Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan
Det finns ett genomgående motiv i alla tre läsningar idag. Det är vattnet. Vattnet är en källa till liv. Läsningen ur Jesaja börjar med en önskan, en bön, om att det ska flöda från himlarna. Vi är vana att tänka att det handlar om regn. Det för med sig liv.

Paulus talar om dopet, vilket ju tydligt anknyter till vattnet. Också genom dopet får lärjungarna Paulus möter ett nytt liv. Den Helige Ande kommer över dem.

Och Johannes, han kommer ju att döpa i vatten. Ett renande dop, med en mycket stark symbolisk laddning. Johannes skulle komma att verka på den östra sidan av Jordanfloden, i samma trakter som Elia innan honom verkade. Men också vid den strand av jordanfloden som folket skulle ha kommit till då de återvände från fångenskapen i Babylon.

Vi har alltså många bilder som lever parallellt i dessa texter, många symboliska skeenden som pekar på något större. Själva evangelietexten innehåller också en väldigt viktig symbolisk handling, nämligen namngivningen. Johannes betyder Gud är nådig. Och den som bekräftar namnet är Sakarias, hans far, som blivit stum genom Herrens hand, på grund av sin otro. Namnet är ett vittnesbörd både för folket och för honom själv.

Men det finns ytterligare ett lager av symbolik i namnet. Folket förväntade sig ett namn ur släkten. Det var ju så att Sakarias tjänade i templet och förmodligen hans far innan det och hans far innan det. Det ligger alltså nära till att Johannes också skulle tjäna i templet och bära ett namn av någon som gjort det innan honom. Men det blir inte så. Och jag tänker mig att det ändå måste ha funnits en viss friktion kring beslutet att välja ett helt annat namn än vad traditionen krävde, fastän Gud själv hade låtit upenbara det för honom. För det är inte lätt att bryta med traditioner, särskilt inte om man själv är den som har till sitt arbete att upprätthålla dem.

Men Johannes fick sitt eget namn. För han skulle gå sin egen väg. Och den väg han gick förberedde Kristi ankomst. Den väg han gick fick människorna att rikta sina förväntningar till Gud. Det är som då man väntar på regnet, i detta fall ett regn från himlarna. Eller som då man kommer hem igen efter en lång tid och börjar bli mer och mer säker på de trakter man befinner sig i.  Johannes banar väg. Han riktar människors uppmärksamhet tillbaka till vad Gud håller på att göra. Han gör det möjligt för ett nytt slags liv att komma i världen. Folket gjorde rätt i att förundra sig och fråga: “Vad skall det inte bli av detta barn?”

Johannes dop, förmodligen då utfört från den östra sidan av Jordanfloden, vittnar också om vilken slags omvändelse dopet handlar om. Bilden av att komma tillbaka från exilen, till det land som Gud lovat åt ens fäder, talar starkt om att Johannes förstår sig själv göra Guds arbete med att leda folket tillbaka på den väg som Gud tänkt. Här ekar inte bara återkomsten från Babylon, utan också Israels folks tidigare överfarter: räddningen genom vattnet vid Röda havet, då de lämnade Egypten och då folket gick över Jordan i Josuas bok. Allting pekar på att något nu är i görningen, Guds löften ska gå i uppfyllelse.

Och det är i detta skede som vi kan börja ta detta rika bildspråk och vända det mot vår egen vandring. Efter Johannes namngivning vittnar Sakarias om att Gud ska ge oss ljus i mörkret och föra in våra fötter på fredens väg. Och Johannes vittnar om den som ger oss det ljuset och vandrar med oss på den vägen. Tänk på alla dessa antydningar som finns i dagens läsningar: Bilden av att komma hem från exilen, kanske från fångenskap eller kanske som den förlorade sonen. Behöver du idag komma hem? Bilden av att bli tvättad ren i vattnet – behöver du den renheten i ditt liv? Bilden av att gå den väg just du ska gå, utan att bli bunden av vad som varit – behöver du den friheten? Eller bilden av att kunna förtrösta på Gud oberoende av omständighet, för att hans löften går att lita på – behöver du den tryggheten?

I vår kyrka har vi bevarat dopet i den treenige Gudens namn, som ett sätt att förmedla alla dessa bilder genom ett sakrament, en helig handling, som vi gör på Jesu befallning. Luther lär oss att vi varje dag ska iklä oss det dopet. Vi ska påminna oss om allt vad det innebär. För det betyder för oss ljus i mörker, frihet att göra vad som är Guds vilja och förtröstan på Guds löften. Det är sådant som det livigvande vattnet är. Det är inte bara “att vi en gång blev döpta” utan det är en verksam kraft för den som vill tro det. För den som vill tänka kring vad det innebär. Det handlar om att gå ner i vattnet på ett sätt och komma upp på ett annat. Och vi kan vara helt säkra att Gud alltid ser till oss i nåd. Genom dopets verkan är vi rena i Guds ögon. Men, dopet kan också vara en inspiration för oss i vår vardag. Att lämna det gamla bakom oss och stiga in i det nya. Och alla dessa bilder som jag lyft fram idag talar om hur det kan se ut.

