Trons frö växer i det fördolda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hes. 33:10–16

Herrens ord kom till profeten:
Människa! Säg till israeliterna: Ni frågar: ”Hur skall vi kunna leva, då våra brott och synder tynger oss och får oss att tyna bort?” Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö?
Människa! Säg till dina landsmän: Om den rättfärdige gör något brottsligt kan hans rättfärdighet inte rädda honom. Upphör den gudlöse med sin gudlöshet leder den inte till hans fall. Börjar den rättfärdige synda räcker inte hans rättfärdighet för att han skall få leva. Om jag säger till den rättfärdige: ”Du skall leva” och han förlitar sig på sin rättfärdighet och handlar orätt, skall alla hans rättfärdiga gärningar vara glömda. Han skall dö för den orätt han gjort. Och om jag säger till den gudlöse: ”Ditt straff är döden” och han upphör att synda och handlar rätt och rättfärdigt – återlämnar vad han tagit i pant, återställer vad han plundrat, håller sig till livets bud och undviker att handla orätt – då skall han få leva. Han skall inte dö. Alla synder han har begått skall vara glömda. Han har handlat rätt och rättfärdigt. Han skall leva.

Andra läsningen
Kol. 3:12–17

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Evangelium
Matt. 13:24–30

Jesus lät dem höra en annan liknelse: ”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.’”

Predikan

Vi har idag tre texter, tre inblickar i Guds folks historia som är i stark samklang med varandra. Kanske kan man till och med säga att i exceptionellt stor samklang med varandra. Det är inte alltid som det i läsningarna hittas en tydlig röd tråd och särskilt inte flera parallella sådana, som idag. Vad säger detta om dagens tema och texter? Jo, det säger att här är något av den gudomliga visheten mycket tydlig. De frågor som lyfts upp genom dagens läsningar är sådana som måste anses som viktiga och tydliga, med tanke på vad som är eftersträvansvärt i det kristna livet.

Det som Kristi liknelse handlar om är nåd. Vår nåd mot varandra och Guds nåd mot oss. Det är en nåd att Gud inte fäller domen och utlyser skördetid innan åkern har mognat. Bilden fungerar i två bemärkelser: vi kan se det som att det växer ogräs i vårt livs åker. Eller som att Jesus talar om sin kyrka, att det bland oss finns sådant som är osunt, fastän vi inte med säkerhet kan veta vad det är. Oberoende kallar bilden oss att tacka Gud för hans nåd, att vi inte behöver frukta att han dömer i förtid. Han vet när nådens tid är inne. Och den kallar oss att tacka Gud för hans nåd, att också det onda som har slagit rot i oss skall ryckas bort då tiden är inne.

Därför inbjuder liknelsen också till att vara nådiga med varandra. Märk väl, inte att leva gränslöst i en tid som präglas av syndens konsekvenser. Nåd är inte att ignorera det onda eller begångna misstag. Vi behöver alltid vara beredda att sätta upp gränser för vad vi tillåter och förmår. Nåden innebär däremot att man inte använder det onda som ett vapen mot den andra. Vi går inte fram till någon, pekar på ogräset i dennes liv och rycker upp. För då riskerar vi förstöra där vi går fram. Men vi behöver ha former, lagar och regler som begränsar ogräsets spridning. Som ett exempel kunde man ta, att om någon sprider rykten om en annan, så behöver vi göra vad vi kan för att begränsa ryktesspridningen. Men om vi utan vishet konfronterar den som sprider rykten, riskerar vi kanske bara hälla vatten på kvarnhjulet och själva bli offer. Det finns alltså en avvägning att göra: vilka gränser måste vi sätta för att bevara det goda vi har och vilka åtgärder kan vi göra utan att förvärra situationen.

Israeliterna frågade sig hur de kan leva då deras brott och synder tynger dem så. Jag vet inte om det är en fråga människan idag ställer sig hemskt ofta. Samtidigt tror jag att ingen av oss lever utan att något tynger vårt samvete stundvis. Gamla misstag, medvetna felgärningar, olyckliga omständigheter – mycket sådant bär vi alla med oss. Då är Guds nåd ett bra utgångsläge. Jesu liknelse lär oss att sådant kommer att finnas i alla gemenskaper, det är också en av grunderna till kyrkans gemenskap. Gud dömer inte innan den rätta tiden är inne. Dessutom vet vi att Gud ser i nåd till dem som vänder sig till Kristus i tro. Då vi följer honom på livets väg, får vi lita på att han har vår vandring i sina händer. Han ser helhetsbilden och vet den rätta stunden att rycka upp det onda ur våra livsåkrar.

Men det finns en mera praktisk aspekt till dessa texter också. Den första läsningen lär oss att den gudlöse kan omvända sig och den rättfärdiga kan falla. Vi lär oss att mänsklighet inte är ett statiskt tillstånd, utan dynamiskt. Vi lever. Livet för med sig olika tider. Ibland tynger det mörka och svåra oss under vad som känns som allt för långa tider. Andra tider i livet går vi med lätthet till skola eller arbete. Våra omständigheter, våra val och vår tro lever och förändras genom allt detta.

Den andra läsningen ger vägledning för hur vi ska hantera dessa olika tider och omständigheter. Ordet handlar om hur vi ska se på varandra. Om vikten av att inte döma förhastat eller avvisa den andra utan orsak. Vi ska sträva efter medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Vi ska leva i förlåtelse. Igen, inte i blind acceptans av det onda, men i nåd. Liksom vi har tagit emot förlåtelse från Gud, ska vi ge förlåtelse åt varandra.

Det blir som en bild av oss alla på gemensam vandring genom livet. Några har kommit långt, andra kortare. Vandringen för oss till olika platser och tider: Någon har vandrat i det andliga livet, medan andra fokuserat på det praktiska arbetet. Någon har sökt äventyr, medan andra har byggt trygghet. Någon har ställt många frågor, medan andra har låtit livet lära dem i dess egen takt. I dessa olika livsvandringar är ingen enbart ond eller enbart god. Vi är alla på väg. Därför krävs stor ödmjukhet att se och förstå varandra.

Vi är, kanske något slarvigt uttryckt, i olika stadier av livsvandringen, den andliga resan. Och ingen av oss kan för egen del bedöma hur långt vi har kvar. Vi kommer endera att döma oss själva för hårt eller upphöja oss själva för frimodigt. Vi ska inte ta på oss uppdraget att dra gränser mellan rättfärdiga och orättfärdiga, för i vår begränsade uppfattning av verkligheten kan vi helt enkelt inte lyckas. Vi har hört att det alltid är möjligt att omvända sig. Idag kan vem som helst välja det goda livet som Jesu efterföljare. Den som kom hit syndare, kan gå härifrån helig för Jesu skull. Dessa hjärtats hemligheter känner enbart Gud till. Trons frö växer i det fördolda.

