Du får leva

05/04/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hes. 37:1-14

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: ”Människa, kan dessa ben få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, min Gud, det vet bara du.” Han sade: ”Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.”
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande – det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.
Han sade till mig: ”Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!”
Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.
Han sade till mig: ”Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.”

Andra läsningen
1 Kor. 15:12-22

Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Evangelium
Joh. 20:1-10

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Predikan

För en vecka sedan samlades vi till palmsöndagens gudstjänst, då var videkissorna det tecken som förebådade påskens budskap. Kvisten som utmanar kylan och förbereder sig för sommaren.

Stilla veckans budskap är allvarstyngt. Det är texter som påminner oss om livets svårigheter och våra egna brister. Men påskens budskap är att Gud skapar liv. Också där som det mänskligt sett kan tyckas vara hopplöst.

Videkvisten är ett vårtecken för oss som vet vad den signalerar. Men föreställ er att ni aldrig hade sett en sådan förr. Skulle ni då veta att de små grå knopparna berättar att sommaren snart ska komma? Det är inte alls klart att det är vad de signalerar.

Många av oss har någon gång varit i en situation då vi tänkt att nu är det helt kört. Nu finns ingen räddning. Kanske minns vi en sådan gång?

Jag tänker mig att Hesekiel måste ha föreställt sig det, då han stod där i dalen fylld med benrangel. Inte kan bara benen av något plötsligt börja leva igen! Men Gud kommer till den platsen där det inte verkar finnas några möjligheter och så säger han bara ett ord. Där det inte fanns ens ett litet tecken på liv, där skapar Gud nytt.

I läsningen hörde vi Israels folk säga: ”Vårt hopp är ute, vi är förlorade” men Gud lovar vara trogen, till och med trots dödens makt. Han lovar nytt liv, då när folket är som mest uppgivna och tröstlösa.

Här anas så klart påskens löfte. Ordet som Herren gav profeten är både uppmuntran till folket i den stunden, men också en bild av det som ska komma. Gud säger, att då detta händer ska vi inse att han är Herren.

I samma anda skriver Paulus i första korintierbrevet. Uppståndelsen är det avgörande i den kristna tron. Det är den händelse kring vilket allt annat kretsar. Om Gud inte är den Gud som håller sina löften och ger sitt folk liv i de svåraste omständigheterna – då är vårt hopp förgäves. Men nu är det inte så. Det finns vittnen till att Hesekiels profetia gått i uppfyllelse. Den som vi trodde var död lever. Liksom vi alla känner hopplösheten och svårigheten genom Adam, får vi alla liv och nytt mod genom Kristus. Paulus förkunnar ett hopp som inte bara gäller denna tid, utan också den kommande.

Evangeliet demonstrerar just detta. Maria från Magdala vandrar i mörkret på väg att göra vad man måste i den svåraste av tider. Hon skulle se till graven och kroppen, visa sin respekt för den hon kallat mästare och herre, men som tagits ifrån henne av makter större än hon själv. Så ser hon att stenen är bortvält. Hon springer till Petrus och Johannes, som i sin tur skyndar till graven. Och ögonvittnena kommer till den tomma graven, där de ser bara linnebindlarna kvar. Bindlarna, som skulle bevara Jesu kropp.

Men Jesus var beskyddad av något betydligt större. Han var omsluten i Herren Guds kärlek och helighet. Iklädd det ljus som mörkret inte kan släcka. Här är något som ingen kunnat vänta. Från denna stund är världen ny – nu finns ingen hopplöshet som inte kan vändas i hopp. Nu finns inget felsteg som inte kan bli förlåtet. Nu finns ingen makt som inte underordnas livets och skapelsens Herre.

Då Jesu lärjungar ser in i den tomma graven, ser vi något som är omöjligt. Men ändå vittnar apostlarna om detta, många gånger med livet som insats. De vet vem de tror på. Det finns ingen rädsla i deras tro. För den fullkomliga kärleken som övervunnit döden har också fördrivit rädslan ur deras hjärtan.

Så slår viden i blom, plötsligt är det inte grått och kallt, utan gröna blad sticker fram. Budet når allt flera och sommaren närmar sig. Liksom någon som aldrig har sett videkissorna inte kan veta vad det innebär, får vi som Jesu lärjungar lära oss att tyda tecknen. Vi ser Guds rikes sommar närma sig. Jesus är den första av alla dem som ska följa honom till uppståndelse. Vi blir alla sådana som omsluts av Guds kärlek. Vi blir alla sådana som inte behöver vara rädda. Vi blir sådana som fylls av liv. Den lilla knoppen bryter ut i blom.

Så når Guds ord alla våra omständigheter. Det lyser in hoppets och framtidstrons ljus i våra liv. I våra familjer, bland våra vänner, på våra arbetsplatser. Påsken kallar oss inte bara att tro att det hänt, utan att ta emot Guds gåva av liv. Då vi skådar Herren uppstånden, efter allt han lidit i makternas och människornas händer, inser vi att också vi får leva.

Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden.

Och också i vår svåraste omständighet viskar Gud sitt skaparord – du får leva.

Vårens profet

29/03/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 50:4-10

Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Andra läsningen
Fil. 2: 5-11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Joh. 12:1-8

Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

Predikan

Vi har tre ord idag, som alla anknyter till Kristi lidande. De ger alla också uttryck för en slags dubbelhet som stilla veckans händelser förmedlar. Jag tänker på den mildhet som finns i Kristi kärlek till oss och den hårdhet som finns i den värld som driver honom till sitt lidande.

Palmsöndagens tecken är videkissorna. Man förstår att det i tiderna varit svårt att hitta palmblad den här tiden på året, så man har tagit in sådana kvistar som vittnar om den annalkande sommaren. I år känns det som att våren har hunnit långt redan, men ändå är de första videkissorna igen en påminnelse om den stundande sommaren. Fastän omgivningen ännu är kall och livlös, anas löftet om det som ska komma.

Viden är vårens profet. Där finns det mjuka, som man så gärna rör vid. Och det hårda träet, som påminner om korsets börda. Samtidigt finns där den oerhörda kraften som utmanar det kalla och hårda. En kraft som inte låter sig kuvas av omständigheter som tycks omöjliga, utan vittnar om det sanna livet.

Nu går vi in i den stilla veckan, eller i vissa traditioner den heliga veckan. Då står vi på tröskeln till lidandet med videkvistar i händerna. Medvetna om vad som stundar, men samtidigt i den trygghet som kommer av att känna Herren, frälsaren och livgivaren. Så delar vi Kristi lidande, liksom han delar vårt – det är en del av påskens mysterium.

