Jesu namn är frälsning, kallelse och beskydd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 6:22-27

Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och
beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Andra läsningen
Apg. 4:8-12
Petrus fylldes av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Evangelium
Luk. 2:21
När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Predikan

Namnet Jesus har en djup teologisk innebörd, vilket är något som kristna genom tiderna har mediterat och reflekterat över. Namnet betyder att Herren frälser och anknyter till namnet Josua i hebreiskan. Redan här öppnas en tankegång för oss som som kopplar namnet till Guds frälsningsplan genom tiderna. Liksom Josua litade på Herrens löfte då han steg in i det nya landet, blir Jesus bilden av det det liv som är helt i förtröstan på Gud.

Josef fick av ängeln budskapet att han ska ge barnet namnet Jesus, för att han ska rädda folket från sina synder. Också detta ord anknyter till idén att Jesus namn inte bara är ett namn, utan det bär också med sig ett uppdrag. Jesus är den som förverkligar Guds vilja och hans namn är ett av de första tecknen på hans gudomlighet.

Genom kyrkans historia har många reflekterat över detta. En av de mest frimodiga skribenterna i frågan är Klemens av Alexandria, som i sitt verk ”Pedagogen” eller ”Läraren” som talar om Jesu namn som ett utflöde av Guds eget namn. Han försöker fånga in tanken genom att tala om då Jakob brottades med Gud, som han inte ville släppa innan han fick höra dennes namn. Sedan för han oss genom skrifterna, till sist till evangelierna, där han knyter samman Jesu ord: ”Jag är” med Gudsnamnet. Till sist landar han i tanken att Jesu namn så blir ett kallelsens tecken för hela världen. Herren låter sitt namn bli känt för alla folk, oberoende av deras synd. Så välsignas skapelsen genom att Guds namn blir förkunnat över den.

Ordet blir kött och vilket ord kan väl bära mera makt och auktoritet över skapelsen än Guds eget namn? Det är i detta namn som vi idag inleder vårt år. Ett namn som har makt att kalla dig in i Guds ljus, oberoende av var du befinner dig idag. Ett namn som tillåter att vi kämpar och brottas med denna kallelse, ända tills välsignelsens stund kommer fram. Ett namn som betyder räddning från mörkrets välde, in i det gudomliga ljuset. Det är ett namn som betyder att Gud är med oss och för oss.

I nattvardsliturgin prisar vi Gud ”genom honom, med honom och i honom”. Så är bönen både i tacksamhet för att Gud genom, med och i Kristus har skänkt oss sin nåd. Men det är också, på något plan, bönen att våra liv ska ära Gud på samma sätt. Vi lever genom honom: hans ställföreträdande offer på korset är vårt liv. I dopet blir vi ett med honom och lever tillsammans med honom. Genom det han gjort befrias vi från synden. Vi lever med honom. Som delaktiga i hans uppdrag. Den kristnes liv är ett samarbete med Kristus för världens skull. Så ber vi och lever i enlighet med bönerna: tillkomme ditt rike, ske din vilja. Han kallar oss in i den förtröstan som också Josua hade. Att vi i hans namn förmår ett liv i det godas tjänst, ett liv utan rädsla. Och vi är i honom. Han är vårt beskydd. Liksom psalmisten talar om att de rättfärdiges själar är i Herrens händer, vet vi att inget kan skilja oss från Jesu kärlek. Inte ens döden har makt att separera oss från honom.

Så då vi inleder ett nytt år i Jesu namn, är det i en levande verklighet av Guds frälsning, kallelse och beskydd. Vi fylls av mod att följa Jesus ut ur det gamla, in i något nytt. Vi har ingen orsak att leva i rädsla. Och samtidigt får vi vända oss till honom i bön om befrielse och ledning för det år som kommer. Ännu är inte det fullkomliga här. Vandringen mot Guds rike fortsätter. Det finns aspekter av livet som behöver formas om och helgas.

Budskapet når oss, som till Jakob, Josua och Josef, om den som räddar sitt folk. Och vi inser att vi också tillhör dem som blivit utvalda att ta emot den räddningen. Därför vandrar vi vidare i förtröstan.

Tecken på himmelens och jordens förening

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sef. 3:14-17

Jubla, dotter Sion,
ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.
Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
”Sion, var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Predikan idag är på väg mot de fyra första verserna av psalm 23 i psalmboken.

Nu stundar det. I och med den fjärde advent, tillägnad Jesu moder Maria, enas vi med henne i längtan efter att möta julens barn, vår Herre och frälsare. Snart ska en ny stjärna tändas i skyn, världens mörker genomträngas av ett ljus av mildhet, nåd och sanning. Himlens port ska öppnas.

