Läsningen

2 Kor. 8:1-9

Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga. Och de gav inte bara det jag hade hoppats – efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig. Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva blir fulländad hos er. Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva.

Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Evangelium

Matt. 13:44-46

Jesus framställde en liknelse och sade:

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Predikan

Det känns ofta som att man hamnar att förklara sig, då man ska predika åt en stor skara över texter som beskriver himmelriket som en skatt eller som en dyrbar pärla, så som dagens evangelium beskriver det. Vad är det egentligen som ger orsak till så stor glädje – att man säljer allt man äger för att få det? Det är klart att himmelriket inte kan köpas för pengar, det är fråga om en liknelse som beskriver den glädje och iver som en människa får, då hon upptäcker Guds gåva till oss.

Under gångna månader har vi i skriftskolteamet försökt förmedla något av detta åt er konfirmander. Det är inte lätt att systematiskt plocka fram den kristna tron på ett sätt som väcker det gensvar som dagens evangelium talar om. Nej, jag tror vi alla är medvetna om att lektioner och utantilläsning inte alltid är jämförbart med den glädje som dagens texter talar om. Liknelserna vi hörde, om skatten och pärlan, kommer som en överraskande upptäckt för människorna i berättelserna. De är ute på ärenden, en på en åker, den andra på en marknad, och de hittar något dyrbart, något som är meningsfullt och vackert i deras ögon. Så tror jag också det är med tron. Vi kan undervisa om den, tala om den, hålla lektioner om den, men verklig blir den först när vi överraskas av den. När vi märker att det finns djup och skönhet i den kristna tron som övergår våra tidigare uppfattningar om den.

I texten som vi läste ur Korinterbrevet talades om att ha olika saker i överflöd, bland dem fanns tal och kunskap. Jag är säker på att ni konfirmander har uppfattat att kyrkan har tal och kunskap i överflöd. Det finns inget slut på hur mycket vi kan och vill berätta om vår tro, om våra övertygelser, om hur vi ser på världen. Det att vi talar kanske har haft en effekt, kanske har någon av er fått upp ögonen för något i tron eller i livet genom våra ord, jag hoppas det i alla fall. Men framför allt hoppas jag att ni fått verktyg att känna igen skatten i åkern då ni finner den. Jag hoppas att ni fått sätt att tänka kring tro, som hjälper er att skilja det som är värdefullt, gott och vackert, från det som leder vilse och orsakar problem.

Vi lever i en tid då all slags andlighet och alla slags filosofier och politiska ideologier sprider sig fort och tar sig uttryck på många olika sätt. Tydligast är tankegångar där ens eget jag stiger fram som det viktigaste och centrala. Det är i oss själva vi ska hitta vår glädje och meningen med livet. Det kommer knappast som en överraskning för den samlade skaran att jag vill hävda att det är en bedräglig väg. Inte så mycket därför att människan är oviktig, syndig och eländig, utan främst därför att vi ensamma, i vår bristfullhet, inte räcker till för alla de krav som livet ställer på oss. Den verkliga andliga skatten hittar vi gömd i en åker, eller som en särskilt vacker pärla på en köpmans bord. Vägen till ett liv som känns meningsfullt och vackert är inte genom den egna duktigheten, utan genom att vi upptäcker de goda gåvor som redan finns runtomkring oss. Främst av dessa gåvor är Guds kärlek, nåd och trofasthet som vi har sett dem i Jesus.

Då Paulus skrev till Korinterna menade han att församlingen i Makedonien, trots svåra yttre omständigheter, ändå hade gett uttryck för en översvallande glädje och en stor kärlek. Det är tecken på att de hittat en skatt, en Guds gåva, som inte är beroende av deras omständigheter eller prestationer, utan som bara finns där. En skatt i en åker, värd att glädjas över, värd att ge allt för. Paulus beskriver det som, och jag citerar: “vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.” Det är den yttersta skatten, den yttersta livsvisdomen och ledstjärnan – att Gud har gett sitt allt, för att vi ska få frid.

Idag då ni konfirmeras kommer ni fram till altaret och vi ställer er frågan om ni med Guds hjälp vill visa den kristna tron i era liv. Att svara: “Ja” idag betyder inte att ni just idag jublar över den skatt som vi talar om eller att ni just idag känner att ni har en stor passion för församlingens gemensamma liv. Ert jakande svar idag är däremot förhoppningsvis ett sätt för er att signalera att ni har hört om skatten, att ni har hört om nåden och om Guds kärlek, och att ni önskar ta del i den.