Vad lär oss våra texter då? Jesaja kallar oss att varje dag vara lyhörda Guds ord. Han kallar oss att lyssna på lärjungars vis. Att göra det är att bli uppmärksam på det spirande livet, på det ljus som lyser i världens mörker.

Här finns också denna rad om att göra ansiktet hårt som flinta. Jag tänker att det är ett sätt att beskriva den beslutsamhet som livets furste har i mötet med döden. Det är inte en kylighet som beskrivs, utan ett fast beslut. Jesus är orubblig i sitt uppdrag och det vittnar om hans djupa kärlek.

Liksom viden står rakt också då vindarna trycker på så att kyrkans tak ljuder, vägrar han vika från den väg som ligger framför honom. Fastän lidandet stundar, vet han att Gud är nära. Det påminner oss om trons löften, att våren stundar fastän kylan ännu gör sig påmind. Trons hopp är säkert. Det bygger inte bara på önsketänkande eller frammanande av positiva känslor, utan det handlar om en visshet om livets seger över döden.

Då vi idag är med Kristus i Betania, möter vi något av den mjukhet som också viden förkunnar. Huset fylls av doften av nardusbalsam. Denna värdefulla olja, sparad för en alldeles särskild stund. Liksom videkissans mjuka päls är här en försmak av himmelriket i en värld präglad av det hårda. Här är inte noggranna beräkningar om vad det ena eller det andra är värt, vilket tydligen var i Judas tankar. Här är en smörjelse som vittnar om det liv som Kristus bär.

I Filipperbrevet hörde vi om hur Kristus avstod allt för vår skull. Han som ägde allt, blir fattig. Han som hade kunnat leva och verka i det himmelska, där i alla somrars sommar, valde att avklä sig själv och födas till oss under vinterns kallaste tid. Här anas Guds kärleks mysterium. Han kliver ner i vår kalla värld. Blir som en av oss – en sårbar knopp på en kvist.

Guds makt tar sig inte uttryck i ett väldigt utflöde av hans härlighet från det himmelska, utan i ett livets tecken för den som vill se det. Gud utövar inte sin makt så som världens herrar och furstar. Han bygger inte murar, han kapar inte av tillgång till resurser, han tar inte det han vill ha med våld. Guds makt är som det spirande livet, det döljs i ett litet och mjukt hölje, det uthärdar den hårda och kalla världen, men det bär med sig en kraft som spräcker stenar och binder samman jordmassor.

När vi då betraktar videkvisten, blir den en påminnelse för oss om trons löften. Det mjuka: i Kristi sinnelag, i den smörjelse som han fick av Maria. Och träet, som påminner om Kristi beslut att gå livets väg också då priset är högt.

Vi går in i passionsveckan. Det är mörka dagar i kyrkoåret. Men vi bär med oss doften från Betania och det spirande livets löfte. Mörkret är tillfälligt. Döden har inte sista ordet. Guds kärlek når oss och dag för dag fullkomnas det sanna livet.

Livets bröd

15/03/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Amos 8:11-12

Ja, den tid kommer,
säger Herren Gud,
då jag sänder hunger över landet –
inte hunger efter bröd,
inte törst efter vatten,
utan efter att höra Herrens ord.
Då skall de irra från hav till hav,
driva omkring från norr till öster
och söka efter Herrens ord,
men de skall inte finna det.

Andra läsningen
1 Petr. 2:1-3

Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet.

Evangelium
Joh. 6:24-35

När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: ”Rabbi, när kom du hit?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” De sade: ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.”
De bad honom då: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Predikan

Vad hungrar du efter? Läsningen från Amos för oss rakt in i något av det viktigaste i det mänskliga livet. Vår hunger är ofta inte efter bröd, utan efter något mera. Vi längtar efter bättre tider, vi söker glädje, vi vill känna meningsfullhet – det är detta som Guds ord ger oss. Många har, som Amos skriver, irrat från hav till hav och drivit från norr till öster, utan att finna det. Hur kan det komma sig? Svaret antyds i dagens evangelium, då vi ser de människor som följer Jesus. Han säger dem: ”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.” De söker svar i det världsliga och får därför inte det som är himmelskt.

Då folket nämner mannat i öknen röjer de sin position. De ser världen genom de glasögon som kommer av Mose lag. Det är Mose som är den store förmedlaren av Guds godhet: han gav lagen och han gav mannat. Under Mose blev folket mättat varje dag, men mannat räckte inte för framtiden. Varje dag gavs vad som behövdes, men den som försökte samla för framtiden fick märka att mannat försvann. Mannat tecknar därför också den kristnes förhållningssätt till lagen. Den räcker för stunden, visar på något djupare och upprätthåller gemenskapen. Men lagen är inte räddningen.

Därför, då folket söker ett nytt manna hos Kristus, får de inte vad de frågar efter, utan något annat. Jesus vill inte ge något som räcker bara för idag. Han vill inte ge dem ett nytt regelverk för dem att hålla sig till. Istället ger han sig själv.

Kristi lag fullbordar Mose lag. Mannat som gavs för var dag byts i evighetens bröd. Lydnaden under lagen byts i lydnad till Kristus. Mose gav ett yttre regelverk, för att bevara folket på en god väg. Men Kristus ger sig själv, för att vi skall leva genom hans rättfärdighet.

När Jesus säger att vi ska arbeta för den oförgängliga födan handlar det alltså inte om en tillrättavisning i första hand, utan om att han visar på den nya verkligheten som närmar sig genom honom. Det brödet som vi själva presterar, som kommer av vårt arbete med jorden, det är bundet av döden. Hela skapelsen lider under syndens verklighet. Därför kan inte det vi själva presterar ligga som grund för det eviga. Israels folk i öknen visste det. Mannat räckte för dagen, men det var inte evigt.

Jesus riktar uppmärksamheten annanstans. ”Min Fader ger det sanna brödet.” Ett bröd som ger evigt liv, som inte bara kommer från Gud utan också gör Gud närvarande i våra liv.

Det bröd vi bryter i mässan ligger på altaret, det frambärs av människors händer och har kommit från jorden. Det är en Guds gåva. Men det är först i tron som det blir evighetens gåva. Då Kristus säger att det är hans kropp, då förstår vi att det bröd som kommer från himlen inte är ett nytt manna, utan ett trons bröd som är något annat.

Då folket frågar vad de skall göra för att utföra Guds verk, tycks frågan utgå från lagens krav. Men Jesus svarar med evangeliets hållning: Tro på honom som Gud har sänt. Det är inte en tro som kräver något av oss så som lagen gör. Utan en tro som tar emot det bröd som räcks ut för intet.

