Nya vägar i livet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 8:13-22
I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. Då sade Gud till Noa: ”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.” Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”

Andra läsningen
Upp. 3:7-8
Skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.

Evangelium
Matt. 4:12-16

När Jesus hörde att Johannes hade blivit fängslad vände han tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp.

Predikan

Vi har idag tre texter som påminner oss om Guds möjligheter att göra nya vägar i våra liv. Vid det nya årets början kan vi med fördel stanna upp och tänka på vad som ligger framför oss. Vi gör upp planer och visionerar – men främst för den kristna är längtan efter att söka Guds vilja. Liksom jag redan inledningsvis var inne på är Guds planer för nåd och rättfärdighet för oss alla. Det ger en god språngbräda in i något nytt. Där finns ett större hopp att söka än det vi själva klarar av att tänka ut.

Våra tre texter ger liksom tre portaler genom vilken vi kan kliva in i det nya och lära oss något om Guds ledning i våra liv. Hos Noa ser vi hur de svåra omständigheterna som ledde till syndafloden tvingar Noa in i något nytt. Han var lyhörd till Herren och genom det kunde han stiga in i en ny värld. Samtidigt ger Gud löftet om att aldrig mera låta sådan förbannelse drabba jorden för människans skull. Inbjudan lyder för också för oss att stiga in i ett nytt liv i lyhördhet till Herren.

Den andra läsningen påminner oss om att det inte handlar om vår kraft till förändring. Trots att församlingen i Filadelfia är ringa i sin kraft, öppnar Jesus en väg för dem. Och den dörren som han öppnat förblir öppen. Vi är vid frälsningens kärna. Vad Gud har gett av nåd, det som Gud av nåd kallar oss in i, det är inte beroende av vår förmåga. Det handlar om den nådige och gode, om honom som i julnatten lägger bort sitt himmelska majestät för att krönas med halm och senare törne. Det himmelsliv han öppnat vägen till är ett evigt förbund, för den som följer honom. I vår svaghet förblir han stark och mäktig att leda oss genom alla livets tider.

Och detta leder oss till evangeliet. Ett ord som påminner oss om profeternas löften och att de fullkomnas genom Kristus. Den som vandrar i mörkret ser ett stort ljus. Om än vi idag upplever oss själva i det djupaste mörker, så är Kristus den som kommer till oss med ljus. För den som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Det är som det kända ordet i Romarbrevet: ”Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus”. Han söker upp oss, kommer till oss, bjuder in oss.

Då vi vänder oss till honom – förtröstar liksom Noa, håller fast vid Honom som församlingen i Filadelfia – märker vi att något nytt kan börja på riktigt. Han gör om våra hjärtan, så att vi kan följa honom genom den dörr han öppnat, in i en ny värld av liv och nåd. Det finns hopp, Guds kärlek och ljus lyser upp vår väg. Vi får tro evangelium och lämna det gamla bakom oss. Himmelriket är verkligen nära.

Vad det är att leva i förlåtelse

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”

Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.

Evangelium
Matt. 18:15-22

Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Predikan

Vad är det att leva i förlåtelse? Denna centrala tanke inom vår tro, att förlåtelsen inte bara är något vi tar emot utan också något vi lever i formar egentligen allt av hur den kristna kyrkan resonerar kring det goda livet. Redan det att Gud i sin helighet och rättfärdighet väljer förlåtelsens väg borde få oss att tänka till om vad ett gott liv egentligen handlar om. Om Gud i sin godhet väljer förlåtelsen är det säkert vist också av oss att sträva efter den.

Vi har ju en tendens som människor att fastna i det förflutna. Att liksom leva om och om igen i gamla besvikelser och oförrätter. Ibland gräver vi ner oss så djupt i oförlåtelse att det blir ett verkligt hinder för det liv vi längtar efter. Ibland lever vi liksom i vår egen bubbla av hämndkänslor, som om vår egen bitterhet på något vis skulle få den som gjort fel mot oss att inse sitt misstag. Ett sådant liv är oftast mest till skada för oss själva och våra närmaste. Vi binder oss vid det förflutna istället för att se Guds möjligheter till nytt liv.

Det är förstås inte alltid lätt att leva i förlåtelse. Men ett första steg på vägen kan vara att förstå vad förlåtelse egentligen innebär. Och jag har från en av Villes predikningar tagit med mig en lista på saker som förlåtelse inte är.
Det första är att förlåtelse inte är att ha överseende. Att ha överseende innebär att man låptsas som att inget fel begåtts.
Förlåtelse är inte heller att ursäkta, det vill säga det är inte att låta bli att hålla människor ansvariga för sina handlingar.
Förlåtelse är inte att glömma. Man behöver inte avlägsna alla spår av det hända från ens medvetamnde för att kunna förlåta.
Förlåtelse är inte heller att benåda. Den som t.ex. bryter mot en lag behöver bära sitt straff också om man förlåter den.
Och inte heller innebär förlåtelse automatiskt försoning. Försoning kräver att båda parter samarbetar kring en ny och annorlunda framtid.
Förlåtelse kräver inte heller att den andra vet om att man förlåtit den. Man kan behöva förlåta någon som är död. Eller i vissa fall kan det annars också vara vist att inte berätta åt någon att man förlåtit den. Till exempel om det riskerar skapa en situation där övertrampet kan upprepas.

Förlåtelse innebär inte att man inte har gränser och inte heller innebär det att man går med på vad som helst.

Det som förlåtelse däremot är, är ett aktivt och frivilligt arbete med att förstå det som hänt och den som gjort något fel, så att man själv kan befrias från vredens och bitterhetens bojor.

Jesus uppmanar oss idag att förlåta sjuttiosju gånger – om och om igen. Många av oss har hört förklaras hur detta sjuittiosju är ett evighetstal – förlåt varje gång, men var inte ovis trots det. Vi bjuds in i ett liv som präglas av förlåtelse, men det betyder inte att vi inte skulle behöva lagar och former för då saker går fel. Jesus visar oss en förlåtelsens väg och kallar oss att vandra den. Då vi bekänner honom som Herre är vi alltså också förpliktigade att följa honom på den vägen.

Och visst vet Gud hur svårt det kan vara. Många bär ända sedan barndomen på sådana bördor som man inte förmått förlåta. Och då många dessutom levt under omständigheter där man inte talat om vissa saker, så har heller inte det stöd som behövts för att förlåta funnits där. Ofta är det som hänt sådant som väcker en känsla av skam också i offret, vilket ytterligare försvårar saken.

Det är av den orsaken Herren gett oss gemenskapen med alla de heliga, vilket vi ju minns bland annat på alla helgons dag. Genom Guds förlåtelse är vi de heligas gemenskap. Den gemenskap som bär varandras bördor, om än ofullständigt. Den gemenskap som söker den himmelska verkligheten tillsammans.

Och i centrum för detta står så klart vår Herre Jesus själv. Han säger: ”Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska skänkaa er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Så ska ni finna vila för era själar. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Förlåtelsens lära, som Kristus erbjuder oss, är inte en tung och svår lag vi borde leva efter. Det är Guds vishet, given som en gåva. Det kan vara svårt att förlåta, det kan kräva mycket av oss. Men det är alltid tyngre att bära bitterhet genom livet. ”Den som älskar livet…” talades det om i första läsningen. Ja, den som vill leva ett liv som känns värt att älska gör vist i att lära sig förlåta. För risken är att oförlåtelsens väg blir ett hinder för oss att erfara den förlåtelse och kärlek som andra och Gud själv erbjuder oss varje dag.

