Helgonens tjänst är inte förgäves

Texter

Första läsningen
Jes. 65:23–25

De skall inte arbeta förgäves
och föda barn till en snar död,
ty de är ett släkte som Herren välsignat,
de och deras ättlingar.
Då skall detta ske:
Innan de ropar svarar jag dem,
medan de ännu talar bönhör jag dem.
Vargen och lammet betar tillsammans,
lejonet äter hö som oxen.
Och jord är ormens föda.
Ingenstans på mitt heliga berg
sker något ont eller vrångt,
säger Herren.

Andra läsningen
Upp. 22:1–5
Han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Evangelium
Matt. 5:1–12 (samma text som i första årgången)

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Det är inte en överdrift att konstatera att vi lever i en tid som präglas av en allt större fräckhet. Då menar jag inte att våra generationer skulle vara på något vis särskilt förstörda, men den våg vi rider på i tidens hav för med sig en del utmaningar vad gäller vår gemenskap som samhälle och som kyrka. Jag tänker på sättet vi talar med varandra och om varandra, till och med på hög nivå i politiken. Jag tänker på hur dehumaniserande verkan olika sociala medier kan ha på oss. Hur den andra blir ett objekt för vårt missnöje, istället för att vara en medmänniska som inte delar vår åsikt.

Alla helgons dags evangelietext är utmanande att höra för den som investerat sitt liv i det som världen säger att är viktigt. Jesus säger att salighet finns bland de sörjande, ödmjuka, hungriga, bland de barmhärtiga, renhjärtade och fredshållande. Dessa är inte kategorier som går ihop med det vi läser om i tidningarna. Dessa beskriver inte den livsstil som handlar om mitt egna eller om att roffa åt sig. Och inte heller är de uttryck som stöder ett sätt att leva, ett samhälle, där man missrepresenterar sin meningsmotståndare för att få sin egen vilja igenom. Det är mycket i sättet vi har valt att leva tillsammans som inte liknar det som Jesu saligprisningar kallar oss in i.

Men helgonens tjänst ska inte vara förgäves, säger Herren. Er tjänst, ska inte vara förgäves. För den som väljer trons salighets väg, den som sedan fullkomnas i det himmelska, finns redan mitt i tidens stormar en stor skatt. Vi som tillhör Kristus, som är döpta till honom och som följer honom, vi har en tjänst i denna värld. Att sörja då sorgens tid är inne. Att bli ödmjuka inför varandra. Att bygga fred. Dessa är inte övningar i hopp om att en gång i himmelen få en guldstjärna av Gud, utan de är verkliga verktyg för att göra världen till en bättre plats. Då vår gemenskap präglas av sådana värderingar, då kan vi leva väl i denna tid. Med fräckhet kanske man kan vinna en strid, men man förlorar kriget. Påven Fransiskus lär ha sagt att den som bygger murar vart han än går, istället för broar, inte går i Kristi ärenden.

För Jesus skull räknas alla kristna som helgon. Vi döps in i hans död och uppståndelse och vi får del av hans seger över syndens, dödens och ondskans välde. Men inte bara det. Vi får träda in i hans rike. Vi får rätten att kalla honom Herre och broder. Då vi samlas i kyrkan idag, sitter vi vända mot altaret, där Kristus själv – Guds Lamm som bär världens synder – har hedersplatsen. Den för vår skull korsfäste är centrum för vår uppmärksamhet. Likaså ser vi, då vi ser mot altaret, uppståndelsens gryningsljus. Bland oss är inte längre enbart mörker, utan också ett ljusets och livets tecken. Det är det vi söker, då vi deltar i nattvarden. Helgonens gemenskap, den som delas genom alla tider och alla platser. Och Guds kärlek i Kristus Jesus.

I liturgin är nattvarden ett tecken på det som helgonens tjänst handlar om. Vi enas för en stund under den fridshälsning som liturgin bär med sig. Vi lyfter våra hjärtan från denna tid, in i det himmelska. Vi söker oss fram för att för en stund omslutas av det heliga. Med Jesus i centrum, hans kropp och blod, utgiven och utgjutet för oss. Och vi bär fram oss själva, för att få del i det himmelska ljuset. Där är salighetens källa, att vi får ta emot det som Gud vill ge för intet. Här byggs broar.

Sedan sänds vi ut. Styrkta av måltiden. Till tjänst. Helgonens tjänst är inte förgäves. För vi bär med oss Guds ljus då vi går vidare. Inte fullständigt, så klart. Vi fortsätter göra våra misstag och kämpa med våra omständigheter. Men kanske väcks i oss en lite större längtan efter den sanna saligheten. Den som bygger fred. Den som söker ödmjukhet. Den som delar sorgen.

För då vi samlas här, då samlas vi också för att helgas. Vår Herre ser alla våra bördor och sorger. Han delar dem ända in i döden, ja till och med in i det liv som ska följa efter döden. Och då vi öppnar våra hjärtan för honom, får vi också del av hans kärlek. Så helgas vi i vår fortsatta tjänst för världen. Och så når Guds ljus flera av dem som längtar efter salighet.

Trons blick ser allt i Kristus

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Trons blick ser både tacksamheten och behoven. Den kristne lever i en övning att allt mera se världens med trons blick. Som lärjungar till mästaren Jesus, han som bär jord och himmel och som fullkomnar allt, lär vi oss mer och mer att betrakta livet genom tron.

Det innebär både tacksamhet och bön. Vi bär fram inför Gud vår tacksamhet och vårt offer. Av det goda han ger oss bär vi tillbaka till honom. Det är som barnets glädje i att få visa något de har gjort åt en vuxen. Och så klart är den himmelska Faderns glädje över det vi frambär så mycket djupare än någon världslig faders glädje, som ändå kan vara så ofattbart stor. Likaså fungerar bilden med barnet åt det andra hållet. Då vi är rädda eller söker vägledning, söker trons blick sig till Kristus och hans kors. Där vanns seger över dödens makt och där ser vi Guds medkänsla för vårt lidande. Inget hellre vill han, än att dela och bära våra motgångar med oss.