Då ni vandrar vidare härifrån hoppas jag att ni gör det med öppna ögon, så att ni ser de gåvor som Gud erbjuder er. Vi tror att Gud är god mot alla människor, att Han erbjuder sin nåd oberoende av vilken livssituation man hamnat i. Jag hoppas att ni kan gå vidare i livet med den glädje som kommer av att ha sett att Gud är god mot oss. Om det är något jag vill att ni skall minnas, så är det att den skatt som Gud erbjuder er kan finnas att hittas på de mest överraskande ställen och att Guds nåd och kärlek erbjuds er var ni än går fram.

Första läsningen
Pred. 8:16-17
Jag föresatte mig att bli förtrogen med visheten, och jag såg hur människor arbetar överallt, både dag och natt, utan att få en blund i ögonen. Då insåg jag vad som gäller om hela Guds verk: människan kan inte fatta det som sker under solen. Hur hon än strävar och söker fattar hon det inte, ja, även om den vise säger sig förstå fattar han ändå aldrig.

Andra läsningen
Ef. 4:1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Evangelium
Joh. 15:1-10

Jesus säger:
”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.”

Predikan
Gud är treenig. I dagens texter kallas vi också till enhet. Gud står över allt, skriver Paulus, och samtidigt kallas vi till gemenskap med Honom. Det är något förunderligt och stort i denna syn på Gud, som den kristna kyrkan bekänner. En Gud som är så stor att ingen människa kan fatta det, ja större än allt som sker under solen, men som samtidigt är så nära att vi kan vara i Honom, ha fullständig gemenskap med Honom genom Jesus, som i dagens evangelium beskriver denna symbios med hjälp av vinstocken.

Alla liknelser haltar ju på något plan, men här ser vi hur Sonen och Fadern arbetar mot ett gemensamt mål. Från andra texter kan vi anta att det i bilden finns utrymme för att tänka att också den Helige Ande spelar en roll i det arbete som Jesus här beskriver. Vinstocken har ju ett särskilt syfte, att bära frukt som kan förädlas till vin. Jesus beskriver sig själv som vinstocken och Fadern som vinodlaren. Han säger att vi ska hålla oss till Honom och att om vi inte håller oss till Honom så kommer Fadern att ansa oss, antingen så att vi blir bortskurna eller så att vi bär mera frukt.

Vinodlaren vill att hans odling ska bära så rik och god frukt som möjligt. Liknelsen anger tydligt att det finns en riktning för det kristna livet. Vi lär oss av Bibelns olika författare vilken den riktningen är. Jesus summerade lagen och profeterna i att älska Gud över allt och ens nästa som en själv. Paulus talar bland annat om förnyandet av den inre människan och glädjen i att få vara medborgare i Guds rike. Det handlar om att bära frukt. Inte bara frukt i allmänhet, utan den frukt som vinodlaren, det vill säga Gud, Fadern, önskar – och Han är själv med i processen att hjälpa oss bära den frukten, genom att Han vårdar vinstocken och dess grenar.

Jesus beskriver sig själv som vinstocken och oss som grenar, vi har alltså del i Honom och det är vår uppgift att förbli i Honom. Om vi inte förblir i Honom kan vi ingenting göra, för att uttrycka sig med Folkbibelns formulering. Det är en central insikt i det kristna livet att allt liv utgår från Gud och att vi behöver Honom för att leva och finnas till. Då vi vidare söker Honom och Hans vilja får vi bära rik frukt i kärlek till Gud och till nästan.

Det hela kretsar hela tiden kring att förbli i Jesus, att vara hos Gud. Den evige Guden, han som är större än allt vi kan förstå, större än allt som finns under solen, han bjuder oss att ha gemenskap med Honom. Det är ett grundläggande drag i Guds väsen. Han är treenig. Han ger sig till känna som Fader, Son och Ande. Jag tycker om att uttrycka det såhär: Gud är tre personer, vars kärlek till varandra är så fullkomlig, att det är omöjligt att skilja dem åt. De har olika uppgifter, de tar olika roller, de visar sig på olika sätt, men deras mål är det samma och deras samstämmighet fullkomlig. Då vi erbjuds nåd är det en inbjudan att ta del i den treenige Gudens liv. Den fullkomliga kärlek som Gud är, som han ger uttryck för genom sin treenighet, erbjuds oss. Den gemenskap som Fader, Son och Ande delar erbjuds oss.

