Brann inte våra hjärtan?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jona 2

Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån bad han till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd
och han svarade mig.
Ur dödsrikets inre steg mitt rop
och du hörde min röst.
Du slungade mig i djupet,
mitt i havet,
där strömmarna fångade mig.
Alla dina brottsjöar
slog samman över mitt huvud.
Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig.
Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe,
djupet fångade mig.
Sjögräs snärjdes kring mitt huvud
där nere vid bergens rötter.
Jag sjönk till det land vars portar
skulle reglas bakom mig för evigt.
Men du gav mig liv, o Herre,
min Gud,
och förde mig upp ur graven.
Då mina krafter sinade
vände jag mig till Herren.
Min bön nådde dig,
nådde ditt heliga tempel.
De som dyrkar falska gudar
överger sin trofaste hjälpare.
Men jag skall offra åt dig
under lovsång
och infria mina löften.
Räddningen kommer från Herren.
På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.

Evangelium
Luk. 24:13-35

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”
De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Predikan

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Det är ett av mina favoritord i Skrifterna, för det visar hur Kristi ande kan nå oss på djupet. Hur Herren förmår göra något i oss, som inget i världen kan jämföras med.

Detta med att vara brinnande är ändå en sak som jag tror många som tjänar i församlingen eller på andra ställen får kämpa med. För någon kanske den där ivern aldrig riktigt har infunnit sig, vilket kan vara något helt normalt. Rent genetiskt är inte alla av oss födda med samma kapacitet till iver som andra, det är ett faktum. Andra kanske har så mycket iver att det riskerar bli ett problem. Man behöver hitta ett sätt att hantera det, så man inte brinner ut. Någon av oss kanske ser många behov, som vi skulle vilja göra något åt, men tiden och krafterna räcker helt enkelt inte.

Det är välkänt inom coaching-sammanhang att vissa brinnande människor kan inspirera många andra att förändra sina liv och nå höjder de kanske inte skulle ha gjort annars. Men de riktigt stora reformatorerna och inspiratörerna är inte många. Det är helt enkelt omöjligt för alla att leva så som det kräver. Alla kan inte bli som kyrkans stora helgon, som lade åt sidan sin familj, sitt arbete och sina vänner för att helt och hållet följa Kristus. Men några får en sådan gåva, för att kunna inspirera andra. För oss mera normala kristna blir det i hög grad en fråga om att hitta ett sätt att tillsammans förverkliga det vi upplever att Kristus kallar oss till.

Ser vi till organisationsteoriernas värld igen, så lär vi oss att ju längre bort vi kommer från en karismatisk ledare, desto större är risken att de ursprungliga värderingarna glöms. En karismatisk ledare på ett företag kanske bygger något stort. Efter hand som företaget växer behöver också strukturer och metoder etableras. Snart finns risken att det är metoderna och strukturerna som bär företaget. Inte den ursprungliga visionen eller det egentliga uppdraget.

Vi kan så klart rikta samma kritiska blick mot oss själva. Om församlingens verksamhet talas om i termer av måste och borde, då signalerar det fort att det inte är den inre elden som driver, utan en bild av hur strukturen borde se ut. Om vi tänker att det viktiga är att vi följer en viss form, framom att vi söker Jesus då vi samlas, då faller vi i samma dike. Ingen form i sig själv är frälsande. Forskning i församlingsverksamhet verkar inte visa någon skillnad på om man är hög- eller lågkyrklig, om man samlas i kyrkor eller i tält – men det som gör en skillnad är närvaron. Finns där gemenskap med varandra och med Kristus? Det är en fråga som också biskopen uppmanar oss att meditera över i sin stiftsstrategi som han lät publicera några månader sedan. Boken är mycket lämplig att lyfta fram ikväll, eftersom den använder vandringen som bild för församlingens gemensamma liv.

För att ta oss vidare vill jag läsa vad som är dagens episteltext:

Apg 10:34-43

Petrus tog till orda: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus – han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom. Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”

Enligt texten gavs uppdraget att förkunna. Men för att förkunna Kristus behöver vi känna Kristus. Leva nära honom. Ingen verksamhet i sig, ingen strategi, kan förmedla en eld. Det är våra hjärtan som måste brinna för att det ska kunna hända. För ju längre bort från Jesu närvaro vi förirrar oss, desto större risk att formen blir viktigare än han själv.

De första kristna, då talar jag om de första apostlarna och de som följde dem under de första trehundra åren, var exceptionellt duktiga på att hålla lågan brinnande. De lät tron gå i arv från generation till generation, samtidigt som den spred sig i städer och byar omkring dem. Deras personliga överlåtelse till Kristus övertygade.

Många av oss lever idag i något av en kris av att traditionella kristna möten och gudstjänster har så få besökare. Och det som utmanar här är att vi kanske behöver se till oss själva: talar Kristus till oss så att våra hjärtan brinner? Låter vi honom? Ger vi honom tillfälle? Jag kan inte ge något recept för hur det ska gå till, för det är helt säkert mycket personligt hur det ser ut, men jag är säker på att en sådan eld inte kan finnas i oss om vi inte aktivt tänker på och jobbar för att förstå och förverkliga det som är Kristi vilja för vår omgivning.

Gud gör inte skillnad på människor, utan vill vara alla människors Herre. Uppståndelsebudskapet gäller hela mänskligheten, ja hela jorden. Om vi vill förkunna detta på ett övertygande sätt föreslår jag tre steg.

Det första steget är att godkänna att vi kanske alla har fastnat i formerna på något sätt. Vare sig vi gillar lovsångsmusiken eller medeltida kantater finns en risk att vi tänker att verktyget i sig är lösningen. Vi behöver inte bli kritiska och osäkra, men vi behöver söka ödmjuk ärlighet med oss själva.

Det andra steget är att förstå vår grundares vision. Om vi fokuserar på former eller enskilda ledare i församlingen kommer vi inte att kunna möta denna tids behov. Vi måste söka Jesu hjärta. Vad hos honom var det som satte Emmausvandrarnas hjärtan i brand?

Det tredje steget är att göra vårt allt för att ordna livet i enlighet med den vision vi finner. Vi uppmanas i Ordspråksboken att lita på Gud med hela vårt hjärta och att inte tänka att vi själva kan förstå hur saker och ting ska ordnas. Hjärtat, bevara det, låt Jesus sköta om det, bjud in honom att fylla det med hans eld.

