Oroa er inte

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

5 Mos. 30:19-20

Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Andra läsningen

Hebr. 11:2, 13-19

För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.

Evangelium

Joh. 14:1-7

Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan

Känn ingen oro. Det är så långt jag kan se ett av de centrala nyckelorden för att komma åt innebörden i dagens läsningar.

Jesus ger löfte om något som ska komma. Om en himmelsk tillvaro. Om de många rum som Faderns hus har. Han bereder en plats för oss dit och han själv är vägen. Han gör något som Gud brukar göra. Han ger löften. Och liksom Gud i gamla testamentet kommer också Jesus att sluta ett förbund över de löften han gett. Var inte orolig.

Men det är inte lätt att förtrösta. Dagens andra läsning är ett stycke ur en bit som ofta fått rubriken “trons förebilder”. Vi påminns i båda våra läsningar om Abraham och Isak. Denna svåra berättelse i vår tradition om en fader som är beredd att offra sin son. Oroade han sig inte? Han, trons förebild Abraham, fanns det inget i honom som ifrågasatte det bud han tagit emot från Herren?

Senare säger Mose till Israel: “Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.” I efterhand ser han på Abraham och Isak och vet att det gick väl. Men Abraham, vad tänkte han?

Det är möjligt att Abrahams liv så långt hade förberett honom på vad som skulle komma. Då vi möter honom första gången i skrifterna dyrkar han avgudar i Ur. Han är inte på rätt plats och han sysslar med fel saker. Utgångsläget är dåligt. Men Herren kallar honom därifrån. Abraham får budet: “Gå!” Lämna det som du har för handen och följ mig. Och han följer.

Då Abraham uppmanas ge ifrån sig Isak är det inte första gången Gud prövar hans tro.

Det går vidare. Abraham får löften om avkomma, om att alla folk ska välsignas genom honom. Men han har inga barn. Han har ingen son. Men han ifrågasätter inte Guds löfte. Han har erfarit Guds trofasthet. Han tror.

Men det tar länge. Och mycket går annorlunda än vad som kanske var tänkt. Och Abrahams hustru Sara har blivit gammal. Men Gud står fast vid sina löften. Fastän vi läser att “Sara log”, som om hon inte riktigt kunde tro det mera. De får en son. Löftet uppfylls.

Och en tid efter det möter vi Abraham och Isak i den berättelse som hänvisas till i Hebreerbrevet idag. Abraham har vandrat med Herren länge nog och på ett sätt som gör att han kan tro. Han oroar sig inte för hur det ska gå. Han har erfarit Herrens trofasthet. Om det så krävs kan väl Gud ge tillbaka Isak från det döda.

Jesus säger idag till sina lärjungar: “Om ni har lärt känna mig har ni också lärt känna min fader”. Har vi lärt känna Jesus så att vi inte grips av oro? Vad innebär en sådan tro på honom?

Den första läsningen utmanar: “Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”

“Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.”

Att välja livet. Jesus är livets väg. Han är den som visar oss förlåtelsens väg och den sanna kärlekens väg. Liksom Abraham kallas från Ur, att vandra till nya platser, får också vi kallelsen. Och den är oberoende av vår omständighet idag. “Oroa er inte, följ mig, tro på mig”. Det räcker.

Och vägen är beskriven: Lyssna till honom och håll dig till honom. Det är nästan som om mässans centrala delar är beskrivna här. Ta del i ordet och sök dig till mötet med Jesus i nattvarden. Men det är kanske inte det främsta budskapet. Det handlar om att leva trons liv. För trons lydnad väcker förtröstan. Den som tror i det lilla lär sig att tro i det stora.

Nåden blir verklig då vi lever i den. Det är så vi lär känna den outgrundlige, Gud Fadern – då vi söker honom som har gjort honom synlig. “Den som lär känna mig, lär känna min fader”, säger Jesus. Då vi söker honom, följer honom och väljer att lyda honom. Då kan Guds väsen bli klart för oss. Och då kan vi erfara det liv som Gud i sin nåd vill ge oss alla för intet. Det beslutet leder till livet. Och dess inbjudan är klar: Oroa er inte. För Jesu skull och i förtröstan på honom kommer allt att gå väl.

Han banar väg för oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10 (samma text som i första årgången)

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
Fil. 2:5-11 (samma text som i första årgången)

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Matt. 21:12-17 (18-22)

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
(När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet. Lärjungarna häpnade och sade: ”Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?” Jesus svarade: ”Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.”)

Predikan

Jag vill inleda idag med att tala om vad Kristus kunde ha gjort, men inte gjorde. Våra två första läsningar betonar hur han väljer ödmjukhetens väg. Sen kommer evangeliet, som kanske tycks stå i en viss spänning med dessa två. Var är den ödmjuka och milda frälsare vi hört om såhär långt?

Kyrkans fäder har kommenterat detta och gett följande förklaring: Det handlar om att Kristus skall visa vilken makt han har men inte brukar.

Då han röjer upp i templet reagerar han mot att man handlar med folks moraliska övertygelser. Då någon kommer för att sona sina synder, gör någon annan pengar på det. Jesus ställer sig på den utsatta människans sida. Den som är bunden av synden ska inte åter utsättas för prövningar och hinder på sin väg. Den ska inte dubbelt bestraffas. Vägen till templet ska vara öppen, inte kantad av ekonomiska frågor om vilket offer man har råd att köpa.

I berättelsen med fikonträdet ser vi den domsmakt som Kristus har, men som han aldrig i evangelierna riktar mot någon människa. Inte ens mot den som förråder honom. Också till människorna hade Kristus kunnat säga: “Du ska inte bära någon frukt”. Och då orden hade kommit över hans läppar hade det blivit sant. Men han gör inte det. Däremot uppenbarar han det faktum att han har den makten då han talar till fikonträdet.

Här är evangeliets kärna för oss denna dag. Och här är den mildhet vi lärt oss att förvänta från Kristus. Han visar sin makt. Han påtalar vad som är fel. Men i mötet med den enskilde syndaren avhåller han sig från att ta fram det gudomliga majestätets rätt att fälla domen. Istället söker han bana en väg för den lilla människan till att få saker ställt i ordning med Gud.