Våra texter idag väcker frågan om vi har trons blick. Israeliterna i öknen, de som längtade tillbaka till slaveriet i Egypten, de uppmanades att se på ormen som ett trons tecken. Så ska de bli helade. Folket i evangeliet visste inte var de skulle fästa sin uppmärksamhet. Var denne, som kallades profet och messias, verkligen det? Eller skulle de se till någon annan? Paulus i den andra läsningen har funnit sitt svar. Han är full av visshet och tro, då han proklamerar att Kristus är den som fullkomnar skapelsen. I honom, genom honom och till honom är allt i himmel och på jord. Och han har bestämt att vi genom tron ska bli heliga, fläckfria och oförvitliga – värdiga den himmelska härligheten, i Jesus Kristus, som vi är döpta till och vars nattvard vi idag får fira.

Nattvarden är de döptas måltid. Den som har låtit det onda dö genom att döpa sig in i det nya livet, den träder fram till nattvarden för att ta emot det nya livets nåd om igen. Liksom vi är tacksamma för skörd, för tillgångar och för andra glädjeämnen, visar vi vår tacksamhet mot Gud genom att komma till honom vid nattvardsbordet. Och det sker ett utbyte. Vi bär fram oss själva, men vi tar emot honom. Av det enkla vi bär fram, markens säd och druvornas vin, gör Gud en försoningens måltid. Vi tar del i honom, som är all fullhet. Det är en bekännelsehandling, ett tecken på tacksamhet, men det är framförallt ett tecken på Guds godhet mot oss.

Trons blick söker det goda. Och där som trons blick möter det onda, frågar den sig vad det kärleksfulla är. Livet är inte bara tacksamhet och glädje. Det är också strävan och utmaningar, för alla människor. Mästaren lär oss att bära varandras bördor, att stöda varandra och att se varandra. Det är inte alltid lätt i vardagens brådska. Men främst av allt vilar trons blick på Kristus, han som ser de utsatta. Han som kallar till sig de små. Han som erbjuder läkedom åt de sjuka. På sin lidandesväg gör han klart att Guds kärlek inte skyr det svåra, utan finns mitt i det, för vår skull. För att vi skulle ha en grund att stå på.

Därför är nattvardens måltid också en måltid där vi delar varandras bördor. För Kristi kropp och blod utges för oss mitt i Guds stora medlidande. Då vi delar tron, då vi delar brödet och vinet, då delar vi också lidandet och framgången. Det är nådens verklighet som tar sig uttryck. Liksom vi gläds inför Gud kommer vi också inför Gud med alla våra böner. Därför är nattvardens bord ett medlidandets och kärlekens bord. En plats där vi alla blir människor inför vår Skapare, där fridshälsningen för en stund jagar bort våra menigsskiljaktigheter och missförstånd.

Så låt oss sträva efter trons blick. Den som ger hopp för denna tid och den kommande. Som gör medmänniskor av oss, liksom Kristus var med oss. Och låt oss söka att fästa vår blick på Kristus, så att vi kan förstå hans kärlek till oss, och så att våra liv kan präglas av den blick han har för sin skapelse.

Trons blick i det andliga livet (Inskrivning till sommarskriftskolan)

Texter

Första läsningen
Jos. 5:13-15

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så.

Andra läsningen
Apg. 12:5-11

Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”

Evangelium
Matt. 18:1-6 (7-9) 10 (samma text som i första årgången)

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
(Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.)
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

Vem är störst i himmelriket? Det är frågan som lärjungarna ställer, för att få detta till synes ampra svar av Jesus. Och svaret handlar om barnen. Men månne det inte egentligen också handlar om något mera konkret. Det kan vara som sången lyder: “Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud”

För Jesus är barnets blick och barnets närvaro en väldigt viktig sak. Barnen ser saker på annat sätt än vi vuxna. Och barnet delar av sin erfarenhet i världen på ett annat sätt än vi vuxna. Samtidigt vågar barnet ge uttryck för sitt behov av hjälp här i världen. Det är av dessa orsaker som Jesus lär oss att vara måna om barnen och om det barnsliga.

Vi har idag bland oss en skara som på många sätt håller på och tar stegen ur barnaskapet, in i vuxenlivet. Ni som inleder er skriftskola står inför att börja räknas som mogna nog att självständigt fatta beslut om er andliga tillhörighet. Det är en fråga som kommer att spela en stor roll i era liv. Mycket av det språk som vi i kyrkan använder för att beskriva livet har ju hamnat i skymundan i vår vardag. Men frågorna som vi bär kvarstår. Frågor om vem jag är, hur jag ska leva, om världen är en god och trygg plats – dessa har människan kämpat med genom hela vår existens. Och förhoppningsvis öppnar sig under skriftskolåret de symboler, tankar och sätt att leva som den kristna tron präglas av.

För det andliga livets resa är att få upp ögonen för livets verkligheter. Tron kallar oss att ha kärlekens blick – att se den andra i både lidande och glädje – och att dela det. Tron kallar oss att ha hoppets blick – att se möjligheterna omkring oss och Guds löften för våra liv – och att våga leva i det hoppet. Och tron inbjuder oss att leva nära Jesus. Han kom till världen för att den skulle bli räddad genom honom. Och hos honom finns kärlek och hopp, ja i sådant mått att han framstår som världens bästa väg ur allt elände: både vårt egna och vårt gemensamma.

Och i enlighet med dagens tema, sänder Gud änglar – sändebud – för att hjälpa oss på den vägen. Vi lär oss i skrifterna att de ibland kommer i människogestalt. Ibland ser människor dem som i syner. Här finns alltså både den konkreta, påtagliga verkligheten och den andliga som vi oftast bara anar. I tron försöker vi leva i dessa båda verkligheter. Och det handlar om att lära sig se att Gud är nådig och god mot sin skapelse och mot oss som lever i den. Och han kallar oss in i den godheten, både att erfara den och att leva av den. Därför vänder sig trons blick till Jesus, liksom vi får göra med alla våra frågor och tankar. Som barn som vänder sig till sina föräldrar. Det är många som sökt honom och där fått en sådan trygghet att inget i livet kunnat ta den ifrån dem. Den gåvan vill Gud ge oss alla.

Ett liv utan rädsla

Texter

Första läsningen
Jes. 26:12-14, 19

Herre, ge oss välgång,
allt vad vi gör är ditt verk.
Herre, vår Gud,
har vi haft andra härskare än dig?
Endast ditt namn vill vi bekänna.
De döda får inte liv igen,
skuggorna uppstår inte.
Så har du straffat och förgjort dem
och utplånat minnet av dem.
Dina döda skall få liv igen,
deras kroppar skall uppstå.
Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!
Ty din dagg är en ljusets dagg,
du låter den falla över skuggornas land.