Då folket sedan begär att alltid få det brödet, svarar Jesus: ”Jag är livets bröd.” Det är hos honom som svaret finns på det vi hungrar efter på djupet. Inte i en lära, inte i tecken och under, inte i svårtolkade symboler. Jesus själv är svaret på vår längtan efter mening och lycka. Inte så att han alltid ger oss det vi begär, vi har ju en hel fastetid att påminna oss om det, men nog så att han ger oss det vi behöver för att smaka evigheten. Den gåva han ger tar inte slut. Han själv är det bröd som inte är bundet av dödens makt.

Vi får smaka Herrens godhet, som andra läsningen sade. Vi får smaka nåden, Guds kärlek, det liv som bär från denna stund ända in i evigheten. Amos profetia uppfylls, om än orden i läsningen idag handlade om dem som inte finner det. I evangeliet har det blivit funnet. Här är inte hungersnöd efter Guds ord. Här är Kristus bland oss. Här är mättnad och glädje. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den som tror på honom skall aldrig någonsin törsta.

Var dag upplyst av himmelskt ljus

25/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Hell dig heliga natt, vars mörker har upplysts av himmelskt ljus.

Julnattens händelser fångas av många i stora ord och starka uttryck. Ändå är julnattens mysterium en vardagens hemlighet: Gud väljer inte palatset, utan stallet. Han väljer inte att omringa sig med makthavare och fina herrar, utan han tas emot av vanliga arbetande människors händer. Ordet blir kött, Gud kommer nära. Hans födelse är inte bara då, utan också idag hos oss. Han förblir inte långt borta, som en idé eller en dröm, utan möter oss i ett barns andetag, i en trött mamma, genom en styvpappas omsorg, i en herdes härdade händer.

Så tar den evige en tjänares gestalt. I Filipperbrevets andra kapitel påminns vi om detta. Hans ödmjukhet blir vägen till liv, ja liv som kommer att besegra döden. Vi hörde idag läsas att han är utstrålningen av Guds härlighet och avbilden av hans väsen. Då vi skådar honom, i stallet, i ödmjukheten, i det enkla – då skådar vi Gud. Detta är Faderns hjärta: ett djup av kärlek som inte låter sig begränsas, utan träder in i det han skapat. En kärlek i kött och blod.

Gud möter oss inte denna dag för att döma och rannsaka, utan för att frälsa och befria. Så gläds vi, som när skörden tagits in eller då oket lyfts av. Inkarnationen, Guds människoblivande, är Guds ”ja” till världen. Ett ja som är starkare än våra nej. Det gudomliga majestätet är idag dolt i det lilla barnets slöja. Så vågar vi närma oss honom. Så får vi börja förstå hur stor Guds barmhärtighet är. Större än vår skuld och skam. Större än syndens och dödens makt. Stor nog att välja tjänarens roll framom den himmelska tronen.

Guds närhet visar sig vara lågmäld och enkel. Vardaglig och realistisk. Gud blir ett barn, för att vi ska få bli Guds barn. Denna natt har världen blivit ny: himmelen har sträckt ut sig mot världen. Gud talar till oss alla: ”Du är sedd, du är älskad, du är kallad vid namn.”

Redan vid sin födelse bär han de olyckligas bördor. Han ligger i krubban och lär sig fattigdom. Han flyr undan förföljelsen och blir en flykting och hemlös. Han smakar det bittra i livet, för att bli en trovärdig frälsare. För att bli en som kan ge våra själar ro.

Så möter han oss i allt vad livet för med sig. I den stadiga strömmen av intryck, som tröttar ut oss – från skärmar, i arbetslivet, vart vi än vänder oss. I vår oro inför ekonomin, politiken, klimatet eller konflikter. Då våra hem känns tomma och meningslösa, livet ensamt eller grått. Då våra relationer gått sönder, familjens gemenskap känns svag eller sjukdom har skiljt oss från varandra. Han utväljer inte de framgångsrika och problemfria bland oss att besöka, utan kommer till vår verklighet sådan som den är.

Jesus möter oss där det finns högar av otvättat byke, han kommer till kök där ingen orkat röja undan, där inkorgen flödar över och till tysta rum som väntar på samtal och gemenskap. Det himmelska ljuset lyser i vår vardag, det lyser inte bort den.

Därför tror vi, älskar honom och tackar honom. Därför stämmer vi in i änglaskarans sång. Tron är att vi förtröstar på honom och räknar med hans närhet. Att älska honom är att lyssna till hans bud och leva i kärlek till vår nästa. Att tacka honom är att sätta ord på det goda han gett oss. Då vi stämmer in i änglaskarans sång, riktar vi blicken mot den himmelska verkligheten som han fört till vår vardag. Så öppnar vi oss också upp för att Gud får forma vårt inre genom bönen och tillbedjan.

Vi uppmuntras också att ständigt ta emot honom: genom att lyssna på Guds ord, där han talar till oss. Genom att söka oss till nattvarden, där han själv blir del av oss. Så fortsätter inkarnationens verklighet och Kristus föds igen i sin kyrka varje dag.

Vi blir ett med honom, bundna av trons, kärlekens och tacksamhetens band. Det är julens mysterium, att vi förenas med Kristus genom att han blir en av oss. Det leder till ett liv som bär frukt, vi ympas in i vinstocken som är han själv. Där han inte är, där är mörker – men i honom finns liv, frid och hopp.

Idag har ljuset kommit till oss, det betyder också att vi bär ljus med oss då vi går härifrån. Inte ett ljus som övertygar med sin spektakuläritet eller vidlyftighet, utan ett ljus som övertygar genom sin stadiga förmåga att utstå, bära och dela det svåra i världen. Ett ljus som bär varandras bördor, som talar sanning, ser den utstötte och hjälper den svage. Ett ljus som kommer till oss från ovan, och som med säkerhet fördriver mörkret.

Ljuset tänds hos oss

21/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Det ter sig för mig som att vi lever i en tid av snabba lösningar. Vi vill ha svar direkt. Problem ska vara lösta redan igår. Och om de inte är det, så hittar vi nog någon att skylla på: finns det inte en tjänsteperson som har ansvar för detta? Hur kan saker ta så länge? Vad är det som är så svårt? Särskilt utmanande blir ju detta i en tid då både ekonomi och politik präglas av ganska stora bekymmer. Många i arbetslivet märker att det helt enkelt inte går att leva upp till alla krav och förväntningar som ställs.

