Konfirmationspredikan i Terjärv och Nedervetil 2024

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Ef. 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium
Matt. 9:9-13

Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Predikan

Guds gåva är det, att vi blir frälsta. Och vi får alla idag frågan om vi vill leva i den gåvan. Visst, konfirmanderna kommer på ett särskilt sätt att svara på det idag. Men vi andra kommer heller inte undan, för detta är en fråga som rör hela livet.

Kyrkan förkunnar Guds nåd över alla människor, ja över allt skapat. Inte så att Gud ända in i det absurda kan gripa in i det skapade för att hindra allt det onda. Men nog så att han har gett oss allt vad vi behöver för att leva väl i denna värld. Och också så att han har gett oss allt vad vi behöver för att kunna leva trygga i hoppet på en kommande värld, där hans godhet är förverkligad.

Det hör till en skriftskola att prata om allt detta. Vi har talat om bönen, att ta sig tid att lyssna till Gud och bära fram sina egna och andras ärenden till honom. Vi har talat om livet som kristen och vad det betyder att älska och förlåta. Vi har talat om hur svårt det kan vara att leva i den frihet vi har fått som människor. Som psalmen lyder: “Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.”

Det utmanande med att säga nej till Gud är att det många gånger händer i misstag. I de gamla konfirmationsordningarna skulle konfirmanderna avsäga sig prål, bländverk, flärd och högmod – eftersom dessa så lätt drar oss bort från livet. Vårt ja till Gud är ett nej till sådant som hindrar det sanna livet. Men det är inte alltid lätt att veta vart ens beslut för en. Och det bestäms inte av hur stark vår tro är eller hur många gudstjänster vi suttit av.

Vi tror att Gud söker oss. Då vi ropar hans namn är han redo att svara. Som kristna bekänner vi inte vår egen förmåga att få saker och ting rätt, utan vi bekänner Guds närvaro att svara på våra rop om förbarmande. Han vandrar med oss genom livet. Han delar vår lott i allt. Han känner sjukdomen, han känner lidandet, han känner sorgen och ensamheten. Allt detta har Kristus delat med oss då han levde och dog för vår skull.

Men han känner också livets glädjeämnen. Att som förälder få bära sitt barn till dopet. Att växa upp och få vänner. Att få lära sig och utforska vår värld. Att ställa till fest över uppnådda milstolpar. Allt detta delade Jesus också med oss. Liksom han delar uppståndelsens glädje med oss.

Kristi seger över döden förblir kyrkans främsta angelägenhet, människans största hopp och världens bästa väg till glädje och frid. Här öppnas en utsikt på livet som ingen annan. Och det är den utsikten som konfirmanderna idag väljer att söka.

Konfirmaatio muistuttaa meitä kasteen armosta. Tänään ne pienet lapset, jotka kanneettiin vanhempiensa tai kummiensa sylissä Jumalan armon lähteelle, tekevät oman päätöksensä uskon elämästä. Konfirmaation kutsuu meitä kaikkia etsimään Herraa, mutta ennen kaikkea se on muistutus siitä miten Herra etsii meitä. Jumalassa meidän pelkomme muutuu toivoksi, epäluulo muuttuu uskoksi, ja heikkous voimaksi.

Jeesus on tullut maailmaan kutsumaan syntisiä, kuten evankeliumi tänään kuului. Hänen rakkautensa ei vaadi meiltä mitään, mutta voidaksemme kokea hänen armonsa ja rakkautensa elämässämme saamme seurata häntä. Se on tie joka johtaa todelliseen elämään.

Så, idag, kära konfirmander – då ni söker er vidare i livet och vår gemensamma vandring i denna form tar slut – hoppas jag framför allt att ni har hört detta budskap: Att Gud söker och välkomnar er till sitt rike och sin församling. Här finns plats för alla dem som söker en gångbar väg genom livet. Och här påminns vi varje söndag om att Gud söker oss, för att ge oss nåd, frihet och kärlek att bygga vårt liv ifrån.

Det är ett tecken på något nytt

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Joel 2:28-32

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.
På himlen och på jorden
skall jag låta tecken visa sig:
blod och eld och pelare av rök.
Solen skall vändas i mörker
och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och fruktansvärda.
Men var och en som åkallar Herrens namn
skall bli räddad.
På Sions berg skall finnas en skonad skara,
så som Herren har lovat,
i Jerusalem skall några överleva,
så som Herren bestämt.

Andra läsningen

Apg. 2:1-13 (samma text som i första årgången)

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Evangelium

Joh. 3:16-21

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.

Predikan

“Vad betyder detta?” Så frågade sig de utomstående som bevittnade den första pingsten. Lärjungarna talar till dem alla som på deras eget språk – och det sinne som inte förmår räkna med Guds närvaro i det som händer söker en första lösning: De är druckna.