Nu går vi snart in i väntan på pingst. Traditionellt har kyrkan efter påskfesten börjat förbereda sig för livet i Anden. Vad är den förberedelsen?

Att älska Gud av hela sitt hjärta. Det kan inte finnas någon annan strävan som rotar oss i den ödmjukhet vi behöver för att förändras. Det kan inte finnas någon annan strävan som kan fästa vår uppmärksamhet vid Herren, Kristus. Där som din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Då vi söker Gud på det sättet, då når vi ödmjukheten att se oss själva för vad vi är, både på gott och ont. Då kan vi bli frimodiga att söka Guds vilja också då den för oss på andra vägar än de vi själva tänkt. Vi blir frälsta, räddade, från att behöva låtsas, från att behöva veta allt, från att tro att vi bär det ansvar som hör till Gud. Guds nåd innebär alltid att han agerar i våra liv, han förändrar oss, för oss vidare, förnyar oss.

Att kunna söka Gud på detta sätt kräver att vi låter vardagen se ut enligt det. Vi behöver långa promenader där vi kan samtala med Herren. Vi behöver gemenskap där vi kan diskutera trosfrågor. Vi behöver stunder av tillbedjan och undervisning. Vi behöver rutiner och former. Men dessa ska komma som en följd av kärleken till Kristus, inte som det första. Herren är viktigare än formen. Det är en tröst för en pastor som hoppar över predikopsalmen på påskdagen och det är en utmaning för oss att minnas vad som är viktigast.

Så låt oss enas i att söka Guds vilja. Jesus Kristus som har dött för våra synder och besegrat ondskans makt kallar oss in i sitt nya liv. Först då vi möter honom och lyssnar på honom kan våra hjärtan bli verkligt brinnande.

Törsten är släckt, vi öser ur frälsningens källa

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Episteltexten
1 Kor. 15:1-8 (9-10) 11

Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.
(Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig).
Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

Evangelium
Luk. 24:1-12
Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Predikan

Jag vill idag se den tomma gravens betydelse med hjälp av tre bilder. Hämtade ur de traditionella påsknattsläsningarna. Läser man alla är det sju stycken. Ett heligt tal. Alla läsningar har sin egen särart, men visar på hur Gud genom Kristi uppståndelse har fullbordat sina löften.

De läsningar jag har valt för oss handlar om vattnet. Under skärtorsdag och långfredag har jag predikat utgående från törsten. Idag är törsten släckt. Kristus är uppstånden och världen är inte längre den plats den var innan. Nu öser vi jublande ur frälsningen vattenkällor, som Jesaja profeterade att vi skulle. I vår värld är nu en källa till evigt liv, som har visat sig pålitlig till och med genom döden. Det är Herren Jesus Kristus, dödens överman och livets mästare.

Liksom vi hörde på palmsöndagen, så har han kommit till oss. Vi har inte behövt söka honom någonstans långt borta, utan han har kommit hit till jorden. Likaså behöver inte vi söka hans hjälp någonstans långt borta. Han bor i våra hjärtan genom tron och genom dopet. Vi kan höra hans röst. Här, hos oss, finns frälsningens källa, för Gud vill inte vara långt borta från sin mänsklighet, utan nära oss.

Den som kan sin Bibel minns också den första psaltarpsalmens budskap, där den rättfärdiga är som ett träd som lever nära vattnet. Vi lyssnar till Guds ord och lär av det och så bär vi rik frukt. Vattnet, Guds ord, ger oss den näring vi behöver. Detta är en återkommande bild i Skrifterna.

Den andra bilden anknyter till dopet. Då Israels folk gick igenom Röda havet förde Gud dem från slaveri till frihet. Gud har nu, genom Jesu uppståndelse, fört oss från slaveri till frihet. Det som händer i dopet är att vi symboliskt går igenom vattnet och lämnar slaveriet bakom oss. Vilket slaveri? Då vi talar om uppståndelsen talar vi om slaveriet under synden. Att vi väljer sådant som är dåligt för oss själva och vår omgivning. Påskens budskap är att Jesus har besegrat den andliga makten, ondskan själv, och visat oss en väg att följa honom på vägen mot det himmelska. Vi är som Israels folk, som går genom de delade vattenmassorna.

Vad innebär det i praktiken? Genom att bli Jesu lärjungar – sådana som lär sig av honom, som är livets mästare – kan vi finna en väg genom livet som för mot kärlek och mening. Samtidigt lär vi oss vad det verkligt viktiga i livet är.

Bilden med Röda havet påminner oss också om något väldigt viktigt i den kristna tron. Nämligen att vi ska ta alla med oss. Lämna ingen i Egyptens slaveri, utan ta alla med på färden. Rent konkret menar jag, lämna ingen utanför dopets nåd, låt alla höra om att det finns frihet från det som binder oss.

Den tredje bilden handlar om målet. Den första bilden ger löftet att det finns en källa till räddning och glädje i denna tid, Gud har gett oss den. Den andra bilden handlar om att Guds folk, de som öser ur den källan, är ett folk som vandrar från slaveri till frihet. Den tredje bilden är hämtad ur Uppenbarelsebokens kapitel 22. Där strömmar en flod som av kristall genom den heliga staden som ska komma från himlen. Igen en bild av hur Gud kommer till oss med sin frälsning. Han ska rädda hela världen och vi är hans medarbetare på den vägen. Då han är klar med sitt verk ska den ursprungliga skapelsen, den som var en vacker trädgård, kompletteras med en gyllene stad där frälsningens och livets vatten strömmar.

Vad betyder det? Det betyder att Guds församling, det är vi alla, inte bara får tröst i denna tid. Vi är också på väg mot något gott och strålande. Vi har inte ett hopp som begränsas till den här världen, utan ett hopp som räcker för evigheten. Trons gåva är inte bara för denna värld, utan också för den som ska komma. Vi tror att alla människor ska uppstå till att möta Gud vid den yttersta dagen. Liksom Kristus uppstod som den förste av många, ska också vi göra det. Och då ska vi få se Guds helighet, glädje och frid fullkomnad. Bilden med den heliga staden med livets vatten i mitten beskriver för oss hur Gud vill att livet ska vara ordnat. Hans livgivande ord ska vara i centrum för allt, så att ingen ska behöva välja det onda igen.

