Er befrielse närmar sig

08/12/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Hos. 2:18-20

För mitt folk skall jag den dagen sluta
ett förbund
med de vilda djuren,
med himlens fåglar och markens kräldjur,
och båge och svärd och krig
skall jag utplåna i landet,
så att de får bo i trygghet.
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:13-17

Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

Evangelium
Luk. 21:25-33 (34-36)

Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
(Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”)

Predikan

Det ord vi får från Herren idag beskriver det kristna livet i termer av förväntan och beredskap. Liknelsen om fikonträdet påminner oss om att det också i våra liv finns tecken som förbereder oss på något nytt. Ytterst sett talar Jesus om sin ankomst i härlighet. Ett skeende som tydligen inte går att beskriva utan att tala om de största naturfenomen människan känner till: havet, solen, månen och stjärnorna – himlarnas makter ska skakas. Men märk att han samtidigt tröstar oss. “Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Kristus vet att våra liv präglas av prövningar och utmaningar, stundvis väldigt stora sådana, men han lovar oss befrielse. Samtidigt kallar han oss till vakenhet, att inte bli hopplösa i denna tid utan istället leva som om befrielsens dag var idag.

Detta döljer en stor vishet, för den som idag lever heligt kommer att finna att det heliga livet åtföljs av välsignelser redan i denna tid. Och i vår längtan efter att Guds vilja ska ske och hans rike ska komma, är det naturligt för en kristen att söka det heliga. Då vi inte finner det hos oss själva, vänder vi oss till Kristus. Han har visat oss helighetens väg – en väg där man ser till de sjuka, de fattiga, de ensamma, de utstötta. Han lär oss att se på våra medmänniskor i kärlek, liksom han ser till oss i kärlek. Detta är vakenhet, att inte låta sig förblindas eller förhärdas så att man säger: “Denne är fattig, han måste ha förtjänat sitt öde” eller “Denne är sjuk, han får klara sig själv”. För sådan är inte Guds kärlek. Då Guds rike kommer görs inte skillnad på människor.

Någon har kanske sagt att vi inte kan nå det heliga. Förvisso har de rätt till den grad att vår mänskliga omständighet alltjämt kommer att vara ett hinder för det fullkomliga. Vi är begränsade, förmår inte allt vi vill, vill inte det vi borde och famlar ofta fram i våra försök att hitta rätt i livet. Men skriften är fylld av uppmaningar att vara heliga. Det måste vara vår strävan. Vi behöver vara vaksamma på våra liv. Vi har hört att vi är lydnadens barn. Vi har lydnad till Guds Ande, han som hjälper oss att be och att bära fram oss själva inför Gud, Fadern. Och om vi brister i förmåga eller vilja, får vi lämna oss själva i Kristi nådefulla händer.

Men främst, i advent, är löftet att Jesus kommer till oss. Idag möter vi honom också vid nattvardsbordet. Om och om igen träder han in i våra liv, särskilt där vi bereder väg för honom. Adventstidens förberedelse för Jesu födelse, är samtidigt en förberedelse för att han genom sin Ande ska födas i oss. Det är han som kommer till oss först, han som älskar oss först, han som erbjuder nåd och helighet först. Det är inte vi, utan han.

Trons svar på den gåvan förändrar livet. Då Herrens förbund förverkligas, som vi hörde genom Hosea, då utplånas båge och svärd och krig. Därmed, om vi vill förbli honom trogna, utplånas detta också i oss. Då hans förbund förverkligas är det i rättfärdighet, rätt, kärlek och förbarmande. Därmed, då vi följer honom, är det detta som förverkligas i oss genom hans nåd. Men jag tror inte det händer i misstag, vi behöver vilja det. Vi behöver bereda vägen. Tyda tecknen. Vara vakna på hur vi lever och vart våra val för oss. Endast i undantagsfall agerar Herren i våra liv så att vi rycks upp och får rotas om helt och hållet. För de flesta av oss handlar det om att lära sig att leva i hans nåd, i tro, i det sammanhang där vi redan nu lever och verkar.

Kristus sluter ett nytt förbund, genom sitt blod. Det blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Sådan är hans kärlek, att inte ens döden hindrar hans väg till oss. Kristus sluter ett nytt förbund genom sin kropp som offras för oss. Han är beredd att lägga åt sidan allt vad den mänskliga erfarenheten av livet är, för kärlekens skull. Att vara trogen honom är att sätta en hög ribba för livet. Men det är också en väg som leder till verklig befrielse. Befrielse från världens makter och välden, som försöker fånga oss med sina löften om mera, större och bättre. Befrielse från dödens makt, som binder oss i rädsla och inkrökthet i denna tid. Befrielse från det onda, då vi ser att det goda besegrar till och med ondskans yttersta vapen.

Vi har nu kunskap om dessa saker, genom tron. Därför, som aposteln skriver, behöver vi inte låta oss styras av begären. Vi får istället söka det verkligt viktiga, leva vakna för det som ytterst sett gör all skillnad. Guds nåd, utgjuten över våra liv genom Jesus Kristus, befriar oss att leva utan rädsla, utan fördomar och utan att vara bundna till det som är oviktigt. Vi får istället leva trons liv, då Herren kommer för att frälsa folken, ett liv: evigt, i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Det har kommit till oss redan och det ska fullkomnas då Herren kommer i sin härlighet. Det är värt att sträva efter och se fram emot.

Tillkomme ditt rike

06/12/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Matt. 20:25–28

Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Predikan

Vi ber i bönen Fader vår: “Tillkomme ditt rike”. Som kristna lever vi i väntan på att Guds rike ska komma. Vad är ett rike? Vad kännetecknar ett rike? I världens ögon kanske man tänker på landsgränser, skyldigheter och friheter, ett visst folk och så vidare. Men den kanske mest centrala personen i ett rike är dess regent, den som är kung eller ledare av annat slag. Det främsta kännetecknet för Guds rike är att det är den plats där Guds regerande förverkligas. Där Guds vilja sker.

