En glädje ingen tar ifrån oss – Tredje söndagen efter påsk – Nedervetil och Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen

Jes. 40:26-31

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.

Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.

Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.

Andra läsningen

Hebr. 13:12-16

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium

Joh. 16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:

”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”

Predikan

Det är förmodligen bekant för oss alla vad det är att sörja. Sorgen är att sakna någon eller något. Det kan vara frågan om den sorg vi känner då någon nära oss har gått bort eller kanske sorgen som kommer av något vi aldrig kunde få. Det har sagts att sorgen är priset vi betalar för att ha älskat någon. Och visst beskriver det väl det utbyte som vi går igenom då vi skiljs från någon vi varit nära.

CS Lewis lär ha konstaterat att det finns en slags sorg, eller kanske längtan, som består i att vi söker sådant i denna värld som den inte erbjuder. I Mere Christianity, som på svenska heter “Kan man vara kristen?” för han fram ett argument som egentligen kan reduceras till följande: Allt sådant som i regel kommer över nyhetströskeln – krig och fattigdom och så vidare – beror på människans försök att bli av med denna grundläggande sorg, denna grundläggande känsla av saknad, utan Gud. Den kristna tron lär oss att ingen sådan glädje finns utan Jesus.

Det egentliga problemet är ofta inte huruvida vi tror på Gud eller inte. Det finns ett annat, mycket mera obearbetat problem, som vi behöver komma åt. Nämligen frågan om en hurudan Gud vi tror på. Tror vi på en sådan Gud som ger sig till känna i dagens evangelium, en Gud som säger: “jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Tror vi att Gud har något att göra med vår glädje? Vågar vi tro att det finns ett svar på vår sorg och längtan hos Jesus? Och vad kan det innebära?

Evangeliet har i grundtexten ett ord som inte kommer med i Bibel 2000. Där står att den glädje vi får då vi ser Jesus är en hjärtats glädje. En glädje som går på djupet. Något som har att göra med själva grunden av vår varelse. Det är inte en kort och ytlig glädje. Det är väl därför Jesus använder bilden av en moder som ska föda. Glädjen över det lilla barnet är för många så djupgående att det formar om hela vår uppfattning om världen.

Det är i detta omformande som vi hittar en av kärnorna i dagens texter. Märkte ni i läsningarna att alla tre texter har en spänning: Vi blir trötta, Gud ger kraft. Vi lider med Kristus, så prisar vi hans namn. Vår sorg skall bli till glädje. Den kristna tron söker inte svar på de ställen som andra filosofier gör det. Vi söker svar hos Jesus. Så, då han möter och uppmuntrar de svaga och utmattade, då gör vi det också. Då han lider för det godas skull, då gör vi det också. Då han möter sorg över denna världs verklighet, då gör vi det också.

Den kristna tron lovar oss inte frihet från motgång. Den lovar oss att vi kan leva i denna värld, med alla dess sorger, med en fast grund under våra fötter och ett tydligt mål för vår färd. Det är detta som Kyrkohandboken ringar in, som jag läste tidigare: “Församlingen firar med glädje Herrens uppståndelse och hans seger över döden. Vi riktar blicken mot det nya livet i himlen, dit Kristus gått för att bereda plats för oss. De kristna längtar efter den kommande staden. Genom Kristi uppståndelse har de redan gjorts till en ny skapelse. När Kristus återvänder kommer de att bli lika hans förhärligade kropp.”

Egentligen är ju detta citat ett sätt att fånga hela det kristna livet. Vi har redan gjorts till nya skapelser. Det är trons och dopets löfte. Och vi väntar på och hoppas på den dag då också vi blir lika Jesus, med förhärligade kroppar och förnyade tankar.

I denna tid är det också vår uppgift (och vår glädje) att söka det livet. Liksom en planta söker ljus och vatten. Jag brukar ibland öva mig att tänka och leva på det sättet. Öva mig att leva i denna värld som om det Jesus lär oss och uppmanar oss till faktiskt fungerar. Som om det han lär oss kan vara en väg till glädje. Och jag kan vittna om att det fungerar, för egen del. Pastorn menar de facto att det gör en skillnad att försöka följa Jesus. Det är verkligen som om man får mera glädje, då man ser honom tydligare.

Men det hela måste börja med den här idén jag var inne på tidigare, att vi tror på en sådan Gud som vill ge oss något bättre än det som finns i det ytliga och glamourösa här i världen. Vi får tro på en Gud som erbjuder oss en glädje som inte består i att roffa åt sig eller trycka ner andra. En glädje som kommer av att se det goda växa bland oss, istället för i att jag ska få det jag begär.

Man kan alltså öva sig. Fatta ett beslut att göra något i linje med Jesu undervisning, bara för att se vad som följer. Att hjälpa någon som är trött, utan att roffa åt sig äran för den hjälptes framgångar. Utan att ens ge sig själv till känna. Man kan ha en liten hemlighet med Gud – vi var med på ett hörn och den andra vann! Det är som modern som vill att ens barn ska lyckas. Eller så kanske man kan öva sig genom att verkligen sörja över det onda man ser i världen eller som man själv råkat ut för. Också Jesus grät i mötet med det onda. Det är en sorg som kommer av att man känner det goda. Eller så kanske man kan öva sig genom att lära sig om Jesus, vad han undervisade och stod för. Så kan man märka att det finns ett djup här som går utöver de enkla tio-stegs-filosofierna som så många böcker är fulla av.

Det är något sådant som Guds rike är i denna tid. Enkla saker. Sådant vi kan göra, som pekar på det vi väntar på. Vi talar om nu-men-ännu-inte-riket. Vi har del i det, redan här och nu, genom tron. Vi får erfara dess liv då vi följer Jesus. Och då vi följer honom märker vi också att det finns potential för så mycket mera. Mera glädje. Mera godhet. Mera nåd och kärlek.

Påskens budskap är att syndens och dödens makt är bruten. Jesus segrar för vår skull och bjuder in oss att leva ett sådant segrande liv. Men i Guds rike är vi ändå i denna tid och värld. Vi står på en fast grund, men vi ser att det finns mycket kvar som behöver vara annorlunda innan det fullbordas. Både i oss och i världen. Därför lyder inbjudan: “Kom med”. Kom med och sök det goda, kom med och pröva ett annorlunda sätt att leva, kom med och följ mästaren Jesus. Gå den väg, lev det liv, som  ger en glädje som ingen kan ta ifrån dig. Amen.

Första söndagen i fastan – Mässa i Nedervetil och Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 årgången
1 Mos. 3:1-7 (8-19)

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
(De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
Till kvinnan sade han:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
Till mannen sade han:
”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig
att äta av,
förbannad skall marken vara för
din skull.
Med möda skall du hämta din näring
från den
så länge du lever,
törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
du skall slita för ditt bröd
i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli.”)

Andra läsningen
1 årgången
Hebr. 4:14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Evangelium
1 årgången
Matt. 4:1-11

Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

Predikan
Ett sätt att förtydliga dagens evangelium är att se på det i ljuset av det kända citatet i Luk 10:27 där Jesus förhör en skriftlärd och vi lär oss att: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. Det är detta som Kristus lyckas med då han frestas och det är här som vi ofta kommer till korta.

För några år sedan läste jag ofta Bibeln med pennan i hand på jakt efter de olika orden Bibeln använder för att beskriva människan. Såhär långt idag har vi mött hjärtat och själen i texten jag nyss citerade. Vi har hört om ögon som öppnas i första läsningen. Och genom både första och andra läsningen finns kroppen som en underton. Den kropp som åläggs stor möda i denna värld, en sådan kropp som vår empatiska överstepräst Jesu själv också hade.

Jag vill säga något om hur dessa hänger ihop. Och det första som behöver konstateras är att Bibeln i sig inte är helt enhetlig på denna punkt. Med det menar jag att då vi läser om själen i Gamla testamentet och i Nya testamentet så används ordet på olika sätt, för det är olika språk i botten. Det är inte ett problem att det är så, det minskar inte på evangeliets kraft eller på Bibelns tillförlitlighet, men det gör att man behöver tänka lite för att få ihop det.