Så blir det mystiska (i ordets rätta bemärkelse) uttalande som Paulus gör i dagens andra läsning, att Herren är en, att tron är en, att Gud är en och allas fader, sant. Och vidare att Gud som står över allt också verkar genom allt och finns i allt. Ibland har vi svårt att snappa upp vad såhär stora uttalanden egentligen innebär, men Paulus, som har erfarit något av Guds storhet, försöker klä Guds outgrundlighet i ord. Den ena Guden, som ändå verkar och finns i allt, den treeniga Guden, som ändå är en, Han bjuder oss att försonas. I Honom finns all harmoni i världen och kraft ännu utöver det, för den treenige Guden är ju större än världen. Paulus beskriver på ett annat ställe det som han här försöker fånga i ord genom att säga att det är i Gud som vi lever och rör oss och är till. (Apg 17) Den Guden, som är allt detta och ännu mera, bjuder oss nåd. Förlåtelse för allt vi gjort för att förhindra den fullkomliga harmoni som Han själv representerar. Han vill ta bort från oss allt som hindrar oss från att leva i enlighet med Hans vilja, allt som leder till död och elände. Den Guden, som är större än allt vad vi kan tänka, allt som sker under solen, ja och varför inte också allt som sker över solen, i ljuset av vad vi vet om universum, säger att vi får förbli i Honom. Det är därför vinodlaren ansar stocken.

Visst är det då ett faktum, det som Jesus talar om, att utan Gud kan vi ingenting göra. Gud är ju alltings källa och allt levandes livgivare. Men liknelsen om vinstocken stannar inte där. Det är inte bara ett universellt budskap om hur en ofattbart stor Gud ger liv åt allt. Dagens text är också en kallelse att ta del i det fullkomliga liv som finns i den treenige Gudens egna liv. Om ni vill bära rik frukt, förbli då i Jesus. Förbli i den som i en mänsklig kropp ger uttryck för allt det oändliga och outgrundliga som jag just har försökt skissa upp. Bli kvar i Hans kärlek, så att ni kan hålla Hans bud. Sök den Gud som vi alla lever av, som är grunden för själva varandet, och gör det på ett sätt där du låter Honom leda dig och undervisa dig om vägen framåt. Bli kvar i de treenige Gudens kärlek. Låt det sjunka djupt in i ditt medvetande att den kärlek som Gud själv lever i – den kärlek som Fadern delar med Sonen, den kärlek som Sonen delar med Anden och den kärlek som Anden delar med Fadern – också erbjuds dig. Låt det sjunka djupt ner i ditt medvetande att när Kristus dör för världens synder, så är det det yttersta tecknet på det djup av godhet och barmhärtighet som finns hos Gud.

Låt det sjunka djupt ner i ditt medvetande och låt det bli en grund för ditt liv. Så kan ditt liv bära rik frukt och den kärlek som du har fått ta emot av den treenige Guden själv kan flöda ut till din omgivning. Så förhärligas Gud, då den kärlek som Han själv är och lever i, också tar sig uttryck i våra liv. Det är att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Det är vad det innebär att leva som en del av vinstocken, som är Gud själv.

Första läsningen
Hos. 6:1-3 (samma text som i första årgången)

Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!
Han rev, och han skall läka oss,
han slog, och han skall förbinda oss.
Han ger oss liv efter två dagar,
på den tredje reser han oss upp,
så att vi får leva inför honom.
Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.
Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden.

Andra läsningen
1 Kor. 15:12-22

Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Evangelium
Joh. 20:1-10

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Predikan
Här missar ni igen några dramatiska illustrationer som jag gör under predikan i kyrkan… //N

Vad säger man efter texter som dagens? Vad kan en predikant tillägga då församlingen redan unisont har utropat att Han sannerligen är uppstånden? Har inte allt som behöver sägas redan blivit sagt i andliga sånger och psalmer, genom folkmängden som samlats här? Något avgörande har hänt och denna dag får vi minnas det och glädjas.

