hedniska religionerna där någon vid ett altare tar sig friheten att diktera hurudan världen och dess skapare ser ut, som om någon enskild människa skulle kunna veta det fullt ut.

Min uppmaning idag är alltså för oss en och var att utaman oss själva i tanken. Då det gäller vårt liv är det hur vi tänker på och uppfattar saker som dikterar mycket av vår förmåga till att glädas. I det andliga livet är det än mera sant: genom vårt sinne formar vi det filter genom vilket vi ser på världen. Genom att tänka riktar vi vår uppmärksamhet på vad som händer runtomkring oss. Och hur vi tänker om Gud påverkar vår erfarenhet av Gud, lika som hur vi tänker om människorna vi lever med formar vår erfarenhet av dem.

Har ni någon gång varit med om att någon beklagat sig över hur irriterande någon viss person är och ni själva har varit av annan åsikt? Ibland bildar vi oss uppfattningar om saker som bygger på våra egna brister och missförstånd. Där som en av oss av kärlek påpekar något eller hjälper till med något litet, kan en annan tycka att det är irriterande och arbetssamt att den andra blandar sig i. Den som tänker rätt om den andras motiv kan ta emot hjälpen med glädje, medan den som tror att hjälparens motiv är illvilliga tar illa upp av samma hjälp.

I förhållande till Gud gäller samma sak. Om vi tänker fel om Gud, om vi låter våra egna mänskliga bilder forma vår gudsbild, då kommer vi aldrig att kunna tro på en sådan Gud som vi hört läsas om idag. Så länge vi låter vår sekulära tid diktera hur vi tänker om världen, så länge vi låter våra egna brister och misslyckanden färga bilden av det rätta livet, så länge vi låter andras felgärningar mot oss fläcka bilden av Gud, så kan vi inte tro på en Gud som i allt ger oss vad vi behöver. Vi behöver tänka rätt om Gud och vi behöver förstå att så länge den Gud vi tror på är någon vi behöver vara rädda för eller någon vi inte önskar känna bättre, så har vi antagligen inbyggt i vår gudsbild något av den synd som vi själva och hela världen är befläckad av.

I Jesus finns en bra startpunkt för denna reflektion. I honom finns all den glädje som också de böner och lovsånger vi idag får ta del i utstrålar. I honom finns den nåd som Paulus riktar vår uppmärksamhet mot. I honom finns den frid som vi alla längtar efter. Inte främst så att han bara på något magiskt vis överför den på oss, även om några av oss säkerligen kan vittna om det, men så att vi får lära känna honom både genom texten och genom livet som hans lärjungar. I det att vi närmar oss honom med våra sinnen kan vi forma om vår bild av Gud. Och då vår bild av Gud får ny form märker vi också att livet får en ny form och mening. Den sanna Guden kallar in oss i barnaskap till honom: till liv i kärlek och sanning, där vi får växa och utforska vad det innebär att vara människa.

Och detta är en av nådens många former. Att Gud inte lämnat oss ensamma med vårt tänkande, utan kallar oss in i ett liv där vi älskar honom av hela vårt sinne. Då Jesus tar på sig världens synd, så gör han det också möjligt för oss att tänka rätt om Gud. Inte så att vi redan skulle ha greppat det, som någon sagt före mig, men så att vi får glädjas över att dagligen finna en Gud som är nådigare, kärleksfullare och större än vi tidigare trott. Och så kan vi glädjas, inte nödvändigtvis för att vi alltid förstår varför vi råkar ut för det som vi råkar ut för, utan i förtröstan på att Gud alltid vill sina barn väl.

”Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”

“Jag nu den säkra grunden vunnit” – Tredje söndagen före fastetiden – Gudstjänst i Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Sam. 16:1-13
Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

Andra läsningen
Rom. 9:11-23
Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Evangelium
Luk. 17:7-10
Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Predikan
I psalmbokens psalm 266 hittas ett ypperlig svar på dagens läsningar, särskilt till de två första läsningarna. Johann Andreas Rothe, som skrivit psalmen, levde på 1700-talet och var son till en pastor i det dåvarande Lissa, som idag är Leszno i Polen. Han blev magister i teologi från Leipzig och ordinerad som predikant 1712. Han var en uppskattad predikant och blev erbjuden en tjänst vid Berthelsdorf var han bekantade sig med ett hernnhutisk kollektiv. Genom det råkade han ut för en del friktion med sina överordnade och sökte sig vidare från tjänsten. Till sist fick han en tjänst i Thommendorf, var han så vitt jag kan förstå stannade under resten av sin tjänstetid.