Vi lever alltså som kristna i två riken. I riket Finland med dess ordningar och lagar, och i det Gudsrike som vi väntar att ska komma till oss. Gudsrikets ordningar och principer ter sig i mycket väldigt annorlunda än hur vi har ordnat väldet i samhället. Men vid en närmare granskning kanske det visar sig att vi kan vara kristna, och leva till största del som del av de ordningar och den kultur som riket Finland förväntar sig av oss.

Då Jesus säger att den som är störst bland hans lärjungar är den som tjänar andra. Då ger han oss ett visdomsord som liknar de två andra läsningar vi hörde idag. Vishet är bättre än styrka, tjänst är bättre än att ställa sig över andra.

Ett samhälle i världen bygger upp sin styrka genom lagar och förordningar, men det är inget som hindrar att dessa byggs från vishet och tjänst. Därför ska vi också glädjas i att vi ser scoutingen fortsätter intressera. Att värna om naturen, erbjuda en hjälpande hand, växa i sin åskådning och alltid vara redo – det är vishetens väg. Den väg som liknar Gudsrikets liv.

Men då vi ber “Tillkomme ditt rike”. Då ber vi också att Gud ska komma till oss. Det är Gud själv som är den mest centrala gestalten i Gudsriket. Advent talar om hur Jesus kommer till oss: i ödmjukhet, i härlighet, genom människor som bereder vägen för honom. Bönen om Guds rike är allt detta, men också ett hopp för framtiden. Att Guds rike – vishetens, fredens och kärlekens rike – ska fullkomnas.

Så länge vi lever här i tiden, kallar oss Jesus att leva och arbeta i vishet, fred och kärlek. Så fullkomnas både vårt eget lands liv och det liv som vi väntar. Låt oss därför frimodigt be att Guds rike ska komma, för det riket innebär nåd och frid från Gud, för alla människor.

Den kärlek som kommer till oss

01/12/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 62:10-12

Fram, fram genom portarna!
Bana väg för folket!
Bryt väg, bryt väg,
röj undan alla stenar!
Höj ett fälttecken för folken!
Herren förkunnar över hela jorden:
Säg till dotter Sion:
Se, din räddare kommer.
Sin segerlön har han med sig,
de han vunnit går framför honom.
De skall kallas ”det heliga folket”,
”de som Herren befriat”.
och du skall heta ”den man söker sig till”,
”staden som aldrig blir övergiven”.

Andra läsningen
Rom. 13:11-14
Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.

Evangelium
Matt. 21:1-9
När Jesus och lärjungarna närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något, skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Predikan

Då livet tycks svårt. Då det känns fel inom oss. Då är det inte flykten som är svaret. Vad jag menar är, att då vi hamnat i syskongräl, vare sig vi är små eller stora syskon. Då vi gjort bort oss och det känns som att alla omkring oss ser ner på oss. Eller då vi med vett och vilja handlat mot vårt samvete. Då kanske det för stunden känns som att flykten, att springa iväg, är vårt enda alternativ. Men det är bara i kärlekens mottagande – då vi tar emot den kärlek som tröstar, som inte kräver sitt, som bär allt, tror allt och hoppas allt – då vi tar emot den kärleken, då märker vi att vi också kan stanna kvar i det obekväma. Det är bara om man stannar kvar som man har chans att reda upp det.

Missförstå mig rätt sedan. Det finns fall då man ska lämna det svåra bakom sig. Men om striden bryter ut över vem som har ätit flest pepparkakor och det slutar med att någon lämnar rummet. Då behöver vi påminna oss om det vi hört i dagens läsningar. Jesus kommer till oss med obeskrivlig kärlek. En kärlek som kyrkan tror att han ger åt oss genom sin Ande. Vi får bära hans kärlek i oss och lära oss att leva i den.

Då vi har den kärleken kan vi utstå också våra egna misstag. Vi behöver inte springa bort, för vi vet att vi är älskade, omfamnade av Gud själv, burna också i svårigheten. Det olustiga och obekväma kan bara besegras med kärlekens makt. Inte vår kärlek, utan den kärlek som ville våra liv, den kärlek som räddade oss på korset, den kärlek som omsluter det svaga och sjuka på samma sätt som det omsluter det starka och friska.

Då Jesus rider in i Jerusalem är det jubel och glädje. Men några dagar senare har några mäktiga män vänt folket mot honom. Korsfästelsen är ett faktum, den står som ett tecken på hur fort det kan gå från det ena till det andra. Men Jesus kommer ändå till sitt folk. Han kommer till oss idag. Och det talar till oss om Guds kärlek. En kärlek som trotsar alla svårigheter, för i den finns kraft att förändra och förnya. Liksom korset inte är slutet på Jesu liv, utan ett steg till hans förhärligande.

Idag sjunger vi “Hosianna”. Det är en bön om räddning, men samtidigt ett glädjerop – för vi vet att räddningen kommit till oss. Vi får tro det och kallas att leva det. Räddningslivet. Livet i den kärlek som bär oss. Livet som en av dem som slår följe med Jesus då han går genom denna värld.

Det är det som dopljuset påminner oss om, liksom adventsljusen också. Vi vandrar i hans ljus. Och hans ljus brinner för oss, i dopljuset, liksom för hela världen i adventsljusens budskap. Han kommer till oss, den som möter alla motgångar och bär alla sorger. Han lovar att torka alla våra tårar, ställa allt till rätta. Och han gör det i en gudomlig kärlek. En kärlek som bär med sig kraft för var dag och nåd för varje misstag.

Hosianna, Davids son. Kom till oss med din räddning. Låt oss fira advent så att vi allt mera bereder väg för din kärlek i våra liv.

Vi går genom döden, för att vinna livet

10/11/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Pred. 12:1-7

Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala – de är för få –
då det mörknar för dem som ser ut
genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden,
sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud,
som gav den.