Så kommer han i ringhet. Och Sion jublar i glädje över den räddare som förintar stridsvagnarna i kraft av kärlek och ödmjukhet. Han tar tjänares gestalt och lider själv för sina lärjungars och hela mänsklighetens skull.

Så jublar vi och tackar denna kväll, då vi inleder den stilla veckan, för vi vet att hans val att stå på vår sida blir en väg till livet för alla människor. Sådan är den verkliga upphöjelsens väg. Den som bär sitt kors, den som genom dopet och tron delar Kristi lidanden, den ska också få erfara glädjen att bli upprättad och uppstånden tillsammans med honom.

Det är en utmanande tid att leva som människa. Enligt alla slags mätare är vi friskare, tryggare och gladare än någon generation innan oss. Men samtidigt når oss kunskapen om allt slags lidande mycket effektivare än innan. Vi lever medvetna om alla slags hotbilder – ekonomiska kriser, krig, familjer som har det svårt. Vi är medvetna på ett sätt som aldrig tidigare. Och liksom kunskapen om gott och ont redan i skapelseberättelsen blir tecknet för syndens inträde, så inser vi att mycket av vår kamp som människor idag handlar om vår kunskap. Kunskap om det onda som kan drabba oss och det goda som vi saknar.

Fastetiden bjuder oss att vandra med Kristus och varandra längs denna lidandesväg som vi alla delar. Då vi nu träder in i stilla veckan får vi alla kvällar fram till långfredagen mötas kring Kristi lidande – ett lidande som är vårt allas. Samtidigt är hans lidande hans eget, liksom all vår motgång är vår egen. Dessa berättelser bjuder in oss att bli människor. Att dela varandras bördor och att vandra den rätta vägen tillsammans. Det finns ett helande i att vandra med Kristus på detta sätt. Då vi följer honom sätts också våra motgångar in i ett större perspektiv. Han bär våra bördor. Genom hans sår blir vi helade. Han säger att han ska skänka oss vila och frid, men också att vi ska följa honom. Det är vägen som den kristne står inför. Och i liturgin gestaltar vi det genom att vandra med honom under veckan som kommer.

Han har gjort vägen gångbar för oss. Vi får komma till templet, till det allra heligaste. Vi behöver inte frukta att fikonträdets dom faller över oss. Istället får vi möta honom som ser på oss i kärlek. En kärlek som håller i alla lidanden och som besegrar alla välden och makter som försöker hindra den. En kärlek som håller genom själva döden, in i uppståndelsens glädje. Och igen gestaltas detta i liturgin idag, då nattvardsbordet dukas och vägen är öppen till Gud själv. Till honom som är livets bröd och frälsningens vin. Där samlas alla de som är döpta till honom och som vill följa hans väg.

Om livet är storm, är Kristus vår hamn

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 1:16-20

Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.
Låt oss gå till rätta med varandra,
säger Herren.
När era synder är scharlakansröda,
kan de då bli vita som snö?
När de är röda som purpur,
kan de då bli vita som ull?
Om ni villigt lyder mig
skall ni få njuta det goda i landet,
men om ni trotsar och vägrar
skall ni bli svärdets byte.
Herren har talat.

Andra läsningen
Hebr. 2:9, 17-18

Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden. Och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Evangelium
Mark. 1:12-13

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Predikan

Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden, hörde vi i den andra läsningen. Det är ett intressant textval i sammanhanget, för vissa handskrifter skriver här att Jesus för en tid får erfara avskildheten från Gud. Psaltarpsalmen som här antyds (Ps 8:6) säger: “För en kort tid lät du honom sakna Gud”. Vi är alltså idag inför det faktum att Jesus själv, han som är Gud, för en stund får känna det som vi så många gånger känner. Övergivenhet och ensamhet.

Vi säger att vi som kristna lever i gemenskap med Gud. De yttre tecknen är dopet och nattvarden. Men det finns så klart en inre erfarenhet av tron och Guds närvaro i våra liv, som är väldigt personlig. Ofta sätts både vår tro och vår integritet, vår förmåga att stå fast vid vad vi tror, på prövning. Och inte allt för sällan är det just i misslyckandet att leva upp till ens egna förväntningar som känslan av ensamhet och frånskildhet dyker upp.

I Kristus, han som är barmhärtig och trogen, finns vila från det. Gud kallar oss att omslutas av hans kärlek och nåd. Den fastetid som vi har inlett är en övning i att kunna leva i dessa två världar samtidigt. Fastan riktar blicken mot det mänskliga tillståndet. Mot vår brist och saknad. Men den är en av Guds gåvor till församlingen, för enbart i mötet med verkligheten kan den sanna friheten nås. För en stund kallas vi att glömma syndernas bördor och sorger, då vi kommer inför vår Herre. Men framförallt bjuds vi in i insikten att också fastans enkelhet, som talar om en del av livets verklighet, är en väg som vi delar med Kristus. Om livet är storm, så är Kristus en hamn. Om livet är smärta, så är Kristus frid. Och vi får vara hans.

Då vi under fastan lägger åt sidan något och gör mera tid för det mest väsentliga, är kyrkoårets gåva att vi får erfara Guds Andes kärlek i grunden av vår varelse. Stillheten, enkelheten, avskildheten och åsidosättandet av sådant som distraherar oss i vardagen ger utrymme för en erfarenhet av att vara del i något större. Att vi tillhör Gud, för Jesu skull. Att vi kan förtrösta på honom genom liv och död. Och att det finns en orubblig grund för tillvaron, lagd för att vi ska få erfara livet i dess fullhet. Med storm, men också trygghet. Med smärta, men också frid.

Fastans kall är att ge allt till Gud. Inte så att vi överlämnar våra ansvar och förpliktelser mot våra medmänniskor, men så att vi vågar tro på hans ledning och närvaro i våra liv. Han befaller oss kärlekens väg: att tala för de förtryckta och de faderlösa, att sträva efter rättvisa och skaffa änkan rätt. Han säger: lär er det goda.

Den kristna tron är inte en tro som överges för att man finner den för svår att förstå. Den kristna tron överges i regel för att man finner dess kallelse för utmanande. Det är inte svårt att förstå vad kärlek är, men kärlekens väg kan innebära att man går rakt mot stormen. Det är inte komplicerat att vara Jesu lärjunge, men vägen tillsammans med honom kan vara en smärtornas väg. Problemet är inte att man inte förstår det, problemet är att man inte vågar tro att det går att leva det.