Då blir det just om Jesus säger i dop- och missionsbefallningen. Först döper vi i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och sedan lär vi oss att hålla alla de bud han gett oss. För han vandrar med oss. Han styr våra fötter på fredens väg. Han ger oss av sin Andes kraft och ger oss nytt liv. Ett liv som inte är bundet av mörkret, inte av det förflutna, inte av vår orenhet – för allt det ger han oss genom tron och genom dopet. Utmaningen för oss är, lika som för Sakarias, att våga tro det på ett sådant sätt att vi också kan leva. Och det kan finnas fallgropar eller hinder också på den vägen i tron, men jag sparar dem till en annan predikan. Det viktiga idag är det som Johannes vittnar om, att något nytt är på väg. Ett liv från ovan som inte kan hindras. Rättfärdighet strömmar från himlen och slår ut i blom på jorden. Frälsningen är här.

Första läsningen
Jesaja 49:8-10

Gud säger:
Jag hör dina böner när det blir en tid av nåd.
Jag hjälper dig när det är tid att rädda dig.
Jag skyddar dig.
Med dig gör jag ett förbund
med mitt folk.
Landet skall få tillbaka sitt värde.
Den jord som låg öde skall odlas igen.
Jag säger till dem som var fångar: “Gå ut!”
Till dem som sitter i mörkret säger jag: “Kom fram!”
Det skall finnas betesmark längs vägarna.
Kala höjder skall bli betesmark.
Ingen skall vara hungrig eller törstig.
Varken ökenvind eller sol skall bränna dem.
Gud är god mot sitt folk
och leder det.
Han för det till rinnande källvatten.

Andra läsningen
Upp. 3:20-22

Kristus säger: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

Evangelium
Lukas 19:28-40

Jesus berättade liknelser för sina lärjungar. Efter att ha berättat dem, gick han framför dem upp mot Jerusalem. Han närmade sig byn Betfage, som låg vid berget som kallades Olivberget. Där skickade han iväg två av sina lärjungar. Jesus sade: “Gå in i byn som ligger framför er. När ni kommer in i byn skall ni finna en ung åsna som står bunden där. Den har ännu ingen suttit på. Ta den och hämta hit den. Om någon frågar er varför ni behöver åsnan, skall ni svara: Jesus behöver den.” Lärjungarna gav sig iväg och fann det som Jesus hade sagt. När de skulle ta åsnan sade han som ägde den: “Varför tar ni åsnan?” De svarade: “Jesus behöver den.” De ledde den till Jesus. De lade sina mantlar på den. Sedan hjälpte de Jesus upp på åsnan. När Jesus kom ridande, bredde människorna ut sina mantlar på vägen.
Jesus närmade sig staden Jerusalem och var på väg ner från Olivberget. Då började alla lärjungar i sin glädje och med hög röst prisa Gud för alla underverk de fått se: “Välsignad är han som kommer, kungen, på Guds befallning. Må det vara fred i himlen och ära i höjden.” Några fariséer stod i folkmassan. De sade till Jesus: Jesus, säg till dina lärjungar att sluta.” Jesus svarade: “Jag säger till er att om de är tysta, så kommer stenarna att ropa.”

Predikan
Det är advent! Vi väntar, vi förbereder oss, vi har siktet inställt. Snart är den stora dagen här! Snart kommer vår älskade broder, lärare, herre och vän till oss. Snart är Jesus här!

I bästa fall kanske det pirrar i hela kroppen. Vi håller liksom på och stämmer upp inför den stora konserten. Vi tänder ljus. Vi plockar fram lite mera jul för varje dag som går. Vi börjar fundera på granar, på träffar med släkt och vänner. På skinka och lådor. Men inte riktigt ännu ändå! Pastorn kommer sig för att bli lite ivrig, det är ju bara den första advent ännu. Men det betyder, verkligheten oaktat, att vi nu förbereder oss. Vi väntar.

Min mor, Gud välsigne henne, hade under hela den tiden vi bodde i Hopsala ett godisbord som dukades till julen. Det var en tradition övriga familjen kunde godkänna och uppmuntra. När vi var små hette det att vi inte fick äta av karamellerna innan julafton och då också under den gode moderns övervakande öga. Men vår iver, under dagar och veckor, blev allt större. Då mina bröder och jag blev äldre och lärde oss kontrollera våra vilda lustar efter karameller, då började bordet dukas allt tidigare i advent. Så minns jag det i alla fall. Det var som om väntan kunde göras längre. Som om vi var mogna för en längre förberedelse inför festen. När vi började närma oss vuxen ålder hände något ännu vildare – mamma slutade övervaka mängden karameller vi åt! Nu var det fritt fram att äta enligt eget förstånd och det enda man riskerade var någon enstaka kommentar om huruvida det var sju eller sjuttiosju karameller man ätit. Nåden kändes stor.

Kanske är det likadant med advent. Vi väntar. Vi lär oss och fördjupas mer och mer. Vi lär oss ta in mera och mera av adventsfastans och julens budskap.

Advent är en fasta. En förberedelsetid och en tid för bot. Nu är läge att stilla sig och lägga åt sidan sådant som distraherar en från det viktiga i livet. Nu är tid att förbereda sig för Jesu ankomst. Kanske kan godisbordet börja dukas? Kanske kan vi förbereda oss för julfirandet genom att under kommande fyra veckor sätta åt sidan våra telefoner eller andra distraktioner, så att vi kan fira julen tillsammans med familjen, närvarande. Kanske kan vi, om vi inte kommer att kunna fira en jul med familjen i år, använda advent för att förbereda oss så att vi kan fira en god jul ändå? Det är fastans och botens väg. Att fasta – att sätta något åt sidan. Bot – att agera för att rena ens samvete, det vill säga att ställa saker i ordning.