Andra läsningen
Fil. 1:20-26

Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att tillhöra Kristus Jesus.

Evangelium
Joh. 5:19-21

Jesus sade till judarna:
”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Predikan

I den kristna traditionen hänger döden och rädslan ihop. Vi talar om Guds kärlek som något som fördriver rädsla (1 Joh 4:18) och som är själva varandets grund. Då han skapar oss till sin avbild, är det för att den gudomliga kärleken ska ha ett mål, annat än sig själv. För kärleken kan inte fullkomnas utan att den delas.

Då vi kallas in i lärjungens liv kallas vi också ur rädslan. Döden förlorar sin makt över oss. Dels i det eviga perspektivet, för Kristi skull. Men dels också i tiden, då vi närmar oss den kärlek som fördriver all rädsla. Det är senast här vi som vi märker att vi ännu saknar kärlekens fullhet. För vem av oss är inte rädd någon gång? Rädd för vad andra ska tycka, rädd för hur det ska gå med oss, rädd för någon omständighet som vi föreställer oss.

Rädslan är en mänsklig verklighet i denna tid. Våra hjärnor har genom århundraden och -tusenden formats att identifiera alla slags risker och faror som finns i vår omgivning. Det är en nödvändighet att vi görs uppmärksamma på saker som kan gå fel, så att vi inte råkar ut för dem. Men vi ser ju också en bekymrande utveckling i samhället där denna egenskap i våra sinnen både missbrukas och utnyttjas. Och det görs till en sådan grad och så systematiskt att vi ser en märkbar förändring i människors välmående, så till den grad att vissa nu säger att 1/3 av världens befolkning lider av någon slags rädslo- eller ångestrelaterad sjukdom, diagnostiserad eller inte.

Jag talar så klart om det myckna informationsflödet, som för var passerande minut optimeras lite till för att få ut allt av oss. Om debattklimat där man tar allt större och fulare språk i bruk för att höras. Om det aggressiva utpekandet av ens meningsmotståndare eller påstådda meningsmotståndare. Om den ohållbara takten som många tvingas arbeta under, medan andra inte hittar in i arbetslivet hur de än försöker. Och det bildar liksom ett kretslopp, den ena saken sätter igång den andra och till sist är vi i en ohållbar situation för vårt allas välmående.

Jag tänker så klart säga att den kristna inte har orsak att vara rädd. Den Gud som gett sig till känna i vår broder och herre, Jesus Kristus, är livets källa. Och Kristus själv har all makt i himlen och på jorden [[Matt 28#19]]. Då vi nu idag firar den lilla påsken är det gott att minnas att han steg upp ur graven. Till och med dödsriket fylldes av hans goda budskap. Han har gett hopp åt dem som är i graven. Sonen ger liv åt vem han vill och han säger att han inte ska visa bort någon som kommer till honom. (Joh 6:37) Det finns alltså inget i denna värld som kan skilja oss från hans kärlek (Rom 8:39) – och eftersom hans kärlek fördriver rädslan finns det alltså inga principiella hinder i denna tid för att leva ett liv i kärlekens frihet. Alexander Schmemann försöker fånga in denna vision av människans frihet i denna tid genom att säga att världen, för Kristi skull, åter blir vårt liv. Nu vet vi vad vi ska göra i världen och nu ser vi den skönhet och mening som Gud lade ner i den, då han skapade den.

Här skymtar alltså en skillnad på den fallna världen och den frälsta världen. Begrepp som knappast går att utreda uttömligt i en predikan. Men som antyder något en kristen kan ana sig fram till. Det finns i den fallna världen en kärna av rädsla, som på ett mycket osunt sett kretsar kring det egna jaget. I den fallna världen upprättas ordningar för att tjäna jagets agenda. Här samlas pengar på hög, här manipuleras sanningen, här används olika former av våld som ett medel för att få vad man begär. Men sen finns då den frälsta världen, där människan åter finner vägen till den skapade ordningen: här drivs vi av Guds kärlek, vi befrias från lidelserna och begären, vi förlorar inte oss själva i rädslans bekymmer om klander, kritik, smicker, avundsjuka eller sårbarhet. Vi binds inte av våra intryck och känslor, utan blir fria att förhålla oss till dem med en sund distans, för våra fötter är på nådaklippan. Vi har byggt våra liv på Jesu lära. Och det ljus som han är förtydligar allt det andra i livet.

Kyrkan förvaltar en lång tradition av att lära sig det liv Kristus talar om, då han säger att vi ska lära av honom och ta på oss hans ok. Ett ok som är milt och fridfullt. (Matt 11:29) Hos Paulus ser vi, i dagens läsning, hur hans agenda är att hjälpa bröderna till framsteg och glädje i tron. Det är trons vision för livet i denna värld. Att vi ska fyllas av en sådan tro som väcker hopp och glädje i oss. Som för oss framåt, genom svårigheterna, som tröstar oss och ger livsmod. Som fördriver den rädsla som binder oss till det förflutna eller till det brustna.

I den kontemplativa traditionen inom kristenheten kan man beskriva det tillståndet som ett stilla vatten. Går vi långt bak i tiden, då inte speglar fanns i varje hem, kunde ett stilla vatten vara det enda stället där man kunde se en sann bild av sig själv återspeglad. En sådan inre stillhet är startpunkten för vår vandring djupare ner i trons hemligheter. Det är inte bara en eller två som har sagt att man gör gott i att lämna stadens vimmel, lämna bakom sig de många intrycken och frestelserna, och istället ägna sig åt att lyssna in den helige Ande.

Modern forskning har också visat att en återkommande självspegling av detta slag kan omforma oss på sätt som kan vara svåra att tro. Immunförsvaret fungerar bättre, vi blir tåligare för motgång, vi hittar sätt att möta andra trots våra egna svårigheter och så vidare. Vad fäderna anade i Anden, bekräftas av vetenskapen. Ett sunt sinne stöder en sund kropp. Vi befrias från rädsla då vi ger oss själva tid. Och särskilt som kristna, som har trons infallsvinkel på livets utmaningar, kan vi förnimma Guds godhet i den stilla viskningen som stillheten för med sig [[1 Kung 19#12]].

