Skuld och barmhärtighet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan

Dagens evangelium utspelar sig i mitt inre liksom en diskussion mellan världsförbättrare vid ett kaffebord. Den ena håller upp dagens tidning och pekar: “Dessa då, som Pilatus lät döda mitt i deras offerakt? Vad har de gjort för att förtjäna ett sådant öde?” Jesus svarar: “Tror du att de hade gjort något särskilt för att detta skulle hända dem?” Sen går han vidare “Det är som då tornet i Siloam rasade, tror ni att någon av dem som dog där förtjänade vad som hände? Nej. Men alla som inte omvänder sig kommer att mista livet, så som dessa gick miste om sitt.”

Siloatornet var ett torn söder om Jerusalems gamla stad, nära de så kallade Siloadammarna som anlades under Hiskiahs tid för att klara Assyriernas belägring.

Vi har alltså dagsaktuella frågor som diskuteras i dagens evangelium. Frågor om både moralisk ondska: “Varför har Pilatus gjort detta?” och naturlig ondska: “Hur kan världen vara sådan att ett torn kan falla över 18 oskyldiga?” Och utöver detta har vi en fråga till, den kanske viktigaste, som Jesus väcker: frågan om vårt andliga tillstånd. Har vi liv i detta liv eller präglas vårt liv av en död som är värre än den kroppsliga döden?

Söndagens tema är barmhärtighet och särskilt ur vår andra läsning stiger frågan fram – lever vi barmhärtighetens liv? “Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens lag.” “Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”

Den som hörde eller läste min predikan igår förvånas inte över att jag också idag påminner oss om en av bönerna i Herrens bön, nämligen den som lyder: “och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Det finns ett djupt mysterium att utforska i detta med barmhärtighetens och förlåtelsens liv. Det finns ett samband mellan vår utlevda förlåtelse och Guds. Jesus säger: “För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14)

En väg att förstå vad denna barmhärtighet innebär är att börja med synden. Det är ju om detta som människorna frågar Jesus i dagens evangelium. “Var dessa större syndare, då att denna ondska drabbade dem?” Nej. Ondskan drabbar oss alla i denna värld, liksom den drabbade vår Herre. Synden är något som går djupt i människan. Jesus talar i bergspredikan om hur vi inte bara ska hålla de yttre begränsningarna som lagen kräver av oss, utan hur vi ska se till vårt inre. Lagen kräver att straff följer på brott. Och lagen är in i det sista noggrann med hur dess bokstav tillämpas, för lagens syfte är att bevara ordningen. Därför är det inte enligt lagen straffbart att hata någon, innan det hatet utmynnar i gärningar.

Synden däremot är något annat, på ett väsentligt sätt. Vi vet att trots att vi gjort allt rätt till det yttre, kan vi bära förakt i våra hjärtan. Vårt samvete kan anklaga oss, fastän vi inte begått något brott. Jesu fråga om det verkliga livet handlar om detta mörker som bor i oss. Lever vi omvändelsens liv – så att vi söker ljuset? Vår skuld, den som vi ber om förlåtelse för, är inte mot det yttre, utan den är något som finns i vårt inre, som växer i vår avskildhet från Gud och hans goda. Skulden erfars som något djupare än enbart lagbrott. Den är vår brustenhet, misstänksamhet, vårt förakt och vår oförmåga till det goda. Och denna skuld måste vi se med barmhärtighet både i oss själva och andra.

Det är denna realistiska barmhärtighet, som erkänner det mörker som finns i oss alla, som bönen om att förlåta och bli förlåten handlar om. Vi bjuds in att lära oss nådens liv, det liv som inser att synden bryter ner oss själva och alla andra. Det är en kallelse att bli medvandrare genom livets svårigheter – inte en kallelse att peka ut den andras synd, som om vi inte hade någon egen. Döm inte. För den som dömer förhärdar sitt hjärta och låter det mörker som bor där rotas ännu djupare. Det verkliga livet är i bönen att Gud ska byta vårt mörker i ljus, till att vara ljus för andra.

Den kristne förstår att lagar inte kan skapa försoning. Den andliga skuld vi känner inför Gud och varandra kan inte strykas genom rätta gärningar. Den förlåts och helas i Kristi kärlek. En kärlek som sträcks åt oss, för att vi ska leva genom den, i den och av den. Vi ber att vi ska förlåta andra, för det är Guds kärleks läkedom för själen. Endast då kan Kristi kärlek bli verklig. Och fast den blir det enbart till en del genom oss i denna tid, så är det oändligt mycket mer än att låta mörkret ha makten och skulden bli större.

Barmhärtigheten kan visa sig vara den viktigaste lärdomen för kyrkan idag. Samhället har lagt upp många lagar och förordningar om vad vi får göra och säga. Men det verkliga livet – det liv som präglas av Guds barmhärtighet kan förena hela mänskligheten. Må Gud ge oss den nåden, så att vi också förmår leva i den.

Att låta Guds namn bli helgat

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

Johannes beredde som bekant väg för Herren. Det var han som kom att känna igen Jesus för vad han var, liksom han blev den som fick döpa Jesus. I dagens andra läsning talar Paulus med några Efesier som endast blivit döpta med Johannes dop, ett omvändelsens dop. Men det dop som förenar oss med Kristus är ett dop i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Det är ett dop till det sanna livet och till befrielse från syndens, dödens och ondskans välde. Inte ett dop i vår egen kraft, utan i Guds. Kyrkan lär ju att en delaktighet i Kristi dop är en delaktighet i fullheten av Kristi liv, både dess lidanden och dess segrar.