Så skall det som psalmisten och profeterna talat om bli sant, en ny Herre ska sätta sig på Davids tron, en vars rike inte är av denna världen, vars höghet inte begränsas av hans kärlek, utan fullkomnas. Det är vad det betyder att Gud är med oss. Marias son, den evige Guden, är herre, konung, och frälsare. Han regerar genom sitt räddningsverk och hans nåd är grunden för den vilja han har för våra liv. Varje dag knackar han på hjärtats dörr, varje dag manar han oss att bereda väg för hans födelse i våra liv – och då det händer – då vi möter honom – då är det ljuvare än honung, som det manna som gav Israels folk kraft att utstå öknens prövningar. Och detta möte kommer att fullbordas då Kristus föds i julnatten.

Det är detta som församlingen så andäktigt väntar. Att också våra hjärtan skulle fyllas med den ädlaste skatten, värd ofantligt mer än någon ädelsten eller egendom, den skatt som är Guds kärlek i Jesus Kristus. Här samlas vi, för att möta vår herre och frälsare. Han talar till oss genom sitt ord. Och i den stunden möter vårt hjärtas längtan sitt svar. Han säger ”Kom till mig, ni som är tyngda av bördor”. Han låter oss höra att domen över oss är upphävd. Han ger oss sin frid, som bevarar både våra hjärtan och våra tankar. Så är Gud med oss och vi med Gud.

För sådan är Gud, Fadern, att redan innan skapelsen har han visat oss sin kärlek, den som blir synlig i Sonens födelse som människa. Då han föds i julnatten förenas himmel och jord. Det gudomliga tar form i en mänsklig kropp. För det är ju inte det att han bara lånar en kropp för en tid, som om den var något oviktigt. Nej, genom sin kroppslighet blir han tecknet på Guds längtan för oss. Att vi ska bli lika honom i allt. Att vi ska fullkomnas enligt hans vilja. Att vi ska få äga allt det himmelska, liksom han äger allt det jordiska. Då vår väntan i denna tid tar slut och vi skådar honom i härlighet, då skådar vi honom i hans kropp. Liksom vi själva våra kroppars uppståndelse. Det är vi, den väntande församlingen, som med allt vad vi är: kropp, själ och ande – blir frälsta till den salighets fröjd som finns i Kristi närvaro. Redan nu vet vi detta, men en dag ska vi se det.

Kunde Josef ana detta, då ängeln uppenbarade sig för honom? Jag tror inte det. För var och en av oss uppenbaras den nåd vi behöver för stunden. Det ljus som träder in i världens mörker upplyser alla vrår av skapelsen, men samtidigt blir dess innebörd något som vi måste få erfara efter hand vi behöver den. Då vi ropar om nåd, då är Herren redo att svara. Då vi söker Andens ledning, då har har redan bett för oss med suckar utan ord. Liksom Maria så förtröstar vi på att något gott ska komma, något som vi redan anat och erfarit, men som vi så gärna skulle se i sin fullhet.

Vi har två dagar av förberedelse kvar till frälsarens födelsefest. Två dagar av förväntansfulla arrangemang. Då vi nu ställer våra hus och hem i ordning, så är det också ett ypperligt läge att bereda rum för Kristus i våra hjärtan. Då vi ordnar för måltider och städar inför aftonens program, kan vi samtidigt lyfta våra hjärtan till Herren i förväntan. Bönen är enkel: att allt det som vi omringar oss själva med i det jordiska, ska få bli tecken på den himmelska verklighet som är festens orsak.

Det handlar om att öppna sina hjärtan för hur Kristus inkarneras, blir kött. Hur han kommer till oss genom det skapade. Vi tänder idag det fjärde ljuset. Vi kan göra det slentrianmässigt och av ohejdad vana. Eller så kan vi göra det i andakt, som ett tecken för oss själva att vi längtar efter det sanna ljuset. Åtminstone hemma hos oss blev gårdagen den stora städdagen inför jul. Och vi ställs så klart inför valet om vi ska ”städa i argona” eller om vi ska låta det yttre ordnandet också bli en hjärtats förberedelse. Då vi gör våra hem rena för att välkomna gäster, då gör vi också våra hjärtan öppna för den som säger: ”Allt vad ni har gjort för dessa minsta, har ni också gjort för mig.” Då vi bakar våra limpor och delar med oss av det goda, då visar det på vår omsorg om varandra. En omsorg som vi kan låta betyda mycket mera än bara det jordiska brödet, Herren själv talar om att han är livets bröd.