Som kristna borde vi vara vana med väntan. Vi har adventsfastan och påskfastan som ger oss veckotal av övning under året. Fastans väntan handlar om att bli bekväm med det obekväma. Att lära sig utstå ovisshet. Att våga gå vidare fast det känns mörkt. Kyrkans väntan är inte heller tänkt att bara vara mys med adventsljus och glögg, utan en andlig förberedelse. De två utesluter säkerligen inte varandra, så ta ingen stress över glöggen.

Dagens läsningar för oss in i väntan som inte är helt enkel. Abraham och Sara väntade länge på deras son. Marias väntan var överraskande, så till den grad att Josef ansåg det bäst att lämna henne.

Ni som kan berättelserna minns att Sara log då hon fick höra Guds löfte att hon skulle få en son. Det var ett leende som var uppgivet, kanske lite cyniskt och trött. Jag ser det leendet framför mig som då någon lovar att saker ska bli bra, fast man själv vet att det inte ska bli det. Ett leende som döljer ett djup av mörker inom oss.

Men de här läsningarna bryter det mörkret. Ibland är Guds löfte mirakulöst. Vi bara kan inte ana vad som ska hända. Märk också att Guds förverkligar sitt löfte till Sara, fastän hon inte trodde det som sades till att börja med. Guds löften är inte beroende av vår förmåga att tro. Det Herren lovar, det håller han, oberoende av oss. Abraham och Sara kom sakta ur mörkret, som om de skulle vandra mot en eld. Med tiden fick de erfara allt mera ljus och värme. Deras son Isak föds och Saras leende fylls med mening. Vad som inledningsvis var ett tecken på hennes tvivel blir ett tecken på Guds trofasthet.

Likaså, då vi följer Josefs tankebanor, möter vi honom i en kris som handlar om hela hans framtid. Han hade förlovat sig med Maria, han hade säkert planer på hus och hem. Men så, en graviditet – och han vet att barnet inte är hans. Jag föreställer mig Josef där i nattens mörker. I sin ensamhet, med ett mycket svårt beslut att fatta. Besvikenheten och förvirringen måste ha varit oändlig. Han skulle lämna Maria, för att kunna börja om och slippa det svåra.

Gud kallar honom att stanna kvar. Var inte rädd. Barnet har blivit till genom helig Ande. Ta till dig Maria som hustru. Detta ser ut som en katastrof, som att det inte kan bli värre än såhär. Men detta är räddningen för hela världen. Ett ljus tänds för honom att gå mot. Ett ljus som säkerligen inte var tillräckligt för att upplysa grannar och släktingar, men som var tillräckligt för att Josef skulle kunna ta nästa steg på vägen. Och jag tror att den väg han gick i trohet till Gud och till Maria var en som kantades av många missförstånd och rykten i hans omgivning. Men han hade fått se tillräckligt av Guds planer, för att förmå gå det.

Vandringen går mot ljuset. Den kristna kyrkan väntar en soluppgång. Därför är kyrkan vänd mot öst, där solen går upp. Då vi samlas till gudstjänst, som traditionellt varit på söndag morgon, hälsar vi ljuset – det ljus som upplyser världens mörker av Guds nåd. I förberedelserna för jul gör vi i ordning, så att ljuset från Kristus kan lysa upp våra hjärtan och leda oss några steg till på vägen. En väg som för mot hans ankomst: den vi väntar i advent, den vi erfar i ordet och sakramentet, men också hans ankomst i härlighet vid den yttersta dagen. Han är ljuset i världens mörker, därför väntar vi tålmodigt och vandrar ett steg i taget i tro. Vi söker hans ljus för vår livsväg.

I Hebreerbrevet hörde vi sägas att detta hopp som ligger framför oss är vår själs ankare. Ankaret är till för att hålla oss trygga i stormen. Ankaret kastas ut i djupet, till ett botten som vi förmodligen inte ser. Ändå håller det fast. Också då vi inte ser allt vad Gud planerar, får vi vara trygga. I medgång och motgång, ja till och med i liv och död. Vårt ankare går ända in bakom förlåten – det betyder att det går ända in i det heligaste. Ankaret är tryggt. Vi är fästa vid Kristus, vid honom som för helighet och ljus in i världen. Genom honom öppnas vägen till Guds helighet för oss. Då vi vänder oss till honom och lär av honom kan vi leva i trygghet. En trygghet, en frid, som inte kan tas ifrån oss.

Idag delar vi Marias väntan på Jesu födelse. Ännu någon dag, så tänder Jesus sitt ljus i världens mörker. Idag förbereder vi oss för det ljuset. Kanske känns det svagt, som att värmen är långt borta, då vi tänker på allt som tynger oss och gör livet svårt. Men julens mysterium är inte det att vi ska hitta fram till Gud, utan att Gud kommer till oss. Han kommer inte då vi har allt på klart, utan just där vi är. Han kommer till oss i det obekväma: i ett stall, i en kris, i vår väntan.

Julen lär oss att Gud inte är rädd för det svåra i det mänskliga livet, han drar sig inte undan vårt mörker. Istället tänder han sitt ljus där vi är. Så ser vi hans löften bli sanna, som Sara, som Maria och Josef. I efterhand får vi se att varje steg i det svåra, var ett steg närmare den som alltid välkomnar med värme, som ger ett tryggt fäste för våra själars ankare och som för in sin kärleks ljus i vår mörkaste omständighet.

Frihet som består

06/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan

Självständighetsdagen firas som en vit festdag i kyrkoåret, mitt i adventstidens lila fasteperiod. Det är en dag som förmedlar ljus och glädje fastän vinterns mörker sluter sig kring oss. Vi påminns redan i dagens bön om att vårt land kommit genom svårigheter och strider. Vår frihet är en gåva, vunnen genom stora uppoffringar och denna spänning tror jag inte någon undgår, då vi i vårt land firar självständigheten.

Vad menar vi med frihet egentligen? Idag tror jag många tänker främst på den egna friheten att bestämma över sitt liv. Det är en viktig värdering i vår tid, som ändå kräver lite nyansering. Den personliga friheten är en källa till glädje bara då den används i vishet. Det är där som vi hittar in i dagens läsningar.

I den första läsningen hörde vi om en fattig man som ingen lyssnade på. Detta påminner oss direkt om en verklighet som vi lever i rent samhälleligt. Många i samhällets utkanter upplever sig som osynliga, utsatta och utan möjlighet att påverka. Hos många av dem som lever på utkanten finns säkert sådan vishet som vi andra behöver lära av.

