Sanning och nåd – Trettonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”

Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”

Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

 

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

 

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

 

Predikan

Någon kanske undrar på de något ampra ordvalet i dagens predikopsalm (158:5-). Jag kunde inte låta bli att föreslå den åt kantorn då jag såg fariséernas attityd i dagens evangelium. Man kan ju såklart inte klandra fariséerna för att inte akta Guds lag. Men man kan ju fundera om de har tagit till sig lagens syfte och mål på ett sunt sätt. Förra söndagen hörde vi om hur de skriftlärda tolkade lagen och använde sin makt för att göra livet tyngre för andra, istället för att ta en tjänares roll.

Den andra versen vi sjöng, vers sex, talade om ondskans makter som bjuder ut läror. Tankarna kanske först går till någon slags organiserade grupper med fastställda läror. Men i denna tid fungerar ju inte saker längre så. Istället kan vi konstatera att var och en formulerar sin egen övertygelse. Tar del i läror av noggrant valda sk influencers. Dvs man lever i sin lilla filterbubbla och tar del i de tankar och idéer som frodas inom dem. Så ser vi också att någon som tidigare inte hade kunnat nå ut med sitt budskap, sin lära, nu kan få stort inflytande över samhället. Det är en ypperlig grogrund för alternativa sanningar av olika slag och i sina farligaste former tar det sig uttryck i extremism som inskränker på andras frihet och trygghet. Bland annat talibanerna, som idag har makten i Afghanistan, lär ha överlevt på grund av att ett väldigt decentraliserat styre numera är möjligt. Den som vill ta del i deras tankar och värderingar kan enkelt göra det på internet  – och då man väl börjat intressera sig för det så ger programmen tillbaka mera rekommendationer på samma tema. Förrän man vet om det har alternativet blivit sanning.

Jag ska lämna psalmen nu, för en stund iaf, men konstaterar som övergång det som vers sju säger, att det är i Kristi, och följaktligen också kyrkans, intresse att vi har kraft och vishet att se skillnad på verklig sanning och det som ger sken av att vara sanning.

Det är något sådant som fariséerna igen hamnar ut för i mötet med Jesus. Fariséerna hävdar sin egen klarsyn och därför, säger Jesus, står deras synd kvar. Mekanismen ter sig enkel. Om du inbillar dig att du kan allt, förstår allt och vet bäst – då har du låtit dig snärjas och synden har bundit dig. Däremot, om du är öppen för att Gud kan verka på sätt som du inte väntar dig, om du är öppen för att lära dig och att omvärdera dina ståndpunkter. Då är du inte bunden vid din osanning, din synd, utan kan bli fri från den. Man kan vara blind utan att det är någons fel. Man kan lida av synd, som man inte valt för sig själv. Man kan hålla övertygelser för att man är så långt indragen i sin bubbla att man inte ens kan underhålla alternativen. Sanningens utmaning är att hålla de olika perspektiven framför sig.

Naamans helande kom ju på samma vis. Han hade föreställt sig något spektakulärt, men Guds helande låg i det enkla. Närheten till fariséerna är påtaglig: skall detta vara hur Guds frälsning ser ut? Vi vägrar tro det! Men vid närmare reflektion och lite hjälp från goda vänner hittar Naaman rätt och blir fri från sin sjukdom.

I texten från Apostlagärningarna tar vi också del i en berättelse om en man som får något annat än han väntar sig. Han tiggde pengar, men fick ett helande. Här kommer jag tillbaka till predikopsalmen för att försöka förstå detta med helandet. Vi har ju en stark tendens att vilja göra saker enkla att förstå, ta ner det till enkla kategorier. Med helandet är det svårt. Genom skrifterna finns inget spår av någon förklaring till vem som blir helad och varför eller på vilket sätt. Det går inte att förklara dessa händelser. Då klingar predikopsalmens “Nu vill förnuftet mästra Gud” som en sund påminnelse om att Gud inte låter sig fångas av oss. Per definition är Gud den som är utöver oss. Han själv och hans gärningar låter sig inte förklaras.

Som kristna kommer vi ju tillbaka till Jesus med dessa frågor. Både den personliga frågan om det vi hade önskat från Gud, men inte fick. Och med den allmänna frågan om varför ondskan så påtagligt får makt i vår värld. Då brukar jag själv tänka att den kristna tron inte främst är ett utstuderat lärosystem, även om vi har ett sådant också, utan en berättelse om mänskligheten och hur Gud agerat i historien. Vi tror inte i första hand på våra tydligt postulerade teser, utan på den Gud som Bibeln uppenbarar för oss. Och vilken är formen för den uppenbarelsen? Jo, där är historia, dikt, liknelser, bilder – det är ett helt bibliotek av material. Men dessa berättelser talar samstämmigt om en Gud som bryr sig om sin skapelse. Som lyssnar till de förtryckta och de fattiga, som sörjer över och möter de sjuka, som inte vill se någon gå förlorad.

Det är i berättelsen som vi kommer närmast något slags svar på de svåra frågorna vi bär på, inte i någon noggrant övervägd förklaring. Och vad är berättelsens kärna? Jo, Gud själv som blir människa. I Jesus Kristus ser vi ett klimax på den berättelse som vi själva är del i. Genom Gamla testamentet ser vi hur Gud räddar och förbarmar sig över sitt folk. I Jesus ser vi hur det förbarmandet sträcks ut mot världen. Och idag, genom den Helige Ande, är kyrkan världsvid, allmännelig, en gemenskap av förlåtna syndare. Och i världens brustenhet har kyrkan inte fått många enkla svar att förvalta. Däremot har vi fått en berättelse om en Gud som så älskar sin skapelse att han blir del av den. En Gud som gjorde sig känd som helare och frälsare. Men främst, en Gud som ville bli människa, så att människan skulle förstå att han inte är långt borta från oss ens i vårt lidande.

Så är korset vår tröst och uppståndelsen vårt hopp. För Jesus, människan, lider alla sjukdomar och bär alla sorger. Och Jesus, människan, uppstår, kroppsligen, till ett nytt himmelskt liv, så att vi skulle kunna ha hopp om detsamma. Hopp om ett liv där döden, sjukdomen och sorgen är besegrad.

Så säger han att han är världens ljus, för att direkt efter det öppna ögonen på en som levt i mörker. Och så får vi alla se – att det finns hopp, att det finns förlåtelse, att det finns helande, i många olika bemärkelser. Och Jesus förblir hos oss genom allt i livet. Det är det som är orsaken till att vi prisar honom och gläds i honom, så som vi också kommer att sjunga i kollektpsalmen. (71)

Om att inte döma – Femte söndagen efter Pingst – Kronoby och Nedervetil kyrkor

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan
En viktig moralisk princip i den kristna tron är att inte döma. Det hänger samman med att vi tror att den yttersta domen är i Guds händer och att det är det enda sättet som verklig rättvisa kan uppstå. Som begränsade varelser har vi människor inte möjligheten att kunna veta allt för att fälla en rättvis dom.

Det handlar om att låta Gud vara Gud och människa vara människa. Genom tron lär vi oss att världen inte är rättvis. Vissa föds till svåra omständigheter, vissa till lidande, andra till rikedom, de flesta till ganska vanliga liv. Men fastän världen inte är rättvis, så är vår lott inte ond. Vi bekänner en Gud som ger sig till känna åt oss, som vår broder och som vår vän. I Jesus ser vi att Gud inte skyr våra omständigheter, utan istället väljer att dela dem. Det är en sådan klippa tron byggs på. Oberoende av vad som händer omkring oss kan vi stå trygga i den kärlek som Kristus visat oss.

Det är något sådant som dagens evangelium talar om. Här beskrivs två olyckliga skeenden. Det första, det något kryptiskt skrivna: ” om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur” och det andra om ett torn som rasat och orsakat någons död. Tornet känner inte annan historieskrivning till, men det kan antas vara ett torn i Jerusalems stadsmur. Galileerna som nämns har högst antagligen varit en grupp som av någon orsak retat Pilatus – möjligen genom sin politiska agenda – så att han lät avrätta dem i samband med att de förrättade offer under någon högtid.

Den kristna tron håller sig inte till en sådan lära att dessa som dött på detta vis skulle få skylla sig själv. Ända sedan Noas dagar har Gud lovat att aldrig mera utplåna mänskligheten (1 Mos 8:21). Så varken krig eller olyckor eller globala pandemier är något som Gud orsakar. Däremot är han nära oss då sådant händer. Aldrig långt borta. Det är det budskap vi har i Kristus.