Låt oss be!
Himmelske Fader,
Din förlåtelse är en källa till nytt liv för oss. Låt oss få leva det livet.
Du vet hur svårt det kan vara att förlåta. Ge ledning och vishet så att vi kan bryta med de band av ilska och bitterhet som binder oss till det förflutna.
Vi ber om den frid och den vila som Kristus erbjuder oss. Lär oss vad det är att leva i din kärlek.
Vi ber i Jesu namn.
Amen.

Var fäster vi vår blick?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 8:11–15
Profeten Jesaja skriver i det åttonde kapitlet, från vers elva till femton:
Detta är vad Herren sade till mig när han grep tag i mig och varnade mig för att följa samma väg som detta folk: ”Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar sammansvärjning. Frukta inte det som de fruktar, bäva inte för det. Håll Herren Sebaot helig – honom skall ni frukta, honom skall ni bäva för. Ja, han skall bli en sten som de snavar på och en klippa som de stöter emot, och för Jerusalems invånare skall han bli en snara och en fälla. Många skall snava på den, falla och krossas, snärjas och fångas.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:18–22

Från andra korintierbrevets första kapitel, vers 18 till 22.
Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Evangelium
Joh. 9:24–38

För andra gången kallade fariséerna alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen [dvs Jesus] är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.

Predikan

Det är tydligt att fariséerna inte ville tro på vad de hörde. Den man som tidigare var blind, som nu blivit helad av Jesus, som vi hör om i dagens evangelium, han står inför fariséerna för andra gången. Fariséerna liksom väntar på att han ska ändra sitt vittnesbörd, så att de än en gång ska kunna snärja Jesus i en av deras fällor.

De kan inte tänka sig något värre än att bli anklagade för att vara intesserade av hans lära. De har bundit sina liv vid Mose och profeterna. Vid lagar och bud. Hårda regler. De vet att de har kunskap om gott och ont. De vet vem som är syndare. De vet hur saker och ting borde vara. Och Jesus är inte så. Liksom det att en blind nu ser. Det hörde inte till den ordning de förväntade sig.

Vi läste med personalen ur en andaktsbok med samlade tankar av Dietrich Bonhoeffer i torsdags. Där använde Bonhoeffer samma bild av fariséerna som jag nyss. De var säkra på sin kunskap om gott och ont. Den teologiskt bevandrade minns att kunskapen om gott och ont var just det som trädet i skapelseberättelsens paradis symboliserade. Människan skulle inte äta av den frukten, för hennes eget bästa. Det är som om kunskapen om vad som är ont och gott är för svår för oss. Som att det tenderar binda oss och göra oss kärlekslösa och hårda.

Var är fariséernas glädje över att en medmännniska har tagit emot helande? Varför framhärdar de i att kalla både honom och Jesus syndare då det inför deras ögon står ett bevis på Guds godhet? Kan det vara att deras stora kunnande om lagar och bud har bundit dem, så att de förlorat det som var själva poängen? Kan det vara att den kunskap om gott och ont de har bundit sig vid har visat sig vara för svår för dem ensamma? De ser inte längre människan, de ser ett problem – de ser något som inte passar in i deras ordning för tillvaron.

Jag fick vara med och installera Pedersöre församlings kyrkoherde Daniel Björk i sin tjänst idag. Daniel predikade med iver och med Kristi hjärta som riktmärke för de uppmaningar han gav församlingen. Och han ställde några väldigt bra frågor. En av dem: vilket är det viktiga i vår kyrklighet? Är det de knepiga teologiska problemen? Eller är det medmänniskans glädje och sorg, vår närvaro i livets verklighet? Då Jesus möter en blind böjer han sig ner, gör en deg, sätter det på mannens ögon och så blir han frisk. Jesus ser inte ett teologiskt problem, utan en människa. Var är vår uppmärksamhet?

Jesus lär oss aldrig att vi ska överge lagen. Men han kallar oss in i att förstå dess syften. Att förstå att den visar vägen, säger något om vad som är rätt och gott. Att förstå att den dömer oss då vi går fel. Men också att förstå att den inte är hela Guds budskap till mänskligheten. Lagen sitter på sin plats, som ett av de verktyg Gud använder då han förmedlar sin vilja för oss. Men det främsta är alltid Kristus. Han som inte håller oss på avstånd, utan säger ”Kom” och ”Följ mig” och ”Hindra dem inte”. Han som vandrar med oss i våra motgångar, till och med i döden. Han som åt sina tvivlande efterföljare sade: ”Åt mig har givits all makt i himmelen och på jorden.” Makt att gå döden till mötes och komma ut på andra sidan, makt att bjuda in oss i ett sådant liv.

Det är lätt att bli som fariséerna. Att övervaka vissa frågor som om de var de ända viktiga i livet. Att gräva ner sig i problem som är löskopplade från verkligheten. Det finns väldigt lite glädje i en tro som tar sig det uttrycket. Det finns väldigt lite tacksamhet.

Men i det konkreta. I mötet med någon som sett Guds godhet. I att vi sträcker ut vår hand att hjälpa där det behövs. I att vi gläds över skördens gåvor, också om de varit färre än vi önskat. Att vi bär fram varandra inför Gud då vi önskar att vi hade fått mera eller att något varit annorlunda. Där finns verklig glädje. Där finns ett sådant ”ja” och ett sådant ”amen” som andra läsningen talade om. Det liv som Guds Ande väcker i våra hjärtan. Det är vad det handlar om att vara Jesu lärjunge.

För som hans lärjungar ser vi vart mästarens blick går. Var ligger hans uppmärksamhet? Vad är viktigt för honom? Det verkar som att debatten och diskussionen är sekundär. Människan, stunden, livsödet – det är det viktigaste. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Han ville vara bland oss. Ge oss hopp och tröst i denna tid. Ge oss vägledning till ett liv i tro: ett liv i kärlek och med mening.

Han säger också till oss: Följ mig. Allt liv han har erbjuder han oss. Vi får fästa blicken på honom och lära av honom vad det är att älska och leva väl. Vi får följa honom, till och med genom dödsriket, in i uppståndelsens glädje. Han har all makt och han använder den för vårt bästa.

Låt oss be!

Himmelske Fader,
Vi ber att vi inte ska vara som fariséerna, som saknar glädje över din godhet.
Gör oss kärleksfulla, låt oss se varandra och fyll våra liv med tacksamhet.
Låt oss få leva dig till ära,
för Jesu skull.
Amen.

Den kristna har det goda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 5:9-14
Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat.