Vi hade besök igår kväll av kaplan Jimmy Österbacka från Pedersöre. Han talade om att tron sitter i ögat. Vi kan se samma sak i det yttre, men det inre ögat förstår det som händer på olika sätt. Den helige Andes utgjutande över lärjungarna var något nytt för folket. Ingen kunde förstå att det var Guds gärningar som de bevittnade. De sökte en logisk förklaring på det oförklarliga mysteriet. Gud tog sin boning i människor. Människor med brister, som du och jag. Människor som inte alltid lyckas förmedla det som de kanske önskade – men Gud, genom den helige Ande, talade till var och en som lyssnade på deras eget språk.

Vi hörde i den första läsningen om tecken som ska visa sig. Tecken som ska göra det lättare för oss att vända oss till Gud och söka hans nåd. Och tecken har vi fått: Gud blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet. Han lyftes upp, först på korset, sedan ur graven, sedan till himlarna. Och därifrån har han sänt sin Ande, till att lyfta oss upp som ett ljus för folken. Vi blir alla sända i hans kärleks ljus, till att vittna om hans godhet.

Ljuset kommer in i världen och det skingrar mörkret. Det ger liv, som en källa som springer fram i öknen. Och den som söker det livet kommer att göra sin brist synlig, kommer att behöva rannsaka sig själv. Men den som söker det livet kommer också att vinna flödande vatten och ljus i mörker. Här finns liv.

“Vad är detta”, frågade sig folket. Det är Guds längtan gjord synlig, ett tecken. Vi kan enas, över språkgränserna, över nationella gränser, över allt som skiljer oss. För Gud har makt att bygga upp det som gått sönder. Hans Ande utrustar oss att leva i kärlek. I Jesus Kristus har vägen gjorts öppen till Guds rike, till den himmelska härligheten och makten.

Han har gått bort för att bereda rum för oss – och som ett vittnesbörd har vi fått Anden. I liturgin som vi firar idag tar vi del i detta uppstigande: Inför nattvarden sjunger vi om att våra hjärtan är hos Herren. Vi fylls av tacksamhet över att få närvara i den himmelska verkligheten för en liten stund. Vi sjunger till Guds ära med änglar och alla heliga, levande och döda. Vi står inför Lammets tron, inför Herren Kristus, som är upphöjd till Faderns högra sida. Och genom sin Ande är han bland oss – brödet och vinet helgas att vara Kristi kropp och blod. Vi får del i honom, som är allt livs upphovsman, som är all nåds herre och vars kärlek inte kan brytas av någon makt vi känner till.

Det är pingst. Vi fylls av liv och kraft. Vi lär oss att se, att verkligen se. Nu ser vi inte bara det som världen ser, utan vi ser vad Gud längtar efter och gör bland oss. Vi ser vägar till enhet, vi ser ljuset växa i oss, vi ser hur det levande vattnet söker sin väg genom de torra markerna. Vi ser liv och kraft. Det är Andens verk, det tecken vi får ta emot. Vårt inre öga förnyas och vår tro får nya, djupare rötter.

Så lär vi oss att söka nya vägar, bygga nya broar, arbeta för enhet och kärlek. Så går vi mot fridsfurstens liv. Det liv där ingen ska behöva stupa för sitt land. Det liv där vapen byts mot redskap. Det liv där våld byts mot försoning. Där alla tårar torkas och där ingen synd finns mera. Vi lever redan nu i det himmelska som ska komma, för samma Ande som väckte Kristus från det döda verkar i oss. Och vi är hans älskade, som han blivit människa för och som han sänt sin Ande att påminna om denna nådens verklighet.

Trons vi

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 14:7-9
Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.

Andra läsningen
Ef. 1:15-23
Jag upphör aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Evangelium
Joh. 17:18-23
Jesus bad och sade:
”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Predikan

Denna söndags evangelium är ett av de skriftställen som utmanar min tanke. Varför detta? Jo, den ena raden som finns där: då Jesus ber för att vi ska vara ett med honom och varandra, ska vara tecknet för världen att han är sänd av Fadern och att han har älskat världen. I en tid då människor allt mera isoleras från varandra, går in i filterbubblor, då det är enkelt att grunda egna gemenskaper med dem som tänker lika som en själv, är denna Jesu bön en stor utmaning för kyrkan.

Vi är samlade idag i väntan på den helige Ande. Detta är den sista gudstjänsten innan pingst. Det är det som vår första läsning talar om. Bilden med det grönskande och det flödande vattnet signalerar just det liv som Anden ger. Men vad lär kyrkan om Anden, egentligen? Vad är det vi väntar?

Trosbekännelsen talar om den helige Ande i sin tredje artikel. Anden verkar i oss så att vi blir en helig allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. En kristen som lever i Anden rotas alltså i kyrkans gemenskap. Vi känner ingen kristen tro som lever isolerad från församlingen. Visst kan det finnas undantag, men för den allmänna förkunnelsens del måste vi utgå från detta.