Jag bär med mig idag en liten skrift av Alexander Schmemann om Herrens bön. Den talar om de olika bönerna som finns i Fader vår. Här finns några tankar som anknyter till både Johannes och hans far Sakarias. Och så klart också till Jesus själv, det var ju han som gav oss bönen. Till Johannes så att det är han som är förebilden för att förbereda Herrens väg. Som kristna kallas vi också att vara förberedda på Herrens ankomst. Till Sakarias så att han ser konsekvenserna av att följa eller inte följa. Då Guds vilja går i uppfyllelse i hans liv, befrias också hans tunga att tala och prisa Gud.

Schmemann säger att bönen “Låt ditt namn bli helgat”, eller “Helgat varde ditt namn”, som vi har den, är en bön från en människas tunga som känt igen Gud och förstått att det bara är i mötet med honom som den verkliga lyckan och fullkomligheten kan finnas. Notera nu då kopplingen till både Johannes och Sakarias här. Johannes är den som känner igen Gud. Och Sakarias är den som förstått att lyckan och fullkomligheten endast finns hos Gud. Bönen är, enligt Schmemann, en bön om att hela skapelsen ska fyllas av den fullkomlighet som vi genom Kristus har skådat hos Gud. Vi önskar att den fullkomlighet som är hela livets ursprung ska förverkligas i skapelsen och i oss. I vår vilja, i vårt liv, i vår tro. Och när vi prisar Gud på detta sätt (i ord, i handling och i hela livet) då lyfts vi också upp i det himmelska ljuset – liksom vi senare kommer att be i prefationsdialogen, då vi säger “Lyft era hjärtan till Gud. Våra hjärtan är hos Herren.”

Nåja, så långt ganska mystiskt och teologiskt tungt. Men vad ska vi göra av detta i det kristna livet? Vår tillbedjan formar oss. Våra böner formar oss. Och sättet vi förstår vårt gudstjänstfirande formar oss. Vi blir en sådan kyrka som vi lever och tänker. Om vår bön verkligen är att Guds namn ska helgas i hela skapelsen och i våra liv, då lägger det en riktning för vår vardag.

Det är den riktningen som Johannes bereder och som Sakarias prisar Gud för. En väg som för till Kristus. Han som är Guds Helige. Då vi tillber och helgar Guds namn fylls våra liv av det himmelska ljuset, som finns hos Herren. Och det ljuset förmår lysa upp hela vårt liv: till läkedom, till omvändelse, till kraft, till frid. Det är ett liv som samtidigt är världens enda hopp, men som kan kännas fruktansvärt för den som träder in i det. Det livet för syndens verklighet i dagen. Inte nödvändigtvis offentligt, men i alla fall för en själv. Det är kanske bara så att det ofta känns som att alla känner till ens brister, då de uppenbaras för en själv. Bönen om att Guds namn ska vara heligt bland oss för oss in på djupa vatten, för det är en kallelse in i Guds rike. Det är samtidigt omvändelsens väg och det verkliga livets väg.

Förkunnelsen om Guds rike var Jesu hjärtesak. De flesta av hans liknelser beskriver hurudant Guds rike är och hans första predikotema är Guds rike. Han säger att det är nära, att det är ett gott budskap och att omvändelsen är en del av livet i det. Om livet får en ny kung, är det att förväntas att något ändrar.

Det är ändå förunderligt att Gud inte väljer den världsliga maktens väg för att etablera sitt rike. Utan han sänder sin Ande att bo i våra hjärtan. Det dop vi lever under är inte ett dop som främst bygger på vår omvändelse, utan ett dop som bygger på Guds nåd i Kristus. Det är genom nåden som Gud blir kung över våra liv och hans rike etableras. Det är genom Guds godhet mot oss som vi finner det i oss att be att hans namn ska helgas. Det är genom den kraft som Anden ger som vi kan leva i ljuset.

Förvisso kommer livet att kräva mycket av oss alla. Men Guds rike är nära. Och Guds hjälp är nära. Då vi idag samlas kring nattvardsbordet är det igen en påminnelse om hur nära Kristus kommer oss. Han delar allt med oss. Livets fullhet i det svåra och i det glada. Och vad annat kan väcka i en människa en bön om att Guds namn ska vara heligt? Vad annat kan väcka i oss en lovprisning som Sakarias eller en tjänstvillighet som hos Johannes?

För Kristi skull är vi fria att leva i det himmelska och livgivande ljuset. Att leva i Guds rike. Vägen är beredd. Guds nåd är synliggjord. Dopet vittnar om det, nattvarden vittnar om det, ja hela skapelsen är full av hans härlighet. Guds rike är nära och Kristus säger till oss en och var: “Följ mig!”

Konfirmationspredikan i Terjärv och Nedervetil 2024

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Ef. 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium
Matt. 9:9-13

Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Predikan

Guds gåva är det, att vi blir frälsta. Och vi får alla idag frågan om vi vill leva i den gåvan. Visst, konfirmanderna kommer på ett särskilt sätt att svara på det idag. Men vi andra kommer heller inte undan, för detta är en fråga som rör hela livet.

