Första läsningen
Mal. 4:1-2
Ja, dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar. Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten.
Andra läsningen
1 Kor. 15:22-28
Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.
Evangelium
Matt. 25:31-46 (samma text som i första årgången)
Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
Predikan
Evangelisten Matteus är den av evangelisterna som förmedlar de hårdaste Jesus-orden åt oss. Hos honom hittar vi de flesta av Jesu undervisningar som handlar om en dom där den som är god separeras från den som är ond. Visst finns det liknande undervisning hos de andra evangelisterna, men Matteus är liksom amprast. Han talar om vargen i fårakläder, om vetet och ogräset och idag: fåren och getterna. Och här finns ett gemensamt drag i alla dessa hårda ord. Nämligen att vid den yttersta dagen ska allt bli synligt. Vi ska se vem av oss som låtsades vara ett lamm, men egentligen var en varg. Vi ska se vem av oss som verkade vara vete, men egentligen var ogräs. Vi ska se vem av oss som är ett får och vem som är en get. Domen handlar alltså här om att synliggöra vems liv som är integrerat, vems liv som är sant – och vilka som är hycklare.
Sett ur det perspektivet handlar alltså domens dag om att Kristus förevisar, demonstrerar, hur det egentligen är ställt med oss. Lever vi i ödmjukhet och kärlek? Lever vi i tro? Och märk då, då vi tolkar dagens liknelse (vilken är en liknelse, för den handlar ju om får och getter, det är en bild) att det inte handlar om huruvida vi presterat fantastiska gärningar, utan om vi varit ärliga inför Gud och människor. Har vi låtsats leva syndfritt, men i verkligheten agerat med ont uppsåt. Har vi visat upp en fasad som fått vår nästa att känna sig som sämre människor än vi? Har vi låtsats vara präktigare och syndfriare än vi egentligen är? Då är vi som vargen i fårakläder – vi har inte visat vår sanna natur.
Den däremot som bekänner sin synd, inför Gud och medmänniskan. Den riskerar inte domen. Den människan har lagt fram det som tynger ens samvete och gjort upp med sanningen. Den människan har levt i en tro som inte handlar om att måla upp osanna bilder av ens förmåga, utan levt i en tro som bygger på sanningen och förtröstan på Gud.
I sin Bergspredikan dömer Jesus den som kallar sin broder för en dåre eller som ser på en kvinna med lust. Dessa ord har ju ofta tolkats som tunga bördor och krav. Men lästa som exempel på hur det inre och det yttre hänger ihop är det hjälpsamma bilder för oss alla. Det vill säga, om du i ditt hjärta är en sådan som kallar någon en dåre, som föraktar och hatar, då ska du akta dig. För här är det skenheliga väldigt nära. Kanske säger vi att vi är rena i hjärtat samtidigt som vi förbannar en annan människa. Eller kanske är vi sådana som säger oss respektera alla människor, män som kvinnor, men i vårt inre bär vi den osunda lustans börda, som objektifierar och avmänskliggör vår nästa. Då är vi som ogräset bland vetet, som låtsas vara det ena, men egentligen är det andra.
Livet i Anden handlar om det som dagens andra läsning beskriver. Att allt ska bli underlagt Sonen. Också våra hjärtan och våra ambitioner. Där ska vi förvandlas, helgas dag för dag, så att vi vågar möta vår egen brustenhet och synd på djupet. För det är först då vi inser att vi är hycklare som vi kan lämna hyckleriet bakom oss. Det är först då vi inser att tron inte handlar om den präktiga fasaden som vi vågar öppna våra hjärtan för Gud, den rättvisa domaren. Vägen är alltså inte att låtsas mera, utan att bli mera sann med det man kämpar med.
Gud vet att vi är syndare. Det förvånar inte honom! Det finns ingen orsak för oss att låtsas vara något vi inte är. Visst, vi ska sträva efter det goda. Men vi ska göra det i ödmjukhet och i Guds Andes kraft. Det är en kraft som ofta i världens ögon ser ut som svaghet. Kristus kommer till oss ridande på en åsna, inte på en ståtlig häst. Andens väldiga kraft är i lerkärl. När vi vågar släppa hyckleriet och erkänna vår synd. Då lever vi i verklig tro, en tro som befriar oss redan idag till att vara mera kärleksfulla mot oss själva och mot varandra. Det är då som vi inte behöver vara rädda för domen. För då lär vi känna Faderns hjärta, som är fullt med kärlek mot oss.