Predikaren påminner oss också om att visheten, den som lyssnar och lär av alla människor, är bättre än vapen. Sann frihet byggs inte på styrka, inte på militär makt eller på beslut som inte beaktar de svaga i samhället – utan på vishet. På den vishet som, kanske överraskande, finns hos vanliga människor runtom våra bygder. Vi påminns om scouternas alltid redo, ett löfte som inte handlar om skrytsamhet och högljudda utrop om allt vad de kan, utan som liknar den fattiga mannens vishet. En vishet att vara redo för tjänst och medmänsklighet i litet som stort. Det är en sådan vishet som bygger ett tryggt samhälle, som är det verkliga försvaret mot det mörka och tunga i världen.

Det är detta som vi hörde om i den andra läsningen, då Jakob skriver: ”Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.” Det finns ingen vishet i att hävda sig själv eller låta avund eller osanning slå rot i våra hjärtan. Vi lär oss att vår frihet är till för något alldeles särskilt: att leva i förlåtelse till varandra, att se de utsatta, att sköta om de svaga och så bygga fred. I advent, då vi väntar Fredsfurstens födelse, uppmuntras vi att leva så att vi bygger upp det land vi lever i. Och det börjar med att leva så att alla omkring oss känner livsmod och mening.

Detta är också ett arbete som pekar på det som vi hörde i evangeliet. Tacksamheten för landets frihet och strävan efter att leva vist för oss närmare Kristi väg. Han lär oss att allt börjar från vårt innersta, från hjärtat. Vi lever i en tid som erbjuder många yttre friheter, men många av oss har känt att det inte räcker för att vi ska kunna känna oss fria. Jesus talar om att vi vinner frihet då vi lär känna sanningen. En del av den sanningen ger han uttryck för genom att säga att vi kan vara slavar under synden.

Om än vi äger alla friheter till det yttre – vi kan komma och gå som vi vill, vi kan tala och göra som vi tycker – så äger vi inte frihet om vårt innersta är bundet vid det som kallas synd. Vad menas med detta? Jo, det betyder att Jesus kallar oss in i sin frihet. Det betyder frihet från rädsla, frihet från avundsjuka, frihet från den vrede som leder oss fel. Det är frihet till att leva i sanning, omtanke, förlåtelse och kärlek. En frihet som Jesus vill ge oss alla, som samhälle och enskilt. En sådan frihet som inte är tillfällig, för vi hörde läsas att Sonen stannar i huset för alltid, till skillnad från slaven som går från ett hus till ett annat.

Så låt oss idag fira vår självständighet: i tacksamhet till Gud och i strävan att bevara den genom den vishet som bygger fred. Men låt oss inte heller glömma inbjudan till den andliga friheten, den frihet som Kristus kallar oss att leva i genom hans nåd. Den frihet som inte kommer från yttre omständigheter, utan som befriar oss på djupet. Den friheten kan inget i världen ta ifrån oss och den bevarar oss inte bara i denna tid, utan också till evighetens land för Jesu skull.

Vi stannar i mörkret, för att se ljuset

30/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
1 Petr. 1:6-12

Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.
Det var denna räddning som profeterna sökte och forskade efter när de profeterade om den nåd som ni skulle få. De ville utröna vilken och vad slags tid som Kristi ande i dem syftade på när den förutsade de lidanden Messias måste utstå och den härlighet som skulle följa. Det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Detta har nu kungjorts för er av dem som i helig ande, sänd från himlen, kommit till er med evangeliet, detta som änglarna längtar efter att få blicka in i.

Evangelium
Mark. 11:1-10

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!”

Predikan

Nu har vi äntligen tänt det första adventsljuset. Det mörka och tunga runtomkring oss byts i ljus. Man börjar se tecken på att något särskilt stundar, då barnen springer runt med tomteluvor och fasaderna och gårdarna fylls med små lampor. Det börjar dyka upp grankvistar på dörrarna och stjärnor och änglar i fönstren.

Samtidigt är många trötta på allt det här med jularrangemang. Någon, som kan, åker bort. Undviker novembermörkret helt, kommer kanske tillbaka till själva dagen, om ens det. Men den som vill fira jul, den stannar kvar. Stannar kvar i mörkret en stund, för att se ljuset växa, efter hand som adventsljusen tänds. Vi som är kvar, vi går ut i mörkret och slasken, och tänker på Guds son som föddes i vår kalla värld. Tänker på det ljus, som mörkret inte kan övervinna.

Advent betyder ankomst. Visste ni att vi ber advent, varje gång vi ber Fader vår? I latinet heter det adveniat regnum tuum. Tillkomme ditt rike, säger vi. Varje gång vi ber Herrens bön, påminns vi om adventstidens budskap. Bönen handlar om att Gud kommer till oss, hans regerande blir verklighet bland oss, och så förlåts synder och alla får del i det dagliga brödet. Allt sådant är något som Gud ger oss, men det är också sådant som vi delar med varandra.

Den unga åsnan som Jesus rider in i Jerusalem på, blir som en bild av kyrkan. Vi bär Jesus med oss. Vi bär bröd åt de behövande. Vi bär ljus ut i världens mörker, då vi än en gång sänds för att gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Advent är bottid och fasta. Eftersom de flesta av oss inte klarar sig utan glögg och choklad under de kommande dagarna, behöver vår botgöring kanske ta sig en annan form. Många lever givmilt under adventstiden. Flera har redan donerat till diakonin inför julen, vilket är något att vara tacksamma för. Ett annat sätt är att helt enkelt lära sig och tänka på var vårt ljus behövs. I vissa traditioner betonas att lära sig om orättvisor i världen, så att vi kan förstå och stöda dem som har det svårt. Och det finns många sådana: Miljökriser som en följd av att vi bara köper och köper, fast vi inte behöver. Människor som får leva under dåliga omständigheter, på grund av någon annans begär. Länder utan tillräcklig mat och sjukvård. Platser där alla inte får gå i skola.

Poängen är inte att säga att världen är en dålig plats. För i grunden är den inte det. Men vi vill inte heller leva blinda för den verklighet vi förmår se om vi tillåter oss. För Jesus budskap gäller både oss och dem som har det sämre ställt än vi. Det griper oss, att be om hans rikes ankomst. Att vara med och lyfta bördor från dem som har det svårt. Kanske väcks i oss en sådan kärlek som säger: ”I år får en julklapp gå åt någon som behöver den mera.”

Därför är advent en förberedelsetid. Vi hörde i de första läsningarna om att krigets tid ska ta slut och att vår tro ska bli äkta, så att Jesus ges pris, härlighet och ära. Att be och fira advent är att ställa sig i den gemenskap som vill att mörkret ska bytas i ljus, rent konkret genom våra gärningar idag, men främst genom att Jesus kommer till oss med sin kärlek.

