Niklas Wallis

Första läsningen
Job 38:1–4, 8–11, 16–18

Herren svarade Job ur stormen:
Vem är du som höljer min visa plan i mörker
med ord utan förnuft?
Gör dig redo, var en man,
ge mig besked när jag frågar!
Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: ”Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.”
Har du varit framme vid havets källor
eller vandrat genom de dolda djupen?
Har du skådat dödens portar,
portarna till det yttersta mörkret?
Kan din tanke fatta jordens vidd?
Låt höra, om du vet allt detta!

Andra läsningen
2 Tim. 1:7–10

Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början men som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.

Evangelium
Matt. 14:22–33

Jesus befallde sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!”, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”

Predikan
Som en del av er vet blir det en hel del resor ut på havet för min egen del. Det beror på att vi har en stuga som kräver en halvtimmes båtfärd, förutsatt att man har en ganska snabb båt. Men också innan vi skaffade den så hade det blivit så att många lediga dagar spenderades vid vattnet.

Under åren har jag utvecklat en väldigt stor respekt för havet. På något plan vet vi alla att man behöver vara aktsam då man rör sig på eller vid vatten. Men för min egen del har de många timmarna på havet väckt en förundran och en försiktighet som jag inte hade tidigare. Då man vet att det tar tiotals minuter att komma i land med båt vill man inte behöva simma i land. Det är nämligen ingen självklarhet att man klarar det. Tyvärr är detta den verklighet som vi lever i. Och varje dag vi lever tar vi sådana risker: vare sig det är att åka båt eller bil eller något annat i vardagen, så är vi utelämnade till att leva i den här världen med dess risker.

Då Gud konfronterar Job i dagens första läsning är det med ord och inga visor. Gud ger sig till känna som den som har makt över havet. Som har bestämt dess storhet och makt. Men också som den som begränsar den. Enligt Bibeln är vi människor skapade som hans avbilder och satta att råda över denna skapelse. Åt oss gavs makt att härska över och utforska denna jord. Och tanken var att vi skulle göra det tillsammans med Gud, gå hans ärenden och dela hans glädje över det skapade. Det liv Gud önskade för oss människor var alltså fyllt av nya upptäckter, av iver och glädje.

Men skapelseberättelsen i Första Mosebok lär oss att människan överger den planen. Tar sig rättigheter som hon inte gavs. Vi förlorar det goda som Gud hade tänkt för oss. Vi väljer att lita på annat än Gud. Och så beskrivs synden. Som att vi väljer avskildhet från Gud och hans paradis. Och genom det förlorar vi den säkerhet och glädje som var tänkt. Vi förlorar gemenskapen med Gud.

Och det här ser vi i dagens evangelium. Lärjungarna är på sjön. Det är en stor sjö, där vågorna kan gå höga. Och vi hörde att de skrek av rädsla. Trots att många av dem var fiskare innan Jesus kallade dem. De visste att omständigheterna var väldigt allvarliga. De visste att det kan gå illa. Men de visste också något annat. De hade sett vem Jesus var och vad han kunde göra. Då de känner igen honom är de inte längre rädda. Petrus mod räcker till och med till att stiga ur båten och gå Jesus till mötes. I alla fall för en stund. Sedan ser han sig omkring, tappar liksom Jesus ur sitt synfält. Och så fylls han av rädsla igen.

Jag tror inte evangelistens tanke med att teckna ned denna händelse för oss är att säga att vi alla ska gå ut och försöka gå på vattnet. Det viktiga här är något annat, nämligen vilken roll Jesus spelar i det hela. Då lärjungarna ser Jesus gå på vattnet och sedan stiga in i båten med dem, då erfar de för en stund vad den ursprungliga tillvaron med Gud i paradiset handlade om. De var inte rädda. De kunde vara frimodiga och starka. Det var för lärjungarna som i dagens andra läsning: “Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”.

Det är det som allt pekar på. Lärjungarna då, liksom vi idag, behöver Jesus. Så var det tänkt “redan innan tidens början”, hörde vi läsas. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss själva i den här världen. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss utan Gud. Från början skapade Gud oss så att vi liknade honom, så att vi kunde göra sådana saker som han gjorde för att vi skulle leva tillsammans med honom. Allt det var beroende av att vi hade honom i båten, bildligt talat.

Och vad händer om vi tvivlar? Vad händer om vi inte klarar av att tro det? Inte ens då behöver vi vara rädda. Vi hörde att “[Petrus] började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom.” Det handlar inte om vad vi klarar av. Det handlar om vem Jesus är.

Och ännu idag vittnar kyrkan om att han är den som sträcker ut sin hand. Han vill vandra med oss var dag. Ge oss tröst och ro. Befria oss från den rädsla som annars hindrar våra liv. “Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd.” Och den kallelsen ger oss trygghet både i medgång och motgång. Då dagarna är svåra och då de är lätta. Till och med i mötet med döden.

Lärjungarna föll ner inför honom och sade “Du är verkligen Guds son”. Han har makt över himmel och jord, över det synliga och det osynliga. Våra liv är i hans händer. Och om vi vänder oss till honom kommer han alltid att möta oss. Med hjälp för denna tid, men också med en hjälp som varar in i evigheten.

Första läsningen
Jes. 30:18–21

Nu väntar Herren på att få visa er nåd, nu vill han uppenbara sin höghet genom att förbarma sig över er. Ty Herren är en rättvis Gud, lyckliga de som sätter sitt hopp till honom! Sions folk, du som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han skall visa dig nåd när du ropar till honom, så snart han hör din bön skall han svara. Herren har låtit dig leva på svältkost, men nu skall du inte vänta förgäves på höstregnet mer. – Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare och lyssna på dina vägvisare som säger: ”Här är vägen, följ den!” när ni vill vika av åt höger eller vänster.