Det finns så mycket i våra jultraditioner som kan väcka den stilla bönen: vår möjlighet att andas in av Guds godhet över våra liv. Julgranen med sin stjärna som leder de vise männen till krubban. De gröna barren som Luther lär ha talat om som ett tecken på det liv som inte förgår ens i den mörkaste och kallaste omständighet. Julklapparna som påminner oss om den största gåvan av alla. Ibland blir dessa saker som vi säger att distraherar från julens kärnbudskap, men med Guds hjälp och genom vår egen förberedelse kan dessa också bli en del av att bereda väg för Herrens ankomst.

Då varje steg av julförberedelserna åtföljs av en sådan bön, då blir det som vi snart ska sjunga i kollektpsalmen: Vi är som bruden i väntan på brudgummen. Vi har gjort rum för honom i våra hjärtan. Vi längtar efter det himmelska mannat. Så når vi salighetens fröjd, för vi får tillhöra honom. Och också vi får leva det liv där himmel och jord förenas.

Er befrielse närmar sig

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: ”Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller ”Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.

Tillkomme ditt rike

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Matt. 20:25–28

Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Predikan

Vi ber i bönen Fader vår: ”Tillkomme ditt rike”. Som kristna lever vi i väntan på att Guds rike ska komma. Vad är ett rike? Vad kännetecknar ett rike? I världens ögon kanske man tänker på landsgränser, skyldigheter och friheter, ett visst folk och så vidare. Men den kanske mest centrala personen i ett rike är dess regent, den som är kung eller ledare av annat slag. Det främsta kännetecknet för Guds rike är att det är den plats där Guds regerande förverkligas. Där Guds vilja sker.

Vi lever alltså som kristna i två riken. I riket Finland med dess ordningar och lagar, och i det Gudsrike som vi väntar att ska komma till oss. Gudsrikets ordningar och principer ter sig i mycket väldigt annorlunda än hur vi har ordnat väldet i samhället. Men vid en närmare granskning kanske det visar sig att vi kan vara kristna, och leva till största del som del av de ordningar och den kultur som riket Finland förväntar sig av oss.

Då Jesus säger att den som är störst bland hans lärjungar är den som tjänar andra. Då ger han oss ett visdomsord som liknar de två andra läsningar vi hörde idag. Vishet är bättre än styrka, tjänst är bättre än att ställa sig över andra.

Ett samhälle i världen bygger upp sin styrka genom lagar och förordningar, men det är inget som hindrar att dessa byggs från vishet och tjänst. Därför ska vi också glädjas i att vi ser scoutingen fortsätter intressera. Att värna om naturen, erbjuda en hjälpande hand, växa i sin åskådning och alltid vara redo – det är vishetens väg. Den väg som liknar Gudsrikets liv.

Men då vi ber ”Tillkomme ditt rike”. Då ber vi också att Gud ska komma till oss. Det är Gud själv som är den mest centrala gestalten i Gudsriket. Advent talar om hur Jesus kommer till oss: i ödmjukhet, i härlighet, genom människor som bereder vägen för honom. Bönen om Guds rike är allt detta, men också ett hopp för framtiden. Att Guds rike – vishetens, fredens och kärlekens rike – ska fullkomnas.

Så länge vi lever här i tiden, kallar oss Jesus att leva och arbeta i vishet, fred och kärlek. Så fullkomnas både vårt eget lands liv och det liv som vi väntar. Låt oss därför frimodigt be att Guds rike ska komma, för det riket innebär nåd och frid från Gud, för alla människor.

Den kärlek som kommer till oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 62:10-12

Fram, fram genom portarna!
Bana väg för folket!
Bryt väg, bryt väg,
röj undan alla stenar!
Höj ett fälttecken för folken!
Herren förkunnar över hela jorden:
Säg till dotter Sion:
Se, din räddare kommer.
Sin segerlön har han med sig,
de han vunnit går framför honom.
De skall kallas ”det heliga folket”,
”de som Herren befriat”.
och du skall heta ”den man söker sig till”,
”staden som aldrig blir övergiven”.

Andra läsningen
Rom. 13:11-14
Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.