Psalmen han skrivit finns i åtminstone tre olika versioner, var och en med ett tiotal verser. I alla versioner finns starkt det tema som dagens texter också lyfter fram: Guds nåd är oss given, den är en klippa att stå på, en säker grund, ett fast ankare. Han producerade en hel del texter i samma stil och skrev också en psalm efter att ha förlorat en dotter.

På många sätt är dagens läsningar en slags försmak av det som vi sjunger om i psalm 266. Talet om att Gud utväljer och om att det är Guds sak att göra sin härlighet känd blir förtydligat i Kristi verk. Då Jesus kommer till världen visar Gud att ytterst är hans val varje människas frälsning. Gåvan är given till alla människor, grunden är lagd. Faderns ömhet är större än vi kan ana, Guds famn är öppen. Kristi blod förkunnar Guds kärlek i evighet, för alla folk. Det är ett budskap som talar tydligare än något bud som Herren gett tidigare.

Det gäller oss var och en som är samlade här. Det gäller varje människa som finns och som funnits. Vi måste akta oss från att dra skarpa gränser mellan vem det gäller och vem det inte gäller, för framförallt lär vi oss i dagens texter, och också genom psalmen i fråga, att Guds nåd är förvånansvärt stor. Och då vill jag understryka ordet förvånansvärt, det är inte en vardaglig användning som jag tänker på nu, utan jag talar om en verklig förvåning, som tvingar oss ut ur våra egna bekvämlighetszoner. För Guds barmhärtighet sträcks oss, igen med psalmens ord, när våra synder anklagar oss, när vi inga vänner har och allt i världen undanryckes. Oberoende av vad världen kommer med, så är Guds barmhärtighet större och starkare.

Vi människor har ju en tendens att se till det yttre, till att göra förhastade beslut och slutsatser. Jishaj skulle aldrig ha väntat att den yngste sonen skulle bli kung. Rebecka hade inte mänskligt sett kunnat veta vad som låg framför för hennes barn. Men i lyhördhet till Herren kunde Guds planer gå framåt. För när Herren talar sitt beslut, som han till exempel gör då han väljer Jakob framom Esau, är det inte ett beslut fattat med mänsklig vishet. Gud uttalar inte sitt val med så begränsad kunskap som vi har, utan han talar från sitt eget perspektiv. Han är utanför tiden, han ser vad som ska komma och vad som varit. Han gör de beslut som behöver göras för att mänskligheten ska ha chans att komma dit han önskar.

Och så kommer vi till Kristus. Den som vår tro kretsar kring. Han gör allt vad Herren kallar oss till och visar för oss vad livet i Guds rike innebär. Han möter en mångfald olika människor, han förhastar sig inte i sina ord, även om han kan vara fast i sitt tal vid behov. Men framförallt är han mild mot dem som insett att deras liv är tyngda av synd, han kommer med nåd till människor som önskar att saker vore annorlunda. Han ger oss en väg framåt där som det tidigare enbart funnits hinder. Och det kvarstår att något sådant hinder inte är lagt i skapelsen, som inte Guds nåd kunde röja åt sidan.

För oss idag gäller fortsättningsvis denna enkla sanning. Att oberoende av var vi är i våra liv, vare sig vi står i ungdomens styrka eller ålderdomens vishet, vare sig vi är fyllda av energisk inspiration eller sorgens förlamning, så finns inget hinder för gemenskap med Gud. Kristus har tagit på sig våra synder, han har öppnat vägen till Gud och gjort gemenskap med Fadern möjligt för oss alla. Herren har sänt oss sin Ande, så att vi kan vandra i hans ledning och kraft. Och vi har också fått varandra, att påminna och stöda varandra under livsvandringen.

Så får vi dra oss till minnes det utrop som finns i psalm 266 sjunde vers, om den grund på vilken vi får förbli, om det djup av barmhärtighet som finns hos Gud. Och vi får resa oss för att bekänna den tro som legat som en trygg grund i århundraden.

