Texter
Första läsningen
Jona 2
Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån bad han till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd
och han svarade mig.
Ur dödsrikets inre steg mitt rop
och du hörde min röst.
Du slungade mig i djupet,
mitt i havet,
där strömmarna fångade mig.
Alla dina brottsjöar
slog samman över mitt huvud.
Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig.
Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe,
djupet fångade mig.
Sjögräs snärjdes kring mitt huvud
där nere vid bergens rötter.
Jag sjönk till det land vars portar
skulle reglas bakom mig för evigt.
Men du gav mig liv, o Herre,
min Gud,
och förde mig upp ur graven.
Då mina krafter sinade
vände jag mig till Herren.
Min bön nådde dig,
nådde ditt heliga tempel.
De som dyrkar falska gudar
överger sin trofaste hjälpare.
Men jag skall offra åt dig
under lovsång
och infria mina löften.
Räddningen kommer från Herren.
På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.
Evangelium
Luk. 24:13-35
Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”
De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.
Predikan
”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Det är ett av mina favoritord i Skrifterna, för det visar hur Kristi ande kan nå oss på djupet. Hur Herren förmår göra något i oss, som inget i världen kan jämföras med.
Detta med att vara brinnande är ändå en sak som jag tror många som tjänar i församlingen eller på andra ställen får kämpa med. För någon kanske den där ivern aldrig riktigt har infunnit sig, vilket kan vara något helt normalt. Rent genetiskt är inte alla av oss födda med samma kapacitet till iver som andra, det är ett faktum. Andra kanske har så mycket iver att det riskerar bli ett problem. Man behöver hitta ett sätt att hantera det, så man inte brinner ut. Någon av oss kanske ser många behov, som vi skulle vilja göra något åt, men tiden och krafterna räcker helt enkelt inte.
Det är välkänt inom coaching-sammanhang att vissa brinnande människor kan inspirera många andra att förändra sina liv och nå höjder de kanske inte skulle ha gjort annars. Men de riktigt stora reformatorerna och inspiratörerna är inte många. Det är helt enkelt omöjligt för alla att leva så som det kräver. Alla kan inte bli som kyrkans stora helgon, som lade åt sidan sin familj, sitt arbete och sina vänner för att helt och hållet följa Kristus. Men några får en sådan gåva, för att kunna inspirera andra. För oss mera normala kristna blir det i hög grad en fråga om att hitta ett sätt att tillsammans förverkliga det vi upplever att Kristus kallar oss till.
Ser vi till organisationsteoriernas värld igen, så lär vi oss att ju längre bort vi kommer från en karismatisk ledare, desto större är risken att de ursprungliga värderingarna glöms. En karismatisk ledare på ett företag kanske bygger något stort. Efter hand som företaget växer behöver också strukturer och metoder etableras. Snart finns risken att det är metoderna och strukturerna som bär företaget. Inte den ursprungliga visionen eller det egentliga uppdraget.
Vi kan så klart rikta samma kritiska blick mot oss själva. Om församlingens verksamhet talas om i termer av måste och borde, då signalerar det fort att det inte är den inre elden som driver, utan en bild av hur strukturen borde se ut. Om vi tänker att det viktiga är att vi följer en viss form, framom att vi söker Jesus då vi samlas, då faller vi i samma dike. Ingen form i sig själv är frälsande. Forskning i församlingsverksamhet verkar inte visa någon skillnad på om man är hög- eller lågkyrklig, om man samlas i kyrkor eller i tält – men det som gör en skillnad är närvaron. Finns där gemenskap med varandra och med Kristus? Det är en fråga som också biskopen uppmanar oss att meditera över i sin stiftsstrategi som han lät publicera några månader sedan. Boken är mycket lämplig att lyfta fram ikväll, eftersom den använder vandringen som bild för församlingens gemensamma liv.
För att ta oss vidare vill jag läsa vad som är dagens episteltext:
Apg 10:34-43
Petrus tog till orda: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus – han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom. Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”
Enligt texten gavs uppdraget att förkunna. Men för att förkunna Kristus behöver vi känna Kristus. Leva nära honom. Ingen verksamhet i sig, ingen strategi, kan förmedla en eld. Det är våra hjärtan som måste brinna för att det ska kunna hända. För ju längre bort från Jesu närvaro vi förirrar oss, desto större risk att formen blir viktigare än han själv.