Något förenklat kunde man säga att Bibeln beskriver människan som en varelse som är besjälad. I hebreiskan är ordet för själ och ordet för liv det samma: “nefesh”. Allt levande: växter, djur och människor har det. Det som sedan skiljer människan från det övriga är att vi får Guds livsande.

Ordet ande ligger nära till ordet hjärta i sin användning. Det handlar om något som är bland det djupaste i vår varelse. Skrifterna lovar att vi ska få ett nytt hjärta och att Guds Ande ska ta sin boning i våra hjärtan. Genom Jesu seger vinner vi alltså ett sådant hjärta, en sådan inre vilja och motivation, som är förnyad.

Denna förnyade vilja behöver sedan förverkligas i vår kropp, i vårt sinne och i vår själ, dvs vårt liv. Man kan alltså se det så att ett förnyat hjärta har makt att förnya våra tankar och känslor, som i sin tur har makt att styra våra kroppar, vilket i slutändan ändrar hela vårt liv. Så blir psalmistens utrop att “Lova Herren min själ!” ett logiskt utlåtande. Från hjärtat, genom sinnet och kroppen stiger en önskan om att hela ens liv ska få lova Herren. Att allt man gör, allt man tar sig an ska få vara i enlighet med Guds goda vilja. Det är som vi ber: “Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden”.

Det är detta som Jesus lyckas med i dagens evangelium. Han har en själ, ett liv, likt vårt. Han har alla omständigheter som vi har. Han har en kropp som kan brytas ner, ett sinne som påverkas av allt detta. Men han har ett rent hjärta, fyllt av Helig Ande, som inte låter sinnet och kroppen styra. Hans innersta vilja att göra det som Fadern sänt honom att göra segrar över sinnets och kroppens svaghet.

Vi som idag är samlade till mässa vet allt för väl vad det innebär då kroppen eller sinnet får regera över våra liv. Då går rörelsen åt andra hållet, så att det som händer i våra liv är det första vi agerar utifrån. Paulus skriver om hur vi kastas runt som bland vågorna på havet. Kanske låter vi vår kropp köra över vår goda vilja och så knyter vi näven fastän vi helst inte skulle ta till våld. Kanske låter vi sinnet bortförklara våra gärningar så att vi kan lura oss själva att de misstag vi gjort nog egentligen är i enlighet med det goda. Det är vad som händer om vi lever utifrån in, istället för inifrån ut. Risken är att vi till sist förlorar kontakten med vårt hjärta, att vi inte hör den röst som viskar i vårt innersta och påminner oss om Guds vilja.

Jesu seger över frestelserna bjuder in oss att tänka på hur vi möter våra frestelser. Låter vi det som är utanför oss diktera våra handlingar eller lever vi med startpunkt i förnyade hjärtan som söker det goda?

Jesu seger över frestelserna bär också med sig budskapet om syndernas förlåtelse. Han segrar för att vi alla ska få del i den segern. Genom dopet och tron är vi döpta till gemenskap med honom. En gemenskap där vi delar hans liv, både hans motgångar och hans segrar. Paulus skriver i Romarbrevet att vi är korsfästa med Kristus och att vi också har liv genom honom. Det är trons mysterium – att vi kan ha gemenskap med honom, en gemenskap som räddar oss från det onda.

Gud har omtanke om oss. Han vet vad det är att leva med dessa kroppar som kommit ur jorden.

I dessa dagar då vi genomlever inte bara en, men två, internationella undantagssituationer: pandemin och kriget i Ukraina, är budskapet i dagens texter smärtsamt aktuella. Syndafallets skeenden, som leder till att våra ögon öppnas, det vill säga att vårt sinne tar del i sådant som vi inte ännu är mogna för, gör sig tydligt. Ingen människa ska inbilla sig att den har sådan kunskap och insikt att den kan fatta beslut om en annan människas liv. Vi är begränsade varelser, oförmögna att fälla rättvisa domar, endast Herren har den rätten. Den möda våra kroppar får utstå under lidande och sjukdom finns beskriven redan på de första bladen i Bibeln.

Men vi har också löftet om seger över dessa omständigheter. Jesus lovar oss redan i denna tid en ny ande. Paulus skriver att hela skapelsen väntar på att få nå den frihet som vi har i Kristus. Han är vårt yttersta hopp i dessa tider. Han har för vår skull segrat över frestelserna och han har också gett oss en ande som längtar efter det goda.

Så har vi nu ett hopp om det vi inte ser. Hoppet om den dag då alla tårar är torkade bort. Men vi har också, redan nu, möjligheten att be “ske din vilja, inte min.” Vi får leva ett liv i Anden, ett liv där vi får tröst och hopp, en vilja för det goda, försäkran om syndernas förlåtelse och att Gud är med oss både i medgångar och motgångar.

Han har visat oss detta genom att vandra med oss. Han har omtanke om oss. Han har delat både sjukdom och död. Och han har visat att den vägen han vandrar leder till det eviga livet. Ett liv som inget i världen kanta ifrån oss. Ett liv som ger mod för denna tid och som också bär då vi en dag går till vilan.

Församlingens tro – Kyrkoherdeinstallation i Kronoby kyrka – Tredje söndagen efter trettondagen

Publicerat den av Niklas

Första läsningen (läses på finska i gudstjänsten)
1 årgången, andra alternativet
1 Kung. 8:41–43

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

Andra läsningen
1 årgången
Rom. 1:16–17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Evangelium
1 årgången
Matt. 8:5–13

När Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.

Predikan
I dagens evangelium möter vi en Romersk officer. Den grekiska grundtexten låter förstå att han var en “hekatontarchos”, det vill säga en officer med ungefär hundra män under sig. Lite bakgrund gör denna scen enklare att förstå. Vi har alltså en Romersk officer i Kapernaum, en by vid Gennesaretsjöns strand. Han uppfattas av Israels folk som en ockupant. Och han själv har säkert sin beskärda del av besvär med lokalbefolkningen som helst inte skulle ha några Romare bland dem. Ändå kommer han till Jesus med sitt bekymmer. Vilken rätt anser han sig ha för att göra det? Och hur vet han ens att göra det? Flera innan mig verkar ha spekulerat att han under sin tid i Israel bekantat sig med judarnas religiösa övertygelser och de olika skrifterna som de höll som heliga. Utgående från detta verkar den Helige Ande ha arbetat på hans hjärta för att väcka tro på Jesus. En tro som i dagens text får sitt svar.

Eftersom vi idag är samlade till kyrkoherdeinstallation – och omständigheterna således bjuder in till att säga något om hur en församling ska ledas – vill jag ge några perspektiv som jag anser viktiga i församlingens liv utgående från evangeliet. Också officeren vi möter i dagens evangelium är ju en man i ledarskap. Vad ser vi hos honom att lära oss av?

För det första: En tro som förlitar sig på Jesu makt. Jesus kommer senare själv att säga “Åt mig har givits alla makt i himlen och på jorden.” Det verkar vara utgångsläget för denna mans möte med Jesus. Sett ur ett mänskligt perspektiv hade han kunnat sända budbärare att tvinga Jesus att komma till honom. Men istället kommer han själv. Och i mötet med Jesus befaller han inte Herren att göra som han säger, utan tilltalar honom istället som en som är över honom. Upprepade gånger kallar han Jesus för Herre, fastän han själv har både rang och auktoritet. Han talar till Jesus på detta sätt för att han uppfattar honom vara något annat än en vanlig judisk lärare. Han kommer med önskan om att hans tjänare skulle få bli frisk. “[S]äg bara ett ord, så blir pojken frisk.”