Guds Lamm, den helige bland helgonen

01/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Allhelgonadagens läsningar håller samman en spänning som den kristna kyrkan lever i genom alla tider. Å ena sidan skådar vi in i det himmelska. Där torkas alla tårar bort och där har Herren lett de sina till livets vattenkällor. Å andra sidan möter vi Jesus, sittande vid en bergssluttning, i färd med att saligförklara både de framgångsrika och dem som kämpar i motgången, både dem som klarat sig enkelt i livet och dem som fått kämpa mycket, både dem som varit starka i sin tro och blivit mål för förföljelse och dem som är fattiga i anden. Vi står idag, kunde man säga, med fötterna på jorden och huvudet bland molnen på samma gång.

Och något av detta är ju också vardagen för oss som följt våra nära till graven under året som gått. Vi lever i hoppet, samtidigt som vi lever i saknaden. Dessa två följs åt. Ena dagen vinner det ena motivet över det andra – med tiden jämnas kanske uddarna en aning.

I Johannes syn står den stora vitklädda skaran inför Guds tron med palmkvistar i händerna. Där är alltså helgonen samlade. Där är de saliga. Inte de som i världens ögon har haft framgång, utan de som bett om Guds förbarmande. Det är anmärkningsvärt, då vi följer Jesus i evangelierna, att hans möten med människor sällan handlar om deras yttre framgång. Däremot ser han med nåd till alla dem som kommer till honom i behov av hjälp. Där är salighetens grund, att få komma till Gud med ens egen svårighet.

I liturgin och i dagens läsningar möter vi Jesus som Guds Lamm. Detta är ett trösterikt namn på Herren, ett namn vars innebörd går långt tillbaka i Guds folks historia. Det är också ett namn som förenar himmel och jord, som för vårt hopp närmare vår vardag, som för oss in i Guds rike.

Vi hittar dess rötter i Gamla testamentets berättelser. Vi minns berättelsen om då Israels folk tågade ut ur slaveriet i Egypten, denna händelse som på ett avgörande sätt formade deras hopp. Gud ger sig till känna som befrielsens Gud, den som bryter orättfärdighetens bojor och befriar den som är förtryckt. Innan uttåget sände Gud plågor över Egyptierna, för att tvinga dem att släppa folket. Lammets blod, det som vi också hör om i dagens andra läsning, var ett skydd mot döden under dessa plågor.

Vi kan också påminna oss själva om den mycket utmanande berättelsen med Abraham och Isak, då de går upp mot berget där Abraham skulle offra sin son. Utan att veta det gav Abraham en profetia medan de gick: ”Gud utser åt sig det får som ska offras”. Hela berättelsen, där Isak får bära veden upp på berget, återspeglar vad som ska hända under den första påsken i Jerusalem. Då har Gud utvalt sin egen son som det offerlamm som ska bära världens synder och han bär sitt eget kors. Vad Gud i slutändan inte krävde av Abraham, var han beredd att utstå själv.

Hur vet vi att det är detta som händer i dessa berättelser? Jo, för att i början av Jesu gärningar säger Johannes Döparen om honom: ”Där är Guds lamm, som tar bort världens synd.” Så förstår vi att Johannes, i honom, ser den lidande tjänaren som Jesaja talar om i sin kanske mest kända profetia i kapitel 53: ”All vår skuld lade Herren på honom … som ett får som leds bort för att slaktas.” En hänvisning i sin tur till templets försoningsoffer, där ett offerlamm fungerade som ett sätt att visa sin ånger och så återställa den förlorade relationen till Gud.

Allt detta förklarar varför det är just Lammet som är Jesu form i Uppenbarelsebokens vision av himmelriket. Det är en bild av den saliggörande, den som försonar och förlåter. Den som i kärlek offrar sig själv, för den andras bästa. Det är en bild som talar till oss om det rike som den kristne tillhör. Att iklä sig den vita dopdräkten, den som gjorts ren i Jesu blod, det är att lämna bakom sig det onda. Det är att bekänna sig till hoppets, försoningens och fridens rike – det rike som grundas då Kristus i ödmjukhet besegrar döden på korset och då graven står tom på den tredje dagen.

Det är helgonens rike, det rike som Gud har anförtrott oss. Ett rike som är nära oss, men som ännu inte är fullkomligt förverkligat. Ett rike som består i Guds kärlek till alla människor, som man inte träder in i genom förtjänst, utan i tro. Ett rike som inte stänger sina dörrar för den som har det svårt, utan som välkomnar alla folk och stammar. Ett rike som består, inte främst i vår kraft och förmåga, utan i Guds kraft att övervinna synd och död.

Därför ber vi om Kristi förbarmande, för det är bara hos honom saligheten finns att vinna. Därför sjunger vi om Guds lamm, för vi förstår att hans kärlek övervinner alla våra brister. Därför samlas vi kring nattvardsbordet, för där möter vi honom som torkar våra tårar och leder oss till livets vattenkällor.

Och vi tror att det är en måltid vi delar med alla saliga. Alla helgon genom tiderna delar denna gemenskap med oss. Det bord som Jesus dukade för sina lärjungar på skärtorsdagen dukas här idag. Inte bara ett bord som liknar det, utan samma bord, delat av alla dem som har sökt skydd hos den barmhärtige Guden. Här samlas inte bara du och jag, utan alla heliga genom tiderna. Det är en sky av vittnen som tillsammans med oss söker Guds nåd. En nåd som verkar frid på jorden, en nåd som tröstar i sorgen, en nåd som ger hopp i motgången. Och i centrum är han som gör oss heliga.

Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Och inte bara för oss, utan för hela världen. Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Vi behöver inte gå under, utan vi får överlåta oss själva i Guds händer. Där är tryggt att vara. Inte ens döden skiljer oss från hans kärlek. Här möts himmel och jord.

Och detta möte förändrar oss. Det gör oss till sannare, ödmjukare och mera kärleksfulla människor. Evangeliet förändrar världen, nåden träder in i människors hjärtan och det himmelrike vi väntar blir verkligt redan nu. Det är helgonens tjänst, vår tjänst, för världen. Vi ser in i det himmelska och tillsammans med Jesus försöker vi leva i enlighet med vad vi ser.

Saliga de som lever nära Gud. För de ska erfara tro, hopp och kärlek som bär genom detta liv, till den nya himmel och jord som helgonen väntar. Må barmhärtige Gud bevara oss till sitt rike och ge oss nåden att få leva i tro redan idag.

Vi reser oss för att bekänna vår kristna tro.