Det är också på det sättet som vi erbjuds kraft att utstå motgångarna. Kraft att inte låta vår vrede eller vårt förakt leda oss in på dömandets väg. Istället erbjuds vi kraft till omvändelse, till att låta vreden stilla sig och kärleken till medmänniskan väckas. Vi behöver inte döma, domen är Guds.

Det betyder ju inte att vi inte får vidtala det som är fel eller tillrättavisa. Sådant behöver vi alla ibland utsättas för. Det är ändå en stor skillnad mellan att bli tillrättavisad i kärlek och att bli dömd i förakt eller bitterhet. Ofta förkläs våra dömande ord med idéer om att vi “bara säger som det är” eller att “någon behöver säga det”. Men direkt vi behöver ta till sådana uttryck så anar vi redan att det vi ämnar göra saknar kärlek.

Det går alltid att ta upp en annans handlingar på sätt som inte trycker ner den eller förminskar den. I andra årgångens texter för denna söndag hittar vi kvinnan som ertappats i äktenskapsbrott. De skriftlärda försöker få Jesus att fälla en dom över henne, men istället säger han till de skriftlärda att den som är utan synd ska kasta den första stenen. Jesus väljer en väg framåt ur den beklämmande situation han hamnat i där han visar sin kärlek till kvinnan. Men han tillrättavisar henne också: “Gå nu, och synda inte mera.”

Det är en sådan kärleks vishet som vi uppmuntras bygga våra liv på. Inte på det tvära och hårda, utan på en tro som enar oss alla. Enhet innebär ju inte att vi är enighet, utan det betyder att vi hör samman i kärlek trots våra olikheter. Vi strävar efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen, skriver Paulus.

Det kristna livets mål är att bli en sådan människa som kan ha rätt utan att bli svår att leva med. Vi känner allt för många fall där någon haft rätt, men sättet som ärendet förts fram egentligen bara har gjort det svårare att komma vidare i rätt riktning. Kristus visar oss en väg som inte spelar ut sanning mot ödmjukhet eller kärlek – utan som istället förenar dessa.

Därför, som Jesu lärjungar, gör vi gott i att regelbundet tänka på det sinnelag som finns hos honom. Vad såg Jesus i äktenskapsbryterskan som de skriftlärda inte såg? Kan det vara så enkelt att han sökte en kärleksfull väg framåt?

Jesus säger i dagens evangelium att den som inte omvänder sig kommer att mista livet, liksom de som utsattes för mord och olycka. Läst snabbt känns det kanske som ett hot om att Gud ska slå ner oss. Men jag tror inte det är tanken här. Tanken här är att säga att vi kan förlora livet redan medan vi lever det, om vi inte omvänder oss.

Om vi inte lär känna Gud och hans vilja riskerar vi istället bygga våra liv på ett sätt som leder till rädsla och förakt. Och då är steget nära till hatet och till dömandet. Då är det också nära till hands att tänka att den som råkar ut för en olycka får skylla sig själv.

Den väg som Jesus erbjuder, omvändelsens väg, leder istället till trygghet, tålamod, kärlek och frid. Här finns inte behovet att trycka ner andra eller hävda sin rätt. Istället finns här en stabil grund att stå på då världen rasar omkring oss. Här finns en livsattityd som gör det möjligt att välsigna till och med sin fiende. Här finns en barmhärtighet som växer ur vår egen frid, den som vi tagit emot från Gud. Och det är då som vi också kan låta bli att döma. Våra domar kommer så ofta från en plats av att behöva kontrollera och manipulera vår omgivning. “Om jag sätter honom på stället så får jag slut på det här.” Men domen är Guds, för ett sådant maktmedel är för svårt att använda rätt för begränsade varelser som vi.

Vi kan alltså, som kristna, hitta sätt att tänka kring våra liv som befriar oss från behovet att döma. Då Jesus mötte svåra situationer sökte han inte det lätta, utan det rätta. Och han visar för oss, ytterst på korset, att kärlekens väg är den rätta vägen. En väg som handlar om att vi ibland måste dö tillsammans med honom, för att kunna få del i hans liv. En väg som inte präglas av rädsla eller förakt, utan av Guds kärlek så som den är demonstrerad i Jesu död och uppståndelse. En väg där vi, fria från rädslan, inte behöver ta domen i våra egna händer, utan kan låta den vara i Guds händer istället: där den hör hemma.

Det nya livets väg – Midsommardagen – Sommarhemmet i Kronoby

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan
Det finns ett genomgående motiv i alla tre läsningar idag. Det är vattnet. Vattnet är en källa till liv. Läsningen ur Jesaja börjar med en önskan, en bön, om att det ska flöda från himlarna. Vi är vana att tänka att det handlar om regn. Det för med sig liv.

Paulus talar om dopet, vilket ju tydligt anknyter till vattnet. Också genom dopet får lärjungarna Paulus möter ett nytt liv. Den Helige Ande kommer över dem.

Och Johannes, han kommer ju att döpa i vatten. Ett renande dop, med en mycket stark symbolisk laddning. Johannes skulle komma att verka på den östra sidan av Jordanfloden, i samma trakter som Elia innan honom verkade. Men också vid den strand av jordanfloden som folket skulle ha kommit till då de återvände från fångenskapen i Babylon.

Vi har alltså många bilder som lever parallellt i dessa texter, många symboliska skeenden som pekar på något större. Själva evangelietexten innehåller också en väldigt viktig symbolisk handling, nämligen namngivningen. Johannes betyder Gud är nådig. Och den som bekräftar namnet är Sakarias, hans far, som blivit stum genom Herrens hand, på grund av sin otro. Namnet är ett vittnesbörd både för folket och för honom själv.

Men det finns ytterligare ett lager av symbolik i namnet. Folket förväntade sig ett namn ur släkten. Det var ju så att Sakarias tjänade i templet och förmodligen hans far innan det och hans far innan det. Det ligger alltså nära till att Johannes också skulle tjäna i templet och bära ett namn av någon som gjort det innan honom. Men det blir inte så. Och jag tänker mig att det ändå måste ha funnits en viss friktion kring beslutet att välja ett helt annat namn än vad traditionen krävde, fastän Gud själv hade låtit upenbara det för honom. För det är inte lätt att bryta med traditioner, särskilt inte om man själv är den som har till sitt arbete att upprätthålla dem.

Men Johannes fick sitt eget namn. För han skulle gå sin egen väg. Och den väg han gick förberedde Kristi ankomst. Den väg han gick fick människorna att rikta sina förväntningar till Gud. Det är som då man väntar på regnet, i detta fall ett regn från himlarna. Eller som då man kommer hem igen efter en lång tid och börjar bli mer och mer säker på de trakter man befinner sig i.  Johannes banar väg. Han riktar människors uppmärksamhet tillbaka till vad Gud håller på att göra. Han gör det möjligt för ett nytt slags liv att komma i världen. Folket gjorde rätt i att förundra sig och fråga: “Vad skall det inte bli av detta barn?”

Johannes dop, förmodligen då utfört från den östra sidan av Jordanfloden, vittnar också om vilken slags omvändelse dopet handlar om. Bilden av att komma tillbaka från exilen, till det land som Gud lovat åt ens fäder, talar starkt om att Johannes förstår sig själv göra Guds arbete med att leda folket tillbaka på den väg som Gud tänkt. Här ekar inte bara återkomsten från Babylon, utan också Israels folks tidigare överfarter: räddningen genom vattnet vid Röda havet, då de lämnade Egypten och då folket gick över Jordan i Josuas bok. Allting pekar på att något nu är i görningen, Guds löften ska gå i uppfyllelse.

Och det är i detta skede som vi kan börja ta detta rika bildspråk och vända det mot vår egen vandring. Efter Johannes namngivning vittnar Sakarias om att Gud ska ge oss ljus i mörkret och föra in våra fötter på fredens väg. Och Johannes vittnar om den som ger oss det ljuset och vandrar med oss på den vägen. Tänk på alla dessa antydningar som finns i dagens läsningar: Bilden av att komma hem från exilen, kanske från fångenskap eller kanske som den förlorade sonen. Behöver du idag komma hem? Bilden av att bli tvättad ren i vattnet – behöver du den renheten i ditt liv? Bilden av att gå den väg just du ska gå, utan att bli bunden av vad som varit – behöver du den friheten? Eller bilden av att kunna förtrösta på Gud oberoende av omständighet, för att hans löften går att lita på – behöver du den tryggheten?