Det leder oss till det andra: En tro som litar på Herrens ord. Officeren vet hur det är att säga något och se att det blir så. Han har sett vad en formell auktoritet kan göra. Och som ledare för soldaterna har han säkerligen också sett vad en auktoritet som växer ur förtroende kan göra. Charles Spurgeon, som är en känd predikant på 1800-talet, med rötterna i baptismen, talar om den andliga ledaren och säger (i min egen översättning): “Vilken position kan väl vara ädlare än den som en god andlig fader har: Han kräver ingen auktoritet, men vinner uppskattning av alla. Hans ord blir givet som ett stilla och enkelt råd, men har makt som själva lagen. Fast i kärlek och mild i nåd är han allas förman för att han är allas tjänare. Kräver inte detta visdom från ovan? Vad annat kan det vara? Då David satte sig på tronen sade han: ‘Det är Herren som ger mig folket att leda’ och så får varje lycklig pastor säga då han ser bröder av många olika temperament underordna sig ordningen och ta emot ett ledarskap i Herrens arbete.” En stund senare skriver han: “Bröder, detta fungerar inte utan Guds Ande, och jag är glad att det inte gör det, för när systemet havererar och går sönder riktar det vår uppmärksamhet mot Herrens frånvaro. Denna ordning är inte tänkt att förhärliga präster och pastorer, utan det är utarbetat för att utbilda manliga kristna, som inte har sin tro i andra hand.”

Någon kanske reagerar på alla manliga pronomen, men låt oss minnas att citatet är från 1800-talet. Det som Spurgeon menar med en manlig kristen kan säkert inkludera dem som inte känner sig särskilt manliga i övrigt.

Men det jag ville peka på med detta långa citat är vilken makt som finns i förtroendet. Bygger vi en församling som förtröstar på Jesus och där vi bygger förtroende till varandra? En sådan församling kräver nåd. För vi kommer att göra bort oss. Vi kommer att såra varandra och missförstå varandra. Det är en sådan verklighet vi lever i. Men om vi bygger en församling på Herrens ord, som vittnar om Guds nåd och kärlek. Då är det möjligt för olika temperament, olika övertygelser, olika samveten, att samlas till gemensam gudstjänst och till att välsigna varandra och önska välgång åt varandra. En sådan församling vill jag se, där vi står tillsammans inför Herren, syndare frälsta av nåd, alla på samma linje. Kyrkoherde som lekman.

Det leder mig till en tredje lärdom från evangeliet, vilken är officerens ödmjukhet inför Herren. “Jag är inte värd att du går in under mitt tak”. Det är en grundhållning för oss som kristna. Inte ovärdighet i sig själv, utan den ödmjukhet som böjer knä inför Herren. Det är samma ödmjukhet som formar oss till att kunna älska varandra och tjäna varandra. En ödmjukhet som inte upphöjer sig själv, utan söker den andras bästa.

Det är något sådant som detta lite finurliga utlåtande i dagens andra läsning säkert handlar om: från tro till tro. (I grundtexten från genitiv till ackusativ). Inte så att lite tro blir större tro, för redan den lilla tron är frälsande. Men så att den tro vi äger väcker en sådan tro som vi också kan leva i. Församlingens liv handlar nämligen inte bara om att leva med tro, utan i tro. Eller, som Paulus skriver, leva genom tron.

Vår gemensamma tro präglas av förtröstan på Jesus, vare sig vi är ledare eller följare i våra olika sammanhang. I livets motgång är det till honom vi får komma. I världens mörker är han vårt ljus. I dagens evangelium är Jesus beredd att komma och bota den förlamade mannen. Han söker sig till de sammanhang där människor har det svårt. Och vi uppmuntras göra det samma. Han lär oss att be för varandra och bära varandra. I det spektakulära, men främst i det vardagliga. Hans största bud till oss är att älska Gud och vår nästa. I sin översteprästerliga förbön i Joh 17 ber han om vår enhet, för att världen ska kunna tro att han är sänd av Fadern.

Så är också den tro vi uppmanas se livet genom och leva i, en tro som ger oss enhet. En enhet av ett sådant slag att det vittnar om att det finns något annat i grunden för våra liv än det som världen erbjuder. Upprepade gånger i Nya testamentets brev uppmanas vi att inte gå in i strider och diskussioner som inte bygger upp. Då tron handlar mera om vem som har rätt, än om vem vi förtröstar på, då blir det nära till sådana debatter. Vi söker istället en sådan tro som övertygar i mildhet och genom nåd. Vi söker en tro som inte slår ner, utan lyfter upp. Vi söker en tro som upprättar, inte bryter ner. Vi avlägsnar hinder för tron istället för att tvinga fram den.

Niin päivän ensimmäinen lukukappalekin näyttää sitä tietä mihin Jumala armossaan, Kristuksessa, meidät kutsuu. Vaikka he ovatkin muukalaisia, erilaisia kuin me, niin Jeesuksen nimessä toivotamme heidät seurakuntaamme tervetulleeksi. Koska Jumalamme kuulee jokaisen ihmisen rukouksen korkeudessaan. Koska Jumalamme on antanut itsensä meidän kaikkien puolesta, todistaen rakkautensa ihmisiä kohtaan. Vaikka elämämme ovatkin synnin vaikutuksen alaisia, voimme luottaa siihen armoon minkä tämän päivän evankeliumissa tulee selväksi. Herramme haluaa tulla luoksemme, kuin lääkäri, joka etsii sairaita, parantaakseen heidät ja kulkemaan surevan rinnalla. Tämä sanoma koskee jokaista maailman ihmistä.

Sellaisen uskon kirkko tunnustaa, että Jumala on meitä niin rakastanut, että antoi puolestamme oman poikansa. Hän, Jeesus Kristus, on opettanut meitä elämään Hengen yhteydessä. Ei meidän omasta voimastamme, vaan hänen Pyhän Hengen voimasta, joka herättää meissä rakkauden Jumalaa ja lähimmäistämme kohtaan. Sama Henki opetti päivän evankeliumin upseerille, sadanpäämiehelle, sen uskon nöyryyden, joka antaa meidän rohkeasti astua Jumalamme eteen, luottaen hänen armoonsa. Sellaiseen nöyrään uskoon meidät kutsutaan, Jumalan armoon ja rakkauteen, ei omien tekojemme ja osaamisemme voimaan.

En sådan tro skapar gemenskaper av nåd. Gemenskaper med Jesus själv som grund och kärna. Flera gånger har det dryftats om denna installation ska gå att hålla under den pågående pandemin. Men jag har velat hålla den. För detta är det liv denna församling lever idag. Jag vill inte vänta att tjäna denna församling med mina gåvor och inte heller vill jag skjuta upp detta i hopp om att pandemin ska ge vika. Den kristna tron håller trots denna omständighet. Församlingen kan leva i tro och kärlek trots denna omständighet. Församlingen kan nå den enhet som vittnar om Kristus trots denna omständighet. Verksamheten som vi känner den är kanske på paus, men våra liv är det inte. Inte heller har Gud tagit paus under allt detta.

Fortsättningsvis söker han de modfällda. Också idag räcker han ut sin hand till den som sörjer. Just nu frågar han om han ska komma till vårt hus som gäst. Han lämnar ingen utanför sin nåds verkningsområde. Sådan är vår Herre. Och om vi tillsammans gör som officeren i dagens evangelium: tar oss tid att tänka på vem Jesus egentligen är för oss, förtröstar på honom, litar på honom och ödmjukar oss inför honom – då tror jag att vi kommer nå en sådan enhet som välsignar oss och vittnar om vår himmelske Fader för en värld fylld av syndens konsekvenser.

För vad än vi menar att församlingens uppgift i denna tid ska vara, så är det tydligt att den kristna kyrkan först och främst är en skara som funnit nåd genom Jesus Kristus. Genom tron på honom har vi en framtid och ett hopp. Genom hans gärning och undervisning inser vi att Gud längtar efter att få omsluta oss leda oss vidare, bära oss i sin starka hand – oberoende vilka hinder som har lagts i vår väg. Amen.

Om att samarbeta med Jesus – Femtonde söndagen efter pingst – Terjärv och Kronoby kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
3 årgången
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
3 årgången
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
3 årgången
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan
Jag måste visa er ett ok. För det har visat sig att de flesta numera inte vet vad det är. Det har till och med visat sig att då man läser denna text högt, till och med i kretsar där de flesta är religiösa, så kan det hända att man läser “o.k.” istället för “ok” då man kommer till detta ställe, som vi just hörde.

[Jag hade en bild med mig] Såhär ser det ut. Oket är det som är mellan de två dragdjuren. Det gör livet lättare för djuren, då två kan dela på bördan. Det är med detta för ögonen som vi ska tänka lite på det här med tacksamhet i det kristna livet.