Därför är det så viktigt att vi överlåter domen åt Gud. Vi kan styra våra egna liv utgående från den vishet vi samlat på oss och som vi fått av Gud. Vi kan lägga upp regler och gränser för hur vi vill leva. Men i mötet med den andra behöver vi alltid ha nådens blick. En blick som är öppen för möjligheten att idag är den dag då Herren befriar från bördor, då ogräset varsamt skiljs ut av mästarens hand, då livet får en ny början och vandringen fortsätter i riktning mot Guds rike. Det är nådens verklighet. Nådens mått och tidpunkt är ofattbar för oss, endast Gud kan förstå och känna dess hemligheter. Låt oss därför sträva till ödmjukhet inför varandra och förtröstan på Guds godhet. Med en sådan strävan och förtröstan ska också vår livsvandring föra oss på fullkomlighetens väg – den väg som leder till Guds rike, hoppets och kärlekens rike.

Tillkomme ditt rike

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Matt. 20:25–28

Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Predikan

Vi ber i bönen Fader vår: ”Tillkomme ditt rike”. Som kristna lever vi i väntan på att Guds rike ska komma. Vad är ett rike? Vad kännetecknar ett rike? I världens ögon kanske man tänker på landsgränser, skyldigheter och friheter, ett visst folk och så vidare. Men den kanske mest centrala personen i ett rike är dess regent, den som är kung eller ledare av annat slag. Det främsta kännetecknet för Guds rike är att det är den plats där Guds regerande förverkligas. Där Guds vilja sker.

Vi lever alltså som kristna i två riken. I riket Finland med dess ordningar och lagar, och i det Gudsrike som vi väntar att ska komma till oss. Gudsrikets ordningar och principer ter sig i mycket väldigt annorlunda än hur vi har ordnat väldet i samhället. Men vid en närmare granskning kanske det visar sig att vi kan vara kristna, och leva till största del som del av de ordningar och den kultur som riket Finland förväntar sig av oss.

Då Jesus säger att den som är störst bland hans lärjungar är den som tjänar andra. Då ger han oss ett visdomsord som liknar de två andra läsningar vi hörde idag. Vishet är bättre än styrka, tjänst är bättre än att ställa sig över andra.

Ett samhälle i världen bygger upp sin styrka genom lagar och förordningar, men det är inget som hindrar att dessa byggs från vishet och tjänst. Därför ska vi också glädjas i att vi ser scoutingen fortsätter intressera. Att värna om naturen, erbjuda en hjälpande hand, växa i sin åskådning och alltid vara redo – det är vishetens väg. Den väg som liknar Gudsrikets liv.

Men då vi ber ”Tillkomme ditt rike”. Då ber vi också att Gud ska komma till oss. Det är Gud själv som är den mest centrala gestalten i Gudsriket. Advent talar om hur Jesus kommer till oss: i ödmjukhet, i härlighet, genom människor som bereder vägen för honom. Bönen om Guds rike är allt detta, men också ett hopp för framtiden. Att Guds rike – vishetens, fredens och kärlekens rike – ska fullkomnas.

Så länge vi lever här i tiden, kallar oss Jesus att leva och arbeta i vishet, fred och kärlek. Så fullkomnas både vårt eget lands liv och det liv som vi väntar. Låt oss därför frimodigt be att Guds rike ska komma, för det riket innebär nåd och frid från Gud, för alla människor.

Den kärlek som kommer till oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 62:10-12

Fram, fram genom portarna!
Bana väg för folket!
Bryt väg, bryt väg,
röj undan alla stenar!
Höj ett fälttecken för folken!
Herren förkunnar över hela jorden:
Säg till dotter Sion:
Se, din räddare kommer.
Sin segerlön har han med sig,
de han vunnit går framför honom.
De skall kallas ”det heliga folket”,
”de som Herren befriat”.
och du skall heta ”den man söker sig till”,
”staden som aldrig blir övergiven”.

Andra läsningen
Rom. 13:11-14
Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.

Evangelium
Matt. 21:1-9
När Jesus och lärjungarna närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något, skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Predikan

Då livet tycks svårt. Då det känns fel inom oss. Då är det inte flykten som är svaret. Vad jag menar är, att då vi hamnat i syskongräl, vare sig vi är små eller stora syskon. Då vi gjort bort oss och det känns som att alla omkring oss ser ner på oss. Eller då vi med vett och vilja handlat mot vårt samvete. Då kanske det för stunden känns som att flykten, att springa iväg, är vårt enda alternativ. Men det är bara i kärlekens mottagande – då vi tar emot den kärlek som tröstar, som inte kräver sitt, som bär allt, tror allt och hoppas allt – då vi tar emot den kärleken, då märker vi att vi också kan stanna kvar i det obekväma. Det är bara om man stannar kvar som man har chans att reda upp det.

Missförstå mig rätt sedan. Det finns fall då man ska lämna det svåra bakom sig. Men om striden bryter ut över vem som har ätit flest pepparkakor och det slutar med att någon lämnar rummet. Då behöver vi påminna oss om det vi hört i dagens läsningar. Jesus kommer till oss med obeskrivlig kärlek. En kärlek som kyrkan tror att han ger åt oss genom sin Ande. Vi får bära hans kärlek i oss och lära oss att leva i den.

Då vi har den kärleken kan vi utstå också våra egna misstag. Vi behöver inte springa bort, för vi vet att vi är älskade, omfamnade av Gud själv, burna också i svårigheten. Det olustiga och obekväma kan bara besegras med kärlekens makt. Inte vår kärlek, utan den kärlek som ville våra liv, den kärlek som räddade oss på korset, den kärlek som omsluter det svaga och sjuka på samma sätt som det omsluter det starka och friska.

Då Jesus rider in i Jerusalem är det jubel och glädje. Men några dagar senare har några mäktiga män vänt folket mot honom. Korsfästelsen är ett faktum, den står som ett tecken på hur fort det kan gå från det ena till det andra. Men Jesus kommer ändå till sitt folk. Han kommer till oss idag. Och det talar till oss om Guds kärlek. En kärlek som trotsar alla svårigheter, för i den finns kraft att förändra och förnya. Liksom korset inte är slutet på Jesu liv, utan ett steg till hans förhärligande.

Idag sjunger vi ”Hosianna”. Det är en bön om räddning, men samtidigt ett glädjerop – för vi vet att räddningen kommit till oss. Vi får tro det och kallas att leva det. Räddningslivet. Livet i den kärlek som bär oss. Livet som en av dem som slår följe med Jesus då han går genom denna värld.

Det är det som dopljuset påminner oss om, liksom adventsljusen också. Vi vandrar i hans ljus. Och hans ljus brinner för oss, i dopljuset, liksom för hela världen i adventsljusens budskap. Han kommer till oss, den som möter alla motgångar och bär alla sorger. Han lovar att torka alla våra tårar, ställa allt till rätta. Och han gör det i en gudomlig kärlek. En kärlek som bär med sig kraft för var dag och nåd för varje misstag.