Evangelium
Matt. 21:1-9
När Jesus och lärjungarna närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något, skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Predikan

Då livet tycks svårt. Då det känns fel inom oss. Då är det inte flykten som är svaret. Vad jag menar är, att då vi hamnat i syskongräl, vare sig vi är små eller stora syskon. Då vi gjort bort oss och det känns som att alla omkring oss ser ner på oss. Eller då vi med vett och vilja handlat mot vårt samvete. Då kanske det för stunden känns som att flykten, att springa iväg, är vårt enda alternativ. Men det är bara i kärlekens mottagande – då vi tar emot den kärlek som tröstar, som inte kräver sitt, som bär allt, tror allt och hoppas allt – då vi tar emot den kärleken, då märker vi att vi också kan stanna kvar i det obekväma. Det är bara om man stannar kvar som man har chans att reda upp det.

Missförstå mig rätt sedan. Det finns fall då man ska lämna det svåra bakom sig. Men om striden bryter ut över vem som har ätit flest pepparkakor och det slutar med att någon lämnar rummet. Då behöver vi påminna oss om det vi hört i dagens läsningar. Jesus kommer till oss med obeskrivlig kärlek. En kärlek som kyrkan tror att han ger åt oss genom sin Ande. Vi får bära hans kärlek i oss och lära oss att leva i den.

Då vi har den kärleken kan vi utstå också våra egna misstag. Vi behöver inte springa bort, för vi vet att vi är älskade, omfamnade av Gud själv, burna också i svårigheten. Det olustiga och obekväma kan bara besegras med kärlekens makt. Inte vår kärlek, utan den kärlek som ville våra liv, den kärlek som räddade oss på korset, den kärlek som omsluter det svaga och sjuka på samma sätt som det omsluter det starka och friska.

Då Jesus rider in i Jerusalem är det jubel och glädje. Men några dagar senare har några mäktiga män vänt folket mot honom. Korsfästelsen är ett faktum, den står som ett tecken på hur fort det kan gå från det ena till det andra. Men Jesus kommer ändå till sitt folk. Han kommer till oss idag. Och det talar till oss om Guds kärlek. En kärlek som trotsar alla svårigheter, för i den finns kraft att förändra och förnya. Liksom korset inte är slutet på Jesu liv, utan ett steg till hans förhärligande.

Idag sjunger vi ”Hosianna”. Det är en bön om räddning, men samtidigt ett glädjerop – för vi vet att räddningen kommit till oss. Vi får tro det och kallas att leva det. Räddningslivet. Livet i den kärlek som bär oss. Livet som en av dem som slår följe med Jesus då han går genom denna värld.

Det är det som dopljuset påminner oss om, liksom adventsljusen också. Vi vandrar i hans ljus. Och hans ljus brinner för oss, i dopljuset, liksom för hela världen i adventsljusens budskap. Han kommer till oss, den som möter alla motgångar och bär alla sorger. Han lovar att torka alla våra tårar, ställa allt till rätta. Och han gör det i en gudomlig kärlek. En kärlek som bär med sig kraft för var dag och nåd för varje misstag.

Hosianna, Davids son. Kom till oss med din räddning. Låt oss fira advent så att vi allt mera bereder väg för din kärlek i våra liv.

Vi går genom döden, för att vinna livet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Pred. 12:1-7

Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala – de är för få –
då det mörknar för dem som ser ut
genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden,
sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud,
som gav den.

Andra läsningen

2 Tim. 4:6-8

Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst.

Evangelium

Luk. 20:27-40

Några saddukeer – de förnekar att det finns en uppståndelse – kom till Jesus och frågade: ”Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.” Jesus svarade: ”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Då sade några skriftlärda: ”Mästare, det var bra svarat”, för de vågade inte ställa fler frågor till honom.

Predikan

Vi hör Herren tala till saddukeerna om uppståndelsen. Detta hopp som kyrkan äger inför döden. En fråga ställs, som säkerligen på något plan är en verklig fråga, även om den också kan tolkas en aning raljerande. Om det finns sju bröder, som alla i tur och ordning gifter sig med samma kvinna – vem av dem ska vara hennes man vid uppståndelsen? Frågan är kanske konstruerad för att visa på det absurda i uppståndelsetron, men Jesus för våra tankar längs en annan bana än saddukeernas. Uppståndelsen, säger han, är inte att uppstå tillbaka till denna värld och denna tid, inte att leva som vi lever nu, utan det är något nytt. Han liknar de uppståndna vid änglar, vid Guds söner, vid något som liknar Gud mera än vi gör idag. Dessutom gör han det med Moseböckerna som hjälp, han svarar alltså utgående från deras egen infallsvinkel.