Andra läsningen
1 Joh. 4:16-21
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31
Innan jag läser vill jag säga detta: Jesus framställer denna liknelse åt fariséerna efter att han undervisat dem att de inte kan älska både Gud och mammon. De älskade pengar så mycket att de hånade honom för vad han talat.
Då framställde Jesus denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Märk nu då att detta är en liknelse. Detta är inte en beskrivning av evigheten eller av vad som händer efter döden. Det är en berättelse som Jesus berättar för att väcka sina åhörare. Främst fariséerna som älskade pengar mera än rättfärdigheten.
Alltid då vi läser en liknelse är det första vi ska göra att gå till oss själva och fundera: vilka frågor väcker detta i mig? Liknelsens syfte är att väcka diskussion och öppna för ett samtal om hur det är ställt med oss. Skulle Jesus bara vilja beskriva det kommande himmelriket skulle det finnas betydligt bättre sätt. Så vad väcker denna liknelse för frågor?
Jag har några: Vad har hänt i den rike mannens liv att han blivit så hård att han inte ser sin nästas lidande? Hur kommer det sig att den tiggande Lasaros belönas med evig glädje hos Abraham? Och varför ber den rike mannen att Abraham ska sända Lasaros till hans fars hus? Han har ju själv ignorerat Lasaros i år och dagar! Och vad är det Abraham menar att Mose och profeterna ska övertyga dem om?
Frågorna är flera än svaren, men det är just det som är tanken! Jesus vill inte ha lärjungar som bara blint tar till sig hans ord, utan han vill ha följare som tänker själv på vad saker och ting betyder. Som reflekterar över sin livssituation och hur Guds vilja kan förverkligas. Visst hör lydnad till trons liv, men det är en lydnad som i sin mogna form kommer av att ha reflekterat över Jesu undervisning, Mose lag och profeterna, och sedan fatta ett medvetet beslut att lyda. Se bara på Jesu sätt att undervisa: det är bilder och liknelser. Och särskilt hans största predikningar präglas av ett återkommande ”tänk själv”. ”Se på himlens fåglar”… och kom till en slutsats. ”Se på markens liljor”… och försök resonera kring vad de kan lära oss.
En predikan kräver nästan ändå en förklaring. Så här är ett sätt att se på vad vi nyss tagit del i. Jag vill ta det till bergspredikan, för där finner vi Jesus undervisande med liknande bilder och i färd med att förklara hur man ska leva i det rike han kallar oss till.
Jesus lär i Matt 6 att där vår skatt är, där är också vårt hjärta. Och liksom i första läsningen kritiserar Jesus fariséerna för att deras hjärta är fyllt av begär efter rikedom, istället för längtan efter rättfärdighet.  Jesus lär i Matt 5 att hans lärjungars rättfärdighet måste gå långt utöver fariséernas och de skriftlärdas. Men han talar inte om att vi måste leva under strängare lagar. Det var aldrig poängen med Mose och profeterna. Den som läser Gamla testamentet ser fort att lagens syfte är att fostra till medmänsklighet. Lagen uppfylls genom Kristus, då han ger sitt liv för vår skull. Rättfärdigheten ligger inte i de yttre formerna, utan i vad som finns i våra hjärtan.
Så ser vi hur den rike mannen väljer ett liv där hans hjärta inte söker det goda för hans medmänniskor. Och genom det slår han in på en väg som leder till lidande och plåga. Igen, minns att det är en liknelse. Frågan om vart våra liv för oss är en fråga om nåd. Följer vi Kristus, tror vi på honom och lyssnar till hans röst, då slår vi in på den väg som leder till livet. Det liv som Lasaros begåvades med. Det sägs inget om Lasaros moraliska förtjänster här och inte heller något om Guds beslutsprocess. Så det kan inte vara liknelsens syfte att lära oss hur vi ska komma till himlen. Det som den lär oss är ändå att den som är fattig till det yttre kan äga en stor skatt i sitt inre. En sådan skatt som i liknelsen jämförs med en evig glädje.
Kanske har den rike mannens hela släkt övergett rättfärdighetens väg och söker istället bara rikedom och lyx. De lyssnar inte till Mose och profeterna, även om de säkert håller sig till de yttre ramarna som förväntades. Men de söker inte Guds vilja. De vill inte det goda för någon annan än dem själva. Så lägger man grunden för den typ av besvikelse som Predikaren talade om. Så lägger man grunden för ett liv i rädsla. Rädsla att förlora sin egendom, rädsla att bli lämnad utan, rädsla att misslyckas.
Jesu bergspredikan svarar på allt detta. Hans lärjungar söker det goda och förtröstar på hans himmelske Far. Ängens liljor och luftens fåglar bekymrar sig inte. Hur mycket mindre ska då vi bekymra oss? Pengar ger oss inte glädje, utan kärleken ger oss verklig glädje. I Guds rike finns det som behövs, för alla dess medborgare. De behöver inte vara rädda att förlora sitt goda om de delar det med en behövande.
Och visst, man kan ha egendom och vara kristen. Men vilken är vår rättfärdighet? Jesus lär oss att först söka Guds rike och sedan det andra. Han kallar oss att bli lärjungar som tänker på vad det goda är, på vad Guds vilja är. Och hans eget liv är tecknet på det.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, så att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Gud älskar denna värld så att han är beredd att ge allt för den. Likaså får vi tro på och följa Jesus på vägen till det eviga livet. Genom hans korsdöd och uppståndelse kan vi förtrösta på att hans undervisning också kommer med den makt som bestyrker den. Inte ens döden kan ta det eviga livet ifrån oss. Inte ens döden kan hindra Guds goda vilja.
Men om vi fäster oss vid något annat, då är risken stor att vi redan i denna tid bygger ett liv av lidande. Ett liv som kanske på ytan ser präktigt ut, men som på insidan känns tomt, tungt och meningslöst. Den rättfärdighet som tron söker ger oss mening i denna tid och hopp för den kommande. Det liv som Jesus erbjuder och kallar oss till ser Guds löften uppfyllas. Det innebär frid, försoning, förlåtelse och helande. Och liknelsen vi hörde väcker i oss frågan: vart leder den väg som jag fäst mitt hjärta vid?

Dopets liv – Första söndagen efter trettondagen – Nedervetil och Kronoby församlingshem

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
Ser man till dagens läsningar är det tydligt för den som kan sina skrifter att Jesaja spelar en stor roll. Han figurerar i första läsningen och den andra. Och Johannes Döparen hänvisar till bland annat Jesajas profetior då han kallar Jesus för Guds lamm. Själva bilden med lammet går tillbaka bland annat till Andra Mosebok där Israels folk ges en instruktion om att offra ett felfritt lamm och stryka dess blod på dörrposten, som beskydd mot en plåga som Herren lät gå fram genom Egypten. Det var ett tecken som Gud gav till beskydd för döden. Då man sedan tillredde detta lamm fick inga ben brytas på det, vilket också återkommer vid korsfästelsen, då soldaterna inte krossar benen på Jesus.

Många hänvisningar, mycket bakgrundsinformation som läsaren eller lyssnaren förväntas ha. En lång rik historia som åberopas i dessa texter. Och vi har dem idag som en slags portal in i dopet. Hovmannen i dagens andra läsning ville låta döpa sig så fort han hörde om Jesus och hur han uppfyllt denna profetia. Åt honom förkunnades för första gången det som vi kanske blivit lite blinda för i vår kultur: Att Jesus uppfyllt profetordet. Att han genom sitt blod beskyddar oss från den eviga döden och att vi istället får ta del i hans uppståndelseliv. Det är det som är dopets löfte.