Vi behöver talet om domen som ett sätt att beskriva vad som händer för den som väljer att inte delta i det integrerade livet. Vi behöver ett sätt att beskriva då någon väljer att inte delta i vandringen mot den nya skapelsen där rättfärdighet bor. I den andra läsningen anar vi det som vi får läsa annanstans i Nya testamentet att Kristus är målet för vår vandring. Vi får bli ett med honom och ta del i hans liv. Det finns sådana som helt enkelt inte vill det. De som hellre bygger ett liv på en annan grund. Därför behövs talet om domen, så att vi kan beskriva det som kyrkan tror att händer om man inte deltar i Kristus-projektet. Nämligen att man blir avskiljd från livets mål och mening, utelämnad till ens egen kapacitet att skapa mening.
Våra läsningar beskriver detta med hjälp av Adam. De första människorna skulle spegla det liv som finns hos Gud in i skapelsen, men istället möter vi döden genom Adams agerande. Det tillstånd som människan hamnat i är ett tillstånd som leder bort från livet. Här handlar inte tron om de rätta orden eller formuleringarna, utan om hjärtat. Gud ser till huruvida våra hjärtan är vända mot honom, mot livet, mot frälsningen, mot det heliga. Gud ser inte till huruvida vi har klätt upp oss väl på väg till kyrkan eller om vi gett sken av att göra det rätta. Gud ser till hjärtat.
Därför är talet om tron så viktig. Den som saknar talet om tron, om hjärtats tillstånd, den riskerar bygga sitt liv på det yttre. Det är då som livet börjar handla om att ha de rätta kläderna, att ha en god smak eller att umgås med de rätta människorna. Det är bedrägliga saker att bygga ett liv på, särskilt om det görs i den anda som vargen i fårakläder illustrerar.
I tron möter vi istället den Gud som känner oss helt och hållet, som bjuder oss till att leva i ärlighet och öppenhet. En Gud som säger att dina gärningar är meningsfulla bara till den grad som de är äkta. En Gud som nog förväntar sig att vi ska möta honom i de hungriga och fattiga, men inte för att samla poäng, utan därför att en sann tro inser att fattigdom inte är något som gör en människa mindre värd. Domen faller inte på den som har gått förbi därför att de gått förbi, utan därför att deras hjärtan är vända bort från världens nöd, fastän de kanske med sina läppar bekänner kärlekens och nådens Gud.
I andra läsningen hörde vi läsas att det är människosonen, det vill säga Jesus, som leder händelserna vid domens dag. Under sin vandring på jorden mötte han många syndare. Och han gav dem förlåtelse. Han är nådig och god mot var och en som begär hans hjälp. Men han mötte också många som trodde sig vara heliga och rättfärdiga i kraft av sina egna prestationer. Till dessa gav han stränga ord om hur de blivit till hinder för Guds vilja, istället för dess möjliggörare. Inför dagens tematik gör vi alltså gott i att inte bara med våra munnar bekänna Kristus, utan lämna allt vad vi är i hans händer, både det goda och det onda. Då kommer vi att märka att Anden manar oss och väcker oss till en större nåd mot oss själva och vår omgivning. Och det är det som är trons mål, inte så mycket den rena läran, som det rena livet i kraft av tron. Då har vi möjligheten att leva det liv som Adam skulle, som sådana som speglar, avbildar, Guds liv här på jorden. Sådana som låter hans kärlek och helighet skina genom oss. När vi på det sättet lever i ödmjukhet, utan att dölja våra brister från Gud eller varandra, då behöver vi inte vara rädda för vad som ska uppenbaras då vi ställs inför domen, för allt är redan framlagt.
Allt är redan förlåtet.
Och däri ligger Guds kraft att verka i oss och genom oss, så att världen allt mera får ta del i hans härlighet.