Jesus säger i dagens evangelium att: “Sonen ger liv åt vem han vill”. Jag tror att det är sonens vilja att alla ska ha liv. Liv utan rädsla. Liv i gemenskap med honom. Dödens makt är för stor i denna tid. Därför väljer Gud att besegra döden inifrån ut. Han dör och uppstår. Han bär våra synder, all vår orsak till rädsla och allt som vi i rädsla har gjort och försummat. Och han öppnar för oss det eviga livets väg, en väg som börjar just där vi står idag.

Då vi går in i det liv han önskar för oss har vi möjligheten att lära av honom. Aposteln Paulus är den förste att erfara detta. Han mötte aldrig Jesus i köttet. Han hade inte hört Jesu undervisning av honom själv. Men i Anden fick han lära sig vad Guds vilja var. En sådan undervisning får också vi be om och söka.

Så kan vi lära oss in i det liv som inte präglas av rädsla. Inte rädsla för döden, eller något annat i skapelsen. För många gånger är det rädslan som förvanskar det goda i våra liv. Då vi är rädda för vår materiella välgång, riskerar vi använda medel som vi annars inte skulle göra. Vi använder oss av världens tillgångar på fel sätt, vid fel tid, i fel mått, med fel motiv. Då vi är rädda för något i våra relationer, tenderar vi ta till vreden, eller avundet, eller bitterheten. I rädsla för en gud som inte kan älska oss, avsätter vi många gånger kärlekens Gud från den plats han borde ha i våra liv, för vi fruktar vår självskapta avguds dom.

Den naturliga rädslan är ett hjälpsamt verktyg, men en dålig herre. Vi behöver vända oss till den sanne Guden, livgivaren och frälsaren. Han som fördriver den rädsla som hänger samman med straff och död. I nattvardsliturgin säger prästen: “Lyft era hjärtan till Gud”. Och församlingen svarar: “Våra hjärtan är hos Herren”. Det är detta som behöver hända. Vi stiger upp från vardagens bördor, in i det himmelska ljuset. Från det perspektivet kan vi se att världen, för Kristi skull, har blivit en plats där det är tryggt för oss att vara.

Det växer ett nytt liv i våra hjärtan. Ett liv där döden inte längre råder. Ett liv där livet segrar. Ett liv av tro och hopp. Ett liv utan rädsla, fyllt enbart av Guds kärlek.

Nästankärlekens dygder

Texter

Första läsningen

Rut 1:7-11, 14-18

Medan de var på väg mot Juda sade Noomi till sina sonhustrur: ”Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.” Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt och sade: ”Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er.”
Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sade: ”Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.” Men Rut svarade:
”Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.”
Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken.

Andra läsningen
Rom. 13:8-10

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Evangelium
Mark. 12:41-44

Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

Predikan

För att rama in evangeliets budskap idag vill jag ta några steg bakåt från den händelse vi tar del i, men också från det helhetstema som söndagen har. Vi talar om “Vår nästa” och om vikten att leva kärleksfullt. I vårt möte med den fattiga änkan når vi en slags kulmination av Jesu undervisning om givandet och delandet av sina egna resurser. Detta framträder kanske tydligast hos evangelisten Lukas, som från det nittonde kapitlet ända fram till slutet av det tjugoförsta ger oss många liknelser och förmaningar på samma teman. De finns nog också hos Markus, men han utelämnar en del och är lite mera kortfattad.

Det första vi kan konstatera är att Jesu undervisning om den fattiga änkan äger rum i dagarna innan korsfästelsen och uppståndelsen. Det betyder att vi kan anta att de flesta som följt honom till templet denna dag har hört en hel del av hans undervisning. De är bekanta med motiven som han fört fram. Därför behöver han inte ge någon lång utläggning för att budskapet ska nå hem.

Vi behöver kanske påminna oss om några viktiga motiv i Jesu undervisning för att inte glömma bort vad som här talas om. Jag ger nu några plock, men inte i någon särskild ordning eller kronologi.

  1. Det första vi kan notera är att Jesus många gånger varnar för rikedom. Det verkar som att Jesus ser en inneboende risk med att man i sin rikedom förlorar kontakten med både sin omgivnings verklighet och Guds vilja för ens liv.
  2. För det andra är Jesus ofta kritisk mot dem som gör välgärningar i offentligheten. Han talar om dem som blåser i trumpet för att andra ska se deras goda gärningar. Han uppmanar oss att inte bli som dem. De har redan fått ut sin lön. Vi söker en annan lön.
  3. Sen är det liknelserna. Vi har både den om talenterna och den om vingårdsarbetarna som fick samma lön. Berättelser på liknande motiv, som hjälper oss förstå hur livet i Guds rike ser ut. I berättelsen om talenterna lär vi oss vikten av att använda det vi har, för bara då vi använder våra gåvor kommer de till nytta. I liknelsen om vingårdsarbetarna påminns vi om att Gud fördelar sina gåvor som han vill och att inbjudan till det himmelska livet, oberoende när man får den, innebär att man gör det arbete man kan under den tid man har – lönen är den samma.
  4. Jag vill också påminna oss om då Jesus kommer in i Jerusalem. Han stannar och gråter över allt som gått fel i staden. Sedan går han in i templet och driver ut köpmännen som gjort bönens hus till ett rövarnäste och en handelsplats. Jesus vill att allas böner ska nå Gud.
  5. Jesus talar också många gånger om förtröstan. Se på markens liljor och himlens fåglar. De är tecken på liv och skönhet som inte kommer av att visa upp sig själv, utan av Guds godhet mot dem. Denna godhet riktar Gud i rikliga mått mot hela skapelsen och också mot människan. Detta också då vi möter motgång i livet. Men om vår blick är fäst vid det som vi inte har, då är Guds försyn svår att erfara.
  6. Sen ska vi inte heller glömma sättet Jesus möter de rika. I mötet med tullindrivare och andra rika män ger Jesus alltid möjlighet till nåd. Han kallar dem alla in i sitt rike. Inte är riket stängt för dem, liksom det inte är stängt för oss. Då Jesus säger “Följ mig!” gäller det oss alla.

Det här kanske kan kännas som en lång inramning till dagens evangelium. Men jag tror också att dessa minnesbilder av vad Jesus gjort väcker den enkla lilla berättelsen till nytt liv. Kvinnan som ger vad hon har, istället för stora och präktiga summor, har förstått något av livet i Guds rike.