Kanske går uppståndelsen att jämföra med ett frö. Ett frö bär inom sig potentialen för den växt som ska växa fram. För den oinvigde kan ett frö tyckas ett livlöst objekt. Litet och oviktigt. Men för den som känner fröets hemlighet är den ett ofullbordat löfte om liv, en början på något som är svårt att fånga med ord, en gåva av kommande skönhet och tillväxt. Och liksom vi, är varje frö unikt, varje blivande växt sin egen, trots likheter till sina bröder och systrar.

Från fröets eget perspektiv är det näst intill omöjligt att föreställa sig vad som väntar. Paulus talar om detta, då han säger att det som sås förgängligt kommer att uppstå oförgängligt. Vi, som lever i denna tid, kan omöjligt veta vad som väntar efter uppståndelsen. Liksom fröet är så mycket mindre än växten vars potential den bär, är också vi så mycket mindre än den förvandling som väntar. En förvandling av läkedom, av torkade tårar, av himmelsk glädje.

Ja, enligt Herrens ord till oss idag är denna förvandling så omfattande att till och med de allra viktigaste vi har i detta liv kommer att omformas. Våra äktenskap ska bytas i något nytt, formen för dem ska förvandlas tillsammans med oss. Likaså minns vi den rike mannen, som Jesus sade åt att han ska sälja allt. Våra rikedomar ska bytas ut mot en himmelsk skatt. Och vi minns liknelsen om den förlorade sonen, om stoltheten och hedern, som byts ut mot den gudomliga kärleken. För oss som idag firar fars dag kan ett ord som detta kännas förbryllande. Hur kan något så viktigt som ett faderskap göras så litet i det himmelska perspektivet?

Det Jesus lär oss om Guds rike och om den kommande nya skapelsen vittnar om ett liv där det som binder oss och begränsar oss i denna tid byts ut i Guds barns frihet. En frihet från sådant som bryter ner. Vi behöver inte längre de former som behövs här i tiden, för vi uppstår till att leva inför Guds ansikte. Att skåda Honom som en broder, som en vän som man längtar efter att möta och se igen.

Så lär också kyrkans fäder att den kristnes längtan efter Gud i denna tid fullkomnas i den kommande. Guds ger vår livsande och den återvänder till Honom, hörde vi av Predikaren. Då vi uppstår ska vår ande alltså vara hos honom som är dess ursprung. Vi ska äntligen vara hemma. Den vilsenhet som präglar mycket av livet i tiden ska bytas i fullbordan. Där ska gemenskapen med Gud och de heliga, vara så god att allt i denna tid bleknar.

Så fullkomnas det som också dagens tema talar om, att döden ska bytas i liv. Då vi väljer att följa Jesus i denna tid uppmanas vi att dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Vi lever alltså i förberedelse för vad som ska komma. Vi lämnar det mörka inför ljusets Herre och söker det livgivande ljuset hos Gud. Så blir varje bön, varje sorg, varje möte med dödens makt en förberedelse för den död som sätter punkt för vår jordiska vandring. Sakta avklär vi oss det förgängliga, för att det oförgängliga ska träda fram. Sakta lägger vi bort världens lidelser och begär, för att ta emot nåden i sin fullhet. Liksom fröet läggs i jorden och omsluts av mörkret för att vinna det verkliga livet.

Så lovar oss också Herren uppståndelsens glädje. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Han lämnar inte sin skapelse i syndens och dödens våld, utan han kommer till oss för att vi ska ha verkligt liv. Då blir det som vår andra läsning säger, att rättfärdighetens segerkrans väntar alla som längtar efter hans ankomst. Då Jesus är nära oss, då kan alla våra sorger bytas i glädje. Då kan själva döden vändas i liv. Då fullbordas allt det goda vi redan har fått, till något endast Gud kan veta.

Att leva i två riken

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Andra läsningen

Rom. 13:1-7

Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.

Evangelium

Matt. 17:24-27

När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?” – ”Jo”, svarade han. När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: ”Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska kungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?” Då Petrus svarade: ”Av andra”, sade Jesus: ”Sönerna går alltså fria. Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.”

Predikan

Att vara medborgare i två riken. Det är kanske inte alltid lätt att veta vad det innebär. Men vi får en nyckel i vad Jesus gör idag. Vårt medborgarskap i det himmelska ska i utgångsläge vara sådant att vi också håller de förordningar och lagar som givits i vårt samhälle. Jesus väljer att ge tempelskatt för att ingen ska stöta sig på dem. Jesus arbetar för att bevara friden och ordningen i samhället, samtidigt som han säkert är mycket medveten om sin egen roll i förhållande till templet.