Hosianna, Davids son. Kom till oss med din räddning. Låt oss fira advent så att vi allt mera bereder väg för din kärlek i våra liv.

Vi går genom döden, för att vinna livet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Pred. 12:1-7

Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala – de är för få –
då det mörknar för dem som ser ut
genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden,
sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud,
som gav den.

Andra läsningen

2 Tim. 4:6-8

Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst.

Evangelium

Luk. 20:27-40

Några saddukeer – de förnekar att det finns en uppståndelse – kom till Jesus och frågade: ”Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.” Jesus svarade: ”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Då sade några skriftlärda: ”Mästare, det var bra svarat”, för de vågade inte ställa fler frågor till honom.

Predikan

Vi hör Herren tala till saddukeerna om uppståndelsen. Detta hopp som kyrkan äger inför döden. En fråga ställs, som säkerligen på något plan är en verklig fråga, även om den också kan tolkas en aning raljerande. Om det finns sju bröder, som alla i tur och ordning gifter sig med samma kvinna – vem av dem ska vara hennes man vid uppståndelsen? Frågan är kanske konstruerad för att visa på det absurda i uppståndelsetron, men Jesus för våra tankar längs en annan bana än saddukeernas. Uppståndelsen, säger han, är inte att uppstå tillbaka till denna värld och denna tid, inte att leva som vi lever nu, utan det är något nytt. Han liknar de uppståndna vid änglar, vid Guds söner, vid något som liknar Gud mera än vi gör idag. Dessutom gör han det med Moseböckerna som hjälp, han svarar alltså utgående från deras egen infallsvinkel.

Kanske går uppståndelsen att jämföra med ett frö. Ett frö bär inom sig potentialen för den växt som ska växa fram. För den oinvigde kan ett frö tyckas ett livlöst objekt. Litet och oviktigt. Men för den som känner fröets hemlighet är den ett ofullbordat löfte om liv, en början på något som är svårt att fånga med ord, en gåva av kommande skönhet och tillväxt. Och liksom vi, är varje frö unikt, varje blivande växt sin egen, trots likheter till sina bröder och systrar.

Från fröets eget perspektiv är det näst intill omöjligt att föreställa sig vad som väntar. Paulus talar om detta, då han säger att det som sås förgängligt kommer att uppstå oförgängligt. Vi, som lever i denna tid, kan omöjligt veta vad som väntar efter uppståndelsen. Liksom fröet är så mycket mindre än växten vars potential den bär, är också vi så mycket mindre än den förvandling som väntar. En förvandling av läkedom, av torkade tårar, av himmelsk glädje.

Ja, enligt Herrens ord till oss idag är denna förvandling så omfattande att till och med de allra viktigaste vi har i detta liv kommer att omformas. Våra äktenskap ska bytas i något nytt, formen för dem ska förvandlas tillsammans med oss. Likaså minns vi den rike mannen, som Jesus sade åt att han ska sälja allt. Våra rikedomar ska bytas ut mot en himmelsk skatt. Och vi minns liknelsen om den förlorade sonen, om stoltheten och hedern, som byts ut mot den gudomliga kärleken. För oss som idag firar fars dag kan ett ord som detta kännas förbryllande. Hur kan något så viktigt som ett faderskap göras så litet i det himmelska perspektivet?

Det Jesus lär oss om Guds rike och om den kommande nya skapelsen vittnar om ett liv där det som binder oss och begränsar oss i denna tid byts ut i Guds barns frihet. En frihet från sådant som bryter ner. Vi behöver inte längre de former som behövs här i tiden, för vi uppstår till att leva inför Guds ansikte. Att skåda Honom som en broder, som en vän som man längtar efter att möta och se igen.

Så lär också kyrkans fäder att den kristnes längtan efter Gud i denna tid fullkomnas i den kommande. Guds ger vår livsande och den återvänder till Honom, hörde vi av Predikaren. Då vi uppstår ska vår ande alltså vara hos honom som är dess ursprung. Vi ska äntligen vara hemma. Den vilsenhet som präglar mycket av livet i tiden ska bytas i fullbordan. Där ska gemenskapen med Gud och de heliga, vara så god att allt i denna tid bleknar.

Så fullkomnas det som också dagens tema talar om, att döden ska bytas i liv. Då vi väljer att följa Jesus i denna tid uppmanas vi att dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Vi lever alltså i förberedelse för vad som ska komma. Vi lämnar det mörka inför ljusets Herre och söker det livgivande ljuset hos Gud. Så blir varje bön, varje sorg, varje möte med dödens makt en förberedelse för den död som sätter punkt för vår jordiska vandring. Sakta avklär vi oss det förgängliga, för att det oförgängliga ska träda fram. Sakta lägger vi bort världens lidelser och begär, för att ta emot nåden i sin fullhet. Liksom fröet läggs i jorden och omsluts av mörkret för att vinna det verkliga livet.

Så lovar oss också Herren uppståndelsens glädje. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Han lämnar inte sin skapelse i syndens och dödens våld, utan han kommer till oss för att vi ska ha verkligt liv. Då blir det som vår andra läsning säger, att rättfärdighetens segerkrans väntar alla som längtar efter hans ankomst. Då Jesus är nära oss, då kan alla våra sorger bytas i glädje. Då kan själva döden vändas i liv. Då fullbordas allt det goda vi redan har fått, till något endast Gud kan veta.

Helgonens tjänst är inte förgäves

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 65:23–25

De skall inte arbeta förgäves
och föda barn till en snar död,
ty de är ett släkte som Herren välsignat,
de och deras ättlingar.
Då skall detta ske:
Innan de ropar svarar jag dem,
medan de ännu talar bönhör jag dem.
Vargen och lammet betar tillsammans,
lejonet äter hö som oxen.
Och jord är ormens föda.
Ingenstans på mitt heliga berg
sker något ont eller vrångt,
säger Herren.

Andra läsningen
Upp. 22:1–5
Han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Evangelium
Matt. 5:1–12 (samma text som i första årgången)

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Det är inte en överdrift att konstatera att vi lever i en tid som präglas av en allt större fräckhet. Då menar jag inte att våra generationer skulle vara på något vis särskilt förstörda, men den våg vi rider på i tidens hav för med sig en del utmaningar vad gäller vår gemenskap som samhälle och som kyrka. Jag tänker på sättet vi talar med varandra och om varandra, till och med på hög nivå i politiken. Jag tänker på hur dehumaniserande verkan olika sociala medier kan ha på oss. Hur den andra blir ett objekt för vårt missnöje, istället för att vara en medmänniska som inte delar vår åsikt.