Hur kan vi förbereda oss för det liv som Jesus kallar oss in i? Jag lånar lite tankehjälp av Thomas av Aquino, som under 1200-talet var en av världens främsta teologer. Av den romersk-katolska kyrkan kallad den “änglalike och allmänne kyrkoläraren.” Hans mest kända verk “Summa theologica” är ett intressant exempel på hur vi kan behandla de svåra frågorna i tron. Han inleder nämligen varje kapitel med att redogöra tydligt och rättvist för sin motståndares ståndpunkt. Till skillnad från mycket av modern diskurs som försöker förvränga den andra partens utsagor.

Thomas talar om dygden och främst bland dem kärleken. Inget konstigt i detta såhär långt. Men han tar mycket inspiration från [[Aristoteles]] tal om dygderna. Med det menar jag att det finns en idé om att dygden är något relativt stabilt i vår person, men som formas genom våra val. Vi kan vara givmilda, men ändå ibland välja att inte ge. Det ändrar inte vår givmildhet. Men om vi aldrig ger förlorar vi givmildheten. Då har vi alltså förlorat givmildhetens dygd. Det är på samma sätt me de övriga dygderna. Om vi inte gör kärleksfulla saker, kommer vi att förlora kärlekens dygd. Och därmed också dess lön. Det betyder ju ändå inte att vi skulle förlora Guds nåd, som ges oss utan förtjänst varje dag. En viktig åtskillnad här.

För Thomas är kärlekens dygd det yttersta samspelet mellan Gud och människan. Då vi lever i kärlek förverkligas Guds vilja i oss och vi erfar gemenskapen med Gud. Men märk denna dubbelhet i Thomas teologi: Gud älskar oss helt och fullt. Men om vi inte lever i den kärleken kan vi inte erfara den helt och fullt. Det finns alltså ett mått i denna teologi som kallar oss att leva kristet, för att kunna förstå vad det är att vara kristen. Han menar att då vi strävar på ett sådant sätt fullkomnas vår frihet som människor i att vi får vara Guds medarbetare. Han ser det som att allt det goda vi gör flödar ur Guds nåd, men att vår medvetna strävan att leva i nåden bekräftar nådens verklighet. Gud är alltså suverän i sin nåd, men vi erfar den nåden mest då vi bär ansvar för att förverkliga den.

Det betyder alltså att då vi lever i nådens dygd, är det Guds nåd som lever i oss, men våra liv formas på ett avgörande sätt så att vi erfar och delar nåd med varandra. Då vi lever i kärlekens dygd, är det Guds kärlek som är grunden för allt. Men en sann kärlek formas i oss då vi gör en ansträngning för att leva i den. Allt detta händer i oss, utan att pruta på det faktum att Gud är kärlekens och nådens upphovsman – också då vi misslyckas i vad vi tagit oss an.

Vi kommer då, efter denna djupdykning, till det mera praktiska. Hur formas det liv i oss som är byggt på Guds kärlek, som stärker dygden i oss och som är till välsignelse för vår nästa? Våra texter idag uppmanar oss att stå i skuld till varandra i kärlek. Och vi har två exempel på det bland läsningarna: Ruts löfte till Noomi och den fattiga änkans gåva i templet.

Ruts dygd i dagens text är troheten. Hon överger inte sin svärmor vid denna svåra tidpunkt i hennes liv. En sådan trohet mot en annan människa är ett fantastiskt exempel på de dygder vi talar om. Men vi ska inte heller idealisera och romantisera saken. Trohet är till exempel en kärnfråga i äktenskapet, men det kommer fall då troheten missbrukas till den grad att man måste säga ifrån. Att man då står för vad som är rätt, betyder inte att man förlorar trohetens dygd. För dygden är något som är hårt förankrat i oss, också om verkligheten ibland tvingar oss på andra vägar. Man kan öva sig i trohet och fördjupas i trohet, utan att förlora sig själv. Som Thomas sade fullkomnas dygderna i vår frihet att leva i dem och i Guds vilja, inte genom att vi binder oss till dem som lagar.

Några sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över de löften man ger. “Är detta ett löfte jag kan leva upp till?” Det är inte ovanligt i arbetslivet att man möter människor som lovar mycket, men sedan inte förverkligar vad de sagt. Frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. Vi kan inte rå för vad andra gör, men vi kan se till oss själva. Dygden stärks i övningar som vi har kontroll över. Om vi märker att vi inte står vid våra löften behöver vi kanske ha en påminnelse om att reflektera över vår trohet till vårt eget ord. Konkreta handlingar kan hjälpa, för att göra oss medvetna om vad vi lovar. Man kan till exempel ha ett armband som man flyttar från den ena armen till den andra varje gång man ger ett löfte. Eller varje gång man märker att man brutit ett löfte. Medvetenheten formar dygden i oss.

Ett annat sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över ens sätt att ta motgångar. Söker vi Guds vilja i motgången eller går vi direkt till att försöka lösa situationen enligt vår egen förmåga? Rent praktiskt kan det vara bra att memorera några bibelord att ta fram vid svåra stunder. “Herren är min herde, ingenting skall fattas mig” är ett bra exempel på ord som rotar oss i trons förtröstan också i motgången.

Ser vi på den fattiga änkans exempel märker vi att där finns just den förtröstan. Gud tar hand om mig. Han ser till mitt bästa. Jag litar på honom. Hennes dygder är förtröstan och givmildhet. Förtröstan kommer ofta av erfarenhet av Guds nåd. Så övningen är att våga tro och leva enligt det.

Givmildhetens dygd är, som Jesus också säger, en som man bäst övar i hemlighet. Gör något gott för en annan utan att berätta det för någon. Donera medel, men anonymt. Ordna med hjälp åt någon som behöver det, men låt ingen veta det. Det kan leda till att någon konfronterar dig och säger att du borde ha gjort något (vilket du gjort i hemlighet) men det gör inget. Det viktiga är inte att få ära och berömmelse för ens goda gärningar, utan att Guds kärlek fått förverkligas.