Se din broder, din syster – Andra advent – Högmässa i Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 44:6-8
Så säger Herren, Israels konung,
han som friköper dem, Herren Sebaot:
Jag är den förste, jag är den siste.
Det finns ingen annan Gud än jag.
Vem är som jag? Må han ge sig till känna,
förklara och bevisa det för mig.
Vem har i förväg kungjort
det som händer?
Låt dem berätta för oss vad som skall ske.
Var inte förfärade, hys ingen fruktan!
Kungjorde och berättade jag
det inte i förväg?
Ni är mina vittnen.
Finns det någon annan Gud än jag,
någon klippa som jag inte vet om?

Andra läsningen
Jak. 5:7-11
Var tåliga tills Herren kommer. Jordbrukaren ser fram mot att jorden skall ge sin dyrbara skörd och väntar tåligt på höstregn och vårregn. Ha tålamod ni också, och visa fasthet, ty Herrens ankomst är nära. Klaga inte på varandra, bröder, så blir ni inte dömda. Domaren står utanför dörren. Ta profeterna som talat i Herrens namn till ert föredöme i att lida och visa tålamod. Ja, vi prisar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet, och ni har sett hur Herren lät det sluta, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet.

Evangelium
Luk. 17:20-24
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade Jesus: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Till lärjungarna sade han: ”Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont
till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.”

Predikan
Det finns en berättelse inom den judiska hasidismen, om en rabbi som fick frågan om hur man vet att den nya dagen kommit. Som typiskt inom traditionen ställde rabbin frågan tillbaka “Berätta du för mig, hur man kan veta när den nya dagen kommit!”
“Kanske är det  då tuppen gal?”, föreslog den som frågat.
“Nej”, svarade rabbin.
“Nå, möjligen då man kan se ett träds siluett mot skyn?”
“Nej. Det säkraste sättet att veta att natten är över och den nya dagen har kommit är att du kan se en främling i ansiktet, någon som är väldigt olika dig, men ändå se en broder eller en syster. Förrän den dagen kommer, är det alltid natt.”

Jesus talar om ett rike som inte går att se på ytan, men som tar sin plats i våra hjärtan. Den bild som rabbin lägger fram illustrerar detta på ett bra sätt. Guds rike handlar inte om tidens tecken eller om vilka yttre markeringar vi ser hos varandra. Guds rike handlar om något som sker i våra hjärtan, så att vi kan se en broder eller syster i varje människa vi möter. Så länge som vi inte kan göra det, är det säkert att den nya dagen inte kommit.

Och det är tiden innan den nya dagen gryr som Jesus talar om då han säger att vi ska längta efter en av människosonens dagar. Det är dagar då mänsklighetens slits hit och dit efter olika tecken, efter olika ledare, utan att det för oss mot den nya dagen.

Jesus säger till lärjungarna att människor kommer att varna för Herrens dag genom att tala om människor och skeenden. Men vi ska inte luras med i sådana lekar. Vi kommer att veta när Herrens dag kommer. Det ska vara som när blixten lyser upp hela himlen. Det går inte att missa. Och jag är säker att ett av de tecken som inte går att missa är att vi inte längre är rädda för den främling vi möter på gatan. Vi ska se en främlings ansikte och märka att en fullständig förändring skett i våra hjärtan, så att vi ser en broder eller en syster, inte bara en främling. Sådan är Herrens dag, den nya dagen som vi väntar.

Sådant tålamod och sådan fasthet ska vi visa, hörde vi läsas i Jakobsbrevet, som den bonde som tåligt väntar på skördens tid. Det är ingen vits att ta ut saker i förtid. Risken är att hela skörden går förlorad.

Och det är det som vår adventstid går ut på. En tålmodig väntan på Kristi födelse, på en ny dag för mänskligheten. Redan vid den första julen ändrades människolivets villkor på ett avgörande sätt och varje jul under de två tusen åren har liv förändrats igen. Kristus kommer, en ny dag kommer, inte bara i kyrkoåret, utan till var och en som väntar Herrens ankomst, till var och en som önskar ta emot Guds regerande i sitt inre.