I vår kyrka har vi bevarat dopet i den treenige Gudens namn, som ett sätt att förmedla alla dessa bilder genom ett sakrament, en helig handling, som vi gör på Jesu befallning. Luther lär oss att vi varje dag ska iklä oss det dopet. Vi ska påminna oss om allt vad det innebär. För det betyder för oss ljus i mörker, frihet att göra vad som är Guds vilja och förtröstan på Guds löften. Det är sådant som det livigvande vattnet är. Det är inte bara “att vi en gång blev döpta” utan det är en verksam kraft för den som vill tro det. För den som vill tänka kring vad det innebär. Det handlar om att gå ner i vattnet på ett sätt och komma upp på ett annat. Och vi kan vara helt säkra att Gud alltid ser till oss i nåd. Genom dopets verkan är vi rena i Guds ögon. Men, dopet kan också vara en inspiration för oss i vår vardag. Att lämna det gamla bakom oss och stiga in i det nya. Och alla dessa bilder som jag lyft fram idag talar om hur det kan se ut.

Då blir det just om Jesus säger i dop- och missionsbefallningen. Först döper vi i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och sedan lär vi oss att hålla alla de bud han gett oss. För han vandrar med oss. Han styr våra fötter på fredens väg. Han ger oss av sin Andes kraft och ger oss nytt liv. Ett liv som inte är bundet av mörkret, inte av det förflutna, inte av vår orenhet – för allt det ger han oss genom tron och genom dopet. Utmaningen för oss är, lika som för Sakarias, att våga tro det på ett sådant sätt att vi också kan leva. Och det kan finnas fallgropar eller hinder också på den vägen i tron, men jag sparar dem till en annan predikan. Det viktiga idag är det som Johannes vittnar om, att något nytt är på väg. Ett liv från ovan som inte kan hindras. Rättfärdighet strömmar från himlen och slår ut i blom på jorden. Frälsningen är här.

Vi väntar! – Första advent – Kronoby kyrka

Första läsningen
Jesaja 49:8-10

Gud säger:
Jag hör dina böner när det blir en tid av nåd.
Jag hjälper dig när det är tid att rädda dig.
Jag skyddar dig.
Med dig gör jag ett förbund
med mitt folk.
Landet skall få tillbaka sitt värde.
Den jord som låg öde skall odlas igen.
Jag säger till dem som var fångar: “Gå ut!”
Till dem som sitter i mörkret säger jag: “Kom fram!”
Det skall finnas betesmark längs vägarna.
Kala höjder skall bli betesmark.
Ingen skall vara hungrig eller törstig.
Varken ökenvind eller sol skall bränna dem.
Gud är god mot sitt folk
och leder det.
Han för det till rinnande källvatten.

Andra läsningen
Upp. 3:20-22

Kristus säger: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

Evangelium
Lukas 19:28-40

Jesus berättade liknelser för sina lärjungar. Efter att ha berättat dem, gick han framför dem upp mot Jerusalem. Han närmade sig byn Betfage, som låg vid berget som kallades Olivberget. Där skickade han iväg två av sina lärjungar. Jesus sade: “Gå in i byn som ligger framför er. När ni kommer in i byn skall ni finna en ung åsna som står bunden där. Den har ännu ingen suttit på. Ta den och hämta hit den. Om någon frågar er varför ni behöver åsnan, skall ni svara: Jesus behöver den.” Lärjungarna gav sig iväg och fann det som Jesus hade sagt. När de skulle ta åsnan sade han som ägde den: “Varför tar ni åsnan?” De svarade: “Jesus behöver den.” De ledde den till Jesus. De lade sina mantlar på den. Sedan hjälpte de Jesus upp på åsnan. När Jesus kom ridande, bredde människorna ut sina mantlar på vägen.
Jesus närmade sig staden Jerusalem och var på väg ner från Olivberget. Då började alla lärjungar i sin glädje och med hög röst prisa Gud för alla underverk de fått se: “Välsignad är han som kommer, kungen, på Guds befallning. Må det vara fred i himlen och ära i höjden.” Några fariséer stod i folkmassan. De sade till Jesus: Jesus, säg till dina lärjungar att sluta.” Jesus svarade: “Jag säger till er att om de är tysta, så kommer stenarna att ropa.”

Predikan
Det är advent! Vi väntar, vi förbereder oss, vi har siktet inställt. Snart är den stora dagen här! Snart kommer vår älskade broder, lärare, herre och vän till oss. Snart är Jesus här!

I bästa fall kanske det pirrar i hela kroppen. Vi håller liksom på och stämmer upp inför den stora konserten. Vi tänder ljus. Vi plockar fram lite mera jul för varje dag som går. Vi börjar fundera på granar, på träffar med släkt och vänner. På skinka och lådor. Men inte riktigt ännu ändå! Pastorn kommer sig för att bli lite ivrig, det är ju bara den första advent ännu. Men det betyder, verkligheten oaktat, att vi nu förbereder oss. Vi väntar.

Min mor, Gud välsigne henne, hade under hela den tiden vi bodde i Hopsala ett godisbord som dukades till julen. Det var en tradition övriga familjen kunde godkänna och uppmuntra. När vi var små hette det att vi inte fick äta av karamellerna innan julafton och då också under den gode moderns övervakande öga. Men vår iver, under dagar och veckor, blev allt större. Då mina bröder och jag blev äldre och lärde oss kontrollera våra vilda lustar efter karameller, då började bordet dukas allt tidigare i advent. Så minns jag det i alla fall. Det var som om väntan kunde göras längre. Som om vi var mogna för en längre förberedelse inför festen. När vi började närma oss vuxen ålder hände något ännu vildare – mamma slutade övervaka mängden karameller vi åt! Nu var det fritt fram att äta enligt eget förstånd och det enda man riskerade var någon enstaka kommentar om huruvida det var sju eller sjuttiosju karameller man ätit. Nåden kändes stor.

Kanske är det likadant med advent. Vi väntar. Vi lär oss och fördjupas mer och mer. Vi lär oss ta in mera och mera av adventsfastans och julens budskap.

Advent är en fasta. En förberedelsetid och en tid för bot. Nu är läge att stilla sig och lägga åt sidan sådant som distraherar en från det viktiga i livet. Nu är tid att förbereda sig för Jesu ankomst. Kanske kan godisbordet börja dukas? Kanske kan vi förbereda oss för julfirandet genom att under kommande fyra veckor sätta åt sidan våra telefoner eller andra distraktioner, så att vi kan fira julen tillsammans med familjen, närvarande. Kanske kan vi, om vi inte kommer att kunna fira en jul med familjen i år, använda advent för att förbereda oss så att vi kan fira en god jul ändå? Det är fastans och botens väg. Att fasta – att sätta något åt sidan. Bot – att agera för att rena ens samvete, det vill säga att ställa saker i ordning.

Vi behöver båda. Vi behöver söka oss tillbaka till trons och livets kärna. Och vi behöver söka oss tillbaka till att leva med rena samveten. Vi behöver agera så att vi är förberedda på att möta Kristus och varandra. Det är fastetidernas syfte, att påminna oss om vikten att se över ens eget liv med regelbundna mellanrum.

Vi får växa här. Liksom vår familjs karamellbord som dukades allt tidigare och övervakades allt mindre, så har vi plats att växa också i tron. För någon kanske en månads fasta känns oöverkomlig. Men ta då en vecka. Eller en dag. Väx in i det. Mycket händer om man lär sig lite mera vid varje fastetid.

Då kommer vi att märka att vår jul kan bli så mycket mera fylld med glädje. En väl förberedd jul, en jul som man väntat på med iver, talar djupare in i vår varelse än en jul som bara firas slentrianmässigt. Eller i år ännu värre, i bitterhet över coronarestriktioner. Vi behöver bearbeta saker, ställa i ordning saker, jobba med saker, för att kunna glädjas sen då festdagen är här.

Det måste sägas något om vem vi väntar på innan detta blir en predikan. Kristus kommer. Det är honom vi väntar på. Det är honom som jordens folk och himlarnas änglar har väntat på. Det är honom som själva skapelsen väntar på, som i födslovåndor, säger Paulus. Varje gudstjänst ropar allt skapat ut efter förbarmande, om att få bli tagna upp i Guds vård. Varje gudstjänst möts vi av änglarnas sång i julnatten. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människorna som han älskar!