Jesus säger att hans ok är skonsamt, att hans börda är lätt för oss. Och vilket är det oket? Det är att lära av honom. Så får vi vila för vår själ.

Nu kom det ett svårt ord igen. Själ. Vet ni vad det står i grekiskan, som är det språk den här texten ursprungligen kommer från? “Psyche”. Vi talar alltså inte om någon slags osynligt spöke som vi har inuti oss, utan om vårt psyche. Samma ord som i psykologi. Det som ska få vila är alltså vår erfarenhet av hela livet. Det är vad psyket handlar om, hur vi känner och tänker kring saker. Hur vi förstår saker. Hur vi reagerar då något händer och vad vi lämnar och fundera på efter att det hänt. Jesus erbjuder vila för våra själar, våra psyche.

Hur ska det här gå till?

Har någon av er någonsin tränat ett djur, så att ni har haft andra djur av samma sort på plats? Själv har jag ingen förstahandserfarenhet eftersom jag lider av allergier och inte gör klokt i att ha för mycket med djur att göra. Men såpass mycket vet jag att om du sätter ett otränat djur i ok med ett annat, vare sig det är en hund eller en häst, så tenderar det otränade djuret göra allt för mycket arbete, drar iväg med hela lasset. Eller kanske fallerar det åt andra hållet och går i panik och låser sig så att ingenting blir gjort.

Det tränade djuret står bredvid och funderar vad som går genom huvudet på det nya djuret. Men efter en tid utvecklas ett samarbete mellan de två djuren som är i ok med varandra. Och då blir bördan enklare för dem båda.

Jesus säger att vi får dela ok med honom och lära av honom. Och på det viset, då vi lär oss av honom, ska vårt sätt att handskas med livet, våra tankar och våra känslor, hitta nya banor. Banor som vi mår bra av och blir gladare av. Jesus erbjuder oss något som är lätt och skonsamt, då det gäller vårt samarbete med honom i denna värld och i våra liv.

Och liksom vårt psyke följer oss varje stund, så har vi också i varje stund möjlighet att gå i ok med Jesus. Det handlar om att det vi gör idag och det vi gör imorgon går att göra tillsammans med Jesus. Vi kan lära oss av honom hur vi ska ta oss an vår vardag.

Vad är då exempel på hur det kan se ut? Det är att lära sig av Jesus att göra det som han gjorde på samma sätt som han gjorde det. Det betyder att då Jesus säger att vi ska älska varandra, så funderar vi och frågar av honom hur vi kan göra det bäst, och skrider sedan till verket. Och därför är det viktigt att vi kan våra biblar, förstår hur saker hänger ihop och kan hjälpa varandra att förstå hur det lönar sig att leva här i världen. För Jesus lär oss väldigt mycket om hur man kan klara sig ur kniviga situationer eller jobbiga omständigheter.

I det riktigt konkreta handlar det om hur vi kan vara vänliga med varandra i skolan, hur det kan bli rättvist för alla, hur vi kan ha det bra hemma eller på jobbet. Det är frågor som Jesu undervisning om att älska sin nästa handlar om.

Och det som gör dagens evangelium till ett gott budskap är just det att det är vilsamt och bra för oss att leva i kärlek till varandra och att Jesus vill lära oss och dela vardagen med oss. Och fastän det inte alltid går som vi hade tänkt eller vi gör bort oss på något sätt, så erbjuder Jesus sin hjälp och att lära oss hur vi ska tänka framöver.

Sanning och nåd – Trettonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”

Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”

Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

 

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

 

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

 

Predikan

Någon kanske undrar på de något ampra ordvalet i dagens predikopsalm (158:5-). Jag kunde inte låta bli att föreslå den åt kantorn då jag såg fariséernas attityd i dagens evangelium. Man kan ju såklart inte klandra fariséerna för att inte akta Guds lag. Men man kan ju fundera om de har tagit till sig lagens syfte och mål på ett sunt sätt. Förra söndagen hörde vi om hur de skriftlärda tolkade lagen och använde sin makt för att göra livet tyngre för andra, istället för att ta en tjänares roll.

Den andra versen vi sjöng, vers sex, talade om ondskans makter som bjuder ut läror. Tankarna kanske först går till någon slags organiserade grupper med fastställda läror. Men i denna tid fungerar ju inte saker längre så. Istället kan vi konstatera att var och en formulerar sin egen övertygelse. Tar del i läror av noggrant valda sk influencers. Dvs man lever i sin lilla filterbubbla och tar del i de tankar och idéer som frodas inom dem. Så ser vi också att någon som tidigare inte hade kunnat nå ut med sitt budskap, sin lära, nu kan få stort inflytande över samhället. Det är en ypperlig grogrund för alternativa sanningar av olika slag och i sina farligaste former tar det sig uttryck i extremism som inskränker på andras frihet och trygghet. Bland annat talibanerna, som idag har makten i Afghanistan, lär ha överlevt på grund av att ett väldigt decentraliserat styre numera är möjligt. Den som vill ta del i deras tankar och värderingar kan enkelt göra det på internet  – och då man väl börjat intressera sig för det så ger programmen tillbaka mera rekommendationer på samma tema. Förrän man vet om det har alternativet blivit sanning.

Jag ska lämna psalmen nu, för en stund iaf, men konstaterar som övergång det som vers sju säger, att det är i Kristi, och följaktligen också kyrkans, intresse att vi har kraft och vishet att se skillnad på verklig sanning och det som ger sken av att vara sanning.

Det är något sådant som fariséerna igen hamnar ut för i mötet med Jesus. Fariséerna hävdar sin egen klarsyn och därför, säger Jesus, står deras synd kvar. Mekanismen ter sig enkel. Om du inbillar dig att du kan allt, förstår allt och vet bäst – då har du låtit dig snärjas och synden har bundit dig. Däremot, om du är öppen för att Gud kan verka på sätt som du inte väntar dig, om du är öppen för att lära dig och att omvärdera dina ståndpunkter. Då är du inte bunden vid din osanning, din synd, utan kan bli fri från den. Man kan vara blind utan att det är någons fel. Man kan lida av synd, som man inte valt för sig själv. Man kan hålla övertygelser för att man är så långt indragen i sin bubbla att man inte ens kan underhålla alternativen. Sanningens utmaning är att hålla de olika perspektiven framför sig.

Naamans helande kom ju på samma vis. Han hade föreställt sig något spektakulärt, men Guds helande låg i det enkla. Närheten till fariséerna är påtaglig: skall detta vara hur Guds frälsning ser ut? Vi vägrar tro det! Men vid närmare reflektion och lite hjälp från goda vänner hittar Naaman rätt och blir fri från sin sjukdom.

I texten från Apostlagärningarna tar vi också del i en berättelse om en man som får något annat än han väntar sig. Han tiggde pengar, men fick ett helande. Här kommer jag tillbaka till predikopsalmen för att försöka förstå detta med helandet. Vi har ju en stark tendens att vilja göra saker enkla att förstå, ta ner det till enkla kategorier. Med helandet är det svårt. Genom skrifterna finns inget spår av någon förklaring till vem som blir helad och varför eller på vilket sätt. Det går inte att förklara dessa händelser. Då klingar predikopsalmens “Nu vill förnuftet mästra Gud” som en sund påminnelse om att Gud inte låter sig fångas av oss. Per definition är Gud den som är utöver oss. Han själv och hans gärningar låter sig inte förklaras.

Som kristna kommer vi ju tillbaka till Jesus med dessa frågor. Både den personliga frågan om det vi hade önskat från Gud, men inte fick. Och med den allmänna frågan om varför ondskan så påtagligt får makt i vår värld. Då brukar jag själv tänka att den kristna tron inte främst är ett utstuderat lärosystem, även om vi har ett sådant också, utan en berättelse om mänskligheten och hur Gud agerat i historien. Vi tror inte i första hand på våra tydligt postulerade teser, utan på den Gud som Bibeln uppenbarar för oss. Och vilken är formen för den uppenbarelsen? Jo, där är historia, dikt, liknelser, bilder – det är ett helt bibliotek av material. Men dessa berättelser talar samstämmigt om en Gud som bryr sig om sin skapelse. Som lyssnar till de förtryckta och de fattiga, som sörjer över och möter de sjuka, som inte vill se någon gå förlorad.