Det är följaktligen viktigt att vi möts, delar livet och firar gudstjänst tillsammans. I det att vi gör det verkar Anden i oss. Där två eller tre är samlade, är Kristus bland oss. Och det är Kristus som är kroppens huvud. Utan honom kan vi ingenting göra.

Det är detta som utmanar det individualistiska sinnet. Jag och min Gudsrelation är inte i centrum. Den kristna trons liv handlar inte främst om vad jag håller för sant och gör i min ensamhet. Den kristna tron handlar om att vandra tillsammans med Jesus och varandra, i bön om hans Andes närvaro och utrustande. Tillsammans. Kristus är trons centrum och vi är ett i honom. Andra läsningen talar om kyrkan, med Kristus som huvud, som fullheten av den Gud som uppfyller allt. Guds fullhet finns i oss.

Detta trons vi får vi inte låta falla i glömska. Gemenskapen bär då vi har det svårt, gemenskapen delar vår glädje och sorg. Och den gemenskap som riktar sin blick till Kristus finner nåd och frid.

På mors dag är det värt att notera familjens vikt i det hela. En familjs mödrar och fäder har en särskild kallelse i att vårda familjens enhet och att arbeta för att familjen mår bra. Det är inte alltid en lätt uppgift. Det kräver ödmjukhet och tålamod. Inte bara en gång utmanar det vår mildhet mot varandra. Därför är bönen om Andens närvaro så viktig för de kristna.

Kom helig Ande, att utrusta oss för kärlekens liv. Kom helig Ande, att göra oss till ett. Till att kalla oss ut ur våra egna bubblor och åsiktsgemenskaper, till något större och vackrare. Gör oss till kyrka, både då vi är hemma och då vi samlas till gudstjänst.

Vi har i dagarna samlat sommarskriftskolan konfirmander till undervisning. En viktig del av den undervisningen är att tolka skapelseberättelsen och förstå dess budskap. Ett av dess budskap är att då synden träder in i världen åtföljs den direkt av rädsla. Rädsla att visa sig själv för den andra sådan man är (de döljer sin nakenhet med löv) och rädsla för Gud (de gömmer sig för honom i trädgården). Väntan på den helige Ande är väntan på den kraft som driver bort denna rädsla ur våra liv.

Den kristna tron och församlingens gemenskap, då den fyller sin uppgift, erbjuder oss en plats där rädslan inte behöver vara det främsta motivet. Här ska man inte behöva fundera på vad folk ska tycka eller huruvida man är välkommen. Andens verk är den gemenskap som söker Guds nåd tillsammans. Vi lär oss att bli medvandrare på vägen till den nya himmel och jord som Anden vittnar om.

Och det är denna skola som blir vårt vittnesbörd för världen. En kyrka som växer i enhet är det som vittnar för världen om Faderns kärlek. Då vi, i vår ofullkomlighet, vandrar tillsammans i bön om Anden, förverkligas Jesu ord: “Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Så kom, helig Ande, och ge oss den enheten. Fullkomna din kyrka i Kristus och låt oss bli ett vittnesbörd för din kärlek till alla människor. Amen.

Löfte om det himmelska

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 33:5-6

Upphöjd är Herren som bor i himlen,
han fyller Sion med rätt och rättfärdighet.
En skatt som ger räddning är vishet
och insikt,
gudsfruktan är hans rikedom.

Andra läsningen
Rom. 8:31-39
Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Evangelium
Luk. 24:46-53

Jesus sade till sina lärjungar: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan

Kristus är upphöjd, inte mera synlig för våra ögon, men ändå närvarande i sin församling genom sin Ande. Att Kristus skulle upphöjas till Fadern, i sin mänskliga uppståndna kropp, är egentligen att vänta. Det är en logisk följd av att han har all makt i himmelen och på jorden.

Att han upphöjs i egenskap av både Gud och människa är också ett löfte till oss. Hans mänskliga natur lämnar inte kvar på i det jordiska, utan i det som vi idag minns är tydligt att också Kristi kropp – den som överlevt döden – får del i härligheten. Det påminner oss om kyrkans hopp om kroppens uppståndelse. Och det påminner oss om det goda i att få vara en kroppslig varelse. Gud har velat oss sådana som vi är. Att synden bryter ner oss och leder oss fel är inte ett hinder för vår delaktighet i det himmelska, för Jesu skull. Också vi har hoppet om att få förhärligas.

På vägen mot detta förhärligande samlas vi till mässa. Innan Kristus upphöjdes visade han sig för sina lärjungar och, enligt Paulus, 500 andra. Med dessa delade han bröd och vin. Han tjänade dem och samtalade med dem. Och han gav också löftet att han är med oss alla dagar till tidens slut. Då vi samlas till nattvard är detta löfte påtagligt. Vår Herre som har talat till oss genom evangeliet, delar också måltidsgemenskapen med oss. Vi får vara nära honom, fastän våra ögon inte ser honom. Vi ser brödet och vinet, som vi genom tron tar emot som Kristus själv.