Då Jesus gick till korset blev all ondska, allt lidande, allt som är fel i världen tydligt. Det är det vi tänker på då vi talar om synden. Korset visar oss förutom hur mycket Gud älskar oss också hur Guds kärlek tar sig uttryck. En bjälke pekar mot himlen och den är grundad i jorden. Guds kärlek ges oss “från ovan”. Men den andra bjälken ligger tvärs över, den pekar från människa till människa. Kärleken kan aldrig vara något annat än konkreta välgärningar mot de människor vi lever med. Så visar korset som symbol vad kärlek innebär. Att älska och bli älskad av Gud. Att älska och bli älskad av bröder och systrar, människor.

Men korset är inte allt som vår tro handlar om. Kärnan av det hela är mycket djupare än så. Vi tror på uppståndelsen. Det är ett budskap om hopp, ett budskap om hur Gud vinner tillbaka den jord som han skapat. Det är ett budskap om nytt liv. Ett nytt sätt att vara människa som – också när det är otrevligt och vi har motgångar, när saker inte går som vi vill – vet att se djupare. Också i lidandet finns Guds kraft till uppståndelse, till nytt liv. Det är vad vi menar då vi talar om att omvända sig varje dag. Inte främst att vi alla är eländiga och usla, även om det säkert på något plan är sant, utan att vi får rikta vår blick mot korset, som ytterst sätt blir en väg till något nytt, vackert och heligt. Jesus bär vår börda, så att vi kan få liv i överflöd.

Korset och uppståndelsens nya liv är Guds sätt att inte godkänna nej som ett svar. Det är som när en mamma eller pappa bestämt sig att det är dags att städa. På något vis blir det alltid städat, fastän ungdomarna i huset inte alltid är inne på samma linje. Korsfästelsen är det yttersta “jag tänker inte städa.” Människan driver den som kommit för att reda upp det mänskliga tillståndet till döden, men Gud låter sig inte stoppas. “Här skall göras fint.” Och så uppstår han, för att göra rent också bland dem som inte vill ha det rent.

På förvånansvärt många sätt ger den bilden verktyg för att förstå vår värld idag. Vi har politiskt kaos i många länder, strid och elände. Ändå vet vi alla att något borde göras. Vi vet också att mycket gott händer runtomkring. Städningen har helt tydligt påbörjats, men då alla inte är intresserade av Guds städprojekt, så blir det en lång och utdragen process istället för ett snabbt och enkelt ordnade av det mänskliga tillståndet.

Men Jesus lever. Synden är besegrad. Och fastän vi ännu håller på och städar upp våra liv, så har Gud visat sin trofasthet. Bakom korsets mörker döljer sig strålande ljus och liv i överflöd.

 

Första läsningen

1 Mos. 3:8-15

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”

Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”

Andra läsningen

Gal. 4:3-7

Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.

Evangelium

Luk. 1:39-45

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”

Predikan

“Det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Vad är det Herren har sagt åt henne egentligen? Månne här finns en mening som kan öppna upp till en förnyad insikt i hur Herren leder och styrker oss i våra kristna liv.

Maria hade fått bud om att hon skulle bära ett barn som skulle ha avgörande betydelse för Israels folks framtid och hela världen. En ängel talade till henne om hur det skulle gå till och det bekräftades både av hennes man, Josef och av hennes kusin Elisabet, som bar på profeten Johannes.

Medan hon bar barnet fick hon inte så många ord om vilket barn det var. Eller i alla fall är de inte nedtecknade. Jag tror det säger oss något om hur vi skall förhålla oss till Guds ledning och agerande i våra liv.

Det främsta ordet som Gud talat till Maria kanske är hennes uppenbarelser. Men det säkraste, ur hennes perspektiv, är det ord som Gud talat genom Mose och profeterna. Mitt antagande är att Maria känner skrifterna, att hon har en aning om vad Gud redan lovat tidigare och vart Gud håller på att föra sitt folk.

Men direkta ord till henne – hur många får hon och hur ser hennes vardag ut medan hon förbereder sig på att vara Frälsarens moder? I slutändan tror jag att det som bär henne inte är det direkta tilltalet, utan insikten att hon är del i ett större sammanhang, att hon är inympad i Guds folks historia på ett unikt sätt.

Det är en insikt som alla kyrkans medlemmar har rätten att kräva. Du och jag, vi lever ett unikt liv inför Gud, inympade i Hans familj, med en särskild vandring att gå inför Hans ansikte. Maria är vår förebild, inte i att hon får en uppenbarelse utöver oss andra, utan i hennes villighet att ta emot den uppenbarelsen.

