Vi är alla kyrka – Andra söndagen efter jul – Terjärv kyrka

Första läsningen
Sak. 3:6-10

(Där Sakarja i en syn ser Herren rena och helga Josua för det uppdrag som vi hör läsas om.)

Och detta är vad Herrens ängel försäkrade Josua:
Så säger Herren Sebaot:
Om du vandrar mina vägar
och håller mina bud
skall du råda över mitt hus
och vaka över mina tempelgårdar.
Jag skall ge dig tillträde
till den krets som tjänar mig här.
Lyssna, Josua, överstepräst, du och dina ämbetsbröder som sitter framför dig – dessa män är ett tecken: Se, jag skall låta Telningen, min tjänare, komma. På stenen där, som jag har lagt framför Josua, på denna enda sten med sju ögon ristar jag en inskrift, säger Herren Sebaot. Jag skall utplåna landets skuld på en enda dag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall ni bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd.

Andra läsningen
Hebr. 2:11-15
Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem bröder då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov, likaså: Jag vill sätta min lit till honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.
Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.

Evangelium
Joh. 7:14-18
När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.”

Predikan
Ingen orättfärdighet finns hos den som söker dens ära som har sänt honom. Eller, som vi sjöng i psalmen (279:5-7), evig härlighet och ära. Det är något som Gud ger åt oss. Men det kanske inte är vad vi är inställda på naturligt. Vi har ju en tendens att tänka på härlighet och ära i termer av stora tempel och mäktiga palats. I dessa dagar, då vi firar en gudstjänst som handlar just om “Guds hus” kan det vara gott att reflektera över vad evig härlighet och ära egentligen innebär då vi inte är i kyrkobyggnaden.

Jesus kallar ju sitt folk till lärjungaskap, till att bli elever till livets mästare. Till att leva som kyrka, eller i Jesu namn som nyårsdagens gudstjänst betonar. Som Jesu kyrka, som en gemenskap bestående av frälsta syndare, räddade brustna människor, är vi en kyrka som inte består i byggnaden, utan i den Helige Ande, som bor i våra hjärtan. Vi är alla kyrka.

Ville och jag kommer att arbeta i predikningarna under kommande månader utgående från sex traditioner som den världsvida kyrkan har levt i då de har sökt gemenskapen med Gud och varandra. Dessa är ett liv 1) i bön, 2) i helgelse, 3) i Anden, 4) i kärleksfullt tjänande, 5) i Ordet och 6) i vardaglig andlighet. Dessa är inga dogmatiska ramar som försöker beskriva det kristna livet utgående från klassiska ställningstaganden inom läran. Den delen sker i den mån det sker inom varje predikan. Men traditionerna handlar om att beskriva det liv som kyrkan fått ta emot av sin Herre. Det är ett väldigt praktiskt perspektiv på livet som kyrka.

Dagens läsningar, särskilt de två första, lyfter fram ett renande som Gud gör i oss. Ett renande som leder oss till det som evangeliet målar upp: att inte söka sin egen ära, utan Guds. Det handlar alltså om att komma till en sund frihet från en sådan självbild som leder oss till ett liv inkrökt i oss själva. Det handlar om att bli befriad från rädsla, till den frihet som Guds barn får ta emot. Andra läsningen talar om det som frihet från dödens herre, som gjort oss till slavar. Vad betyder det? Det handlar om en sådan rädsla inför den onde, det onda, som lamslår oss och hindrar oss från verkligt liv, det liv som kyrkan har fått som gåva. Första läsningen talar om det som att landets skuld blivit utplånad på en enda dag. Då ska vi bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd. Tills vi når en tillräcklig immunitet mot coronan får vi nöja oss med tryggare festligheter.

Det är något som Gud gör för oss, först och främst. Det är Gud som älskar oss så att han erbjuder oss ett nytt liv. Det är Gud som älskar oss så att han blir människa. Det är Gud som älskar oss så att han bär i sig själv världens och dödens ondska på ett kors. Det är Gud som älskar oss så att han låter våra kroppar bli tempel för hans Helige Ande.

Kristus kommer i sin kyrka, det råder lovsång och stor fröjd. Våra skulder blir utplånade, våra rädslor förlorar sin kraft. Hela livet ordnas om i ljuset av det budskap vi har hört. Vi inbjuds till ett liv som inte längre bara handlar om oss själva, till ett liv som byggs på en ny grund, den som Gud lagt genom Jesus Kristus.