Ty Guds rike innebär ett nytt sätt att förhålla sig till världen, ett sätt att se världen med Guds ögon, med Jesu eget hjärta. Det är att låta den nya dagen gry i ens eget liv. Adventstiden kallar oss att förbereda oss för en sådan omvälvning i vår vardag. Att sätta bort det onödiga och stilla oss inför den stundande julen.

Själv tänker jag på adventsljusen som små påminnelser om det himmelska ljus som den nya dagens gryning kommer att föra med sig. Guds rike bryter in i tiden, varje tänt ljus symboliserar något av det. Och i det lilla ljuset som vi tänder för varje söndag i advent blir gryningsljuset starkare. Plötsligt ser vi mer och mer av en broder eller syster i den främling som lyses upp av ljusen vi tänder. Och på juldagen möts vi av ett ljus av ett sådant slag, som vi inte kunnat ana. Kristus är världens ljus. Han öppnar våra ögon för hur våra liv ska levas, han själv är tecknet på att en ny dag gryr.

Så dessa dagar i advent, då vi egentligen lever i en fastetid. Stilla dig en stund inför de adventsljus som brinner. Lägg åt sidan något, fasta från något, och ta istället en stund i stillhet. Och låt ljusen vi tänder tala till dig om den kommande gryningen. En gryning i vars ljus vi får se en enad mänsklighet under Guds beskydd. En gryning var vi får se varandra som bröder och systrar, lika som Gud i oss ser sina älskade barn.

Om liv i gemenskap – Tjugotredje söndagen efter pingst – Gudstjänst i Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”

 

Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.

 

Evangelium
Matt. 18:15-22

Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

 

Predikan
Hur ser ett liv ut där dagens evangelium blir verklighet? Då vi genom dagens texter får uppmaningen att inte bara tro på förlåtelse, utan också leva i den, så är det ett väldigt konkret budskap vi får ta emot. Det handlar inte om fina teorier eller utstuderade tankemönster, utan om goda råd för den som vill leva ett gott liv.

Då någon har begått en orätt mot dig, så ger Jesus tre steg för oss att följa.
Konfrontera i enrum. Om det inte fungerar, så tala i en liten grupp med den som gjort fel. Och om inte det fungerar så ta då den som gjort fel till hela stora församlingen. Om han ännu inte ångrar sig, behandla honom då som en hedning eller tullindrivare, dvs uteslut honom ur gemenskapen.

Uteslutandet ur gemenskapen är det starkaste av verktyg som församlingen ges rätten att ta till för att “tukta” en broder eller syster. Det finns inga andra regler eller metoder som Nya testamentet talar om som skulle vara mera drastiska. Det är intressant av flera orsaker, men idag vill jag rikta vår uppmärksamhet mot en specifik sak, nämligen att ett sådant strafförfarande antyder att det är en självklarhet att alla vill vara del i församlingens gemenskap.

Det antagandet går i grund och botten tillbaka ända till vår gudsbild: den treenige Guden som visar sig själv som fullkomnad i kärlek. Det är omöjligt att ha kärlek utan gemenskap. Därför är också Kristus bland oss då två eller tre samlas i Hans namn, för att i själva gemenskapen ger vi uttryck för något som Gud är. Kristus blir allt i alla enbart genom att alla förenas i hans namn – i hans kärlek – på samma sätt som Gud är tre personer så starkt förenade i kärlek att vi inte mänskligt sett kan tänka dem som något annat än en. Det är visserligen möjligt att ha en kristen livsåskådning i ensamhet, men det är inte möjligt att leva ett kristet liv utan gemenskap. För kärlek tar sig alltid uttryck i konkreta gärningar. Och då Gud upprättar skapelsen och tar ifrån oss vår synd är det till ett liv i sann gemenskap, församlingen är tänkt att vara en skara där man redan i denna tid strävar efter och ger uttryck för den gemenskapen.

När någon utesluts ur gemenskapen är det i hopp om att de då ska vilja omvända sig och få tillgång till gemenskapen igen. Det här förfarandet är, som sagt, en direkt följd av vår gudsbild: Gud är treenig, en gemenskapens Gud, han kallar alla människor till sig. Och Gud är helig, en Gud som inte tolererar det som är ont, det onda skjuter han ifrån sig. Men Gud är också nådig, en oändlig källa till förlåtelse och upprättelse.