Andra läsningen
Hebr. 11:1–10

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.

Evangelium
Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Predikan
Människor kom till tro på Jesus. Först genom kvinnans ord, en kvinna som blivit förlåten. Sedan kom Jesus själv och ännu flera kom till tro. Tron väcktes i mötet med Jesus, men också genom det som kvinnan berättade att Jesus gjort för henne.

För mig själv har det främsta beviset på den kristna tron alltid varit den frukt det bär i livet. Visst finns det många fina filosofiska bevis på varför Gud kan finnas. Men för egen del har det alltid varit sekundärt jämfört med min erfarenhet av livet innan jag hade tro och livet efter. Jag kan se hur Gud gripit in och förändrat mitt liv till det bättre. Jag har gått från bitterhet och syrlighet till förtröstan och frid. Och i centrum för den vandringen har funnits ett möte med Gud genom Jesus. Genom att följa honom och lära av honom har mitt liv förändrats och genom den förändringen har jag fått vad jag nu kan kalla tro. Visst finns det stunder då något av det gamla ger sig till känna, men mitt eget själalandskap är något helt annat idag än tidigare.

Skrifterna lär oss att tron är något som förändrar oss. Det helar oss, förnyar oss och leder våra liv längs nya vägar. Guds förlåtelse innebär att vi kan lämna det gamla bakom oss och sedan får vi stiga in i livet tillsammans med honom. Ett liv som inte följer samma logik som ett liv utan honom.

Livet med Gud präglas av förtröstan. Vi litar på att han har hand om våra liv. Att han har makt att vända också det onda till något gott. Att han delar våra sorger, motgångar och sjukdomar. Korsets budskap är att Gud är beredd att lida allt för vår skull. Uppståndelsens budskap är att döden är besegrad. Inget i denna värld kan skilja oss från Guds kärlek.

För någon kanske tron har blivit en slags prestation för att avgöra vem som hör till och vem som inte gör det. Jesus lär oss att inte döma, eftersom domen hör till Gud. Det är inte min sak att säga vems tro som räknas eller vems som inte gör det. Kanske inte ens att fälla den domen över mig själv. Men min sak är att berätta om Jesus och det liv han erbjuder. Apostlagärningarnas kapitel 4 lär oss att frälsningen finns hos honom. Han är världens ljus och hopp. Det står, på samma ställe, att det inte finns något annat namn under himlen som kan rädda oss.

Gud kan göra sig känd på många sätt. Och det är upp till honom att avgöra vem som är inne och vem som är ute. Men vårt uppdrag är att följa och predika Jesus. För det är tydligt att den som sätter sitt hopp till honom verkligen kan räddas. Redan i denna tid från mycket som vi annars skulle orsaka åt oss själva, men allt mera också i den kommande.

I dagens andra läsning hörde vi om några av trons förebilder. Den som känner deras berättelser vet att de inte var perfekta på något vis. Det har aldrig funnits ett sådant krav på den som ska tro. Däremot förtröstade de på Gud. De förväntade sig att han skulle välsigna dem och hjälpa dem. De hade erfarenhet av att han gjorde det. Och därför kunde de också lita på något bättre som skulle komma, enligt vad Gud lovat.

Så kan det också vara med oss. Vår förtröstan på Jesus kan växa, vår tro kan bli större. Då vi söker honom och lyssnar till honom. Då vi möter honom och andra som mött honom. Då vi lever det liv han sänder oss till.

Det brustna, allt som kallas synd, får vi lämna bakom oss. Och vi får ha blicken fäst på Jesus, som vi möter i nattvarden, i ordet, i berättelserna, genom hans Ande. Så går vi mot ljus och glädje. Så får vi ta emot trons liv och gåva. Så får också våra liv förändras till det bättre, då vi allt mera lär oss den förtröstan som tron handlar om. Amen.

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
Ser man till dagens läsningar är det tydligt för den som kan sina skrifter att Jesaja spelar en stor roll. Han figurerar i första läsningen och den andra. Och Johannes Döparen hänvisar till bland annat Jesajas profetior då han kallar Jesus för Guds lamm. Själva bilden med lammet går tillbaka bland annat till Andra Mosebok där Israels folk ges en instruktion om att offra ett felfritt lamm och stryka dess blod på dörrposten, som beskydd mot en plåga som Herren lät gå fram genom Egypten. Det var ett tecken som Gud gav till beskydd för döden. Då man sedan tillredde detta lamm fick inga ben brytas på det, vilket också återkommer vid korsfästelsen, då soldaterna inte krossar benen på Jesus.

Många hänvisningar, mycket bakgrundsinformation som läsaren eller lyssnaren förväntas ha. En lång rik historia som åberopas i dessa texter. Och vi har dem idag som en slags portal in i dopet. Hovmannen i dagens andra läsning ville låta döpa sig så fort han hörde om Jesus och hur han uppfyllt denna profetia. Åt honom förkunnades för första gången det som vi kanske blivit lite blinda för i vår kultur: Att Jesus uppfyllt profetordet. Att han genom sitt blod beskyddar oss från den eviga döden och att vi istället får ta del i hans uppståndelseliv. Det är det som är dopets löfte.

Dopskålen brukar beskrivas som en grav. Och inte bara vilken grav som helst, utan Jesu grav. Då vi träder ner i dopets vatten, går vi in i det med allt vad det mänskliga livet innebär. Sorger, motgångar och synder. Men då vi kommer upp ur det, gör vi det tillsammans med Jesus. Segrande över synden, döden och ondskan i hans namn.