Andra läsningen

2 Tim. 4:6-8

Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst.

Evangelium

Luk. 20:27-40

Några saddukeer – de förnekar att det finns en uppståndelse – kom till Jesus och frågade: ”Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.” Jesus svarade: ”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Då sade några skriftlärda: ”Mästare, det var bra svarat”, för de vågade inte ställa fler frågor till honom.

Predikan

Vi hör Herren tala till saddukeerna om uppståndelsen. Detta hopp som kyrkan äger inför döden. En fråga ställs, som säkerligen på något plan är en verklig fråga, även om den också kan tolkas en aning raljerande. Om det finns sju bröder, som alla i tur och ordning gifter sig med samma kvinna – vem av dem ska vara hennes man vid uppståndelsen? Frågan är kanske konstruerad för att visa på det absurda i uppståndelsetron, men Jesus för våra tankar längs en annan bana än saddukeernas. Uppståndelsen, säger han, är inte att uppstå tillbaka till denna värld och denna tid, inte att leva som vi lever nu, utan det är något nytt. Han liknar de uppståndna vid änglar, vid Guds söner, vid något som liknar Gud mera än vi gör idag. Dessutom gör han det med Moseböckerna som hjälp, han svarar alltså utgående från deras egen infallsvinkel.

Kanske går uppståndelsen att jämföra med ett frö. Ett frö bär inom sig potentialen för den växt som ska växa fram. För den oinvigde kan ett frö tyckas ett livlöst objekt. Litet och oviktigt. Men för den som känner fröets hemlighet är den ett ofullbordat löfte om liv, en början på något som är svårt att fånga med ord, en gåva av kommande skönhet och tillväxt. Och liksom vi, är varje frö unikt, varje blivande växt sin egen, trots likheter till sina bröder och systrar.

Från fröets eget perspektiv är det näst intill omöjligt att föreställa sig vad som väntar. Paulus talar om detta, då han säger att det som sås förgängligt kommer att uppstå oförgängligt. Vi, som lever i denna tid, kan omöjligt veta vad som väntar efter uppståndelsen. Liksom fröet är så mycket mindre än växten vars potential den bär, är också vi så mycket mindre än den förvandling som väntar. En förvandling av läkedom, av torkade tårar, av himmelsk glädje.

Ja, enligt Herrens ord till oss idag är denna förvandling så omfattande att till och med de allra viktigaste vi har i detta liv kommer att omformas. Våra äktenskap ska bytas i något nytt, formen för dem ska förvandlas tillsammans med oss. Likaså minns vi den rike mannen, som Jesus sade åt att han ska sälja allt. Våra rikedomar ska bytas ut mot en himmelsk skatt. Och vi minns liknelsen om den förlorade sonen, om stoltheten och hedern, som byts ut mot den gudomliga kärleken. För oss som idag firar fars dag kan ett ord som detta kännas förbryllande. Hur kan något så viktigt som ett faderskap göras så litet i det himmelska perspektivet?

Det Jesus lär oss om Guds rike och om den kommande nya skapelsen vittnar om ett liv där det som binder oss och begränsar oss i denna tid byts ut i Guds barns frihet. En frihet från sådant som bryter ner. Vi behöver inte längre de former som behövs här i tiden, för vi uppstår till att leva inför Guds ansikte. Att skåda Honom som en broder, som en vän som man längtar efter att möta och se igen.

Så lär också kyrkans fäder att den kristnes längtan efter Gud i denna tid fullkomnas i den kommande. Guds ger vår livsande och den återvänder till Honom, hörde vi av Predikaren. Då vi uppstår ska vår ande alltså vara hos honom som är dess ursprung. Vi ska äntligen vara hemma. Den vilsenhet som präglar mycket av livet i tiden ska bytas i fullbordan. Där ska gemenskapen med Gud och de heliga, vara så god att allt i denna tid bleknar.

Så fullkomnas det som också dagens tema talar om, att döden ska bytas i liv. Då vi väljer att följa Jesus i denna tid uppmanas vi att dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Vi lever alltså i förberedelse för vad som ska komma. Vi lämnar det mörka inför ljusets Herre och söker det livgivande ljuset hos Gud. Så blir varje bön, varje sorg, varje möte med dödens makt en förberedelse för den död som sätter punkt för vår jordiska vandring. Sakta avklär vi oss det förgängliga, för att det oförgängliga ska träda fram. Sakta lägger vi bort världens lidelser och begär, för att ta emot nåden i sin fullhet. Liksom fröet läggs i jorden och omsluts av mörkret för att vinna det verkliga livet.

Så lovar oss också Herren uppståndelsens glädje. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Han lämnar inte sin skapelse i syndens och dödens våld, utan han kommer till oss för att vi ska ha verkligt liv. Då blir det som vår andra läsning säger, att rättfärdighetens segerkrans väntar alla som längtar efter hans ankomst. Då Jesus är nära oss, då kan alla våra sorger bytas i glädje. Då kan själva döden vändas i liv. Då fullbordas allt det goda vi redan har fått, till något endast Gud kan veta.

Att leva i två riken

03/11/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Andra läsningen

Rom. 13:1-7

Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.

Evangelium

Matt. 17:24-27

När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?” – ”Jo”, svarade han. När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: ”Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska kungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?” Då Petrus svarade: ”Av andra”, sade Jesus: ”Sönerna går alltså fria. Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.”

Predikan

Att vara medborgare i två riken. Det är kanske inte alltid lätt att veta vad det innebär. Men vi får en nyckel i vad Jesus gör idag. Vårt medborgarskap i det himmelska ska i utgångsläge vara sådant att vi också håller de förordningar och lagar som givits i vårt samhälle. Jesus väljer att ge tempelskatt för att ingen ska stöta sig på dem. Jesus arbetar för att bevara friden och ordningen i samhället, samtidigt som han säkert är mycket medveten om sin egen roll i förhållande till templet.