Det är i berättelsen som vi kommer närmast något slags svar på de svåra frågorna vi bär på, inte i någon noggrant övervägd förklaring. Och vad är berättelsens kärna? Jo, Gud själv som blir människa. I Jesus Kristus ser vi ett klimax på den berättelse som vi själva är del i. Genom Gamla testamentet ser vi hur Gud räddar och förbarmar sig över sitt folk. I Jesus ser vi hur det förbarmandet sträcks ut mot världen. Och idag, genom den Helige Ande, är kyrkan världsvid, allmännelig, en gemenskap av förlåtna syndare. Och i världens brustenhet har kyrkan inte fått många enkla svar att förvalta. Däremot har vi fått en berättelse om en Gud som så älskar sin skapelse att han blir del av den. En Gud som gjorde sig känd som helare och frälsare. Men främst, en Gud som ville bli människa, så att människan skulle förstå att han inte är långt borta från oss ens i vårt lidande.

Så är korset vår tröst och uppståndelsen vårt hopp. För Jesus, människan, lider alla sjukdomar och bär alla sorger. Och Jesus, människan, uppstår, kroppsligen, till ett nytt himmelskt liv, så att vi skulle kunna ha hopp om detsamma. Hopp om ett liv där döden, sjukdomen och sorgen är besegrad.

Så säger han att han är världens ljus, för att direkt efter det öppna ögonen på en som levt i mörker. Och så får vi alla se – att det finns hopp, att det finns förlåtelse, att det finns helande, i många olika bemärkelser. Och Jesus förblir hos oss genom allt i livet. Det är det som är orsaken till att vi prisar honom och gläds i honom, så som vi också kommer att sjunga i kollektpsalmen. (71)

Om att inte döma – Femte söndagen efter Pingst – Kronoby och Nedervetil kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan
En viktig moralisk princip i den kristna tron är att inte döma. Det hänger samman med att vi tror att den yttersta domen är i Guds händer och att det är det enda sättet som verklig rättvisa kan uppstå. Som begränsade varelser har vi människor inte möjligheten att kunna veta allt för att fälla en rättvis dom.

Det handlar om att låta Gud vara Gud och människa vara människa. Genom tron lär vi oss att världen inte är rättvis. Vissa föds till svåra omständigheter, vissa till lidande, andra till rikedom, de flesta till ganska vanliga liv. Men fastän världen inte är rättvis, så är vår lott inte ond. Vi bekänner en Gud som ger sig till känna åt oss, som vår broder och som vår vän. I Jesus ser vi att Gud inte skyr våra omständigheter, utan istället väljer att dela dem. Det är en sådan klippa tron byggs på. Oberoende av vad som händer omkring oss kan vi stå trygga i den kärlek som Kristus visat oss.

Det är något sådant som dagens evangelium talar om. Här beskrivs två olyckliga skeenden. Det första, det något kryptiskt skrivna: ” om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur” och det andra om ett torn som rasat och orsakat någons död. Tornet känner inte annan historieskrivning till, men det kan antas vara ett torn i Jerusalems stadsmur. Galileerna som nämns har högst antagligen varit en grupp som av någon orsak retat Pilatus – möjligen genom sin politiska agenda – så att han lät avrätta dem i samband med att de förrättade offer under någon högtid.

Den kristna tron håller sig inte till en sådan lära att dessa som dött på detta vis skulle få skylla sig själv. Ända sedan Noas dagar har Gud lovat att aldrig mera utplåna mänskligheten (1 Mos 8:21). Så varken krig eller olyckor eller globala pandemier är något som Gud orsakar. Däremot är han nära oss då sådant händer. Aldrig långt borta. Det är det budskap vi har i Kristus.

Det är också på det sättet som vi erbjuds kraft att utstå motgångarna. Kraft att inte låta vår vrede eller vårt förakt leda oss in på dömandets väg. Istället erbjuds vi kraft till omvändelse, till att låta vreden stilla sig och kärleken till medmänniskan väckas. Vi behöver inte döma, domen är Guds.

Det betyder ju inte att vi inte får vidtala det som är fel eller tillrättavisa. Sådant behöver vi alla ibland utsättas för. Det är ändå en stor skillnad mellan att bli tillrättavisad i kärlek och att bli dömd i förakt eller bitterhet. Ofta förkläs våra dömande ord med idéer om att vi “bara säger som det är” eller att “någon behöver säga det”. Men direkt vi behöver ta till sådana uttryck så anar vi redan att det vi ämnar göra saknar kärlek.

Det går alltid att ta upp en annans handlingar på sätt som inte trycker ner den eller förminskar den. I andra årgångens texter för denna söndag hittar vi kvinnan som ertappats i äktenskapsbrott. De skriftlärda försöker få Jesus att fälla en dom över henne, men istället säger han till de skriftlärda att den som är utan synd ska kasta den första stenen. Jesus väljer en väg framåt ur den beklämmande situation han hamnat i där han visar sin kärlek till kvinnan. Men han tillrättavisar henne också: “Gå nu, och synda inte mera.”

Det är en sådan kärleks vishet som vi uppmuntras bygga våra liv på. Inte på det tvära och hårda, utan på en tro som enar oss alla. Enhet innebär ju inte att vi är enighet, utan det betyder att vi hör samman i kärlek trots våra olikheter. Vi strävar efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen, skriver Paulus.

Det kristna livets mål är att bli en sådan människa som kan ha rätt utan att bli svår att leva med. Vi känner allt för många fall där någon haft rätt, men sättet som ärendet förts fram egentligen bara har gjort det svårare att komma vidare i rätt riktning. Kristus visar oss en väg som inte spelar ut sanning mot ödmjukhet eller kärlek – utan som istället förenar dessa.

Därför, som Jesu lärjungar, gör vi gott i att regelbundet tänka på det sinnelag som finns hos honom. Vad såg Jesus i äktenskapsbryterskan som de skriftlärda inte såg? Kan det vara så enkelt att han sökte en kärleksfull väg framåt?

Jesus säger i dagens evangelium att den som inte omvänder sig kommer att mista livet, liksom de som utsattes för mord och olycka. Läst snabbt känns det kanske som ett hot om att Gud ska slå ner oss. Men jag tror inte det är tanken här. Tanken här är att säga att vi kan förlora livet redan medan vi lever det, om vi inte omvänder oss.

Om vi inte lär känna Gud och hans vilja riskerar vi istället bygga våra liv på ett sätt som leder till rädsla och förakt. Och då är steget nära till hatet och till dömandet. Då är det också nära till hands att tänka att den som råkar ut för en olycka får skylla sig själv.

Den väg som Jesus erbjuder, omvändelsens väg, leder istället till trygghet, tålamod, kärlek och frid. Här finns inte behovet att trycka ner andra eller hävda sin rätt. Istället finns här en stabil grund att stå på då världen rasar omkring oss. Här finns en livsattityd som gör det möjligt att välsigna till och med sin fiende. Här finns en barmhärtighet som växer ur vår egen frid, den som vi tagit emot från Gud. Och det är då som vi också kan låta bli att döma. Våra domar kommer så ofta från en plats av att behöva kontrollera och manipulera vår omgivning. “Om jag sätter honom på stället så får jag slut på det här.” Men domen är Guds, för ett sådant maktmedel är för svårt att använda rätt för begränsade varelser som vi.

Vi kan alltså, som kristna, hitta sätt att tänka kring våra liv som befriar oss från behovet att döma. Då Jesus mötte svåra situationer sökte han inte det lätta, utan det rätta. Och han visar för oss, ytterst på korset, att kärlekens väg är den rätta vägen. En väg som handlar om att vi ibland måste dö tillsammans med honom, för att kunna få del i hans liv. En väg som inte präglas av rädsla eller förakt, utan av Guds kärlek så som den är demonstrerad i Jesu död och uppståndelse. En väg där vi, fria från rädslan, inte behöver ta domen i våra egna händer, utan kan låta den vara i Guds händer istället: där den hör hemma.