Det är detta som lärjungaskapet innebär. Vi kan inte förtjäna Guds förlåtelse genom våra goda gärningar, men då nu Gud har renat oss genom dopet kan vi leva i tro. Och den tron, i Andens kraft, hjälper oss att leva det liv som präglas av ljus och liv, istället för mörker och död.

Men vi behöver kanske bli mera konkreta. Hur kan detta ske?

Vi behöver lära oss att samarbeta med Gud. Dopets evangelium är inte bara att nåden är ett sätt att hantera synden genom att med jämna mellanrum få förlåtelse. Evangeliet bär också med sig en inbjudan till det nya livet, där våra val och våra handlingar formas av det liv dopet bär med sig. Ingen förvånas om jag säger att det är gott för oss att vara vid nådens källor, som att läsa Bibeln eller delta i gudstjänstlivet eller ta emot nattvarden. Men på samma sätt är det en nåd också att ta med det övriga i livet med Gud.

Målet för den kristna är inte att delta i verksamhet eller att ha regelbundet andaktsliv. Dessa är medel. Medel för att det liv som dopet förmedlar ska kunna bli verklighet i oss. Skrifterna talar om att bli lika Kristus. Att låta sitt sinne förnyas. Att inte formas av världen, utan av Anden.

Och därför, som lärjungar, som sådana som lever dopets liv, på nådens grund, behöver vi ge Gud utrymme i hela livet. Då vi märker att vi surnar där hemma eller att vi blir bittra över något vi råkat ut för. Då behöver vi tänka på sätt som vi kan leva dopets liv just där. Hur ser det ut då vi följer Jesus ner i dopgraven, lämnar det onda där nere och sedan stiger upp på andra sidan. Kan jag säga eller tänka något som gör det enklare för mig att bjuda in Gud i sådana situationer?

Tillsammans med Jesus kan vi hantera alla situationer i livet, men vi hanterar inte situationer i livet utan att tillföra en viss energi och ett visst engagemang för egen del. Den som vill bli fri från bitterhet behöver sätta sig ner, bjuda in Jesus i sitt tänkande och gå igenom de situationer där bitterheten väcks. Sedan lämna det i Guds händer. Och ännu – formulera en plan för hur det skulle se ut att gå genom samma situation utan att låta bitterheten ta makten. Kanske behöver man förbereda sig på de svåra situationerna på något vis. Kanske behöver man tänka om kring vad det egentligen handlar om. Kanske behöver man dra en gräns som man inte går över. Men att i bön behandla det egna livet är en central och viktig del av att leva ut sitt dop.

Och det finns en liten sak i dagens evangelium, som har med detta att göra. Evangelisten Johannes talar i regel om Israel med tanke på allt det positiva. Det handlar om deras tro, om allt vad Gud gjort genom dem. Nu säger Johannes Döparen att han kommit för att Israel ska se vem Jesus är. Och det gäller också oss. Vi är också sådana som ser vem Jesus är. Vi är döpta att tillhöra honom. Men för att se vem han är, måste vi våga steget in i det liv han erbjuder. Jesu liv och lära, det dop han erbjuder oss, det får sitt bevis i det liv som följer av det. Om vi inte håller hans bud, om vi inte kommer inför honom – då riskerar vi förlora allt det goda vi har fått genom nåden.

Nåden blir påtaglig då man lever i den, liksom dopet. Därför är vår frälsning, det som Jesus erbjuder oss, inte bara från synden utan också till livet. Och det livet får vi ta emot, genom dopet och genom vårt samarbete med Jesus i vår vardag. Amen.

Första läsningen
Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

Andra läsningen
1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan
Vad är ett liv i Jesu namn? Vad är ett nytt år att leva på det viset?

Våra texter idag ger några fingervisningar. För det första: Ett liv utan rädsla. Det finns inget i denna värld som kan skilja oss från Guds kärlek. I det profetiska ordet sägs att vattenmassorna inte dränker oss och att lågorna inte bränner oss. Vi inser i läsningen av det att det är ett bildspråk för att beskriva Guds längtan för oss, samtidigt som det är ett ord som ännu inte gått i uppfyllelse för hela skapelsen.

För det andra ser vi att vi ska älska varandra. Det gör vi genom att hålla Guds bud. De är inte tunga, för vi får insikt och ledning då vi vänder oss till Gud. Så kan vi besegra världen – det vill säga besegra allt det som väcker rädsla i oss. Då vi vänder oss till Gud.

Sen i evangeliet hörde vi att vi ska få det vi ber om i Jesu namn. Det är ett starkt löfte, som många haft erfarenhet av att gå i uppfyllelse. Samtidigt finns det många som bett enträget och ändå blivit besvikna. Vad innebär bön och liv i Jesu namn egentligen? Räcker det att sätta till ett “i Jesu namn” efter allt vi frågar efter? Eller finns här något annat att tänka på? Jag tror det finns.

För att kunna leva i Jesu namn krävs av oss att vi fattar vissa beslut. Beslut kräver kunskap och en uppfattning om vart vi är på väg med våra liv. En vision. Som kristna behöver vi alltså ha en vision av vad livet i Jesu namn innebär. Vi har hört att det är ett liv i nåd, ett liv i kärlek, ett liv under hans beskydd. Men hur kan vi förstå vad det innebär i denna tid, då mycket ont ännu händer oss?

Som Jesu lärjungar, sådana som lär oss att leva enligt hans vilja, är det avgörande att vi söker förstå hur den godhet och styrka som han lovar oss ser ut. Vi lever med honom, genom nåden som han ger och genom vår vilja att följa honom. Så lever vi uppmärksamma på vad han vill för oss genom att se på skapelsen, genom att se på vad han gjorde då han vandrade bland oss och genom att ha personliga erfarenheter i bön och församlingens gemenskap.