Det är tre bilder som kanske kräver lite tankearbete av oss. Men det hela går att summera ganska slagkraftigt: Den uppståndne Jesus har besegrat döden, gett sig själv för vår skull, besegrat det ondas makt och erbjuder den segern åt oss. Av sin kärlek har han gjort sig själv tillgänglig för oss alla, vi får ösa ur frälsningens källa. Av sin nåd har han befriat oss från syndens välde, vi får gå genom vattnen från slaveri till frihet. I sin godhet har han planerat en ännu bättre framtid än något vi kan se idag, vi får vara hans medarbetare tills det fullkomnas.

I Jesus har vi alltså befrielse från allt som har gått fel innan, tillgång till hjälp och tröst för idag, och hopp om en bättre framtid. Följ med på vägen! Det är en väg som besegrar till och med döden. Den som leder oss har redan gjort det.

Jag törstar, alltså finns hopp

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Predikan föregicks av långfredagens läsning ur Kristi lidandes historia.

Predikan

”Jag törstar”, godhetens Herre, han som i allt agerat i kärlek, ber om något att dricka vid sitt lidande. Man ger honom ättikvin. Det förblir oklart om det var odrickbart, ett ytterligare slag mot den milde. Kanske var det en utspädd dryck, något som soldaterna hade till handa för sin egen skull. I så fall en välgärning.

Men Frälsaren törstar. Rent fysiskt, av ansträngningen på grund av allt som hänt under dagen. Men kanske lika mycket efter att få fullborda det verk han är mitt i. Till näst säger han, enligt Johannes: ”Det är fullbordat.”

Sådan är Guds längtan efter frid, att han inte viker undan korsets plågor. Istället går han rakt mot dem. Han låter sig födas och leva på mänskliga villkor. Då han inte undviker det onda visar han oss kärlekens väg. Aktläsningarnas budskap förmedlar oss hur han under en kort tid möter svek, lidande, motstånd, våld, likgiltighet och ondska. Kristi lott är lik vår egen. Då kyrkan säger att han delar våra bördor och tar på sig våra sjukdomar är det för att vi ser honom göra det. Som de tidiga apostlarna skrev: Vi har sett det och rört vid det med våra egna händer.

Jesu lidandesväg är för vår skull och för Gud Faderns ära. Genom att inte undvika det svåra, utan möta det, visar han kärlekens väg. Då Guds godhet förverkligas i världen möter den motstånd. Den goda skapargåvan bryts av sjukdom och olyckor. Kärleken till nästan prövas av avund och ilska. Villigheten till tjänst av trötthet och stress. Genom att gå allt detta till mötes och besegra det, visar Kristus på himmelrikets väg. Men inte bara det. Han har förkunnat för oss att hans kropp och blod ska ges för vår förlåtelse, för våra synders skull.

Den som lever törstar. Söker efter livets vatten. Så söker också vi efter det goda och livgivande i denna tid. Det är människans lott att törsta. Den som dricker det vatten Kristus ger, ur hans inre ska komma strömmar av levande vatten (Joh 4:14). Vad är detta vatten? En längtan efter helighet? Kanske ett möte med Jesus själv? Klart är att då det goda söker sin väg i vår värld kommer det att möta motstånd. Det yttersta goda, Gud själv, får möta ondskans yttersta vapen, döden. Och också vi, i vår törst, får möta hinder.

Det är ett faktum att vi själva bär spår av det syndafall som mänskligheten lider under. Den förste människan, Adam, gavs alla möjligheter att leva väl i Guds skapelse. Men oberoende av religiös övertygelse måste vi konstatera att människan inte alltid lever väl. Vi förbrukar naturens resurser, vi ser ner på varandra, vi utnyttjar andras svaghet för egen vinning. Mycket av det vi ser i världen får oss att ropa ut: ”Jag törstar! När Herre ska ditt verk fullbordas? När får vi se den framtid där alla tårar torkas bort?”

Kanske riktas vår törst fel ibland. Vi vänder oss till sådana källor som inte släcker törsten. Till sociala medier, till jakten efter meningslöst godkännande av människor vi inte känner. Till alkoholen, som en flykt från det svåra, som ett sätt att ta udden av livets motgångar. Till andra människor, i värsta fall med ett spår av brustna människorelationer efter oss. Jesus säger: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen, men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta”.

Idag ser vi honom fäst vid ett kors. I kärlekens tjänst för världen. Den samma kärlek som drev honom att lova oss ett vatten som släcker all törst tar sig också uttryck i en kärlek som lider all motgång. Idag har ondskan makten, för en stund. Och det utmanar oss att förstå vårt eget liv i ett nytt ljus. Är det såhär det ser ut då man har sann kärlek? Kan vi följa vår Herre på en sådan väg?

Men, om kärleken väcks i oss, då kanske vi främst ser honom. Vårt egna blir mindre och han blir större. ”O vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskat som han.” Psalmverser som jag lärt mig utantill i skolan, vars löften gäller oss alla. Inte ens korset får honom att tveka. Han har ett uppdrag att fullborda. Han ska återställa det som gick förlorat i Adam. En ny mänsklighet ska födas, en som erbjuds en väg tillbaka till Gud. Och idag står korset som ett tecken – på världens fallenhet, men främst på Guds kärleks väldighet.

Idag skådar vi den ende som kan mätta vår törst. Han kan det, för han har själv törstat. Han har själv lidit. Han har själv blivit bedragen. Han är en trovärdig Herre, en som inte är rädd att gå hela vägen för sitt folk. Det är sorgens dag, för det vi skådar tecknar världens grymhet. Men det är också det spirande hoppets dag, för ändå har tron inte helt slocknat. Vi törstar, liksom vår Herre. Och så länge vi törstar, lever vi.

Vi törstar, vi längtar, liksom vår Herre

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Innan predikan lästes första akten ur Kristi lidandes historia, om den första nattvarden.

Predikan

”Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er”. Herrens kärlek till lärjungarna och i förlängningen till oss alla, är påtaglig. Måltiden är en meningsfull plats, där vår kärlek till varandra blir synlig. Att inta mat och dryck är en nödvändighet för alla människor, men en god måltid förmedlar också andlig näring.

Guds är törsten, var rubriken på tidskriften Pilgrims 30-års jubileumsnummer. Den innehöll texter om längtan, om vad det är att vara en törstande varelse. Törsten håller oss vid liv. Utan törst söker vi inte vattnet. Utan törst stannar vi i vår tillväxt. Allt levande törstar, i någon mening. Ett träds rötter skjuter allt djupare. En hjort längtar efter vatten. Men hurudan är den andliga törsten? En människa som växer andligt längtar efter det vattendrag där friskt vatten strömmar. Den som längtar efter det gudomliga låter sina rötter sjunka allt djupare och djupare.