Den andra läsningen påminner oss om att vi får vara Guds barn genom tron. Det innebär att vi får ta emot Guds Ande i våra hjärtan och att vi får gå i hans ledning. Vi behöver inte vara slavar under alla de kosmiska makter som försöker dra oss än hit och dit, utan vi får följa Guds röst, då Han i mildhet leder oss och bär oss. Konsekvenserna av syndafallet behöver inte vara så dramatiska som de en gång var. Gud har hållit sitt löfte och gett oss en räddare i Jesus.

Och hur kan vi försäkra oss om att det är sant? Jo, lika som Maria gjorde. Genom de små och stora uppenbarelserna i vår vardag. Men främst genom att vi känner berättelserna, genom att vi vet att vi är inympade i samma folk som Maria, att Gud agerar i historien och att kyrkan är det folk som han börjar med då han gör det. Det är något av detta som menas då vi talar om att Skriften har auktoritet: inte att Bibeln är en bok som blivit slutgiltigt förseglad och vars berättelse har tagit slut, utan att vi idag lever i den samma berättelsen och förstår våra liv i ljuset av vad Bibeln säger.

Guds Ande ropar i våra hjärtan: “Abba! Fader!” Det är ett rop som hör åt Guds barn. Vi lever nu i en tid då Gud talar till oss som en god fader talar till sitt barn. Vilket är hans mål? Jo att vi skall mogna till att vara arvingar. Att vi skall mogna till att lita på honom, så att vi tillsammans med Maria kan be att Hans vilja ska ske. Så talar han till oss: i drömmar, i bilder, genom andra människor och genom olika tecken som vi begärt och längtat efter. Och Hans Ande som bor i våra hjärtan uppmuntrar oss att tro det.

Vår Gud visar sig ofta i tystnaden och stillheten. Han tvingar sig inte på. Han väntar på vårt: “Ske din vilja.” Inte för att Han behöver det, men för att det är Hans vilja för oss: att vi kan älska Honom och det liv Han ger oss. Bibeln är en samling av berättelser och utläggningar kring hur Gud gör just detta och då vi lär känna de människor som Bibeln talar om och deras livsöden, då kan vi också med säkerhet veta på vilka sätt Gud kan tänkas agera i våra liv.

“Det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Maria tog emot en uppenbarelse och en uppgift då Herren talade till henne. Men hennes frimodighet att ta emot den var grundad i det som hon hört om i Gamla Testamentets berättelser. Så skall också vi förhålla oss till de uppgifter vi känner att Gud sänder oss till. Ta emot dem med eftertanke och bön, och väga dem mot allt det som Gud redan har låtit oss veta genom sitt nedskrivna ord.

Då vi på det sättet lever i tro till Guds makt att leda idag och i tro till det ord som vi fått ta emot genom Bibeln, kan vi leva i både förtröstan och glädje.

 

 

Ingen första läsning, familjegudstjänst.

Andra läsningen

1 Kor. 10:12-13

Den som tror sig stå stadigt skall se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Evangelium

Mark. 9:17-29

”Mästare”, sade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Predikan

Föreställ dig en helt vanlig dag. Du har varit ute på en längre promenad, längs vägen mötte du några andra bybor som helt tydligt hade varit med om något, men de ville inte berätta vad. Du funderar på vad som kan ha hänt, som så tydligt hade gjort dem upprörda. Då du går över ån och kommer in i byn så ser du att det är ovanligt mycket folk ute och alla är på väg ner mot sjön. Så fort du kommer över krönet och sjön börjar synas ser du en liten folksamling vid stranden.

Cesarea Filippi, där Jesus vandrar fram i dagens evangelium är en liknande plats som Terjärv. Ja, visst finns det mycket som skiljer, men det är en ort som är byggd vid vattnet, där vattnet spelar en stor roll. Och i dagens text hör vi hur en folkskara samlats, för att få möta Jesus. Vi fortsätter vår berättelse…

Då du kommit förbi gamla Terinit märker du att folksamlingen som uppkommit verkar kretsa kring en man och ett barn. Antagligen en man med sin son. De verkar spända, kanske lite nervösa. Då du kommer närmare får du reda på att de väntar på hjälp. De har hört att en profet, någon som kunde vara sänd av Gud, är på väg genom byn, ryktet hade gått att han orsakat en mindre uppståndelse tidigare på dagen.