Kyrkan förkunnar Guds nåd över alla människor, ja över allt skapat. Inte så att Gud ända in i det absurda kan gripa in i det skapade för att hindra allt det onda. Men nog så att han har gett oss allt vad vi behöver för att leva väl i denna värld. Och också så att han har gett oss allt vad vi behöver för att kunna leva trygga i hoppet på en kommande värld, där hans godhet är förverkligad.

Det hör till en skriftskola att prata om allt detta. Vi har talat om bönen, att ta sig tid att lyssna till Gud och bära fram sina egna och andras ärenden till honom. Vi har talat om livet som kristen och vad det betyder att älska och förlåta. Vi har talat om hur svårt det kan vara att leva i den frihet vi har fått som människor. Som psalmen lyder: “Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.”

Det utmanande med att säga nej till Gud är att det många gånger händer i misstag. I de gamla konfirmationsordningarna skulle konfirmanderna avsäga sig prål, bländverk, flärd och högmod – eftersom dessa så lätt drar oss bort från livet. Vårt ja till Gud är ett nej till sådant som hindrar det sanna livet. Men det är inte alltid lätt att veta vart ens beslut för en. Och det bestäms inte av hur stark vår tro är eller hur många gudstjänster vi suttit av.

Vi tror att Gud söker oss. Då vi ropar hans namn är han redo att svara. Som kristna bekänner vi inte vår egen förmåga att få saker och ting rätt, utan vi bekänner Guds närvaro att svara på våra rop om förbarmande. Han vandrar med oss genom livet. Han delar vår lott i allt. Han känner sjukdomen, han känner lidandet, han känner sorgen och ensamheten. Allt detta har Kristus delat med oss då han levde och dog för vår skull.

Men han känner också livets glädjeämnen. Att som förälder få bära sitt barn till dopet. Att växa upp och få vänner. Att få lära sig och utforska vår värld. Att ställa till fest över uppnådda milstolpar. Allt detta delade Jesus också med oss. Liksom han delar uppståndelsens glädje med oss.

Kristi seger över döden förblir kyrkans främsta angelägenhet, människans största hopp och världens bästa väg till glädje och frid. Här öppnas en utsikt på livet som ingen annan. Och det är den utsikten som konfirmanderna idag väljer att söka.

Konfirmaatio muistuttaa meitä kasteen armosta. Tänään ne pienet lapset, jotka kanneettiin vanhempiensa tai kummiensa sylissä Jumalan armon lähteelle, tekevät oman päätöksensä uskon elämästä. Konfirmaation kutsuu meitä kaikkia etsimään Herraa, mutta ennen kaikkea se on muistutus siitä miten Herra etsii meitä. Jumalassa meidän pelkomme muutuu toivoksi, epäluulo muuttuu uskoksi, ja heikkous voimaksi.

Jeesus on tullut maailmaan kutsumaan syntisiä, kuten evankeliumi tänään kuului. Hänen rakkautensa ei vaadi meiltä mitään, mutta voidaksemme kokea hänen armonsa ja rakkautensa elämässämme saamme seurata häntä. Se on tie joka johtaa todelliseen elämään.

Så, idag, kära konfirmander – då ni söker er vidare i livet och vår gemensamma vandring i denna form tar slut – hoppas jag framför allt att ni har hört detta budskap: Att Gud söker och välkomnar er till sitt rike och sin församling. Här finns plats för alla dem som söker en gångbar väg genom livet. Och här påminns vi varje söndag om att Gud söker oss, för att ge oss nåd, frihet och kärlek att bygga vårt liv ifrån.

Det är ett tecken på något nytt

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Joel 2:28-32

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.
På himlen och på jorden
skall jag låta tecken visa sig:
blod och eld och pelare av rök.
Solen skall vändas i mörker
och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och fruktansvärda.
Men var och en som åkallar Herrens namn
skall bli räddad.
På Sions berg skall finnas en skonad skara,
så som Herren har lovat,
i Jerusalem skall några överleva,
så som Herren bestämt.

Andra läsningen

Apg. 2:1-13 (samma text som i första årgången)

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Evangelium

Joh. 3:16-21

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.

Predikan

“Vad betyder detta?” Så frågade sig de utomstående som bevittnade den första pingsten. Lärjungarna talar till dem alla som på deras eget språk – och det sinne som inte förmår räkna med Guds närvaro i det som händer söker en första lösning: De är druckna.

Vi hade besök igår kväll av kaplan Jimmy Österbacka från Pedersöre. Han talade om att tron sitter i ögat. Vi kan se samma sak i det yttre, men det inre ögat förstår det som händer på olika sätt. Den helige Andes utgjutande över lärjungarna var något nytt för folket. Ingen kunde förstå att det var Guds gärningar som de bevittnade. De sökte en logisk förklaring på det oförklarliga mysteriet. Gud tog sin boning i människor. Människor med brister, som du och jag. Människor som inte alltid lyckas förmedla det som de kanske önskade – men Gud, genom den helige Ande, talade till var och en som lyssnade på deras eget språk.

Vi hörde i den första läsningen om tecken som ska visa sig. Tecken som ska göra det lättare för oss att vända oss till Gud och söka hans nåd. Och tecken har vi fått: Gud blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet. Han lyftes upp, först på korset, sedan ur graven, sedan till himlarna. Och därifrån har han sänt sin Ande, till att lyfta oss upp som ett ljus för folken. Vi blir alla sända i hans kärleks ljus, till att vittna om hans godhet.