Vi behöver båda. Vi behöver söka oss tillbaka till trons och livets kärna. Och vi behöver söka oss tillbaka till att leva med rena samveten. Vi behöver agera så att vi är förberedda på att möta Kristus och varandra. Det är fastetidernas syfte, att påminna oss om vikten att se över ens eget liv med regelbundna mellanrum.

Vi får växa här. Liksom vår familjs karamellbord som dukades allt tidigare och övervakades allt mindre, så har vi plats att växa också i tron. För någon kanske en månads fasta känns oöverkomlig. Men ta då en vecka. Eller en dag. Väx in i det. Mycket händer om man lär sig lite mera vid varje fastetid.

Då kommer vi att märka att vår jul kan bli så mycket mera fylld med glädje. En väl förberedd jul, en jul som man väntat på med iver, talar djupare in i vår varelse än en jul som bara firas slentrianmässigt. Eller i år ännu värre, i bitterhet över coronarestriktioner. Vi behöver bearbeta saker, ställa i ordning saker, jobba med saker, för att kunna glädjas sen då festdagen är här.

Det måste sägas något om vem vi väntar på innan detta blir en predikan. Kristus kommer. Det är honom vi väntar på. Det är honom som jordens folk och himlarnas änglar har väntat på. Det är honom som själva skapelsen väntar på, som i födslovåndor, säger Paulus. Varje gudstjänst ropar allt skapat ut efter förbarmande, om att få bli tagna upp i Guds vård. Varje gudstjänst möts vi av änglarnas sång i julnatten. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människorna som han älskar!

Allt skapat längtar efter Gud. Allt skapt är älskat av Gud. Så älskat att han gav den sin ende son. Det är den Sonen: Jesus, Kristus som vi idag hör läsas om. Han är världsalltets alfa och omega, början och slut, men han är också vår broder. Han lever med oss, han förstår oss, han möter oss. Han kommer för att frälsa världen. Därför strör folket ut mantlar på hans väg. Därför skulle till och med stenarna ropa. Frälsningens dag är nära. Gud möter den mänskliga erfarenheten. Han tar del i det mänskliga livet. Och i människan Jesus får vi se hela den gudomliga kärleken. En sådan kärlek som inte låter sig bindas av mänskliga förväntningar. Han kommer på en åsna, inte en kunglig häst. Han kommer för att lida med oss, inte för ta avstånd från allt lidande. Han kommer för att ge oss frid, inte för att befria oss från verkligheten.

Den Gud som kommer till oss är väntad av hela skapelsen, men samtidigt inte sådan som vi väntade oss honom. Han är något annat. Något mera gott, mera kärleksfullt, mera meningsfullt än det vi kunde föreställa oss. Nu är inte stunden då vi får fly vår mänsklighet. Nu är stunden då vår mänsklighet blir frälst, räddad, befriad från syndens band. För Gud kommer till oss, Gud blir som vi.

Han kommer. Han kommer. Till den som är ute på vägarna, till den som är på kala marker, till den som är i mörkret. Han står vid dörren och bultar. Låt oss förbereda oss. Låt oss ställa i ordning. Så att vi om några veckor kan öppna dörren och fira hans födelsedag i himmelsk glädje. Fram till det, låt oss gripas av helig iver i advent.

Och idag ska vi resa oss för att bekänna den tro vi hoppas på!

Första läsningen
Jes. 60:18–21
Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.
Solen skall inte mer vara ditt ljus
om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.
Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.
Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa
min härlighet.

Andra läsningen
Upp. 21:1–4
Jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Evangelium
Matt. 5:1–12 (samma text som i första årgången)
När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan
Dagens evangelium är inledningen till den så kallade bergspredikan, vilken visa män och kvinnor är överens om att är en av de viktigaste texterna i historien. Jämförbar med de tio budorden och de många andra kända sammanställningar. I sin bergspredikan (vars namn alltså kommer av att han gick upp på ett berg för att hålla den) svarar Jesus på två frågor som rör oss allihopa: 1) Först frågan om det goda livet. Vem har det och hur kan jag få det? 2) Sedan frågan om vem som är god. Vem är verkligen god? Och kan man bli god? Bergspredikans undervisning kring dessa frågor har format mänsklighetens historia på ett avgörande sätt: skulle vi försöka ta bort alla spår som Jesu undervisning om det goda har lämnat efter sig i historien, skulle inte mycket av modern västerländsk historia finnas kvar.

Vad är det då som Jesus lär? Och utöver att hänga dessa slagord på väggarna i våra hem och kyrkor, vad kan vi göra för att kunna leva i enlighet med denna stora vishet som vi får del i?

Jag vill börja med att konstatera att dessa texter nog också har orsakat en del problem i hur de har predikats och tolkats. Jag har själv i min ungdom vänt kyrkan ryggen på grund av utläggningar och idéer som har kommit härifrån. Till exempel hade jag inget intresse att försöka vara svag, hungrig och fattig i anden. Jag tänkte att om jag vill vara stark har jag ingen plats i församlingen. Förvisso fanns det ett stort högmod i mitt beslut att förkasta hela kyrkan då, men samtidigt kunde jag inget annat. Jag gavs, av människor som tolkade skrifterna åt mig, en bild av ödmjukhet och mänsklighet som var omöjlig för mig att leva upp till. Jag skulle aldrig komma att bli en sådan som jag trodde att en kristen måste vara.