Men vi får tro. På honom vars hjärta är fullt av nåd. På honom som vandrar med oss genom stormar, smärtor och motgångar. På honom som kallar oss sina egna. Och på honom som gått igenom allt detta, för att segrande stå upp på den andra sidan. Inget skiljer oss från hans kärlek. Och den Ande som uppväckte honom från det döda bor i oss. [[Rom 8#11]] Därför kan vi frimodigt vandra med honom och söka tröst hos honom.

Det är detta som man också skymtar i Andra Tessalonikerbrevets andra kapitel där Paulus skriver om att inte låta sig gripas av rädsla då det onda ger sig till känna. Herren, Jesus, har makt att segra över det onda. Och vi bjuds in till gemenskap med honom. Och den gemenskapen (och det liv som följer av den) fångar Paulus i det andra kapitlets slutkläm: “Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium, för att ni skall vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet. Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev. Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning.”

Vi har denna vecka inlett vår fasta. Och fastän fastans toner och stämningar präglas av det enkla och det avskalade, så är den en väg till det verkliga livet. Kristus går lidandets väg, för kärlekens skull. För en sann medmänsklighets skull. För vår frihets skull. Och vi bjuds med på färden. Till ett liv med tröst, hopp och uppmuntran för allt gott i både ord och gärning. Det kanske inte tycks så alla gånger, men faktum är att hos Jesus är gott att vara – vart än hans väg för oss. För den vägen leder oss till det yttersta goda, inte bara till en flykt från våra motgångar och synder. Hos honom finns frid.

Hans ljus lyser i vårt ljus (Kyndelsmässodagens familjegudstjänst)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Mal. 3:1-2

Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.
Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut.

Andra läsningen
1 Joh. 1:5-7

Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Evangelium
Luk. 2:22-33 (samma text som i första årgången)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan

Förr var det ju så att man inte hade någon lampa att tända då det blev mörkt. Mörkret var verkligen mörkt. Inte brutet av ljusen från stora städer, hus eller vägar.

Därför var det också farligt att vara ute i mörkret. Fast man kunde ta med sig en lykta eller fackla var det inte samma sak som då vi tar med oss en ficklampa. Ljuskäglan var mindre och mera oberäknelig.

Det är inte konstigt att bilden av mörkret som något ont lever kvar hos oss ännu idag. I mörkret finns det som vi inte känner till. Och som människor är det ofta just det vi inte känner till som skrämmer oss mest.

Då Jesus föds, som vi minns också på julen, är det en ljusets högtid. Då vi talar om ljuset talar vi ofta om det som vi känner till och är glada över. Ljuset är något vi förknippar med glädje och värme.

Jesus talar om det ljus vi har. Han säger att vi ska hålla vårt ljus synligt för andra. Inte sätta det under skäppan. Vi tror ju att det ljus han förde med sig är det starkaste och varmaste ljuset av alla. Och då vi tänder ett ljus från ett annat, så är ljuset fortsättningsvis det samma. Hans ljus lyser i vårt ljus.

Då vi ger lite ljus åt varandra. Ett leende, en vänlig blick, uppmuntrande ord eller hjälp med något som är svårt. Då sprider vi det ljus som Gud vill att hela världen skulle vara full av. För allt ljus i denna värld kan påminna oss om hur Gud sände Jesus för att befria oss från mörkret. Och vi får var och en leva med det ljuset i våra liv.

Det är Guds kallelse, inget annat, som räknas

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

1 Sam. 16:1-13

Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

Rom. 9:11-23

Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Luk. 17:7-10

Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Predikan

Det finns en hel del att ta tag i bland dagens texter. Då vi samlades med gudstjänstgruppen inför denna söndag var det flera av orden som väckte frågor hos oss. Kanske främst den andra läsningen.

Jag har valt att fokusera på den. Passagen från Romarbrevet är utmanande. Vi kommer inte ifrån det. Här händer en hel del som inte är helt lätt att fånga in vid en snabb genomläsning. Romarbrevets nionde kapitel är för många liksom en parentes. Många håller kapitlen från nio till elva som en slags lång bisats i brevet, som ett litet tillägg till det övriga. Men med lite eftertanke går det nog att få ihop det med resten.

Det är några saker vi behöver ha bakom örat då vi tar oss an texten. Det första är att Romarbrevet i stort är ett brev som behandlar en tvåsamhet bland de troende. Det är judar och greker, det är de som hör till Abrahams ättlingar och de som inte gör det. Det andra är att Romarbrevet är skrivet för att plocka fram det viktiga i tron, så att dessa som hör till olika grupper ska kunna leva tillsammans. Och till sist tänker jag att en god påminnelse här är att Romarbrevets syfte också är att hålla fram vad det kristna livet innebär i ljuset av hoppet om en ny himmel och en ny jord, som Gud lovat sina trogna.

Då vi kommer in i läsningen hör vi om Jakob och Esau – om hur Gud utväljer Jakob och hatar Esau. Det är en hänvisning till Malakis första kapitel där Herren talar till Israels folk och säger att han ska beskydda dem, som är Jakobs ättlingar, från andra folk, representerade av Esau. Guds hat för Esau i detta fall är alltså en bild av att han hindrar dem som vill ont åt Guds utvalda.

Men detta är inte hela Paulus bruk av detta bibelord. I dagens läsning bygger Paulus upp ett argument om att det inom Israel finns ett verkligt Israel. Där som dagens läsning tar vid har Paulus nyss förklarat att inte alla som är söner till Abraham är hans barn. Vi tar alltså del av ett ganska långt argument som kommer att landa i vad man kunde beskriva som en skillnad mellan det fysiska Israel och det andliga Israel. Som vi hörde i första läsningen: Herren ser inte till det yttre, utan till hjärtat. Det Paulus söker efter här är en angelägenhet som rör hjärtat – människans innersta väsen, vår ande.

Här, för att få sina läsare att förstå vad det innebär att både judar och greker kan vara kristna, går Paulus tillbaka till berättelserna om fäderna. Först, i verserna innan det vi hör läsas idag, talar han om Isak och Ismael. Han betonar att det är Guds löfte som gör Isak till den utvalde. Isak kallas av Gud till att vara utvald. Det är alltså Guds kallelse, inte ens tillhörighet till Abrahams släkt som är det centrala.