Ljuset kommer in i världen och det skingrar mörkret. Det ger liv, som en källa som springer fram i öknen. Och den som söker det livet kommer att göra sin brist synlig, kommer att behöva rannsaka sig själv. Men den som söker det livet kommer också att vinna flödande vatten och ljus i mörker. Här finns liv.

“Vad är detta”, frågade sig folket. Det är Guds längtan gjord synlig, ett tecken. Vi kan enas, över språkgränserna, över nationella gränser, över allt som skiljer oss. För Gud har makt att bygga upp det som gått sönder. Hans Ande utrustar oss att leva i kärlek. I Jesus Kristus har vägen gjorts öppen till Guds rike, till den himmelska härligheten och makten.

Han har gått bort för att bereda rum för oss – och som ett vittnesbörd har vi fått Anden. I liturgin som vi firar idag tar vi del i detta uppstigande: Inför nattvarden sjunger vi om att våra hjärtan är hos Herren. Vi fylls av tacksamhet över att få närvara i den himmelska verkligheten för en liten stund. Vi sjunger till Guds ära med änglar och alla heliga, levande och döda. Vi står inför Lammets tron, inför Herren Kristus, som är upphöjd till Faderns högra sida. Och genom sin Ande är han bland oss – brödet och vinet helgas att vara Kristi kropp och blod. Vi får del i honom, som är allt livs upphovsman, som är all nåds herre och vars kärlek inte kan brytas av någon makt vi känner till.

Det är pingst. Vi fylls av liv och kraft. Vi lär oss att se, att verkligen se. Nu ser vi inte bara det som världen ser, utan vi ser vad Gud längtar efter och gör bland oss. Vi ser vägar till enhet, vi ser ljuset växa i oss, vi ser hur det levande vattnet söker sin väg genom de torra markerna. Vi ser liv och kraft. Det är Andens verk, det tecken vi får ta emot. Vårt inre öga förnyas och vår tro får nya, djupare rötter.

Så lär vi oss att söka nya vägar, bygga nya broar, arbeta för enhet och kärlek. Så går vi mot fridsfurstens liv. Det liv där ingen ska behöva stupa för sitt land. Det liv där vapen byts mot redskap. Det liv där våld byts mot försoning. Där alla tårar torkas och där ingen synd finns mera. Vi lever redan nu i det himmelska som ska komma, för samma Ande som väckte Kristus från det döda verkar i oss. Och vi är hans älskade, som han blivit människa för och som han sänt sin Ande att påminna om denna nådens verklighet.

Trons vi

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 14:7-9
Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.

Andra läsningen
Ef. 1:15-23
Jag upphör aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Evangelium
Joh. 17:18-23
Jesus bad och sade:
”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Predikan

Denna söndags evangelium är ett av de skriftställen som utmanar min tanke. Varför detta? Jo, den ena raden som finns där: då Jesus ber för att vi ska vara ett med honom och varandra, ska vara tecknet för världen att han är sänd av Fadern och att han har älskat världen. I en tid då människor allt mera isoleras från varandra, går in i filterbubblor, då det är enkelt att grunda egna gemenskaper med dem som tänker lika som en själv, är denna Jesu bön en stor utmaning för kyrkan.

Vi är samlade idag i väntan på den helige Ande. Detta är den sista gudstjänsten innan pingst. Det är det som vår första läsning talar om. Bilden med det grönskande och det flödande vattnet signalerar just det liv som Anden ger. Men vad lär kyrkan om Anden, egentligen? Vad är det vi väntar?

Trosbekännelsen talar om den helige Ande i sin tredje artikel. Anden verkar i oss så att vi blir en helig allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. En kristen som lever i Anden rotas alltså i kyrkans gemenskap. Vi känner ingen kristen tro som lever isolerad från församlingen. Visst kan det finnas undantag, men för den allmänna förkunnelsens del måste vi utgå från detta.

Det är följaktligen viktigt att vi möts, delar livet och firar gudstjänst tillsammans. I det att vi gör det verkar Anden i oss. Där två eller tre är samlade, är Kristus bland oss. Och det är Kristus som är kroppens huvud. Utan honom kan vi ingenting göra.

Det är detta som utmanar det individualistiska sinnet. Jag och min Gudsrelation är inte i centrum. Den kristna trons liv handlar inte främst om vad jag håller för sant och gör i min ensamhet. Den kristna tron handlar om att vandra tillsammans med Jesus och varandra, i bön om hans Andes närvaro och utrustande. Tillsammans. Kristus är trons centrum och vi är ett i honom. Andra läsningen talar om kyrkan, med Kristus som huvud, som fullheten av den Gud som uppfyller allt. Guds fullhet finns i oss.

Detta trons vi får vi inte låta falla i glömska. Gemenskapen bär då vi har det svårt, gemenskapen delar vår glädje och sorg. Och den gemenskap som riktar sin blick till Kristus finner nåd och frid.

På mors dag är det värt att notera familjens vikt i det hela. En familjs mödrar och fäder har en särskild kallelse i att vårda familjens enhet och att arbeta för att familjen mår bra. Det är inte alltid en lätt uppgift. Det kräver ödmjukhet och tålamod. Inte bara en gång utmanar det vår mildhet mot varandra. Därför är bönen om Andens närvaro så viktig för de kristna.