Men det är inte bara vi som törstar. Också Gud saknar något. Han saknar oss. Det är inte bara ett retoriskt knep att säga att Kristus älskar oss som han älskade sina lärjungar. För så länge vi är som den förlorade sonen, står vår himmelske Fader ständigt på utkik efter vår hemkomst. Det finns inget Gud längtar efter så mycket som att få omfamna oss och välkomna oss hem. Gud sitter inte i sitt himmelska tempel bakom låsta dörrar och är besviken på oss, som så många gånger överger honom trots våra dyra löften. Nej, hans törst efter gemenskap med oss driver honom att göra det mänskligt sett omöjliga. Först är det måltiden, där han skrattar och gråter med oss. Sedan är det tjänsten för världen, den som ikväll endast skymtar då han säger att hans korsfästelse är nära eller då Judas lämnar måltiden och det är natt.

Det är inrotat i många av oss en oförmåga att ta till sig en villkorslös kärlek, att kunna lita på en kärlek som innebär att Jesus tvättar fötterna också på den som ska förråda honom. Men ändå gäller törstens lag. Den som lever törstar. Och också vi törstar efter mening, hopp och kärlek. I gemenskap med Kristus, då vi blir hans lärjungar, då finner vi svar på vår törst. Den som dricker av det vatten han ger oss skall aldrig någonsin törsta. (Joh 4:13) Men vågar vi tro det? Älskar han mig verkligen fastän jag har svikit? Är det tryggt att söka svar på min törst hos honom?

Så ofta känns det som om Gud inte skulle vilja ha oss. Som om allt är förlorat och livet förlorat sin mening. Men Kristi kyrka förkunnar alltjämt att bordets gemenskap är för den som längtar efter gemenskap med Gud. Hans kropp blir utgiven för oss, inte efter att vi har löst alla problemen, utan sådana som vi är. Hans blod utgjuts för oss, inte då vi har gjort oss själva älskvärda, utan oberoende av vad vi har gjort. Nådens bord är öppet för den som törstar. Det är en rätt förberedelse, som Luther säger, att man vet att det inte beror på ens egen präktighet, utan på Guds nåd.

Därför ska vi tillåta den andliga törsten: den efter gemenskap, den efter fördjupning, den efter frid, den efter Gud själv. Här är en källa med friskt vatten, där rötterna kan gå djupt. Här är svalka och vila då solens ljus blivit tryckande hett. Här bjuder Kristus oss till sitt bord: ”Jag har längtat mycket”, säger han, efter att få dela denna måltid. Brödet och vinet, hans kropp och blod, det är hans kärleks gåva. Vi får möta vår Herre kring bordet och sedan får vi följa honom ut i världen, då han går för att tjäna den.

Guds härlighet kommer till oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 50:4-10

Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

ELLER

Sak. 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
Fil. 2:5-11
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Joh. 12:12-24

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) Alla de som hade varit med honom när han kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda vittnade om detta. När folk hörde att han hade gjort detta tecken drog de ut för att möta honom. Men fariseerna sade till varandra: ”Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom.”
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”

Predikan

Idag följer vi Jesus på samma väg som då vi firar första advent. Det är inte en obetydlig sak. Alla de stora kristna högtiderna handlar om att Gud kommer till oss. En kristens uppgift är inte att ordna upp sitt liv, leva heligt och förtjänandes Guds kärlek – så att vi sedan ska kunna gå möta Gud. Nej, Gud kommer till oss. Han är den förste att visa sin kärlek, allt vad vi gör för trons skull är sådant som följer – inte krav för att få ta emot hans kärlek.

Då Jesus idag kommer till Jerusalem vill jag lyfta fram två perspektiv från Gamla testamentet, för att fylla ut den bild vi har i övrigt. Den första är Hesekiel 10 och 11, där det berättas om hur Guds härlighet lämnar templet. Stället är starkt med bildspråk, men summan av det hela är att Gud lämnar templet på grund av att det blivit en plats för avgudadyrkan. I Hesekiels syn går Guds härlighet ut mot öster, samtidigt som han får ta emot domsord över Israel. Denna bild innehåller dock också löftet, som många av oss känner till, att Gud ska ta ifrån sitt folk hjärtat av sten och istället ge oss ett hjärta av kött.

Hesekiels ord hör samman med palmsöndagens evangelium, eftersom Jesus nu enligt evangelisten Matteus träder in i Jerusalem från öster. Efter att Jesus kommit in i staden, beskriver Matteus hur Jesus går till templet och välter omkull borden för dem som säljer duvor att offras där inne. Han sade: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.” Åtminstone så som Matteus förmedlar händelserna i dagens evangelium verkar det alltså tydligt att Jesus nu sätter i verket det löfte som Hesekiel fick ta emot.

Det för oss till det andra perspektivet från Gamla testamentet som jag tänkt lyfta fram. Det handlar om palmbladen och intåget. Palmbladen och mantlarna är bilder som används då kungar rider in i städer. Ett exempel finns då Salomo blir krönt, men jag tänker väl att det förmodligen också hörde till saken vid andra festliga inträden. Israels kungar, som t.ex. kung David, trädde in i städerna med stora festtåg med många människor. De red på fina hästar eller kom med vagnar. Bibelordet i Sakarja kontrasterar Jesu ankomst på ett avgörande sätt. Här är tydligt en kung som träder in i staden. Folket jublar, lägger ner mantlar och viftar med palmblad. Men han kommer ridande på en åsna. Ett enkelt djur, inte ett djur som är menat att dra till sig uppmärksamheten.

Så ser vi alltså hur hjärtat av kött ser ut i praktiken. Nu, då profetorden blir uppfyllda: då stenhjärtat byts ut mot mjuka och levande hjärtan, då Guds härlighet kommer till oss för att åter göra templet till en plats av tillbedjan – då är det under enkla och ödmjuka former. Så ser det sant mänskliga ut. De liv vi lever, lever vi i det vardagliga. Där är också Kristus med oss. Inte som en härskare som kommer med pompa och ståt, utan på samma nivå som vi vanliga människor.