Det hjälper väldigt mycket att tänka på bergspredikan i sitt sammanhang. Då Jesus börjar beskriva de saliga i dagens evangelium är det inte så att han listar upp saker vi måste uppnå för att kunna bli saliga. Han har tagit emot människor och det är en stor skara fattiga, sjuka och allmänt nyfikna runtomkring honom. Då han har mött dem, rört vid dem och helat dem sätter han sig ner en bit upp på berget och började förklara för dem vad som händer.

Saliga är de som är fattiga i anden… och man kan liksom ana hur han tänker på någon han just talat med. Som kommit till honom med nöd över att de inte förstår sig på det här med Gud och det andliga och allt som har med det att göra. Saliga de fattiga i anden, för just idag har ni mött all salighets källa. Just idag har ni talat med Gud själv och det var ganska vardagligt och enkelt. Det är som att Jesus understryker att salighet inte bjuds ut åt dem som presterar vissa saker, utan att de som är nära honom vid stunden då han undervisar är saliga för att de har mött Gud den dagen.

För de människorna som har samlats runt Jesus är till största del sådana som aldrig skulle ställa upp för att hålla en predikan eller be en bön offentligt. De är sådana som inte kan sin Bibel och som “bara är vanliga donare”. Sådana som inte uppfyller bilden av den typiska jante-kristna som vi ibland hör om. Och som vi alla vet är dessa den stora majoriteten av människor. De finns i hundra- och tusental i våra städer och byar. Men det är just dem som Jesus har mött samma dag som han håller sin bergspredikan. Det är just de som får ta emot en av världshistoriens viktigaste undervisningar. För att det är vanliga människor som behöver den. Vi behöver den alla, oberoende av om vi passar in i den förväntade bilden av någon som är god och from.

Därför målar Jesus här upp en bild där det inte handlar om att vi ska uppnå någon slags andlig fattigdom eller svaghet – det är inte det som är poängen. Det är inte eftersträvansvärt att bli en som sörjer, inte heller att bli förföljd. Poängen är att också de som har det svårt ställt i världen har tillgång till Guds nåd och till det som Gud gör i världen genom Jesus Kristus. Vi har alla tillgång till Guds helighet och kärlek. Också den som inte kan sin Bibel, också den som inte förstår sig på allt det här med kyrka och religion. Här finns inget inträdeskrav, ingen miniminivå som man behöver förstå, Guds kärlek erbjuds var och en!

Vår frestelse som människor är ju att försöka få saker väldigt enkla och tydliga. Sätta in saker i våra fina små lådor och sen hålla dem där. Det är lite samma sak som hänt med dessa texter: bara man gör sig liten, bara man “är ödmjuk”, bara man, bara man – då räknas man nog inför Gud. Men den kristna tron har inga “bara man” – den kristna tron är att medan vi ännu var syndare dog Kristus i vårt ställe. Det finns hopp och ljus i allt mörker. Det finns en väg vidare var man än har hamnat i livet. Och det krävs inga kvalifikationer för att börja gå den vägen. Det finns inget inträdesprov för trons väg tillsammans med Jesus.

Så tro inte att dagens texter inte gäller er, kära vänner. Dessa löften gäller var och en som tar emot dem. “Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” “Saliga vi allihopa, då Gud möter oss.” “Herren skall vara [vårt] eviga ljus, [vår] Gud skall vara [vår] härlighet.”

Så hur svarar Jesus egentligen på frågorna om det goda? I dagens evangelium är svaret tydligt: Alla har rätt till och tillgång till det goda, för så har Gud bestämt det. Inga krav finns för tillgången. Men hur är det med frågan om att vara god? Det är det som resten av bergspredikan (som kommer efter dagens läsning) behandlar.

Dagens läsning är bara en inledning till en mycket större undervisning. Den har vi inte utrymme för inom ramen för denna predikan, men jag vill ge den lite skissartat att fundera på. Jesus nämligen kallar oss allihopa till att bli hans lärjungar. Att lära oss hur vi som genom Guds löften får bli saliga också får lära oss att leva gott. Han talar om att älska sin fiende, om att be för dem, om att inte stjäla och inte lusta. Det är enkla riktlinjer som öppnar för oss möjligheten att tänka på djupet på våra liv. Det är helt klart från Jesu undervisning att han tänker att vi kan tillämpa det redan idag i vår vardag.

Saligprisningarna lär oss att det inte finns något mänskligt tillstånd som utesluter oss från Guds kärlek. Gud kan möta vem som helst av oss, när som helst. Där som vi lätt utesluter oss själva och varandra så välkomnar Jesus allihopa till Guds rike. Det är också det budskapet som lägger grunden för svaret på frågan om att vara god. Det goda är inte nödvändigtvis det som vi låter oss luras att tro att är gott: lite högre lön, något som vi såg i reklamen, något annat som vi lustar efter. Vissa saker behöver vi ju helt enkelt, men det verkligen goda är aldrig bundet vid sådana saker. I varje stund, oberoende av omständighet är det goda en möjlighet för den som kommer till Jesus med sina frågor. Det får vi alltid minnas och där har vi något att växa i för många predikningar till.

Nu ska vi däremot (istället för att påbörja en predikan till) i tacksamhet över den salighet som erbjuds oss resa oss och bekänna vår kristna tro!

Första läsningen
Jer. 15:19-21
Och nu säger Herren:
Om du vänder tillbaka
skall jag låta dig komma tillbaka
och bli min tjänare.
Om ditt tal är lödigt och utan slagg
skall du få bli min mun.
Människorna skall komma tillbaka till dig,
men du skall inte komma tillbaka till dem.
Mot detta folk gör jag dig
till en ointaglig mur av koppar.
De skall angripa dig,
men de skall inte besegra dig,
ty jag är med dig,
jag skall komma till din hjälp
och rädda dig, säger Herren.
Jag skall rädda dig ur de ondas hand
och befria dig ur våldsmännens grepp.