Allt skapat längtar efter Gud. Allt skapt är älskat av Gud. Så älskat att han gav den sin ende son. Det är den Sonen: Jesus, Kristus som vi idag hör läsas om. Han är världsalltets alfa och omega, början och slut, men han är också vår broder. Han lever med oss, han förstår oss, han möter oss. Han kommer för att frälsa världen. Därför strör folket ut mantlar på hans väg. Därför skulle till och med stenarna ropa. Frälsningens dag är nära. Gud möter den mänskliga erfarenheten. Han tar del i det mänskliga livet. Och i människan Jesus får vi se hela den gudomliga kärleken. En sådan kärlek som inte låter sig bindas av mänskliga förväntningar. Han kommer på en åsna, inte en kunglig häst. Han kommer för att lida med oss, inte för ta avstånd från allt lidande. Han kommer för att ge oss frid, inte för att befria oss från verkligheten.

Den Gud som kommer till oss är väntad av hela skapelsen, men samtidigt inte sådan som vi väntade oss honom. Han är något annat. Något mera gott, mera kärleksfullt, mera meningsfullt än det vi kunde föreställa oss. Nu är inte stunden då vi får fly vår mänsklighet. Nu är stunden då vår mänsklighet blir frälst, räddad, befriad från syndens band. För Gud kommer till oss, Gud blir som vi.

Han kommer. Han kommer. Till den som är ute på vägarna, till den som är på kala marker, till den som är i mörkret. Han står vid dörren och bultar. Låt oss förbereda oss. Låt oss ställa i ordning. Så att vi om några veckor kan öppna dörren och fira hans födelsedag i himmelsk glädje. Fram till det, låt oss gripas av helig iver i advent.

Och idag ska vi resa oss för att bekänna den tro vi hoppas på!

Var vaksamma – Uppbrottets söndag – Kronoby och Terjärv kyrka

Första läsningen
Mal. 3:13-18
Ni har använt starka ord om mig, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har vi talat om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot? Nej, nu är det de fräcka vi skall prisa lyckliga: de handlar orätt men frodas ändå, de klarar sig fast de sätter Gud på prov!”
Så har de som fruktar Herren talat sinsemellan. Men Herren har lyssnat uppmärksamt och låtit göra en förteckning, för att ingen som fruktar Herren och aktar hans namn skall glömmas. Den dag jag griper in, säger Herren Sebaot, skall de vara min dyrbara egendom. Jag skall måna om dem som en far månar om den son som tjänar honom. Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.

Andra läsningen
Hebr. 3:12-15
Se till, bröder, att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden. Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. Ty vi har del i Kristus om vi ända till slutet orubbligt håller oss till samma grundval som i början. Det heter: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret.

Evangelium
Mark. 13:33-37
Jesus säger:
”Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!”

Predikan
Det finns en annan liknelse som Jesus ger där husets herre ger sig av och under tiden ger sin egendom i tjänarnas händer. Det är liknelsen om talenterna. Där tre män ges olika stora mängder pengar att förvalta. Den ena gräver ner sin lilla slant, medan de två andra, som fått mera, investerar dem och får pengarna att växa. Vid sin återkomst blir herren besviken på den första, som inte vågade göra något med sina pengar. Men han blir glad över dem som låtit pengarna tjäna sitt syfte. Jag tror man kan läsa dessa liknelser parallellt. Här är bilden den att herren kan komma tillbaka när som helst, var alltså vakna, så att ni inte slösar den tid, de resurser och det ansvar som givits er. Låt er inte luras att det är gott att bara lägga sig ner och vila, det finns ännu mycket meningsfullt och värdefullt att göra i världen!

Detta kontrasteras på ett intressant sätt av dagens första och andra läsningar. I den första läsningen talas om att de fräcka har framgång trots att de sätter Gud på prov. Det handlar alltså om sådana som inte är vakna, utan som valt det lätta istället för det rätta. Sådana som genom våld och lögner roffat åt sig något som på ytan liknar framgång. Att vara vaken handlar alltså här om att inte låta sig förledas till att göra det onda. Och det är ju det som läsningen från Herbreerbrevet också lyfter fram: “Se till att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden”. För hos Gud finns verkligt liv, inte bara sådant liv som på ytan ser bra ut, men som till sitt väsen är dött och livlöst.

Det är säkert flera av oss som känner igen den här erfarenheten av att ha så många saker i rätt ordning, världsligt sett, men ändå känna ofrid över ens livssituation. Ibland är det bara något övergående, men ibland beror det på att vi slumrat till. Ibland väljer vi arbete och gemenskap utgående från yttre (kanske påhittade) förväntningar, ibland fattar vi beslut för att man borde – men vandrar samtidigt bort från det som vi innerst inne behöver. Och samtidigt riskerar vi vandra bort från den som kunde ge oss det vi behöver, nämligen den levande, livgivande Guden. Därför heter det “Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan som under upproret”.

För det är inte meningslöst att tjäna Gud, som första läsningen säger att folket trodde. Kanske för den som inte är vaken på det mest viktiga kan det kännas så. Kanske om vi slumrat till och låtit oss glömma vad Gud har skapat oss för att göra och vara, kanske kan det då verka som att det är meningslöst att tjäna Gud. Nu följde jag Gud, men blev ändå sjuk. Nu följde jag Gud, men fick inte ett stort och dyrt hus med vacker utsikt. Nu följde jag Gud, men blev inte populär och känd. Jag tror det är detta som vakenhet handlar om, att inse att de yttre tingen inte är tecken på verklig framgång. Verklig framgång mäts i nåd, kärlek och helighet. Har du möjligheten att älska, att förlåta och hela? Kan du, tillsammans med Gud, göra denna värld till en mera meningsfull plats?

I slutet av dagens evangelium, där Jesus säger att vi inte vet när tiden kommer händer två saker av intresse för oss idag: 1) Jesus konstaterar att vaksamhet behövs hela tiden. Vi vet inte stunden, så tänk inte att ni kan leva slarvigt en tid. 2) Jesus talar om ” om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen” och hänvisar så till sitt kommande lidande. Vid påskens händelser har vi ju nämligen den sista måltiden på kvällen, Jesu fängslande på natten, Jesus inför domarna då tuppen gal och Jesus inför Pilatus på morgonen.

Det är som att Jesus (och evangelisten) försöker lyfta fram något här. Den vakna vägen kommer att ställa er inför några situationer som i världens ögon inte ter sig kloka. Men då ni lever av kärlek och inte av världslig framgång, då kommer ni att inse att det är den väg ni ska gå. Jesus själv visar det mest extrema exemplet på detta då han låter sig korsfästas av just de människorna som denna predikan kommit att skissa upp. Människor som slumrat, som valt våld och lögn som ett sätt att få sin vilja igenom. Människor som tycker att det är enklare att döda någon än att möta honom. Som Jesu församling och hans efterföljare är det viktigt att vi som samlas här idag ser till oss själva och säkerställer att vi är vakna, att vi inte slumrat och håller på att bli vilseledda.

För vakenhet det är ett levande tillstånd. Att slumra innebär däremot att man stannar upp. Liksom i liknelsen om talenterna, där Guds gåva till oss ska förvaltas, så uppmanas vi i dagens läsningar att vara vakna på vad Gud gör i världen. Guds nåd går ut som en ström i världen och de trogna tjänarna, de som förvaltar sin talent och som håller sig vakna, de får vara med och se hur kärlek och helande når dem själva och deras medmänniskor. Men den som inte använder sin talent, den som slumrar, den går miste om det verkliga livets gåva.

Det ter sig för mig att det är en sådan bild dagens läsningar målar upp. I samtal med gudstjänstgruppen i Terjärv konstaterade vi att det kan vara svårt att hållas vaken i sin ensamhet, nu under coronan. Men samtidigt tror jag att vi nu också har en ypperlig möjlighet till att se till våra egna hjärtan. Kyrkans fäder och mödrar sökte sig ofta till avskildhet för att få vara med Gud. I kyrkoåret har vi två fastor där vi uppmanas till det samma. De flesta av oss har ju inte använt sig av fastan på ett sådant sätt, det har inte varit sed. Men nu kanske vi har en chans att kollektivt återupptäcka avskildheten som en gåva från Gud.

Avskildhet är ju inte ensamhet. Den som är ensam lider ofta av sin ensamhet. Men den som valt avskildheten själv kan från en plats av frid och stillhet ana var Guds ström av nåd går fram i ens eget liv. För hur skall vi höra Mästarens röst, om vi inte ger oss tiden och utrymmet för det? Visst stöder församlingens gemenskap oss i att söka Gud, men ibland händer det sig att hela gemenskaper slumrar till. Nu under coronatiden har det hänt otrolig utveckling inom vissa områden i kyrkan. Församlingarna har hittat till de sociala medierna och vi har hamnat att tänka om med mycket av den regelbundna verksamheten. Med vakenhet kommer det något gott ur detta, jag är säker på det. Sådan är den Gud vi tjänar.