Det är detta som är på gång då vi kommer in texten om Jakob och Esau. Gud kallar. Och om Paulus läsare hade kunnat hitta på tiotals orsaker varför Isak var ett bättre val än Ismael så finns ingen sådan orsak i valet mellan Jakob och Esau. Gud kallar, oberoende av förtjänst. Och inte bara kallar Gud den han vill. Han gör det i enlighet med de principer som Jesus också undervisat oss om. Den äldre kommer att tjäna den yngre, liksom de första ska bli de sista i Guds rike. Det är som i Romarbrevets fjärde kapitel att det inte är Abraham själv som är poängen, utan den tro som Abraham är vår förebild i. Genom tron förverkligas Guds kallelse bland oss.

I Galaterbrevet skriver Paulus: Att det inte betyder något om man är omskuren eller oomskuren (jude/grek igen). Det som betyder något är en ny skapelse. Det vill säga det som Romarbrevet också pekar mot. Hur lever en mångfald av folk med Kristus som Herre, på vandring mot den nya skapelsen?

Fokus här är inte den oförtjänta nåden, även om den figurerar. Centrum för Romarbrevets förkunnelse är Guds planer för världen. Då vi kommer till dagens läsning har vi redan en gång behandlat fäderna. I kapitlen två och fyra. Men vi har också behandlat Adam, som den förste människan och Kristus som den som upprättar vad Adam gick miste om. Där som Adam förlorade det goda och skapade splittring mellan folken, sätter Kristus världen på den nya skapelsens väg och enar folken genom sin nåd.

Genom att lyfta fram Adam, Abraham, Isak och Jakob på detta sätt konstruerar Paulus ett argument där Guds frälsningsplan och Guds skaparplan möts. Skapelsen förs in på den nya skapelsens väg i den mån vi har tro att följa Guds kallelse. Det är som dop- och missionsbefallningens ord. Vi är på vägen att lära oss vad det är att Kristus har all makt och vad det innebär att hålla hans bud.

Budskapet här handlar inledningsvis om att göra det tydligt in i det sista att vägen till de frälstas skara är överlåtelse till Guds planer och tro på Kristus – inte att man hör till den rätta gruppen människor. Detta utesluter så klart inte att vi i församlingen kan bära varandra i tro, då någon av oss tvivlar. Men det blir en predikan skilt för sig igen. Konstateras bör ändå, för att ingen ska bli ensam med sitt tvivel att Gud kallar de heligas gemenskap och det är i den gemenskapen som hans Ande verkar.

Då vi sedan kommer vidare till detta med Guds rätt att utvälja – både då han väljer Jakob eller då han väljer ett kärl till ett mindre hedrande ändamål (som i slutet av läsningen) – så är svaret redan antytt. Paulus placerar Gud utanför vårt mänskliga förnuft. Vi har inte möjligheten att ställa honom till svars, för ingen mänsklig domstol kan rymma hans vishet och makt. Redan i Romarbrevets första kapitel konstaterar Paulus att människan är utan försvar, eftersom Guds härlighet är synlig för oss alla.

Här kommer han liksom tillbaka till denna tanke, som också dagens texter antyder, om hur vi förhärdar våra hjärtan så att vi inte kan ta emot Guds ledning och vishet. Vi är som farao eller som alla de som inte förstod varför David skulle väljas till kung. Och vad är lösningen, menar Paulus, jo det är att vi ärar Gud som Herre och Konung.

Paulus strategi för att förstå varför Gud gör som han gör är alltså inte att förklara det. Utan att stiga in i det. Det är liksom alla våra problem med ondskan. Våra skrifter ger inga svar på ondskans problem, men de ger vägledning och tröst. Vi lär oss att Gud är nära dem som lider. Att han hör de utsattas rop. Att han vandrar bland de förtryckta. Detta är Paulus lösning på detta problem – att vi ska bli lika Kristus och ha hans sinnelag. Församlingen ska leva nära alla dessa, liksom Kristus kom för att leva nära oss. Så ska vi förstå vad Gud gör – genom att ta del i det. Inte genom att tänka på det i första hand. Det är i livet med Gud som våra hjärtan blir mjuka och formbara. Då vi delar svårigheterna med varandra.

Sådant är kallet till det kristna livet. Att vi ska bära varandras bördor. Att vi ska älska varandra. Att vi ska älska och tro på Gud. Och att vi ska lära oss lita på hans godhet genom det, inte genom att göra honom mindre än han är. För också om Gud kallar någon av oss på ett synligt sätt, så utesluter det inte hans vilja att alla ska bli frälsta och höra kallelsens ord. Det gäller oss alla.

Och det är just det som är ett av Romarbrevets stora projekt att förklara. Jude eller grek, man eller kvinna, från ett kristet hem eller inte, med intresse för predikningar eller inte – Guds kallelse gäller oberoende. En kallelse in i en församling där vi inte behöver vara likadana och tänka likadant om allt. Vi är menade att vara många olika, enade i hoppet om en ny himmel och en ny jord där synden inte mera härjar. Enade i vår tro och förtröstan på Gud genom det vi har sett i Jesus Kristus. Enade i den helige Ande till en allmännelig kyrka, som lever ut dop- och missionsbefallningens ord.

Och nåden, den som vi inte kan förtjäna, är att det inte ankommer på oss själva eller vår omständighet. Jesus säger: “Följ mig!” Må vi alltså göra det.

Här finns goda råd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 32:36–39

Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare,
då han ser att de inte orkar mer,
att det är ute med hög som låg.
Då frågar han: ”Var är deras gudar,
klippan som var deras tillflykt,
de som åt fettet vid deras slaktoffer
och drack vinet vid deras dryckesoffer?
Må de gripa in och hjälpa er,
låt dem ge er skydd!
Vet att jag är Gud,
jag och ingen annan.
Det är jag som ger död och liv,
jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:3–7

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.

Evangelium
Mark. 1:29–39

Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och det sade de genast till Jesus. Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon passade upp dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var.
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade: ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.” Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna.