Avslutningsvis, vill jag igen påminna att inga av dessa strävanden är ett sätt att förtjäna Guds kärlek. Guds nåd över oss kommer först. Vårt val att leva i den kommer därefter. Genom nåden träder vi in Guds rike, det beror inte på oss, utan på Kristus som har gett sitt liv för oss. Övningarna, reflektionen, förändringen kommer då vi försöker se den nåden förverkligad i oss själva. Och då vi låter Guds nåd gripa oss på djupet kommer vi också att se den förändring som den möjliggör.

Konfirmationspredikan i Terjärv och Nedervetil 2024

Första läsningen
Ef. 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium
Matt. 9:9-13

Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Predikan

Guds gåva är det, att vi blir frälsta. Och vi får alla idag frågan om vi vill leva i den gåvan. Visst, konfirmanderna kommer på ett särskilt sätt att svara på det idag. Men vi andra kommer heller inte undan, för detta är en fråga som rör hela livet.

Kyrkan förkunnar Guds nåd över alla människor, ja över allt skapat. Inte så att Gud ända in i det absurda kan gripa in i det skapade för att hindra allt det onda. Men nog så att han har gett oss allt vad vi behöver för att leva väl i denna värld. Och också så att han har gett oss allt vad vi behöver för att kunna leva trygga i hoppet på en kommande värld, där hans godhet är förverkligad.

Det hör till en skriftskola att prata om allt detta. Vi har talat om bönen, att ta sig tid att lyssna till Gud och bära fram sina egna och andras ärenden till honom. Vi har talat om livet som kristen och vad det betyder att älska och förlåta. Vi har talat om hur svårt det kan vara att leva i den frihet vi har fått som människor. Som psalmen lyder: “Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.”

Det utmanande med att säga nej till Gud är att det många gånger händer i misstag. I de gamla konfirmationsordningarna skulle konfirmanderna avsäga sig prål, bländverk, flärd och högmod – eftersom dessa så lätt drar oss bort från livet. Vårt ja till Gud är ett nej till sådant som hindrar det sanna livet. Men det är inte alltid lätt att veta vart ens beslut för en. Och det bestäms inte av hur stark vår tro är eller hur många gudstjänster vi suttit av.

Vi tror att Gud söker oss. Då vi ropar hans namn är han redo att svara. Som kristna bekänner vi inte vår egen förmåga att få saker och ting rätt, utan vi bekänner Guds närvaro att svara på våra rop om förbarmande. Han vandrar med oss genom livet. Han delar vår lott i allt. Han känner sjukdomen, han känner lidandet, han känner sorgen och ensamheten. Allt detta har Kristus delat med oss då han levde och dog för vår skull.

Men han känner också livets glädjeämnen. Att som förälder få bära sitt barn till dopet. Att växa upp och få vänner. Att få lära sig och utforska vår värld. Att ställa till fest över uppnådda milstolpar. Allt detta delade Jesus också med oss. Liksom han delar uppståndelsens glädje med oss.

Kristi seger över döden förblir kyrkans främsta angelägenhet, människans största hopp och världens bästa väg till glädje och frid. Här öppnas en utsikt på livet som ingen annan. Och det är den utsikten som konfirmanderna idag väljer att söka.

Konfirmaatio muistuttaa meitä kasteen armosta. Tänään ne pienet lapset, jotka kanneettiin vanhempiensa tai kummiensa sylissä Jumalan armon lähteelle, tekevät oman päätöksensä uskon elämästä. Konfirmaation kutsuu meitä kaikkia etsimään Herraa, mutta ennen kaikkea se on muistutus siitä miten Herra etsii meitä. Jumalassa meidän pelkomme muutuu toivoksi, epäluulo muuttuu uskoksi, ja heikkous voimaksi.

Jeesus on tullut maailmaan kutsumaan syntisiä, kuten evankeliumi tänään kuului. Hänen rakkautensa ei vaadi meiltä mitään, mutta voidaksemme kokea hänen armonsa ja rakkautensa elämässämme saamme seurata häntä. Se on tie joka johtaa todelliseen elämään.

Så, idag, kära konfirmander – då ni söker er vidare i livet och vår gemensamma vandring i denna form tar slut – hoppas jag framför allt att ni har hört detta budskap: Att Gud söker och välkomnar er till sitt rike och sin församling. Här finns plats för alla dem som söker en gångbar väg genom livet. Och här påminns vi varje söndag om att Gud söker oss, för att ge oss nåd, frihet och kärlek att bygga vårt liv ifrån.

Det är ett tecken på något nytt

Texter

Första läsningen

Joel 2:28-32

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.
På himlen och på jorden
skall jag låta tecken visa sig:
blod och eld och pelare av rök.
Solen skall vändas i mörker
och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och fruktansvärda.
Men var och en som åkallar Herrens namn
skall bli räddad.
På Sions berg skall finnas en skonad skara,
så som Herren har lovat,
i Jerusalem skall några överleva,
så som Herren bestämt.

Andra läsningen

Apg. 2:1-13 (samma text som i första årgången)

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Evangelium

Joh. 3:16-21

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.

Predikan

“Vad betyder detta?” Så frågade sig de utomstående som bevittnade den första pingsten. Lärjungarna talar till dem alla som på deras eget språk – och det sinne som inte förmår räkna med Guds närvaro i det som händer söker en första lösning: De är druckna.

Vi hade besök igår kväll av kaplan Jimmy Österbacka från Pedersöre. Han talade om att tron sitter i ögat. Vi kan se samma sak i det yttre, men det inre ögat förstår det som händer på olika sätt. Den helige Andes utgjutande över lärjungarna var något nytt för folket. Ingen kunde förstå att det var Guds gärningar som de bevittnade. De sökte en logisk förklaring på det oförklarliga mysteriet. Gud tog sin boning i människor. Människor med brister, som du och jag. Människor som inte alltid lyckas förmedla det som de kanske önskade – men Gud, genom den helige Ande, talade till var och en som lyssnade på deras eget språk.

Vi hörde i den första läsningen om tecken som ska visa sig. Tecken som ska göra det lättare för oss att vända oss till Gud och söka hans nåd. Och tecken har vi fått: Gud blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet. Han lyftes upp, först på korset, sedan ur graven, sedan till himlarna. Och därifrån har han sänt sin Ande, till att lyfta oss upp som ett ljus för folken. Vi blir alla sända i hans kärleks ljus, till att vittna om hans godhet.