Detta vittnar om ett hurudant liv den kristna är kallad att leva. Det är ett faktum att Kristi löfte om att vara närvarande för sina lärjungar gavs i samband med att han sände dem till ett uppdrag. Att göra alla folk till lärjungar. Den kristne kallas att dela måltidsgemenskapen med Herren och sänds att bjuda in flera gäster till nådens bord.

För det är denna levande gemenskap med Kristus, den som både tar emot hans kärlek och tjänar andra i hans kraft, som är grunden för Paulus jublande utrop i dagens andra läsning. Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Detta skulle han inte veta, om han inte litat på löftet och tagit emot uppdraget som kommer med det. Ingen har predikat detta för Paulus, utan han har erfarit det och vittnat om det för oss. Han har följt Jesu uppmaning i dagens evangelium: “Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat.”

Då nu Kristus genom sin uppståndelse har besegrat döden och i sin himmelsfärd blivit krönt som härlighetens konung, bävar alla andemakter som motsatt sig livet och det goda. Och eftersom vi är hans, enade med honom genom tron och dopet, genom brödet och vinet, så kan vi vara trygga. Inget kan skilja oss från honom. Varken makter i himmelen eller på jorden. Vi kan gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Då han nu går upp till det himmelska går församlingen in i en väntan på det som Fadern lovat. Inför pingsten påbjuder de gamla traditionerna en pingstnovena – en nio dagars andakt i bön om den helige Ande. Denna firar vi inte gemensamt här i trakten, men den som så önskar kan använda dagarna fram till pingsten i förberedelse för Andens verk i oss. Så att våra liv och vår gemenskap allt mera präglas av den himmelska härlighet som vi ser att Kristus tar emot, som den förste av oss alla.

Låt oss rikta blicken mot det himmelska, be om Andens närvaro i våra liv och söka trons verklighet. Den som rotar oss i vissheten om Kristi kärlek och ger oss frimodigheten att vittna och tjäna.

Vi stämmer in i kyrkans tro.

Hans ljus lyser i vårt ljus (Kyndelsmässodagens familjegudstjänst)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Mal. 3:1-2

Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.
Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut.

Andra läsningen
1 Joh. 1:5-7

Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Evangelium
Luk. 2:22-33 (samma text som i första årgången)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan

Förr var det ju så att man inte hade någon lampa att tända då det blev mörkt. Mörkret var verkligen mörkt. Inte brutet av ljusen från stora städer, hus eller vägar.

Därför var det också farligt att vara ute i mörkret. Fast man kunde ta med sig en lykta eller fackla var det inte samma sak som då vi tar med oss en ficklampa. Ljuskäglan var mindre och mera oberäknelig.

Det är inte konstigt att bilden av mörkret som något ont lever kvar hos oss ännu idag. I mörkret finns det som vi inte känner till. Och som människor är det ofta just det vi inte känner till som skrämmer oss mest.

Då Jesus föds, som vi minns också på julen, är det en ljusets högtid. Då vi talar om ljuset talar vi ofta om det som vi känner till och är glada över. Ljuset är något vi förknippar med glädje och värme.

Jesus talar om det ljus vi har. Han säger att vi ska hålla vårt ljus synligt för andra. Inte sätta det under skäppan. Vi tror ju att det ljus han förde med sig är det starkaste och varmaste ljuset av alla. Och då vi tänder ett ljus från ett annat, så är ljuset fortsättningsvis det samma. Hans ljus lyser i vårt ljus.

Då vi ger lite ljus åt varandra. Ett leende, en vänlig blick, uppmuntrande ord eller hjälp med något som är svårt. Då sprider vi det ljus som Gud vill att hela världen skulle vara full av. För allt ljus i denna värld kan påminna oss om hur Gud sände Jesus för att befria oss från mörkret. Och vi får var och en leva med det ljuset i våra liv.

Guds familjs liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 49:13–16

Jubla, himmel, och gläd dig, jord,
brist ut i jubel, alla berg!
Ty Herren tröstar sitt folk,
han förbarmar sig över de plågade.
Sion sade:
”Herren har övergett mig,
Gud har glömt mig.”
Glömmer en kvinna sitt lilla barn,
bryr hon sig inte om den hon själv har fött?
Och även om hon skulle glömma,
glömmer jag aldrig dig.
Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,
jag tänker ständigt på dina murar.

Andra läsningen
Gal. 4:3–7

Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.

