Om inkarnationen

04/01/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Denna predikan känns kanske lite malplacerad för en läsare bevandrad i kyrkoåret, men den hölls i Kolam i samband med en byagudstjänst. Därför valde vi att lyfta fram julens huvudsakliga budskap mera än det egentliga temat för söndagen, som hade varit ”I Guds hus”.

Första läsningen
Jes. 52:7-10

Härligt är att höra budbärarens steg
när han kommer över bergen,
han som bär bud om seger,
som ropar ut goda nyheter,
bär bud om räddning
och säger till Sion:
”Din Gud är konung!”
Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.

Andra läsningen
1 Joh. 1:1-4
Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig.

Evangelium
Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan

Varför skall Gud bli människa? Jag vet inte om någon har besvarat den frågan så övertygande som kyrkofadern Athanasios. Han var biskop i Alexandria under 300-talet och är känd som kyrkans kanske största lärare i denna fråga.

Han beskriver detta problem utgående från det vi senare kommit att kalla syndafallet. För honom handlar det om att människan, då hon vänder sig bort från Gud, försätts i ett dubbelt problem. Å ena sidan är vår frånvändhet från Gud ett dödens tillstånd. Synden, det som skiljer oss från Gud, bryter ner livets gåva. Det är inte bara det att det finns regler man inte borde gå emot, utan ett liv i synd avvecklar människan. Det bryter ner oss så till den grad att man kan säga att vi återgår till det stoft som vi kommit från. En återkoppling till detta finns i vår begravningsordning, då vi säger: ”Av jord är du kommen och jord ska du åter bli”. Eftersom vi alltjämt bär syndens konsekvenser i våra dödliga kroppar, slutar vår vandring alltid i nedbrytandet av kroppen.

Å andra sidan är Gud, som är livets ursprung, rättfärdig och står vid sitt ord och sina lagar. Det betyder, att då vi vänder oss bort från honom som ger liv kan han inte ignorera de lagbundenheter skapelsen följer. Han kan inte se mellan fingrarna, utan har genom sitt skaparverk bundit sig vid de ordningar han satt. Ändå kan han inte heller låta det onda och människans livsfrånvändhet fortsätta, utan behöver för sin kärleks och helighets skull åtgärda situationen. Han önskar inte någons död, han vill inget lidande, han önskar oss frid.

Så kommer det sig att Sonen blir människa, Ordet blir kött. Det eviga blir något som vi kan ta på med våra händer och se med våra ögon. Detta för att återförena livets källa med dem som förlorat det sanna livet, för att dela hela dödens börda. Det som köttet förlorat, återfås i det att Kristus låter det gudomliga och mänskliga förenas.

Det handlar om att uppfylla skapelsens ordning. Synden, frånskildheten från Gud, leder till att det skapade bryts ner – ytterst till döden. Det är en lagbundenhet som Gud inte kan pruta på. Därför bestämmer han sig för att helt uppfylla den bundenhet som människan har till synd och död, genom att låta en mänsklig kropp äga det eviga. Som vi hörde i andra läsningen blev ”livet synligt” och följaktligen möter Livet med stor L döden i en människas form. Lagbundenhetens krav uppfylls, då hela dödsskulden sonas med det liv som aldrig kan plånas ut.

Athanasios säger att Gud blev människa för att människan skulle bli gudomlig. Det är Guds människoblivandes andra sida. Om det för det första handlar om att utplåna den skuld som synden orsakat, så handlar det för det andra om att ge nytt liv åt oss alla. Guds människoblivande signalerar att den mänskliga tillvaron kan, och ska, vara fylld av samma helighet, kärlek och frid som finns hos Gud. Detta är jultidens yttersta löfte: att vi återförenas med Gud och får del i allt vad den gemenskapen innebär.

En av Athanasios liknelser handlar om en tavla. Närmare bestämt ett porträtt på en träskiva. Om bilden blir förstörd eller täcks av smuts vill konstnären ändå inte slänga bort det verk som han med möda har skapat. Så beskrivs Guds förhållande till oss: han är konstnären som älskar sitt verk. Konstnären står alltså inför ett reparationsarbete. Bilden ska återställas. Den goda konstnären begär då den som suttit modell att komma tillbaka för att återställa bilden. Detta beskriver hur vi återskapas då Guds son tar mänsklig gestalt. Han är den felfria mänskliga avbilden av Gud och vi finner det verkliga livet, vår skönhet och sanning, då hans bild återställs i oss. Det konstverk som Gud skapade, men som förlorade sin glans, byggs upp igen. Gud vill inte slänga ut det, utan vill att det ska få fyllas av härlighet och skönhet. Syndens makt är att förstöra det vackra, men Guds vilja är att låta det återställas i enlighet med Jesu förebild.

Julens budskap, med Athanasios glasögon, handlar om att Gud erbjuder sin närvaro. Han sänder inte en lära eller en skrift att rädda oss, utan han sänder sin Son att bli människa. Så delar han allt vad det är att vara människa och öppnar vägen till frihet från döden och ger oss ett nytt liv. Vidare handlar julen om att Gud bekräftar sitt ord att skapelsen är god. Han själv blir en del av sin skapelse. Så påminns vi om att den kristna tron inte handlar om en flykt från det kroppsliga och från det skapade, utan om en upprättelse av det. Liksom det gudomliga blev människa, får människan bli gudomlig. Och eftersom Gud i sin mänsklighet har gått in i döden och segrande stigit ut på andra sidan, behöver vi inte längre frukta. Inte ens då vi återgår till stoftet. För det förgängliga skall uppväckas till oförgänglighet. I enlighet med trosbekännelsens ord väntar kroppens uppståndelse oss alla.

Athanasios teologi gör julen till en berättelse om hopp och ny skapelse. Gud ger inte upp då världen blir fylld av mörker, utan kliver istället in i det mörka med sitt ljus. Och liksom Johannes skriver i dagens andra läsning är detta ett budskap som förkunnas till vår glädje.

Gud bevarar liv mitt i döden

28/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Mos. 1:22-2:10

Farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.”
En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.
Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.”
Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” – ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon.

Andra läsningen
1 Petr. 4:12-16

Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.
Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er. Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.

Evangelium
Matt. 2:13-21

När stjärntydarna hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.
När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.
När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.” Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land.

Predikan

Denna söndag lever i spänningen mellan julens glädje och de mycket utmanande texterna som påminner oss om det onda i vår värld. Det kan fort tyckas att den andliga skatten vi äger i Kristus inte är mycket värd i mötet med texter om föräldrar som måste förlora sina barn. Vi utmanas att se hur Gud, trots allt det onda, låter både Mose och Jesus klara sig undan förföljelserna för världens skull. Julens motiv kan anas: ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Vi inleder idag vår vandring med gudsfolket hos Mose. Berättelsen är bekant för många som en inledning på Israels folks befrielse från slaveriet. En slags prolog, som vi kanske inte stannar upp för i sig, utan istället har vi siktet på vad som ska komma. Idag delar vi ändå denna erfarenhet med Moses mor och syster. Det är inte svårt att föreställa sig en mycket svår kamp. Först håller modern pojken gömd i tre månader, under ständigt hot om att förlora barnet till slavdrivarnas våld. Beslutet fattas att lägga honom i en korg i Nilen. Och pojkens syster följer noggrant händelserna. Det måste ha varit en förfärlig stund, då ens son och bror överges till vattnets våld.