Dopskålen brukar beskrivas som en grav. Och inte bara vilken grav som helst, utan Jesu grav. Då vi träder ner i dopets vatten, går vi in i det med allt vad det mänskliga livet innebär. Sorger, motgångar och synder. Men då vi kommer upp ur det, gör vi det tillsammans med Jesus. Segrande över synden, döden och ondskan i hans namn.

Det är detta som lärjungaskapet innebär. Vi kan inte förtjäna Guds förlåtelse genom våra goda gärningar, men då nu Gud har renat oss genom dopet kan vi leva i tro. Och den tron, i Andens kraft, hjälper oss att leva det liv som präglas av ljus och liv, istället för mörker och död.

Men vi behöver kanske bli mera konkreta. Hur kan detta ske?

Vi behöver lära oss att samarbeta med Gud. Dopets evangelium är inte bara att nåden är ett sätt att hantera synden genom att med jämna mellanrum få förlåtelse. Evangeliet bär också med sig en inbjudan till det nya livet, där våra val och våra handlingar formas av det liv dopet bär med sig. Ingen förvånas om jag säger att det är gott för oss att vara vid nådens källor, som att läsa Bibeln eller delta i gudstjänstlivet eller ta emot nattvarden. Men på samma sätt är det en nåd också att ta med det övriga i livet med Gud.

Målet för den kristna är inte att delta i verksamhet eller att ha regelbundet andaktsliv. Dessa är medel. Medel för att det liv som dopet förmedlar ska kunna bli verklighet i oss. Skrifterna talar om att bli lika Kristus. Att låta sitt sinne förnyas. Att inte formas av världen, utan av Anden.

Och därför, som lärjungar, som sådana som lever dopets liv, på nådens grund, behöver vi ge Gud utrymme i hela livet. Då vi märker att vi surnar där hemma eller att vi blir bittra över något vi råkat ut för. Då behöver vi tänka på sätt som vi kan leva dopets liv just där. Hur ser det ut då vi följer Jesus ner i dopgraven, lämnar det onda där nere och sedan stiger upp på andra sidan. Kan jag säga eller tänka något som gör det enklare för mig att bjuda in Gud i sådana situationer?

Tillsammans med Jesus kan vi hantera alla situationer i livet, men vi hanterar inte situationer i livet utan att tillföra en viss energi och ett visst engagemang för egen del. Den som vill bli fri från bitterhet behöver sätta sig ner, bjuda in Jesus i sitt tänkande och gå igenom de situationer där bitterheten väcks. Sedan lämna det i Guds händer. Och ännu – formulera en plan för hur det skulle se ut att gå genom samma situation utan att låta bitterheten ta makten. Kanske behöver man förbereda sig på de svåra situationerna på något vis. Kanske behöver man tänka om kring vad det egentligen handlar om. Kanske behöver man dra en gräns som man inte går över. Men att i bön behandla det egna livet är en central och viktig del av att leva ut sitt dop.

Och det finns en liten sak i dagens evangelium, som har med detta att göra. Evangelisten Johannes talar i regel om Israel med tanke på allt det positiva. Det handlar om deras tro, om allt vad Gud gjort genom dem. Nu säger Johannes Döparen att han kommit för att Israel ska se vem Jesus är. Och det gäller också oss. Vi är också sådana som ser vem Jesus är. Vi är döpta att tillhöra honom. Men för att se vem han är, måste vi våga steget in i det liv han erbjuder. Jesu liv och lära, det dop han erbjuder oss, det får sitt bevis i det liv som följer av det. Om vi inte håller hans bud, om vi inte kommer inför honom – då riskerar vi förlora allt det goda vi har fått genom nåden.

Nåden blir påtaglig då man lever i den, liksom dopet. Därför är vår frälsning, det som Jesus erbjuder oss, inte bara från synden utan också till livet. Och det livet får vi ta emot, genom dopet och genom vårt samarbete med Jesus i vår vardag. Amen.

Liv i Jesu namn – Nyårsdagen – Nedervetil och Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

Andra läsningen
1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan
Vad är ett liv i Jesu namn? Vad är ett nytt år att leva på det viset?

Våra texter idag ger några fingervisningar. För det första: Ett liv utan rädsla. Det finns inget i denna värld som kan skilja oss från Guds kärlek. I det profetiska ordet sägs att vattenmassorna inte dränker oss och att lågorna inte bränner oss. Vi inser i läsningen av det att det är ett bildspråk för att beskriva Guds längtan för oss, samtidigt som det är ett ord som ännu inte gått i uppfyllelse för hela skapelsen.

För det andra ser vi att vi ska älska varandra. Det gör vi genom att hålla Guds bud. De är inte tunga, för vi får insikt och ledning då vi vänder oss till Gud. Så kan vi besegra världen – det vill säga besegra allt det som väcker rädsla i oss. Då vi vänder oss till Gud.

Sen i evangeliet hörde vi att vi ska få det vi ber om i Jesu namn. Det är ett starkt löfte, som många haft erfarenhet av att gå i uppfyllelse. Samtidigt finns det många som bett enträget och ändå blivit besvikna. Vad innebär bön och liv i Jesu namn egentligen? Räcker det att sätta till ett ”i Jesu namn” efter allt vi frågar efter? Eller finns här något annat att tänka på? Jag tror det finns.

För att kunna leva i Jesu namn krävs av oss att vi fattar vissa beslut. Beslut kräver kunskap och en uppfattning om vart vi är på väg med våra liv. En vision. Som kristna behöver vi alltså ha en vision av vad livet i Jesu namn innebär. Vi har hört att det är ett liv i nåd, ett liv i kärlek, ett liv under hans beskydd. Men hur kan vi förstå vad det innebär i denna tid, då mycket ont ännu händer oss?

Som Jesu lärjungar, sådana som lär oss att leva enligt hans vilja, är det avgörande att vi söker förstå hur den godhet och styrka som han lovar oss ser ut. Vi lever med honom, genom nåden som han ger och genom vår vilja att följa honom. Så lever vi uppmärksamma på vad han vill för oss genom att se på skapelsen, genom att se på vad han gjorde då han vandrade bland oss och genom att ha personliga erfarenheter i bön och församlingens gemenskap.

I skapelsen kan vi ana Guds härlighet. Som Paulus också skriver i Romarbrevet. Det finns en frid, en mäktighet och en glädje i att få vara i naturen. Den som utforskar och studerar den märker vilket oändligt komplext system den är. Den som bara njuter av att vistas i den anar något av det samma. Att låta sig häpnas över allt detta är ett första och ett viktigt steg i att kunna älska Gud och vilja följa honom.

Vi känner också Guds härlighet genom Jesus. Den som har sett honom har sett Fadern, säger han i Johannesevangeliet, just innan dagens evangelietext. Vi ser den makt, sanning och skönhet som finns i honom genom evangelierna. Vi ser hur han låter sig avrättas som en brottsling för vår skull. Så stor är hans kärlek, som han vill ge oss. Vi ser hur hans uppståndelse förändrar världen på ett avgörande sätt. Och att nu människor av alla folk omkring världen tillber honom. Och vi ser honom som skapelsens herre. Han har all makt i himmelen och på jorden. Då vi ser honom tydligt, då kan vi hålla hans bud, som dagens andra läsning säger. Det är nämligen så att det enda sättet att hålla buden är om vi älskar honom som givit dem. Utan nåden att bli älskad av honom och utan insikten som gör det möjligt att älska honom tillbaka är det omöjligt att hålla det som han kallar oss att hålla.