Alla helgons dags evangelietext är utmanande att höra för den som investerat sitt liv i det som världen säger att är viktigt. Jesus säger att salighet finns bland de sörjande, ödmjuka, hungriga, bland de barmhärtiga, renhjärtade och fredshållande. Dessa är inte kategorier som går ihop med det vi läser om i tidningarna. Dessa beskriver inte den livsstil som handlar om mitt egna eller om att roffa åt sig. Och inte heller är de uttryck som stöder ett sätt att leva, ett samhälle, där man missrepresenterar sin meningsmotståndare för att få sin egen vilja igenom. Det är mycket i sättet vi har valt att leva tillsammans som inte liknar det som Jesu saligprisningar kallar oss in i.

Men helgonens tjänst ska inte vara förgäves, säger Herren. Er tjänst, ska inte vara förgäves. För den som väljer trons salighets väg, den som sedan fullkomnas i det himmelska, finns redan mitt i tidens stormar en stor skatt. Vi som tillhör Kristus, som är döpta till honom och som följer honom, vi har en tjänst i denna värld. Att sörja då sorgens tid är inne. Att bli ödmjuka inför varandra. Att bygga fred. Dessa är inte övningar i hopp om att en gång i himmelen få en guldstjärna av Gud, utan de är verkliga verktyg för att göra världen till en bättre plats. Då vår gemenskap präglas av sådana värderingar, då kan vi leva väl i denna tid. Med fräckhet kanske man kan vinna en strid, men man förlorar kriget. Påven Fransiskus lär ha sagt att den som bygger murar vart han än går, istället för broar, inte går i Kristi ärenden.

För Jesus skull räknas alla kristna som helgon. Vi döps in i hans död och uppståndelse och vi får del av hans seger över syndens, dödens och ondskans välde. Men inte bara det. Vi får träda in i hans rike. Vi får rätten att kalla honom Herre och broder. Då vi samlas i kyrkan idag, sitter vi vända mot altaret, där Kristus själv – Guds Lamm som bär världens synder – har hedersplatsen. Den för vår skull korsfäste är centrum för vår uppmärksamhet. Likaså ser vi, då vi ser mot altaret, uppståndelsens gryningsljus. Bland oss är inte längre enbart mörker, utan också ett ljusets och livets tecken. Det är det vi söker, då vi deltar i nattvarden. Helgonens gemenskap, den som delas genom alla tider och alla platser. Och Guds kärlek i Kristus Jesus.

I liturgin är nattvarden ett tecken på det som helgonens tjänst handlar om. Vi enas för en stund under den fridshälsning som liturgin bär med sig. Vi lyfter våra hjärtan från denna tid, in i det himmelska. Vi söker oss fram för att för en stund omslutas av det heliga. Med Jesus i centrum, hans kropp och blod, utgiven och utgjutet för oss. Och vi bär fram oss själva, för att få del i det himmelska ljuset. Där är salighetens källa, att vi får ta emot det som Gud vill ge för intet. Här byggs broar.

Sedan sänds vi ut. Styrkta av måltiden. Till tjänst. Helgonens tjänst är inte förgäves. För vi bär med oss Guds ljus då vi går vidare. Inte fullständigt, så klart. Vi fortsätter göra våra misstag och kämpa med våra omständigheter. Men kanske väcks i oss en lite större längtan efter den sanna saligheten. Den som bygger fred. Den som söker ödmjukhet. Den som delar sorgen.

För då vi samlas här, då samlas vi också för att helgas. Vår Herre ser alla våra bördor och sorger. Han delar dem ända in i döden, ja till och med in i det liv som ska följa efter döden. Och då vi öppnar våra hjärtan för honom, får vi också del av hans kärlek. Så helgas vi i vår fortsatta tjänst för världen. Och så når Guds ljus flera av dem som längtar efter salighet.

Trons blick ser allt i Kristus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Trons blick ser både tacksamheten och behoven. Den kristne lever i en övning att allt mera se världens med trons blick. Som lärjungar till mästaren Jesus, han som bär jord och himmel och som fullkomnar allt, lär vi oss mer och mer att betrakta livet genom tron.

Det innebär både tacksamhet och bön. Vi bär fram inför Gud vår tacksamhet och vårt offer. Av det goda han ger oss bär vi tillbaka till honom. Det är som barnets glädje i att få visa något de har gjort åt en vuxen. Och så klart är den himmelska Faderns glädje över det vi frambär så mycket djupare än någon världslig faders glädje, som ändå kan vara så ofattbart stor. Likaså fungerar bilden med barnet åt det andra hållet. Då vi är rädda eller söker vägledning, söker trons blick sig till Kristus och hans kors. Där vanns seger över dödens makt och där ser vi Guds medkänsla för vårt lidande. Inget hellre vill han, än att dela och bära våra motgångar med oss.

Våra texter idag väcker frågan om vi har trons blick. Israeliterna i öknen, de som längtade tillbaka till slaveriet i Egypten, de uppmanades att se på ormen som ett trons tecken. Så ska de bli helade. Folket i evangeliet visste inte var de skulle fästa sin uppmärksamhet. Var denne, som kallades profet och messias, verkligen det? Eller skulle de se till någon annan? Paulus i den andra läsningen har funnit sitt svar. Han är full av visshet och tro, då han proklamerar att Kristus är den som fullkomnar skapelsen. I honom, genom honom och till honom är allt i himmel och på jord. Och han har bestämt att vi genom tron ska bli heliga, fläckfria och oförvitliga – värdiga den himmelska härligheten, i Jesus Kristus, som vi är döpta till och vars nattvard vi idag får fira.

Nattvarden är de döptas måltid. Den som har låtit det onda dö genom att döpa sig in i det nya livet, den träder fram till nattvarden för att ta emot det nya livets nåd om igen. Liksom vi är tacksamma för skörd, för tillgångar och för andra glädjeämnen, visar vi vår tacksamhet mot Gud genom att komma till honom vid nattvardsbordet. Och det sker ett utbyte. Vi bär fram oss själva, men vi tar emot honom. Av det enkla vi bär fram, markens säd och druvornas vin, gör Gud en försoningens måltid. Vi tar del i honom, som är all fullhet. Det är en bekännelsehandling, ett tecken på tacksamhet, men det är framförallt ett tecken på Guds godhet mot oss.

Trons blick söker det goda. Och där som trons blick möter det onda, frågar den sig vad det kärleksfulla är. Livet är inte bara tacksamhet och glädje. Det är också strävan och utmaningar, för alla människor. Mästaren lär oss att bära varandras bördor, att stöda varandra och att se varandra. Det är inte alltid lätt i vardagens brådska. Men främst av allt vilar trons blick på Kristus, han som ser de utsatta. Han som kallar till sig de små. Han som erbjuder läkedom åt de sjuka. På sin lidandesväg gör han klart att Guds kärlek inte skyr det svåra, utan finns mitt i det, för vår skull. För att vi skulle ha en grund att stå på.