I detta mörker föds Mose. Men samtidigt anar vi ljuset, i moderns beskydd, i systerns kärlek. Och det är just kärleken som väcker lidandet hos dessa kvinnor som följer Mose till Nilen. Och samtidigt som Mose livsöde är grymt, särskilt i detta skede, ser vi hur kärleken verkar Guds vilja genom hans mor och syster. Modern gör sitt allt för att beskydda honom. Systern vill inte släppa honom.

Vi ser också en glimt av ljuset hos Faraos dotter. Hon fylldes av medlidande med honom och ville inte se honom lida. Å ena sidan tänker jag att kanske hennes hjärta ännu inte var förhärdat av den värld hon levde i, kanske var det ett sätt som Gud kunnat låta sin nåd bära frukt i Faraos palats. Å andra sidan tänker jag att hon också delar det mod som krävs för att göra det goda. Säkerligen tog hon också en risk genom att kringgå Faraos befallning.

Något av detta är ju vad den andra läsningen också talar om. Det finns ett eldprov för tron. Det är att vänta att vi utmanas av världens omständigheter. Gud använder sin församling, oss vanliga människor, för att förverkliga sin goda vilja. Jag föreställer mig att Moses mor var så bruten av sorg att hon inte kunde stanna kvar vid floden. Systern däremot hade ännu den tro och det hopp som finns hos barnen. En påminnelse om att Jesus säger att vi ska bli som barn är på sin plats. Hon lämnade inte Mose, fastän den vuxna människan redan har förstått att det är kört. Hon bestod ett prov och det blev till stor välsignelse. Hoppet bevarades och uppfylldes. Barnet fick leva och återförenas med sin familj.

Då Jesus flyr undan Herodes undgår ingen att händelserna är mycket lika varandra. Herodes fruktar det nyfödda barnets makt och beslutar att göra sig av med det. För att vara på den säkra sidan låter han döda alla barn under två år. Herren ger ett trons budskap åt Josef, som tar det till sig och flyr.

Jag utmanas av det ondas problem i allt detta. Det är så många som man tycker att Gud borde ha kunnat rädda på något sätt. Samtidigt stiger teologen i mig fram och resonerar kring det hela: Hur vet vi att Gud inte gett samma varning åt andra? Är det som på Noas tid, att folket helt enkelt inte förmådde att ta till sig varningen? Vidare, så är det inget som säger att Gud ville detta – kanske är människans frihet sådan att Gud inte kan förhindra denna ondska utan att bryta mot sina löften? Eller kanske är det så att Gud har förhindrat en mycket större ondska, en som vi därför inte känner till.

Med tanke på julens budskap kan vi heller inte säga att Gud är passiv. Kristus föds i världens mörker, för att bära världens synder. Gud delar denna kamp i sin mänskliga gestalt. Av någon orsak väljer han den vägen, framom ett himmelskt dekret. Han agerar genom sin närvaro i det svåra, ja genom att själv möta det yttersta onda på korset. Detta talar ju den andra läsningen också om, då den säger att vi får lida tillsammans med Kristus. Ett sådant lidande, som inte följer av att vi syndat, utan av vår trofasthet mot det goda, är rentav önskvärt. Men vad är ett sådant lidande? Det är det samma som vi ser hos Moses mor och syster, ett lidande som följer av kärlek till vår broder. Sann kärlek väcker lidandet, för den utstår inte att den älskade möta syndens konsekvenser.

Julens budskap handlar om Guds kärlek, en kärlek som vandrar korsets väg och uppståndelsens väg. Gud älskar inte smärtan och lidandet, inte heller godkänner han ondskan. Han kallar oss att älska varandra med en kärlek som möter det svåra. Han ger oss trons budskap: om Kristus som frälser, till daglig vägledning, i allt det kaotiska och svåra. Jultidens budskap är inte bara den harmoniska scenen vid krubban, det är också en påminnelse om att vår väg går genom mörkret. I det mörkret lyser ljuset från Jesus, ett ljus som vi får dela i tron och genom sakramenten.

Det är ett faktum att världen ännu är fylld av krafter som liknar både Farao och Herodes. Krafter som hotar livet och som går i mörkrets ärenden. Mitt i den verkligheten nås vi av ljusets budskap. Det är ett budskap om att ljuset inte kan övervinnas av mörkret. Om att Kristus segrat och kommer att fullborda sitt verk. Om att Gud bevarar oss i sin kärlek.

Den kristna kyrkan talar om ett nu, men ännu inte. Genom Kristus har Guds rike kommit. Anden tar sin boning i oss. Så ber han för oss och bevarar oss i tron. Men det ska fullkomnas. Det ljus som vi nu anar och går mot ska en dag fylla allt mörker. Jesus ska komma åter i härlighet och en ny himmel och en ny jord ska komma ner från det himmelska. Det som vi nu anar, ljuset som lyser i mörkret, ska fullbordas och mörkret skall inte finnas mer.

Fram till den dagen vandrar vi mot ljuset. Vad annat skulle vi göra? Vi som har sett ljuset kan inte gå tillbaka till mörkrets gärningar. Guds ande vilar över oss, som vi hörde läsas, så att vi äger salighet både då vi skymfas för tron och då vi ser trons hopp förverkligas. På vägen mot ljuset kan inget rycka oss ur Guds hand. Jesus vandrar med oss, beskyddar oss och bär våra bördor. På ljusets väg får vi också slå vakt om trons hopp och dela det med varandra. Loppet är inte kört. Vi får lära oss av dem vi vandrat med i dagens läsningar. Våra små steg i tro kan öppna upp för Guds räddande ingripande. Framförallt får vi minnas att Gud själv inte lämnar sin skapelse i syndens och dödens våld, utan träder in i den med ljus och liv, till vår räddning.

Var dag upplyst av himmelskt ljus

25/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Hell dig heliga natt, vars mörker har upplysts av himmelskt ljus.

Julnattens händelser fångas av många i stora ord och starka uttryck. Ändå är julnattens mysterium en vardagens hemlighet: Gud väljer inte palatset, utan stallet. Han väljer inte att omringa sig med makthavare och fina herrar, utan han tas emot av vanliga arbetande människors händer. Ordet blir kött, Gud kommer nära. Hans födelse är inte bara då, utan också idag hos oss. Han förblir inte långt borta, som en idé eller en dröm, utan möter oss i ett barns andetag, i en trött mamma, genom en styvpappas omsorg, i en herdes härdade händer.

Så tar den evige en tjänares gestalt. I Filipperbrevets andra kapitel påminns vi om detta. Hans ödmjukhet blir vägen till liv, ja liv som kommer att besegra döden. Vi hörde idag läsas att han är utstrålningen av Guds härlighet och avbilden av hans väsen. Då vi skådar honom, i stallet, i ödmjukheten, i det enkla – då skådar vi Gud. Detta är Faderns hjärta: ett djup av kärlek som inte låter sig begränsas, utan träder in i det han skapat. En kärlek i kött och blod.

Gud möter oss inte denna dag för att döma och rannsaka, utan för att frälsa och befria. Så gläds vi, som när skörden tagits in eller då oket lyfts av. Inkarnationen, Guds människoblivande, är Guds ”ja” till världen. Ett ja som är starkare än våra nej. Det gudomliga majestätet är idag dolt i det lilla barnets slöja. Så vågar vi närma oss honom. Så får vi börja förstå hur stor Guds barmhärtighet är. Större än vår skuld och skam. Större än syndens och dödens makt. Stor nog att välja tjänarens roll framom den himmelska tronen.

Guds närhet visar sig vara lågmäld och enkel. Vardaglig och realistisk. Gud blir ett barn, för att vi ska få bli Guds barn. Denna natt har världen blivit ny: himmelen har sträckt ut sig mot världen. Gud talar till oss alla: ”Du är sedd, du är älskad, du är kallad vid namn.”