Men vi ser inte honom bli upprörd över att någon undrar på deras skatt. Istället ordnar han så att den blir betald, på samma villkor som alla andra. Det är något av detta som Paulus kommer tillbaka till i dagens läsning. Överheten bär sitt svärd av en orsak och har som uppgift att hålla ordning och se till att behövlig service finns tillgänglig för medborgarna.

Att det sedan kan smyga in korruption och agerande i gråzoner också i våra myndigheter är ett faktum. Men det ändrar inte på utgångsläget. Vi ska respektera dem som fått ansvarsfulla tjänster och utgå från att beslut fattas med sådan omtanke och sådant kunnande som deras mandat kräver.

Då Jesus i dagens evangelium säger att sönerna går fria beskriver han samtidigt den dubbelhet som just korruptionen kan föra med sig. Vissa utvalda slipper undan avgiften, på grund av sitt släktskap. Men samtidigt antyder han kanske också den hemlighet som gäller Guds barn. Sönerna kommer att gå fria. De som är Guds barn kommer inte att avkrävas någon himmelsk skatt. Inte efter att planen är satt i verket. Vår lott, som Guds barn, är att ta emot det som är av nåd. Frälsning ges som gåva. Räddningen undan de makter som bryter ner och korrumperar.

Det är inte alltid lätt att veta hur man ska förhålla sig till det världsliga väldet, då det verkar som att dess regerande inte går i enlighet med den syn man har som kristen. Det är ett faktum att man på grund av övertygelser som grundar sig i ens kristna tro kan hamna i kläm i förhållande till samhällets ordning och lagar. Det finns de svåra moraliska frågorna, som en anställds rätt att vägra att utföra en abort, eller det överhängande miljöhotet som många på skapelseteologisk grund engagerar sig i, eller frågor om minoriteters rättigheter och säkerhet i vårt samhälle. I sådana frågor kan det hända att ens kristna övertygelse kallar en att gå en annan väg än den samhället förväntar sig.

Jag misstänker att alla yrken och sammanhang har frågor som dessa, i olika grad diskuterade, där också vi som är kristna landar i olika slutsatser om den rätta vägen framåt. Men det är viktigt att bevara ett rent samvete. Det lär oss också 1 Tim 1 och 1 Kor 8. Ett rent samvete spelar en roll för vår förmåga att komma vidare i tron.

Därför finns det också de som föreslår att vägen ut ur dessa kniviga situationer är att lida under de konsekvenser som de kan ha. Den som vägrar en arbetsuppgift på grund av sitt samvete kan komma att bli uppsagd eller få en varning. Det kan hända att det är något man måste utstå för sitt samvetes skull. Eller som ett vittnesbörd för världen. Vi är ändå kallade att vara ljus och salt.

Men hur går det ihop? Att följa Jesus i att inte låta stöta sig med någon och samtidigt hålla fast vid sitt samvete? Jag tror att vi behöver Andens ledning i stunden och att vi behöver ha hjärtan och tankar som är övade att se med mildhet och ödmjukhet på vår omgivning. Det är mycket svårt för någon med ett hårt hjärta och en otyglad tunga att säga nej till en arbetsuppgift utan att det spårar ur till en strid. Den som däremot ägnat sig åt bön och självrannsakelse kommer helt säkert att ha lättare att hitta en ton och ett sätt där man inte behöver stöta sig med den andra människan. Man kan föra fram sitt ärende utan att själv orsaka förargelse.

I dagarna blev jag indragen i en diskussion angående ett politiskt beslut som skulle fattas i Karleby. Flera hade reagerat starkt på vad som uppfattades som en orimlighet och orättvisa. Flera skrev brev till beslutsfattare för att påverka. Jag fick läsa några av de brev som gick. Och faktum är att allt för ofta gick diskussionen från saken till att bli raljerande och direkta påhopp mot människor. Det går att vara av olika åsikter i frågor, utan att det spårar till angrepp mot andras person eller kunnande. Och här finner vi, tror jag, ett mycket viktigt arbete för oss som kristna att stå i. Vi är medborgare i två riken och vår närvaro i samhället spelar en roll. Vårt sätt att agera, utgående från våra övertygelser och vår sändning att älska vår nästa som oss själva spelar en roll. Och också då vi väljer lidandets väg för vårt samvetes skull spelar det en roll. Det formar samhället omkring oss, så att världen blir en bättre plats.

Så får vi följa vår Herres exempel, så gott vi kan, för att hans vilja ska se och att hans rike ska komma.

Låt oss ödmjuka oss, ta ett steg på den vägen och bekänna våra synder!

Helgonens tjänst är inte förgäves

02/11/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 65:23–25

De skall inte arbeta förgäves
och föda barn till en snar död,
ty de är ett släkte som Herren välsignat,
de och deras ättlingar.
Då skall detta ske:
Innan de ropar svarar jag dem,
medan de ännu talar bönhör jag dem.
Vargen och lammet betar tillsammans,
lejonet äter hö som oxen.
Och jord är ormens föda.
Ingenstans på mitt heliga berg
sker något ont eller vrångt,
säger Herren.

Andra läsningen
Upp. 22:1–5
Han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Evangelium
Matt. 5:1–12 (samma text som i första årgången)

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Det är inte en överdrift att konstatera att vi lever i en tid som präglas av en allt större fräckhet. Då menar jag inte att våra generationer skulle vara på något vis särskilt förstörda, men den våg vi rider på i tidens hav för med sig en del utmaningar vad gäller vår gemenskap som samhälle och som kyrka. Jag tänker på sättet vi talar med varandra och om varandra, till och med på hög nivå i politiken. Jag tänker på hur dehumaniserande verkan olika sociala medier kan ha på oss. Hur den andra blir ett objekt för vårt missnöje, istället för att vara en medmänniska som inte delar vår åsikt.