Därför är nattvardens måltid också en måltid där vi delar varandras bördor. För Kristi kropp och blod utges för oss mitt i Guds stora medlidande. Då vi delar tron, då vi delar brödet och vinet, då delar vi också lidandet och framgången. Det är nådens verklighet som tar sig uttryck. Liksom vi gläds inför Gud kommer vi också inför Gud med alla våra böner. Därför är nattvardens bord ett medlidandets och kärlekens bord. En plats där vi alla blir människor inför vår Skapare, där fridshälsningen för en stund jagar bort våra menigsskiljaktigheter och missförstånd.

Så låt oss sträva efter trons blick. Den som ger hopp för denna tid och den kommande. Som gör medmänniskor av oss, liksom Kristus var med oss. Och låt oss söka att fästa vår blick på Kristus, så att vi kan förstå hans kärlek till oss, och så att våra liv kan präglas av den blick han har för sin skapelse.

Trons blick i det andliga livet (Inskrivning till sommarskriftskolan)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jos. 5:13-15

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så.

Andra läsningen
Apg. 12:5-11

Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”

Evangelium
Matt. 18:1-6 (7-9) 10 (samma text som i första årgången)

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
(Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.)
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

Vem är störst i himmelriket? Det är frågan som lärjungarna ställer, för att få detta till synes ampra svar av Jesus. Och svaret handlar om barnen. Men månne det inte egentligen också handlar om något mera konkret. Det kan vara som sången lyder: ”Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud”

För Jesus är barnets blick och barnets närvaro en väldigt viktig sak. Barnen ser saker på annat sätt än vi vuxna. Och barnet delar av sin erfarenhet i världen på ett annat sätt än vi vuxna. Samtidigt vågar barnet ge uttryck för sitt behov av hjälp här i världen. Det är av dessa orsaker som Jesus lär oss att vara måna om barnen och om det barnsliga.

Vi har idag bland oss en skara som på många sätt håller på och tar stegen ur barnaskapet, in i vuxenlivet. Ni som inleder er skriftskola står inför att börja räknas som mogna nog att självständigt fatta beslut om er andliga tillhörighet. Det är en fråga som kommer att spela en stor roll i era liv. Mycket av det språk som vi i kyrkan använder för att beskriva livet har ju hamnat i skymundan i vår vardag. Men frågorna som vi bär kvarstår. Frågor om vem jag är, hur jag ska leva, om världen är en god och trygg plats – dessa har människan kämpat med genom hela vår existens. Och förhoppningsvis öppnar sig under skriftskolåret de symboler, tankar och sätt att leva som den kristna tron präglas av.

För det andliga livets resa är att få upp ögonen för livets verkligheter. Tron kallar oss att ha kärlekens blick – att se den andra i både lidande och glädje – och att dela det. Tron kallar oss att ha hoppets blick – att se möjligheterna omkring oss och Guds löften för våra liv – och att våga leva i det hoppet. Och tron inbjuder oss att leva nära Jesus. Han kom till världen för att den skulle bli räddad genom honom. Och hos honom finns kärlek och hopp, ja i sådant mått att han framstår som världens bästa väg ur allt elände: både vårt egna och vårt gemensamma.

Och i enlighet med dagens tema, sänder Gud änglar – sändebud – för att hjälpa oss på den vägen. Vi lär oss i skrifterna att de ibland kommer i människogestalt. Ibland ser människor dem som i syner. Här finns alltså både den konkreta, påtagliga verkligheten och den andliga som vi oftast bara anar. I tron försöker vi leva i dessa båda verkligheter. Och det handlar om att lära sig se att Gud är nådig och god mot sin skapelse och mot oss som lever i den. Och han kallar oss in i den godheten, både att erfara den och att leva av den. Därför vänder sig trons blick till Jesus, liksom vi får göra med alla våra frågor och tankar. Som barn som vänder sig till sina föräldrar. Det är många som sökt honom och där fått en sådan trygghet att inget i livet kunnat ta den ifrån dem. Den gåvan vill Gud ge oss alla.

Ett liv utan rädsla

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 26:12-14, 19

Herre, ge oss välgång,
allt vad vi gör är ditt verk.
Herre, vår Gud,
har vi haft andra härskare än dig?
Endast ditt namn vill vi bekänna.
De döda får inte liv igen,
skuggorna uppstår inte.
Så har du straffat och förgjort dem
och utplånat minnet av dem.
Dina döda skall få liv igen,
deras kroppar skall uppstå.
Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!
Ty din dagg är en ljusets dagg,
du låter den falla över skuggornas land.

Andra läsningen
Fil. 1:20-26

Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att tillhöra Kristus Jesus.

Evangelium
Joh. 5:19-21

Jesus sade till judarna:
”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Predikan

I den kristna traditionen hänger döden och rädslan ihop. Vi talar om Guds kärlek som något som fördriver rädsla (1 Joh 4:18) och som är själva varandets grund. Då han skapar oss till sin avbild, är det för att den gudomliga kärleken ska ha ett mål, annat än sig själv. För kärleken kan inte fullkomnas utan att den delas.

Då vi kallas in i lärjungens liv kallas vi också ur rädslan. Döden förlorar sin makt över oss. Dels i det eviga perspektivet, för Kristi skull. Men dels också i tiden, då vi närmar oss den kärlek som fördriver all rädsla. Det är senast här vi som vi märker att vi ännu saknar kärlekens fullhet. För vem av oss är inte rädd någon gång? Rädd för vad andra ska tycka, rädd för hur det ska gå med oss, rädd för någon omständighet som vi föreställer oss.

Rädslan är en mänsklig verklighet i denna tid. Våra hjärnor har genom århundraden och -tusenden formats att identifiera alla slags risker och faror som finns i vår omgivning. Det är en nödvändighet att vi görs uppmärksamma på saker som kan gå fel, så att vi inte råkar ut för dem. Men vi ser ju också en bekymrande utveckling i samhället där denna egenskap i våra sinnen både missbrukas och utnyttjas. Och det görs till en sådan grad och så systematiskt att vi ser en märkbar förändring i människors välmående, så till den grad att vissa nu säger att 1/3 av världens befolkning lider av någon slags rädslo- eller ångestrelaterad sjukdom, diagnostiserad eller inte.

Jag talar så klart om det myckna informationsflödet, som för var passerande minut optimeras lite till för att få ut allt av oss. Om debattklimat där man tar allt större och fulare språk i bruk för att höras. Om det aggressiva utpekandet av ens meningsmotståndare eller påstådda meningsmotståndare. Om den ohållbara takten som många tvingas arbeta under, medan andra inte hittar in i arbetslivet hur de än försöker. Och det bildar liksom ett kretslopp, den ena saken sätter igång den andra och till sist är vi i en ohållbar situation för vårt allas välmående.