I församlingens gemenskap och i det egna livet finns utrymme att lära sig livet i Jesu namn. Genom allt det onda som vi genomgår kalalr skrifterna oss att hitta tillbaka till vår ursprungliga kallelse: att bli älskade av Gud och att leva i hans kärlek. Det är livet i Jesu namn. Det kan vara en svår skola, för det handlar om att hitta tacksamhet över vad man har – också då man förlorat något eller sörjer något. Skrifterna talar om alla delar av vårt liv: familjen, föräldrar, syskon och barn. Arbetet och de människor vi möter där. Våra kroppar och deras välmående. Det finns många saker och omständigheter som det är svårt att hitta tacksamhet och förtröstan i. Samtidigt är det just det som Jesus kallar oss till.

Det hör till de löften Gud ger att han alltid håller oss i sin hand. Att också motgången och sorgen är något som han, av nåd, kan hjälpa oss igenom. Livet i Jesu namn lämnar hämnden för orätten i Guds händer, livet i Jesu namn förtröstar på att det eviga livet för med sig glädje och frid, torkar alla tårar. Och redan i denna tid kan vi lita på att han har valt oss. Just dig har han utvalt att ta emot sin kärlek. Därför, då vi ser till honom och hans undervisning, gör vi gott i att minnas att det gäller oss en och var. Trots allt ont vi ännu ser, finns i Jesu namn, nåd och frid för den som söker honom.

Det goda, sanna och sköna – Reformationsdagen – Kronoby och Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan
Reformationsdagen. Tider av förnyelse.

Dagens evangelietext ger oss en kort och enkel berättelse om en av de gånger då Jesus verkade något mirakulöst. En pojke blev helad i den stund som hans far mötte Kristus. Där, i mötet med Jesus. Där finns den kraft och den trygghet som vi ofta saknar och längtar efter. Det är i mötet med Jesus som vi får den rustning vi uppmanas att ta på oss. Han ger oss det vi behöver för att stå fasta: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå ut med fred, trons sköld, frälsningens hjälm, Andens svärd som är Guds ord. Det finns de som har försökt förklara dessa bilder, som har försökt fånga in hur man använder Andens svärd på bästa sätt. I denna predikan vill jag inte gå dit. Idag nöjer jag mig med att konstatera att dessa är en nåd att få klä sig i. De är en del av den kraft Jesus har: sanning, rättfärdighet, fred och tro. Dessa är gåvor som ger oss kraft, för var dag och för förnyelse.

Det jag vill rikta vår uppmärksamhet mot är reformationen, förnyelsen och den grund som den har. Kyrkans budskap är Kristus. Och inte bara Kristus som en ide, utan som i Första Johannesbrevet: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar”. Den Kristna tron handlar om ett verkligt och påtagligt möte med den Uppståndne Herren. Det är inte tomma spekulationer och abstrakta idéer om en Gud som finns någonstans lågt borta. Vårt budskap, vår teologi, det som gör att vi samlas, får inte vara sådant. Då är vi nära att ha en avgud för våra händer. Vi tror på en levande Gud, som vandrar med oss också idag. Och som förnyar oss och sin församling. Om allt bara blir prat, utan koppling till verkligheten, då riskerar vi förlora det goda vi erbjuds genom evangelierna. Ett möte med Jesus.

En av 1900-talets mera uppskattade teologer är Hans Urs von Balthasar, som dog 1988. Han argumenterade för att mötet med Gud sker i sanningen, godheten och skönheten. Så uppfattade han Guds härlighet. Det här med skönhet kanske någon kan tycka att är onödigt i sammanhanget. Men poängen är att sanning blir gott i skönheten. Och godhet blir sant genom skönhet. Utan det vackra kan vi inte erfara det goda och det sanna. Att förlora skönheten leder, enligt von Balthasar, snabbt till att man förlorar både bönen och glädjen, ytterst kanske till och med kärleken.

Dessa nyckelord ger också oss sätt att reflektera över den förnyelse vi längtar efter i kyrkan och oss själva. Hur kan vi bevara närheten till Kristus? Hur kan vi förvalta sanningen, så att den inte blir plattityd? Godheten, så att den inte blir hycklande? Skönheten, så att den inte blir kitsch?

Vilka former vill vi att saker och ting ska ta? Vi har i kyrkan våra sakrament. Genom dopet blir man medlem i församlingen, blir adopterad till familjen så att säga. Det är ingen liten sak. Viktigt att värna om att det sker både med skönhet, sanning och godhet. Det är riktigt lämpligt att man döper i ett hem, det signalerar familjens betydelse. Det är också vanligt att döpa i kyrkan. Där möter vi skönhet på ett annat sätt. Då vi firar nattvard och tar del i brödet och vinet. Hur vill vi tänka kring det? Då man dricker vin där hemma (om man gör det) väljer man det rätta glaset för drycken, något som framhäver det fina i något noggrant lagrat och utvalt. Nattvardens vin bör väl ses som det bästa vinet av alla – då behöver vi också söka en form kring det som förmedlar både skönhet, godhet och sanning för oss. Det gamla kanske då känns tryggt för många, med kyrkobyggnaden och liturgin som ramar in det hela. Men säkerligen finns det någon av oss som föreställer sig nya sätt att samlas kring sakramenten. Det är rätt och värdigt. Så länge vi söker att förmedla godhet, sanning och skönhet – så att Kristus kan bli påtaglig. Så att människor kan erfara ett möte med honom.

Liturgin har ju sitt sätt att göra mycket av detta. Våra olika mässdelar har alla sina klimax. Inledningen där vi kommer fram till julnattens budskap: ”Ära vare Gud i höjden!” då reser vi oss. Ordets del, då vi kommer fram till evangeliet. Då reser vi oss. Nattvardsliturgin, då vi kommer fram till O Guds Lamm och sedan påskmåltiden. Då reser vi oss. Till sist avslutningsdelens tack och välsignelse, då vi reser oss. Här har man bäddat in de olika delarnas mest centrala skeenden, de som allra tydligast handlar om Jesus, i en yttre form som understryker dess vikt. Det är ett försök att använda skönheten, för att göra det som är gott och sant konkretare. Men också här finns säkert utrymme för en sådan förnyelse som gör trons budskap ännu mera konkret, den som ser möjligheter må utforska dem.

För traditionerna får inte bli något som binder oss. De måste vara något som vi utgår ifrån i arbetet med att förnya vår tro. De får inte vara bojor. Den Helige Ande utrustar alltid kristna gemenskaper till att vara föredömen och ledare för förändring, både i kyrkans verksamhet och i världen.