Och det är en sådan Gud, som uppmanar oss och hjälper oss att hållas vakna, som vi näst får bekänna med trosbekännelsens ord!

Alla helgons dag – Om salighet och godhet – Kronoby kyrka

Första läsningen
Jes. 60:18–21
Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.
Solen skall inte mer vara ditt ljus
om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.
Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.
Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa
min härlighet.

Andra läsningen
Upp. 21:1–4
Jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Evangelium
Matt. 5:1–12 (samma text som i första årgången)
När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan
Dagens evangelium är inledningen till den så kallade bergspredikan, vilken visa män och kvinnor är överens om att är en av de viktigaste texterna i historien. Jämförbar med de tio budorden och de många andra kända sammanställningar. I sin bergspredikan (vars namn alltså kommer av att han gick upp på ett berg för att hålla den) svarar Jesus på två frågor som rör oss allihopa: 1) Först frågan om det goda livet. Vem har det och hur kan jag få det? 2) Sedan frågan om vem som är god. Vem är verkligen god? Och kan man bli god? Bergspredikans undervisning kring dessa frågor har format mänsklighetens historia på ett avgörande sätt: skulle vi försöka ta bort alla spår som Jesu undervisning om det goda har lämnat efter sig i historien, skulle inte mycket av modern västerländsk historia finnas kvar.

Vad är det då som Jesus lär? Och utöver att hänga dessa slagord på väggarna i våra hem och kyrkor, vad kan vi göra för att kunna leva i enlighet med denna stora vishet som vi får del i?

Jag vill börja med att konstatera att dessa texter nog också har orsakat en del problem i hur de har predikats och tolkats. Jag har själv i min ungdom vänt kyrkan ryggen på grund av utläggningar och idéer som har kommit härifrån. Till exempel hade jag inget intresse att försöka vara svag, hungrig och fattig i anden. Jag tänkte att om jag vill vara stark har jag ingen plats i församlingen. Förvisso fanns det ett stort högmod i mitt beslut att förkasta hela kyrkan då, men samtidigt kunde jag inget annat. Jag gavs, av människor som tolkade skrifterna åt mig, en bild av ödmjukhet och mänsklighet som var omöjlig för mig att leva upp till. Jag skulle aldrig komma att bli en sådan som jag trodde att en kristen måste vara.

Det hjälper väldigt mycket att tänka på bergspredikan i sitt sammanhang. Då Jesus börjar beskriva de saliga i dagens evangelium är det inte så att han listar upp saker vi måste uppnå för att kunna bli saliga. Han har tagit emot människor och det är en stor skara fattiga, sjuka och allmänt nyfikna runtomkring honom. Då han har mött dem, rört vid dem och helat dem sätter han sig ner en bit upp på berget och började förklara för dem vad som händer.

Saliga är de som är fattiga i anden… och man kan liksom ana hur han tänker på någon han just talat med. Som kommit till honom med nöd över att de inte förstår sig på det här med Gud och det andliga och allt som har med det att göra. Saliga de fattiga i anden, för just idag har ni mött all salighets källa. Just idag har ni talat med Gud själv och det var ganska vardagligt och enkelt. Det är som att Jesus understryker att salighet inte bjuds ut åt dem som presterar vissa saker, utan att de som är nära honom vid stunden då han undervisar är saliga för att de har mött Gud den dagen.

För de människorna som har samlats runt Jesus är till största del sådana som aldrig skulle ställa upp för att hålla en predikan eller be en bön offentligt. De är sådana som inte kan sin Bibel och som “bara är vanliga donare”. Sådana som inte uppfyller bilden av den typiska jante-kristna som vi ibland hör om. Och som vi alla vet är dessa den stora majoriteten av människor. De finns i hundra- och tusental i våra städer och byar. Men det är just dem som Jesus har mött samma dag som han håller sin bergspredikan. Det är just de som får ta emot en av världshistoriens viktigaste undervisningar. För att det är vanliga människor som behöver den. Vi behöver den alla, oberoende av om vi passar in i den förväntade bilden av någon som är god och from.

Därför målar Jesus här upp en bild där det inte handlar om att vi ska uppnå någon slags andlig fattigdom eller svaghet – det är inte det som är poängen. Det är inte eftersträvansvärt att bli en som sörjer, inte heller att bli förföljd. Poängen är att också de som har det svårt ställt i världen har tillgång till Guds nåd och till det som Gud gör i världen genom Jesus Kristus. Vi har alla tillgång till Guds helighet och kärlek. Också den som inte kan sin Bibel, också den som inte förstår sig på allt det här med kyrka och religion. Här finns inget inträdeskrav, ingen miniminivå som man behöver förstå, Guds kärlek erbjuds var och en!

Vår frestelse som människor är ju att försöka få saker väldigt enkla och tydliga. Sätta in saker i våra fina små lådor och sen hålla dem där. Det är lite samma sak som hänt med dessa texter: bara man gör sig liten, bara man “är ödmjuk”, bara man, bara man – då räknas man nog inför Gud. Men den kristna tron har inga “bara man” – den kristna tron är att medan vi ännu var syndare dog Kristus i vårt ställe. Det finns hopp och ljus i allt mörker. Det finns en väg vidare var man än har hamnat i livet. Och det krävs inga kvalifikationer för att börja gå den vägen. Det finns inget inträdesprov för trons väg tillsammans med Jesus.

Så tro inte att dagens texter inte gäller er, kära vänner. Dessa löften gäller var och en som tar emot dem. “Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” “Saliga vi allihopa, då Gud möter oss.” “Herren skall vara [vårt] eviga ljus, [vår] Gud skall vara [vår] härlighet.”

Så hur svarar Jesus egentligen på frågorna om det goda? I dagens evangelium är svaret tydligt: Alla har rätt till och tillgång till det goda, för så har Gud bestämt det. Inga krav finns för tillgången. Men hur är det med frågan om att vara god? Det är det som resten av bergspredikan (som kommer efter dagens läsning) behandlar.

Dagens läsning är bara en inledning till en mycket större undervisning. Den har vi inte utrymme för inom ramen för denna predikan, men jag vill ge den lite skissartat att fundera på. Jesus nämligen kallar oss allihopa till att bli hans lärjungar. Att lära oss hur vi som genom Guds löften får bli saliga också får lära oss att leva gott. Han talar om att älska sin fiende, om att be för dem, om att inte stjäla och inte lusta. Det är enkla riktlinjer som öppnar för oss möjligheten att tänka på djupet på våra liv. Det är helt klart från Jesu undervisning att han tänker att vi kan tillämpa det redan idag i vår vardag.

Saligprisningarna lär oss att det inte finns något mänskligt tillstånd som utesluter oss från Guds kärlek. Gud kan möta vem som helst av oss, när som helst. Där som vi lätt utesluter oss själva och varandra så välkomnar Jesus allihopa till Guds rike. Det är också det budskapet som lägger grunden för svaret på frågan om att vara god. Det goda är inte nödvändigtvis det som vi låter oss luras att tro att är gott: lite högre lön, något som vi såg i reklamen, något annat som vi lustar efter. Vissa saker behöver vi ju helt enkelt, men det verkligen goda är aldrig bundet vid sådana saker. I varje stund, oberoende av omständighet är det goda en möjlighet för den som kommer till Jesus med sina frågor. Det får vi alltid minnas och där har vi något att växa i för många predikningar till.

Nu ska vi däremot (istället för att påbörja en predikan till) i tacksamhet över den salighet som erbjuds oss resa oss och bekänna vår kristna tro!

Reformationsdagen – Kronoby kyrka

Första läsningen
Jer. 15:19-21
Och nu säger Herren:
Om du vänder tillbaka
skall jag låta dig komma tillbaka
och bli min tjänare.
Om ditt tal är lödigt och utan slagg
skall du få bli min mun.
Människorna skall komma tillbaka till dig,
men du skall inte komma tillbaka till dem.
Mot detta folk gör jag dig
till en ointaglig mur av koppar.
De skall angripa dig,
men de skall inte besegra dig,
ty jag är med dig,
jag skall komma till din hjälp
och rädda dig, säger Herren.
Jag skall rädda dig ur de ondas hand
och befria dig ur våldsmännens grepp.

Andra läsningen
Rom. 5:1-11
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

Evangelium
Matt. 16:1-4
Fariseerna och saddukeerna kom fram till Jesus, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. Han svarade dem: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Sedan lämnade han dem och gick sin väg.