Det nya livets väg – Midsommardagen – Sommarhemmet i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan
Det finns ett genomgående motiv i alla tre läsningar idag. Det är vattnet. Vattnet är en källa till liv. Läsningen ur Jesaja börjar med en önskan, en bön, om att det ska flöda från himlarna. Vi är vana att tänka att det handlar om regn. Det för med sig liv.

Paulus talar om dopet, vilket ju tydligt anknyter till vattnet. Också genom dopet får lärjungarna Paulus möter ett nytt liv. Den Helige Ande kommer över dem.

Och Johannes, han kommer ju att döpa i vatten. Ett renande dop, med en mycket stark symbolisk laddning. Johannes skulle komma att verka på den östra sidan av Jordanfloden, i samma trakter som Elia innan honom verkade. Men också vid den strand av jordanfloden som folket skulle ha kommit till då de återvände från fångenskapen i Babylon.

Vi har alltså många bilder som lever parallellt i dessa texter, många symboliska skeenden som pekar på något större. Själva evangelietexten innehåller också en väldigt viktig symbolisk handling, nämligen namngivningen. Johannes betyder Gud är nådig. Och den som bekräftar namnet är Sakarias, hans far, som blivit stum genom Herrens hand, på grund av sin otro. Namnet är ett vittnesbörd både för folket och för honom själv.

Men det finns ytterligare ett lager av symbolik i namnet. Folket förväntade sig ett namn ur släkten. Det var ju så att Sakarias tjänade i templet och förmodligen hans far innan det och hans far innan det. Det ligger alltså nära till att Johannes också skulle tjäna i templet och bära ett namn av någon som gjort det innan honom. Men det blir inte så. Och jag tänker mig att det ändå måste ha funnits en viss friktion kring beslutet att välja ett helt annat namn än vad traditionen krävde, fastän Gud själv hade låtit upenbara det för honom. För det är inte lätt att bryta med traditioner, särskilt inte om man själv är den som har till sitt arbete att upprätthålla dem.

Men Johannes fick sitt eget namn. För han skulle gå sin egen väg. Och den väg han gick förberedde Kristi ankomst. Den väg han gick fick människorna att rikta sina förväntningar till Gud. Det är som då man väntar på regnet, i detta fall ett regn från himlarna. Eller som då man kommer hem igen efter en lång tid och börjar bli mer och mer säker på de trakter man befinner sig i.  Johannes banar väg. Han riktar människors uppmärksamhet tillbaka till vad Gud håller på att göra. Han gör det möjligt för ett nytt slags liv att komma i världen. Folket gjorde rätt i att förundra sig och fråga: “Vad skall det inte bli av detta barn?”

Johannes dop, förmodligen då utfört från den östra sidan av Jordanfloden, vittnar också om vilken slags omvändelse dopet handlar om. Bilden av att komma tillbaka från exilen, till det land som Gud lovat åt ens fäder, talar starkt om att Johannes förstår sig själv göra Guds arbete med att leda folket tillbaka på den väg som Gud tänkt. Här ekar inte bara återkomsten från Babylon, utan också Israels folks tidigare överfarter: räddningen genom vattnet vid Röda havet, då de lämnade Egypten och då folket gick över Jordan i Josuas bok. Allting pekar på att något nu är i görningen, Guds löften ska gå i uppfyllelse.

Och det är i detta skede som vi kan börja ta detta rika bildspråk och vända det mot vår egen vandring. Efter Johannes namngivning vittnar Sakarias om att Gud ska ge oss ljus i mörkret och föra in våra fötter på fredens väg. Och Johannes vittnar om den som ger oss det ljuset och vandrar med oss på den vägen. Tänk på alla dessa antydningar som finns i dagens läsningar: Bilden av att komma hem från exilen, kanske från fångenskap eller kanske som den förlorade sonen. Behöver du idag komma hem? Bilden av att bli tvättad ren i vattnet – behöver du den renheten i ditt liv? Bilden av att gå den väg just du ska gå, utan att bli bunden av vad som varit – behöver du den friheten? Eller bilden av att kunna förtrösta på Gud oberoende av omständighet, för att hans löften går att lita på – behöver du den tryggheten?

I vår kyrka har vi bevarat dopet i den treenige Gudens namn, som ett sätt att förmedla alla dessa bilder genom ett sakrament, en helig handling, som vi gör på Jesu befallning. Luther lär oss att vi varje dag ska iklä oss det dopet. Vi ska påminna oss om allt vad det innebär. För det betyder för oss ljus i mörker, frihet att göra vad som är Guds vilja och förtröstan på Guds löften. Det är sådant som det livigvande vattnet är. Det är inte bara “att vi en gång blev döpta” utan det är en verksam kraft för den som vill tro det. För den som vill tänka kring vad det innebär. Det handlar om att gå ner i vattnet på ett sätt och komma upp på ett annat. Och vi kan vara helt säkra att Gud alltid ser till oss i nåd. Genom dopets verkan är vi rena i Guds ögon. Men, dopet kan också vara en inspiration för oss i vår vardag. Att lämna det gamla bakom oss och stiga in i det nya. Och alla dessa bilder som jag lyft fram idag talar om hur det kan se ut.

Då blir det just om Jesus säger i dop- och missionsbefallningen. Först döper vi i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och sedan lär vi oss att hålla alla de bud han gett oss. För han vandrar med oss. Han styr våra fötter på fredens väg. Han ger oss av sin Andes kraft och ger oss nytt liv. Ett liv som inte är bundet av mörkret, inte av det förflutna, inte av vår orenhet – för allt det ger han oss genom tron och genom dopet. Utmaningen för oss är, lika som för Sakarias, att våga tro det på ett sådant sätt att vi också kan leva. Och det kan finnas fallgropar eller hinder också på den vägen i tron, men jag sparar dem till en annan predikan. Det viktiga idag är det som Johannes vittnar om, att något nytt är på väg. Ett liv från ovan som inte kan hindras. Rättfärdighet strömmar från himlen och slår ut i blom på jorden. Frälsningen är här.

Vi väntar! – Första advent – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jesaja 49:8-10

Gud säger:
Jag hör dina böner när det blir en tid av nåd.
Jag hjälper dig när det är tid att rädda dig.
Jag skyddar dig.
Med dig gör jag ett förbund
med mitt folk.
Landet skall få tillbaka sitt värde.
Den jord som låg öde skall odlas igen.
Jag säger till dem som var fångar: “Gå ut!”
Till dem som sitter i mörkret säger jag: “Kom fram!”
Det skall finnas betesmark längs vägarna.
Kala höjder skall bli betesmark.
Ingen skall vara hungrig eller törstig.
Varken ökenvind eller sol skall bränna dem.
Gud är god mot sitt folk
och leder det.
Han för det till rinnande källvatten.

Andra läsningen
Upp. 3:20-22

Kristus säger: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

Evangelium
Lukas 19:28-40

Jesus berättade liknelser för sina lärjungar. Efter att ha berättat dem, gick han framför dem upp mot Jerusalem. Han närmade sig byn Betfage, som låg vid berget som kallades Olivberget. Där skickade han iväg två av sina lärjungar. Jesus sade: “Gå in i byn som ligger framför er. När ni kommer in i byn skall ni finna en ung åsna som står bunden där. Den har ännu ingen suttit på. Ta den och hämta hit den. Om någon frågar er varför ni behöver åsnan, skall ni svara: Jesus behöver den.” Lärjungarna gav sig iväg och fann det som Jesus hade sagt. När de skulle ta åsnan sade han som ägde den: “Varför tar ni åsnan?” De svarade: “Jesus behöver den.” De ledde den till Jesus. De lade sina mantlar på den. Sedan hjälpte de Jesus upp på åsnan. När Jesus kom ridande, bredde människorna ut sina mantlar på vägen.
Jesus närmade sig staden Jerusalem och var på väg ner från Olivberget. Då började alla lärjungar i sin glädje och med hög röst prisa Gud för alla underverk de fått se: “Välsignad är han som kommer, kungen, på Guds befallning. Må det vara fred i himlen och ära i höjden.” Några fariséer stod i folkmassan. De sade till Jesus: Jesus, säg till dina lärjungar att sluta.” Jesus svarade: “Jag säger till er att om de är tysta, så kommer stenarna att ropa.”