Andra läsningen
Rom. 5:1-11
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

Evangelium
Matt. 16:1-4
Fariseerna och saddukeerna kom fram till Jesus, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. Han svarade dem: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Sedan lämnade han dem och gick sin väg.

Predikan
Fariseerna och saddukeerna har hittat en gemensam fiende. Dessa grupperingar som annars var så oense verkar ha hittat en gemensam agenda. “Nu ska vi be om ett tecken, så att vi kan snärja honom”. Istället för att ge dem ett tecken kommenterar Jesus på detta beteende. De är onda och trolösa. De vill inte se ett tecken som skulle övertyga dem. De vill se ett tecken som de kan använda för att föra fram sin egen sak. Förvisso var de väl övertygade om sin saks riktighet och var inte ute i ett ont uppsåt. De ville bara att alla andra också skulle inse det kloka som de insett.

Det var ju så klart inte första gången i världshistorien som något liknande hände. Tillåt mig att göra en liten utsvävning kring den första läsningen för att demonstrera saken. I upptakten till dagens läsning ur Jeremia står det: “Men Herren sade till mig: Även om Mose och Samuel trädde fram inför mig, skulle jag  ändå inte vara vänligt sinnad mot detta folk.” Varför? Jo, också det besvaras. “Jag skall göra dem till ett avskräckande exempel för alla riken på jorden, på grund av det  som Manasse, Hiskias son, kung i Juda, har gjort i Jerusalem.” Efter det kommer ändå dagens läsning, som lovar möjlighet till omvändelse. Här utspelar sig något fascinerande, som har att göra med dagens tema – oförmågan att tolka tidens tecken och Guds ageranden i ens egen samtid.

Jag tror att här har gjorts ett medvetet val att åberopa Mose och Samuel, som representanter för 1) befrielsen från slaveriet (det är Mose) och 2) en återgång till slaveriet (det är Samuel). Den första poängen kan te sig väldigt tydlig. Mose var den som ledde folket ut ur Egypten, där de var slavar, genom öknen och fram till det utlovade landet. Den vägen var inte enkel för folket och ofta ville de tillbaka till sitt slaveri. De knotade och konstaterade saker som att “i Egypten hade vi i alla fall regelbundna måltider”. Gud gav folket en frihet som de inte kunde eller ville ta emot. De kunde inte förstå vad Gud hade i förvar för dem, inte ens då Gud talade till dem genom Mose och Aron. De fick de tio budorden som en slags stomme att arbeta utifrån, som om Gud skulle ha sagt att: “Bara ni håller er till dessa så ska ni se att ni får ihop ett riktigt bra gemensamt liv.”

Folket däremot nöjde sig inte med det och till sist kommer vi till början av Första Samuelsboken, närmare bestämt det åttonde kapitlet, där Israels folk begär en kung. Och låt mig läsa ett lite längre citat för er ur det kapitlet:

Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: ”Du  är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att  styra över oss, så som alla folk har.” Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de  sade: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren. Då sade  Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har  förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så  har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De  har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till  deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung  får som kommer att regera över dem.”
Allt vad Herren hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av  honom. Han sade: ”Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era  söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och  de skall springa framför hans vagnar. Han skall sätta dem till befäl över tusen och till  befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att  tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar. Era döttrar skall han ta till att  bereda salvor, laga mat och baka bröd. Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar  skall han ta och ge åt sina tjänare. Han skall ta tionde från era sädesfält och era  vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. Och han skall ta era tjänare och  tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov.  Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare. När ni då ropar  på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall Herren inte svara er.”
Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: ”Nej, en kung måste vi ha  över oss. Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut  framför oss och föra våra krig.” När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde  han det till Herren. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till deras ord och sätt en kung  över dem.” Och Samuel sade till Israels män: ”Gå hem, var och en till sin stad.

Så folket har övergett Guds vägar, de budord och instruktioner de fick under vandringen till landet Israel. Nu är det som att de inte längre ens vill försöka leva väl tillsammans, utan de vill vara som alla andra folk! “Ge oss en kung!” Samuel försöker förklara att kungen kommer att göra vad kungar gjorde på den tiden, binda dem vid sitt eget rike och ta det bästa de har till sig själv. Men, nej, folket vill hellre ha någon som säger åt dem vad de ska göra och hur de ska leva än att själva ta ansvaret för att följa buden och älska varandra. Därför alltså mina två poänger om dagens första läsning: Mose handlar om befrielse från slaveriet, medan Samuel får representera återgången till slaveriet. En återgång till att vara bunden av yttre former och strukturer framom kärleken till Gud och medmänniskan, vilken är de tio budordens centrala lärdom.

