Pröva dig själv! – Tolfte söndagen efter pingst – Nedervetil och Terjärv kyrka

Första läsningen
Jes. 2:12-18

Herren Sebaot har bestämt en dag
med dom över allt som är övermodigt
och stolt,
över allt som skjuter i höjden och yvs,
över alla Libanons cedrar,
de höga och mäktiga,
och alla Bashans ekar,
över alla höga berg
och alla mäktiga höjder,
över alla stolta torn
och alla branta murar,
över alla långfärdsskepp
och alla praktfulla fartyg.
Då skall människans stolthet kuvas,
hennes högmod kväsas.
Herren ensam triumferar
den dagen.
Avgudarna skall utplånas.

Andra läsningen
1 Joh. 1:8-2:2

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss.
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.

Evangelium
Matt. 23:1-12

Jesus talade till folket och sina lärjungar och sade: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan
Jesus går hårt åt folkets ledare i dagens text. Varför? För att deras självrannsakan brister. De har inte tänkt på varför de gör vad de gör och vad slutresultatet blir. De har klätt sig i sina vackraste kläder, krävt att bli vidtalade med sina fina titlar och gjort sken av att vara bättre än andra. Alla har ju så klart genomskådat det för länge sedan, men den som har makt: vare sig genom ställning, härkomst eller tillgångar, den behöver man vara aktsam med. “Det är nog enklast att bara låta dem hållas.”

Den som lever på det sättet är sällan en stor glädje att leva med och inte heller ger det någon särskilt stor glädje att åt en själv att leva så. Jesus säger att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, medan den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad. Det vill säga – om vi bygger våra liv på föreställningar om vår egen präktighet och fasader istället för kärlek och sanning, då kommer våra liv att se ut därefter. Kanske uppfyller vi någon slags mänsklig måttstock på framgång, men känner ändå att något avgörande saknas.

Att pröva sig själv är ju inte att vara hård med sig själv. Men det är att vara ärlig. Den som genomgår en svår period i livet behöver ofta vara aktsam i sin självprövning. Att pröva sig själv sker i kärlek och ömhet – inte så att man dömer sig själv. Utgångsläget för all prövning är sanningen, den som kyrkan bekänner att ytterst är förkroppsligad i Herren Jesus. Det vill säga en sanning som präglas av nåd och kärlek. Trons bild av det sanna kan aldrig skiljas från kärleken eller nåden.

Vi behöver pröva oss, rannsaka oss, om vi längtar efter sanna, kärleksfulla och goda liv. För sådana byggs inte på lögn och manipulation. Inte heller byggs sådana liv på vackra kläder eller ärevördiga titlar. Det handlar om något mera meningsfullt än så.

Den ödmjukhet som Jesus talar om i dagens evangelium handlar om ärlighet och självinsikt. Ingen av oss kan säga att vi aldrig gör fel eller att vi aldrig misstar oss. Däremot kan de främsta bland oss nog erkänna då de gjort bort sig. Det är inte alltid lätt, men för det godas skull behöver vi lära oss det.

Men evangelierna erbjuder oss en berättelse utöver vad vi behöver kunna. Nämligen den om vad Gud kan göra. Jesus kommer inte för att bli tjänad, utan för att tjäna. Han möter människor i deras svårigheter, han helar och uppmuntrar, han ger bröd åt de fattiga och råd åt dem som söker vishet. Därför gläder sig folket han möter. Han ger dem allt det som de skriftlärda inte lyckas med – för att han tjänar istället för att kräva att bli tjänad. Han går inte fram med en dold agenda att bli uppskattad och upphöjd, han väljer inte vem han umgås med i rädsla för hur det ska se ut och inte heller fattar han livsbeslut utgående från vilken image han får av det. Istället går han ut bland folket och tjänar, allihopa, var och en. Han tar in hos tullindrivare och låter prostituerade röra vid honom. Han erbjuder nåd.

Och det borde utmana oss. Vi som lever idag hör till de första generationerna av människor som måste ta olika minoriteter på allvar. Det är inte länge sedan som kvinnor inte ens fick rösta i val i detta land, det var 1906 som det blev lagligt. Slaveriet är till stor del utrotat enligt allmän åsikt, men samtidigt rapporterar FN om direkt slavhandel i Libyen. Och i Mauretanien uppskattas ännu omkring 20% av befolkningen vara förslavad – till stor del på grund av ras. I Finland blev diskriminering på grund av sexuell läggning olagligt så sent som 1995.

Då det kommer till oss själva så är det så lätt att låtsas som att allt är bra. Som att vi nog har allt under kontroll. Men vad händer om vi prövar oss själva? Vill vi verkligen ta t.ex. en sådan befolkningsgrupp som romernas rättigheter på allvar? Det var 1995 som de fick en tryggad ställning i vårt land – fastän de bott här i över 500 år, fastän de deltagit i försvaret av vårt land under krigen.

Kärlekens utmaning för oss är att inte förbli blinda för att det finns sådana bland oss som inte ges samma möjligheter som vi själva. Vår självrannsakan behöver söka efter blinda fläckar som dessa, om vi vill sträva efter liv i verklig kärlek. Annars riskerar det gå för oss som för fariseerna, att vi fortsätter klappa oss själva på axeln medan vi tillåter en grupp människor leva under ett tyst förtryck. Nu menar jag ju inte att alla ska gå ut och bli kämpar för romernas sak. Men det tål reflekteras över om det är så att vi binder, liksom fariseerna, tunga bördor som vi lägger på olika minoriteters axlar, på grund av vår rädsla för deras olikhet eller för vår egen ställning.

Och romerna är så klart inte den enda minoritetsgruppen vi har i vårt land. Vi har invandrare av många slag, minoriteter av religiösa slag, sådana som inte känner att de passar in i traditionella roller vad gäller sexualitet eller samliv. Vi som hör till majoriteten märker säkert snabbt då vi rannsakar oss själva och vårt agerande att det inte alltid är lätt att leva i kärlek till dem.

I allt detta söker lärjungen råd och vägledning hos Kristus. Vi ska inte låtsas som att det inte finns något problem. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Men vi ska inte heller låta problemen kvarstå. Synder ska bekännas. Kristus är nådig och god mot oss. Dessutom kallar han oss att som hans lärjungar hitta bättre sätt att leva då vi går ut i världen från denna gudstjänst. I Jesu namn och i hans kraft är det som församlingen går. Inte för att vi själva är så präktiga, men för att vi genom nåden kan vara ärliga med det vi ännu brister i. Det är en sådan ödmjukhet som leder till att Guds rike går framåt och människors liv kan förvandlas till det bättre genom Guds kärlek.