Kom helig Ande, att utrusta oss för kärlekens liv. Kom helig Ande, att göra oss till ett. Till att kalla oss ut ur våra egna bubblor och åsiktsgemenskaper, till något större och vackrare. Gör oss till kyrka, både då vi är hemma och då vi samlas till gudstjänst.

Vi har i dagarna samlat sommarskriftskolan konfirmander till undervisning. En viktig del av den undervisningen är att tolka skapelseberättelsen och förstå dess budskap. Ett av dess budskap är att då synden träder in i världen åtföljs den direkt av rädsla. Rädsla att visa sig själv för den andra sådan man är (de döljer sin nakenhet med löv) och rädsla för Gud (de gömmer sig för honom i trädgården). Väntan på den helige Ande är väntan på den kraft som driver bort denna rädsla ur våra liv.

Den kristna tron och församlingens gemenskap, då den fyller sin uppgift, erbjuder oss en plats där rädslan inte behöver vara det främsta motivet. Här ska man inte behöva fundera på vad folk ska tycka eller huruvida man är välkommen. Andens verk är den gemenskap som söker Guds nåd tillsammans. Vi lär oss att bli medvandrare på vägen till den nya himmel och jord som Anden vittnar om.

Och det är denna skola som blir vårt vittnesbörd för världen. En kyrka som växer i enhet är det som vittnar för världen om Faderns kärlek. Då vi, i vår ofullkomlighet, vandrar tillsammans i bön om Anden, förverkligas Jesu ord: “Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Så kom, helig Ande, och ge oss den enheten. Fullkomna din kyrka i Kristus och låt oss bli ett vittnesbörd för din kärlek till alla människor. Amen.

Löfte om det himmelska

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 33:5-6

Upphöjd är Herren som bor i himlen,
han fyller Sion med rätt och rättfärdighet.
En skatt som ger räddning är vishet
och insikt,
gudsfruktan är hans rikedom.

Andra läsningen
Rom. 8:31-39
Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Evangelium
Luk. 24:46-53

Jesus sade till sina lärjungar: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan

Kristus är upphöjd, inte mera synlig för våra ögon, men ändå närvarande i sin församling genom sin Ande. Att Kristus skulle upphöjas till Fadern, i sin mänskliga uppståndna kropp, är egentligen att vänta. Det är en logisk följd av att han har all makt i himmelen och på jorden.

Att han upphöjs i egenskap av både Gud och människa är också ett löfte till oss. Hans mänskliga natur lämnar inte kvar på i det jordiska, utan i det som vi idag minns är tydligt att också Kristi kropp – den som överlevt döden – får del i härligheten. Det påminner oss om kyrkans hopp om kroppens uppståndelse. Och det påminner oss om det goda i att få vara en kroppslig varelse. Gud har velat oss sådana som vi är. Att synden bryter ner oss och leder oss fel är inte ett hinder för vår delaktighet i det himmelska, för Jesu skull. Också vi har hoppet om att få förhärligas.

På vägen mot detta förhärligande samlas vi till mässa. Innan Kristus upphöjdes visade han sig för sina lärjungar och, enligt Paulus, 500 andra. Med dessa delade han bröd och vin. Han tjänade dem och samtalade med dem. Och han gav också löftet att han är med oss alla dagar till tidens slut. Då vi samlas till nattvard är detta löfte påtagligt. Vår Herre som har talat till oss genom evangeliet, delar också måltidsgemenskapen med oss. Vi får vara nära honom, fastän våra ögon inte ser honom. Vi ser brödet och vinet, som vi genom tron tar emot som Kristus själv.

Detta vittnar om ett hurudant liv den kristna är kallad att leva. Det är ett faktum att Kristi löfte om att vara närvarande för sina lärjungar gavs i samband med att han sände dem till ett uppdrag. Att göra alla folk till lärjungar. Den kristne kallas att dela måltidsgemenskapen med Herren och sänds att bjuda in flera gäster till nådens bord.

För det är denna levande gemenskap med Kristus, den som både tar emot hans kärlek och tjänar andra i hans kraft, som är grunden för Paulus jublande utrop i dagens andra läsning. Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Detta skulle han inte veta, om han inte litat på löftet och tagit emot uppdraget som kommer med det. Ingen har predikat detta för Paulus, utan han har erfarit det och vittnat om det för oss. Han har följt Jesu uppmaning i dagens evangelium: “Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat.”

Då nu Kristus genom sin uppståndelse har besegrat döden och i sin himmelsfärd blivit krönt som härlighetens konung, bävar alla andemakter som motsatt sig livet och det goda. Och eftersom vi är hans, enade med honom genom tron och dopet, genom brödet och vinet, så kan vi vara trygga. Inget kan skilja oss från honom. Varken makter i himmelen eller på jorden. Vi kan gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Då han nu går upp till det himmelska går församlingen in i en väntan på det som Fadern lovat. Inför pingsten påbjuder de gamla traditionerna en pingstnovena – en nio dagars andakt i bön om den helige Ande. Denna firar vi inte gemensamt här i trakten, men den som så önskar kan använda dagarna fram till pingsten i förberedelse för Andens verk i oss. Så att våra liv och vår gemenskap allt mera präglas av den himmelska härlighet som vi ser att Kristus tar emot, som den förste av oss alla.

Låt oss rikta blicken mot det himmelska, be om Andens närvaro i våra liv och söka trons verklighet. Den som rotar oss i vissheten om Kristi kärlek och ger oss frimodigheten att vittna och tjäna.