Redan vid sin födelse bär han de olyckligas bördor. Han ligger i krubban och lär sig fattigdom. Han flyr undan förföljelsen och blir en flykting och hemlös. Han smakar det bittra i livet, för att bli en trovärdig frälsare. För att bli en som kan ge våra själar ro.

Så möter han oss i allt vad livet för med sig. I den stadiga strömmen av intryck, som tröttar ut oss – från skärmar, i arbetslivet, vart vi än vänder oss. I vår oro inför ekonomin, politiken, klimatet eller konflikter. Då våra hem känns tomma och meningslösa, livet ensamt eller grått. Då våra relationer gått sönder, familjens gemenskap känns svag eller sjukdom har skiljt oss från varandra. Han utväljer inte de framgångsrika och problemfria bland oss att besöka, utan kommer till vår verklighet sådan som den är.

Jesus möter oss där det finns högar av otvättat byke, han kommer till kök där ingen orkat röja undan, där inkorgen flödar över och till tysta rum som väntar på samtal och gemenskap. Det himmelska ljuset lyser i vår vardag, det lyser inte bort den.

Därför tror vi, älskar honom och tackar honom. Därför stämmer vi in i änglaskarans sång. Tron är att vi förtröstar på honom och räknar med hans närhet. Att älska honom är att lyssna till hans bud och leva i kärlek till vår nästa. Att tacka honom är att sätta ord på det goda han gett oss. Då vi stämmer in i änglaskarans sång, riktar vi blicken mot den himmelska verkligheten som han fört till vår vardag. Så öppnar vi oss också upp för att Gud får forma vårt inre genom bönen och tillbedjan.

Vi uppmuntras också att ständigt ta emot honom: genom att lyssna på Guds ord, där han talar till oss. Genom att söka oss till nattvarden, där han själv blir del av oss. Så fortsätter inkarnationens verklighet och Kristus föds igen i sin kyrka varje dag.

Vi blir ett med honom, bundna av trons, kärlekens och tacksamhetens band. Det är julens mysterium, att vi förenas med Kristus genom att han blir en av oss. Det leder till ett liv som bär frukt, vi ympas in i vinstocken som är han själv. Där han inte är, där är mörker – men i honom finns liv, frid och hopp.

Idag har ljuset kommit till oss, det betyder också att vi bär ljus med oss då vi går härifrån. Inte ett ljus som övertygar med sin spektakuläritet eller vidlyftighet, utan ett ljus som övertygar genom sin stadiga förmåga att utstå, bära och dela det svåra i världen. Ett ljus som bär varandras bördor, som talar sanning, ser den utstötte och hjälper den svage. Ett ljus som kommer till oss från ovan, och som med säkerhet fördriver mörkret.

Ljuset tänds hos oss

21/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Det ter sig för mig som att vi lever i en tid av snabba lösningar. Vi vill ha svar direkt. Problem ska vara lösta redan igår. Och om de inte är det, så hittar vi nog någon att skylla på: finns det inte en tjänsteperson som har ansvar för detta? Hur kan saker ta så länge? Vad är det som är så svårt? Särskilt utmanande blir ju detta i en tid då både ekonomi och politik präglas av ganska stora bekymmer. Många i arbetslivet märker att det helt enkelt inte går att leva upp till alla krav och förväntningar som ställs.

Som kristna borde vi vara vana med väntan. Vi har adventsfastan och påskfastan som ger oss veckotal av övning under året. Fastans väntan handlar om att bli bekväm med det obekväma. Att lära sig utstå ovisshet. Att våga gå vidare fast det känns mörkt. Kyrkans väntan är inte heller tänkt att bara vara mys med adventsljus och glögg, utan en andlig förberedelse. De två utesluter säkerligen inte varandra, så ta ingen stress över glöggen.

Dagens läsningar för oss in i väntan som inte är helt enkel. Abraham och Sara väntade länge på deras son. Marias väntan var överraskande, så till den grad att Josef ansåg det bäst att lämna henne.

Ni som kan berättelserna minns att Sara log då hon fick höra Guds löfte att hon skulle få en son. Det var ett leende som var uppgivet, kanske lite cyniskt och trött. Jag ser det leendet framför mig som då någon lovar att saker ska bli bra, fast man själv vet att det inte ska bli det. Ett leende som döljer ett djup av mörker inom oss.

Men de här läsningarna bryter det mörkret. Ibland är Guds löfte mirakulöst. Vi bara kan inte ana vad som ska hända. Märk också att Guds förverkligar sitt löfte till Sara, fastän hon inte trodde det som sades till att börja med. Guds löften är inte beroende av vår förmåga att tro. Det Herren lovar, det håller han, oberoende av oss. Abraham och Sara kom sakta ur mörkret, som om de skulle vandra mot en eld. Med tiden fick de erfara allt mera ljus och värme. Deras son Isak föds och Saras leende fylls med mening. Vad som inledningsvis var ett tecken på hennes tvivel blir ett tecken på Guds trofasthet.

Likaså, då vi följer Josefs tankebanor, möter vi honom i en kris som handlar om hela hans framtid. Han hade förlovat sig med Maria, han hade säkert planer på hus och hem. Men så, en graviditet – och han vet att barnet inte är hans. Jag föreställer mig Josef där i nattens mörker. I sin ensamhet, med ett mycket svårt beslut att fatta. Besvikenheten och förvirringen måste ha varit oändlig. Han skulle lämna Maria, för att kunna börja om och slippa det svåra.

Gud kallar honom att stanna kvar. Var inte rädd. Barnet har blivit till genom helig Ande. Ta till dig Maria som hustru. Detta ser ut som en katastrof, som att det inte kan bli värre än såhär. Men detta är räddningen för hela världen. Ett ljus tänds för honom att gå mot. Ett ljus som säkerligen inte var tillräckligt för att upplysa grannar och släktingar, men som var tillräckligt för att Josef skulle kunna ta nästa steg på vägen. Och jag tror att den väg han gick i trohet till Gud och till Maria var en som kantades av många missförstånd och rykten i hans omgivning. Men han hade fått se tillräckligt av Guds planer, för att förmå gå det.

Vandringen går mot ljuset. Den kristna kyrkan väntar en soluppgång. Därför är kyrkan vänd mot öst, där solen går upp. Då vi samlas till gudstjänst, som traditionellt varit på söndag morgon, hälsar vi ljuset – det ljus som upplyser världens mörker av Guds nåd. I förberedelserna för jul gör vi i ordning, så att ljuset från Kristus kan lysa upp våra hjärtan och leda oss några steg till på vägen. En väg som för mot hans ankomst: den vi väntar i advent, den vi erfar i ordet och sakramentet, men också hans ankomst i härlighet vid den yttersta dagen. Han är ljuset i världens mörker, därför väntar vi tålmodigt och vandrar ett steg i taget i tro. Vi söker hans ljus för vår livsväg.

I Hebreerbrevet hörde vi sägas att detta hopp som ligger framför oss är vår själs ankare. Ankaret är till för att hålla oss trygga i stormen. Ankaret kastas ut i djupet, till ett botten som vi förmodligen inte ser. Ändå håller det fast. Också då vi inte ser allt vad Gud planerar, får vi vara trygga. I medgång och motgång, ja till och med i liv och död. Vårt ankare går ända in bakom förlåten – det betyder att det går ända in i det heligaste. Ankaret är tryggt. Vi är fästa vid Kristus, vid honom som för helighet och ljus in i världen. Genom honom öppnas vägen till Guds helighet för oss. Då vi vänder oss till honom och lär av honom kan vi leva i trygghet. En trygghet, en frid, som inte kan tas ifrån oss.