Och lika som de skriftlärda i dagens evangelium, som försöker snärja Jesus, så var folket nog säkert övertygade om att deras sak var god och rätt, bäst för alla. Men den som känner kungatidens texter i Gamla testamentet vet att det inte är en behaglig tid att läsa om: här finns krig och elände, strid efter strid. Kungarna gör exakt vad Gud varnade dem för. I och med Jesus gör Gud igen något i Israels folks historia, som folket inte alls var beredda på. Jesu var väldigt annorlunda än den väntade Messias, inte alls som de kungar som de valt åt sig själv, utan istället en kung som regerar i ödmjukhet och mildhet. En rentav skamlig räddare, för den som väntar sig en kung i jordisk ära. Det är därför Jesus säger till de skriftlärda att de inte kan tyda tidens tecken. De förstår inte vad Gud gör bland dem. De ska få ett tecken, likt Jona, profeten som gjorde det oväntade och flydde från Gud. Men detta tecken ska visa sig vara annorlunda på en avgörande punkt. Nu är det inte Gud som dömer, utan folket. Det är folket som säger att Jesu väg är en skamlig väg att gå: han umgås med drinkare och tullindrivare, han bryter mot sabbaten, han dör på ett kors. Inget av detta var hedervärt och eftersträvansvärt i folkets ögon.

Och jag tror att det också är här som vi möter mottagarna till Romarbrevet. Livet i Guds rike såg inte ut som de hade velat. Vi hörde idag läsas ur det femte kapitlet. Hela Romarbrevet är ju en väldigt central text för kyrkan, men jag tror också att den ofta läses allt för enkelt. Dagens text till exempel talar om att vi genom tron har fått frid och rättfärdighet, vilken leder till lidanden. Detta var ju inte vad Gudsriket skulle vara! Läst i sitt sammanhang finns här ändå ett djupt budskap om hur verkligheten är organiserad.

Mottagarna till Romarbrevet verkar ha problem med att förstå hur de ska förhålla sig till sina utmaningar. Hur kommer det sig att vi får lida för evangeliets skull? Vad är det egentligen de lider för? I det att de kommit till tro har de övergett kejsarens och kungarnas väg. Mycket av romarbrevets språk speglar talet om de världsliga makterna som rådde över dem, men som blir sekundära eller rentav omkullkastade i ljuset av uppståndelsen. Romarna var ett rike som livnärde sig på våld och makt, medan Guds rike kom i svaghet och förödmjukelse. Att det uppstår lidanden och motgångar då man följer Jesus är ingen överraskning. Paulus ser det inte som ett misslyckande, utan snarare som ett tecken på att man kommit i konflikt med det falska kungadömet, som inte bestod i nåd utan i politisk makt. Att de kristna ville dyrka en sådan frälsare som blev korsfäst måste ha varit helt oförståeligt för många av dem som hade lagt sina liv i Romarrikets tjänst.  Inte heller de kunde tyda tidens tecken. Knappast trodde väl någon av romarna att Kristi kyrka skulle växa till vad den är idag?

Det är som om Guds ageranden bland människor om och om igen skulle förvåna och förvirra oss till den grad att vi skjuter bort det. Vi vill inte själva hålla oss till Gud, ge oss en kung istället som bestämmer för oss alla. Vi vill inte höra vad du har att säga Jesus, låt oss istället försöka fälla dig. Nu är vi förvirrade Paulus, Jesus verkar vara en bra typ, men vi hamnar att utstå en hel del skam och motgång som hans efterföljare. Visst är vår synd så påtaglig, vår oförmåga att se längre än vårt eget perspektiv. Det gör det svårt att förstå då Gud gör nytt, det gör det svårt att förstå då Gud kallar oss in i hans rike.

Vi kommer inte ur denna predikan innan vi har riktat den kritiska blicken mot oss själva. Då jag läser dessa texter, särskilt i samband med tal om reformationen och förnyelsen, kan jag inte undgå att tänka på mig själv och vilka övertygelser jag håller som kan vara i samma anda som de skriftlärda, eller Israels folk, eller de stackars förvirrade Romarna. Finns det övertygelser som jag håller på ett sådant sätt att jag aldrig skulle kunna bli övertygad om något annat, oberoende av vilka bevis som förs fram. Är det sunt att hålla någon sådan övertygelse?

Världen är full med människor med starka åsikter. Det som vi behöver vara vaksamma på är huruvida vi för egen del har bundit oss själva vid sådana idéer som vi inte kan tillåtas att gå vidare från. De skriftlärda hade en falsk övertygelse. De ansåg att de gjorde världen en tjänst genom att hålla fast vid sina försök att kasta omkull Jesus. De var mästare på att tyda sådana tecken som var inom deras bekvämlighetzon, men då saker började se fel ut i deras ögon så hittade de på det ena efter andra kreativa sättet att försöka få fram sin egen övertygelse. Det verkar som att de inte ens underhållit tanken på att de kan ha haft fel om vem Jesus var.

För Guds frälsningsplan för oss består inte i att han uppfyller alla våra förväntningar. Guds frälsningsplan består i att vi kallas in i gemenskap med honom själv genom Jesus Kristus som burit våra synder. I det livet med Gud handlar det om att lära sig att tyda tidens tecken väl, att inte försöka bli som alla andra folk eller att undvika det som i världens ögon är skamligt. Här handlar det om att hitta tillbaka till det som Skrifterna om och om vittnar om det. Är gott för oss att vara hos Gud, i kärlek till honom och vår nästa.

Första läsningen
1 Kung. 17:1, 8-16
Elia, en man från Tishbe i Gilead, sade till Achav: ”Så sant Herren lever, Israels Gud som jag tjänar, under de närmaste åren skall det varken falla dagg eller regn annat än på min befallning.”
Herrens ord kom till Elia: ”Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat.” Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: ”Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka.” När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: ”Kan du ta med en bit bröd också?” Hon svarade: ”Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.” – ”Var inte rädd”, sade Elia. ”Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.” Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.