Vad säger detta om vår vardag? Von Balthasar menar att Guds kärlek är den enda vägen till sann frihet för en människa. Den enda grunden för sann gemenskap. Vår samtid idag tänker väldigt mekaniskt kring saker. Hur ska jag ändra mina rutiner och mina vanor, min livsmaskin, på ett sätt som ger bättre resultat? Vår tro blir lätt offer för samma tendens. Hur ska jag ordna min morgonandakt? Min Bibelläsning? Mitt böneliv? Vår gemensamma gudstjänst? …så att den ger bättre resultat? Här riskerar igen skönheten glömmas bort, då det mekaniska liksom kör över det. Det är inte lätt att be om det inte känns meningsfullt. Det är inte lätt att leva i en tro som inte inspirerar. Skönheten ger godhet och sanning ett mått av glädje, inspiration och frid som annars inte finns där. Det handlar inte om resultatet. Det handlar om det konkreta mötet med Jesus. Resultatet är på hans ansvar.

Hur ser förnyelsen ut idag? Kyrkan och de kristna har genom alla tider tagit in både skönhet, godhet och sanning från sin omgivning. Det syns i vår konst, vår liturgi och i vår musik. Var förnyas du idag? Vilken skönhet, sanning eller godhet bjuder Jesus in dig till? Vilka konkreta saker handlar det om i ditt liv? Och hur är det med vårt gemensamma liv? Vilka element av skönhet, godhet och sanning skulle vårt gemensamma gudstjänstliv och våra mindre gemenskaper må bra av? Detta är saker som Anden helt säkert leder oss alla igenom, något för en och var och något för oss tillsammans.

Och vi vet att vi är på Andens väg, på trons grund som söndagen har som tema, då Kristus blir mera konkret för oss. När vi söker en sådan förnyelse där hans liv och lära blir enklare att förstå, då är vi på rätt väg. Då vi söker en sådan förnyelse som ger oss större tro på Guds nåd. Då har vi hittat sanning, godhet och skönhet. Men främst har vi hittat Kristus själv.

Inför Jesus, salig – Alla helgons dag – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan
Saliga, så många… Alla dessa som står inför tronen. Saliga alla dessa som inte mera sörjer eller fruktar. Saliga alla de som samlats kring Jesus, då han gick upp på berget en bit, så att han skulle kunna tala till dem alla.

Saligheten brukar definieras som en slags bestående helig glädje. Något fridfullt och gott. Något som förankrar oss i hoppet, utan att ta ifrån oss den realism vi behöver för att leva väl i denna tid.

Kan man ha ett sådant hopp? Kan vi som är samlade här i Kronoby kyrka, eller som följer på streamen, kan vi vara saliga? I denna tid med sina motgångar, kan det finnas något sådant som ger oss livsglädje och motivation?

Vi möter i dagens läsningar två olika händelser. Å ena sidan det kommande. Evigheten. En ny himmel och en ny jord, utan sorg och synd. Där torkas alla tårar. Där har vi allt vi behöver. Där är varje dag fylld med liv och nya äventyr. Mera att upptäcka, meningsfullt arbete att göra, tillräcklig vila, goda vänner, sång och glädje. Gud själv: all kärleks och godhets källa är i centrum av det hela. Det är den bild av evigheten som skrifterna målar upp.

Men i dagens läsningar möter vi också något som redan är eller har varit. Hur man nu vill vinkla det. Jesus möter folkskarorna. Han är ute i sina vanliga ärenden. Guds rike är nära. Inte långt borta. Se – synder förlåts, blinda får sin syn, de halta går. Mitt i världens mörker sprider han lite ljus. Folket samlas kring honom, för ljuset driver bort mörker. Det finns hopp. Där som Jesus går fram sker lite helande, lite lärande. Nytt liv växer fram, där som döden tidigare haft makt.

Den skara Jesus undervisar i dagens evangelium. De är ju de bortglömda, de utsatta: änkan, den faderlöse, främlingen bland oss. Dessa är alla sådana som Bibeln särskilt lyfter fram. Sådana Gud vill att hans församling (det är vi alla) ska ta hand om. Jesus går också ut till de sjuka, till dem som gör sådant arbete ingen annan vill göra, till dem som är utstötta av olika orsaker. Han lär oss att också vi behöver minnas alla dem. Och nu möter vi Jesus, stående bland alla dessa människor. Han vill säga dem något, så han går upp på berget en bit för att skapa en liten scen.

Så börjar han: saliga de fattiga i anden, de som sörjer, de som förföljs och så vidare. Märk att denna lista inte är kännetecken på goda kristna. Det är inte eftersträvansvärt att vara fattig i anden. Snarare tvärtom, Jesus sätter gång på gång fariséer och skriftlärda på plats just för att de är fattiga i anden. Ska man vara folkets lärare borde man i alla fall ha ett rikt liv i anden och inte vara småaktig och ute efter egen vinning. Det är inte eftersträvansvärt att sörja. Sorgen är en konsekvens av att denna värld inte är som Gud hade tänkt den. Den är bruten av synd, mörker finns där ljuset skulle vara.

Jag tror att Jesus ser dessa egenskaper han listar upp i den skara som är runtomkring honom. Vissa egenskaper är goda, andra sämre. Men de har alla något gemensamt. De står inför tronen där tårar torkas bort. De står inför Jesus, världens räddare. Vårt hopp. Och därför är de saliga. ”Vet att det finns ljus i detta mörker. Låt mig visa er”, säger han. Även om ni mist någon som stått er nära, även om ni inte finner i er att vara religiösa, även om vardagen kantas av motgångar och elände. ”Vet att ni är saliga, då ni är inför mig”, säger han.

Det handlar om honom och hans rike. Det som redan är nära, men som ännu ska komma. Jesus är realist. Han vet att några av oss inte ägnar det andliga livet mycket tanke. Men saliga de. Det handlar inte om vad vi har gjort. Det handlar om att Gud är nådig och god. Han vet att några av oss är som bundna av våra sorger, vet inte hur vi ska kunna bli fria från rädsla och bitterhet. Man saliga de. Jesus vandrar med dem genom dödsskuggans dal. Han vet att några av oss kämpar med fördömelse, både andras och vår egen. Men saliga de. Den Helige Ande leder mot frihet och frid. Det handlar inte om var vi är idag eller vad vi orkar eller förmår. Det handlar om Jesus och om hans löfte att vi kan lita på honom. Liksom de många som samlats kring honom i dagens evangelium.

Aposteln Paulus skriver senare att ingenting kan skilja oss från hans kärlek. Inte död eller liv. Inte välden och makter. Inte något skapat. Saliga. Vissa dagar saliga, fyllda med himmelsk glädje. Andra dagar saliga, med en strimma ljus och hopp i stort mörker. Men saliga ändå. För ännu är det inte helt mörkt. Inte så länge Jesus söker oss.

Vi firar idag nattvard. Där möter vi Jesus. Tar del i hans kropp och blod. Till bordet kommer var och en som vill ha hopp. Liksom de saliga har gjort genom århundraden och -tusenden. Det är ett nådens bord. Man får vara fattig i anden. Man får vara sörjande. Man får vara stark. Man får vara som man är. Nåden förtjänas inte. Den är något man tar emot oberoende av sig själv. Den handlar om Jesus. Om hans rike som inte är som andra riken. Vid nattvardsbordet möts vi, enade för en stund i vår mänsklighet. Enade i vår vandring genom denna värld, sökande något som ännu ska komma. Vi är realister. Vi vet att vi inte är överens om allt. Vi vet att det är många sorger och synder som skiljer oss i denna tid. Men vi är också saliga. Det finns ljus i mörkret. I nattvarden ser vi till det ljuset, tar emot det. För dig utgiven. För dig utgjutet. Salighet. Frid. Helighet. Det är för oss en och var.