Predikan

I fredags tog jag mig tiden att fara på café med familjen. Vi satt och drack vårt kaffe i lugn och ro då jag noterade en klocka i sån där kitsch gammaldags stil. Ni vet, mycket beige och grått, kombinerat med plast och metall som målats så det ser slitet ut. Och där på urtavlan fanns ett livsråd: “Lev som om du var född idag”. Och så satt vi med frun i några minuter och smålog över tanken att någon skulle vilja leva sitt liv i fosterställning, ropande för full hals och oförmögen att sköta sina egna angelägenheter.

Det heter att goda råd är dyra. Och ibland känns det ju verkligen så. Ledord för livet som den som var på caféets klocka är inte mycket att bygga ifrån. Vi behöver söka efter något mera robust om vi ska klara oss. Ett av trons löften är att vi får del i sådan kunskap. Då vi tar emot Jesus i våra liv är det som vi hörde i andra läsningen: vi delar vårt livs omständighet med honom, både det svåra och det goda.

I dopet blir vi del av den gemenskapen som hör till honom. Vi lider med honom och får tröst av honom. Vi lider med varandra och får tröst av varandra. Vi bär fram våra problem till honom och han delar dem med oss. Och likaså får vi del i hans seger – över synden, döden och ondskan. För vi delar allt med honom och med varandra. Genom dopet blir vi del i hans familj.

Samma motiv blir också tydligt i nattvarden. Där tar vi del i Jesu kropp och blod, som han gav för vår skull på korset. Där tar vi emot gåvan. Tar del i hans lidanden, men också i hans seger över döden. Uppståndelsens glädje blir vår. Hans kropp blir del av vår kropp. Och vi blir del av honom och hans gemenskap, som samlas till nattvardsbordet.

Där är vi nära honom som vi kallas att förtrösta på och följa. Dagens evangelium har egentligen tre delar. Först möter Jesus människors lidande. Han är full med medkänsla och kärlek till människorna. Han botar deras sjukdomar och befriar dem från demonerna, som bundit människorna till mörkret. Ryktet gick så klart och alla människor som ville möta honom, vilket var många, började söka honom där som det sades att han var.

Men, för det andra, söker sig Jesus till en enslig plats för bön. Han gör det ofta. Han älskar människorna mer än vi kan förstå. Men också en man med en sådan kärlek behöver avskildheten för att hållas vid det viktigaste. Man kan inte ge goda råd eller lösa andras problem om man själv är trött och stressad.

Och för det tredje går Jesus vidare. Han stannar inte där som den stora skaran hade samlats, utan han söker sig vidare. Så att alla ska få del i det liv han bär med sig. Så att han kan tjäna flera.

Och så, två tusen år senare, sitter vi här i Terjärv. Vi tar del i dessa berättelser. Vi samlas inom ramarna för en månghundraårig tradition, som förmedlar denna erfarenhet åt oss. Rent konkret genom sakramenten – i dopet och nattvarden. Där möter vi Jesus, liksom människorna i skrifterna möter honom. Men också genom den egna trons språk. Vissa av oss anar mysteriet, det djupa och outforskade. Andra tycker om att tänka och studera, finner Gud i logiken och forskningen. En tredjes tro bärs av gemenskapen, den som Anden väcker i oss då vi samlas. En fjärde förundras över naturens skönhet. Och så vidare… allt detta kretsar kring Jesus.

Vi har en tradition där det finns många verkligt goda råd. Den första läsningen uppmanade oss att vara alerta på att Herren är Gud. Det är inför den guden vi samlas idag, som har makt över liv och död. Och som har gett oss löfte om evigt liv i gemenskap med honom. De råd vi tar del i här har växt fram genom gudomlig vishet och genom århundraden av prövning. Ingen av oss enskilt kan veta och kunna allt detta, inte ens kyrkoherden. Men tillsammans är vi ett led bland många generationer av kristna som förvaltar goda, ja då det är som det ska vara: de bästa råden för livet.

Några av dem har vi sett i dagens evangelium. Vi gör också gott i att söka efter Jesus, som människorna då. Vi kan söka både genom sakramenten och genom den egna tron, hur den än tar sig uttryck idag. Vi gör också gott i att söka avskildheten. Att stänga av telefonen en stund och finna oss själva. Bara då vi är stilla kan vi verkligen komma inför vår Skapare och höra hans röst. Och också vi måste gå vidare. Inte stanna vid det gamla, utan gå dit Herren sänder oss. Där finns livet med stort L. Det liv som Gud önskar för oss och har berett för oss.

Trons budskap är att ett nytt och evigt liv är öppet för oss alla, för Jesu skull. Vi får leva med honom och i förtröstan på honom. Han säger till oss alla: Följ mig. Till att tjäna människor, till den goda tystnaden, vidare på vägen. Och som hans lärjungar får vi ta del i de bästa livsråden – vi behöver inte vara utlämnade till vad någon uttråkad designer har ryckt ur hatten och skrivit på någon kitsch möbel. Vi får vandra genom livet som en del av något större och meningsfullare.

Därför ska vi bekänna den tro som vår kyrka har förvaltat och funnit tröst och styrka i under århundradenas gång. Vi reser oss.

Dopet lägger en grund

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jos. 3:5–11, 17

Josua sade till folket: ”Rena er, ty i morgon skall Herren göra under bland er.” Till prästerna sade han: ”Lyft upp förbundsarken och gå i spetsen för folket.” Då lyfte de upp förbundsarken och gick framför folket.
Herren sade till Josua: ”Från och med i dag skall jag ge dig storhet, så att israeliterna förstår att jag är med dig, som jag var med Mose. Säg nu till prästerna som bär förbundsarken att stanna alldeles i vattenbrynet när de kommer till Jordan.”
Josua sade till israeliterna: ”Stig fram och hör Herrens, er Guds, ord.” Han fortsatte: ”Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han skall driva undan kanaaneer, hettiter, hiveer, perisseer, girgasheer, amoreer och jevuseer för er: förbundsarken, hela jordens härskares ark, skall gå framför er över Jordan.”
Prästerna som bar Herrens förbundsark stod stilla på den torra bottnen mitt i Jordan, medan israeliterna gick över torrskodda, ända tills allt folket hade kommit över floden.