I skapelsen kan vi ana Guds härlighet. Som Paulus också skriver i Romarbrevet. Det finns en frid, en mäktighet och en glädje i att få vara i naturen. Den som utforskar och studerar den märker vilket oändligt komplext system den är. Den som bara njuter av att vistas i den anar något av det samma. Att låta sig häpnas över allt detta är ett första och ett viktigt steg i att kunna älska Gud och vilja följa honom.

Vi känner också Guds härlighet genom Jesus. Den som har sett honom har sett Fadern, säger han i Johannesevangeliet, just innan dagens evangelietext. Vi ser den makt, sanning och skönhet som finns i honom genom evangelierna. Vi ser hur han låter sig avrättas som en brottsling för vår skull. Så stor är hans kärlek, som han vill ge oss. Vi ser hur hans uppståndelse förändrar världen på ett avgörande sätt. Och att nu människor av alla folk omkring världen tillber honom. Och vi ser honom som skapelsens herre. Han har all makt i himmelen och på jorden. Då vi ser honom tydligt, då kan vi hålla hans bud, som dagens andra läsning säger. Det är nämligen så att det enda sättet att hålla buden är om vi älskar honom som givit dem. Utan nåden att bli älskad av honom och utan insikten som gör det möjligt att älska honom tillbaka är det omöjligt att hålla det som han kallar oss att hålla.

I församlingens gemenskap och i det egna livet finns utrymme att lära sig livet i Jesu namn. Genom allt det onda som vi genomgår kalalr skrifterna oss att hitta tillbaka till vår ursprungliga kallelse: att bli älskade av Gud och att leva i hans kärlek. Det är livet i Jesu namn. Det kan vara en svår skola, för det handlar om att hitta tacksamhet över vad man har – också då man förlorat något eller sörjer något. Skrifterna talar om alla delar av vårt liv: familjen, föräldrar, syskon och barn. Arbetet och de människor vi möter där. Våra kroppar och deras välmående. Det finns många saker och omständigheter som det är svårt att hitta tacksamhet och förtröstan i. Samtidigt är det just det som Jesus kallar oss till.

Det hör till de löften Gud ger att han alltid håller oss i sin hand. Att också motgången och sorgen är något som han, av nåd, kan hjälpa oss igenom. Livet i Jesu namn lämnar hämnden för orätten i Guds händer, livet i Jesu namn förtröstar på att det eviga livet för med sig glädje och frid, torkar alla tårar. Och redan i denna tid kan vi lita på att han har valt oss. Just dig har han utvalt att ta emot sin kärlek. Därför, då vi ser till honom och hans undervisning, gör vi gott i att minnas att det gäller oss en och var. Trots allt ont vi ännu ser, finns i Jesu namn, nåd och frid för den som söker honom.

Ensimmäinen lukukappale
Psalmista 119
Herra, osoita minulle uskollisuutesi,
auta minua, tee lupauksesi mukaan!
  Sinun sanaasi minä turvaan,
  sen avulla pystyn vastaamaan pilkkaajille.
Älä jätä suutani totuuden sanaa vaille,
minä panen toivoni sinun päätöksiisi.
  Minä noudatan aina sinun lakiasi,
  aina ja ikuisesti.
Sinun säädöstesi mukaan minä tahdon elää,
ja siksi voin kulkea kevein mielin.
  Kuninkaittenkin edessä kerron arkailematta sinun liitostasi.
  Sinun käskyistäsi minä saan ilon, ne ovat minullerakkaat.
Minä kohotan käteni sinun puoleesi,
minä tutkistelen sinun käskyjäsi.
Ne ovat minulle rakkaat.

Toinen lukukappale
Apostolien teoista, luvuista 6 ja 7

Stefanos oli täynnä armoa ja voimaa, ja hän teki suuria ihmeitä ja tunnustekoja kansan keskuudessa.
Silloin Stefanoksen vastustajat värväsivät joitakin miehiä sanomaan: ”Olemme kuulleet hänen puhuvan herjaavia sanoja Mooseksesta ja Jumalasta.” He yllyttivät kansaa, kansan vanhimpia ja lainopettajia, ja sitten he kävivät käsiksi Stefanokseen ja veivät hänet Suuren neuvoston eteen. Siellä he toivat kuultavaksi vääriä todistajia, jotka sanoivat: ”Tämä mies puhuu lakkaamatta tätä pyhää paikkaa ja lakia vastaan. Me olemme kuulleet hänen sanovan, että Jeesus, se Nasaretilainen, hajottaa tämän paikan ja muuttaa säädökset, jotka Mooses on meille antanut.” Kaikki, jotka istuivat neuvostossa, kiinnittivät katseensa Stefanokseen, ja hänen kasvonsa olivat heistä niin kuin enkelin kasvot.
Stefanos puhui: ”Te niskuroijat, ympärileikatut mutta sydämeltänne ja korviltanne pakanat! Aina te olette vastustamassa Pyhää Henkeä – niin kuin isänne, niin myös te! Onko yhtäkään profeettaa, jota teidän isänne eivät olisi vainonneet? He tappoivat ne, jotka ennalta ilmoittivat, että Vanhurskas oli tuleva. Ja nyt olette te kavaltaneet ja murhanneet hänet! Te saitte enkelien tuomana lain, mutta ette ole sitä noudattaneet.”
Tämän kuullessaan neuvoston jäsenet olivat pakahtua raivosta ja kiristelivät hampaitaan. Mutta Pyhää Henkeä täynnä Stefanos nosti katseensa taivasta kohti ja näki Jumalan kirkkauden ja Jeesuksen, joka seisoi Jumalan oikealla puolella. Hän sanoi: ”Taivaat ovat avoinna minun silmieni edessä, ja Ihmisen Poika seisoo Jumalan oikealla puolella!”
Silloin he alkoivat huutaa suureen ääneen, tukkivat korvansa ja ryntäsivät yhtenä miehenä hänen kimppuunsa. He raahasivat hänet ulos kaupungista kivittääkseen hänet, ja todistajat jättivät viittansa Saul-nimisen nuoren miehen huostaan. Kun he kivittivät Stefanosta, tämä rukoili Herraa ja sanoi: ”Herra Jeesus, ota vastaan minun henkeni.” Hän vaipui polvilleen ja huusi kovalla äänellä: ”Herra, älä vaadi heitä tilille tästä synnistä!” Sen sanottuaan hän nukkui pois.