Evangelium
Luk. 2:33–40

Jesu far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Predikan

I dag har vi hört om Guds omsorg och kärlek till mänskligheten. Liksom en kvinna inte glömmer sitt barn, minns Gud sitt folk. Hans längtan är att vi alla ska kalla honom Fader, att vi alla ska känna oss som Guds barn och få ta del av det livet. Liksom vi under julens gudstjänster firar att Guds eviga ord blev kött i Jesus Kristus, firar vi också hur Guds ord kommer till oss idag och ger ny riktning för våra liv.

I den första läsningen från Jesaja jublar himmel och jord, och bergen bryter ut i jubel. Varför? För att Herren tröstar sitt folk och förbarmar sig över de plågade. Även om Sion känner sig övergiven och glömd, säger Gud: “Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.”

I den andra läsningen från Galaterbrevet hör vi om frälsningen genom Guds Son. Innan Kristus kom var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin Son för att friköpa dem som står under lagen. Vi är inte längre slavar, utan söner och döttrar till Gud. Genom Kristus låter Gud sin Ande bo i våra hjärtan, och den ropar: “Abba! Fader!” Vi är arvtagare till Guds rike, barn som gläds över att komma hem till sin himmelske Fader.

I dagens evangelium möter vi Jesus som ett litet barn i templet. Symeon välsignar honom och profeterar om hans roll som ett tecken som väcker strid. Även en profetisk kvinna, Hanna, prisar Gud för barnet och talar om det för alla som väntar på Jerusalems befrielse. Denna befrielse blir en andlig befrielse, till det nya hjärtats liv.

Symeons ord till Maria om att ett svärd ska gå genom hennes själ för oss till påskens händelser. Det är till korset vi dras i alla gudstjänster. Segern över dödens välde är kärnan i vår tro och förkunnelse. Genom detta barn, som vi tar emot under julnatten, sätts Guds frälsningsplan i verket.

Vi är inte längre slavar, utan Guds barn. Den helige Ande som Gud har sänt in i våra hjärtan väcker vår kärlek och medkänsla för våra systrar och bröder. Vi är kallade att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva, likt en moder som älskar sitt barn. All mänsklig kärlek är en blek avbild av Guds kärlek till oss.

Vi kallas att se varandra som en familj, ta hand om varandra och älska varandra. Guds gåva är ett hjärta som lever i och av kärlek och nåd, och det är den främsta vägen till det heliga. Vi kallas att se på alla människor som en moder ser på sitt barn, som Gud ser på oss. En sådan omtanke som den bilden vittnar om, är tecknet på att Kristi Ande bor i oss.

Anden hjälper oss att bygga enhet: en heliga allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. Det är Anden som kallar oss in i den och bevarar oss i den gemenskapen, och det är Anden som ger den gemenskapen sitt liv. Det är så som den befrielse som Simeon och Hanna väntade på tar sig uttryck. Vi befrias till ett liv i kärlek, vi är inte längre slavar under lagens bud eller mörkrets makt. Herren Jesus har kommit till oss och hans Ande ropar i våra hjärtan: Abba! Fader! Och det ropet präglar allt vad vi är och allt vad vi gör, om vi låter det.

Inte i en designerkrubba

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Rom. 1:2-4

Det evangelium som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna är evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Då vi betraktar scenen som julkrubban förmedlar glömmer vi ofta den stökighet eller röra som stallet måste ha präglats av. Då herdarna kommer fram finner de ett nyfött barn. Och stallet är säkert i fullständigt kaos. Hö, djur, spåren efter förlossningen. Man får anta att varken Maria eller Josef är sina mest utvilade och finputsade själva heller. Det är viktigt att vi inte glömmer det verkliga i denna världshistoriskt unika förlossningsberättelse. Glansbilden är så idyllisk att vi lätt skjuter den ifrån oss.

Kristus föds in i vår verklighet. Inte in i designerkrubba som vi plockar fram och arrangerar med ledlampor. Nej, i ett stall. Som tur inte i finländsk vintertid. Men ändå, i nattens mörker i Betlehem. I den lilla staden som inte är mycket större än vår kommundel. Och härlighetens krona byts i blod, svett och tårar, som torkas av det nyfödda barnet innan han får vila i sin utmattade mors famn. Det är verkligt. Så verkligt att det inte kräver en hög utbildning att förstå eller någon form av exceptionell andlig förmåga. Det är ett budskap som kan tas emot av både hög och låg, rik och arm. Det kräver inga djuplodande förklaringar eller avancerade teologiska övningar. En skara herdar kommer för att se vad som hänt och de fylls av förundran och glädje.

Men kan vi tro det så? Så verkligt, så vardagligt, så stökigt och oputsat. Eller vill vi hellre ha glansbilden, där Jesusbarnet liksom bara dyker upp i natten. Nästan som överlämnad av storken.

Var tror vi Jesus finns? Någonstans där borta eller här i det vanliga? Där som det är ordnat och organiserat? Pyntat och putsat? Eller där som han behövs och bjuds in?