I den mån som vår gemenskap ger uttryck för det Guds eget väsen, för Guds hjärta, så kommer det att vara ett kännbart straff att bli utesluten ur det. Så när vår gemenskap formas av Guds vilja för oss, så kommer det att bli en gemenskap som är både inbjudande och helig. För att bevara strävan efter helighet, måste också vi ibland sluta ute den som inte delar den strävan. Men detta uteslutande har bara önskad effekt om vår gemenskap är så förlåtande och kärleksfull att den uteslutna de facto vill och kan komma tillbaka.

Det är här vi får börja rannsaka oss själva. Jag tror många av oss har modet att konfrontera den som gör fel, jag tror många av oss har starka uppfattningar om vad som är gott, hur man ska tro – men är vår gemenskap en sådan gemenskap som människor vill vara del av? Om Gud kallar oss till att älska varandra, gör vi det på ett sätt som drar människor till oss? Är det i regel så att den som utesluts ur vår gemenskap skulle sörja över det? På vilket sätt förändrar det ens livsvillkor att inte få vara del i Terjärv församlings skara? Gör det det överhuvudtaget? Om utgångsläget för Jesus är att hans församling är en attraktiv gemenskap, på vilket sätt tar det sig uttryck i vår by?

Sedan den Helige Ande givits åt församlingen är Gud med oss var och en där vi går fram. Då vi samlas i Jesu namn gör vi det i Andens kraft. Och där som Guds Ande är, där är frid, där är kärlek, där är helighet. Där är också förlåtelse. Ur ett gemenskapsperspektiv ter det sig tydligt att alla dessa är behövliga delar för att en gemenskap ska kunna fungera: strävan till frid, viljan att älska, kampen om helighet och viljan att förlåta.

De praktiska råd som Jesus ger i dagens evangelium leder oss just till detta: konfrontera den som gjort fel – det är det enda sättet att nå frid, det enda sättet att nå helighet, det enda sättet att älska väl – och sträva till förlåtelse. Någon gång har jag hört det sägas att helighet och kärlek är motsatser, men sanningen är att man inte kan ha det ena utan det andra. Utan talet om helighet och strävan att göra det som är rätt blir kärleken en fars. Om någon gör fel, men inte konfronteras, så är den kärlek som visas meningslös. Sann kärlek kan inte leva på lögn. Men samtidigt, om man konfronterar någon och inte gör det i kärlek, så kan inte helighet uppnås.

Friden är ett tacksamt ord för att knyta samman dessa två. Sträva efter frid. Eliminera det som är fel, sök Guds hjälp att bli av med synden i gemenskapen och gör det så att det uppstår frid. Kristus själv är det yttersta tecknet på hur denna frid uppnås. Han var beredd att lida för att göra det som är rätt, han var beredd att utmana den som behövde utmanas, han var beredd att visa medkänsla för den som var svag – i allt byggde han frid och sann gemenskap. Där som sann gemenskap inte var möjlig, där konfronterade han det som var fel. Och i det att han lovar vara bland oss då två eller tre är samlade i hans namn ger han oss ett mandat att bygga likadana gemenskaper. Det är inte den rätta läran som är målet, utan det goda livet.

Och också i förlåtelse är Kristus vår förebild. Till och med då han lider en oskyldig mans död på korset förlåter han. Han förlåter för att befria dem som gjort fel, till att kunna ha gemenskap med Gud. Och där som mänskligheten begår historiens största misstag, korsfästandet av Gud själv, därifrån stiger förlåtelsens budskap som starkast.

För oss kanske det ser ut som att vi utesluter Jesus ur vår gemenskap, men i verkligheten går mänskligheten genom sin synd miste om gemenskapen med Gud. Och för en stund, på korset, kan det te sig som att det är över, som att vi gått miste om friden, heligheten och kärleken hos Gud. Men genom förlåtelsen visar Kristus vad sann gemenskap innebär. Han visar att den som håller sig till kärlek och helighet kommer att nå frid och att det kräver förlåtelse. Han visar att om vi i vår gemenskap vill lära oss att älska varandra, så behöver vi också lära oss av Gud vad det innebär att förlåta sjuttio gånger sju gånger.