Vi stämmer in i kyrkans tro.

Oroa er inte

Publicerat den av Niklas 1 kommentar

Texter

Första läsningen

5 Mos. 30:19-20

Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Andra läsningen

Hebr. 11:2, 13-19

För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.

Evangelium

Joh. 14:1-7

Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan

Känn ingen oro. Det är så långt jag kan se ett av de centrala nyckelorden för att komma åt innebörden i dagens läsningar.

Jesus ger löfte om något som ska komma. Om en himmelsk tillvaro. Om de många rum som Faderns hus har. Han bereder en plats för oss dit och han själv är vägen. Han gör något som Gud brukar göra. Han ger löften. Och liksom Gud i gamla testamentet kommer också Jesus att sluta ett förbund över de löften han gett. Var inte orolig.

Men det är inte lätt att förtrösta. Dagens andra läsning är ett stycke ur en bit som ofta fått rubriken “trons förebilder”. Vi påminns i båda våra läsningar om Abraham och Isak. Denna svåra berättelse i vår tradition om en fader som är beredd att offra sin son. Oroade han sig inte? Han, trons förebild Abraham, fanns det inget i honom som ifrågasatte det bud han tagit emot från Herren?

Senare säger Mose till Israel: “Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.” I efterhand ser han på Abraham och Isak och vet att det gick väl. Men Abraham, vad tänkte han?

Det är möjligt att Abrahams liv så långt hade förberett honom på vad som skulle komma. Då vi möter honom första gången i skrifterna dyrkar han avgudar i Ur. Han är inte på rätt plats och han sysslar med fel saker. Utgångsläget är dåligt. Men Herren kallar honom därifrån. Abraham får budet: “Gå!” Lämna det som du har för handen och följ mig. Och han följer.

Då Abraham uppmanas ge ifrån sig Isak är det inte första gången Gud prövar hans tro.

Det går vidare. Abraham får löften om avkomma, om att alla folk ska välsignas genom honom. Men han har inga barn. Han har ingen son. Men han ifrågasätter inte Guds löfte. Han har erfarit Guds trofasthet. Han tror.

Men det tar länge. Och mycket går annorlunda än vad som kanske var tänkt. Och Abrahams hustru Sara har blivit gammal. Men Gud står fast vid sina löften. Fastän vi läser att “Sara log”, som om hon inte riktigt kunde tro det mera. De får en son. Löftet uppfylls.

Och en tid efter det möter vi Abraham och Isak i den berättelse som hänvisas till i Hebreerbrevet idag. Abraham har vandrat med Herren länge nog och på ett sätt som gör att han kan tro. Han oroar sig inte för hur det ska gå. Han har erfarit Herrens trofasthet. Om det så krävs kan väl Gud ge tillbaka Isak från det döda.

Jesus säger idag till sina lärjungar: “Om ni har lärt känna mig har ni också lärt känna min fader”. Har vi lärt känna Jesus så att vi inte grips av oro? Vad innebär en sådan tro på honom?

Den första läsningen utmanar: “Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”

“Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.”

Att välja livet. Jesus är livets väg. Han är den som visar oss förlåtelsens väg och den sanna kärlekens väg. Liksom Abraham kallas från Ur, att vandra till nya platser, får också vi kallelsen. Och den är oberoende av vår omständighet idag. “Oroa er inte, följ mig, tro på mig”. Det räcker.

Och vägen är beskriven: Lyssna till honom och håll dig till honom. Det är nästan som om mässans centrala delar är beskrivna här. Ta del i ordet och sök dig till mötet med Jesus i nattvarden. Men det är kanske inte det främsta budskapet. Det handlar om att leva trons liv. För trons lydnad väcker förtröstan. Den som tror i det lilla lär sig att tro i det stora.

Nåden blir verklig då vi lever i den. Det är så vi lär känna den outgrundlige, Gud Fadern – då vi söker honom som har gjort honom synlig. “Den som lär känna mig, lär känna min fader”, säger Jesus. Då vi söker honom, följer honom och väljer att lyda honom. Då kan Guds väsen bli klart för oss. Och då kan vi erfara det liv som Gud i sin nåd vill ge oss alla för intet. Det beslutet leder till livet. Och dess inbjudan är klar: Oroa er inte. För Jesu skull och i förtröstan på honom kommer allt att gå väl.

Han banar väg för oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10 (samma text som i första årgången)

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
Fil. 2:5-11 (samma text som i första årgången)

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Matt. 21:12-17 (18-22)

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
(När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet. Lärjungarna häpnade och sade: ”Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?” Jesus svarade: ”Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.”)

Predikan

Jag vill inleda idag med att tala om vad Kristus kunde ha gjort, men inte gjorde. Våra två första läsningar betonar hur han väljer ödmjukhetens väg. Sen kommer evangeliet, som kanske tycks stå i en viss spänning med dessa två. Var är den ödmjuka och milda frälsare vi hört om såhär långt?

Kyrkans fäder har kommenterat detta och gett följande förklaring: Det handlar om att Kristus skall visa vilken makt han har men inte brukar.

Då han röjer upp i templet reagerar han mot att man handlar med folks moraliska övertygelser. Då någon kommer för att sona sina synder, gör någon annan pengar på det. Jesus ställer sig på den utsatta människans sida. Den som är bunden av synden ska inte åter utsättas för prövningar och hinder på sin väg. Den ska inte dubbelt bestraffas. Vägen till templet ska vara öppen, inte kantad av ekonomiska frågor om vilket offer man har råd att köpa.