Idag delar vi Marias väntan på Jesu födelse. Ännu någon dag, så tänder Jesus sitt ljus i världens mörker. Idag förbereder vi oss för det ljuset. Kanske känns det svagt, som att värmen är långt borta, då vi tänker på allt som tynger oss och gör livet svårt. Men julens mysterium är inte det att vi ska hitta fram till Gud, utan att Gud kommer till oss. Han kommer inte då vi har allt på klart, utan just där vi är. Han kommer till oss i det obekväma: i ett stall, i en kris, i vår väntan.

Julen lär oss att Gud inte är rädd för det svåra i det mänskliga livet, han drar sig inte undan vårt mörker. Istället tänder han sitt ljus där vi är. Så ser vi hans löften bli sanna, som Sara, som Maria och Josef. I efterhand får vi se att varje steg i det svåra, var ett steg närmare den som alltid välkomnar med värme, som ger ett tryggt fäste för våra själars ankare och som för in sin kärleks ljus i vår mörkaste omständighet.

Beredda på Kristi ankomst

07/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 35:3-6

Ge styrka åt kraftlösa armar,
stadga åt skälvande knän!
Säg till de förskrämda:
”Fatta mod, var inte rädda!
Se, er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Då skall de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
Då skall den lame hoppa som en hjort
och den stumme brista ut i jubel.
Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken.

Andra läsningen
Hebr. 10:35-39
Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Luk. 12:35-40
Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Hur ska vi leva i denna beredskap, som Kristus uppmanar oss till? Vi har hört läsningar om Herrens ankomst, som talar om dess avgörande natur. Vi har hört att han inte skall dröja, att han själv ska rädda oss och att vi ska leva som väntande på att vårt hus herre ska komma hem.

Adventstiden är ju, trots den samhälleliga utvecklingen, en bot- och fastetid i kyrkan. Inte en tid att konsumera hejdlöst och tänka julstress, utan en tid att förbereda sig för det verkligt väsentliga: Kristi ankomst. Kristi ord till oss idag bär med sig både glädje och allvar. Glädje över återseendet och gemenskapen, men också allvar över vikten att vara beredda. Vi anar en från de senaste söndagarna bekant spänning mellan att Kristus å ena sidan är domare och å andra sidan frälsare. Då Guds rike kommer i sin fullhet ser vi att dessa båda förverkligas helt.

I den första läsningen talas om Guds hämnd och vedergällning. Många har så klart svårt med tanken på Guds vrede. Men vi behöver minnas att Guds vrede inte är ett utbrott av dåligt humör. Det är en helig och rättfärdig vrede över det som plågar skapelsen. En Gud som inte reagerar på synden: på förtryck, hat, orättvisa och våld, kan inte vara en kärleksfull Gud. Detta stämmer särskilt om du är den som lider under förtrycket.

Ett perspektivskifte är på plats för oss, som levt tryggt största delen av vårt liv, att föreställa oss hur detta tas emot av någon som varit mål för människors ondska under största delen av sitt liv. Att förkunna en Gud som ser mellan fingrarna åt någon som varit offer för människohandel eller krig är inte evangelium. Guds rike kommer med löfte om befrielse och upprättelse för den som lider. Kraft åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän. Och därmed är det också behövligt att den som valt mörkrets väg ska stå till svars.

Vi vet också från skrifterna att alla människor ska ställas till svars. Och vi behöver bara granska vårt eget samvete för att inse att det finns brister. Kanske väcker detta en förtvivlan i oss. En känsla av att vi aldrig räcker till. Ja, kanske är det en källa till hopplöshet. Då möts vi av orden i andra läsningen: en uppmaning att inte dra oss undan, utan istället söka trons frimodighet.

I advent förbereder vi oss för Kristi ankomst. Vi uppmanas till en vaksam och uthållig tro, en tro som kan kännas som ett litet ljus i världens stora mörker. Jesus säger att vi ska vara som tjänare som har fäst upp sina kläder: redo för tjänst och med brinnande lampor. Samtidigt vet jag att många känner sig svaga, att uthålligheten känns bristande och att trons långa riskerar kvävas under vår egen synd och världens ondska. Hur ska vi göra, för att inte bli sådana som drar sig undan?

Vi riktar blicken mot Jesus. Hos honom finns vårt hopp. Då han kommer till oss ska han fästa upp sina kläder och själv passa upp oss vid sitt bord. Kristus kommer inte för att döma dem som väntar på honom, utan för att tjäna dem. Den allsmäktige tar tjänargestalt för sina vänner.

Ett sätt som han valt att tjäna oss är i den nattvard vi firar. Den himmelska festen firas med honom själv som gäst och värd. Vi väntar Guds rikes ankomst, det är hela adventstidens syfte. Och vid nattvarden kommer Kristus till oss redan idag. Till tröst, till vägkost, till förlåtelse och till upprättelse.

Här finns svaret på vreden. I brödet och vinet blir vi delaktiga i hans kropp och blod, det offer som en gång för alla har sonat Guds rättfärdiga vrede. Vi behöver inte fly undan domen, för vi har del i honom som burit alla våra synder och brister. I måltiden får vi den andliga kraft som vi behöver. Han ger styrka åt kraftlösa armar, så att vi orkar vara uthålliga. Nattvarden är också en tröstande närvaro. Vi lämnas inte ensamma, utan får ha gemenskap med Kristus själv och alla hans heliga. Han är bland oss och försäkrar oss att vi hör till dem som inte dragit sig undan, istället har vi trätt fram och tagit emot räddningen.

Nattvarden är Guds tröst i mötet med domens allvar. Vi samlas inte till måltid som en belöning för att vi varit trogna, utan vi söker den kostnadsfria gåvan som ger oss förlåtelse och nytt mod.

Den andra söndagen i advent fångar in en stor vidd av Guds gärningar. Människosonen kommer då vi minst anar det i härlighet och vi uppmanas att vara vaksamma på den yttersta dagen med vad det innebär. Samtidigt förbereder vi oss för julfirandet, då vi minns att Gud vill bli en av oss, för att bära våra bördor, förlåta våra skulder och utplåna våra synder. Då vi dessutom firar mässa, får vi tröst för stunden och kraft för den fortsatta vandringen. Nåden Herre, vår frälsare, möter oss idag – han gör oss beredda och frimodiga att invänta den dag då hans rike fullkomnas.

Frihet som består

06/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan

Självständighetsdagen firas som en vit festdag i kyrkoåret, mitt i adventstidens lila fasteperiod. Det är en dag som förmedlar ljus och glädje fastän vinterns mörker sluter sig kring oss. Vi påminns redan i dagens bön om att vårt land kommit genom svårigheter och strider. Vår frihet är en gåva, vunnen genom stora uppoffringar och denna spänning tror jag inte någon undgår, då vi i vårt land firar självständigheten.

Vad menar vi med frihet egentligen? Idag tror jag många tänker främst på den egna friheten att bestämma över sitt liv. Det är en viktig värdering i vår tid, som ändå kräver lite nyansering. Den personliga friheten är en källa till glädje bara då den används i vishet. Det är där som vi hittar in i dagens läsningar.

I den första läsningen hörde vi om en fattig man som ingen lyssnade på. Detta påminner oss direkt om en verklighet som vi lever i rent samhälleligt. Många i samhällets utkanter upplever sig som osynliga, utsatta och utan möjlighet att påverka. Hos många av dem som lever på utkanten finns säkert sådan vishet som vi andra behöver lära av.