Gud är kärleksfull och helig, han kallar oss till frid och han bjuder oss förlåtelse som ett sätt att stiga in i den friden. Hurudan är din gemenskap? Präglas den av den frid, den kärlek och helighet, som kommer genom förlåtelsen? Är det möjligt att se mera av det i den gemenskap som du nu tänker på? Hur? Vilket är ditt nästa steg?

Inifrån ut – Adertonde söndagen efter pingst – Gudstjänst i Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Amos 5:21-24
Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer
med era gåvor
vill jag inte veta av dem,
jag vill inte se åt era offer av gödboskap.
Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

 

Andra läsningen
Kol. 2:16-23
Låt ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus. Låt er inte berövas segern av dem som hänger sig åt självförnekelse och ängladyrkan och som fördjupar sig i sina syner. De blåser upp sig med sina fåfänga människotankar och håller sig inte till honom som är huvudet och som försörjer hela kroppen och binder ihop den med leder och senor, så att den växer som Gud vill.
Om ni med Kristus har dött bort från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er påbud som: Låt bli! Smaka inte! Rör inte! Det gäller ju saker som skall förbrukas och upplösas och är bara människors bud och läror, låt vara att det kallas vishet eftersom det ser ut som fromhetsövningar, självförnekelse och späkningar, förakt för kroppens behov.

 

Evangelium
Mark. 2:18-22
Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ”Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?” Jesus svarade: ”Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta. Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet säckarna, och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin slår man i nya säckar.”

 

Predikan
När texterna talar om fasta, och särskilt när de talar om en rätt fasta, vilket alla tre texter, mer eller mindre, gör idag, så brukar jag gärna stanna upp inför tematiken med gärningar. Jag väljer att göra det också idag, för det är en viktig sak.

Först några definitioner som är relevanta. Fasta betyder att avhålla sig från något, i sin vanligaste form att inte äta under vissa tider. Gärningar är det vi gör. I teologin talar vi ofta om gärningar som något vi behöver vara försiktiga med eftersom vi riskerar att försöka förtjäna Guds kärlek genom dem. Då vi talar om gärningar på det viset brukar ordet nåd betonas som en slags kontrast. Med nåd menar man då Guds kärleksfulla handlingar mot oss, främst att han förlåter oss våra synder. Synd är, vidare, allt som skiljer oss från Gud.

Om det är något som kommer tydligt fram i dagens texter, så är det att Gud i alla tider försökt leda oss bort från att försöka visa upp en vacker fasad. Vad han istället vill göra är att leda oss djupare in i något nytt. Detta nya är inte något yttre. Det innebär inte att vi ska slänga ut gamla anor och traditioner eller att vi ska uppfinna hjulet igen i olika sammanhang, utan det nya som Gud leder oss till är vår inre människas erfarenhet av nytt liv. Den som har levt ett kristet liv under en tid, känner förhoppningsvis igen sig i tanken att Gud förnyar oss inifrån – hjälper oss att se saker på nya sätt, hjälper oss att förstå våra liv på nya sätt.

När Jesus talar om nytt vin i nya säckar handlar det i en andlig bemärkelse om hur det nya inte ryms i gamla behållare – om hur ett nytt liv, som växer inifrån, till sist kräver också en ny yttre ordning. Därför är det också ett meningsfullt sätt att svara på frågan om fastan. Ska mina lärjungar gå i fasta, då de nu har all orsak att leva i överflöd? Vet ni inte att det överflöd de har kommer att göra deras fasta meningslös? Det överflöd Jesus talar om är hans egen närvaro i deras liv. Det finns ingen orsak att fasta, för den som lever med Jesus på detta sätt. Men när brudgummen tas ifrån dem, då ska de fasta igen, då ska de ta till gärningar som hjälper dem klara livet.

Då Jesus sedan tas ifrån dem, först genom korset och senare genom himmelsfärden, vet lärjungarna att en tid av förändring är inne. Tiden för fasta kommer – tiden för gärningar kommer. Jesus har också upplyst dem om Anden som ska komma till dem. Och Anden, upplyser oss Paulus om, tar sin boning i våra hjärtan. Om och om igen är ordningen inifrån ut. Då Bibeln talar om hjärtat, så talar den ju inte om våra känslor, utan om vårt “innersta”. Hjärtat kan i modernt språk förstås med ord som vilja och motivation. Hjärtat är vad som driver oss.

