Första läsningen
Jes. 50:4-10
Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?
Andra läsningen
Fil. 2:5-11
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.
Evangelium
Matt. 21:12-17
Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
Predikan
Templet har blivit ett rövarnäste. Det skulle vara ett bönens hus. Ett ställe för stillhet, ett ställe för glädje och sorg, ett ställe för jubel och dans inför Herrens ansikte. Men istället har templet blivit övertaget av en skara köpmän, med de religiösa ledarnas välsignelse. Barnens sång är inte längre välkommen, här ska förrättas offer enligt lag och ordning, till punkt och pricka, så som fäderna bestämt, “så som Gud sagt”.
Men tydligen var det inte såhär som Gud tänkte det. Såhär skulle det inte vara i hans hus. Jesus välter borden och stolarna för dem som använder templet för fel ändamål, istället sätter han sig ner och tar emot de blinda och lytta, barnen, de fattiga – alla dem som inte själva kunde prestera det som förväntades av köpmännen och den religiösa eliten som nu hade makten i templet.
Som Jesu lärjungar uppmanas vi också att vara vaksamma på vad det goda verkligen är, vad Guds tanke egentligen är med saker och ting. Att inte låta oss själva dras med i något som motsvarar att vara köpman i templet, utan istället göra utrymme för det verkligt viktiga i livet. Det vill säga nåden, kärleken, det eviga livet.
Det är ju det som det innebär att ha Jesu Kristi sinnelag, som andra läsningen talar om. Att äga Guds gestalt innebär inte att bli uppblåst och präktig, utan det handlar om att bli en tjänare. Det handlar om att få ett ödmjukt hjärta.
Genom hela Nya testamentet möts vi av upprepade uppmaningar att börja tänka och agera på samma sätt som Jesus gjorde. Vad är det som det ytterst handlar om? Den kristna tron presenterar en bild av detta igenom skrifterna. I skapelseberättelsen deklareras om människan att vi är Guds avbild, skapade att representera Gud i världen. Vi läser också att vi genom synden går miste om den fullheten som den ursprungliga skapelsen hade. Men vi lämnas inte där. Dagens tema påminner oss om att Jesus kommer till oss, beredd att dela vårt lidande och bära vår synd, för att befria oss från syndens börda. Vi uppmanas att tro på honom, att följa honom och lära av honom. Vad innebär det att tro, följa och lära?
Att tro är att förtrösta. Vi får lita på det som Jesus säger. Vi får förvänta oss att det han säger är sant och gott. Vi får också lita på det han gör. Han går till korset för vår skull och demonstrerar kärlekens väg. En väg som ibland kräver lidande för att det goda ska kunna bli verklighet. Kristi lidande är, i det perspektivet, det yttersta lidandet. Ett lidande för allt lidandes skull. På korset möter Guds kärlek all den synd som finns i världen. Genom korset möter all sorg tröst, all motgång uppmuntran, allt lidande helande. Inte så att varje orsak till sorg nu är utplånad, eller så att motgång inte mera finns, eller så att vi inte behöver möte lidande. Det handlar om att Jesus visar att han, ytterst sett, har makten över dessa och att han främst, men också hans folk fram till idag, har ändrat världshistoriens riktning på ett avgörande sätt. Det är därför barnen ropar: “Hosianna”. De anar att själva den mänskliga tillvaron nu kommer att förändras.
Det är därför vi följer. Vi följer därför att Jesus går i en riktning som för med sig välsignelse och frid. Vi följer för att vi tror på visionen om en mänsklighet ledd tillbaka till en sådan godhet som den ursprungliga skapelsen representerar. Vi följer för att vi tror att det som Jesus påbörjade leder till goda, sanna, vackra och meningsfulla händelser i världen.
Och därför behöver vi lära oss. Lära oss att se världen på ett nytt sätt, lära oss att se på våra medmänniskor på ett nytt sätt, lära oss att se till oss själva på ett nytt sätt. I den ursprungliga skapelsen skulle människan, som Guds avbild, fungera som Guds representant i världen, en spegling av det ljus som finns hos Gud. Samtidigt skulle vi bära fram det vi ser i skapelsen till Gud. Det är alltså en rörelse i två riktningar. 1) Vi tar emot från Gud: hans nåd, hans vilja, hans ordning för livet. Vi lär oss att leva i hans rike. Och 2) vi ger till Gud: vår tacksamhet, våra bekymmer, vår tillbedjan och våra böner.
Det är en långsam process av att justera. Det är som om vi som människor är en slags spegel genom vilken Gud ser på världen och världen ser till Gud. Med en sådan förenklad bild kan vi föreställa oss hus vår omvändelse också är spegelns omvändelse. Vi vänder på spegeln, arbetar med oss själva, ända tills den visar Guds fullhet till världen, ända tills den visar allt som finns i världen åt Gud. På det viset avbildar vi Gud och hittar tillbaka till vårt ursprungliga syfte, till livets mening! Man kan också förstå saken med en slags parallell förklaring och säga att det endast är då vi tillber och riktar vårt hopp till den sanne Guden, alltings skapare, som vi verkligen fungerar som Guds avbilder. Det är endast då som vi får erfara vad det är att vara människa på det sätt som Gud tänkt det.
I praktiken handlar det ofta om att besinna sig. Att inte låta pengar vara viktigare än kärlek, att inte låta arbetet vara viktigare än familjen, att inte låta hur saker kan uppfattas vara viktigare än att verkligen möta en medmänniska. Guds rike går i en sådan riktning, en riktning där Guds vilja sker i himmelen och på jorden. Då Jesus förbereder sig för sin frälsningsgärning slänger han ut köpmännen ur templet och betjänar de minsta, de fattigaste och de sjuka. Vi uppmanas hitta till ett likadant sätt att tänka om våra egna liv. Jesus ger oss gåvan att få både tro på, följa och lära av honom. Vi får del i frälsningen. Gud ger oss möjligheten – idag – att lämna vår synd vid korset och börja ett nytt liv. Ett liv som handlar om att vandra tillsammans med Jesus, i kraft av hans Ande, med ett sådant sinnelag som han hade.
Då vi nu förbereder oss för påskens händelser kommer vi snart till kristendomens största högtid. I stilla veckan får vi dagligen ställas inför berättelsen om Jesu lidande och uppståndelse. Varje dag får vi en påminnelse om att låta våra sinnen förnyas. Att inte bli förhärdade, självtillräckliga och bittra, utan istället förstå Guds kärlek på ett sätt som väcker iver i oss att spegla honom i våra liv. Så kan vi ta del i den glädje som uppståndelsen vittnar om och så kan vi också, genom tron, efterföljelsen och lärandet, allt mer spegla Kristi kärlek in i denna brustna värld. Då får vi bli som barnen i dagens evangelietext, som jublar då de ser vad Gud gör.
Det är min bön att vi får bli en församling som präglas både av det ödmjuka sinnelag som Kristus hade och den glädje som de fattiga, de utstötta och barnen kände i mötet med världsalltets Herre. Amen.