Predikaren påminner oss också om att visheten, den som lyssnar och lär av alla människor, är bättre än vapen. Sann frihet byggs inte på styrka, inte på militär makt eller på beslut som inte beaktar de svaga i samhället – utan på vishet. På den vishet som, kanske överraskande, finns hos vanliga människor runtom våra bygder. Vi påminns om scouternas alltid redo, ett löfte som inte handlar om skrytsamhet och högljudda utrop om allt vad de kan, utan som liknar den fattiga mannens vishet. En vishet att vara redo för tjänst och medmänsklighet i litet som stort. Det är en sådan vishet som bygger ett tryggt samhälle, som är det verkliga försvaret mot det mörka och tunga i världen.

Det är detta som vi hörde om i den andra läsningen, då Jakob skriver: ”Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.” Det finns ingen vishet i att hävda sig själv eller låta avund eller osanning slå rot i våra hjärtan. Vi lär oss att vår frihet är till för något alldeles särskilt: att leva i förlåtelse till varandra, att se de utsatta, att sköta om de svaga och så bygga fred. I advent, då vi väntar Fredsfurstens födelse, uppmuntras vi att leva så att vi bygger upp det land vi lever i. Och det börjar med att leva så att alla omkring oss känner livsmod och mening.

Detta är också ett arbete som pekar på det som vi hörde i evangeliet. Tacksamheten för landets frihet och strävan efter att leva vist för oss närmare Kristi väg. Han lär oss att allt börjar från vårt innersta, från hjärtat. Vi lever i en tid som erbjuder många yttre friheter, men många av oss har känt att det inte räcker för att vi ska kunna känna oss fria. Jesus talar om att vi vinner frihet då vi lär känna sanningen. En del av den sanningen ger han uttryck för genom att säga att vi kan vara slavar under synden.

Om än vi äger alla friheter till det yttre – vi kan komma och gå som vi vill, vi kan tala och göra som vi tycker – så äger vi inte frihet om vårt innersta är bundet vid det som kallas synd. Vad menas med detta? Jo, det betyder att Jesus kallar oss in i sin frihet. Det betyder frihet från rädsla, frihet från avundsjuka, frihet från den vrede som leder oss fel. Det är frihet till att leva i sanning, omtanke, förlåtelse och kärlek. En frihet som Jesus vill ge oss alla, som samhälle och enskilt. En sådan frihet som inte är tillfällig, för vi hörde läsas att Sonen stannar i huset för alltid, till skillnad från slaven som går från ett hus till ett annat.

Så låt oss idag fira vår självständighet: i tacksamhet till Gud och i strävan att bevara den genom den vishet som bygger fred. Men låt oss inte heller glömma inbjudan till den andliga friheten, den frihet som Kristus kallar oss att leva i genom hans nåd. Den frihet som inte kommer från yttre omständigheter, utan som befriar oss på djupet. Den friheten kan inget i världen ta ifrån oss och den bevarar oss inte bara i denna tid, utan också till evighetens land för Jesu skull.

Vi stannar i mörkret, för att se ljuset

30/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
1 Petr. 1:6-12

Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.
Det var denna räddning som profeterna sökte och forskade efter när de profeterade om den nåd som ni skulle få. De ville utröna vilken och vad slags tid som Kristi ande i dem syftade på när den förutsade de lidanden Messias måste utstå och den härlighet som skulle följa. Det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Detta har nu kungjorts för er av dem som i helig ande, sänd från himlen, kommit till er med evangeliet, detta som änglarna längtar efter att få blicka in i.

Evangelium
Mark. 11:1-10

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!”

Predikan

Nu har vi äntligen tänt det första adventsljuset. Det mörka och tunga runtomkring oss byts i ljus. Man börjar se tecken på att något särskilt stundar, då barnen springer runt med tomteluvor och fasaderna och gårdarna fylls med små lampor. Det börjar dyka upp grankvistar på dörrarna och stjärnor och änglar i fönstren.

Samtidigt är många trötta på allt det här med jularrangemang. Någon, som kan, åker bort. Undviker novembermörkret helt, kommer kanske tillbaka till själva dagen, om ens det. Men den som vill fira jul, den stannar kvar. Stannar kvar i mörkret en stund, för att se ljuset växa, efter hand som adventsljusen tänds. Vi som är kvar, vi går ut i mörkret och slasken, och tänker på Guds son som föddes i vår kalla värld. Tänker på det ljus, som mörkret inte kan övervinna.

Advent betyder ankomst. Visste ni att vi ber advent, varje gång vi ber Fader vår? I latinet heter det adveniat regnum tuum. Tillkomme ditt rike, säger vi. Varje gång vi ber Herrens bön, påminns vi om adventstidens budskap. Bönen handlar om att Gud kommer till oss, hans regerande blir verklighet bland oss, och så förlåts synder och alla får del i det dagliga brödet. Allt sådant är något som Gud ger oss, men det är också sådant som vi delar med varandra.

Den unga åsnan som Jesus rider in i Jerusalem på, blir som en bild av kyrkan. Vi bär Jesus med oss. Vi bär bröd åt de behövande. Vi bär ljus ut i världens mörker, då vi än en gång sänds för att gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Advent är bottid och fasta. Eftersom de flesta av oss inte klarar sig utan glögg och choklad under de kommande dagarna, behöver vår botgöring kanske ta sig en annan form. Många lever givmilt under adventstiden. Flera har redan donerat till diakonin inför julen, vilket är något att vara tacksamma för. Ett annat sätt är att helt enkelt lära sig och tänka på var vårt ljus behövs. I vissa traditioner betonas att lära sig om orättvisor i världen, så att vi kan förstå och stöda dem som har det svårt. Och det finns många sådana: Miljökriser som en följd av att vi bara köper och köper, fast vi inte behöver. Människor som får leva under dåliga omständigheter, på grund av någon annans begär. Länder utan tillräcklig mat och sjukvård. Platser där alla inte får gå i skola.

Poängen är inte att säga att världen är en dålig plats. För i grunden är den inte det. Men vi vill inte heller leva blinda för den verklighet vi förmår se om vi tillåter oss. För Jesus budskap gäller både oss och dem som har det sämre ställt än vi. Det griper oss, att be om hans rikes ankomst. Att vara med och lyfta bördor från dem som har det svårt. Kanske väcks i oss en sådan kärlek som säger: ”I år får en julklapp gå åt någon som behöver den mera.”

Därför är advent en förberedelsetid. Vi hörde i de första läsningarna om att krigets tid ska ta slut och att vår tro ska bli äkta, så att Jesus ges pris, härlighet och ära. Att be och fira advent är att ställa sig i den gemenskap som vill att mörkret ska bytas i ljus, rent konkret genom våra gärningar idag, men främst genom att Jesus kommer till oss med sin kärlek.

Trohet till Kristus, den förklädde konungen

23/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Dan. 7:9-10, 13-14

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.

Andra läsningen
2 Thess. 1:3-10

Vi måste alltid tacka Gud för er, bröder, det finns det goda skäl till, ty er tro växer ständigt, och den kärlek ni alla hyser till varandra blir allt större hos var och en av er. Vi kan med stolthet tala om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De förebådar Guds rättvisa dom, att han skall förklara er värdiga Guds rike, som ni får lida för. Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus. Deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet, när han kommer på den dagen för att förhärligas bland sina heliga och hyllas bland alla som har kommit till tro.