Alla helgons dags evangelietext är utmanande att höra för den som investerat sitt liv i det som världen säger att är viktigt. Jesus säger att salighet finns bland de sörjande, ödmjuka, hungriga, bland de barmhärtiga, renhjärtade och fredshållande. Dessa är inte kategorier som går ihop med det vi läser om i tidningarna. Dessa beskriver inte den livsstil som handlar om mitt egna eller om att roffa åt sig. Och inte heller är de uttryck som stöder ett sätt att leva, ett samhälle, där man missrepresenterar sin meningsmotståndare för att få sin egen vilja igenom. Det är mycket i sättet vi har valt att leva tillsammans som inte liknar det som Jesu saligprisningar kallar oss in i.

Men helgonens tjänst ska inte vara förgäves, säger Herren. Er tjänst, ska inte vara förgäves. För den som väljer trons salighets väg, den som sedan fullkomnas i det himmelska, finns redan mitt i tidens stormar en stor skatt. Vi som tillhör Kristus, som är döpta till honom och som följer honom, vi har en tjänst i denna värld. Att sörja då sorgens tid är inne. Att bli ödmjuka inför varandra. Att bygga fred. Dessa är inte övningar i hopp om att en gång i himmelen få en guldstjärna av Gud, utan de är verkliga verktyg för att göra världen till en bättre plats. Då vår gemenskap präglas av sådana värderingar, då kan vi leva väl i denna tid. Med fräckhet kanske man kan vinna en strid, men man förlorar kriget. Påven Fransiskus lär ha sagt att den som bygger murar vart han än går, istället för broar, inte går i Kristi ärenden.

För Jesus skull räknas alla kristna som helgon. Vi döps in i hans död och uppståndelse och vi får del av hans seger över syndens, dödens och ondskans välde. Men inte bara det. Vi får träda in i hans rike. Vi får rätten att kalla honom Herre och broder. Då vi samlas i kyrkan idag, sitter vi vända mot altaret, där Kristus själv – Guds Lamm som bär världens synder – har hedersplatsen. Den för vår skull korsfäste är centrum för vår uppmärksamhet. Likaså ser vi, då vi ser mot altaret, uppståndelsens gryningsljus. Bland oss är inte längre enbart mörker, utan också ett ljusets och livets tecken. Det är det vi söker, då vi deltar i nattvarden. Helgonens gemenskap, den som delas genom alla tider och alla platser. Och Guds kärlek i Kristus Jesus.

I liturgin är nattvarden ett tecken på det som helgonens tjänst handlar om. Vi enas för en stund under den fridshälsning som liturgin bär med sig. Vi lyfter våra hjärtan från denna tid, in i det himmelska. Vi söker oss fram för att för en stund omslutas av det heliga. Med Jesus i centrum, hans kropp och blod, utgiven och utgjutet för oss. Och vi bär fram oss själva, för att få del i det himmelska ljuset. Där är salighetens källa, att vi får ta emot det som Gud vill ge för intet. Här byggs broar.

Sedan sänds vi ut. Styrkta av måltiden. Till tjänst. Helgonens tjänst är inte förgäves. För vi bär med oss Guds ljus då vi går vidare. Inte fullständigt, så klart. Vi fortsätter göra våra misstag och kämpa med våra omständigheter. Men kanske väcks i oss en lite större längtan efter den sanna saligheten. Den som bygger fred. Den som söker ödmjukhet. Den som delar sorgen.

För då vi samlas här, då samlas vi också för att helgas. Vår Herre ser alla våra bördor och sorger. Han delar dem ända in i döden, ja till och med in i det liv som ska följa efter döden. Och då vi öppnar våra hjärtan för honom, får vi också del av hans kärlek. Så helgas vi i vår fortsatta tjänst för världen. Och så når Guds ljus flera av dem som längtar efter salighet.

Trons blick ser allt i Kristus

06/10/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Trons blick ser både tacksamheten och behoven. Den kristne lever i en övning att allt mera se världens med trons blick. Som lärjungar till mästaren Jesus, han som bär jord och himmel och som fullkomnar allt, lär vi oss mer och mer att betrakta livet genom tron.

Det innebär både tacksamhet och bön. Vi bär fram inför Gud vår tacksamhet och vårt offer. Av det goda han ger oss bär vi tillbaka till honom. Det är som barnets glädje i att få visa något de har gjort åt en vuxen. Och så klart är den himmelska Faderns glädje över det vi frambär så mycket djupare än någon världslig faders glädje, som ändå kan vara så ofattbart stor. Likaså fungerar bilden med barnet åt det andra hållet. Då vi är rädda eller söker vägledning, söker trons blick sig till Kristus och hans kors. Där vanns seger över dödens makt och där ser vi Guds medkänsla för vårt lidande. Inget hellre vill han, än att dela och bära våra motgångar med oss.

Våra texter idag väcker frågan om vi har trons blick. Israeliterna i öknen, de som längtade tillbaka till slaveriet i Egypten, de uppmanades att se på ormen som ett trons tecken. Så ska de bli helade. Folket i evangeliet visste inte var de skulle fästa sin uppmärksamhet. Var denne, som kallades profet och messias, verkligen det? Eller skulle de se till någon annan? Paulus i den andra läsningen har funnit sitt svar. Han är full av visshet och tro, då han proklamerar att Kristus är den som fullkomnar skapelsen. I honom, genom honom och till honom är allt i himmel och på jord. Och han har bestämt att vi genom tron ska bli heliga, fläckfria och oförvitliga – värdiga den himmelska härligheten, i Jesus Kristus, som vi är döpta till och vars nattvard vi idag får fira.