Och var är hans kyrka? Håller vi avståndet, så att vi inte behöver kavla upp ärmarna? Eller lär vi av den mästare som kom för att vara nära i det vardagliga? Bekänner vi en sådan Herre och frälsare som söker upp syndare eller en som väntar att de ska ordna upp sina liv på egen hand?

Då himlarnas Herre blir människa och då änglaskaran sjunger om frid på jord – då utspelar sig inte händelserna bland de mäktiga och privilegierade. Nej, det utspelar sig inför dig och mig, liksom här i kyrkan denna tidiga morgon. Det säger något om var Gud är. Då ljuset på Guds befallning bryter genom mörkret, så strålar det för alla människor. Det finns hopp för var och en av oss. Också för dem som du och jag kanske uteslutit från det hoppet. Också för oss själva, om än vi ibland håller oss för brustna, för syndiga, för att bli älskade.

Kyrkofadern Irenaeus skrev att Kristus genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle hjälpa oss bli vad han själv är. Genom hans människoblivande sätts Guds frälsningsplan i verket. Vägen ska öppnas. Hinder röjas. Människan lyftas upp och ledas tillbaka på den rätta vägen. På himmelsvägen: den som är full med nåd och sanning, den som är helighet och kärlek. Gud kallar oss var och en, oberoende av vår startpunkt och vår bakgrund, att följa Kristus på den vägen. Vi får bli liksom herdarna, fyllda av förundran och glädje över vad som händer, och gå vidare i livet med den lovprisning som detta föder i våra hjärtan.

Guds närvaro i mänsklighetens alla omständigheter är ett faktum. Han vill inte vara långt borta. Det är julens budskap, att han älskar oss så mycket att han vill bli en av oss. Och det att han blir en av oss öppnar vägen för oss till att bli som han. Inte kanske fullt ut i denna tid. Men vi får gå vägen, ja skynda, som herdarna till krubban. Och vi får gå vidare i frid och glädje. Nu har vår framtid och vårt hopp gett sig till känna. Och den framtiden börjar idag, då Gud själv har kommit oss nära.

Självständighetens utmaning

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 8:10–17

Mose sade till Israel:
Då du äter dig mätt, skall du prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig. Akta dig för att glömma Herren, din Gud, och försumma inte att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen, något som dina fäder inte kände till, allt för att tukta dig och sätta dig på prov och för att till slut visa dig sin godhet. Tro inte att du av egen kraft och förmåga har skaffat dig denna rikedom.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan

Det är tydligt att Gud önskar sitt folks frihet. I dagens evangelium skymtar vi Israels folks fader stamfader Abraham. Kyrkan tror ju att Guds löften till Abraham går i uppfyllelse genom Kristus och i det att kyrkan idag är världsvid. I det att vi alla på något sätt har blivit Abrahams barn, i tron. Det är intressant att de judar som Jesus talar med i samma mening säger att de härstammar från Abraham för att sedan säga att de inte har varit slavar under någon. De kanske verkligen upplever det så, men om man tänker på de gamla berättelserna om Israels folk, så var de ju visst slavar. I Egypten, i exilen och i olika former andra gånger också. Det är inte ens långsökt att hålla dem för bundna av romarna på ett sätt som liknar slaveri under den tid då Jesus levde.

Men nu är det inte slaveriet jag vill tala om, även om det också är något som vi vet att plågar vår värld till denna dag. Jag vill lyfta fram något av det som Israels folk går igenom efter sin befrielse från slaveriet i Egypten, då Mose leder dem mot det utlovade landet. För att påminna oss lite kort, så var ju Israels folk slavar under faraon i Egypten. Gud utvalde Mose att leda dem ut därifrån för att fira gudstjänst i öknen. De skulle gå in i det land som vi idag känner med namnet Israel och de skulle bosätta sig där. Guds folk skulle vara ett utvalt folk, som skulle skilja sig från de andra folken genom sin helighet.

Hur gick det då till, då allt detta hände? Då ett folk som varit slavar i flera generationer plötsligt vinner sin frihet? Jag hoppar över de mirakulösa delarna med vatten som delar sig och eldpelare som leder dem. Jag vill istället rikta vår uppmärksamhet på hur de handskas med den frihet de fått. Israels folk befrias, vet inget om hur man lever som fria, självständiga. Och de börjar knota och göra sig bekymmer. Det är inte lätt att vara fri. Hur ska de handskas med alla sina problem och tvister? Hur ska de ordna sin vardag, så att alla får vad de behöver? Det hela utmynnar i en dialog mellan Gud och folket, så att de får de tio budorden som en slags fingervisning för hur de ska hålla ihop allt. Men ännu har de inte de många lagarna och skriftlärda som håller ordning på dem. Det är som att Gud liksom vill pröva dem: kommer de att klara av att leva enligt några enkla regler?