Predikan
Fariseerna och saddukeerna har hittat en gemensam fiende. Dessa grupperingar som annars var så oense verkar ha hittat en gemensam agenda. “Nu ska vi be om ett tecken, så att vi kan snärja honom”. Istället för att ge dem ett tecken kommenterar Jesus på detta beteende. De är onda och trolösa. De vill inte se ett tecken som skulle övertyga dem. De vill se ett tecken som de kan använda för att föra fram sin egen sak. Förvisso var de väl övertygade om sin saks riktighet och var inte ute i ett ont uppsåt. De ville bara att alla andra också skulle inse det kloka som de insett.

Det var ju så klart inte första gången i världshistorien som något liknande hände. Tillåt mig att göra en liten utsvävning kring den första läsningen för att demonstrera saken. I upptakten till dagens läsning ur Jeremia står det: “Men Herren sade till mig: Även om Mose och Samuel trädde fram inför mig, skulle jag  ändå inte vara vänligt sinnad mot detta folk.” Varför? Jo, också det besvaras. “Jag skall göra dem till ett avskräckande exempel för alla riken på jorden, på grund av det  som Manasse, Hiskias son, kung i Juda, har gjort i Jerusalem.” Efter det kommer ändå dagens läsning, som lovar möjlighet till omvändelse. Här utspelar sig något fascinerande, som har att göra med dagens tema – oförmågan att tolka tidens tecken och Guds ageranden i ens egen samtid.

Jag tror att här har gjorts ett medvetet val att åberopa Mose och Samuel, som representanter för 1) befrielsen från slaveriet (det är Mose) och 2) en återgång till slaveriet (det är Samuel). Den första poängen kan te sig väldigt tydlig. Mose var den som ledde folket ut ur Egypten, där de var slavar, genom öknen och fram till det utlovade landet. Den vägen var inte enkel för folket och ofta ville de tillbaka till sitt slaveri. De knotade och konstaterade saker som att “i Egypten hade vi i alla fall regelbundna måltider”. Gud gav folket en frihet som de inte kunde eller ville ta emot. De kunde inte förstå vad Gud hade i förvar för dem, inte ens då Gud talade till dem genom Mose och Aron. De fick de tio budorden som en slags stomme att arbeta utifrån, som om Gud skulle ha sagt att: “Bara ni håller er till dessa så ska ni se att ni får ihop ett riktigt bra gemensamt liv.”

Folket däremot nöjde sig inte med det och till sist kommer vi till början av Första Samuelsboken, närmare bestämt det åttonde kapitlet, där Israels folk begär en kung. Och låt mig läsa ett lite längre citat för er ur det kapitlet:

Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: ”Du  är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att  styra över oss, så som alla folk har.” Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de  sade: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren. Då sade  Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har  förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så  har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De  har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till  deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung  får som kommer att regera över dem.”
Allt vad Herren hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av  honom. Han sade: ”Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era  söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och  de skall springa framför hans vagnar. Han skall sätta dem till befäl över tusen och till  befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att  tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar. Era döttrar skall han ta till att  bereda salvor, laga mat och baka bröd. Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar  skall han ta och ge åt sina tjänare. Han skall ta tionde från era sädesfält och era  vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. Och han skall ta era tjänare och  tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov.  Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare. När ni då ropar  på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall Herren inte svara er.”
Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: ”Nej, en kung måste vi ha  över oss. Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut  framför oss och föra våra krig.” När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde  han det till Herren. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till deras ord och sätt en kung  över dem.” Och Samuel sade till Israels män: ”Gå hem, var och en till sin stad.

Så folket har övergett Guds vägar, de budord och instruktioner de fick under vandringen till landet Israel. Nu är det som att de inte längre ens vill försöka leva väl tillsammans, utan de vill vara som alla andra folk! “Ge oss en kung!” Samuel försöker förklara att kungen kommer att göra vad kungar gjorde på den tiden, binda dem vid sitt eget rike och ta det bästa de har till sig själv. Men, nej, folket vill hellre ha någon som säger åt dem vad de ska göra och hur de ska leva än att själva ta ansvaret för att följa buden och älska varandra. Därför alltså mina två poänger om dagens första läsning: Mose handlar om befrielse från slaveriet, medan Samuel får representera återgången till slaveriet. En återgång till att vara bunden av yttre former och strukturer framom kärleken till Gud och medmänniskan, vilken är de tio budordens centrala lärdom.

Och lika som de skriftlärda i dagens evangelium, som försöker snärja Jesus, så var folket nog säkert övertygade om att deras sak var god och rätt, bäst för alla. Men den som känner kungatidens texter i Gamla testamentet vet att det inte är en behaglig tid att läsa om: här finns krig och elände, strid efter strid. Kungarna gör exakt vad Gud varnade dem för. I och med Jesus gör Gud igen något i Israels folks historia, som folket inte alls var beredda på. Jesu var väldigt annorlunda än den väntade Messias, inte alls som de kungar som de valt åt sig själv, utan istället en kung som regerar i ödmjukhet och mildhet. En rentav skamlig räddare, för den som väntar sig en kung i jordisk ära. Det är därför Jesus säger till de skriftlärda att de inte kan tyda tidens tecken. De förstår inte vad Gud gör bland dem. De ska få ett tecken, likt Jona, profeten som gjorde det oväntade och flydde från Gud. Men detta tecken ska visa sig vara annorlunda på en avgörande punkt. Nu är det inte Gud som dömer, utan folket. Det är folket som säger att Jesu väg är en skamlig väg att gå: han umgås med drinkare och tullindrivare, han bryter mot sabbaten, han dör på ett kors. Inget av detta var hedervärt och eftersträvansvärt i folkets ögon.

Och jag tror att det också är här som vi möter mottagarna till Romarbrevet. Livet i Guds rike såg inte ut som de hade velat. Vi hörde idag läsas ur det femte kapitlet. Hela Romarbrevet är ju en väldigt central text för kyrkan, men jag tror också att den ofta läses allt för enkelt. Dagens text till exempel talar om att vi genom tron har fått frid och rättfärdighet, vilken leder till lidanden. Detta var ju inte vad Gudsriket skulle vara! Läst i sitt sammanhang finns här ändå ett djupt budskap om hur verkligheten är organiserad.

Mottagarna till Romarbrevet verkar ha problem med att förstå hur de ska förhålla sig till sina utmaningar. Hur kommer det sig att vi får lida för evangeliets skull? Vad är det egentligen de lider för? I det att de kommit till tro har de övergett kejsarens och kungarnas väg. Mycket av romarbrevets språk speglar talet om de världsliga makterna som rådde över dem, men som blir sekundära eller rentav omkullkastade i ljuset av uppståndelsen. Romarna var ett rike som livnärde sig på våld och makt, medan Guds rike kom i svaghet och förödmjukelse. Att det uppstår lidanden och motgångar då man följer Jesus är ingen överraskning. Paulus ser det inte som ett misslyckande, utan snarare som ett tecken på att man kommit i konflikt med det falska kungadömet, som inte bestod i nåd utan i politisk makt. Att de kristna ville dyrka en sådan frälsare som blev korsfäst måste ha varit helt oförståeligt för många av dem som hade lagt sina liv i Romarrikets tjänst.  Inte heller de kunde tyda tidens tecken. Knappast trodde väl någon av romarna att Kristi kyrka skulle växa till vad den är idag?

Det är som om Guds ageranden bland människor om och om igen skulle förvåna och förvirra oss till den grad att vi skjuter bort det. Vi vill inte själva hålla oss till Gud, ge oss en kung istället som bestämmer för oss alla. Vi vill inte höra vad du har att säga Jesus, låt oss istället försöka fälla dig. Nu är vi förvirrade Paulus, Jesus verkar vara en bra typ, men vi hamnar att utstå en hel del skam och motgång som hans efterföljare. Visst är vår synd så påtaglig, vår oförmåga att se längre än vårt eget perspektiv. Det gör det svårt att förstå då Gud gör nytt, det gör det svårt att förstå då Gud kallar oss in i hans rike.

Vi kommer inte ur denna predikan innan vi har riktat den kritiska blicken mot oss själva. Då jag läser dessa texter, särskilt i samband med tal om reformationen och förnyelsen, kan jag inte undgå att tänka på mig själv och vilka övertygelser jag håller som kan vara i samma anda som de skriftlärda, eller Israels folk, eller de stackars förvirrade Romarna. Finns det övertygelser som jag håller på ett sådant sätt att jag aldrig skulle kunna bli övertygad om något annat, oberoende av vilka bevis som förs fram. Är det sunt att hålla någon sådan övertygelse?