Nattvarden är de döptas måltid. Den som har låtit det onda dö genom att döpa sig in i det nya livet, den träder fram till nattvarden för att ta emot det nya livets nåd om igen. Liksom vi är tacksamma för skörd, för tillgångar och för andra glädjeämnen, visar vi vår tacksamhet mot Gud genom att komma till honom vid nattvardsbordet. Och det sker ett utbyte. Vi bär fram oss själva, men vi tar emot honom. Av det enkla vi bär fram, markens säd och druvornas vin, gör Gud en försoningens måltid. Vi tar del i honom, som är all fullhet. Det är en bekännelsehandling, ett tecken på tacksamhet, men det är framförallt ett tecken på Guds godhet mot oss.

Trons blick söker det goda. Och där som trons blick möter det onda, frågar den sig vad det kärleksfulla är. Livet är inte bara tacksamhet och glädje. Det är också strävan och utmaningar, för alla människor. Mästaren lär oss att bära varandras bördor, att stöda varandra och att se varandra. Det är inte alltid lätt i vardagens brådska. Men främst av allt vilar trons blick på Kristus, han som ser de utsatta. Han som kallar till sig de små. Han som erbjuder läkedom åt de sjuka. På sin lidandesväg gör han klart att Guds kärlek inte skyr det svåra, utan finns mitt i det, för vår skull. För att vi skulle ha en grund att stå på.

Därför är nattvardens måltid också en måltid där vi delar varandras bördor. För Kristi kropp och blod utges för oss mitt i Guds stora medlidande. Då vi delar tron, då vi delar brödet och vinet, då delar vi också lidandet och framgången. Det är nådens verklighet som tar sig uttryck. Liksom vi gläds inför Gud kommer vi också inför Gud med alla våra böner. Därför är nattvardens bord ett medlidandets och kärlekens bord. En plats där vi alla blir människor inför vår Skapare, där fridshälsningen för en stund jagar bort våra menigsskiljaktigheter och missförstånd.

Så låt oss sträva efter trons blick. Den som ger hopp för denna tid och den kommande. Som gör medmänniskor av oss, liksom Kristus var med oss. Och låt oss söka att fästa vår blick på Kristus, så att vi kan förstå hans kärlek till oss, och så att våra liv kan präglas av den blick han har för sin skapelse.

Vi har sett Guds barmhärtighet

06/10/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

Näst följer psalm 85:5-8 med omkväde. Den som vill är välkommen att sjunga med i omkvädet. Malin sjunger det först en gång, sedan upprepar vi det tillsammans. Texten lyder: “Visa oss, Herre, din barmhärtighet, och ge oss din frälsning.”

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Evangelium
Joh. 7:40–52

Predikan

Vi har sett Guds barmhärtighet. Liksom folket var otåligt i öknen har förvisso också vi övergivit Guds väg. Men till skillnad från dem som i öknen fick se en kopparorm som läkedomens tecken, har vi fått se Sonen bo bland oss och bära våra bördor. Gud har försonat sig med oss genom Sonens frivilliga offer för världens skull.

I dagens evangelium möter vi en skara som är oense om vem Jesus är. Huruvida de ska vända sin uppmärksamhet mot honom eller förkasta honom. För den som kan sin Bibel är det tydligt att översteprästerna och fariseerna handlar i okunskap. De tror något om Jesus som inte är sant. De vet inte varifrån han härstammar. De tror att han är född annanstans och av annan släkt än han är. De ser till de tecken de känner till. Men bemödar sig inte att ta reda på sanningen. Om de hade gjort det, hade de någon av dem kanske ändrat sin hållning.

Man märker att Nikodemos är den enda i rådet som försöker bromsa dem i deras dömande av en man de inte känner. Nikodemos, som hade sökt upp Jesus, som hade försökt förstå vad Jesu lära egentligen handlar om. Mötet med människan, blicken som är riktad mot den andra, öppnar medmänsklighetens dörr och för samtidigt Nikodemos på en sannare väg än den som de andra i rådet valde. Nikodemos har sett Guds barmhärtighet och det har förändrat honom.

Så, var finner vi oss själva? Är vi som Israels folk i öknen? Besvikna på det som livet blivit, fast vi inledde vandringen i stark tro. Dessa, som glömt bort mannats under och istället längtar till “soppan och löken” i Egypten. Eller är vi som aposteln Paulus i Kolosserbrevet – sådana som tagit emot budskapet om Jesus och blivit segervissa, fyllda med hopp om en bättre framtid och en evighet full med ljus och glädje? Eller är vi som folkhopen i evangeliet, slitna mellan tron och otron?

Egentligen gör det ingen skillnad var vi är. Kristi erbjudande till oss är det samma oberoende. Idag är frälsningens dag och nu är omvändelsens stund. Guds nåd räcks ut till en och var oberoende av förtjänst. I Kristus har Gud låtit oss alla försonas med Honom.

Det är i den bekännelsen, i den nåden, som vi får tro och ta emot de gåvor han ger oss. Är vi som Israels folk i öknen, får vi rikta vår blick mot korset. Slits vi mellan det ena eller det andra, behöver vi se närmare på det som väcker våra frågor. Och med Guds hjälp får vi också bli lika segervissa som Paulus. Så att också vi kan säga att vi är på väg att träda fram inför honom. Vi har byggt på den grund som blivit lagd i Jesus Kristus och vi vill vandra livets väg, som för Jesu skull leder oss till det heliga, fläckfria och oförvitliga. Så får vi bli hans tjänare, hans som utgivit sig själv för vår skull.

Då vi idag möter honom vid nattvardsbordet är det inte måttet på vår tro som räknas. Det är hans trofasthet. Vi har sett Guds barmhärtighet, må vi också bekänna den och leva i den.

Trons blick i det andliga livet (Inskrivning till sommarskriftskolan)

29/09/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jos. 5:13-15

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så.