Evankeliumi
Evankeliumista Johanneksen mukaan, luvusta 1
Tuli mies, Jumalan lähettämä, hänen nimensä oli Johannes. Hän tuli todistajaksi, todistamaan valosta, jotta kaikki uskoisivat siihen. Ei hän itse ollut tuo valo, mutta valon todistaja hän oli.
Todellinen valo, joka valaisee jokaisen ihmisen,
oli tulossa maailmaan.
Maailmassa hän oli,
ja hänen kauttaan maailma oli saanut syntynsä,
mutta se ei tuntenut häntä.
Hän tuli omaan maailmaansa,
mutta hänen omansa eivät ottaneet häntä vastaan.
Mutta kaikille, jotka ottivat hänet vastaan,
hän antoi oikeuden tulla Jumalan lapsiksi,
kaikille, jotka uskovat häneen.
He eivät ole syntyneet verestä,
eivät ruumiin halusta,
eivät miehen tahdosta,
vaan Jumalasta.
Sana tuli lihaksi
ja asui meidän keskellämme.
Me saimme katsella hänen kirkkauttaan,
kirkkautta, jonka Isä ainoalle Pojalle antaa.
Hän oli täynnä armoa ja totuutta.

Saarna
Olemme adventtina odottaneet Jeesuksen tulemista meidän luoksemme. Niin odotti Johannes Kastajakin, joka päivän evankeliumin mukaan tuli todistajaksi, jotta kaikki uskoisivat joulun sanomaan. Johannes saarnasi ja vaati kansalta parannusta ja katumusta, ja tämä koitui lopulta hänen kohtalokseen. Johannes raivasi tietä Jeesukselle. Ja hän antoi henkensä siinä työssä.

Pimeän voima meissä ihmisissä on sellainen että, kun se saa vallan pystymme uskomattoman pahoihin tekoihin. Sen näemme marttyyrien kertomuksissa. Joulun sanoma on kuitenkin valosta. Jeesuksesta, hänestä, joka tuo Jumalan pyhyyden ja rakkauden maailmaan. Pimeys ei koskaan pärjää valolle. Pienikin valo työntää pimeyden tieltään. Kuitenkin tämä vertauskuva ei ole täydellinen. Tässä maailmassa on sellaista pahuutta, luonnolista ja moraalista, joka voi aiheuttaa suurtaa kärsimystä ja jopa kuoleman. Evankeliumin sanoma Jumalan kirkkaudesta Jeesuksessa on kuitenkin saanut monet ihmiset seuraamaan häntä jopa henkensä menettämisen uhalla.

Että maailmassa on pahaa on meille kaikille tuttua. Mutta niin on myös että maailmassa on hyvää. Raamatun mukaan kaikki hyvä ja valoisa on Jumalan lahja meille. Ja näistä kaikista lahjoista suurin on Jeesus itse. Hän on maailman valo. Hänessä on kirkkaus jonka Isä antaa ainoalle Pojalle.

Ja hän oli täynnä armoa ja rakkautta. Tähän pimeään maailmaan Jumala lähetti kirkkaimman valon, poikansa, Jeesuksen Kristuksen. Ja tähän maailmaan, mikä oli pahan vallassa, hän toi mukanaan armoa ja rakkautta. Nämä ovat kaksi asiaa mihin kristityn elämä ja toivo perustuu. Elämme armossa. Uskomme syntiemme anteeksiantamukseen. Meillä on kaikki hyvin Jumalan kanssa. Uskomme myös armon voimaan ihmissuhteissamme. Siinä missä pimeys tuo mukanaan vihaa ja riitaa, valo näyttää armon tietä. Ja me elämme rakkaudessa. Jumalan rakkaudessa, joka antaa meille joka päivä uusia voimia. Ja rakkaudessa koko luomakuntaa kohtaan. Tiedämme, että rakkaudessa piilee kuolemaakin vahvempi voima.

Ja tämän opimme Jeesukselta. Häneltä joka syntyi Beetlehemissä, ja laitettiin seimeen. Se valo minkä hän toi mukanaan on muuttanut maailmaa. Vielä, tietysti, maailmassa on pimeyttä. Mutta jos häneen on uskomista, ja luulen että on, voimme luottaa siihen että valo voittaa. Että maailmassa ja meissä oleva pimeys ei ole lopullista, vaan armon ja rakkauden valossa on voima poistaa meistä ja koko maailmasta kaiken pahan.

Tunnustakaamme siis uskomme häneen, joka on maailman valo ja toivo.

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
Så är dagen kommen. Den som profeterna lovat. Den som kyrkan har så kär. Den som för en stund får det att kännas som att hela världen stannar upp. En frälsare är född.