Världen är full med människor med starka åsikter. Det som vi behöver vara vaksamma på är huruvida vi för egen del har bundit oss själva vid sådana idéer som vi inte kan tillåtas att gå vidare från. De skriftlärda hade en falsk övertygelse. De ansåg att de gjorde världen en tjänst genom att hålla fast vid sina försök att kasta omkull Jesus. De var mästare på att tyda sådana tecken som var inom deras bekvämlighetzon, men då saker började se fel ut i deras ögon så hittade de på det ena efter andra kreativa sättet att försöka få fram sin egen övertygelse. Det verkar som att de inte ens underhållit tanken på att de kan ha haft fel om vem Jesus var.

För Guds frälsningsplan för oss består inte i att han uppfyller alla våra förväntningar. Guds frälsningsplan består i att vi kallas in i gemenskap med honom själv genom Jesus Kristus som burit våra synder. I det livet med Gud handlar det om att lära sig att tyda tidens tecken väl, att inte försöka bli som alla andra folk eller att undvika det som i världens ögon är skamligt. Här handlar det om att hitta tillbaka till det som Skrifterna om och om vittnar om det. Är gott för oss att vara hos Gud, i kärlek till honom och vår nästa.

Nådens utsända – Tjugoförsta söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Första läsningen
5 Mos. 31:6-8
Mose sade till folket:
”Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.”
Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: ”Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!”

Andra läsningen
Kol. 1:9-11
Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga

Evangelium
Luk. 10:1-12
Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig. Han sade till dem: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er. Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av – behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här. – Jag säger er att på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad.”

Predikan
Jag hade en så här tanke. Att kunskap om Guds vilja, andlig insikt vishet och insikt i grund och botten handlar om att lära sig navigera världen utgående från nåden. Om vi försöker motivera varandra att vara kärleksfulla, att evangelisera eller tjäna varandra är risken stor att vi börjar göra det i former av krav och måsten. Men nåd – det är svårt att göra nåd till en börda.

Jesus lär sina lärjungar att gå före honom. Till platser dit han var på väg. För att förbereda hans ankomst. Dit Jesus kommer, dit kommer Guds rike. Och lärjungarna ska göra sina förberedelser där som deras fridshälsning tas emot. Inte där som frid inte råder. Det går inte att leva kristet liv, församlingsliv, om det inte råder frid. Och vilken är vägen till frid? Jo, nåden.

Vi behöver om och om igen komma tillbaka till nåden som grunden för vår tro och våra livsbeslut. Av nåd är vi frälsta. Av nåd får vi ta emot Guds rike. Av nåd får vi också leva i det och lära oss nya sätt att leva. Då vi strävar efter nåd blir vi mycket enklare människor att leva tillsammans med.

För ett par söndagar sedan talade vi om det dubbla kärleksbudet i kyrkorna. Det är ett vackert bud, men som jag då predikade i Terjärv riskerar det bli ett krav mera än en möjlighet. Utan friden med Gud som grund är det ett tungt bud att bära. Men då vi lever i nåden inser vi att Gud av nåd låter oss leva i kärlek. Det är inte något vi måste förtjäna, utan en följd av den nåd vi får ta emot.

En enkel meditation man kan göra över hur man leder sitt liv kunde vara följande frågor: Är du öppen för att möta en människa med en fridsönskan? Också när det är någon som du inte känner eller som du har svårt med? Är du villig att försöka förstå varför andra har fattat sådana beslut som du inte godkänner? Är du villig att tjäna sådana människor som du har svårt att förstå och komma överens med? För bara om vi kan komma till ett “ja” på dessa frågor bygger vi på nåd som grund. Om vi kommer till att någon människa inte är värd vår kärlek eller uppmärksamhet, eller att någon inte är värd att vi försöker förstå dem. Då lever vi inte från nåden.

Nåden är viktig för oss. Insikten att Gud förlåter oss och vill ha gemenskap med oss är en sådan slags andlig kunskap som behöver få sjunka djupt ner i våra hjärtan. Om vi saknar den erfarenheten är det väldigt svårt för oss att visa nåd åt andra. För oss som är engagerade i att bygga gemenskaper, vare sig det är familjer, föreningar eller församlingar är det gott att fråga sig till vilken grad nåden inspirerar vårt arbete. Får man tänka själv, finns där frihet? Vad händer om någon skulle visa sig vara av avvikande åsikt? Vågar man vara det i det sammanhang ni tänker på? Nådens gemenskaper skyr inte sådana konflikter, utan tar dem istället på allvar.

Det är ju också det som Jesus visar oss med sitt liv. Nåden undviker inte det svåra, utan möter det. Nåden kräver inte förändring innan den ges, utan man tar emot den gratis. Nåden leder oss till att bygga något mera hållbart än det som byggs från en annan grund.

Kristus sände sina lärjungar som lamm bland vargar. Nådens budskap utsätter oss ibland för risker. Men det är det enda sättet att bygga gemenskaper där människor kan må bra. Kyrkan lär att vi är syndare, sådana som gått miste om det goda som Gud önskat oss, sådana som gör misstag och är begränsade. Det är inget nytt för någon av oss. Nådens gemenskap finns till för syndaren. Gemenskaper utan nåd lämnar inte utrymme för syndens verklighet. Finns det synder som man inte får tala om i dina gemenskaper? Finns det syndare som inte är välkomna i dina gemenskaper? Finns det nåd?

I en värld full med gemenskaper som inte lämnar utrymme för svaghet och otillräcklighet går en skara ut och erkänner sin svaghet. Vi som kallar oss kristna, vi blir sända ut med nådens budskap – inte bara i ord, utan i handling. Gud har älskat oss så rikligen att han mötte döden för oss. Den starke har blivit svag, så att alla svaga ska få liv. Så då vi går vidare till vår dag, låt oss göra det med vårt hjärta förankrat i den nåden och med vår intentionen att visa den nåden åt alla vi möter.

Amen.

Jesus ger liv – Sjuttonde söndagen efter pingst – Konfirmation i Kronoby kyrka

Läsning
2 Kor. 4:7-14
Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
Evangelium
Joh. 11:21-29 (30-31) 32-45
Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom.
(Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där.)
När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.” Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?” Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.
Predikan
För ett år sedan hade jag privilegiet att få predika i denna kyrka. Här satt 25 stycken smånervösa konfirmander med tillhörande familjer. Det råkade vara texter som handlade om liv och död, om gott och ont. Och idag har vi dem igen – dessa trons motsatspar som inget liv undgår: liv och död, bräcklighet och kraft, svaghet och styrka, gott och ont.
Jag minns att jag förra året beskrev kyrkan som en slags scen för hela det mänskliga livet. Här lägger vi ord på våra egna och varandras livserfarenheter. Här tar vi emot det Ord som Gud själv ger oss. Vi gör det genom bönerna, genom läsningarna, men också genom gemenskapen.
Det här skriftskolåret blev det första av sitt slag, väldigt annorlunda än vi hade väntat. Hela mänskligheten står plötsligt inför ett helt nytt hot. Ett ont som hotar oss, men som vi lyckats ena oss för att möta. Vi har fått lära oss nya vardagsrutiner och allt från att handla till att gå i skola har blivit omprövat. Vi ser det onda och det goda kämpa om utrymme i det allmänna rummet. Vi ser vår bräcklighet mötas av gemenskapens enorma styrka. Vi har alla fått lära oss vad som krävs för att leva väl, för att handskas med vår inneboende svaghet och de hot som finns mot den i världen.
Om ni tillåter mig en riktigt klyschig analogi så vill jag påstå att det är just det som kyrkan försökt göra under alla sina år. Vi som är kristna förvaltar en mångtusenårigt arv som lär oss om svaghet och styrka, om liv och död. Mitt i vår berättelse finns livets Herre, Jesus. Han som är livet själv. Och han inspirerar oss alla till att välja livet och hoppet. Dagens evangelium lär oss att det aldrig är för sent för Jesus.
Evangeliet och den läsningen som vi hörde innan sätter ord på något som vi alla anar. Det finns en risk i varje handling en människa tar sig an. Vår kroppslighet medför en daglig påminnelse om vår bräcklighet. Vare sig det är i skador från en idrottsplan, variationer i vår funktion ända sedan födseln eller ålderns krämpor. Vi känner alla till dem. Vi har alla mött dem. Men det är just detta liv som får bära den väldiga kraften från Gud. I dessa bräckliga krukor som våra kroppar är talar skrifterna och kyrkan om en kraft till liv. Den kraften söker vi och längtar efter och ytterst hittar vi den hos Gud.
Därför är talet om Gud, gudstjänsterna och samlingarna kring köksborden ännu viktiga. Människan kommer aldrig att kunna fly undan frågan om andligheten – det handlar om att sätta ord på det vi erfar.
Konfirmanderna står idag inför ett litet ord med en stor betydelse. Igen ett av dessa motsatspar. Ni får frågan om ni med Guds hjälp vill visa denna tro i era liv. Det handlar om att ni börjar sätta era egna ord på livet och er tro. Det handlar om att ni söker Guds hjälp att välja ett liv som söker det goda och det meningsfulla. Det handlar inte om att ni ska prestera fram en tro som ni inte har. Det handlar inte heller om att bli lämnade ensamma med era frågor. Trosbekännelsen talar om Gud, livgivaren, varifrån allt kommer. Om Kristus, vår broder och förebild, som levde det mänskliga livet och demonstrerade Guds kärlek och nåd. Om Anden, hjälparen, som kallar oss till att bli en gemenskap som tillsammans söker det heliga. Det som är bäst för oss. Ert ja idag handlar alltså om att vilja livet, att ha Jesus som förebild och om att låta er bli burna av en gemenskap som vill väl.
Då vi sätter ord på saker får de mening. Idag ges ett ja till trons liv. Och förhoppningsvis är det inte bara de unga som säger sitt ja idag, utan vi alla. Vi som minns vår egen konfirmation, vi som hoppas på det godas seger. Och om någon av oss som inte gått skriftskola nyligen känner att vi kommit bort från vårt ja så vill jag ännu påminna om en sak i trons väsen. Vi talar om en omvändelsens tro. I alla dessa motsatspar: livet och döden, det goda och det onda, så talar vi inte om en prestationernas tro som gör sig förtjänt av Guds kärlek. Vi talar om en omvändelsens tro, som handlar om vartåt vi har lagt siktet, vartåt vi har vänt våra hjärtan. I samma stund vi säger vårt lilla ja ekar ett evigt ja från Gud själv. I samma stund vi omvänder oss och längtar efter det goda ekar genom världshistoriens korsets och uppståndelsens budskap: Välkommen med på vandringen.
Direkt till meddelanden! Ingen trosbekännelse.
1) Offergång på väg till nattvarden
2) kollektkorg vid utgången
Kollekten som bärs upp idag går till __________. Rent praktiskt går det till så att man kan ge sin gåva under det att vi går till nattvarden. En korg kommer att placeras i korsgången. Man kan också ge sin gåva vid utgången vid mässan slut.