Evangelium
Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Predikan

Det känns särskilt aktuellt på domsöndagen att inleda gudstjänsten med en påminnelse om att vi alla är inneslutna i Guds nådalöfte i Kristus Jesus. Guds löfte om nåd, om syndernas förlåtelse och förbarmande, innesluter liksom alla de bud och uppmaningar som trons liv handlar om. Då vi idag hör Herren tala om att dela in människorna liksom man skiljer får och getter är det lätt hänt att nåden glöms bort och vi riktar uppmärksamheten endast mot våra gärningar. Det är, i ljuset av dagens läsningar, inte någon konstig sak.

För att hantera detta motiv behöver vi ta ett par steg bakåt. Vi har en röd tråd i dagens läsningar som tillsammans med ett ord från Romarbrevet kan hjälpa oss navigera helheten. I Daniels uppenbarelse ser vi bilden av en som liknar en människa, förmodligen Jesus, som av den uråldrige gavs all makt, ära och herravälde för att alla ska tjäna honom. Sedan har vi de stränga orden om straff för dem som inte erkänner Gud och lyssnar till evangeliet. Till sist har vi Jesu egen undervisning, om att den som inte levt i kärlek kommer att gå miste om det eviga livet.

Romarbrevets andra kapitel ger oss en slags summa av dessa bilder. Där skriver Paulus att Guds dom kommer att drabba dem som dömer andra, att den som har ett hårt hjärta samlar på sig vrede inför domens dag och att Gud ska döma oss efter våra gärningar. Men sedan kommer en vändpunkt: evigt liv åt dem som gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. Men vrede och straff åt den som söker sitt eget och inte följer sanningen. Några verser senare kommer vi till ordet: ”De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar eller till och med försvarar dem. ”

Detta med hjärtat kommer in i bilden, som en slags brygga mellan tron och gärningarna. Men det är ofrånkomligt att alla bibelord vi läst hittills idag förväntar sig goda gärningar. Det kan vi inte undgå.

Så hur ska vi förstå detta, utan att förlora det goda budskapet? Vissa har försökt argumentera i linje med att ”gärningarna är beviset på vår tro” och att det då är tron som leder till frälsning. Men ni som har hört mig predika kring den typ av motiv innan vet att jag förhåller mig skeptisk till den strukturen. Det verkar för mig som att det bara förskjuter problemet. Då vi misslyckas med våra goda gärningar kommer vi till slutsatsen att vi nog då inte har rätt tro ändå. Så är vi tillbaka i det samma träsket som Martin Luther blev räddad ur – osäkra på om nåden gäller oss eller inte.

Jag föreslår därför en förståelse av tro som hänger samman med att vara trogen Kristus, den konung som förklätt sig till de minsta och mest utstötta i samhället. Vi har nämligen allt för många ord som talar om den utlevda tron som grund för domen, för att kunna ignorera dem. (2 Kor 5, Upp 20, Ef 5, Gal 5, 1 Kor 6, Upp 22) Det som Paulus däremot är mycket tydlig med är att laggärningar inte kan frälsa oss. Vi har alltså en skillnad på gärningar, i bemärkelsen saker vi gör och laggärningar, som är saker vi gör för att förtjäna vår egen rättfärdighet. Vad den kristna tron räddar oss från är försöket att genom stränga krav och komplicerade regelsystem konstruera en egen himmelsväg – i ljuset av Jesu liv, död och uppståndelse har vi möjligheten att välja en bättre väg. För Paulus är troheten till Kristus det avgörande och en sådan trohet är en hjärtats angelägenhet i kraft av Guds Ande.

Paulus förklarar många gånger i sina brev för sina judiska och icke-judiska läsare att frågor som omskärelse eller icke-omskärelse i sig inte är vidkommande, för det enda vidkommande är trohet till Kristus. Alla system som bygger på förtjänst förkastar Paulus direkt, för han är gripen av Kristus och vill hålla sig enbart vid honom.

Detta, att hålla sig vid Kristus i livets alla skeden, är varför jag vill använda ordet trohet. Redan i Jesu kallelse att följa honom blir det tydligt att han förväntar sig att vårt liv blir annorlunda efter mötet med honom. Då vi tror på honom innebär det trohet till hans vision av Guds rike. Och det är här vi kommer åter till hjärtat. Är vårt hjärta hårt eller mjukt? Finns det i vårt hjärta rum för det liv som Jesus kallar oss till? Är vi trogna honom och hans vilja, den bild han målar upp för sitt folk, som handlar om att besöka de sjuka, klä de nakna, hjälpa de fattiga och ge mat åt de hungriga? Detta är den trohet som han kallar oss till, något som finns i våra hjärtan.

Innan dagens evangelium kommer två bekanta Bibelord. Den med tio jungfrur, som skulle möta brudgummen, där bara fem hade olja i lamporna då det blev mörkt. En bild om att vara redo och vaksam. Endast de fem med olja i lamporna hittade fram till bröllopsfesten. Sedan liknelsen med talenterna, där den som använder sina talenter belönas, kallas en god och trogen tjänare och till sist får gå in i sin herres glädje. En bild som talar till oss om vikten att dela den nåd vi får ta emot av Gud med varandra. Efter det kommer dagens evangelium, där konungen själv finns bland de marginaliserade och lidande i samhället.

Vad är vårt hjärta bundet vid? Är det ett hårt hjärta, bundet vid vår egen vinning? Är det ett mjukt hjärta, som klappar för de små och utstötta i samhället? Är det ett hjärta troget Kristus?

Om då trohet är vad Herren väntar sig – hur mycket trohet behövs? Skriften är tydlig med att ingen av oss kan leva utan synd i denna tid. Ingen av oss kan vara fullständigt trogen Kristus och hans kallelse. Det hela ramas igen in av Guds löfte om nåd. Fastän vi dagligen misslyckas med att göra allt det som ett kristet liv innebär, så kan vi se till våra hjärtan för att se vad som är viktigast för oss. Vi får tillhöra Jesus utan någon förtjänst, vi får räkna med att han förlåter oss och befriar oss. Och varje gång han befriat oss erbjuder han igen möjligheten att vandra i trohet. Vi får bli hans lärjungar, inte fullkomliga i oss själva, men i en ständigt växande trohet till vår mästares liv och lära. Vi behöver inte vara rädda att falla ur nåden så länge vi inte förhärdar våra hjärtan och väljer att gå en väg utan barmhärtighet och kärlek.

Det leder oss till frågan om en hurudan tro eller trohet som räknas. Vi måste vara väldigt måna om att inte försöka väga upp vår tro. Så fort vi ställer frågan ”hur trogen måste man vara” är vi smärtsamt nära den lagiskhet som Paulus så kraftigt predikar mot. Vad skrifterna kallar oss till är en aktiv längtan att leva trons liv, i enlighet med hur Anden utrustar oss för det. Trohet går inte att mäta. Föreställ er själva om er äkta hälft skulle vilja ange ett mått på vad som anses vara trohet eller otrohet i er relation. Om man behöver föra en diskussion om huruvida någon varit otrogen, är sannolikheten stor att trohetens kärna redan gått förlorad. Man har missat poängen med troheten – det handlar inte om vad allt man kan komma undan med, utan om att älska och att vilja väl för den man hör samman med. Därför föreslår jag att frågan om trohet till Kristus måste lösas genom förtröstan. Vi mäter inte vår trohet, liksom vi inte mäter hans nåd och godhet mot oss. Vi kan endast förtrösta på löftet att det inte kommer an på vår förmåga, utan Guds barmhärtighet.