Folket har ropat till Gud om förbarmande. I åratal, rentav. Kanske är det så att det är människans grundinställning i denna värld. Vi alla ber väl någon gång om bättre omständigheter, om ett enklare liv kanske, om hälsa eller för våra relationer. Bönen om förbarmande, om att Gud ska se till oss, ligger väldigt nära. Och denna natt har den bönen fått sitt svar. Ett ljus har tänts i mörkret. Ett nyfött barn ligger i en krubba. Världens frälsare.

Profeterna har förberett oss. Talat ut Guds löften över folket. Sökt sanningen och rätten för världens människor. Det profetiska är att skapa beredskap. Beredskap för att saker kunde vara annorlunda. Beredskap för rättvisa, godhet, nåd och fred. Profeterna leder oss längs en väg som får oss att drömma om en ljusare framtid. Samtidigt för de oss ner för en väg som får oss att inse och vilja bekänna vår egen brist. Det profetiska är att skapa beredskap för det rike som nu är oss nära. Fridens och nådens rike. Guds rike, vars Herre är Jesus Kristus. Han som blev ett barn. Profterena leder oss till hans krubba, så att vi får knäböja där. Det är ett heligt rum.

Och vi som lever församlingslivet. Vi som har funnit ett heligt rum, bildligt talat. Vi finner här en källa av nåd och frid som inte sinar. Att följa Jesus är att stiga in i ett liv som präglas av hans liv och lära. Det som profeterna förberett oss på. Det är nu här. Det är frid på jorden. Åtminstone är friden tillgänglig för den som söker det. Men den kan vara svårt att se med världens ögon. Inte knäböjer man inför ett spädbarn. Man lägger inte sitt hopp och sitt liv på sådana axlar. Det är något alldeles särskilt med detta barn. I efterhand kan kyrkan enkelt förstå hur det kom sig att herdarnas och de vises väg ledde till krubban. Men innan påskens händelser är det ett väldigt konstigt skeende.

I ett stall i Betlehem påbörjas ett bygge. Det som profeterna förberett oss på. Det som Kristus bär med sig. Det är något nytt. Det är ljus i mörker. Det är hopp i motgången. Det är Guds rike. Och det byggs av levande stenar. Av oss alla. Bit för bit placeras vi bredvid varandra. Han själv är grunden.

Så blir våra liv, våra vanliga och vardagliga liv, en del av hans rikes bygge. För också vi hör profeternas beredelse. Också vi får knäböja vid krubban. Också vi får bygga det nya som kommit och ännu kommer. Tillsammans med honom som vi idag firar.

Våra liv får präglas av hans budskap. Genom att arbeta kan vi välsigna den värld som han älskade så att han kom till den. Vår kreativitet får vara del i att beskriva hans vilja. Då vi skapar: målar, sjunger, dansar, kan vi beskriva det som världen kunde vara under hans kungadöme. Då vi delar liv med varandra kan vi demonstrera den kärlek som han ger oss.

Denna morgon har ett gott budskap. För oss och för världen. Frälsaren är här. Guds kärlek går över alla gränser. Det gamla lämnar vi bakom oss. Nu är tid att se framåt. Guds kärlek har blivit synlig, så att den kan födas också i oss.

Det profeterna förberett oss på. Det som hände i Betlehem. Det händer i oss idag. Guds kärlek kommer till oss. Det blir kött. Det blir “på riktigt”. Och om vi vågar tro det, får vi gå vägen: Vi får följa profeterna i att söka något bättre och sätta bort det gamla. Vi får finna ett barn i ett stall. Och vi får följa honom genom livet, i med- och motgångar. Och han ska leda oss på fredens väg. På nådens och kärlekens väg. På ljusets väg, i en värld som ofta känns mörk.

Gud är mitt ibland oss. Och han vill inget hellre än att vi ska vara med honom. Därför blir han som vi, för att vi ska få en väg till Gud. Nu är inte längre mörker. Nu är ljusets tid. För världen och för oss. Låt oss samlas vid frälsarens krubba och låt oss följa honom som är världens ljus.

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24 (samma text som i första årgången)

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan
Den som hört kyrkoherdens predikningar denna adventstid har förhoppningsvis hört ett budskap om fred. För många människor, detta år liksom andra år, är denna jul inte som tidigare. Det finns de som sörjer, de som är på flykt, de som lever i osäkerhet. Kanske är det någon tröst att tänka på den osäkerhet som Josef och Maria också gick igenom under sin väntan på Jesu födelse.

Det var säkerligen inte lätt att få ihop allting i sina tankar. Josef söker sig till stillhet för att tänka och be. Då uppenbarar en ängel för honom vad som ska ske. Hon ska föda en son. Du ska ge honom namnet Jesus.
Han ska frälsa sitt folk från deras synder. Josef väljer att inte skilja sig.

Ett motsvarande budskap har också Maria hört. Hon valde att göra Guds vilja. Samtidigt väljer hon, liksom Josef, en väg framåt som de inte hade kunnat föreställa sig. Och vi vet vart vägen leder. Först till Betlehem. Förlossning i ett stall. En krubba som bädd. Sedan, många år senare, efter många utmanande händelser, till korsfästelsen. Vad Josef och Maria får gå igenom på Herrens uppdrag är svårt att föreställa sig. Kaotiskt. Stundvis grymt på grund av människors ondska. Men samtidigt välsignat. Gud var med dem.

Så är också våra liv. Vi går igenom många utmanande tider. Många gånger längtar vi efter andra omständigheter. I bästa fall går vi genom det svåra med hopp om en ljusnande framtid. I bästa fall har vi något att förankra vår längtan i. Traditioner – som att tända adventsljus i mörkret. Eller goda vänner, familj, en församlingsgemenskap av något slag. Sådana saker i sig själv ger hopp. Men de påminner också om Guds löfte. Han är med oss. Liksom han var med Sara och Abraham. Liksom han var med Josef och Maria.