Jag tänker så klart säga att den kristna inte har orsak att vara rädd. Den Gud som gett sig till känna i vår broder och herre, Jesus Kristus, är livets källa. Och Kristus själv har all makt i himlen och på jorden [[Matt 28#19]]. Då vi nu idag firar den lilla påsken är det gott att minnas att han steg upp ur graven. Till och med dödsriket fylldes av hans goda budskap. Han har gett hopp åt dem som är i graven. Sonen ger liv åt vem han vill och han säger att han inte ska visa bort någon som kommer till honom. (Joh 6:37) Det finns alltså inget i denna värld som kan skilja oss från hans kärlek (Rom 8:39) – och eftersom hans kärlek fördriver rädslan finns det alltså inga principiella hinder i denna tid för att leva ett liv i kärlekens frihet. Alexander Schmemann försöker fånga in denna vision av människans frihet i denna tid genom att säga att världen, för Kristi skull, åter blir vårt liv. Nu vet vi vad vi ska göra i världen och nu ser vi den skönhet och mening som Gud lade ner i den, då han skapade den.

Här skymtar alltså en skillnad på den fallna världen och den frälsta världen. Begrepp som knappast går att utreda uttömligt i en predikan. Men som antyder något en kristen kan ana sig fram till. Det finns i den fallna världen en kärna av rädsla, som på ett mycket osunt sett kretsar kring det egna jaget. I den fallna världen upprättas ordningar för att tjäna jagets agenda. Här samlas pengar på hög, här manipuleras sanningen, här används olika former av våld som ett medel för att få vad man begär. Men sen finns då den frälsta världen, där människan åter finner vägen till den skapade ordningen: här drivs vi av Guds kärlek, vi befrias från lidelserna och begären, vi förlorar inte oss själva i rädslans bekymmer om klander, kritik, smicker, avundsjuka eller sårbarhet. Vi binds inte av våra intryck och känslor, utan blir fria att förhålla oss till dem med en sund distans, för våra fötter är på nådaklippan. Vi har byggt våra liv på Jesu lära. Och det ljus som han är förtydligar allt det andra i livet.

Kyrkan förvaltar en lång tradition av att lära sig det liv Kristus talar om, då han säger att vi ska lära av honom och ta på oss hans ok. Ett ok som är milt och fridfullt. (Matt 11:29) Hos Paulus ser vi, i dagens läsning, hur hans agenda är att hjälpa bröderna till framsteg och glädje i tron. Det är trons vision för livet i denna värld. Att vi ska fyllas av en sådan tro som väcker hopp och glädje i oss. Som för oss framåt, genom svårigheterna, som tröstar oss och ger livsmod. Som fördriver den rädsla som binder oss till det förflutna eller till det brustna.

I den kontemplativa traditionen inom kristenheten kan man beskriva det tillståndet som ett stilla vatten. Går vi långt bak i tiden, då inte speglar fanns i varje hem, kunde ett stilla vatten vara det enda stället där man kunde se en sann bild av sig själv återspeglad. En sådan inre stillhet är startpunkten för vår vandring djupare ner i trons hemligheter. Det är inte bara en eller två som har sagt att man gör gott i att lämna stadens vimmel, lämna bakom sig de många intrycken och frestelserna, och istället ägna sig åt att lyssna in den helige Ande.

Modern forskning har också visat att en återkommande självspegling av detta slag kan omforma oss på sätt som kan vara svåra att tro. Immunförsvaret fungerar bättre, vi blir tåligare för motgång, vi hittar sätt att möta andra trots våra egna svårigheter och så vidare. Vad fäderna anade i Anden, bekräftas av vetenskapen. Ett sunt sinne stöder en sund kropp. Vi befrias från rädsla då vi ger oss själva tid. Och särskilt som kristna, som har trons infallsvinkel på livets utmaningar, kan vi förnimma Guds godhet i den stilla viskningen som stillheten för med sig [[1 Kung 19#12]].

Jesus säger i dagens evangelium att: ”Sonen ger liv åt vem han vill”. Jag tror att det är sonens vilja att alla ska ha liv. Liv utan rädsla. Liv i gemenskap med honom. Dödens makt är för stor i denna tid. Därför väljer Gud att besegra döden inifrån ut. Han dör och uppstår. Han bär våra synder, all vår orsak till rädsla och allt som vi i rädsla har gjort och försummat. Och han öppnar för oss det eviga livets väg, en väg som börjar just där vi står idag.

Då vi går in i det liv han önskar för oss har vi möjligheten att lära av honom. Aposteln Paulus är den förste att erfara detta. Han mötte aldrig Jesus i köttet. Han hade inte hört Jesu undervisning av honom själv. Men i Anden fick han lära sig vad Guds vilja var. En sådan undervisning får också vi be om och söka.

Så kan vi lära oss in i det liv som inte präglas av rädsla. Inte rädsla för döden, eller något annat i skapelsen. För många gånger är det rädslan som förvanskar det goda i våra liv. Då vi är rädda för vår materiella välgång, riskerar vi använda medel som vi annars inte skulle göra. Vi använder oss av världens tillgångar på fel sätt, vid fel tid, i fel mått, med fel motiv. Då vi är rädda för något i våra relationer, tenderar vi ta till vreden, eller avundet, eller bitterheten. I rädsla för en gud som inte kan älska oss, avsätter vi många gånger kärlekens Gud från den plats han borde ha i våra liv, för vi fruktar vår självskapta avguds dom.

Den naturliga rädslan är ett hjälpsamt verktyg, men en dålig herre. Vi behöver vända oss till den sanne Guden, livgivaren och frälsaren. Han som fördriver den rädsla som hänger samman med straff och död. I nattvardsliturgin säger prästen: ”Lyft era hjärtan till Gud”. Och församlingen svarar: ”Våra hjärtan är hos Herren”. Det är detta som behöver hända. Vi stiger upp från vardagens bördor, in i det himmelska ljuset. Från det perspektivet kan vi se att världen, för Kristi skull, har blivit en plats där det är tryggt för oss att vara.

Det växer ett nytt liv i våra hjärtan. Ett liv där döden inte längre råder. Ett liv där livet segrar. Ett liv av tro och hopp. Ett liv utan rädsla, fyllt enbart av Guds kärlek.

Nästankärlekens dygder

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Rut 1:7-11, 14-18

Medan de var på väg mot Juda sade Noomi till sina sonhustrur: ”Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.” Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt och sade: ”Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er.”
Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sade: ”Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.” Men Rut svarade:
”Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.”
Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken.

Andra läsningen
Rom. 13:8-10

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Evangelium
Mark. 12:41-44

Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

Predikan

För att rama in evangeliets budskap idag vill jag ta några steg bakåt från den händelse vi tar del i, men också från det helhetstema som söndagen har. Vi talar om ”Vår nästa” och om vikten att leva kärleksfullt. I vårt möte med den fattiga änkan når vi en slags kulmination av Jesu undervisning om givandet och delandet av sina egna resurser. Detta framträder kanske tydligast hos evangelisten Lukas, som från det nittonde kapitlet ända fram till slutet av det tjugoförsta ger oss många liknelser och förmaningar på samma teman. De finns nog också hos Markus, men han utelämnar en del och är lite mera kortfattad.