Vi kommer tillbaka igen till frågan om nåd. Jesus erbjuder oss nåd, varje dag och varje stund. Också åt dem som känner sig som getter i ljuset av dagens evangelium. Vi är alla välkomna in i hans rike, han vill ha oss alla där. Och då vi tror på honom, då vi lever i trohet till honom, då får vi se våra liv förändras: våra hjärtan mjukna och våra gärningar bli medmänskligare. Om vi däremot väljer det hårda hjärtats väg, då går vi också miste om det som är trons hopp. Den som idag förhärdar sitt hjärta, skulle förmodligen inte trivas i den evighet som genomsyras av Jesu sätt att göra saker.

Vi kan inte mäta tron, men skrifterna och vårt samvete ger oss verktyg för att avgöra om vi är trogna Kristus, om än bristfälligt så. Är vår längtan hans längtan? Är vår kärlek hans kärlek? Låter vi vår blick se dem som han ser? Eller vill vi bara vårt egna och strävar bara efter det som vi själva vinner på?

Det Jesus idag varnar oss för är ett liv som saknar troheten till honom och hans rike. Ett sådant liv leder fort till själviskhet. Men den vars hjärta längtar efter kärlek till sin nästa har redan anat något av Kristi liv. Den som lever i trohet till Kristus, får hopp både för denna tid och den kommande. För den lär känna en nådig och kärleksfull Gud. En förklädd konung, som genom de allra minsta lär oss sann mänsklighet. Den som lever i trohet till honom, får se tron bära frukt i kärlek och frid. Och den som ser den frukten ser också med glädje fram mot den dag då Herren kommer åter. För den dagen fullkomnas nåden och godheten och det onda finns inte mer.

Genom tron i försoningens tjänst

09/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Mannen i dagens evangelium kan tänkas vara en slags förebild i tro. Man kan se tre skeden utvecklas ganska snabbt i texten. Först kommer mannen med en sökande tro. Han har hört om Jesus och hans gärningar och söker därför upp honom. Men han söker inte bara för Jesu egen skull, utan han söker med en förhoppning. Han begär helande för sin son och vill att Jesus ska komma till honom. Detta är, som jag tänker det idag, den första formen av tro. En tro som söker hjälp hos Gud, då livet är svårt. Men också, som Jesus säger det, en tro som kräver tecken.

Jesus förmanar mannen, som i traditionen har ansetts vara en jude, för att han vill ha ett tecken. Det tycks som att Johannes framställning här vill understryka att Jesus ville se en tro som inte byggde på yttre bevis, utan på inre övertygelse. Sammanhanget är inte heller oviktigt. Jesus och lärjungarna har kommit till Kana från Sykar och Samarien. Vi minns om samarierna att de ansågs orena av judarna, för att deras tolkning av lagen var annorlunda och därav också deras livsstil. Vi minns kvinnan vid Sykars brunn, som blev Jesu vittne i staden, då Jesus berättade åt henne allt vad hon har gjort. Det är då som han säger de ofta citerade orden: ”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” Med det förklarar han åt lärjungarna att arbetet med att väcka tro, missionens och evangelisationens arbete, har gått framåt genom den kvinna han mötte vid brunnen. Samarierna i staden kom till Jesus och lyssnade till honom. Och det är därför som situationen i Kana utspelar sig som den gör. ”Ni tror inte utan tecken och under” – det verkar som att det är i kontrast till samarierna, dessa som trodde bara genom förkunnelsen. Jesus kommer till sitt eget folk, men de förmår inte lyssna. Så verkar det vara ända till idag, att där evangelium predikas åt de fattiga, de marginaliserade och de utstötta – där är skörden större.

Så i det första skedet av mannens tro begär han ett tecken, ett helande för sin son. Han möts av en kritik som verkar utgå från att det är någon slags kohandel på gång. ”Om jag helar din son, ska du då tro på mig?” Mannens tro i detta skede förutsätter också att Jesus ska komma till sonen. Kanske göra någon slags ritual eller lägga händerna på sonen. Men Jesus svarar på begäran: ”Gå hem, din son lever”. Guds ord utgår från Herrens mun och det ordet är inte bara deklarativt. Det beskriver inte bara vad som är sant, utan det formar verkligheten. Det samma ordet som lade jordens grund går ut med läkedom och tröst.

Här är det andra skedet av mannens tro. Han går hemåt. Kanske något trevande söker tron efter bevis på att Herrens ord är sanna. På vägen möter han sitt tjänstefolk som rusat ut för att söka honom. De bär bud att pojken är frisk. Den trevande tron frågar: ”När hände det?” och får som svar att det hände i den stund då ordet gått ur Herrens mun. Ännu söker mannen orsak att tro. Ännu vill han bekräfta att tecknet han fått, faktiskt har att göra med Jesu ord.

Vid insikten om att det är så väcks en mogen tro. Den tro som Jesus efterlyste och den tro som också spelar en roll i att hela hans hus kommer till tro. Kanske är detta en tro som kan vila i Gud, trots avsaknaden av nya tecken? Tron är inte längre en kohandel eller ett sökande efter bevis, utan en förtröstan på Guds godhet. Kanske kan denna tro lämna bakom sig strävan efter det egna goda, för att ge utrymme för strävan efter Guds rike?

Här riktar jag därför vår uppmärksamhet till den andra läsningen för dagen, där vi uppmanas hämta styrka hos Herren. Här är den kristnes uppgift att stå emot djävulens angrepp och att ta del i kampen mot ondskans andemakter. Nu ska vi inte göra misstaget att föreställa oss dessa makter i sådana bilder som vi ser i skräckfilmer eller halloweenpynt. Det är inte där som det onda gömmer sig för de flesta av oss. Nej, rustningens olika delar påminner oss om vad den mogna tron strävar efter. Sanning, i motsats till lögn och manipulation. Villigheten att gå ut med budskap om fred, i motsats till att verka för splittring och marginalisering. Bruket av Guds ord till att inte låta sig bli träffad av den ondes pilar, det vill säga så att inte mörkrets verktyg tas i bruk bland oss eller så att inte våra egna sår blir orsak för oss att hacka ner på andra. Frälsningens hjälm, som beskyddar våra tankar från rädslan att förlora Guds kärlek. Andens svärd, som inte är våra ord, utan Guds. Det är inte vår sak att fälla domen över någon annan. Endast Gud kan tala om någons synd så att det inte skapar ofrid. Därför ska vi i varje stund be och åkalla Herren, så att vi inte luras med i något av ondskans spel.

Vi sjöng i psalmen 167, och jag har ofta fastnat för dessa ord: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.” Ord från 1800-talets mitt, som fortsätter verka med profetisk kraft. Psalmen ger oss också råd om hur vi ska motverka detta – vi ska hjälpa och hela då världen går sönder. Vi ska vara en fristad för de oroliga och ett värn för sanning och trygghet. Inte ska kyrkan vara den som driver bort människor ifrån sig genom att sätta all sin tid och energi på tvister och strider. Församlingen verkar för fred och läkedom. Också för sina fiender, i enlighet med Herrens uppmaning, men främst för dem som blir utsatta och bortglömda i samhället.

Det är anmärkningsvärt i sammanhanget, att de ord vi fått av Jesaja idag står i kontrast till det världsliga samhället i hans samtid. Talet om Sion är talet om den kommande himmelska härligheten. Läsningen idag beskriver Guds rike och den kommande nya staden som en trygg plats, ett ställe där breda floder flyter fram, där det alltså finns vatten för alla, utan krigsskepp. Där inte världens härskare leder folket, utan Gud själv – han som räddar oss. Detta står i kontrast till verserna innan, där vi läser: ”Då ska ditt hjärta tänka tillbaka på skräckens tid: ’Var är nu skrivarna, var är skatteindrivarna, var är de som räknade tornen?'” Det är så klart inte det statliga systemet i sig som här kritiseras, utan ett system som kommit att gagna några få utvalda, medan andra lider. ”Landet sörjer och försmäktar” läser vi ytterligare några verser innan.