I berättelsen med fikonträdet ser vi den domsmakt som Kristus har, men som han aldrig i evangelierna riktar mot någon människa. Inte ens mot den som förråder honom. Också till människorna hade Kristus kunnat säga: “Du ska inte bära någon frukt”. Och då orden hade kommit över hans läppar hade det blivit sant. Men han gör inte det. Däremot uppenbarar han det faktum att han har den makten då han talar till fikonträdet.

Här är evangeliets kärna för oss denna dag. Och här är den mildhet vi lärt oss att förvänta från Kristus. Han visar sin makt. Han påtalar vad som är fel. Men i mötet med den enskilde syndaren avhåller han sig från att ta fram det gudomliga majestätets rätt att fälla domen. Istället söker han bana en väg för den lilla människan till att få saker ställt i ordning med Gud.

Så kommer han i ringhet. Och Sion jublar i glädje över den räddare som förintar stridsvagnarna i kraft av kärlek och ödmjukhet. Han tar tjänares gestalt och lider själv för sina lärjungars och hela mänsklighetens skull.

Så jublar vi och tackar denna kväll, då vi inleder den stilla veckan, för vi vet att hans val att stå på vår sida blir en väg till livet för alla människor. Sådan är den verkliga upphöjelsens väg. Den som bär sitt kors, den som genom dopet och tron delar Kristi lidanden, den ska också få erfara glädjen att bli upprättad och uppstånden tillsammans med honom.

Det är en utmanande tid att leva som människa. Enligt alla slags mätare är vi friskare, tryggare och gladare än någon generation innan oss. Men samtidigt når oss kunskapen om allt slags lidande mycket effektivare än innan. Vi lever medvetna om alla slags hotbilder – ekonomiska kriser, krig, familjer som har det svårt. Vi är medvetna på ett sätt som aldrig tidigare. Och liksom kunskapen om gott och ont redan i skapelseberättelsen blir tecknet för syndens inträde, så inser vi att mycket av vår kamp som människor idag handlar om vår kunskap. Kunskap om det onda som kan drabba oss och det goda som vi saknar.

Fastetiden bjuder oss att vandra med Kristus och varandra längs denna lidandesväg som vi alla delar. Då vi nu träder in i stilla veckan får vi alla kvällar fram till långfredagen mötas kring Kristi lidande – ett lidande som är vårt allas. Samtidigt är hans lidande hans eget, liksom all vår motgång är vår egen. Dessa berättelser bjuder in oss att bli människor. Att dela varandras bördor och att vandra den rätta vägen tillsammans. Det finns ett helande i att vandra med Kristus på detta sätt. Då vi följer honom sätts också våra motgångar in i ett större perspektiv. Han bär våra bördor. Genom hans sår blir vi helade. Han säger att han ska skänka oss vila och frid, men också att vi ska följa honom. Det är vägen som den kristne står inför. Och i liturgin gestaltar vi det genom att vandra med honom under veckan som kommer.

Han har gjort vägen gångbar för oss. Vi får komma till templet, till det allra heligaste. Vi behöver inte frukta att fikonträdets dom faller över oss. Istället får vi möta honom som ser på oss i kärlek. En kärlek som håller i alla lidanden och som besegrar alla välden och makter som försöker hindra den. En kärlek som håller genom själva döden, in i uppståndelsens glädje. Och igen gestaltas detta i liturgin idag, då nattvardsbordet dukas och vägen är öppen till Gud själv. Till honom som är livets bröd och frälsningens vin. Där samlas alla de som är döpta till honom och som vill följa hans väg.

Om livet är storm, är Kristus vår hamn

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 1:16-20

Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.
Låt oss gå till rätta med varandra,
säger Herren.
När era synder är scharlakansröda,
kan de då bli vita som snö?
När de är röda som purpur,
kan de då bli vita som ull?
Om ni villigt lyder mig
skall ni få njuta det goda i landet,
men om ni trotsar och vägrar
skall ni bli svärdets byte.
Herren har talat.

Andra läsningen
Hebr. 2:9, 17-18

Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden. Och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Evangelium
Mark. 1:12-13

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Predikan

Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden, hörde vi i den andra läsningen. Det är ett intressant textval i sammanhanget, för vissa handskrifter skriver här att Jesus för en tid får erfara avskildheten från Gud. Psaltarpsalmen som här antyds (Ps 8:6) säger: “För en kort tid lät du honom sakna Gud”. Vi är alltså idag inför det faktum att Jesus själv, han som är Gud, för en stund får känna det som vi så många gånger känner. Övergivenhet och ensamhet.

Vi säger att vi som kristna lever i gemenskap med Gud. De yttre tecknen är dopet och nattvarden. Men det finns så klart en inre erfarenhet av tron och Guds närvaro i våra liv, som är väldigt personlig. Ofta sätts både vår tro och vår integritet, vår förmåga att stå fast vid vad vi tror, på prövning. Och inte allt för sällan är det just i misslyckandet att leva upp till ens egna förväntningar som känslan av ensamhet och frånskildhet dyker upp.