Andra läsningen
Gal. 3:23–29

Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

Evangelium
Luk. 3:15–18, 21–22

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem.
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Predikan

För oss som lever i trakter där barndopet är det vanligaste dopet ligger det nära till hands att det blir en tradition som hör samman med det lilla barnet. Risken är kanske att dopets innebörd och därmed också dess gåva går oss förlorade på vägen, medan vi växer och blir äldre.

Dopet lägger en grund. Och den grunden är Guds nåd i Kristus. Det är i det tecknet som den kristne lever. Vi bekänner inte oss själva eller världens olika makter som herre över våra liv, utan Kristus. Och dopet är inträdet i det livet. Genom dopet förmedlas Guds Ande till oss, den Ande som inom oss ropar “Abba! Fader!” till Gud och som bekänner Kristus som Herre. Det är Anden som genom vattnet utför de verk som trosbekännelsen talar om: knyter oss samman till de heligas gemenskap, låter kyrkan utbredas till att bli en sant allmänneligt kyrka, försäkrar oss om syndernas förlåtelse och bygger i oss det eviga livets hopp efter våra kroppars uppståndelse vid den yttersta dagen.

Att vi har en sådan bekännelse i grunden för våra liv kan i bästa fall bli en daglig påminnelse, både i tryggheten att få vara Guds barn och leva i vår Herre Jesus kärlek och också i att vi har en målbild för våra liv, en utmaning att välja det goda framom det onda. Den kristnes liv är ju enligt våra skrifter en ständig förnyelse av våra hjärtan och sinnen till att vilja det goda och en längtan efter ljus i mörkret.

Dagens evangelium är en av de mest centrala texterna kring dopet. Eftersom vi som kristna tror att dopet förenar oss med Jesus, får vi också tro att dessa ord talar om de löften som gäller oss. Jesu dop är ett exempel för oss. Då nu vår Herre lät döpa sig, ska också vi göra det. I det att vi stiger ner i vattnet tillsammans med honom får vi också identifiera oss med hans liv, lidande, död och uppståndelse. Så tillräknas hans verk oss och vi föds pånytt in i ett andligt liv hos Gud. Genom dopet har vi redan en gång mött döden tillsammans med Kristus och därför förlorar den sin makt över oss, dess udd bryts. Synden är besegrad i hans namn. Och detta för att också vi är Guds älskade, utvalda i Kristus att leva i Guds vilja, förkunnande hans rike och älskande både vår nästa och vår fiende.

I den första läsningen där Israels folk går genom Jordan finner vi något av det samma. Det är mycket möjligt att symboliken med förbundsarken vid vattenbrynet är en förebild för dopet. I förbundsarken bars tavlorna med budorden, vilket mycket väl kan förstås som Guds ord bland Israeliterna. Som kristna ser vi alltså hur Ordet är nyckeln till att Guds mirakulösa och befriande kraft förverkligas. I dessa dagar efter julen behöver vi knappast påminnas om att vår tro är att Ordet blivit kött och så befriat alla folk från syndens makt.

Läsningen från Galaterbrevet antyder något liknande: vi ska inte längre se till den nedskrivna lagen för vår räddning, utan vi ska se till Jesus. Hos honom finns makt och ära, nåd och medkänsla för oss alla. Då vi följer honom, döps som han och lever i hans Ande vinner vi enhet och frid.

Detta tal om enheten är i skrifterna och också bland de tidiga fäderna en viktig aspekt i dopet. Det finns ett dop, en tro och en herre, som vi alla tillhör. Genom dopet stiger vi in i en gemenskap av nåd och kärlek. Enhet och frid är dess naturliga tillstånd. Om vi lever omvändelsens liv ställer vi oss sida vid sida i vårt sökande efter sanning, ingen av oss främre än den andra. Vi tar alla emot dopets nåd av varandra, av kyrkan. Man döper inte sig själv, utan tar emot dopet av Guds medarbetare.

Dopets innebörd är alltså något stort. Också denna predikan hinner bara lätt vidröra en del av dopets många betydelser och löften. Men vill man göra ett försök att summera kunde man kanske konstatera att dopet är grunden för det kristna livet, en gåva given av Gud genom hans lärjungar, inte något som vi själva verkar. Det är ett steg från det gamla livet till det nya, då dopets vatten förenar oss med kyrkans herre. Och dopet är gemenskap, med Gud, genom Kristus och i Anden. Och den gemenskapen får i denna tid sitt uttryck genom kyrkan, den jordiska gemenskap som kommer samman för att påminnas om dopets gåva och sin herres längtan efter nåd och frid bland alla folk.

Nya vägar i livet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 8:13-22
I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. Då sade Gud till Noa: ”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.” Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”

Andra läsningen
Upp. 3:7-8
Skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.

Evangelium
Matt. 4:12-16

När Jesus hörde att Johannes hade blivit fängslad vände han tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp.

Predikan

Vi har idag tre texter som påminner oss om Guds möjligheter att göra nya vägar i våra liv. Vid det nya årets början kan vi med fördel stanna upp och tänka på vad som ligger framför oss. Vi gör upp planer och visionerar – men främst för den kristna är längtan efter att söka Guds vilja. Liksom jag redan inledningsvis var inne på är Guds planer för nåd och rättfärdighet för oss alla. Det ger en god språngbräda in i något nytt. Där finns ett större hopp att söka än det vi själva klarar av att tänka ut.

Våra tre texter ger liksom tre portaler genom vilken vi kan kliva in i det nya och lära oss något om Guds ledning i våra liv. Hos Noa ser vi hur de svåra omständigheterna som ledde till syndafloden tvingar Noa in i något nytt. Han var lyhörd till Herren och genom det kunde han stiga in i en ny värld. Samtidigt ger Gud löftet om att aldrig mera låta sådan förbannelse drabba jorden för människans skull. Inbjudan lyder för också för oss att stiga in i ett nytt liv i lyhördhet till Herren.

Den andra läsningen påminner oss om att det inte handlar om vår kraft till förändring. Trots att församlingen i Filadelfia är ringa i sin kraft, öppnar Jesus en väg för dem. Och den dörren som han öppnat förblir öppen. Vi är vid frälsningens kärna. Vad Gud har gett av nåd, det som Gud av nåd kallar oss in i, det är inte beroende av vår förmåga. Det handlar om den nådige och gode, om honom som i julnatten lägger bort sitt himmelska majestät för att krönas med halm och senare törne. Det himmelsliv han öppnat vägen till är ett evigt förbund, för den som följer honom. I vår svaghet förblir han stark och mäktig att leda oss genom alla livets tider.