Ett folk framburna inför Herren

26/10/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 15:1–6

En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Andra läsningen
Rom. 4:16–25

Tron är grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Evangelium
Mark. 2:1–12

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Predikan

Senast jag predikade här (i Terjärv) kunde jag konstatera att folket iakttog Jesus noga. Detta fortsätter i dagens evangelium, då människor samlas runtomkring honom för att höra hans undervisning och se hans gärningar. Likaså har vi idag samlats för att höra hans ord, även om vårt hus är mycket större (så det sällan fylls ända ut på gården) och taket betydligt svårare att bryta upp.

Vi upplever idag två olika nedslag i Guds folks historia. Först hos Abraham, där vi får stå ute i öknen, i ett verkligt djupt mörker, oförstört av tätortens lampor och ljud, och se upp mot himlen i sin prakt. Stjärnornas antal vittnar om alla Guds löften. Och också om oss, vi som i tron har blivit Abrahams barn.

Abrahams liv är en lång serie av trosbeslut. Mänskligt sett är det som Gud lovar honom i dagens läsning omöjligt. Hur skall någon som är gammal kunna få egna söner att ärva honom? Vi får så klart följa Abraham på vägen och se löftena uppfyllas. Inte heller det blir en helt enkel del av Abrahams liv, då Abrahams tro kommer att prövas många gånger ännu.

Men tron gör något i Abrahams liv, som den gör också hos oss. Den ger hopp. Den ger vägledning. Den för till nåden. ”Fastän Abrahams kropp var utan livskraft”, står det – men just genom detta kunde Guds väldighet ta sig uttryck. I Abrahams svaghet kan trons löften visa sig ännu större.

Då nu också vi räknas som rättfärdiga genom tron på Kristus, kan vi förstå att det inte handlar om vår egen stora förmåga: varken vår fysiska kraft och hälsa eller vår förmåga till det goda är det som räknas inför Gud. Nej, det är Kristus som räknas. Och vår tillhörighet till honom genom vårt dop och genom tron. Så behöver inte heller vår svaghet vara ett hinder, utan Guds vilja förverkligas genom oss.

Vid vårt dop blev vi framburna, de flesta av oss rent konkret som små barn, till dopet. Man döper inte sig själv, utan dopet är något som församlingen gemensamt sluter upp för att fira. Vi för fram den som ska ta emot dopets gåva, vi bär varandra inför Herren, och så förverkligas Guds kärlek genom oss. På det sättet är vi alla som den lame mannen i dagens evangelium, där vi når det andra nedslaget i dagens texter. Ingen träder in i Guds rike genom sin styrka.

Dock, när vi är inför Herren, så möter vi den helande nåden. Den som ser till oss i allt vad vi är. Jesus förlåter våra synder. Och inte bara förlåter, utan också bär dem. Vi påminns om hans stora nåd mot oss, då han för vår skull bär syndens konsekvenser och betalar den skuld som vår svaghet och ondska har orsakat. Men vi påminns också om uppståndelsens glädje, om att det nya livet gäller alla som tillhör honom. Det finns en väg genom död och grav, till nådens rike. Det finns en väg genom den svaghet som vi har i oss, i Guds styrka. Det finns en väg genom de svåra tiderna, också åt dig säger Jesus: Dina synder är förlåtna. Också dig gäller helandets budskap.

Jesus möter oss i den nöd som är viktigast, för som vår läkare är han inte främst ute efter den kroppsliga friskheten. Han är ute efter något djupare. Han förlåter synderna, detta som genom tiderna kan tyckas människor så anstötligt. Hur kan någon som gjort ett svårt brott få förlåtelse? Av Guds nåd kan vi alla. Men då människor tar så stor anstöt av detta, att syndens börda lyfts av, låter Gud ibland tecken följa, för att vi ska kunna tro. Så låter han den lame stiga upp och gå, i människors ögon en mycket större bedrift än den förlåtelse han redan förmedlat, men det är ändå bara ett tecken på den djupare verkligheten: ett bevis på att mänskligheten nu kan försonas med Gud. Liksom stjärnorna vittnar om ljuset, så är de ändå inte ljuset.

För vår vandring som kristna kan detta förstås så, att vi som tillhör Kristus lever i övertygelsen att också då vi själva inte förmår så verkar Gud i oss, genom oss och trots oss, som kaplanen brukar säga. Vi kallas att leva i förtröstan, inte i förmåga. För nådens budskap är anstötligt för den mänskliga visheten. Vi faller så lätt, till och med i vår strävan efter det goda. Vad jag menar då är att till och med vår godhet kan bli ett verktyg för det onda. Kanske som ett hinder för den brustna att känna sig välkommen i vår gemenskap. Kanske som ett hinder för oss att se andra, mindre goda, med nåd. I värsta fall som ett krav vi ställer på oss själva och andra, för att vi ska räknas. Nåden kräver inte detta.

Därför är balansgången för en kristen så viktig. Vår kallelse är att vara ljus och salt, att vara som stjärnor som visar på Guds löften i världens mörker. Men vi får inte uppfattas som sådana som är långt borta. Fastän dopet och tron ger oss det nya livet som gåva, är det ett liv som ska levas här i tiden, i samma verklighet som alla andra. Om trons väg för oss bort från våra vänner, grannar, klasskamrater och kolleger – då måste vi noggrant tänka på varför det är så.

Ibland behöver vi avståndet för att skydda oss själva. Men om avståndet kommer av att vi har gjort trons godhet till en prestation som krävs, framom en gåva vi får av Gud. Då har vi kommit bort från vägen. För tron är alltid förtröstan och tillhörighet, framom prestation. Den som kämpar med något svårt i sitt liv, måste alltid vara lika välkommen som den som redan har segrat. Och det är en verklig utmaning – för det är inte bara en gång som jag under min tid som präst fått höra att någon känner att den inte platsar bland oss som har allt på det klara. Så klart bygger det ofta på missförstånd om att vi håller oss som bättre folk. Men att sådana tankar finns bland våra närmaste är en stor utmaning för kyrkan.

Vi ska så klart alltid bevara strävan efter det goda. Men det är inte det som är ledstjärnan. Det sanna ljuset, som finns i världen, är Guds ljus. Tydligast ser vi det i Jesus Kristus, som räddar oss från mörkret. Och han låter oss bära det ljuset. Så låt oss visa det, inte dölja det. Men vad är det vi visar upp? Inte oss själva. Nej, vi ska se oss själva som den lame mannen – som sådana som burits fram inför Gud och där fått möta den kärlek som fördriver all rädsla och allt mörker. Vi vittnar inte genom vår egen styrka, utan vi vittnar genom att göra tydligt att Gud har mött oss i vår nöd.