Jag tycker detta ger oss en ganska tydlig bild av vad vi ska sträva efter i vår tro. Var vi än råkar finna oss själva idag, om än vi är sökande, trevande eller mogna i tron, så är riktningen utmålad. För det första börjar det hela hos Kristus. Den som har tro som ett senapskorn tillhör honom och vi kan alltid räkna med hans kärlek. Men tron, då den mognar, fördjupar också vår förståelse om Guds rike och det liv vi kallas in i. Trons väg är fredens väg, en väg som verkar försoning bland folken och enhet i kyrkan. En väg som inte består i att vi tar domen i våra händer, utan som består i att vi sätter Kristus främst. Han har sänt oss att förkunna och förverkliga sitt rike.

Vi gör gott i att minnas att det handlar om vardagliga saker. Om att räcka ut en hand åt den som behöver det. Om att se människan bakom de saker, teologiska eller politiska, som skiljer oss åt. Om att vara närvarande för de små som behöver oss. Om att låta Kristus: hans nåd och hans liv vara grunden och inspirationen för allt vad vi gör.

Inbjuden till bröllopsfesten

02/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jer. 1:4-10

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud,
jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde
vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera.

Andra läsningen
2 Tim. 4:1-5
Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.

Evangelium

Psalmisten säger:
Hela jorden lär känna vad du gör och alla folk får veta att du hjälper.
Låt oss därför lyssna till dagens heliga evangelium.

Matt. 22:1-14

Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.”

Predikan

Har du någon gång känt det som att du håller på att missa något riktigt viktigt eller roligt, som händer någon annanstans? Eller kanske har du fått en möjlighet, som var för god för att vara sann?

Jesu liknelse idag bjuder in oss att reflektera kring hurudant livet i Guds rike är. Som vanligt ska vi påminna oss om att liknelsens syfte är att väcka diskussion. Dess mål är inte att vara uttömmande i sig själv, utan den ska få oss att tänka. På samma not kan konstateras att liknelsen också därför definieras av att det är möjligt att höra den, utan att ta den till sig. Vår förståelse av en liknelse bygger på att vi försöker förstå den. Om vi inte gör det, så kommer den att gå förbi oss. Så klart är risken då också att vi går miste om dess lärdomar. Herren säger: ”Hör, du som har öron att höra med.” Matt 4:9

Denna liknelse inleds med att kungen bjuder in till bröllop för sin son. Jag tänker att vi först ska stanna upp och tänka på vad detta innebär. För det är lätt hänt att det går förbi oss vad ett kungligt bröllop egentligen handlar om. Det är en möjlighet utöver något som erbjuds gemene man. Det är en mycket generös inbjudan som går ut, till en fest av exceptionellt slag.

Därför är det så förbryllande då de inbjudna inte verkar bry sig i det. Varför i all världen skulle de välja något annat än att komma till festen? En gick till sina åkrar och en annan till sina affärer. Någon annan tog fast tjänarna och slog ihjäl dem! Liknelsen tycks helt absurd i detta skede – vad kan motivera sådant våld?

Det verkar som att liknelsen här talar om hur vi förhåller oss till Gud. Gud har gjort allt klart. Han har öppnat porten till sitt rike och bjudit in. Men människor bryr sig inte, ja en del blir till och med arga över att bli inbjudna. Förhåller vi oss så till Gud? Är värdsliga framgångar, det som åkrarna och affärerna symboliserar, viktigare än trons liv? Är pengar, makt och ära – om det sen är genom likes eller genom att jobba för mycket – högre upp på prioriteringslistan än Guds inbjudan till ett nytt liv?

För det är det som följer i liknelsen. Då festsalen äntligen fyllts av gäster, om än andra än de ursprungligen inbjudna, då möter vi en man utan bröllopskläder. Det lär ha varit så att värden på ett bröllop skulle förse sina gäster med en enkel festdräkt. Detta för att alla skulle vara lika på festen, så att ingen skulle stå ut ur mängden på grund av t.ex. rikedom.

Det verkar kanske som att mannen slunkit in på ett bananskal. Här är han, på en fest, utan den rätta dressen. Men då vi vet att kläderna fanns att iklä sig, då ändrar det på det hela. För nu ser vi inte en man som i okunskap eller oförmåga har kommit med fel kläder. Nej, vi verkar möta en man som valt att gå sin egen väg, fastän festens regler är tydliga och värden erbjudit en lämplig utstyrsel.

Bland de många som blivit inbjudna – både onda och goda, sådana som hade tro från förr och sådana som först börjar lära sig trons verklighet, alla slags människor – finns denna ena man, som utpekas i liknelsen på ett mycket dramatiskt sätt. Bröllopskläderna är en bild av det nya livet. Liksom den vita dopdräkten som vi har iklätts. Den samma som prästen bär under stolan och mässhaken. Den som delas av alla kristna. Den talar om att iklä sig något nytt. De många som blivit bjudna och iklätt sig festdräkten har förstått att festen inte kan vara en verklig fest, om inte alla håller sig till etiketten. Att bejaka den inbjudan man fått av Gud leder till att vi själva förnyas och förvandlas. Jag tror det är det som dräkten beskriver.

Inbjudan går ut, många kommer in, men bara den som låter sig förvandlas i enlighet med Guds vilja kommer att kunna ta emot den verkliga glädjen i att tro. Och den dräkt som Gud vill klä oss i är kärlekens dräkt. En dräkt som vi får ta emot av nåd. Att leva i Guds rike är att varje dag igen påminna sig om allt vi har tillgång till genom tron och dopet. Så kan vi klä oss i den rätta dräkten, låta våra tankar uppehåller sig vid sådant som är gott och kärleksfullt.

I första läsningen sade Jeremia att han är för ung för den tjänst Gud hade valt honom till. Men direkt i texten, liksom senare hos Paulus, uppmanas vi att hålla huvudet kallt och fullfölja vad Gud har sänt oss till. Gud söker människor som vågar säga ja. Människor som vågar tro att det gör en skillnad. Människor som tar på sig dräkten, så att festen kan börja. Det gör ingen skillnad om gästerna är unga eller gamla.

Kallelsen till Guds rike går ut, genom oss och genom många andra. Samtidigt tar vi själva emot den. Den kommer inte med något krav. Vi är välkomna. Gud vill anförtro sitt rike åt oss. Därför har han grundat sin kyrka. Men vad gör vi med inbjudan? Låter vi den sjunka ner bland olästa meddelanden i inkorgen? Eller skyndar vi att låta Gud ge oss sina gåvor, gåvor som förvandlar oss till något bättre?

Jesus säger att många är kallade, men få utvalda. Inte därför att Gud stänger dörren, utan för att många säger nej. Guds budskap till oss idag är att vi får komma som vi är, men samtidigt kommer han att föra oss vidare från det vi är idag. Det är en del av hans nåd, att han inte låter oss förbli.

Guds rike är den största rörelsen av godhet och sanning någonsin. Du är bjuden att vara med. Du kan komma med på tåget i denna stund. Och under resans gång får du erfara både nåden att få förlåtet allt som gått fel och nåden att förnyas till en sannare och mera kärleksfull människa.