Andra läsningen
Apg. 12:5-11

Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”

Evangelium
Matt. 18:1-6 (7-9) 10 (samma text som i första årgången)

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
(Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.)
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

Vem är störst i himmelriket? Det är frågan som lärjungarna ställer, för att få detta till synes ampra svar av Jesus. Och svaret handlar om barnen. Men månne det inte egentligen också handlar om något mera konkret. Det kan vara som sången lyder: “Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud”

För Jesus är barnets blick och barnets närvaro en väldigt viktig sak. Barnen ser saker på annat sätt än vi vuxna. Och barnet delar av sin erfarenhet i världen på ett annat sätt än vi vuxna. Samtidigt vågar barnet ge uttryck för sitt behov av hjälp här i världen. Det är av dessa orsaker som Jesus lär oss att vara måna om barnen och om det barnsliga.

Vi har idag bland oss en skara som på många sätt håller på och tar stegen ur barnaskapet, in i vuxenlivet. Ni som inleder er skriftskola står inför att börja räknas som mogna nog att självständigt fatta beslut om er andliga tillhörighet. Det är en fråga som kommer att spela en stor roll i era liv. Mycket av det språk som vi i kyrkan använder för att beskriva livet har ju hamnat i skymundan i vår vardag. Men frågorna som vi bär kvarstår. Frågor om vem jag är, hur jag ska leva, om världen är en god och trygg plats – dessa har människan kämpat med genom hela vår existens. Och förhoppningsvis öppnar sig under skriftskolåret de symboler, tankar och sätt att leva som den kristna tron präglas av.

För det andliga livets resa är att få upp ögonen för livets verkligheter. Tron kallar oss att ha kärlekens blick – att se den andra i både lidande och glädje – och att dela det. Tron kallar oss att ha hoppets blick – att se möjligheterna omkring oss och Guds löften för våra liv – och att våga leva i det hoppet. Och tron inbjuder oss att leva nära Jesus. Han kom till världen för att den skulle bli räddad genom honom. Och hos honom finns kärlek och hopp, ja i sådant mått att han framstår som världens bästa väg ur allt elände: både vårt egna och vårt gemensamma.

Och i enlighet med dagens tema, sänder Gud änglar – sändebud – för att hjälpa oss på den vägen. Vi lär oss i skrifterna att de ibland kommer i människogestalt. Ibland ser människor dem som i syner. Här finns alltså både den konkreta, påtagliga verkligheten och den andliga som vi oftast bara anar. I tron försöker vi leva i dessa båda verkligheter. Och det handlar om att lära sig se att Gud är nådig och god mot sin skapelse och mot oss som lever i den. Och han kallar oss in i den godheten, både att erfara den och att leva av den. Därför vänder sig trons blick till Jesus, liksom vi får göra med alla våra frågor och tankar. Som barn som vänder sig till sina föräldrar. Det är många som sökt honom och där fått en sådan trygghet att inget i livet kunnat ta den ifrån dem. Den gåvan vill Gud ge oss alla.

Ett liv utan rädsla

15/09/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 26:12-14, 19

Herre, ge oss välgång,
allt vad vi gör är ditt verk.
Herre, vår Gud,
har vi haft andra härskare än dig?
Endast ditt namn vill vi bekänna.
De döda får inte liv igen,
skuggorna uppstår inte.
Så har du straffat och förgjort dem
och utplånat minnet av dem.
Dina döda skall få liv igen,
deras kroppar skall uppstå.
Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!
Ty din dagg är en ljusets dagg,
du låter den falla över skuggornas land.

Andra läsningen
Fil. 1:20-26

Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att tillhöra Kristus Jesus.

Evangelium
Joh. 5:19-21

Jesus sade till judarna:
”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Predikan

I den kristna traditionen hänger döden och rädslan ihop. Vi talar om Guds kärlek som något som fördriver rädsla (1 Joh 4:18) och som är själva varandets grund. Då han skapar oss till sin avbild, är det för att den gudomliga kärleken ska ha ett mål, annat än sig själv. För kärleken kan inte fullkomnas utan att den delas.

Då vi kallas in i lärjungens liv kallas vi också ur rädslan. Döden förlorar sin makt över oss. Dels i det eviga perspektivet, för Kristi skull. Men dels också i tiden, då vi närmar oss den kärlek som fördriver all rädsla. Det är senast här vi som vi märker att vi ännu saknar kärlekens fullhet. För vem av oss är inte rädd någon gång? Rädd för vad andra ska tycka, rädd för hur det ska gå med oss, rädd för någon omständighet som vi föreställer oss.

Rädslan är en mänsklig verklighet i denna tid. Våra hjärnor har genom århundraden och -tusenden formats att identifiera alla slags risker och faror som finns i vår omgivning. Det är en nödvändighet att vi görs uppmärksamma på saker som kan gå fel, så att vi inte råkar ut för dem. Men vi ser ju också en bekymrande utveckling i samhället där denna egenskap i våra sinnen både missbrukas och utnyttjas. Och det görs till en sådan grad och så systematiskt att vi ser en märkbar förändring i människors välmående, så till den grad att vissa nu säger att 1/3 av världens befolkning lider av någon slags rädslo- eller ångestrelaterad sjukdom, diagnostiserad eller inte.

Jag talar så klart om det myckna informationsflödet, som för var passerande minut optimeras lite till för att få ut allt av oss. Om debattklimat där man tar allt större och fulare språk i bruk för att höras. Om det aggressiva utpekandet av ens meningsmotståndare eller påstådda meningsmotståndare. Om den ohållbara takten som många tvingas arbeta under, medan andra inte hittar in i arbetslivet hur de än försöker. Och det bildar liksom ett kretslopp, den ena saken sätter igång den andra och till sist är vi i en ohållbar situation för vårt allas välmående.