I Kristus, han som är barmhärtig och trogen, finns vila från det. Gud kallar oss att omslutas av hans kärlek och nåd. Den fastetid som vi har inlett är en övning i att kunna leva i dessa två världar samtidigt. Fastan riktar blicken mot det mänskliga tillståndet. Mot vår brist och saknad. Men den är en av Guds gåvor till församlingen, för enbart i mötet med verkligheten kan den sanna friheten nås. För en stund kallas vi att glömma syndernas bördor och sorger, då vi kommer inför vår Herre. Men framförallt bjuds vi in i insikten att också fastans enkelhet, som talar om en del av livets verklighet, är en väg som vi delar med Kristus. Om livet är storm, så är Kristus en hamn. Om livet är smärta, så är Kristus frid. Och vi får vara hans.

Då vi under fastan lägger åt sidan något och gör mera tid för det mest väsentliga, är kyrkoårets gåva att vi får erfara Guds Andes kärlek i grunden av vår varelse. Stillheten, enkelheten, avskildheten och åsidosättandet av sådant som distraherar oss i vardagen ger utrymme för en erfarenhet av att vara del i något större. Att vi tillhör Gud, för Jesu skull. Att vi kan förtrösta på honom genom liv och död. Och att det finns en orubblig grund för tillvaron, lagd för att vi ska få erfara livet i dess fullhet. Med storm, men också trygghet. Med smärta, men också frid.

Fastans kall är att ge allt till Gud. Inte så att vi överlämnar våra ansvar och förpliktelser mot våra medmänniskor, men så att vi vågar tro på hans ledning och närvaro i våra liv. Han befaller oss kärlekens väg: att tala för de förtryckta och de faderlösa, att sträva efter rättvisa och skaffa änkan rätt. Han säger: lär er det goda.

Den kristna tron är inte en tro som överges för att man finner den för svår att förstå. Den kristna tron överges i regel för att man finner dess kallelse för utmanande. Det är inte svårt att förstå vad kärlek är, men kärlekens väg kan innebära att man går rakt mot stormen. Det är inte komplicerat att vara Jesu lärjunge, men vägen tillsammans med honom kan vara en smärtornas väg. Problemet är inte att man inte förstår det, problemet är att man inte vågar tro att det går att leva det.

Men vi får tro. På honom vars hjärta är fullt av nåd. På honom som vandrar med oss genom stormar, smärtor och motgångar. På honom som kallar oss sina egna. Och på honom som gått igenom allt detta, för att segrande stå upp på den andra sidan. Inget skiljer oss från hans kärlek. Och den Ande som uppväckte honom från det döda bor i oss. [[Rom 8#11]] Därför kan vi frimodigt vandra med honom och söka tröst hos honom.

Det är detta som man också skymtar i Andra Tessalonikerbrevets andra kapitel där Paulus skriver om att inte låta sig gripas av rädsla då det onda ger sig till känna. Herren, Jesus, har makt att segra över det onda. Och vi bjuds in till gemenskap med honom. Och den gemenskapen (och det liv som följer av den) fångar Paulus i det andra kapitlets slutkläm: “Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium, för att ni skall vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet. Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev. Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning.”

Vi har denna vecka inlett vår fasta. Och fastän fastans toner och stämningar präglas av det enkla och det avskalade, så är den en väg till det verkliga livet. Kristus går lidandets väg, för kärlekens skull. För en sann medmänsklighets skull. För vår frihets skull. Och vi bjuds med på färden. Till ett liv med tröst, hopp och uppmuntran för allt gott i både ord och gärning. Det kanske inte tycks så alla gånger, men faktum är att hos Jesus är gott att vara – vart än hans väg för oss. För den vägen leder oss till det yttersta goda, inte bara till en flykt från våra motgångar och synder. Hos honom finns frid.

Hans ljus lyser i vårt ljus (Kyndelsmässodagens familjegudstjänst)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Mal. 3:1-2

Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.
Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut.

Andra läsningen
1 Joh. 1:5-7

Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Evangelium
Luk. 2:22-33 (samma text som i första årgången)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan

Förr var det ju så att man inte hade någon lampa att tända då det blev mörkt. Mörkret var verkligen mörkt. Inte brutet av ljusen från stora städer, hus eller vägar.

Därför var det också farligt att vara ute i mörkret. Fast man kunde ta med sig en lykta eller fackla var det inte samma sak som då vi tar med oss en ficklampa. Ljuskäglan var mindre och mera oberäknelig.

Det är inte konstigt att bilden av mörkret som något ont lever kvar hos oss ännu idag. I mörkret finns det som vi inte känner till. Och som människor är det ofta just det vi inte känner till som skrämmer oss mest.

Då Jesus föds, som vi minns också på julen, är det en ljusets högtid. Då vi talar om ljuset talar vi ofta om det som vi känner till och är glada över. Ljuset är något vi förknippar med glädje och värme.

Jesus talar om det ljus vi har. Han säger att vi ska hålla vårt ljus synligt för andra. Inte sätta det under skäppan. Vi tror ju att det ljus han förde med sig är det starkaste och varmaste ljuset av alla. Och då vi tänder ett ljus från ett annat, så är ljuset fortsättningsvis det samma. Hans ljus lyser i vårt ljus.

Då vi ger lite ljus åt varandra. Ett leende, en vänlig blick, uppmuntrande ord eller hjälp med något som är svårt. Då sprider vi det ljus som Gud vill att hela världen skulle vara full av. För allt ljus i denna värld kan påminna oss om hur Gud sände Jesus för att befria oss från mörkret. Och vi får var och en leva med det ljuset i våra liv.