Så kan vi komma till det som våra texter talar om närmare. Det finns två alternativ till den första läsningen idag. Och det första alternativet handlar om att Gud har gett sin tjänare en lärjunges tunga. Det är ett ord om Kristus, men också om hans efterföljare. En lärjunges tunga verkar så att den trötte inges nytt mod. Liksom i läsningen om att ha Kristi sinnelag signalerar den på vilket sätt Guds rike förverkligas. Guds rike är ett hoppets rike, ett rike som handlar om ljus i mörker, om liv som svar på död, om vetekornet som ger rik skörd. Så kallas vi in i livet med Kristus, att bli hans lärjungar och leva det nya livet. Vi kallas att följa honom, då han renar templet från avgudadyrkan, då han anklagas av världsliga makter, då han lider på sin korsväg – men också i hans uppståndelses kraft. Liksom vår Herre kallas vi att dö från vårt egna, för att leva för Guds rättfärdighet.

Ordet från Jesaja är klart profetiskt. Det beskriver händelserna kring korsfästelsen, hur Jesus tillåter det onda att ha makten över hans kropp. Men vem kan verkligen ha en sådan makt över Herrens utvalda? Kan något skilja honom från Guds kärlek och liv? Hans lydnad, också i motgången, blir vägen till härlighet. Gud upphöjer honom, inte för hans världsliga prakts skull, utan för hans kärleks och ödmjukhets skull.

Så kallas också vi att inte ha blicken fäst vid sådant som kan anses stort och häftigt här i världen. Utan ha den fäst vid Jesus, som är vår förebild. Han visar oss vikten av lydnad, dvs att följa Guds vilja. Han visar oss vikten av ödmjukhet, att vi inte söker det dyra och prestigefyllda för sin egen skull. Han visar oss vikten av kärlek, att vi fattar beslut som är till andras bästa. Så förverkligas Guds vilja, den fred som också Sakarja förkunnar för folken. Genom det som Jesus gör, då han möter världens ondska på korset. Genom hans församling, då vi följer honom. Märk igen, inte så att vi måste göra det för att förtjäna hans kärlek, men så att vi väljer det liv han kallar oss in i för världens skull.

I dagens evangelium förmedlar evangelisten Johannes Jesu ord om vetekornet. Tidigare har Jesus talat om templet. Om hur han ska bygga upp det igen på tre dagar efter att det rivits ner. Här ser vi hur Jesus tänker fullkomna det som profeterna talat om. Guds härlighet, den som har flyttat ut från templet och lämnat Jerusalem. Den kommer åter då Jesus rider in i staden i ödmjukhet. Folket har glömt hur Guds härlighet ser ut, förväxlat den med sådant som man köpa för pengar. Men i sitt lidande kommer Jesus att öppna en ny väg till Gud: hjärtats väg. Då Guds härlighet kommer tillbaka till Jerusalem är Guds plan inte att flytta in i templet igen, utan att göra sig en boning i människohjärtat. Jesus är den första och den främsta. Han går den fullkomliga lydnadens väg och tar så på sig straffet för allt det onda som mänskligheten åstadkommit. Genom sin seger över döden visar han sin egen gudomlighet och därmed bekräftar han sitt budskap. Vi får tillhöra honom. Vi får kalla honom mästare, lärare, broder och vän. Det nya liv han fört in i världen tillhör oss, för så har han lovat.

Jag är livets bröd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 8:2-3

Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna, något som varken du själv eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.

Andra läsningen
1 Kor. 10:1-6

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.

Evangelium
Joh. 6:1-15

Jesus for över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.
När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.
Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Predikan

Det händer så mycket i dagens evangelium. Man liksom känner folkets iver och nyfikenhet över Jesu arbete bland dem. De följer honom till andra sidan sjön. De dras till honom. Varför det? Jo, för att han ser dem och möter dem. Han tjänar dem. Märkte ni den där sista meningen, då folket skulle göra honom till kung, då drog han sig undan. Det är inte det han söker. Inte världslig makt, inte sådant som är stort och pråligt. Han söker sådant med ett mycket djupare värde: att få dela bröd med en hungrig och att få förkunna Guds kärlek över folket.

I Johannesevangeliets sjätte kapitel, några verser framåt från dagens evangelium, ges en förklaring till detta vi har hört i dagens läsningar. Jesus säger till lärjungarna att de söker honom för att de fick äta av bröden och bli mätta, men sedan undervisar han dem och säger: ”arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består för evigt och som Människosonen ska ge er.” Lärjungarna diskuterar detta vidare med Jesus, varpå vi når en av Jesu utläggningar över mannat i öknen: ”Jag säger er sanningen: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, det är min Far som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Då sade de till honom: ”Herre, ge oss alltid det brödet!” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.”

Detta handlar om vårt inre tillstånd. Den hunger vi ska tänka på här är inte hungern efter bröd, utan hungern efter pengar, makt, andras uppmärksamhet och kroppar. Ett av fastetidens viktigaste budskap, då vi fastar från mat särskilt, är att dessa begär inte ska få styra oss och våra livsbeslut. Därför sätter vi i fastan åt sidan sådant som i sig kan vara gott. Det är en skola i att lära sig frihet från det som binder oss. För hur fria är vi, om vi inte förmår säga nej till våra begär? Fastetidens budskap är inte att vi ska se ner på oss själva och våra behov, utan att det finns något ännu viktigare än det som våra blickar så ofta fastnar vid, nämligen Guds kärlek till oss. Och denna kärlek har kommit ner till oss från himlen, för att mätta den djupaste hungern av alla, för att ge oss frid. Och han är Människosonen, Jesus Kristus, och den som tror på honom kommer aldrig att hungra eller törsta i denna värld.

Jag vill ge ett personligt exempel, som kanske kan öppna upp för vad detta betyder i praktiken. Några år innan vi flyttade upp till Österbotten blev min hustru tvungen att ringa ambulansen då jag plötsligt förlorade kontroll över min kropp. Det var neurologiska symtom – jag kunde inte tala och förlorade kontrollen över händer och fötter. Jag lider av ett migränliknande tillstånd ganska många dagar i månaden, så i sig var hjärnans beslut att gå egna vägar inget nytt. Men så klart fanns där en misstanke om att något allvarligare kunde vara på gång. Men det enda jag minns från hela den färden, från det att jag lades i ambulansen tills jag slapp hem till natten, är frid. Dagarna innan hade jag läst herdepsalmen (Ps 23) ganska intensivt och jag minns hur dess ord ljöd i mitt sinne: ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont”, ”Han ger liv åt min själ” och ”Godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar”.