Och i världens historia har det tagit sig många olika uttryck. Vissa har som gåva fått bönen, avskildheten och stillheten. Sökt sig till retreater och kloster. Andra har fått ivra för helgelsen och renheten, strävan efter det väl ordnade livet, det heliga livet. Några har blivit brinnande av den Helige Andes eld och gått ut i världen i hans ledning. Det finns de som har hittat Guds kärlek främst i att få tjäna andra. Vissa av oss gav Gud en passion för skrifterna och läran. Och andra finner att Gud kommer till dem tydligast i det vardagliga, i att göra saker i ordning i hemmet, i att glädjas över naturens skönhet. Dessa var alltså igen de olika traditionerna som kyrkan fått ta emot, inte så att Gud gav sex traditioner, utan så att Gud gav alla människor frälsningens gåva och erbjöd alla människor nådegåvor att berika och bygga upp kyrkan, gemenskapen där Gud själv bor, och detta är ett sätt att beskriva hur det tar sig uttryck.

Det är min övertygelse att alla dessa traditioner behövs för en välfungerande församling, för att vi ska kunna bli en sådan nådegemenskap som Gud vill att kyrkan ska vara. Dels, för att de vittnar om den positiva och goda mångfalden i kyrkan, dels för att de vittnar om hur vi kan växa som människor, som kristna. Gud kommer till sin kyrka, till var och en av oss på ett sätt som passar oss, men också som utmanar oss att växa.

För vad är en kyrka som enbart ivrar över skrifter, men inte älskar sin nästa? Eller vad är en kyrka som inte kan glädjas i Guds goda gåvor? Vad är en kyrka som saknar rutiner och ordning för sin bön och istället bara går dit hjärtat längtar? Förvisso kan alla dessa vara kyrka i sig själv, men det är en kyrka som riskerar bli fattig i anden. Gud ger oss gåvan av nåd att han möter oss alla där vi är, med de förutsättningar vi har.

Då vi talar om en kyrka som främst är i våra hjärtan och i vår gemensamma gudstjänst i vardagen, då talar vi om en kyrka som bär allas våra erfarenheter och insikter inom sig, både erfarenheter av det onda och det goda, erfarenheter av synd och av nåd. Då är frälsningen nära oss allihopa. Vi talar om en kyrka som kan ta sig uttryck, som kan få utrymme i allas våra liv. Och dessa traditioner, ursäkta om jag hamrar på samma spik igen, de öppnar upp för oss sätt att tänka kring vår egen tid med Gud. Hurudan är min sabbatsstund, min tid av att söka Gud och glädjas över hans verk? Min tid att reflektera över livet, dess ursprung, dess mening och dess framtid?

För någon av oss kommer svaret enkelt: Kanske vill du vara avskild och ensam i naturen? Kanske vill du läsa Bibeln och be? Kanske vill du göra något gott för någon annan? Men för andra av oss kanske svaret inte är lika säkert. Var möter jag Gud egentligen? Var talar den Helige Ande till mig om mitt liv och min framtid? Då kunde ett utforskande av de olika traditionerna, de olika gåvorna som Gud gett sin kyrka vara på plats. Om du ännu inte prövat en tyst retreat, testa! Om du aldrig tagit dig tiden att göra något gott för någon annan, bara för att, testa! Om du aldrig försökt dig på att be Gud om ledning för dagen och se vart det leder dig, testa! Förunderliga ting händer när Guds kyrka söker honom och hans rättfärdighet!

Evig härlighet och ära, ingen orättfärdighet. Det var med sådana ord jag inledde. Och nu också avslutar. Det finns inget recept för hur det borde se ut. Det finns bara en himmelsk sky av vittnen, kristna i miljontal, som innan oss lärt sig av Gud hur de ska leva sina liv. Väldigt få av dem har funnit det verkligt meningsfulla i att upphöja sig själva, knappast någon alls. Däremot har många funnit det i kyrkans liv, det vill säga i det mänskliga och vardagliga livet, då när de har funnit ett sätt att vara kyrka som Gud har gett åt just dem som gåva.

Och vi får med glädje bekänna en sådan Gud, som ger oss många sätt att vara kyrka, en allmännelig kyrka och tro, som på Kristi grund och i Andens ledning går ut i hela världen. Vi reser oss!