Jag har under senare år allt mera tänkt på Marias omständigheter. I kyrkans konst och musik har vi ofta bilder av julnatten som förmedlar stillhet och ro. Och förvisso, om förlossningen går väl så finns det en särskild stillhet då man välkomnar ett barn. Men samtidigt. En förlossning. Och för Guds skull!

Vad säger detta åt oss om livet i tron? Vad säger det om den Gud vi bekänner, det barn vi väntar i advent?

Det lär oss något om vad det är att vara människa. Kamp, strävan – det hör till livet. Utmaningar, sjukdom, sorg – det är en del av det liv vi lever i denna tid. Gud är med oss. Han söker oss, vill rädda oss. Men inte ta oss bort från det som livet innebär. Istället blir han en av oss. Går igenom det samma, med oss.

Och i Jesu liv finns en frid. En lätthet, trots allvaret i hans uppdrag. Det är inte konstigt att Paulus och Timoteus till Filipperna skriver uppmaningen att alltid glädja sig i Herren. De känner också motgångens väg. De har varit fängslade och förföljda. Men de har erfarit att Gud är med dem. Och deras uppmaning bygger på förkunnelsen att Gud är nära.

Så vilken är den fred vi väntar i julnatten? Det är inte en sådan fred som tar oss ur världen, med dess motgångar. Men det är en fred som kommer av Guds närhet. Det är en fred som kommer av att ta emot Jesus. Han ska frälsa sitt folk. Han ska vara med oss. Han ska visa oss vad det innebär att vara salig, att alltid glädjas i Herren. Han ska visa oss vad det är att vandra på fredens väg. Han ska visa oss vad sant ljus är.

Det är julnattens gåva. Den gåva som Maria valde att ta emot. Som Josef valde att ta emot. En gåva som går ända tillbaka till Abraham och Sara och det löfte Gud gav dem. Ljus. Glädje. Frid. Mörkret har inte makten. Ondskan har inte sista ordet. Gud är med oss. I allt vad vi går igenom.

Så handlar också vår julförberedelse om att kunna leva i de omständigheter vi har idag, med de problem vi möter och de sorger vi bär, med blicken fäst på det hoppets ljus som tänds i julnatten. Där, i honom, hos Jesus Kristus, finns det vi behöver för att frälsas från allt det som binder oss. Där finns frid.

Ensimmäinen lukukappale
Malakian kirjasta, luvusta 3
Kuulkaa!
Ennen kuin tulee Herran päivä,
suuri ja pelottava,
minä lähetän teille
profeetta Elian.
Hän kääntää isien sydämet lasten puoleen
ja lasten sydämet isien puoleen.
Silloin en tuomitse maata perikatoon,
kun tulen.

Toinen lukukappale
Toisesta Pietarin kirjeestä, luvusta 1
Me voimme entistä lujemmin luottaa profeetalliseen sanaan. Ja hyvin teette tekin, jos kiinnitätte katseenne siihen kuin pimeässä loistavaan lamppuun, kunnes päivä sarastaa ja kointähti syttyy teidän sydämessänne. Ennen muuta teidän on oltava selvillä siitä, etteivät pyhien kirjoitusten ennustukset ole kenenkään omin neuvoin selitettävissä. Yksikään profeetallinen sana ei ole tullut julki ihmisten tahdosta, vaan ihmiset ovat puhuneet Pyhän Hengen johtamina sen, minkä ovat Jumalalta saaneet.

Evankeliumi
Evankeliumista Johanneksen mukaan, luvusta 1
Seuraavana päivänä Johannes oli Betaniassa, ja hänellä oli kaksi opetuslasta seurassaan. Jeesus kulki siitä ohi, ja osoittaen häntä Johannes sanoi: ”Katsokaa: Jumalan Karitsa!” Kun opetuslapset kuulivat hänen sanansa, he lähtivät seuraamaan Jeesusta.

Saarna
Sydämeeni joulun teen. Millainen on se joulu?

Odotamme adventtina Jeesuksen tulemista meidän luoksemme. Niin odotti Johannes Kastajakin. Ja hänet nähdessään, hän ei huudahtanut, että Kuninkaiden Kuningas – vaan Jumalan karitsa.

Jeesus tunnetaan myös nimellä rauhanruhtinas. Tänä vuonna se sanoma on varmaan meille kaikille tärkeämpi kuin monena muuna vuonna. Maan päällä rauha, lauletaan melkein jokaisessa Jumalanpalveluksessa. Se on se joulu, minkä sydämiimme teemme, kun odotamme vapahtajan syntymäpäivää. Rauhan ja armon joulu.

Se joka osaa tehdä sydämestään rauhan ja armon asuinsijan, hän oppii mitä ihmiseksi tuleminen tarkoittaa. Mitä hyvä elämä on, ja mikä on Jumalan valtakunnan sanoman viesti.

Kristittyina tiedämme kuitenkin, että sitä rauhaa ja armoa emme voi itse luoda. Se annetaan meille lahjana Jeesuksessa, Kristuksessa, vapahtajassamme. Hän rakastaa meitä niin, että tulee meidän kaltaiseksemme.

Hän tekee itsensä nöyräksi palvelijaksi, koska rakastaa meitä niin paljon. Hän on Jumalan Karista, vaikka onkin Herrojen Herra.

Ja mekin saamme valmistautua ottamaan hänet vastaan. Laulaen, odottaen, niin kuin Johannes Kastaja aikoinaan. Ja niin valmistaudumme, tekemällä sydämiimme tilaa joulun rauhalle.