Det första vi kan konstatera är att Jesu undervisning om den fattiga änkan äger rum i dagarna innan korsfästelsen och uppståndelsen. Det betyder att vi kan anta att de flesta som följt honom till templet denna dag har hört en hel del av hans undervisning. De är bekanta med motiven som han fört fram. Därför behöver han inte ge någon lång utläggning för att budskapet ska nå hem.

Vi behöver kanske påminna oss om några viktiga motiv i Jesu undervisning för att inte glömma bort vad som här talas om. Jag ger nu några plock, men inte i någon särskild ordning eller kronologi.

  1. Det första vi kan notera är att Jesus många gånger varnar för rikedom. Det verkar som att Jesus ser en inneboende risk med att man i sin rikedom förlorar kontakten med både sin omgivnings verklighet och Guds vilja för ens liv.
  2. För det andra är Jesus ofta kritisk mot dem som gör välgärningar i offentligheten. Han talar om dem som blåser i trumpet för att andra ska se deras goda gärningar. Han uppmanar oss att inte bli som dem. De har redan fått ut sin lön. Vi söker en annan lön.
  3. Sen är det liknelserna. Vi har både den om talenterna och den om vingårdsarbetarna som fick samma lön. Berättelser på liknande motiv, som hjälper oss förstå hur livet i Guds rike ser ut. I berättelsen om talenterna lär vi oss vikten av att använda det vi har, för bara då vi använder våra gåvor kommer de till nytta. I liknelsen om vingårdsarbetarna påminns vi om att Gud fördelar sina gåvor som han vill och att inbjudan till det himmelska livet, oberoende när man får den, innebär att man gör det arbete man kan under den tid man har – lönen är den samma.
  4. Jag vill också påminna oss om då Jesus kommer in i Jerusalem. Han stannar och gråter över allt som gått fel i staden. Sedan går han in i templet och driver ut köpmännen som gjort bönens hus till ett rövarnäste och en handelsplats. Jesus vill att allas böner ska nå Gud.
  5. Jesus talar också många gånger om förtröstan. Se på markens liljor och himlens fåglar. De är tecken på liv och skönhet som inte kommer av att visa upp sig själv, utan av Guds godhet mot dem. Denna godhet riktar Gud i rikliga mått mot hela skapelsen och också mot människan. Detta också då vi möter motgång i livet. Men om vår blick är fäst vid det som vi inte har, då är Guds försyn svår att erfara.
  6. Sen ska vi inte heller glömma sättet Jesus möter de rika. I mötet med tullindrivare och andra rika män ger Jesus alltid möjlighet till nåd. Han kallar dem alla in i sitt rike. Inte är riket stängt för dem, liksom det inte är stängt för oss. Då Jesus säger ”Följ mig!” gäller det oss alla.

Det här kanske kan kännas som en lång inramning till dagens evangelium. Men jag tror också att dessa minnesbilder av vad Jesus gjort väcker den enkla lilla berättelsen till nytt liv. Kvinnan som ger vad hon har, istället för stora och präktiga summor, har förstått något av livet i Guds rike.

Hur kan vi förbereda oss för det liv som Jesus kallar oss in i? Jag lånar lite tankehjälp av Thomas av Aquino, som under 1200-talet var en av världens främsta teologer. Av den romersk-katolska kyrkan kallad den ”änglalike och allmänne kyrkoläraren.” Hans mest kända verk ”Summa theologica” är ett intressant exempel på hur vi kan behandla de svåra frågorna i tron. Han inleder nämligen varje kapitel med att redogöra tydligt och rättvist för sin motståndares ståndpunkt. Till skillnad från mycket av modern diskurs som försöker förvränga den andra partens utsagor.

Thomas talar om dygden och främst bland dem kärleken. Inget konstigt i detta såhär långt. Men han tar mycket inspiration från [[Aristoteles]] tal om dygderna. Med det menar jag att det finns en idé om att dygden är något relativt stabilt i vår person, men som formas genom våra val. Vi kan vara givmilda, men ändå ibland välja att inte ge. Det ändrar inte vår givmildhet. Men om vi aldrig ger förlorar vi givmildheten. Då har vi alltså förlorat givmildhetens dygd. Det är på samma sätt me de övriga dygderna. Om vi inte gör kärleksfulla saker, kommer vi att förlora kärlekens dygd. Och därmed också dess lön. Det betyder ju ändå inte att vi skulle förlora Guds nåd, som ges oss utan förtjänst varje dag. En viktig åtskillnad här.

För Thomas är kärlekens dygd det yttersta samspelet mellan Gud och människan. Då vi lever i kärlek förverkligas Guds vilja i oss och vi erfar gemenskapen med Gud. Men märk denna dubbelhet i Thomas teologi: Gud älskar oss helt och fullt. Men om vi inte lever i den kärleken kan vi inte erfara den helt och fullt. Det finns alltså ett mått i denna teologi som kallar oss att leva kristet, för att kunna förstå vad det är att vara kristen. Han menar att då vi strävar på ett sådant sätt fullkomnas vår frihet som människor i att vi får vara Guds medarbetare. Han ser det som att allt det goda vi gör flödar ur Guds nåd, men att vår medvetna strävan att leva i nåden bekräftar nådens verklighet. Gud är alltså suverän i sin nåd, men vi erfar den nåden mest då vi bär ansvar för att förverkliga den.

Det betyder alltså att då vi lever i nådens dygd, är det Guds nåd som lever i oss, men våra liv formas på ett avgörande sätt så att vi erfar och delar nåd med varandra. Då vi lever i kärlekens dygd, är det Guds kärlek som är grunden för allt. Men en sann kärlek formas i oss då vi gör en ansträngning för att leva i den. Allt detta händer i oss, utan att pruta på det faktum att Gud är kärlekens och nådens upphovsman – också då vi misslyckas i vad vi tagit oss an.

Vi kommer då, efter denna djupdykning, till det mera praktiska. Hur formas det liv i oss som är byggt på Guds kärlek, som stärker dygden i oss och som är till välsignelse för vår nästa? Våra texter idag uppmanar oss att stå i skuld till varandra i kärlek. Och vi har två exempel på det bland läsningarna: Ruts löfte till Noomi och den fattiga änkans gåva i templet.