Men vi ser inte honom bli upprörd över att någon undrar på deras skatt. Istället ordnar han så att den blir betald, på samma villkor som alla andra. Det är något av detta som Paulus kommer tillbaka till i dagens läsning. Överheten bär sitt svärd av en orsak och har som uppgift att hålla ordning och se till att behövlig service finns tillgänglig för medborgarna.

Att det sedan kan smyga in korruption och agerande i gråzoner också i våra myndigheter är ett faktum. Men det ändrar inte på utgångsläget. Vi ska respektera dem som fått ansvarsfulla tjänster och utgå från att beslut fattas med sådan omtanke och sådant kunnande som deras mandat kräver.

Då Jesus i dagens evangelium säger att sönerna går fria beskriver han samtidigt den dubbelhet som just korruptionen kan föra med sig. Vissa utvalda slipper undan avgiften, på grund av sitt släktskap. Men samtidigt antyder han kanske också den hemlighet som gäller Guds barn. Sönerna kommer att gå fria. De som är Guds barn kommer inte att avkrävas någon himmelsk skatt. Inte efter att planen är satt i verket. Vår lott, som Guds barn, är att ta emot det som är av nåd. Frälsning ges som gåva. Räddningen undan de makter som bryter ner och korrumperar.

Det är inte alltid lätt att veta hur man ska förhålla sig till det världsliga väldet, då det verkar som att dess regerande inte går i enlighet med den syn man har som kristen. Det är ett faktum att man på grund av övertygelser som grundar sig i ens kristna tro kan hamna i kläm i förhållande till samhällets ordning och lagar. Det finns de svåra moraliska frågorna, som en anställds rätt att vägra att utföra en abort, eller det överhängande miljöhotet som många på skapelseteologisk grund engagerar sig i, eller frågor om minoriteters rättigheter och säkerhet i vårt samhälle. I sådana frågor kan det hända att ens kristna övertygelse kallar en att gå en annan väg än den samhället förväntar sig.

Jag misstänker att alla yrken och sammanhang har frågor som dessa, i olika grad diskuterade, där också vi som är kristna landar i olika slutsatser om den rätta vägen framåt. Men det är viktigt att bevara ett rent samvete. Det lär oss också 1 Tim 1 och 1 Kor 8. Ett rent samvete spelar en roll för vår förmåga att komma vidare i tron.

Därför finns det också de som föreslår att vägen ut ur dessa kniviga situationer är att lida under de konsekvenser som de kan ha. Den som vägrar en arbetsuppgift på grund av sitt samvete kan komma att bli uppsagd eller få en varning. Det kan hända att det är något man måste utstå för sitt samvetes skull. Eller som ett vittnesbörd för världen. Vi är ändå kallade att vara ljus och salt.

Men hur går det ihop? Att följa Jesus i att inte låta stöta sig med någon och samtidigt hålla fast vid sitt samvete? Jag tror att vi behöver Andens ledning i stunden och att vi behöver ha hjärtan och tankar som är övade att se med mildhet och ödmjukhet på vår omgivning. Det är mycket svårt för någon med ett hårt hjärta och en otyglad tunga att säga nej till en arbetsuppgift utan att det spårar ur till en strid. Den som däremot ägnat sig åt bön och självrannsakelse kommer helt säkert att ha lättare att hitta en ton och ett sätt där man inte behöver stöta sig med den andra människan. Man kan föra fram sitt ärende utan att själv orsaka förargelse.

I dagarna blev jag indragen i en diskussion angående ett politiskt beslut som skulle fattas i Karleby. Flera hade reagerat starkt på vad som uppfattades som en orimlighet och orättvisa. Flera skrev brev till beslutsfattare för att påverka. Jag fick läsa några av de brev som gick. Och faktum är att allt för ofta gick diskussionen från saken till att bli raljerande och direkta påhopp mot människor. Det går att vara av olika åsikter i frågor, utan att det spårar till angrepp mot andras person eller kunnande. Och här finner vi, tror jag, ett mycket viktigt arbete för oss som kristna att stå i. Vi är medborgare i två riken och vår närvaro i samhället spelar en roll. Vårt sätt att agera, utgående från våra övertygelser och vår sändning att älska vår nästa som oss själva spelar en roll. Och också då vi väljer lidandets väg för vårt samvetes skull spelar det en roll. Det formar samhället omkring oss, så att världen blir en bättre plats.

Så får vi följa vår Herres exempel, så gott vi kan, för att hans vilja ska se och att hans rike ska komma.

Låt oss ödmjuka oss, ta ett steg på den vägen och bekänna våra synder!