I Guds ord finns en sådan kraft med vilken vi förmår gå igenom många svårigheter. Då Jesus kallar sig själv livets bröd och undervisar oss (i ord och handling) om att söka det andliga livet istället för det som är stort i världens ögon, då kallar han in oss i ett liv av frid och glädje. Inte så att vi befrias från denna världs lagbundenheter och brustenhet, vi kommer nog att utsättas för prövningar och svårigheter. Men så att vi får del i något som ger hopp också då vandringen går genom svåra passager. Och han kallar oss att se till honom, som är den andliga klippan som vår andra läsning talar om. Då vi har blicken fäst vid honom förlorar döden sin makt över oss – då blir det som skriftordet säger: ”Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus” (Rom 8:39). Det är då vi övertygas av detta som våra sinnen också kan förnyas, så att vi kan förhålla oss till begären på ett nytt sätt. Då vi är djupt rotade i den kärlek som kommer från Gud kommer det som frestar oss eller lockar oss i världen att kännas allt mera maktlöst.

Idag får vi en tydlig påminnelse om det andliga brödet, då vi samlas till nattvarden. Här får vi med våra egna kroppar möta Herren själv och ta emot hans gåva. Nattvarden dukas fram som en levande verklighet – här tar vi del i den enda färdkost som är avgörande för den kristnes resa. Här möter vi Gud själv och tar del i hans nåd. Här påminns vi om vem det ytterst sett handlar om och om hans goda vilja för sitt folk. Han regerar inte i det kungliga, utan han lär oss att tjäna, att dela bröd och vin och att vandra med blicken fäst på honom. Då får vi ta emot det andliga brödet, det bröd som ger världen liv.

Trons frö växer i det fördolda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hes. 33:10–16

Herrens ord kom till profeten:
Människa! Säg till israeliterna: Ni frågar: ”Hur skall vi kunna leva, då våra brott och synder tynger oss och får oss att tyna bort?” Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö?
Människa! Säg till dina landsmän: Om den rättfärdige gör något brottsligt kan hans rättfärdighet inte rädda honom. Upphör den gudlöse med sin gudlöshet leder den inte till hans fall. Börjar den rättfärdige synda räcker inte hans rättfärdighet för att han skall få leva. Om jag säger till den rättfärdige: ”Du skall leva” och han förlitar sig på sin rättfärdighet och handlar orätt, skall alla hans rättfärdiga gärningar vara glömda. Han skall dö för den orätt han gjort. Och om jag säger till den gudlöse: ”Ditt straff är döden” och han upphör att synda och handlar rätt och rättfärdigt – återlämnar vad han tagit i pant, återställer vad han plundrat, håller sig till livets bud och undviker att handla orätt – då skall han få leva. Han skall inte dö. Alla synder han har begått skall vara glömda. Han har handlat rätt och rättfärdigt. Han skall leva.

Andra läsningen
Kol. 3:12–17

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Evangelium
Matt. 13:24–30

Jesus lät dem höra en annan liknelse: ”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.’”

Predikan

Vi har idag tre texter, tre inblickar i Guds folks historia som är i stark samklang med varandra. Kanske kan man till och med säga att i exceptionellt stor samklang med varandra. Det är inte alltid som det i läsningarna hittas en tydlig röd tråd och särskilt inte flera parallella sådana, som idag. Vad säger detta om dagens tema och texter? Jo, det säger att här är något av den gudomliga visheten mycket tydlig. De frågor som lyfts upp genom dagens läsningar är sådana som måste anses som viktiga och tydliga, med tanke på vad som är eftersträvansvärt i det kristna livet.

Det som Kristi liknelse handlar om är nåd. Vår nåd mot varandra och Guds nåd mot oss. Det är en nåd att Gud inte fäller domen och utlyser skördetid innan åkern har mognat. Bilden fungerar i två bemärkelser: vi kan se det som att det växer ogräs i vårt livs åker. Eller som att Jesus talar om sin kyrka, att det bland oss finns sådant som är osunt, fastän vi inte med säkerhet kan veta vad det är. Oberoende kallar bilden oss att tacka Gud för hans nåd, att vi inte behöver frukta att han dömer i förtid. Han vet när nådens tid är inne. Och den kallar oss att tacka Gud för hans nåd, att också det onda som har slagit rot i oss skall ryckas bort då tiden är inne.

Därför inbjuder liknelsen också till att vara nådiga med varandra. Märk väl, inte att leva gränslöst i en tid som präglas av syndens konsekvenser. Nåd är inte att ignorera det onda eller begångna misstag. Vi behöver alltid vara beredda att sätta upp gränser för vad vi tillåter och förmår. Nåden innebär däremot att man inte använder det onda som ett vapen mot den andra. Vi går inte fram till någon, pekar på ogräset i dennes liv och rycker upp. För då riskerar vi förstöra där vi går fram. Men vi behöver ha former, lagar och regler som begränsar ogräsets spridning. Som ett exempel kunde man ta, att om någon sprider rykten om en annan, så behöver vi göra vad vi kan för att begränsa ryktesspridningen. Men om vi utan vishet konfronterar den som sprider rykten, riskerar vi kanske bara hälla vatten på kvarnhjulet och själva bli offer. Det finns alltså en avvägning att göra: vilka gränser måste vi sätta för att bevara det goda vi har och vilka åtgärder kan vi göra utan att förvärra situationen.

Israeliterna frågade sig hur de kan leva då deras brott och synder tynger dem så. Jag vet inte om det är en fråga människan idag ställer sig hemskt ofta. Samtidigt tror jag att ingen av oss lever utan att något tynger vårt samvete stundvis. Gamla misstag, medvetna felgärningar, olyckliga omständigheter – mycket sådant bär vi alla med oss. Då är Guds nåd ett bra utgångsläge. Jesu liknelse lär oss att sådant kommer att finnas i alla gemenskaper, det är också en av grunderna till kyrkans gemenskap. Gud dömer inte innan den rätta tiden är inne. Dessutom vet vi att Gud ser i nåd till dem som vänder sig till Kristus i tro. Då vi följer honom på livets väg, får vi lita på att han har vår vandring i sina händer. Han ser helhetsbilden och vet den rätta stunden att rycka upp det onda ur våra livsåkrar.

Men det finns en mera praktisk aspekt till dessa texter också. Den första läsningen lär oss att den gudlöse kan omvända sig och den rättfärdiga kan falla. Vi lär oss att mänsklighet inte är ett statiskt tillstånd, utan dynamiskt. Vi lever. Livet för med sig olika tider. Ibland tynger det mörka och svåra oss under vad som känns som allt för långa tider. Andra tider i livet går vi med lätthet till skola eller arbete. Våra omständigheter, våra val och vår tro lever och förändras genom allt detta.