Andra läsningen
Fil. 4:10–14
Jag har glatt mig mycket i Herren över att er omtanke om mig äntligen har kunnat skjuta nya skott. Omtanke hade ni ju förut också, men inte tillfälle. Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Men ni skall ha tack för att ni ville bistå mig i mitt svåra läge.

Evangelium
Luk. 10:38–42
Medan de var på väg gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Predikan
Marta och Maria har ju kommit att bli något av ett motsatspar för dem som på ett felaktigt sätt strävar och arbetar och dem som förstår att stilla sig inför Gud. Det är en förståelig läsning av dagens evangelium och säkert är det inte långt från sanningen heller. Men vad är egentligen det nödvändiga som Jesus talar om? Är inte omtanke och strävan att tjäna nödvändigt? Inte kan väl Jesus heller mena att det räcker med att bara lyssna till Guds ord, så kommer resten att ordna sig själv? Det ter sig tydligt för mig att fastän jag stillar mig inför Guds ord så behöver jag ändå äta och dricka, sova och återhämta mig regelbundet.

Nej, här är fråga om två goda ting. Att arbeta och att stilla sig. Båda behövs, men bekymret och oron över saker som egentligen inte är så viktiga – det behövs inte. Valet är mellan det som är bra och det som är bättre. Så tror jag också livet kan te sig för oss många gånger. Det är inte lätt att veta vad vi egentligen behöver för att växa i vår tro eller bli bättre människor. Få av oss kanske ens ställer oss själva frågan om det goda livet på regelbunden basis. Det är fullt upp med familjens angelägenheter, arbetets krav och andra borden och måsten. Vad är det goda för dig? Hur ser det ut att välja det som är bäst av alla dina alternativ? Har du tänkt på var du behöver planera om, det vill säga, omvända dig? Vågar du tro på evangelium, att det finns något bättre, ett gott budskap om hur ditt liv kunde gå vidare?

Jesus säger att Maria har valt det som är bäst och att det inte ska tas ifrån henne. Hur skulle någon kunna ta evangelium ifrån henne? Hur skulle någon kunna ta budskapet om förlåtelsen och hoppet ifrån henne? Hon har valt något som är bättre än något i denna värld.

Vi måste vara försiktiga så att vi inte börjar jämföra tron med vardagens hets och stress. I våra strävanden att förstå tron måste vi akta oss för att måla en bild av livet med Gud som präglas av det drama och den självcentrering som våra liv så ofta börjar kretsa kring. Då vi väljer det som är bättre väljer vi en annorlunda väg. Att ta emot evangelium, frälsning, innebär att ett djupgående förändringsarbete börjar i oss. Våra ögon öppnas för det som är bättre än det som världen erbjuder. De flesta av oss kan inte, och ska inte, helt välja bort det vardagliga, men vi kan stilla oss för att lyssna in var vi behöver tänka annorlunda om våra liv. Att tro är inte bara att föreställa sig att vissa saker är sanna. Att tro är att leva i relation till Gud och hans kyrka genom Kristus.

Det sägs att man i Algeriet jagar apor genom att fylla en pumpa med ris och att aporna sedan fastnar med händerna i dessa då de försöker ta ut riset. Man har alltså lämnat ett sådant hål som handen ryms in genom, men inte ut (om den håller i något). Det är något liknande som händer oss. Vi fastnar med handen i pumpan och går miste om det verkliga livet, för att vi vill ha riset. Apan har inget perspektiv annat än begäret och det blir dess fall. Då den står där med handen i pumpan kommer jägaren och fångar den.

Att leva i den tron handlar på ett avgörande sätt om att stilla sig. Att sätta sig vid Jesu fötter. Om att inte låta mina egna begär, mina inbillningar om vad som måste göras på vissa sätt (eller mina idéer om vad andra tycker) prägla min tro och mitt liv på fel sätt. Att tillåta Gud att vara Gud och bara komma inför honom en stund. Det är det enda sättet att lära sig vad det bästa är. Vi behöver stillheten för att kunna lyfta blicken från det som är inför oss, så att vi kan se om vi fastnat med handen i en pumpa.

Det är ju tydligt att Jesus inte föraktar arbetet som Marta tar sig an i sig själv. Innan dagens evangelium ligger texten om den barmhärtige Samariern. Där upphöjs ju den som gör väl. Den som agerar istället för att gå förbi, den som visar medkänsla istället för att hålla sig till de rådande lagarna och restriktionerna. Timo Saitajoki predikade på den texten vid sin avskedspredikan och lyfte fram att en orsak till varför prästerna och leviterna gick förbi kunde vara den rituella renheten. Det är nästan som om dagens text skulle fortsätta på den berättelsen. Jesus understryker igen att lagens syfte inte är lagen i sig själv, utan den kärlek till nästan som den försöker beskriva. Lagen kan inte fullkomnas utan kärlek. Låt er inte luras av det goda som ni har förelagt er, det finns något bättre. Behöver ni stilla er? Behöver ni planera om era liv? Har ni hört det goda budskapet? Vet ni att det finns mera än en pumpa med ris i livet?

Gud är nådens, kärlekens och helighetens Gud. Han lär oss att inte bekymra oss för något annat än det som han vill erbjuda oss. Vad än världen möter oss med, vad än vi frestas av, vilken risfylld pumpa som än kommer i vår väg, erbjuds oss möjligheten till stillhet inför Gud. Till en nyplanering av vår vardag, ett bättre liv (hur klyschigt det än låter), ett frälst liv. Räddade från allt som inte är det bästa. Räddade från att sätta vårt hopp någon annanstans än hos Gud.