Helgonens tjänst är inte förgäves

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 65:23–25

De skall inte arbeta förgäves
och föda barn till en snar död,
ty de är ett släkte som Herren välsignat,
de och deras ättlingar.
Då skall detta ske:
Innan de ropar svarar jag dem,
medan de ännu talar bönhör jag dem.
Vargen och lammet betar tillsammans,
lejonet äter hö som oxen.
Och jord är ormens föda.
Ingenstans på mitt heliga berg
sker något ont eller vrångt,
säger Herren.

Andra läsningen
Upp. 22:1–5
Han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Evangelium
Matt. 5:1–12 (samma text som i första årgången)

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Det är inte en överdrift att konstatera att vi lever i en tid som präglas av en allt större fräckhet. Då menar jag inte att våra generationer skulle vara på något vis särskilt förstörda, men den våg vi rider på i tidens hav för med sig en del utmaningar vad gäller vår gemenskap som samhälle och som kyrka. Jag tänker på sättet vi talar med varandra och om varandra, till och med på hög nivå i politiken. Jag tänker på hur dehumaniserande verkan olika sociala medier kan ha på oss. Hur den andra blir ett objekt för vårt missnöje, istället för att vara en medmänniska som inte delar vår åsikt.

Alla helgons dags evangelietext är utmanande att höra för den som investerat sitt liv i det som världen säger att är viktigt. Jesus säger att salighet finns bland de sörjande, ödmjuka, hungriga, bland de barmhärtiga, renhjärtade och fredshållande. Dessa är inte kategorier som går ihop med det vi läser om i tidningarna. Dessa beskriver inte den livsstil som handlar om mitt egna eller om att roffa åt sig. Och inte heller är de uttryck som stöder ett sätt att leva, ett samhälle, där man missrepresenterar sin meningsmotståndare för att få sin egen vilja igenom. Det är mycket i sättet vi har valt att leva tillsammans som inte liknar det som Jesu saligprisningar kallar oss in i.

Men helgonens tjänst ska inte vara förgäves, säger Herren. Er tjänst, ska inte vara förgäves. För den som väljer trons salighets väg, den som sedan fullkomnas i det himmelska, finns redan mitt i tidens stormar en stor skatt. Vi som tillhör Kristus, som är döpta till honom och som följer honom, vi har en tjänst i denna värld. Att sörja då sorgens tid är inne. Att bli ödmjuka inför varandra. Att bygga fred. Dessa är inte övningar i hopp om att en gång i himmelen få en guldstjärna av Gud, utan de är verkliga verktyg för att göra världen till en bättre plats. Då vår gemenskap präglas av sådana värderingar, då kan vi leva väl i denna tid. Med fräckhet kanske man kan vinna en strid, men man förlorar kriget. Påven Fransiskus lär ha sagt att den som bygger murar vart han än går, istället för broar, inte går i Kristi ärenden.

För Jesus skull räknas alla kristna som helgon. Vi döps in i hans död och uppståndelse och vi får del av hans seger över syndens, dödens och ondskans välde. Men inte bara det. Vi får träda in i hans rike. Vi får rätten att kalla honom Herre och broder. Då vi samlas i kyrkan idag, sitter vi vända mot altaret, där Kristus själv – Guds Lamm som bär världens synder – har hedersplatsen. Den för vår skull korsfäste är centrum för vår uppmärksamhet. Likaså ser vi, då vi ser mot altaret, uppståndelsens gryningsljus. Bland oss är inte längre enbart mörker, utan också ett ljusets och livets tecken. Det är det vi söker, då vi deltar i nattvarden. Helgonens gemenskap, den som delas genom alla tider och alla platser. Och Guds kärlek i Kristus Jesus.

I liturgin är nattvarden ett tecken på det som helgonens tjänst handlar om. Vi enas för en stund under den fridshälsning som liturgin bär med sig. Vi lyfter våra hjärtan från denna tid, in i det himmelska. Vi söker oss fram för att för en stund omslutas av det heliga. Med Jesus i centrum, hans kropp och blod, utgiven och utgjutet för oss. Och vi bär fram oss själva, för att få del i det himmelska ljuset. Där är salighetens källa, att vi får ta emot det som Gud vill ge för intet. Här byggs broar.

Sedan sänds vi ut. Styrkta av måltiden. Till tjänst. Helgonens tjänst är inte förgäves. För vi bär med oss Guds ljus då vi går vidare. Inte fullständigt, så klart. Vi fortsätter göra våra misstag och kämpa med våra omständigheter. Men kanske väcks i oss en lite större längtan efter den sanna saligheten. Den som bygger fred. Den som söker ödmjukhet. Den som delar sorgen.