Den andra läsningen ger vägledning för hur vi ska hantera dessa olika tider och omständigheter. Ordet handlar om hur vi ska se på varandra. Om vikten av att inte döma förhastat eller avvisa den andra utan orsak. Vi ska sträva efter medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Vi ska leva i förlåtelse. Igen, inte i blind acceptans av det onda, men i nåd. Liksom vi har tagit emot förlåtelse från Gud, ska vi ge förlåtelse åt varandra.

Det blir som en bild av oss alla på gemensam vandring genom livet. Några har kommit långt, andra kortare. Vandringen för oss till olika platser och tider: Någon har vandrat i det andliga livet, medan andra fokuserat på det praktiska arbetet. Någon har sökt äventyr, medan andra har byggt trygghet. Någon har ställt många frågor, medan andra har låtit livet lära dem i dess egen takt. I dessa olika livsvandringar är ingen enbart ond eller enbart god. Vi är alla på väg. Därför krävs stor ödmjukhet att se och förstå varandra.

Vi är, kanske något slarvigt uttryckt, i olika stadier av livsvandringen, den andliga resan. Och ingen av oss kan för egen del bedöma hur långt vi har kvar. Vi kommer endera att döma oss själva för hårt eller upphöja oss själva för frimodigt. Vi ska inte ta på oss uppdraget att dra gränser mellan rättfärdiga och orättfärdiga, för i vår begränsade uppfattning av verkligheten kan vi helt enkelt inte lyckas. Vi har hört att det alltid är möjligt att omvända sig. Idag kan vem som helst välja det goda livet som Jesu efterföljare. Den som kom hit syndare, kan gå härifrån helig för Jesu skull. Dessa hjärtats hemligheter känner enbart Gud till. Trons frö växer i det fördolda.

Därför är det så viktigt att vi överlåter domen åt Gud. Vi kan styra våra egna liv utgående från den vishet vi samlat på oss och som vi fått av Gud. Vi kan lägga upp regler och gränser för hur vi vill leva. Men i mötet med den andra behöver vi alltid ha nådens blick. En blick som är öppen för möjligheten att idag är den dag då Herren befriar från bördor, då ogräset varsamt skiljs ut av mästarens hand, då livet får en ny början och vandringen fortsätter i riktning mot Guds rike. Det är nådens verklighet. Nådens mått och tidpunkt är ofattbar för oss, endast Gud kan förstå och känna dess hemligheter. Låt oss därför sträva till ödmjukhet inför varandra och förtröstan på Guds godhet. Med en sådan strävan och förtröstan ska också vår livsvandring föra oss på fullkomlighetens väg – den väg som leder till Guds rike, hoppets och kärlekens rike.

Jesu namn är frälsning, kallelse och beskydd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 6:22-27

Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och
beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Andra läsningen
Apg. 4:8-12
Petrus fylldes av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Evangelium
Luk. 2:21
När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Predikan

Namnet Jesus har en djup teologisk innebörd, vilket är något som kristna genom tiderna har mediterat och reflekterat över. Namnet betyder att Herren frälser och anknyter till namnet Josua i hebreiskan. Redan här öppnas en tankegång för oss som som kopplar namnet till Guds frälsningsplan genom tiderna. Liksom Josua litade på Herrens löfte då han steg in i det nya landet, blir Jesus bilden av det det liv som är helt i förtröstan på Gud.

Josef fick av ängeln budskapet att han ska ge barnet namnet Jesus, för att han ska rädda folket från sina synder. Också detta ord anknyter till idén att Jesus namn inte bara är ett namn, utan det bär också med sig ett uppdrag. Jesus är den som förverkligar Guds vilja och hans namn är ett av de första tecknen på hans gudomlighet.

Genom kyrkans historia har många reflekterat över detta. En av de mest frimodiga skribenterna i frågan är Klemens av Alexandria, som i sitt verk ”Pedagogen” eller ”Läraren” som talar om Jesu namn som ett utflöde av Guds eget namn. Han försöker fånga in tanken genom att tala om då Jakob brottades med Gud, som han inte ville släppa innan han fick höra dennes namn. Sedan för han oss genom skrifterna, till sist till evangelierna, där han knyter samman Jesu ord: ”Jag är” med Gudsnamnet. Till sist landar han i tanken att Jesu namn så blir ett kallelsens tecken för hela världen. Herren låter sitt namn bli känt för alla folk, oberoende av deras synd. Så välsignas skapelsen genom att Guds namn blir förkunnat över den.

Ordet blir kött och vilket ord kan väl bära mera makt och auktoritet över skapelsen än Guds eget namn? Det är i detta namn som vi idag inleder vårt år. Ett namn som har makt att kalla dig in i Guds ljus, oberoende av var du befinner dig idag. Ett namn som tillåter att vi kämpar och brottas med denna kallelse, ända tills välsignelsens stund kommer fram. Ett namn som betyder räddning från mörkrets välde, in i det gudomliga ljuset. Det är ett namn som betyder att Gud är med oss och för oss.

I nattvardsliturgin prisar vi Gud ”genom honom, med honom och i honom”. Så är bönen både i tacksamhet för att Gud genom, med och i Kristus har skänkt oss sin nåd. Men det är också, på något plan, bönen att våra liv ska ära Gud på samma sätt. Vi lever genom honom: hans ställföreträdande offer på korset är vårt liv. I dopet blir vi ett med honom och lever tillsammans med honom. Genom det han gjort befrias vi från synden. Vi lever med honom. Som delaktiga i hans uppdrag. Den kristnes liv är ett samarbete med Kristus för världens skull. Så ber vi och lever i enlighet med bönerna: tillkomme ditt rike, ske din vilja. Han kallar oss in i den förtröstan som också Josua hade. Att vi i hans namn förmår ett liv i det godas tjänst, ett liv utan rädsla. Och vi är i honom. Han är vårt beskydd. Liksom psalmisten talar om att de rättfärdiges själar är i Herrens händer, vet vi att inget kan skilja oss från Jesu kärlek. Inte ens döden har makt att separera oss från honom.

Så då vi inleder ett nytt år i Jesu namn, är det i en levande verklighet av Guds frälsning, kallelse och beskydd. Vi fylls av mod att följa Jesus ut ur det gamla, in i något nytt. Vi har ingen orsak att leva i rädsla. Och samtidigt får vi vända oss till honom i bön om befrielse och ledning för det år som kommer. Ännu är inte det fullkomliga här. Vandringen mot Guds rike fortsätter. Det finns aspekter av livet som behöver formas om och helgas.