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan
Vad är verklig fred?

Som jag redan nämnde är adventstidens budskap fred. Och det är ett budskap som känns väldigt angeläget då vi under året fått ta emot en ström av flyktingar från ett krigsdrabbat Ukraina. Jag tycker vi har gjort det ganska väl. Vi var redo. Fastän vi kanske inte visste det.

Visst, någon kan tycka att det finns saker vi borde ha gjort. Mera hjälp att ge. Men är inte det viktigaste i slutändan att vi gav någon hjälp? Att vi inte lät våra hjärtan vara hårda, utan istället gjorde vad vi kunde.

Verklig fred handlar många gånger om små saker. Men många bröder och systrar som gör små saker för varandra gör en stor skillnad. Då vi under adventstiden väntar på Jesu ankomst lär vi oss något om detta. Han är konung och allsmäktig härskare. Fredens furste. Men han är också ödmjuk och god. Det är sann fred. Inte bara att vara stor och mäktig, utan också att kunna se det lilla och vardagliga.

Där hemma har jag två unga damer som övat adventssånger på dagis. De pysslade blåvita pappersljus igår, varpå de fylldes av iver och sprang runt köksbordet sjungandes: “Vi tänder ett ljus, sen tänder vi två och sedan det tredje så gärna. Och när vi tänt fyra vad händer väl då? Jo, då tänder Gud en stjärna.”

Månne det inte är så med freden i denna tid. Här i Nedervetil och i världen. Det finns stora saker som behöver ändras. Men det börjar med det lilla ljuset. Jag tänder ett och du tänder ett. Ett ljus i förväntan, som en del av något större. Och Gud tänder en stjärna.

Den stjärnan är Jesusbarnet, som kommer till oss i ödmjukhet och enkelhet. Gud sänder hjälp. Hjälp för att försona allt det som gått fel. Hjälp att hitta en väg framåt som bär både i denna tid och i den kommande.

Där är verklig fred. Då vi väntar på och ser till den stjärna som Gud tänder. En fred som gäller oss var och en, ett budskap: “Frid på jord”. Vår räddare har kommit. Och i advent får vi förbereda oss för hans ankomst. Så kan hans gärning: hans kärlek som vi inte behöver förtjäna, hans förlåtelse som inte kostar oss något. Bli oss till tröst och världen till fred.

Första läsningen
Sak 9:9-10
Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.
S Så lyder Herrens ord.
F Gud, vi tackar dig.

Andra läsningen
1 Petr 1:6-12
Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.
Det var denna räddning som profeterna sökte och forskade efter när de profeterade om den nåd som ni skulle få. De ville utröna vilken och vad slags tid som Kristi ande i dem syftade på när den förutsade de lidanden Messias måste utstå och den härlighet som skulle följa. Det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Detta har nu kungjorts för er av dem som i helig ande, sänd från himlen, kommit till er med evangeliet, detta som änglarna längtar efter att få blicka in i.
S Så lyder Herrens ord
F Gud, vi tackar dig.

Evangelium
Mark 11:1-10
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!”

Predikan
Det är festlig stämning i dagens evangelium. Berättelsen om då Jesus rider in i Jerusalem har förutspåtts av profeterna. Det som vi hörde i de två första läsningarna. “Ropa ut din glädje! … Han ska förkunna fred för folken.” Eller som i Petrusbrevet: “Detta som änglarna längtar efter att blicka in i.” och “Därför kan ni jubla”.

Adventstiden är en fasta. En tid då vi väljer bort något av det vanliga för att förbereda oss på något som ska komma. Adventsfastan är särskilt effektfull, då vår trakt omsluts av mörker och vi tänder ljus i väntan på Jesu födelsedag. Varje ljus vi tänder visar allt mera att mörkret inte kan övervinna ljuset. Till och med det minsta ensamma ljus lyser upp det största mörker.

Jesus kommer till oss. Och det budskap som följer honom är fred. “Krigets vapen ska förintas.” “Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden bland människorna som han älskar.”

Så möter vi honom i dagens evangelium. Ridande på en åsna. På ett enkelt riddjur. Inte kungars och herrars fordon, utan något som var och en hade kunnat rida på, om de ville. Jesus kommer inte till oss i limousin och med tjänare. Utan han kommer med sina vänner i en Transit med 500 000 på mätaren. I ödmjukhet.

Och ändå är alla så glada då han kommer. Vad gör det för skillnad att han rider på en åsna. Det är ju Jesus. Vi har hört om honom så många gånger. Om allt han gjort. Om vem han är.

Hans ankomst signalerar fred och frid. Mellan Gud och oss. Men också mellan dig och mig. En fred som bygger på ödmjukhet. Sann fred, en sådan som inte har att göra med det yttre, utan som handlar om det inre.

Det är det som änglarna vill blicka in i. Den fred som han för med sig. Det ljus som lyser i mörkret. Det som inte kräver pompa och ståt. Men som i sin enkelhet väcker glädje och förundran. Och som vi vet att förändrade hela världshistoriens gång.

Detta får vi minnas i veckorna fram till advent. Att fred och försoning inte är något som börjar i det yttre, utan något som börjar inne i oss. Gud sänder oss Jesus för att ge oss den freden. Då vi följer honom och lär av honom, då får också vi känna frid.

Låt adventsljusen vi tänder påminna om att allt annat är onödigt. Jesus kommer till oss. Allt stök och ordnande i julförberedelserna är sekundärt. Julens budskap är fred – i det enkla och vardagliga, liksom i det festliga. Och den kommer till oss, på oväntade sätt. På en åsna, i en transit, i sådant som vi kanske annars skulle glömma bort.