Men, nej, det klarar de inte. De behöver tydligare instruktioner. De behöver ledare. De behöver sådana med makt över dem. Och någonstans i bakhuvudet hör man generationer av slaveri tala. I Egypten visste de vad de skulle göra. De visste vem som hade ansvar. De visste konsekvenserna av att inte göra som man blev tillsagd. Men nu, i öknen, på väg mot än större frihet, finns det ingen som säger vad de ska göra.

Det är självständighetens utmaning. Att vara redo att bära det ansvar som det innebär. Vi behöver människor som är redo att ta sig an den utmaningen. Och då talar jag inte bara om scouterna, trots att valspråket nu skymtade. En god självständighet ger medborgarna frihet att leva väl. Och det är det som Israels folks befrielse från Egyptens slaveri vittnar om. Gud hade planer för dem, planer som senare fullkomnas genom Jesus.

Han talar också om frihet. Om att den som följer honom får erfara verklig frihet. Men det är inte frihet från motgång eller kamp. Det kommer livet alltid att ha. Det är frihet från det som binder oss till det onda. Att vara kristen och att vara redo att göra det goda, är inte alltid lätt. Men det är ändå bättre än alternativet. Vi kan vara som Israels folk i öknen, vilja ha herrar över oss som bestämmer vad vi ska göra, som de hade i Egypten. Eller så kan vi söka den frihet som öppnar till ett meningsfullt liv. Det är en frihet som handlar om att tjäna andra. Då Sonen befriar oss blir vi verkligen fria. Fria att göra vad som är gott.

En sådan rikedom vinner man inte av egen kraft, som vi hörde i första läsningen. Sådan vishet är himmelsk, hörde vi i den andra. Vi gör väl mot oss själva och mot varandra att stilla oss inför detta. Att inte låta allehanda makter och välden i denna värld diktera vart vi sätter vår uppmärksamhet och energi. Vi gör gott i att rikta vår uppmärksamhet mot Jesus, som ger oss verklig frihet från allt detta. Frihet att vara redo till det goda, frihet att se varandra, frihet att förmedla den nåd som vi får av Gud till dem vi möter. Sådan är verklig frihet, fylld med det heliga och kärleksfulla. Må vi få både erfara den och dela den med varandra. Amen.

All makt i himmel och på jord

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Kor. 15:22-28

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

Evangelium
Matt. 25:31-46 (samma text som i första årgången)

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Skriftetal (går över i syndabekännelse)

Det är ett faktum att Jesus i denna text beskriver ett åtskiljande av det goda och det onda. Genom att den åtskillnaden görs kan något evigt och gott växa fram. Var finner vi oss själva i denna läsning? Väcker den eftertanke? Förvirring? Rädsla? Hopp? Det är inte en lätt text att förhålla sig till.

Jesus är värdsalltets Herre. Efter sina uttalanden i dagens läsning kommer han att gå korset till mötes, bära våra synders börda och besegra ondskans välde genom sin uppståndelse. Efter uppståndelsen säger han: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Att bekänna honom som Herre är att leva som om han hade den makt han påstår sig ha. Makt att förlåta synder. Makt att ge nytt liv. Makt att besegra döden. Makt att skilja mellan får och getter på ett sätt som är rätt.

Jesus talar till en grupp människor i en helt annan kultur än vår egen. Det finns något förmildrande i den omständigheten, eftersom vi vet att vår tid är mycket mera individualistisk. Han talar ju om “ni” inte om “du”. Förståelsen av ett liv, på den tiden, var inte jag och mitt, utan vi tillsammans. Därför är vår spontana läsning av denna text säkerligen mycket mera dramatisk än vad många som kommit innan oss uppfattat det.

Men inte kommer vi ifrån att här finns ett domsmotiv som är att ta på allvar. Kallet att bekänna Jesus som Herre. Att tro på honom och följa honom är tydligt. Det är i honom, i det som han gjort, som människan friköps från syndafallets bojor. Och han ska härska, sätta alla de onda väldena under sina fötter. Vi gör vist i att inte välja den vägen. Investera inte ditt liv i det onda – det får inte goda konsekvenser i tiden och inte heller i evigheten.

Men vad är då allt tal om nåd? Jo. Det finns nåd. Kristus är herre, men han är också frälsare och räddare. Han lämnar oss inte ensamma att reda ut det onda och det goda i våra liv, utan han erbjuder sig själv som vår vägledare och vän på vägen. Han förlåter synder och försäkrar oss att vad vi bekänner har han också makt att befria oss från. För hans skull finns ingen orsak att frukta.

Vad det är att leva i förlåtelse

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”

Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.