Ruts dygd i dagens text är troheten. Hon överger inte sin svärmor vid denna svåra tidpunkt i hennes liv. En sådan trohet mot en annan människa är ett fantastiskt exempel på de dygder vi talar om. Men vi ska inte heller idealisera och romantisera saken. Trohet är till exempel en kärnfråga i äktenskapet, men det kommer fall då troheten missbrukas till den grad att man måste säga ifrån. Att man då står för vad som är rätt, betyder inte att man förlorar trohetens dygd. För dygden är något som är hårt förankrat i oss, också om verkligheten ibland tvingar oss på andra vägar. Man kan öva sig i trohet och fördjupas i trohet, utan att förlora sig själv. Som Thomas sade fullkomnas dygderna i vår frihet att leva i dem och i Guds vilja, inte genom att vi binder oss till dem som lagar.

Några sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över de löften man ger. ”Är detta ett löfte jag kan leva upp till?” Det är inte ovanligt i arbetslivet att man möter människor som lovar mycket, men sedan inte förverkligar vad de sagt. Frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. Vi kan inte rå för vad andra gör, men vi kan se till oss själva. Dygden stärks i övningar som vi har kontroll över. Om vi märker att vi inte står vid våra löften behöver vi kanske ha en påminnelse om att reflektera över vår trohet till vårt eget ord. Konkreta handlingar kan hjälpa, för att göra oss medvetna om vad vi lovar. Man kan till exempel ha ett armband som man flyttar från den ena armen till den andra varje gång man ger ett löfte. Eller varje gång man märker att man brutit ett löfte. Medvetenheten formar dygden i oss.

Ett annat sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över ens sätt att ta motgångar. Söker vi Guds vilja i motgången eller går vi direkt till att försöka lösa situationen enligt vår egen förmåga? Rent praktiskt kan det vara bra att memorera några bibelord att ta fram vid svåra stunder. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig” är ett bra exempel på ord som rotar oss i trons förtröstan också i motgången.

Ser vi på den fattiga änkans exempel märker vi att där finns just den förtröstan. Gud tar hand om mig. Han ser till mitt bästa. Jag litar på honom. Hennes dygder är förtröstan och givmildhet. Förtröstan kommer ofta av erfarenhet av Guds nåd. Så övningen är att våga tro och leva enligt det.

Givmildhetens dygd är, som Jesus också säger, en som man bäst övar i hemlighet. Gör något gott för en annan utan att berätta det för någon. Donera medel, men anonymt. Ordna med hjälp åt någon som behöver det, men låt ingen veta det. Det kan leda till att någon konfronterar dig och säger att du borde ha gjort något (vilket du gjort i hemlighet) men det gör inget. Det viktiga är inte att få ära och berömmelse för ens goda gärningar, utan att Guds kärlek fått förverkligas.

Avslutningsvis, vill jag igen påminna att inga av dessa strävanden är ett sätt att förtjäna Guds kärlek. Guds nåd över oss kommer först. Vårt val att leva i den kommer därefter. Genom nåden träder vi in Guds rike, det beror inte på oss, utan på Kristus som har gett sitt liv för oss. Övningarna, reflektionen, förändringen kommer då vi försöker se den nåden förverkligad i oss själva. Och då vi låter Guds nåd gripa oss på djupet kommer vi också att se den förändring som den möjliggör.

Konfirmationspredikan i Terjärv och Nedervetil 2024

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Ef. 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium
Matt. 9:9-13

Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Predikan

Guds gåva är det, att vi blir frälsta. Och vi får alla idag frågan om vi vill leva i den gåvan. Visst, konfirmanderna kommer på ett särskilt sätt att svara på det idag. Men vi andra kommer heller inte undan, för detta är en fråga som rör hela livet.

Kyrkan förkunnar Guds nåd över alla människor, ja över allt skapat. Inte så att Gud ända in i det absurda kan gripa in i det skapade för att hindra allt det onda. Men nog så att han har gett oss allt vad vi behöver för att leva väl i denna värld. Och också så att han har gett oss allt vad vi behöver för att kunna leva trygga i hoppet på en kommande värld, där hans godhet är förverkligad.

Det hör till en skriftskola att prata om allt detta. Vi har talat om bönen, att ta sig tid att lyssna till Gud och bära fram sina egna och andras ärenden till honom. Vi har talat om livet som kristen och vad det betyder att älska och förlåta. Vi har talat om hur svårt det kan vara att leva i den frihet vi har fått som människor. Som psalmen lyder: ”Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.”

Det utmanande med att säga nej till Gud är att det många gånger händer i misstag. I de gamla konfirmationsordningarna skulle konfirmanderna avsäga sig prål, bländverk, flärd och högmod – eftersom dessa så lätt drar oss bort från livet. Vårt ja till Gud är ett nej till sådant som hindrar det sanna livet. Men det är inte alltid lätt att veta vart ens beslut för en. Och det bestäms inte av hur stark vår tro är eller hur många gudstjänster vi suttit av.

Vi tror att Gud söker oss. Då vi ropar hans namn är han redo att svara. Som kristna bekänner vi inte vår egen förmåga att få saker och ting rätt, utan vi bekänner Guds närvaro att svara på våra rop om förbarmande. Han vandrar med oss genom livet. Han delar vår lott i allt. Han känner sjukdomen, han känner lidandet, han känner sorgen och ensamheten. Allt detta har Kristus delat med oss då han levde och dog för vår skull.

Men han känner också livets glädjeämnen. Att som förälder få bära sitt barn till dopet. Att växa upp och få vänner. Att få lära sig och utforska vår värld. Att ställa till fest över uppnådda milstolpar. Allt detta delade Jesus också med oss. Liksom han delar uppståndelsens glädje med oss.

Kristi seger över döden förblir kyrkans främsta angelägenhet, människans största hopp och världens bästa väg till glädje och frid. Här öppnas en utsikt på livet som ingen annan. Och det är den utsikten som konfirmanderna idag väljer att söka.

Konfirmaatio muistuttaa meitä kasteen armosta. Tänään ne pienet lapset, jotka kanneettiin vanhempiensa tai kummiensa sylissä Jumalan armon lähteelle, tekevät oman päätöksensä uskon elämästä. Konfirmaation kutsuu meitä kaikkia etsimään Herraa, mutta ennen kaikkea se on muistutus siitä miten Herra etsii meitä. Jumalassa meidän pelkomme muutuu toivoksi, epäluulo muuttuu uskoksi, ja heikkous voimaksi.

Jeesus on tullut maailmaan kutsumaan syntisiä, kuten evankeliumi tänään kuului. Hänen rakkautensa ei vaadi meiltä mitään, mutta voidaksemme kokea hänen armonsa ja rakkautensa elämässämme saamme seurata häntä. Se on tie joka johtaa todelliseen elämään.

Så, idag, kära konfirmander – då ni söker er vidare i livet och vår gemensamma vandring i denna form tar slut – hoppas jag framför allt att ni har hört detta budskap: Att Gud söker och välkomnar er till sitt rike och sin församling. Här finns plats för alla dem som söker en gångbar väg genom livet. Och här påminns vi varje söndag om att Gud söker oss, för att ge oss nåd, frihet och kärlek att bygga vårt liv ifrån.