Också idag finns Jesus bland sin församling. Det är inte som i framtiden, då alla står rentvättade inför tronen. Och det är inte som på bergskanten för tvåtusen år sedan. Men genom Bibelordet, genom sakramenten. Genom den stilla viskningen. Genom ljuset vi skymtar i mörkret. Där är han. Inte långt borta. Saliga vi om vi kan tro det.

Varken sedd eller seende – Fjortonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Mika 6:6-8

Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Evangelium
Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan
Ett av nyckelorden för den liknelse vi hört är gemenskap. Det är ett ofta förekommande ord också i församlingen. Många upplever att vi har för lite av den i vår samtid.

Liknelsen lär oss något om oss själva och något om Gud.

Om oss själva lär vi oss om vår tendens att ignorera problem som är rakt framför näsan på oss. Det är väl dokumenterat att det som denna liknelse beskriver också händer i verkligheten. För denna predikans del vill jag ändå lämna det mera konkreta för en annan tanke. Men lämna nu inte en slagen människa vid vägrenen om ni ser en!

Jag tänkte idag lyfta fram vad liknelsen lär oss om gemenskapen i vår tid. Och jag vill börja med att måla upp en bild av liv och död, helighet och synd. Jag vill börja med Guds Ande. Vi lär oss om Anden att den går som en vind (Joh 3:8). Denna vind kan jämnställas med ett sus eller ett andetag. Den är avgörande för vårt liv. I stark kontrast till den finns synden. Synden är sådant som skiljer oss från Gud och från det liv han vill ge oss. Synd är allt som hindrar vinden från att flöda fritt. Ni kan föreställa er ett fält med väggar av olika storlekar som skapar fläckar dit vinden inte når. Dit kommer inget liv.

Föreställ er nu då att ni vandrar genom detta fält och ser dessa väggar. Vad kan månne finnas bakom dem? De är för stora för att tas bort i egen kraft. Någon av dem kanske går att åtgärda med stor ansträngning och i gemenskap av goda vänner. Men vissa är helt enkelt för stora för att göra något åt själv. Det är bakom dessa väggar som de slagna resenärerna längs vår vandringsväg ligger. Och det gör ingen skillnad om man är präst eller elektriker eller pensionär. Vi har alla dessa väggar, som hindrar Andens vind i våra liv.

Det är tur att vi har en god vän och broder, som har alla verktyg som krävs och vilja att ställa upp på talkot. En som har lovat att väggarna kommer att åtgärdas, bara vi låter honom veta om det. Om inte idag, så sen då han kommer tillbaka från sin planerings- och förberedelseresa. Jag talar så klart om Jesus, som enligt vår kyrkas tro har gått i strid med alla välden och makter som hindrar livet. Som har besegrat ondskan och döden genom sin död och uppståndelse.

Med risk att bygga en bild av en bild och kanske förvirra någon vill jag resonera lite kring församlingens syfte och uppgift. Och med församlingen menar jag såklart alla dess medlemmar. Också ni som följer på streamen. Vi vandrar alla genom detta fält, som är vårt liv. På den vandringen har vi vänner, släkt, familj som följer oss. För var och en ser vägen olika ut och sällskapet varierar under åren. Gemenskapen hjälper oss. Någon av väggarna går att välta i egen kraft, med goda vänners hjälp. Och så vandrar vi genom livet med lite mera vind omkring oss.

Men vissa väggar går helt enkelt inte att bryta utan hjälp från Jesus. Det krävs tyngre verktyg, mera makt. Han kommer vid vår sida, lånar ut sina verktyg och koordinerar en plan för att ta ner väggen, på vår önskan och i samarbete med oss.

Ibland kanske vi inte vill ta ner väggen. Den har blivit en så stor del av hur vi ser på livet, att vi inte kan tänka oss livet utan den. Vi kanske är rädda för vad vi ser bakom dem.

Sådan är den diskriminering som den slagna mannen i liknelsen råkar ut för. Eftersom hans yttre var smutsigt och söndrigt var det ingen som visade honom medkänsla. Han uteslöts ur gemenskapen på grund av sådant som han själv inte kunde rå för.

Och om någon nu börjar bygga ett motargument: att han hade ju kunnat välja en annan väg eller klä sig annorlunda eller tona ner någon del av sitt utseende för att inte verka så rik – då faller ni just den fälla som liknelsen bygger upp. Det ska inte göra någon skillnad. Denna man var slagen, gömd av de präktiga prästernas och leviternas synd så de inte såg honom, och de ville inte ta ner den vägg som hindrade Andens vind.

Sann gemenskap sker bara i medvetenhet om dessa väggar och i beredskap att låta dem rivas. Erfarenheten visar att vi inte kommer att få ett vägglöst fält i detta liv. Syndens konsekvenser finns alltid omkring oss och i oss. Men i församlingens gemenskap är vi medvetna om detta. Vi vet att sjukdom, trötthet, vårt bagage riskerar bli ett hinder för vår kärlek till varandra. Därför bekänner vi våra synder. Vi nämner dem vid namn, så att vi kan leva trots dem. Men som församling lever vi också på vandring tillsammans med Jesus. Vi lämnar våra synder åt honom och ber om befrielse och ledning. Vi förväntar oss att han ska visa den bästa vägen genom livsfältet. Att han, med sitt perspektiv, ska kunna leda oss där vinden blåser som mest och vårt liv når sin fullhet i denna tid. Vi är i världen, men inte av den.

Det är så att många saker i vår samtid som är goda också har fört en del ont med sig. Till exempel är det ofrånkomligt om man gör ett hembesök i dessa dagar att diskussionen förr eller senare går till våra smarta telefoner och alla våra skärmar. Vi verkar alla vara överens om att dessa orsakar problem i vår vardag. Och det finns kanske två huvudsakliga mekanismer: de tar oss bort från vårt sociala sammanhang (där är en vägg) och de radikaliserar oss då de matar oss med mera material likt det vi konsumerat tidigare (en stor vägg till där). Många av oss har säkert någon gång stannat hemma och stirrat på en skärm istället för att fara ut bland människor. Och missförstå mig rätt, ibland är det rätt beslut. Men det får inte bli en flykt från verkligheten.

Det har till och med sagts åt mig att vi borde sluta streama gudstjänsterna, så att folk skulle komma tillbaka till kyrkan. Men jag tror inte på den vägen i denna tid. Det jag däremot hoppas på är att ni som idag följer med på streamen börjar fatta beslut om en god kristen gemenskap. Här i Kronoby kyrkby vet jag om ett tiotal personer som är med oss digitalt så gott som varje söndag. Vet ni vad, ni där ute, ni kunde riktigt bra gå över till grannen och dricka en kopp kaffe och följa streamen tillsammans om det finns hinder för er att komma till kyrkan.