Och detta leder oss till evangeliet. Ett ord som påminner oss om profeternas löften och att de fullkomnas genom Kristus. Den som vandrar i mörkret ser ett stort ljus. Om än vi idag upplever oss själva i det djupaste mörker, så är Kristus den som kommer till oss med ljus. För den som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Det är som det kända ordet i Romarbrevet: “Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus”. Han söker upp oss, kommer till oss, bjuder in oss.

Då vi vänder oss till honom – förtröstar liksom Noa, håller fast vid Honom som församlingen i Filadelfia – märker vi att något nytt kan börja på riktigt. Han gör om våra hjärtan, så att vi kan följa honom genom den dörr han öppnat, in i en ny värld av liv och nåd. Det finns hopp, Guds kärlek och ljus lyser upp vår väg. Vi får tro evangelium och lämna det gamla bakom oss. Himmelriket är verkligen nära.

Guds familjs liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 49:13–16

Jubla, himmel, och gläd dig, jord,
brist ut i jubel, alla berg!
Ty Herren tröstar sitt folk,
han förbarmar sig över de plågade.
Sion sade:
”Herren har övergett mig,
Gud har glömt mig.”
Glömmer en kvinna sitt lilla barn,
bryr hon sig inte om den hon själv har fött?
Och även om hon skulle glömma,
glömmer jag aldrig dig.
Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,
jag tänker ständigt på dina murar.

Andra läsningen
Gal. 4:3–7

Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.

Evangelium
Luk. 2:33–40

Jesu far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Predikan

I dag har vi hört om Guds omsorg och kärlek till mänskligheten. Liksom en kvinna inte glömmer sitt barn, minns Gud sitt folk. Hans längtan är att vi alla ska kalla honom Fader, att vi alla ska känna oss som Guds barn och få ta del av det livet. Liksom vi under julens gudstjänster firar att Guds eviga ord blev kött i Jesus Kristus, firar vi också hur Guds ord kommer till oss idag och ger ny riktning för våra liv.

I den första läsningen från Jesaja jublar himmel och jord, och bergen bryter ut i jubel. Varför? För att Herren tröstar sitt folk och förbarmar sig över de plågade. Även om Sion känner sig övergiven och glömd, säger Gud: “Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.”

I den andra läsningen från Galaterbrevet hör vi om frälsningen genom Guds Son. Innan Kristus kom var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin Son för att friköpa dem som står under lagen. Vi är inte längre slavar, utan söner och döttrar till Gud. Genom Kristus låter Gud sin Ande bo i våra hjärtan, och den ropar: “Abba! Fader!” Vi är arvtagare till Guds rike, barn som gläds över att komma hem till sin himmelske Fader.

I dagens evangelium möter vi Jesus som ett litet barn i templet. Symeon välsignar honom och profeterar om hans roll som ett tecken som väcker strid. Även en profetisk kvinna, Hanna, prisar Gud för barnet och talar om det för alla som väntar på Jerusalems befrielse. Denna befrielse blir en andlig befrielse, till det nya hjärtats liv.

Symeons ord till Maria om att ett svärd ska gå genom hennes själ för oss till påskens händelser. Det är till korset vi dras i alla gudstjänster. Segern över dödens välde är kärnan i vår tro och förkunnelse. Genom detta barn, som vi tar emot under julnatten, sätts Guds frälsningsplan i verket.

Vi är inte längre slavar, utan Guds barn. Den helige Ande som Gud har sänt in i våra hjärtan väcker vår kärlek och medkänsla för våra systrar och bröder. Vi är kallade att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva, likt en moder som älskar sitt barn. All mänsklig kärlek är en blek avbild av Guds kärlek till oss.

Vi kallas att se varandra som en familj, ta hand om varandra och älska varandra. Guds gåva är ett hjärta som lever i och av kärlek och nåd, och det är den främsta vägen till det heliga. Vi kallas att se på alla människor som en moder ser på sitt barn, som Gud ser på oss. En sådan omtanke som den bilden vittnar om, är tecknet på att Kristi Ande bor i oss.

Anden hjälper oss att bygga enhet: en heliga allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. Det är Anden som kallar oss in i den och bevarar oss i den gemenskapen, och det är Anden som ger den gemenskapen sitt liv. Det är så som den befrielse som Simeon och Hanna väntade på tar sig uttryck. Vi befrias till ett liv i kärlek, vi är inte längre slavar under lagens bud eller mörkrets makt. Herren Jesus har kommit till oss och hans Ande ropar i våra hjärtan: Abba! Fader! Och det ropet präglar allt vad vi är och allt vad vi gör, om vi låter det.

“Han blev upphov till evig frälsning för alla som lyder honom”

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ps 8:2-10

Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
Jag vill besjunga din himmelska prakt
med ett barns, ett dibarns mun.
Du har rest ett värn mot dina fiender
för att betvinga ovän och hämnare.
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.

Evangelium
Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan
Jag vill inleda dagens predikan med en lista bestående av åtta punkter. Dessa punkter är vad jag (och många andra) uppfattar vara de centrala punkterna i den tidiga kyrkans förkunnelse om vem Jesus var och vad han gjorde:

  1. Jesus existerade innan skapelsen hos Fadern
  2. Han blev människa och fullföljde löftena till fäderna
  3. Han dog för våra synder i enlighet med Skrifterna
  4. Han begravdes
  5. Han uppstod på den tredje dagen i enlighet med Skrifterna
  6. Han visade sig för många
  7. Han sitter på Guds högra sida
  8. Han ska komma åter för att döma levande och döda

Flera av dessa återfinner vi ju också i trosbekännelserna. Under julen stannar vi upp för de två första punkterna och genom kyrkoåret behandlar vi också de andra. Då vi ser på det ur ett liturgiskt perspektiv dras vi ständigt mot påskens händelser, men tonvikten i gudstjänstfirandet ligger på olika aspekter av dessa under kyrkoåret.

Men vad är frukten av detta? På vilket sätt förändras liv genom att han gjorde detta? Jag vill vända vår uppmärksamhet mot ett ord ur Uppenbarelseboken: “Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem  till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden.” Genom detta skeende, att Gud blir människa och vinner vår frälsning, blir vi alltså ett konungadöme av präster som regerar på jorden.