För då vi samlas här, då samlas vi också för att helgas. Vår Herre ser alla våra bördor och sorger. Han delar dem ända in i döden, ja till och med in i det liv som ska följa efter döden. Och då vi öppnar våra hjärtan för honom, får vi också del av hans kärlek. Så helgas vi i vår fortsatta tjänst för världen. Och så når Guds ljus flera av dem som längtar efter salighet.

Trons blick ser allt i Kristus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Trons blick ser både tacksamheten och behoven. Den kristne lever i en övning att allt mera se världens med trons blick. Som lärjungar till mästaren Jesus, han som bär jord och himmel och som fullkomnar allt, lär vi oss mer och mer att betrakta livet genom tron.

Det innebär både tacksamhet och bön. Vi bär fram inför Gud vår tacksamhet och vårt offer. Av det goda han ger oss bär vi tillbaka till honom. Det är som barnets glädje i att få visa något de har gjort åt en vuxen. Och så klart är den himmelska Faderns glädje över det vi frambär så mycket djupare än någon världslig faders glädje, som ändå kan vara så ofattbart stor. Likaså fungerar bilden med barnet åt det andra hållet. Då vi är rädda eller söker vägledning, söker trons blick sig till Kristus och hans kors. Där vanns seger över dödens makt och där ser vi Guds medkänsla för vårt lidande. Inget hellre vill han, än att dela och bära våra motgångar med oss.

Våra texter idag väcker frågan om vi har trons blick. Israeliterna i öknen, de som längtade tillbaka till slaveriet i Egypten, de uppmanades att se på ormen som ett trons tecken. Så ska de bli helade. Folket i evangeliet visste inte var de skulle fästa sin uppmärksamhet. Var denne, som kallades profet och messias, verkligen det? Eller skulle de se till någon annan? Paulus i den andra läsningen har funnit sitt svar. Han är full av visshet och tro, då han proklamerar att Kristus är den som fullkomnar skapelsen. I honom, genom honom och till honom är allt i himmel och på jord. Och han har bestämt att vi genom tron ska bli heliga, fläckfria och oförvitliga – värdiga den himmelska härligheten, i Jesus Kristus, som vi är döpta till och vars nattvard vi idag får fira.

Nattvarden är de döptas måltid. Den som har låtit det onda dö genom att döpa sig in i det nya livet, den träder fram till nattvarden för att ta emot det nya livets nåd om igen. Liksom vi är tacksamma för skörd, för tillgångar och för andra glädjeämnen, visar vi vår tacksamhet mot Gud genom att komma till honom vid nattvardsbordet. Och det sker ett utbyte. Vi bär fram oss själva, men vi tar emot honom. Av det enkla vi bär fram, markens säd och druvornas vin, gör Gud en försoningens måltid. Vi tar del i honom, som är all fullhet. Det är en bekännelsehandling, ett tecken på tacksamhet, men det är framförallt ett tecken på Guds godhet mot oss.

Trons blick söker det goda. Och där som trons blick möter det onda, frågar den sig vad det kärleksfulla är. Livet är inte bara tacksamhet och glädje. Det är också strävan och utmaningar, för alla människor. Mästaren lär oss att bära varandras bördor, att stöda varandra och att se varandra. Det är inte alltid lätt i vardagens brådska. Men främst av allt vilar trons blick på Kristus, han som ser de utsatta. Han som kallar till sig de små. Han som erbjuder läkedom åt de sjuka. På sin lidandesväg gör han klart att Guds kärlek inte skyr det svåra, utan finns mitt i det, för vår skull. För att vi skulle ha en grund att stå på.

Därför är nattvardens måltid också en måltid där vi delar varandras bördor. För Kristi kropp och blod utges för oss mitt i Guds stora medlidande. Då vi delar tron, då vi delar brödet och vinet, då delar vi också lidandet och framgången. Det är nådens verklighet som tar sig uttryck. Liksom vi gläds inför Gud kommer vi också inför Gud med alla våra böner. Därför är nattvardens bord ett medlidandets och kärlekens bord. En plats där vi alla blir människor inför vår Skapare, där fridshälsningen för en stund jagar bort våra menigsskiljaktigheter och missförstånd.

Så låt oss sträva efter trons blick. Den som ger hopp för denna tid och den kommande. Som gör medmänniskor av oss, liksom Kristus var med oss. Och låt oss söka att fästa vår blick på Kristus, så att vi kan förstå hans kärlek till oss, och så att våra liv kan präglas av den blick han har för sin skapelse.