De första kristna, då talar jag om de första apostlarna och de som följde dem under de första trehundra åren, var exceptionellt duktiga på att hålla lågan brinnande. De lät tron gå i arv från generation till generation, samtidigt som den spred sig i städer och byar omkring dem. Deras personliga överlåtelse till Kristus övertygade.
Många av oss lever idag i något av en kris av att traditionella kristna möten och gudstjänster har så få besökare. Och det som utmanar här är att vi kanske behöver se till oss själva: talar Kristus till oss så att våra hjärtan brinner? Låter vi honom? Ger vi honom tillfälle? Jag kan inte ge något recept för hur det ska gå till, för det är helt säkert mycket personligt hur det ser ut, men jag är säker på att en sådan eld inte kan finnas i oss om vi inte aktivt tänker på och jobbar för att förstå och förverkliga det som är Kristi vilja för vår omgivning.
Gud gör inte skillnad på människor, utan vill vara alla människors Herre. Uppståndelsebudskapet gäller hela mänskligheten, ja hela jorden. Om vi vill förkunna detta på ett övertygande sätt föreslår jag tre steg.
Det första steget är att godkänna att vi kanske alla har fastnat i formerna på något sätt. Vare sig vi gillar lovsångsmusiken eller medeltida kantater finns en risk att vi tänker att verktyget i sig är lösningen. Vi behöver inte bli kritiska och osäkra, men vi behöver söka ödmjuk ärlighet med oss själva.
Det andra steget är att förstå vår grundares vision. Om vi fokuserar på former eller enskilda ledare i församlingen kommer vi inte att kunna möta denna tids behov. Vi måste söka Jesu hjärta. Vad hos honom var det som satte Emmausvandrarnas hjärtan i brand?
Det tredje steget är att göra vårt allt för att ordna livet i enlighet med den vision vi finner. Vi uppmanas i Ordspråksboken att lita på Gud med hela vårt hjärta och att inte tänka att vi själva kan förstå hur saker och ting ska ordnas. Hjärtat, bevara det, låt Jesus sköta om det, bjud in honom att fylla det med hans eld.
Nu går vi snart in i väntan på pingst. Traditionellt har kyrkan efter påskfesten börjat förbereda sig för livet i Anden. Vad är den förberedelsen?
Att älska Gud av hela sitt hjärta. Det kan inte finnas någon annan strävan som rotar oss i den ödmjukhet vi behöver för att förändras. Det kan inte finnas någon annan strävan som kan fästa vår uppmärksamhet vid Herren, Kristus. Där som din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Då vi söker Gud på det sättet, då når vi ödmjukheten att se oss själva för vad vi är, både på gott och ont. Då kan vi bli frimodiga att söka Guds vilja också då den för oss på andra vägar än de vi själva tänkt. Vi blir frälsta, räddade, från att behöva låtsas, från att behöva veta allt, från att tro att vi bär det ansvar som hör till Gud. Guds nåd innebär alltid att han agerar i våra liv, han förändrar oss, för oss vidare, förnyar oss.
Att kunna söka Gud på detta sätt kräver att vi låter vardagen se ut enligt det. Vi behöver långa promenader där vi kan samtala med Herren. Vi behöver gemenskap där vi kan diskutera trosfrågor. Vi behöver stunder av tillbedjan och undervisning. Vi behöver rutiner och former. Men dessa ska komma som en följd av kärleken till Kristus, inte som det första. Herren är viktigare än formen. Det är en tröst för en pastor som hoppar över predikopsalmen på påskdagen och det är en utmaning för oss att minnas vad som är viktigast.
Så låt oss enas i att söka Guds vilja. Jesus Kristus som har dött för våra synder och besegrat ondskans makt kallar oss in i sitt nya liv. Först då vi möter honom och lyssnar på honom kan våra hjärtan bli verkligt brinnande.