Första läsningen
5 Mos. 32:36–39
Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare,
då han ser att de inte orkar mer,
att det är ute med hög som låg.
Då frågar han: ”Var är deras gudar,
klippan som var deras tillflykt,
de som åt fettet vid deras slaktoffer
och drack vinet vid deras dryckesoffer?
Må de gripa in och hjälpa er,
låt dem ge er skydd!
Vet att jag är Gud,
jag och ingen annan.
Det är jag som ger död och liv,
jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.”
Andra läsningen
2 Kor. 1:3–7
Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.
Evangelium
Mark. 1:29–39
Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och det sade de genast till Jesus. Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon passade upp dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var.
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade: ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.” Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna.
Predikan
Jag vet inte med er, men jag är inte riktigt säker på vad en demon är. Jag vet ju och ser ju vad de orsakar i skrifterna och läste just i evangeliet att Jesus driver ut dem ur människor. De är onda makter. Men egentligen är det ganska svårt att veta mycket mera än så om dem. Men det är tydligt att det, som en del av tron, finns ett liv i Andens kraft: kraft till tröst, kraft till kärlek, kraft att få det onda att ge vika för det goda.
Aposteln Paulus, som också identifieras som avsändare till dagens andra läsning, jobbar intensivt med frågan om hur judarnas tro på en Gud, det liv som Kristus levde och den erfarenhet av Andens ledning som församlingen hade ska gå att få ihop. På många sätt är ju han den första kristna teologen. Han försöker fånga in vad livet i tro handlar om. Det ter sig tydligt för mig att Paulus inte ser tron som en slags bonus till normal tankeverksamhet, utan som grunden för hela det mänskliga livet. Som vi tror, så idkar vi politik. Som vi tror, så lever vi i våra familjer. Som vi tror, så handskas vi med motgång. Tron, både i gott och ont, lägger grunden för hela livet.
Därför vill jag idag, då gudstjänsten kretsar kring den tro som Jesus väcker, rikta vår uppmärksamhet mot Paulus arbete i stort. Han är nämligen den första som systematiskt arbetar med frågan. För honom finns två viktiga motiv: Kristus och Anden. Dessa två blir liksom hans tillägg till den långa judiska traditionen av tro, som han själv kommer ifrån som farisé.
Eftersom Paulus är farisé så känner han ju till förväntningarna på Messias som finns inom den rörelsen. De väntade en frälsare, en räddare, sänd av Gud. Men i och med Jesus behöver den förväntan korrigeras, omformas. Paulus teologi kan sägas vara ett sätt att omformulera vad trons mål egentligen handlar om. Han talar om ett liv i Anden, som sker inom ramen av en församling, vilken är enad i Kristus. Jag förstår Paulus arbete som ett sätt att tvinga oss att ifrågasätta våra utgångslägen och förväntningar på Gud. Som ett sätt att “trimma vår tro” så att den fungerar bättre i vardagen. I Romarbrevet talar han om en sinnets förnyelse, som ska vara ständigt pågående. Och vad kretsar den förnyelsen kring? Jo frågan om vad det innebär att leva i tro på Kristus och i Andens kraft och närvaro.
Paulus talar också om välden och makter. Hos honom är det tydligt att dessa verkar i oss både individuellt och sociopolitiskt. Det vill säga vi har alla våra egna utmaningar, men då vi ser på oss kollektivt så har vi ytterligare andra problem att handskas med. Paulus hävdar att dessa makter är besegrade i Kristus och i Anden. Genom Jesu död på korset och hans uppståndelse är dödens udd bruten och ondskan besegrad. Men samtidigt inser Paulus att mycket av det onda finns kvar i världen och därför ger oss Gud, genom tron, Anden – en hjälpare som ger oss kraft och tröst.
Man ser hur dessa motiv kommer samman i Efesierbrevets tredje kapitel (Ef 3:14): “Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.”
Paulus prisar Gud, Fadern, för att han ger oss styrka i Anden och tro på Kristus. Den styrkan, den tron, formar om vårt sätt att handskas med världen, så att vi blir rotade och grundade i kärleken. Och vi, vi vanliga bristfälliga människor, vi blir uppfyllda av hela Guds fullhet. Det är ett sådant liv vi bjuds in i. Det är det vi talar om då vi talar om livet i Anden. Ett liv som lyssnar till Guds ledning och uppmuntran. Som stärker vår tro och vår överlåtelse. Som bjuder in oss att tänka annorlunda. Att omvända oss, bort från det falska, som saknar kärlek, till en tro som ger både kraft, styrka och kärlek. Det är ett gott budskap, ett budskap värt att prisa Gud för. Det som bryter ner – de makter och välden som leder till det onda – vare sig det beskrivs som död, demoner, synd, elände eller bara misstag och missförstånd – de är besegrade i Kristus och i Anden har vi fått kraften att ta del i den segern.
Vad betyder det mera konkret? För det är ju där som kärleken blir verklighet, i det konkreta. Det betyder att på grund av det som Jesus gjort och på grund av att Gud sänder sin Ande till alla som vill ta emot honom, så är vi inte längre bundna att göra samma misstag om och om igen, vi är inte tvingade till att göra det som är ont. Vi behöver inte ljuga, vi behöver inte använda våld, vi behöver inte manipulera och tvinga. Vi får istället leva fria från allt sådant. Och Anden ger oss kraft och tröst. Kraft att handskas med den ondska vi ser, tröst då vi lider av den ondska som tillfaller oss (kanske just för att vi vägrar gå med i den leken). Andra läsningen talade ju om att vi har del i Kristi lidanden.
Och på grund av vad Jesus har gjort vet vi att vi har frid med Gud. Kristus tar emot oss som vi är, sänder oss sin Ande, som vi är. Och vi får ta emot Guds nåd och kärlek, som vi är. Och en del av den nåden är det som jag predikat idag – att vi inte behöver förbli som vi är. Vi är inte lämnade ensamma. Kristus har kallat en församling att tillsammans söka honom och reda ut vad trons liv i Andens kraft handlar om. Vi har Anden och vi har varandra, som medhjälpare på trons väg. Och här får vi, som vi är, ta emot kärlek från Gud och varandra – en sådan kärlek som också inspirerar oss till att växa och förnyas. Ett liv i Jesu namn, i Andens kraft.
Och ibland tar den kraften sig uttryck i att vi får tala ut Guds nåd i formen av en bön om helande, en befallning för det onda att ge vika. Sådant är kyrkans liv också präglat av. Den tradition som finns kring livet i Anden beaktar alla olika sätt som Anden leder, tröstar och utrustar oss. Och allt detta knyts samman och finner sitt mål i tron på Kristus, den tro som förändrar liv. Som Paulus skrev: “Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.”