Det är en Gud som erbjuder oss en sådan nåd som vi näst får bekänna!

Första läsningen
Jes. 24:14-16
De höjer glädjerop
och jublar över Herrens majestät,
de ropar högt i väster.
Ära Herren också i öster,
ära i kustländerna
Herrens, Israels Guds, namn!
Från jordens ände hör vi lovsång,
en hyllning till den rättfärdige.

Andra läsningen
2 Kor. 9:6-15
Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet, som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan. Den tjänst som ni fullgör med denna insamling fyller inte bara de heligas behov utan får också tacksägelserna till Gud att överflöda. När ni genom denna tjänst visar er pålitlighet kommer de att prisa Gud för att ni följer er bekännelse till Kristi evangelium och frikostigt delar med er till dem och till alla. De kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. Gud vare tack för hans oerhörda gåva.

Evangelium
Joh. 5:1-15
Vid en av judarnas högtider gick Jesus upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.
Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till honom som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd.” Han svarade: ”Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå.” De frågade: ”Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?” Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen. Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: ”Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre.” Mannen gick då och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

Predikan
Den ursprungliga skapelsen var i dialog med Gud. Inte då bara i en bemärkelse att de kunde prata med Gud som man gör om man umgås i samma trädgård, utan (kanske främst) i bemärkelsen att människan förstod att dela sin tacksamhet och sin nyfikenhet med sin Skapare. Vi lär i skriftskolan ut att synd är allt som skiljer oss från Gud. Det vill säga, allt det som gör oss annorlunda än Gud och allt det som gör att vi inte delar vår livserfarenhet med Gud. Allt som skiljer oss från Honom.

Tacksamheten för livet handlar om en tacksamhet inför livgivaren. Vårt tema idag anknyter starkt till ett liv i dialog med Gud. Våra läsningar talar om tacksamheten som ett svar på det Gud gör i världen. Evangelietexten visar Jesus i dialog med den sjuka mannen. Han frågar honom om han vill bli frisk. Det gör Jesus i flera berättelser. Han rusar inte till att hela eller ingripa, inte innan han talat och hört. Gud går i dialog. Gud lyssnar och förstår. Gud vandrar med.

Det är en sådan dialog som vår tacksamhet också handlar om. Inte bara att vi ska tvinga fram en påklistrad tacksamhet, utan att vi får gå i samtal med Gud. Vi får vara nyfikna och förundrade över det som ligger framför oss. Men vi får också söka tröst och ledning vid motgång. För, som Jesus säger, så finns det något värre än sjukdomen. Det är att vara skild från Gud.

Det är då vi kommer långt från Gud som dagens läsningar börjar kännas som bördor. Måste jag verkligen vara en glad givare? Vi har glömt att våra gåvor är till andras glädje, istället ser vi bara till vår egen förlust. Måste jag vara frikostig? Måste jag vara pålitlig? I dialog med Gud får vi ett större perspektiv på livet. Kanske är lite mindre för mig mycket mera för någon annan. Kanske är några vänliga ord just vad som behöver för att den andras dag ska kännas fylld av kärlek.

Det är också då vi skiljs från Gud som våra bördor känns omöjliga att bära. Judarna i dagens text har låtit lagen bli deras avgud. De är inte längre i dialog med Gud om vad lagen är till för. De är i monolog. De förkunnar för den som blivit helad att han gör fel då han följer Jesu instruktion. De vet bäst. De trycker ner. De hindrar utflödet av nåden. De lever inte längre i en verklig bön. Tänk bara på det, att någon som kanske inte ens orkat bära sin bädd på trettioåtta år blir förbjuden att göra det, för att det är sabbat! Är inte då, i det sammanhanget, att bära sin bädd det bästa av tack till Gud – det bästa sättet att fira sabbaten? “Gud, du gav mig denna gåva, låt mig också använda den!”

Det är just då vi går i monolog som synden rotar sig. Monologen är ett tecken på vår avskildhet från Gud. Vi kanske tycker att vi vet så bra, vi kanske tycker att ingen kan förstå, vi kanske tycker att man ska klara sig själv… Det finns inget vi kan lära, inget att förundras över, inget att vara tacksam för (förutom kanske vår egen präktighet). Ändå uppmanas vi om och om igen till bön, det heter att vi ska be ständigt. Den ursprungliga skapelsen präglades på djupet av dialog, av delande av erfarenheter med Gud och med andra. Att inte dela, att inte be, skiljer oss från varandra och från Gud. Då vi inte lyfter fram våra bekymmer och vår tacksamhet inför Gud blir vi skilda från honom – och i värsta fall bittra och vilsna i detta liv. Sådan är synden – den liksom bygger en mur runt oss som separerar oss från livet med stort L.

Ytterst är ju Jesus tecknet på hur Gud återställer den här dialogen. Här ser vi inte bara en mirakelmakare som går från ett tecken till nästa, utan en fullkomligt mänsklig medvandrare. En som möter oss och söker oss. En som vill höra hur vi har det och vill dela både glädje och sorg med oss. Ytterst är också Jesu död och uppståndelse det som all vår tacksamhet kommer att kretsa kring. Korset och den tomma graven visar på kärlekens seger över separationen – på återställandet av det skapades dialog med sin Skapare. Det är ett tecken som visar att det som skiljer oss från Gud nu blivit överbryggat.

Låt oss därför, i en bönens och tacksamhetens ande, resa oss bekänna vår kristna tro.