Budskapet når oss, som till Jakob, Josua och Josef, om den som räddar sitt folk. Och vi inser att vi också tillhör dem som blivit utvalda att ta emot den räddningen. Därför vandrar vi vidare i förtröstan.

Tecken på himmelens och jordens förening

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sef. 3:14-17

Jubla, dotter Sion,
ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.
Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
”Sion, var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Predikan idag är på väg mot de fyra första verserna av psalm 23 i psalmboken.

Nu stundar det. I och med den fjärde advent, tillägnad Jesu moder Maria, enas vi med henne i längtan efter att möta julens barn, vår Herre och frälsare. Snart ska en ny stjärna tändas i skyn, världens mörker genomträngas av ett ljus av mildhet, nåd och sanning. Himlens port ska öppnas.

Så skall det som psalmisten och profeterna talat om bli sant, en ny Herre ska sätta sig på Davids tron, en vars rike inte är av denna världen, vars höghet inte begränsas av hans kärlek, utan fullkomnas. Det är vad det betyder att Gud är med oss. Marias son, den evige Guden, är herre, konung, och frälsare. Han regerar genom sitt räddningsverk och hans nåd är grunden för den vilja han har för våra liv. Varje dag knackar han på hjärtats dörr, varje dag manar han oss att bereda väg för hans födelse i våra liv – och då det händer – då vi möter honom – då är det ljuvare än honung, som det manna som gav Israels folk kraft att utstå öknens prövningar. Och detta möte kommer att fullbordas då Kristus föds i julnatten.

Det är detta som församlingen så andäktigt väntar. Att också våra hjärtan skulle fyllas med den ädlaste skatten, värd ofantligt mer än någon ädelsten eller egendom, den skatt som är Guds kärlek i Jesus Kristus. Här samlas vi, för att möta vår herre och frälsare. Han talar till oss genom sitt ord. Och i den stunden möter vårt hjärtas längtan sitt svar. Han säger ”Kom till mig, ni som är tyngda av bördor”. Han låter oss höra att domen över oss är upphävd. Han ger oss sin frid, som bevarar både våra hjärtan och våra tankar. Så är Gud med oss och vi med Gud.

För sådan är Gud, Fadern, att redan innan skapelsen har han visat oss sin kärlek, den som blir synlig i Sonens födelse som människa. Då han föds i julnatten förenas himmel och jord. Det gudomliga tar form i en mänsklig kropp. För det är ju inte det att han bara lånar en kropp för en tid, som om den var något oviktigt. Nej, genom sin kroppslighet blir han tecknet på Guds längtan för oss. Att vi ska bli lika honom i allt. Att vi ska fullkomnas enligt hans vilja. Att vi ska få äga allt det himmelska, liksom han äger allt det jordiska. Då vår väntan i denna tid tar slut och vi skådar honom i härlighet, då skådar vi honom i hans kropp. Liksom vi själva våra kroppars uppståndelse. Det är vi, den väntande församlingen, som med allt vad vi är: kropp, själ och ande – blir frälsta till den salighets fröjd som finns i Kristi närvaro. Redan nu vet vi detta, men en dag ska vi se det.

Kunde Josef ana detta, då ängeln uppenbarade sig för honom? Jag tror inte det. För var och en av oss uppenbaras den nåd vi behöver för stunden. Det ljus som träder in i världens mörker upplyser alla vrår av skapelsen, men samtidigt blir dess innebörd något som vi måste få erfara efter hand vi behöver den. Då vi ropar om nåd, då är Herren redo att svara. Då vi söker Andens ledning, då har har redan bett för oss med suckar utan ord. Liksom Maria så förtröstar vi på att något gott ska komma, något som vi redan anat och erfarit, men som vi så gärna skulle se i sin fullhet.

Vi har två dagar av förberedelse kvar till frälsarens födelsefest. Två dagar av förväntansfulla arrangemang. Då vi nu ställer våra hus och hem i ordning, så är det också ett ypperligt läge att bereda rum för Kristus i våra hjärtan. Då vi ordnar för måltider och städar inför aftonens program, kan vi samtidigt lyfta våra hjärtan till Herren i förväntan. Bönen är enkel: att allt det som vi omringar oss själva med i det jordiska, ska få bli tecken på den himmelska verklighet som är festens orsak.

Det handlar om att öppna sina hjärtan för hur Kristus inkarneras, blir kött. Hur han kommer till oss genom det skapade. Vi tänder idag det fjärde ljuset. Vi kan göra det slentrianmässigt och av ohejdad vana. Eller så kan vi göra det i andakt, som ett tecken för oss själva att vi längtar efter det sanna ljuset. Åtminstone hemma hos oss blev gårdagen den stora städdagen inför jul. Och vi ställs så klart inför valet om vi ska ”städa i argona” eller om vi ska låta det yttre ordnandet också bli en hjärtats förberedelse. Då vi gör våra hem rena för att välkomna gäster, då gör vi också våra hjärtan öppna för den som säger: ”Allt vad ni har gjort för dessa minsta, har ni också gjort för mig.” Då vi bakar våra limpor och delar med oss av det goda, då visar det på vår omsorg om varandra. En omsorg som vi kan låta betyda mycket mera än bara det jordiska brödet, Herren själv talar om att han är livets bröd.

Det finns så mycket i våra jultraditioner som kan väcka den stilla bönen: vår möjlighet att andas in av Guds godhet över våra liv. Julgranen med sin stjärna som leder de vise männen till krubban. De gröna barren som Luther lär ha talat om som ett tecken på det liv som inte förgår ens i den mörkaste och kallaste omständighet. Julklapparna som påminner oss om den största gåvan av alla. Ibland blir dessa saker som vi säger att distraherar från julens kärnbudskap, men med Guds hjälp och genom vår egen förberedelse kan dessa också bli en del av att bereda väg för Herrens ankomst.

Då varje steg av julförberedelserna åtföljs av en sådan bön, då blir det som vi snart ska sjunga i kollektpsalmen: Vi är som bruden i väntan på brudgummen. Vi har gjort rum för honom i våra hjärtan. Vi längtar efter det himmelska mannat. Så når vi salighetens fröjd, för vi får tillhöra honom. Och också vi får leva det liv där himmel och jord förenas.

Er befrielse närmar sig

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: ”Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller ”Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.