Jag tänker så klart säga att den kristna inte har orsak att vara rädd. Den Gud som gett sig till känna i vår broder och herre, Jesus Kristus, är livets källa. Och Kristus själv har all makt i himlen och på jorden [[Matt 28#19]]. Då vi nu idag firar den lilla påsken är det gott att minnas att han steg upp ur graven. Till och med dödsriket fylldes av hans goda budskap. Han har gett hopp åt dem som är i graven. Sonen ger liv åt vem han vill och han säger att han inte ska visa bort någon som kommer till honom. (Joh 6:37) Det finns alltså inget i denna värld som kan skilja oss från hans kärlek (Rom 8:39) – och eftersom hans kärlek fördriver rädslan finns det alltså inga principiella hinder i denna tid för att leva ett liv i kärlekens frihet. Alexander Schmemann försöker fånga in denna vision av människans frihet i denna tid genom att säga att världen, för Kristi skull, åter blir vårt liv. Nu vet vi vad vi ska göra i världen och nu ser vi den skönhet och mening som Gud lade ner i den, då han skapade den.

Här skymtar alltså en skillnad på den fallna världen och den frälsta världen. Begrepp som knappast går att utreda uttömligt i en predikan. Men som antyder något en kristen kan ana sig fram till. Det finns i den fallna världen en kärna av rädsla, som på ett mycket osunt sett kretsar kring det egna jaget. I den fallna världen upprättas ordningar för att tjäna jagets agenda. Här samlas pengar på hög, här manipuleras sanningen, här används olika former av våld som ett medel för att få vad man begär. Men sen finns då den frälsta världen, där människan åter finner vägen till den skapade ordningen: här drivs vi av Guds kärlek, vi befrias från lidelserna och begären, vi förlorar inte oss själva i rädslans bekymmer om klander, kritik, smicker, avundsjuka eller sårbarhet. Vi binds inte av våra intryck och känslor, utan blir fria att förhålla oss till dem med en sund distans, för våra fötter är på nådaklippan. Vi har byggt våra liv på Jesu lära. Och det ljus som han är förtydligar allt det andra i livet.

Kyrkan förvaltar en lång tradition av att lära sig det liv Kristus talar om, då han säger att vi ska lära av honom och ta på oss hans ok. Ett ok som är milt och fridfullt. (Matt 11:29) Hos Paulus ser vi, i dagens läsning, hur hans agenda är att hjälpa bröderna till framsteg och glädje i tron. Det är trons vision för livet i denna värld. Att vi ska fyllas av en sådan tro som väcker hopp och glädje i oss. Som för oss framåt, genom svårigheterna, som tröstar oss och ger livsmod. Som fördriver den rädsla som binder oss till det förflutna eller till det brustna.

I den kontemplativa traditionen inom kristenheten kan man beskriva det tillståndet som ett stilla vatten. Går vi långt bak i tiden, då inte speglar fanns i varje hem, kunde ett stilla vatten vara det enda stället där man kunde se en sann bild av sig själv återspeglad. En sådan inre stillhet är startpunkten för vår vandring djupare ner i trons hemligheter. Det är inte bara en eller två som har sagt att man gör gott i att lämna stadens vimmel, lämna bakom sig de många intrycken och frestelserna, och istället ägna sig åt att lyssna in den helige Ande.

Modern forskning har också visat att en återkommande självspegling av detta slag kan omforma oss på sätt som kan vara svåra att tro. Immunförsvaret fungerar bättre, vi blir tåligare för motgång, vi hittar sätt att möta andra trots våra egna svårigheter och så vidare. Vad fäderna anade i Anden, bekräftas av vetenskapen. Ett sunt sinne stöder en sund kropp. Vi befrias från rädsla då vi ger oss själva tid. Och särskilt som kristna, som har trons infallsvinkel på livets utmaningar, kan vi förnimma Guds godhet i den stilla viskningen som stillheten för med sig [[1 Kung 19#12]].

Jesus säger i dagens evangelium att: “Sonen ger liv åt vem han vill”. Jag tror att det är sonens vilja att alla ska ha liv. Liv utan rädsla. Liv i gemenskap med honom. Dödens makt är för stor i denna tid. Därför väljer Gud att besegra döden inifrån ut. Han dör och uppstår. Han bär våra synder, all vår orsak till rädsla och allt som vi i rädsla har gjort och försummat. Och han öppnar för oss det eviga livets väg, en väg som börjar just där vi står idag.

Då vi går in i det liv han önskar för oss har vi möjligheten att lära av honom. Aposteln Paulus är den förste att erfara detta. Han mötte aldrig Jesus i köttet. Han hade inte hört Jesu undervisning av honom själv. Men i Anden fick han lära sig vad Guds vilja var. En sådan undervisning får också vi be om och söka.

Så kan vi lära oss in i det liv som inte präglas av rädsla. Inte rädsla för döden, eller något annat i skapelsen. För många gånger är det rädslan som förvanskar det goda i våra liv. Då vi är rädda för vår materiella välgång, riskerar vi använda medel som vi annars inte skulle göra. Vi använder oss av världens tillgångar på fel sätt, vid fel tid, i fel mått, med fel motiv. Då vi är rädda för något i våra relationer, tenderar vi ta till vreden, eller avundet, eller bitterheten. I rädsla för en gud som inte kan älska oss, avsätter vi många gånger kärlekens Gud från den plats han borde ha i våra liv, för vi fruktar vår självskapta avguds dom.

Den naturliga rädslan är ett hjälpsamt verktyg, men en dålig herre. Vi behöver vända oss till den sanne Guden, livgivaren och frälsaren. Han som fördriver den rädsla som hänger samman med straff och död. I nattvardsliturgin säger prästen: “Lyft era hjärtan till Gud”. Och församlingen svarar: “Våra hjärtan är hos Herren”. Det är detta som behöver hända. Vi stiger upp från vardagens bördor, in i det himmelska ljuset. Från det perspektivet kan vi se att världen, för Kristi skull, har blivit en plats där det är tryggt för oss att vara.

Det växer ett nytt liv i våra hjärtan. Ett liv där döden inte längre råder. Ett liv där livet segrar. Ett liv av tro och hopp. Ett liv utan rädsla, fyllt enbart av Guds kärlek.