En räddare av oväntat slag

14/09/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Mika 6:6-8

Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Evangelium
Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan

Denna liknelses innebörd kan på ytan te sig mycket klar. Alla förstår vilket moraliska krav Jesus sätter på den laglärde och på oss genom sina ord. Märk, att han inte säger emot då den skriftlärde svarar med lagens ord: ”Du skall älska Herren [av allt du är] och din nästa som dig själv.” Det är något i det dubbla kärleksbudet som fångar en så grundläggande sanning om vad tron handlar om, att Jesus bekräftar mannens ord istället för att korrigera dem.

Men liknelsen Jesus ger, för att förklara vem den medmänskliga kärleken skall riktas mot, går att läsa i dubbla meningar. Vi har, å ena sidan det krav som lagen ställer på oss – vilket är ett gott krav och en god livsregel. Att älska Gud och vår nästa. Men, å andra sidan har vi möjligheten att läsa detta som en bild av Guds frälsningsplan i Kristus.

Vi har alltså den slagne mannen, som kan vara vem som helst av oss. Så många gånger är vi modlösa, trötta eller utan framtidshopp. Ibland råkar vi ut för olyckor längs livets väg. Mera sällan rent ut våld. Men både i det konkreta och i det andliga, kan vi se oss själva som slagna. Synden, som ännu har ett mått av makt i vår värld, sätter hinder för vår livsvandring.

Så kommer prästen och leviten – båda lärda i lagen. Dessa två går förbi oss i vår nöd. Vi hör det ofta förkunnas som att det har att göra med lagens och tempeltjänstens krav på renhet. På ett sätt ger det prästerskapet en ursäkt. Men jag är själv inte helt övertygad. Det som däremot stiger fram tydligt är att lagen i sig inte nödvändigtvis väcker medkänsla i oss. Lagens makt att föra oss till det goda livet är begränsad. Det antyds ju också i den laglärdes undran i början av dagens evangelium. Han, som kan allt som finns att kunna om lagen, kommer ändå med sin fråga till Jesus. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Vad än han vunnit av sina studier i lagen, har inte gett honom den trygghet eller frid som han hoppades. Han söker ännu säkerhet i frågan om det eviga livet. ”Har jag det?”

Sen kommer då denna samarier. En man, utstött ur de renlärigas gemenskap, på grund av hans fäders brott. Vilka brott? Jo, de höll sig inte till hela den judiska traditionen, utan enbart till de första fem Moseböckerna. Och dessutom hade tidigare generationer gift sig med de hedniska folken omkring dem. På grund av detta gick de rena judarna inte genom deras städer, utan korsade istället Jordan för att undvika dem.

Det är intressant att vår första läsning är just den ur Mika. Hur skall man nalkas Herren – vad begär han av oss? Enligt Mika begär han inte i första hand brännoffer och ändlösa flöden av olja (som ett tecken på något dyrbart), utan att vi gör det rätta, lever i kärlek och håller oss till honom. Det verkar som att redan här antyds något av det problem som judarna hade med samarierna.

Nå, denna samarier förbarmar sig över den fallna. Liksom Kristus förbarmar sig över oss. Det är här Kristusbilden börjar förtydligas. Denne man, som inte fyller de yttre förväntningarna på helighet, visar ändå större barmhärtighet än de som till det yttre signalerade sin förträfflighet. Prästen och leviten, dessa bilder av lagen och den judiska historien, ger i sig inte det som behövs. Då vi nu ligger där slagna, tyngda av livets bördor, är det inte vår tillhörighet eller vårt yttre som förmår rädda oss. Istället kommer Kristus till oss då vi är som mest hjälplösa. En räddare av oväntat slag. Inte en världslig furste eller överstepräst, med dyrbara kläder och värdefulla smycken, utan en medvandrare.

Sedan häller han olja och vin på såren. Olja, som ett tecken på vårt värde. Den dyrbara oljan, som både renar och är en bild av att vara utvald. Vinet, som är gemenskapens dryck och som i sin alkoholhaltighet beskyddar från infektioner. Den påminner oss också om gemenskapen vid nattvardsbordet.

Jesus förbinder våra sår, lyfter oss upp på sin åsna, går själv vid vår sida till ett värdshus, där han sköter om oss. Fäderna har tolkat värdshuset som en bild av kyrkan. Här finns andra som stannat upp en stund. Här kan vi bli omhändertagna. Här möter vi Jesus varje gång han kommer förbi med ännu en sårad broder eller syster.

Värdshusets personal har tolkats vara de som är i kyrkans tjänst. Det är så klart vi som är i ämbeten, som ges en uppgift i att ta hand om dem som Herren anförtror oss. Men jag tror inte det är hela bilden. Det handlar också om det som kallas det allmänna prästadömet. I Kristus är vi alla kungar och präster, satta att tjäna och be för dem vi möter på livets väg. Därför är gudstjänstens gemenskap och den allmänna förbönen inte något som får döljas bakom vackra men ytliga ord, orden ska främst vara i medmänsklighetens tjänst.

Så har Herren fört oss till denna skara av sårade, brustna och syndiga medmänniskor, för att vi här ska kunna bära varandras bördor och hela varandras sår. Alla har han kallat till sig, ja lyft oss upp ur vår hjälplöshet, och fört till detta värdshus. Liksom liknelsen i stort uppmuntrar oss att vara goda medmänniskor, skärps budet ännu en gång. ”Sköt om honom.” Den som Kristus fört till vår gemenskap uppmanas vi att sköta om. ”Kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen”, lovar han.

Idag är vi samlade, förvisso med erfarenheter av att ha blivit buren in i kyrkans gemenskap. Om inte annat, har vi blivit välkomnade in genom dopet. Vi delar regelbundet nattvardens måltid, som en påminnelse om det renande blod som Kristus låtit gjuta för vår skull och som en bekännelse om vår tillhörighet till honom. Vi samlas i värdshuset, för att få nytt mod av gemenskapen och förkunnelsen. Och sedan går vi ut i tjänst.

Den barmhärtige förblir nyckelpersonen i denna berättelse. I vår värld finns en som lyfter upp de fallna, som vårdar deras sår och som för dem till en plats av vila. I vår värld finns en som betalar vår skuld och lovar att om det kostar mera, skall han betala det också. I vår värld finns en sådan som förbarmar sig och som också kallar oss att bli barmhärtiga medmänniskor. Fyllda av kärlek till honom, en kärlek som växer då den delas med människorna omkring oss.

”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.”