Evangelium
Matt. 18:15-22

Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Predikan

Vad är det att leva i förlåtelse? Denna centrala tanke inom vår tro, att förlåtelsen inte bara är något vi tar emot utan också något vi lever i formar egentligen allt av hur den kristna kyrkan resonerar kring det goda livet. Redan det att Gud i sin helighet och rättfärdighet väljer förlåtelsens väg borde få oss att tänka till om vad ett gott liv egentligen handlar om. Om Gud i sin godhet väljer förlåtelsen är det säkert vist också av oss att sträva efter den.

Vi har ju en tendens som människor att fastna i det förflutna. Att liksom leva om och om igen i gamla besvikelser och oförrätter. Ibland gräver vi ner oss så djupt i oförlåtelse att det blir ett verkligt hinder för det liv vi längtar efter. Ibland lever vi liksom i vår egen bubbla av hämndkänslor, som om vår egen bitterhet på något vis skulle få den som gjort fel mot oss att inse sitt misstag. Ett sådant liv är oftast mest till skada för oss själva och våra närmaste. Vi binder oss vid det förflutna istället för att se Guds möjligheter till nytt liv.

Det är förstås inte alltid lätt att leva i förlåtelse. Men ett första steg på vägen kan vara att förstå vad förlåtelse egentligen innebär. Och jag har från en av Villes predikningar tagit med mig en lista på saker som förlåtelse inte är.
Det första är att förlåtelse inte är att ha överseende. Att ha överseende innebär att man låptsas som att inget fel begåtts.
Förlåtelse är inte heller att ursäkta, det vill säga det är inte att låta bli att hålla människor ansvariga för sina handlingar.
Förlåtelse är inte att glömma. Man behöver inte avlägsna alla spår av det hända från ens medvetamnde för att kunna förlåta.
Förlåtelse är inte heller att benåda. Den som t.ex. bryter mot en lag behöver bära sitt straff också om man förlåter den.
Och inte heller innebär förlåtelse automatiskt försoning. Försoning kräver att båda parter samarbetar kring en ny och annorlunda framtid.
Förlåtelse kräver inte heller att den andra vet om att man förlåtit den. Man kan behöva förlåta någon som är död. Eller i vissa fall kan det annars också vara vist att inte berätta åt någon att man förlåtit den. Till exempel om det riskerar skapa en situation där övertrampet kan upprepas.

Förlåtelse innebär inte att man inte har gränser och inte heller innebär det att man går med på vad som helst.

Det som förlåtelse däremot är, är ett aktivt och frivilligt arbete med att förstå det som hänt och den som gjort något fel, så att man själv kan befrias från vredens och bitterhetens bojor.

Jesus uppmanar oss idag att förlåta sjuttiosju gånger – om och om igen. Många av oss har hört förklaras hur detta sjuittiosju är ett evighetstal – förlåt varje gång, men var inte ovis trots det. Vi bjuds in i ett liv som präglas av förlåtelse, men det betyder inte att vi inte skulle behöva lagar och former för då saker går fel. Jesus visar oss en förlåtelsens väg och kallar oss att vandra den. Då vi bekänner honom som Herre är vi alltså också förpliktigade att följa honom på den vägen.

Och visst vet Gud hur svårt det kan vara. Många bär ända sedan barndomen på sådana bördor som man inte förmått förlåta. Och då många dessutom levt under omständigheter där man inte talat om vissa saker, så har heller inte det stöd som behövts för att förlåta funnits där. Ofta är det som hänt sådant som väcker en känsla av skam också i offret, vilket ytterligare försvårar saken.

Det är av den orsaken Herren gett oss gemenskapen med alla de heliga, vilket vi ju minns bland annat på alla helgons dag. Genom Guds förlåtelse är vi de heligas gemenskap. Den gemenskap som bär varandras bördor, om än ofullständigt. Den gemenskap som söker den himmelska verkligheten tillsammans.

Och i centrum för detta står så klart vår Herre Jesus själv. Han säger: “Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska skänkaa er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Så ska ni finna vila för era själar. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Förlåtelsens lära, som Kristus erbjuder oss, är inte en tung och svår lag vi borde leva efter. Det är Guds vishet, given som en gåva. Det kan vara svårt att förlåta, det kan kräva mycket av oss. Men det är alltid tyngre att bära bitterhet genom livet. “Den som älskar livet…” talades det om i första läsningen. Ja, den som vill leva ett liv som känns värt att älska gör vist i att lära sig förlåta. För risken är att oförlåtelsens väg blir ett hinder för oss att erfara den förlåtelse och kärlek som andra och Gud själv erbjuder oss varje dag.

Låt oss be!
Himmelske Fader,
Din förlåtelse är en källa till nytt liv för oss. Låt oss få leva det livet.
Du vet hur svårt det kan vara att förlåta. Ge ledning och vishet så att vi kan bryta med de band av ilska och bitterhet som binder oss till det förflutna.
Vi ber om den frid och den vila som Kristus erbjuder oss. Lär oss vad det är att leva i din kärlek.
Vi ber i Jesu namn.
Amen.