Nåja, efter en såhär lång inledning med definitioner och förtydliganden så börjar det vara dags att rikta uppmärksamheten mot det mera konkreta. De två första läsningarna idag hade båda starka budskap om att inte sätta sitt fokus på det yttre. Genom Amos säger Gud att han “avskyr [våra] fester och högtider” och att han “inte vill se av [våra] offer”. I Kolosserbrevet läser vi att vi inte ska låta någon döma oss på grund av mat eller dryck och att vi inte ska underkasta oss människors påbud. Läsningen i Kolosserbrevet är särskilt intressant i sammanhanget eftersom den lyfter fram en del av kärnproblematiken på ett förtjänstfullt sätt – fromhetsövningar som kallas vishet på grund av hur det ser ut, istället för vad de har för resultat.

Vad är problemet egentligen? Jo, andliga övningar, gärningar, som utförs för sin egen skull. Fasta för att visa sig präktig, avhållsamhet för att inte stöta sig med någon, en felaktig prioritering av människors lagar och bud. Det är sådana högtider som Gud avskyr. Högtider som gör en fars av vad de egentligen ska handla om. Det är som att fira påsk bara för påskäggens skull, eller som att fira jul bara för att få äta julmat. Det är att köpa en dyr kostym bara för att göra ett intryck. Det är att be bara då någon ser en. Det är att sköta om sin kropp för att få andras godkännande. Och som ni märker är det inget fel i något av detta i sig – det är gott att fira kyrkliga högtider, det är rätt att klä sig som situationen kräver, det är bra att be och det är hälsosamt att sköta sin kropp. Felet, synden, är då den inre motivationen leder oss fel, då vårt hjärta är fyllt av något annat än Helig Ande.

För då vi talar om nytt inre liv, så finns det inget nytt liv som är så gott som att ha sitt hjärta fyllt av Helig Ande. Då förnyas vår vilja och vår motivation inifrån ut, från vårt centrum, från hjärtat. Och då får vi lära oss att leva i Andens glädje och kraft. Då kan vi fira påsk i innerlig och jublande glädje över uppståndelsens mysterium. Då kan vi fira jul med våra sinnen fulla av förundran inför att Jesusbarnet kommer till oss. Då kan vi köpa den där dyra kostymen, för att deklarera Guds goda skapargärning i att ha gett oss våra kroppar. Vi kan be för att vara inför Gud. Vi kan sköta om vår kropp i glädje över att så kunna erfara den skapelse vi lever i. Gärningarna är samma, men Anden en annan. Där som vårt hjärta tidigare var fyllt av viljan att visa oss duktiga så kallar oss Guds Ande till att ha våra hjärtan fyllda av helighet.

Och alla dessa högtider, fastor, övningar – de får bli meningsfulla. Inte bara måsten och borden som vi tyngs av, utan ett förändrat hjärtas svar på Guds gåva. För gärningar har vi oberoende. En del av dem kanske vi skulle må bra av att sluta med, men det är inte lätt om vi försöker göra det utifrån inåt. Till och med icke-troende vetenskapsmän vet att det finns få saker som orsakar så stor positiv förändring i en människa som att komma till tro. När Anden tar sin boning i våra hjärtan, när vi tror och låter det förändra oss. Då kan vi ge bort vår synd och leva i goda gärningar.

I grund och botten är det nämligen så att vi inte kan förtjäna Guds kärlek. Men det betyder inte att vi ska undvika gärningarna. Gärningarna är behövliga och meningsfulla, men blott och endast om vi vet att göra dem inifrån ut. Först kommer vi till Gud, tar emot hans nåd och kärlek och sedan kan vi låta hans goda vilja, hans Ande, ta uttryck i våra liv. Då blir våra gärningar det som talades om i första läsningen: “Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” För gärningarna i sig är Gud inte emot, högtiderna i sig själv är Gud inte emot, men han är emot den falskhet och det försök till förtjänande av hans kärlek som vi ofta knyter till det. Och evangeliet idag är att det finns sätt för oss att erfara mera av Guds helighet i våra hjärtan och därför finns det också möjlighet för oss att leva liv som är mera fyllda av glädje, rättfärdighet och kärlek. Ett sådant liv kommer från Gud själv och den går inifrån utåt.