Ljuset kommer in i världen och det skingrar mörkret. Det ger liv, som en källa som springer fram i öknen. Och den som söker det livet kommer att göra sin brist synlig, kommer att behöva rannsaka sig själv. Men den som söker det livet kommer också att vinna flödande vatten och ljus i mörker. Här finns liv.

“Vad är detta”, frågade sig folket. Det är Guds längtan gjord synlig, ett tecken. Vi kan enas, över språkgränserna, över nationella gränser, över allt som skiljer oss. För Gud har makt att bygga upp det som gått sönder. Hans Ande utrustar oss att leva i kärlek. I Jesus Kristus har vägen gjorts öppen till Guds rike, till den himmelska härligheten och makten.

Han har gått bort för att bereda rum för oss – och som ett vittnesbörd har vi fått Anden. I liturgin som vi firar idag tar vi del i detta uppstigande: Inför nattvarden sjunger vi om att våra hjärtan är hos Herren. Vi fylls av tacksamhet över att få närvara i den himmelska verkligheten för en liten stund. Vi sjunger till Guds ära med änglar och alla heliga, levande och döda. Vi står inför Lammets tron, inför Herren Kristus, som är upphöjd till Faderns högra sida. Och genom sin Ande är han bland oss – brödet och vinet helgas att vara Kristi kropp och blod. Vi får del i honom, som är allt livs upphovsman, som är all nåds herre och vars kärlek inte kan brytas av någon makt vi känner till.

Det är pingst. Vi fylls av liv och kraft. Vi lär oss att se, att verkligen se. Nu ser vi inte bara det som världen ser, utan vi ser vad Gud längtar efter och gör bland oss. Vi ser vägar till enhet, vi ser ljuset växa i oss, vi ser hur det levande vattnet söker sin väg genom de torra markerna. Vi ser liv och kraft. Det är Andens verk, det tecken vi får ta emot. Vårt inre öga förnyas och vår tro får nya, djupare rötter.

Så lär vi oss att söka nya vägar, bygga nya broar, arbeta för enhet och kärlek. Så går vi mot fridsfurstens liv. Det liv där ingen ska behöva stupa för sitt land. Det liv där vapen byts mot redskap. Det liv där våld byts mot försoning. Där alla tårar torkas och där ingen synd finns mera. Vi lever redan nu i det himmelska som ska komma, för samma Ande som väckte Kristus från det döda verkar i oss. Och vi är hans älskade, som han blivit människa för och som han sänt sin Ande att påminna om denna nådens verklighet.

Trons vi

Texter

Första läsningen
Sak. 14:7-9
Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.

Andra läsningen
Ef. 1:15-23
Jag upphör aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Evangelium
Joh. 17:18-23
Jesus bad och sade:
”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Predikan

Denna söndags evangelium är ett av de skriftställen som utmanar min tanke. Varför detta? Jo, den ena raden som finns där: då Jesus ber för att vi ska vara ett med honom och varandra, ska vara tecknet för världen att han är sänd av Fadern och att han har älskat världen. I en tid då människor allt mera isoleras från varandra, går in i filterbubblor, då det är enkelt att grunda egna gemenskaper med dem som tänker lika som en själv, är denna Jesu bön en stor utmaning för kyrkan.

Vi är samlade idag i väntan på den helige Ande. Detta är den sista gudstjänsten innan pingst. Det är det som vår första läsning talar om. Bilden med det grönskande och det flödande vattnet signalerar just det liv som Anden ger. Men vad lär kyrkan om Anden, egentligen? Vad är det vi väntar?

Trosbekännelsen talar om den helige Ande i sin tredje artikel. Anden verkar i oss så att vi blir en helig allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. En kristen som lever i Anden rotas alltså i kyrkans gemenskap. Vi känner ingen kristen tro som lever isolerad från församlingen. Visst kan det finnas undantag, men för den allmänna förkunnelsens del måste vi utgå från detta.

Det är följaktligen viktigt att vi möts, delar livet och firar gudstjänst tillsammans. I det att vi gör det verkar Anden i oss. Där två eller tre är samlade, är Kristus bland oss. Och det är Kristus som är kroppens huvud. Utan honom kan vi ingenting göra.

Det är detta som utmanar det individualistiska sinnet. Jag och min Gudsrelation är inte i centrum. Den kristna trons liv handlar inte främst om vad jag håller för sant och gör i min ensamhet. Den kristna tron handlar om att vandra tillsammans med Jesus och varandra, i bön om hans Andes närvaro och utrustande. Tillsammans. Kristus är trons centrum och vi är ett i honom. Andra läsningen talar om kyrkan, med Kristus som huvud, som fullheten av den Gud som uppfyller allt. Guds fullhet finns i oss.

Detta trons vi får vi inte låta falla i glömska. Gemenskapen bär då vi har det svårt, gemenskapen delar vår glädje och sorg. Och den gemenskap som riktar sin blick till Kristus finner nåd och frid.

På mors dag är det värt att notera familjens vikt i det hela. En familjs mödrar och fäder har en särskild kallelse i att vårda familjens enhet och att arbeta för att familjen mår bra. Det är inte alltid en lätt uppgift. Det kräver ödmjukhet och tålamod. Inte bara en gång utmanar det vår mildhet mot varandra. Därför är bönen om Andens närvaro så viktig för de kristna.

Kom helig Ande, att utrusta oss för kärlekens liv. Kom helig Ande, att göra oss till ett. Till att kalla oss ut ur våra egna bubblor och åsiktsgemenskaper, till något större och vackrare. Gör oss till kyrka, både då vi är hemma och då vi samlas till gudstjänst.

Vi har i dagarna samlat sommarskriftskolan konfirmander till undervisning. En viktig del av den undervisningen är att tolka skapelseberättelsen och förstå dess budskap. Ett av dess budskap är att då synden träder in i världen åtföljs den direkt av rädsla. Rädsla att visa sig själv för den andra sådan man är (de döljer sin nakenhet med löv) och rädsla för Gud (de gömmer sig för honom i trädgården). Väntan på den helige Ande är väntan på den kraft som driver bort denna rädsla ur våra liv.

Den kristna tron och församlingens gemenskap, då den fyller sin uppgift, erbjuder oss en plats där rädslan inte behöver vara det främsta motivet. Här ska man inte behöva fundera på vad folk ska tycka eller huruvida man är välkommen. Andens verk är den gemenskap som söker Guds nåd tillsammans. Vi lär oss att bli medvandrare på vägen till den nya himmel och jord som Anden vittnar om.