Mannen och hans son hade kommit ut direkt som ryktet hade gått. Det var något fel med pojken, han var sjuk på ett sätt som de inte kunde förstå, men hans pappa hade ännu hopp. Han hoppades att den här mannen som var sänd av Gud skulle kunna göra något.

Vilken märklig berättelse, inte sant? Folk som samlas på byn på grund av ett rykte om en man sänd av Gud! Då Jesus började göra sina under hade det gått flera hundra år sedan Gud hade gjort något så tydligt bland sitt folk. Det måste ha varit utmanande för många som var där att tro på honom och på allt han gjorde. Men några hade hopp. De trodde på vad som berättats åt dem att Gud gjort i andras liv, i deras förfäders liv. Visst verkade Gud i folks liv, men det var länge sedan någon stor profet hade stigit fram.

Tillbaka till pappan och pojken. Plötsligt kommer ett följe längs vägen förbi stranden. Det kan inte vara någon annan än den som de väntar på. “Stanna, hjälp, vi har ingen annan att gå till!”, ropar de, och en man stiger fram ur folkskaran. “Det är något fel på min son! Vi vet inte vad det är som gör att han reagerar som han gör, läkarna står utan förklaring, kan du hjälpa oss?”

“Att ni inte kan tro! Förstår ni ännu inte vad Gud gör bland er? För honom till mig! Hur länge har han varit sjuk?” Pappan svarade: “I flera månader! Kan du hjälpa oss?” “Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror!” – “Jag vill tro, hjälp mitt tvivel!” Ännu mera folk hade kommit till platsen, ryktet går fort i en liten by och det är sällan som något som detta utspelar sig. Mannen talade med auktoritet och sade: “Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka!” Pojken föll ihop och alla blev förskräckta. Hur kunde någon orsaka något sådant bara genom ett talat ord? Vilken kraft är det han äger? Sen lyfter han ännu upp pojken: han mår bra, han är i liv.

Det förvånar mig hur mycket berättelsen ändrar då vi placerar den i vår egen kontext. Den känns overklig på något sätt. Ändå tror jag att den måste ha varit minst lika förbryllande för den folkskara som samlades runt Jesus för tvåtusen år sedan. En man som driver ut onda andar bara genom att tala till dem!? En man som är sänd av Gud!? Det är inte enkla saker att få sitt huvud runt.

Men det är berättelser som denna som vi samlas runt i gudstjänstlivet och i församlingen. Berättelser som tvingar oss att tänka igenom vad vi riktigt tror på. Berättelser som å ena sidan förmedlar det enkla: Jesus har kraft. Men som å andra sidan också har en djup sida: Hur förväntar vi oss att Gud skall agera i vår tid?

Direkt man återberättar en modern version av dagens evangelium blir det tydligt hur absurd den ter sig för någon som inte är van att höra till den på det sätt som vi gör. Redan den insikten är en övning i sig själv för oss. Hur kan vi hjälpa någon att tro? Mannen i berättelsen bekände också sin otro, fastän Jesus stod framför honom! Hur kan vi hjälpa någon att se förbi det som kanske känns konstigt och lyssna till vad Gud försöker berätta genom en text som denna? Hur kan vi beskriva vad det innebär att komma till Gud? Om det var svårt att tro för pappan i berättelsen, hur skall det då vara för någon som inte mött Jesus?

Idag vill jag lämna oss med bilden av den far och den son som sökte upp Jesus i sin förtvivlan. De sökte Honom och fick hjälp. De hade problem, de led av syndens konsekvenser, de hade otro och tvivel och sjukdom. Men Gud visar sig vara nådig och kärleksfull och Jesus visar sig ha den kraft som de längtade efter. Och vad de sökte fick de också ta emot.

Guds Ande verkar ännu idag i Hans församling. Varje gång vi samlas till nattvardsbordets gemenskap får vi fira en måltid där Gud själv lovat vara nära. I den gemenskapen, i gemenskapen med Gud och med skaran av de förlåtna som kommer till bordet, där kan vi finna vägar till tro. Pappan och pojken i dagens berättelse kom för att bli välsignade av Gud, likadant får vi göra då vi tillsammans kommer till nattvardsbordet. Gud har visat sig vara nådig och kärleksfull och då vi söker honom vid hans bord får vi också ta emot Hans nåd och kärlek.