Predikan
Det är advent! Vi väntar, vi förbereder oss, vi har siktet inställt. Snart är den stora dagen här! Snart kommer vår älskade broder, lärare, herre och vän till oss. Snart är Jesus här!

I bästa fall kanske det pirrar i hela kroppen. Vi håller liksom på och stämmer upp inför den stora konserten. Vi tänder ljus. Vi plockar fram lite mera jul för varje dag som går. Vi börjar fundera på granar, på träffar med släkt och vänner. På skinka och lådor. Men inte riktigt ännu ändå! Pastorn kommer sig för att bli lite ivrig, det är ju bara den första advent ännu. Men det betyder, verkligheten oaktat, att vi nu förbereder oss. Vi väntar.

Min mor, Gud välsigne henne, hade under hela den tiden vi bodde i Hopsala ett godisbord som dukades till julen. Det var en tradition övriga familjen kunde godkänna och uppmuntra. När vi var små hette det att vi inte fick äta av karamellerna innan julafton och då också under den gode moderns övervakande öga. Men vår iver, under dagar och veckor, blev allt större. Då mina bröder och jag blev äldre och lärde oss kontrollera våra vilda lustar efter karameller, då började bordet dukas allt tidigare i advent. Så minns jag det i alla fall. Det var som om väntan kunde göras längre. Som om vi var mogna för en längre förberedelse inför festen. När vi började närma oss vuxen ålder hände något ännu vildare – mamma slutade övervaka mängden karameller vi åt! Nu var det fritt fram att äta enligt eget förstånd och det enda man riskerade var någon enstaka kommentar om huruvida det var sju eller sjuttiosju karameller man ätit. Nåden kändes stor.

Kanske är det likadant med advent. Vi väntar. Vi lär oss och fördjupas mer och mer. Vi lär oss ta in mera och mera av adventsfastans och julens budskap.

Advent är en fasta. En förberedelsetid och en tid för bot. Nu är läge att stilla sig och lägga åt sidan sådant som distraherar en från det viktiga i livet. Nu är tid att förbereda sig för Jesu ankomst. Kanske kan godisbordet börja dukas? Kanske kan vi förbereda oss för julfirandet genom att under kommande fyra veckor sätta åt sidan våra telefoner eller andra distraktioner, så att vi kan fira julen tillsammans med familjen, närvarande. Kanske kan vi, om vi inte kommer att kunna fira en jul med familjen i år, använda advent för att förbereda oss så att vi kan fira en god jul ändå? Det är fastans och botens väg. Att fasta – att sätta något åt sidan. Bot – att agera för att rena ens samvete, det vill säga att ställa saker i ordning.

Vi behöver båda. Vi behöver söka oss tillbaka till trons och livets kärna. Och vi behöver söka oss tillbaka till att leva med rena samveten. Vi behöver agera så att vi är förberedda på att möta Kristus och varandra. Det är fastetidernas syfte, att påminna oss om vikten att se över ens eget liv med regelbundna mellanrum.

Vi får växa här. Liksom vår familjs karamellbord som dukades allt tidigare och övervakades allt mindre, så har vi plats att växa också i tron. För någon kanske en månads fasta känns oöverkomlig. Men ta då en vecka. Eller en dag. Väx in i det. Mycket händer om man lär sig lite mera vid varje fastetid.

Då kommer vi att märka att vår jul kan bli så mycket mera fylld med glädje. En väl förberedd jul, en jul som man väntat på med iver, talar djupare in i vår varelse än en jul som bara firas slentrianmässigt. Eller i år ännu värre, i bitterhet över coronarestriktioner. Vi behöver bearbeta saker, ställa i ordning saker, jobba med saker, för att kunna glädjas sen då festdagen är här.

Det måste sägas något om vem vi väntar på innan detta blir en predikan. Kristus kommer. Det är honom vi väntar på. Det är honom som jordens folk och himlarnas änglar har väntat på. Det är honom som själva skapelsen väntar på, som i födslovåndor, säger Paulus. Varje gudstjänst ropar allt skapat ut efter förbarmande, om att få bli tagna upp i Guds vård. Varje gudstjänst möts vi av änglarnas sång i julnatten. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människorna som han älskar!

Allt skapat längtar efter Gud. Allt skapt är älskat av Gud. Så älskat att han gav den sin ende son. Det är den Sonen: Jesus, Kristus som vi idag hör läsas om. Han är världsalltets alfa och omega, början och slut, men han är också vår broder. Han lever med oss, han förstår oss, han möter oss. Han kommer för att frälsa världen. Därför strör folket ut mantlar på hans väg. Därför skulle till och med stenarna ropa. Frälsningens dag är nära. Gud möter den mänskliga erfarenheten. Han tar del i det mänskliga livet. Och i människan Jesus får vi se hela den gudomliga kärleken. En sådan kärlek som inte låter sig bindas av mänskliga förväntningar. Han kommer på en åsna, inte en kunglig häst. Han kommer för att lida med oss, inte för ta avstånd från allt lidande. Han kommer för att ge oss frid, inte för att befria oss från verkligheten.

Den Gud som kommer till oss är väntad av hela skapelsen, men samtidigt inte sådan som vi väntade oss honom. Han är något annat. Något mera gott, mera kärleksfullt, mera meningsfullt än det vi kunde föreställa oss. Nu är inte stunden då vi får fly vår mänsklighet. Nu är stunden då vår mänsklighet blir frälst, räddad, befriad från syndens band. För Gud kommer till oss, Gud blir som vi.

Han kommer. Han kommer. Till den som är ute på vägarna, till den som är på kala marker, till den som är i mörkret. Han står vid dörren och bultar. Låt oss förbereda oss. Låt oss ställa i ordning. Så att vi om några veckor kan öppna dörren och fira hans födelsedag i himmelsk glädje. Fram till det, låt oss gripas av helig iver i advent.

Och idag ska vi resa oss för att bekänna den tro vi hoppas på!

Var vaksamma – Uppbrottets söndag – Kronoby och Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Mal. 3:13-18
Ni har använt starka ord om mig, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har vi talat om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot? Nej, nu är det de fräcka vi skall prisa lyckliga: de handlar orätt men frodas ändå, de klarar sig fast de sätter Gud på prov!”
Så har de som fruktar Herren talat sinsemellan. Men Herren har lyssnat uppmärksamt och låtit göra en förteckning, för att ingen som fruktar Herren och aktar hans namn skall glömmas. Den dag jag griper in, säger Herren Sebaot, skall de vara min dyrbara egendom. Jag skall måna om dem som en far månar om den son som tjänar honom. Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.

Andra läsningen
Hebr. 3:12-15
Se till, bröder, att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden. Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. Ty vi har del i Kristus om vi ända till slutet orubbligt håller oss till samma grundval som i början. Det heter: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret.

Evangelium
Mark. 13:33-37
Jesus säger:
”Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!”

Predikan
Det finns en annan liknelse som Jesus ger där husets herre ger sig av och under tiden ger sin egendom i tjänarnas händer. Det är liknelsen om talenterna. Där tre män ges olika stora mängder pengar att förvalta. Den ena gräver ner sin lilla slant, medan de två andra, som fått mera, investerar dem och får pengarna att växa. Vid sin återkomst blir herren besviken på den första, som inte vågade göra något med sina pengar. Men han blir glad över dem som låtit pengarna tjäna sitt syfte. Jag tror man kan läsa dessa liknelser parallellt. Här är bilden den att herren kan komma tillbaka när som helst, var alltså vakna, så att ni inte slösar den tid, de resurser och det ansvar som givits er. Låt er inte luras att det är gott att bara lägga sig ner och vila, det finns ännu mycket meningsfullt och värdefullt att göra i världen!

Detta kontrasteras på ett intressant sätt av dagens första och andra läsningar. I den första läsningen talas om att de fräcka har framgång trots att de sätter Gud på prov. Det handlar alltså om sådana som inte är vakna, utan som valt det lätta istället för det rätta. Sådana som genom våld och lögner roffat åt sig något som på ytan liknar framgång. Att vara vaken handlar alltså här om att inte låta sig förledas till att göra det onda. Och det är ju det som läsningen från Herbreerbrevet också lyfter fram: “Se till att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden”. För hos Gud finns verkligt liv, inte bara sådant liv som på ytan ser bra ut, men som till sitt väsen är dött och livlöst.