Och det är denna skola som blir vårt vittnesbörd för världen. En kyrka som växer i enhet är det som vittnar för världen om Faderns kärlek. Då vi, i vår ofullkomlighet, vandrar tillsammans i bön om Anden, förverkligas Jesu ord: “Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Så kom, helig Ande, och ge oss den enheten. Fullkomna din kyrka i Kristus och låt oss bli ett vittnesbörd för din kärlek till alla människor. Amen.

Löfte om det himmelska

Texter

Första läsningen
Jes. 33:5-6

Upphöjd är Herren som bor i himlen,
han fyller Sion med rätt och rättfärdighet.
En skatt som ger räddning är vishet
och insikt,
gudsfruktan är hans rikedom.

Andra läsningen
Rom. 8:31-39
Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Evangelium
Luk. 24:46-53

Jesus sade till sina lärjungar: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan

Kristus är upphöjd, inte mera synlig för våra ögon, men ändå närvarande i sin församling genom sin Ande. Att Kristus skulle upphöjas till Fadern, i sin mänskliga uppståndna kropp, är egentligen att vänta. Det är en logisk följd av att han har all makt i himmelen och på jorden.

Att han upphöjs i egenskap av både Gud och människa är också ett löfte till oss. Hans mänskliga natur lämnar inte kvar på i det jordiska, utan i det som vi idag minns är tydligt att också Kristi kropp – den som överlevt döden – får del i härligheten. Det påminner oss om kyrkans hopp om kroppens uppståndelse. Och det påminner oss om det goda i att få vara en kroppslig varelse. Gud har velat oss sådana som vi är. Att synden bryter ner oss och leder oss fel är inte ett hinder för vår delaktighet i det himmelska, för Jesu skull. Också vi har hoppet om att få förhärligas.

På vägen mot detta förhärligande samlas vi till mässa. Innan Kristus upphöjdes visade han sig för sina lärjungar och, enligt Paulus, 500 andra. Med dessa delade han bröd och vin. Han tjänade dem och samtalade med dem. Och han gav också löftet att han är med oss alla dagar till tidens slut. Då vi samlas till nattvard är detta löfte påtagligt. Vår Herre som har talat till oss genom evangeliet, delar också måltidsgemenskapen med oss. Vi får vara nära honom, fastän våra ögon inte ser honom. Vi ser brödet och vinet, som vi genom tron tar emot som Kristus själv.

Detta vittnar om ett hurudant liv den kristna är kallad att leva. Det är ett faktum att Kristi löfte om att vara närvarande för sina lärjungar gavs i samband med att han sände dem till ett uppdrag. Att göra alla folk till lärjungar. Den kristne kallas att dela måltidsgemenskapen med Herren och sänds att bjuda in flera gäster till nådens bord.

För det är denna levande gemenskap med Kristus, den som både tar emot hans kärlek och tjänar andra i hans kraft, som är grunden för Paulus jublande utrop i dagens andra läsning. Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Detta skulle han inte veta, om han inte litat på löftet och tagit emot uppdraget som kommer med det. Ingen har predikat detta för Paulus, utan han har erfarit det och vittnat om det för oss. Han har följt Jesu uppmaning i dagens evangelium: “Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat.”

Då nu Kristus genom sin uppståndelse har besegrat döden och i sin himmelsfärd blivit krönt som härlighetens konung, bävar alla andemakter som motsatt sig livet och det goda. Och eftersom vi är hans, enade med honom genom tron och dopet, genom brödet och vinet, så kan vi vara trygga. Inget kan skilja oss från honom. Varken makter i himmelen eller på jorden. Vi kan gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Då han nu går upp till det himmelska går församlingen in i en väntan på det som Fadern lovat. Inför pingsten påbjuder de gamla traditionerna en pingstnovena – en nio dagars andakt i bön om den helige Ande. Denna firar vi inte gemensamt här i trakten, men den som så önskar kan använda dagarna fram till pingsten i förberedelse för Andens verk i oss. Så att våra liv och vår gemenskap allt mera präglas av den himmelska härlighet som vi ser att Kristus tar emot, som den förste av oss alla.

Låt oss rikta blicken mot det himmelska, be om Andens närvaro i våra liv och söka trons verklighet. Den som rotar oss i vissheten om Kristi kärlek och ger oss frimodigheten att vittna och tjäna.

Vi stämmer in i kyrkans tro.

Hans ljus lyser i vårt ljus (Kyndelsmässodagens familjegudstjänst)

Texter

Första läsningen
Mal. 3:1-2

Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.
Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut.

Andra läsningen
1 Joh. 1:5-7

Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Evangelium
Luk. 2:22-33 (samma text som i första årgången)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan

Förr var det ju så att man inte hade någon lampa att tända då det blev mörkt. Mörkret var verkligen mörkt. Inte brutet av ljusen från stora städer, hus eller vägar.

Därför var det också farligt att vara ute i mörkret. Fast man kunde ta med sig en lykta eller fackla var det inte samma sak som då vi tar med oss en ficklampa. Ljuskäglan var mindre och mera oberäknelig.

Det är inte konstigt att bilden av mörkret som något ont lever kvar hos oss ännu idag. I mörkret finns det som vi inte känner till. Och som människor är det ofta just det vi inte känner till som skrämmer oss mest.

Då Jesus föds, som vi minns också på julen, är det en ljusets högtid. Då vi talar om ljuset talar vi ofta om det som vi känner till och är glada över. Ljuset är något vi förknippar med glädje och värme.

Jesus talar om det ljus vi har. Han säger att vi ska hålla vårt ljus synligt för andra. Inte sätta det under skäppan. Vi tror ju att det ljus han förde med sig är det starkaste och varmaste ljuset av alla. Och då vi tänder ett ljus från ett annat, så är ljuset fortsättningsvis det samma. Hans ljus lyser i vårt ljus.

Då vi ger lite ljus åt varandra. Ett leende, en vänlig blick, uppmuntrande ord eller hjälp med något som är svårt. Då sprider vi det ljus som Gud vill att hela världen skulle vara full av. För allt ljus i denna värld kan påminna oss om hur Gud sände Jesus för att befria oss från mörkret. Och vi får var och en leva med det ljuset i våra liv.