Det hela har sin förklaring i skapelseberättelsen, då Gud genom sitt Ord gav oss livet. Människans ursprungliga mandat i skapelsen var ju att uppfylla jorden, härska över den och vårda den. Så, därför då vi nu räddas från syndens konsekvenser, är det naturligt att skriften väljer ett liknande språk för att beskriva det frälsta livet i Jesu efterföljelse: vi regerar som kungar och präster. Det vill säga, vi förverkligar Guds vilja i världen och vi bär fram världens angelägenheter inför Herren genom våra böner.

Hur är detta möjligt?  Kyrkofadern Irenaeus skrev att “Kristus genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle hjälpa oss bli vad han själv är”. Det är detta som skymtar i Ps 2 i dagens läsning: “Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter.” Detta ord är fullkomnat i Kristus, han som var som Gud. Men det gäller också hela mänskligheten, för vi kallas in i livet med honom.

I avlösningsorden idag använde jag mig av Heb 4:9. Men jag använde en egen översättning för att förmedla en stark visshet om syndernas förlåtelse. Jag använde nämligen ordet “tro” som en nyckel till den eviga frälsningens verklighet. Både Folkbibeln och Bibel 200 har valt ordet “lydnad”. Det står alltså i de svenska översättningarna att “han blev upphov till evig frälsning för alla som lyder honom”. Barnet i krubban är inte bara någon att tro på, utan också någon att lyda och följa. Han är herre. Det är omöjligt för oss att nå det som Gud önskar för våra liv, om vi inte lyder honom.

Det kanske känns som en gärningslära för oss, med tanke på de olika traditioner som påverkar vår andlighet här i trakten. Men vi ska inte tänka så. Först ska vi noggrant syna våra egna tendenser till jante-tänkande, som bryter ner oss själva och gör oss mindre än vi egentligen är. Sen ska vi tänka på de betoningar som vi växt upp med andligt: har det handlat mest om regler som vi bryter och aldrig kan hålla, eller om Guds stränga dom – då är det inte konstigt om vi diskvalificerat oss själva från att vara Guds medarbetare i världen. Evangeliet i sin fullhet håller människan högt i rang, som älskvärd och kapabel, om än ofta vilsen och brusten.

Tidigare i Hebreerbrevet talar dess författare om att inte förhärda sitt hjärta. Det är ord som beskriver hur Israels folk i öknen fick budet att de skulle gå in i det utlovade landet. Men de vågade inte tro det. De trodde inte att Gud skulle föra dem dit han lovat – och så förlorade de välsignelsen. För att de inte trodde och inte lydde. De såg på sig själva och sade att det inte är möjligt. Men de borde ha sett till Gud och sagt: “I hans namn kan vi. Vi, människor, är Guds älskade och utvalda. Han har gett oss makt av sin makt att göra detta.”

Märk också att det inte är fråga om förtjänst. Det handlar inte om att förtjäna Guds kärlek, utan om att leva i den verklighet som julen förmedlar. Att Gud har blivit människa, för att människan allt mer ska kunna bli som Gud. Det var och förblir av nåd som Gud gav oss sin Son. Det är inte beroende av oss.

Men vad som är beroende av oss är vad vi gör av det hela. På samma motiv som jag redan skissats hittas många uppmaningar och Bibelord att tänka på. Dessa kommer nu i den ordning jag kom att tänka på dem i mina förberedelser.

Enligt evangelisten Johannes säger Jesus att han är världens ljus och att ingen som följer honom ska vandra i mörker. Och enligt Matteus säger Jesus att “ni är världens ljus” och att vi inte skulle sätta ljuset under skäppan. Här ser vi alltså detta dubbla – att det ljus som barnet i krubban förmedlar också, de facto, finns i oss då vi blir hans lärjungar och följer honom.

Enligt Johannes säger Jesus också att han har gett oss ett exempel, för att vi ska göra som han har gjort mot oss. Detta sade han efter att ha tvättat lärjungarnas fötter.

I Filipperbrevets andra kapitel uppmanas vi att ha det sinnelag som Kristus Jesus hade. Det står att: “Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.” Och vi märker alltså att Gud formar vår vilja att bli mera lik hans vilja. Om vi låter honom.

I Efesierbrevets femte kapitel läser vi: “Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva”. Och vi ser igen hur brevets författare på fullt allvar uppmanar oss att leva i en kärlek lik Kristi kärlek.

Och ännu ett ord vill jag ta, från Kolosserbrevets tredje kapitel: “Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” Detta är kanske det mest konkreta exemplet såhär långt. Men också dessa verser för oss till denna samma tanke – det att Kristus blivit människa öppnar vägen för oss att bli lika honom. I hans namn har vi tillgång till kärlek, förlåtelse och frid som räcker för oss själva och för dem vi delar livet med.

Och för att följa ut denna tanke, så ser vi att det som vi redan skymtat i ordet från Uppenbarelseboken, om vårt uppdrag att fungera som kungar och präster, också finns i början av Kolosserbrevets fjärde kapitel, då vi läser: “Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. … Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle. Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.” Där vi ser just detta: lev i det prästerliga uppdraget att be för världen. Var beredda att regera i enlighet med Kristi sinnelag – i vänlighet, men med sanning, så att inga tillfällen för evangeliet undgår oss.

Vi hörde i dagens evangelieläsning att alla som tror på honom fick rätten att bli Guds barn. Julens barn, Herren Jesus, bjuder in oss alla i hans rike. Ingången till det riket är av nåd och åter av nåd. Han älskar oss in i döden. Han lägger ifrån sig sig all himmelens glans och ära, för att vara bland oss. Det gudomliga Ordet blir kött. Men det är också början på något helt nytt för mänskligheten. Guds rike finns inom oss. Han ger oss sin Ande att leda oss och styrka oss.

Julens budskap är ljus för dem som vandrar i mörker. Det sanna livet ligger inför oss. Och alla de himmelska gåvorna Kristus bar med sig finns till vårt förfogande.
I det är vi nästan som gudar, men det finns blott en verklig Gud som vi har att tacka för det. Så låt oss därför resa oss och stämma in trosbekännelsens ord tillsammans.