För detta är en av riskerna med alla dessa skärmar: att vi bygger sådana väggar på vårt fält att vi till sist inte ser varandra alls. Så blir vi alla både som prästen och leviten som går förbi och som den slagna mannen som inte känner sig sedd.

Jesus lovar oss i Joh 17 att vår enhet vittnar om Faderns kärlek och att Jesus är sänd av Gud. Inte pastorns goda predikan, utan församlingens gemenskap. Vi måste, i denna tid, med all jäkt och alla hinder för det verkliga livet, ta oss tid för gemenskap med varandra. Sådan gemenskap som inte ignorerar de hinder som finns på vår livsväg och sådan gemenskap som bjuder in Herren Jesus att vandra med dem.

Han har allt vi behöver för att nå målet tillsammans.

En glädje ingen tar ifrån oss – Tredje söndagen efter påsk – Nedervetil och Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen

Jes. 40:26-31

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.

Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.

Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.

Andra läsningen

Hebr. 13:12-16

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium

Joh. 16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:

”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”

Predikan

Det är förmodligen bekant för oss alla vad det är att sörja. Sorgen är att sakna någon eller något. Det kan vara frågan om den sorg vi känner då någon nära oss har gått bort eller kanske sorgen som kommer av något vi aldrig kunde få. Det har sagts att sorgen är priset vi betalar för att ha älskat någon. Och visst beskriver det väl det utbyte som vi går igenom då vi skiljs från någon vi varit nära.

CS Lewis lär ha konstaterat att det finns en slags sorg, eller kanske längtan, som består i att vi söker sådant i denna värld som den inte erbjuder. I Mere Christianity, som på svenska heter ”Kan man vara kristen?” för han fram ett argument som egentligen kan reduceras till följande: Allt sådant som i regel kommer över nyhetströskeln – krig och fattigdom och så vidare – beror på människans försök att bli av med denna grundläggande sorg, denna grundläggande känsla av saknad, utan Gud. Den kristna tron lär oss att ingen sådan glädje finns utan Jesus.

Det egentliga problemet är ofta inte huruvida vi tror på Gud eller inte. Det finns ett annat, mycket mera obearbetat problem, som vi behöver komma åt. Nämligen frågan om en hurudan Gud vi tror på. Tror vi på en sådan Gud som ger sig till känna i dagens evangelium, en Gud som säger: ”jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Tror vi att Gud har något att göra med vår glädje? Vågar vi tro att det finns ett svar på vår sorg och längtan hos Jesus? Och vad kan det innebära?

Evangeliet har i grundtexten ett ord som inte kommer med i Bibel 2000. Där står att den glädje vi får då vi ser Jesus är en hjärtats glädje. En glädje som går på djupet. Något som har att göra med själva grunden av vår varelse. Det är inte en kort och ytlig glädje. Det är väl därför Jesus använder bilden av en moder som ska föda. Glädjen över det lilla barnet är för många så djupgående att det formar om hela vår uppfattning om världen.

Det är i detta omformande som vi hittar en av kärnorna i dagens texter. Märkte ni i läsningarna att alla tre texter har en spänning: Vi blir trötta, Gud ger kraft. Vi lider med Kristus, så prisar vi hans namn. Vår sorg skall bli till glädje. Den kristna tron söker inte svar på de ställen som andra filosofier gör det. Vi söker svar hos Jesus. Så, då han möter och uppmuntrar de svaga och utmattade, då gör vi det också. Då han lider för det godas skull, då gör vi det också. Då han möter sorg över denna världs verklighet, då gör vi det också.

Den kristna tron lovar oss inte frihet från motgång. Den lovar oss att vi kan leva i denna värld, med alla dess sorger, med en fast grund under våra fötter och ett tydligt mål för vår färd. Det är detta som Kyrkohandboken ringar in, som jag läste tidigare: ”Församlingen firar med glädje Herrens uppståndelse och hans seger över döden. Vi riktar blicken mot det nya livet i himlen, dit Kristus gått för att bereda plats för oss. De kristna längtar efter den kommande staden. Genom Kristi uppståndelse har de redan gjorts till en ny skapelse. När Kristus återvänder kommer de att bli lika hans förhärligade kropp.”

Egentligen är ju detta citat ett sätt att fånga hela det kristna livet. Vi har redan gjorts till nya skapelser. Det är trons och dopets löfte. Och vi väntar på och hoppas på den dag då också vi blir lika Jesus, med förhärligade kroppar och förnyade tankar.

I denna tid är det också vår uppgift (och vår glädje) att söka det livet. Liksom en planta söker ljus och vatten. Jag brukar ibland öva mig att tänka och leva på det sättet. Öva mig att leva i denna värld som om det Jesus lär oss och uppmanar oss till faktiskt fungerar. Som om det han lär oss kan vara en väg till glädje. Och jag kan vittna om att det fungerar, för egen del. Pastorn menar de facto att det gör en skillnad att försöka följa Jesus. Det är verkligen som om man får mera glädje, då man ser honom tydligare.

Men det hela måste börja med den här idén jag var inne på tidigare, att vi tror på en sådan Gud som vill ge oss något bättre än det som finns i det ytliga och glamourösa här i världen. Vi får tro på en Gud som erbjuder oss en glädje som inte består i att roffa åt sig eller trycka ner andra. En glädje som kommer av att se det goda växa bland oss, istället för i att jag ska få det jag begär.

Man kan alltså öva sig. Fatta ett beslut att göra något i linje med Jesu undervisning, bara för att se vad som följer. Att hjälpa någon som är trött, utan att roffa åt sig äran för den hjälptes framgångar. Utan att ens ge sig själv till känna. Man kan ha en liten hemlighet med Gud – vi var med på ett hörn och den andra vann! Det är som modern som vill att ens barn ska lyckas. Eller så kanske man kan öva sig genom att verkligen sörja över det onda man ser i världen eller som man själv råkat ut för. Också Jesus grät i mötet med det onda. Det är en sorg som kommer av att man känner det goda. Eller så kanske man kan öva sig genom att lära sig om Jesus, vad han undervisade och stod för. Så kan man märka att det finns ett djup här som går utöver de enkla tio-stegs-filosofierna som så många böcker är fulla av.

Det är något sådant som Guds rike är i denna tid. Enkla saker. Sådant vi kan göra, som pekar på det vi väntar på. Vi talar om nu-men-ännu-inte-riket. Vi har del i det, redan här och nu, genom tron. Vi får erfara dess liv då vi följer Jesus. Och då vi följer honom märker vi också att det finns potential för så mycket mera. Mera glädje. Mera godhet. Mera nåd och kärlek.

Påskens budskap är att syndens och dödens makt är bruten. Jesus segrar för vår skull och bjuder in oss att leva ett sådant segrande liv. Men i Guds rike är vi ändå i denna tid och värld. Vi står på en fast grund, men vi ser att det finns mycket kvar som behöver vara annorlunda innan det fullbordas. Både i oss och i världen. Därför lyder inbjudan: ”Kom med”. Kom med och sök det goda, kom med och pröva ett annorlunda sätt att leva, kom med och följ mästaren Jesus. Gå den väg, lev det liv, som  ger en glädje som ingen kan ta ifrån dig. Amen.