Guds omsorg – Sextonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Första läsningen
1 Kung. 17:1, 8-16
Elia, en man från Tishbe i Gilead, sade till Achav: ”Så sant Herren lever, Israels Gud som jag tjänar, under de närmaste åren skall det varken falla dagg eller regn annat än på min befallning.”
Herrens ord kom till Elia: ”Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat.” Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: ”Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka.” När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: ”Kan du ta med en bit bröd också?” Hon svarade: ”Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.” – ”Var inte rädd”, sade Elia. ”Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.” Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.

Andra läsningen
Fil. 4:10–14
Jag har glatt mig mycket i Herren över att er omtanke om mig äntligen har kunnat skjuta nya skott. Omtanke hade ni ju förut också, men inte tillfälle. Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Men ni skall ha tack för att ni ville bistå mig i mitt svåra läge.

Evangelium
Luk. 10:38–42
Medan de var på väg gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Predikan
Marta och Maria har ju kommit att bli något av ett motsatspar för dem som på ett felaktigt sätt strävar och arbetar och dem som förstår att stilla sig inför Gud. Det är en förståelig läsning av dagens evangelium och säkert är det inte långt från sanningen heller. Men vad är egentligen det nödvändiga som Jesus talar om? Är inte omtanke och strävan att tjäna nödvändigt? Inte kan väl Jesus heller mena att det räcker med att bara lyssna till Guds ord, så kommer resten att ordna sig själv? Det ter sig tydligt för mig att fastän jag stillar mig inför Guds ord så behöver jag ändå äta och dricka, sova och återhämta mig regelbundet.

Nej, här är fråga om två goda ting. Att arbeta och att stilla sig. Båda behövs, men bekymret och oron över saker som egentligen inte är så viktiga – det behövs inte. Valet är mellan det som är bra och det som är bättre. Så tror jag också livet kan te sig för oss många gånger. Det är inte lätt att veta vad vi egentligen behöver för att växa i vår tro eller bli bättre människor. Få av oss kanske ens ställer oss själva frågan om det goda livet på regelbunden basis. Det är fullt upp med familjens angelägenheter, arbetets krav och andra borden och måsten. Vad är det goda för dig? Hur ser det ut att välja det som är bäst av alla dina alternativ? Har du tänkt på var du behöver planera om, det vill säga, omvända dig? Vågar du tro på evangelium, att det finns något bättre, ett gott budskap om hur ditt liv kunde gå vidare?

Jesus säger att Maria har valt det som är bäst och att det inte ska tas ifrån henne. Hur skulle någon kunna ta evangelium ifrån henne? Hur skulle någon kunna ta budskapet om förlåtelsen och hoppet ifrån henne? Hon har valt något som är bättre än något i denna värld.

Vi måste vara försiktiga så att vi inte börjar jämföra tron med vardagens hets och stress. I våra strävanden att förstå tron måste vi akta oss för att måla en bild av livet med Gud som präglas av det drama och den självcentrering som våra liv så ofta börjar kretsa kring. Då vi väljer det som är bättre väljer vi en annorlunda väg. Att ta emot evangelium, frälsning, innebär att ett djupgående förändringsarbete börjar i oss. Våra ögon öppnas för det som är bättre än det som världen erbjuder. De flesta av oss kan inte, och ska inte, helt välja bort det vardagliga, men vi kan stilla oss för att lyssna in var vi behöver tänka annorlunda om våra liv. Att tro är inte bara att föreställa sig att vissa saker är sanna. Att tro är att leva i relation till Gud och hans kyrka genom Kristus.

Det sägs att man i Algeriet jagar apor genom att fylla en pumpa med ris och att aporna sedan fastnar med händerna i dessa då de försöker ta ut riset. Man har alltså lämnat ett sådant hål som handen ryms in genom, men inte ut (om den håller i något). Det är något liknande som händer oss. Vi fastnar med handen i pumpan och går miste om det verkliga livet, för att vi vill ha riset. Apan har inget perspektiv annat än begäret och det blir dess fall. Då den står där med handen i pumpan kommer jägaren och fångar den.

Att leva i den tron handlar på ett avgörande sätt om att stilla sig. Att sätta sig vid Jesu fötter. Om att inte låta mina egna begär, mina inbillningar om vad som måste göras på vissa sätt (eller mina idéer om vad andra tycker) prägla min tro och mitt liv på fel sätt. Att tillåta Gud att vara Gud och bara komma inför honom en stund. Det är det enda sättet att lära sig vad det bästa är. Vi behöver stillheten för att kunna lyfta blicken från det som är inför oss, så att vi kan se om vi fastnat med handen i en pumpa.

Det är ju tydligt att Jesus inte föraktar arbetet som Marta tar sig an i sig själv. Innan dagens evangelium ligger texten om den barmhärtige Samariern. Där upphöjs ju den som gör väl. Den som agerar istället för att gå förbi, den som visar medkänsla istället för att hålla sig till de rådande lagarna och restriktionerna. Timo Saitajoki predikade på den texten vid sin avskedspredikan och lyfte fram att en orsak till varför prästerna och leviterna gick förbi kunde vara den rituella renheten. Det är nästan som om dagens text skulle fortsätta på den berättelsen. Jesus understryker igen att lagens syfte inte är lagen i sig själv, utan den kärlek till nästan som den försöker beskriva. Lagen kan inte fullkomnas utan kärlek. Låt er inte luras av det goda som ni har förelagt er, det finns något bättre. Behöver ni stilla er? Behöver ni planera om era liv? Har ni hört det goda budskapet? Vet ni att det finns mera än en pumpa med ris i livet?

Gud är nådens, kärlekens och helighetens Gud. Han lär oss att inte bekymra oss för något annat än det som han vill erbjuda oss. Vad än världen möter oss med, vad än vi frestas av, vilken risfylld pumpa som än kommer i vår väg, erbjuds oss möjligheten till stillhet inför Gud. Till en nyplanering av vår vardag, ett bättre liv (hur klyschigt det än låter), ett frälst liv. Räddade från allt som inte är det bästa. Räddade från att sätta vårt hopp någon annanstans än hos Gud.

Det är en Gud som erbjuder oss en sådan nåd som vi näst får bekänna!