Det är säkert flera av oss som känner igen den här erfarenheten av att ha så många saker i rätt ordning, världsligt sett, men ändå känna ofrid över ens livssituation. Ibland är det bara något övergående, men ibland beror det på att vi slumrat till. Ibland väljer vi arbete och gemenskap utgående från yttre (kanske påhittade) förväntningar, ibland fattar vi beslut för att man borde – men vandrar samtidigt bort från det som vi innerst inne behöver. Och samtidigt riskerar vi vandra bort från den som kunde ge oss det vi behöver, nämligen den levande, livgivande Guden. Därför heter det “Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan som under upproret”.

För det är inte meningslöst att tjäna Gud, som första läsningen säger att folket trodde. Kanske för den som inte är vaken på det mest viktiga kan det kännas så. Kanske om vi slumrat till och låtit oss glömma vad Gud har skapat oss för att göra och vara, kanske kan det då verka som att det är meningslöst att tjäna Gud. Nu följde jag Gud, men blev ändå sjuk. Nu följde jag Gud, men fick inte ett stort och dyrt hus med vacker utsikt. Nu följde jag Gud, men blev inte populär och känd. Jag tror det är detta som vakenhet handlar om, att inse att de yttre tingen inte är tecken på verklig framgång. Verklig framgång mäts i nåd, kärlek och helighet. Har du möjligheten att älska, att förlåta och hela? Kan du, tillsammans med Gud, göra denna värld till en mera meningsfull plats?

I slutet av dagens evangelium, där Jesus säger att vi inte vet när tiden kommer händer två saker av intresse för oss idag: 1) Jesus konstaterar att vaksamhet behövs hela tiden. Vi vet inte stunden, så tänk inte att ni kan leva slarvigt en tid. 2) Jesus talar om ” om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen” och hänvisar så till sitt kommande lidande. Vid påskens händelser har vi ju nämligen den sista måltiden på kvällen, Jesu fängslande på natten, Jesus inför domarna då tuppen gal och Jesus inför Pilatus på morgonen.

Det är som att Jesus (och evangelisten) försöker lyfta fram något här. Den vakna vägen kommer att ställa er inför några situationer som i världens ögon inte ter sig kloka. Men då ni lever av kärlek och inte av världslig framgång, då kommer ni att inse att det är den väg ni ska gå. Jesus själv visar det mest extrema exemplet på detta då han låter sig korsfästas av just de människorna som denna predikan kommit att skissa upp. Människor som slumrat, som valt våld och lögn som ett sätt att få sin vilja igenom. Människor som tycker att det är enklare att döda någon än att möta honom. Som Jesu församling och hans efterföljare är det viktigt att vi som samlas här idag ser till oss själva och säkerställer att vi är vakna, att vi inte slumrat och håller på att bli vilseledda.

För vakenhet det är ett levande tillstånd. Att slumra innebär däremot att man stannar upp. Liksom i liknelsen om talenterna, där Guds gåva till oss ska förvaltas, så uppmanas vi i dagens läsningar att vara vakna på vad Gud gör i världen. Guds nåd går ut som en ström i världen och de trogna tjänarna, de som förvaltar sin talent och som håller sig vakna, de får vara med och se hur kärlek och helande når dem själva och deras medmänniskor. Men den som inte använder sin talent, den som slumrar, den går miste om det verkliga livets gåva.

Det ter sig för mig att det är en sådan bild dagens läsningar målar upp. I samtal med gudstjänstgruppen i Terjärv konstaterade vi att det kan vara svårt att hållas vaken i sin ensamhet, nu under coronan. Men samtidigt tror jag att vi nu också har en ypperlig möjlighet till att se till våra egna hjärtan. Kyrkans fäder och mödrar sökte sig ofta till avskildhet för att få vara med Gud. I kyrkoåret har vi två fastor där vi uppmanas till det samma. De flesta av oss har ju inte använt sig av fastan på ett sådant sätt, det har inte varit sed. Men nu kanske vi har en chans att kollektivt återupptäcka avskildheten som en gåva från Gud.

Avskildhet är ju inte ensamhet. Den som är ensam lider ofta av sin ensamhet. Men den som valt avskildheten själv kan från en plats av frid och stillhet ana var Guds ström av nåd går fram i ens eget liv. För hur skall vi höra Mästarens röst, om vi inte ger oss tiden och utrymmet för det? Visst stöder församlingens gemenskap oss i att söka Gud, men ibland händer det sig att hela gemenskaper slumrar till. Nu under coronatiden har det hänt otrolig utveckling inom vissa områden i kyrkan. Församlingarna har hittat till de sociala medierna och vi har hamnat att tänka om med mycket av den regelbundna verksamheten. Med vakenhet kommer det något gott ur detta, jag är säker på det. Sådan är den Gud vi tjänar.

Och det är en sådan Gud, som uppmanar oss och hjälper oss att hållas vakna, som vi näst får bekänna med trosbekännelsens ord!

Alla helgons dag – Om salighet och godhet – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 60:18–21
Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.
Solen skall inte mer vara ditt ljus
om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.
Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.
Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa
min härlighet.

Andra läsningen
Upp. 21:1–4
Jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Evangelium
Matt. 5:1–12 (samma text som i första årgången)
När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan
Dagens evangelium är inledningen till den så kallade bergspredikan, vilken visa män och kvinnor är överens om att är en av de viktigaste texterna i historien. Jämförbar med de tio budorden och de många andra kända sammanställningar. I sin bergspredikan (vars namn alltså kommer av att han gick upp på ett berg för att hålla den) svarar Jesus på två frågor som rör oss allihopa: 1) Först frågan om det goda livet. Vem har det och hur kan jag få det? 2) Sedan frågan om vem som är god. Vem är verkligen god? Och kan man bli god? Bergspredikans undervisning kring dessa frågor har format mänsklighetens historia på ett avgörande sätt: skulle vi försöka ta bort alla spår som Jesu undervisning om det goda har lämnat efter sig i historien, skulle inte mycket av modern västerländsk historia finnas kvar.

Vad är det då som Jesus lär? Och utöver att hänga dessa slagord på väggarna i våra hem och kyrkor, vad kan vi göra för att kunna leva i enlighet med denna stora vishet som vi får del i?

Jag vill börja med att konstatera att dessa texter nog också har orsakat en del problem i hur de har predikats och tolkats. Jag har själv i min ungdom vänt kyrkan ryggen på grund av utläggningar och idéer som har kommit härifrån. Till exempel hade jag inget intresse att försöka vara svag, hungrig och fattig i anden. Jag tänkte att om jag vill vara stark har jag ingen plats i församlingen. Förvisso fanns det ett stort högmod i mitt beslut att förkasta hela kyrkan då, men samtidigt kunde jag inget annat. Jag gavs, av människor som tolkade skrifterna åt mig, en bild av ödmjukhet och mänsklighet som var omöjlig för mig att leva upp till. Jag skulle aldrig komma att bli en sådan som jag trodde att en kristen måste vara.

Det hjälper väldigt mycket att tänka på bergspredikan i sitt sammanhang. Då Jesus börjar beskriva de saliga i dagens evangelium är det inte så att han listar upp saker vi måste uppnå för att kunna bli saliga. Han har tagit emot människor och det är en stor skara fattiga, sjuka och allmänt nyfikna runtomkring honom. Då han har mött dem, rört vid dem och helat dem sätter han sig ner en bit upp på berget och började förklara för dem vad som händer.

Saliga är de som är fattiga i anden… och man kan liksom ana hur han tänker på någon han just talat med. Som kommit till honom med nöd över att de inte förstår sig på det här med Gud och det andliga och allt som har med det att göra. Saliga de fattiga i anden, för just idag har ni mött all salighets källa. Just idag har ni talat med Gud själv och det var ganska vardagligt och enkelt. Det är som att Jesus understryker att salighet inte bjuds ut åt dem som presterar vissa saker, utan att de som är nära honom vid stunden då han undervisar är saliga för att de har mött Gud den dagen.

För de människorna som har samlats runt Jesus är till största del sådana som aldrig skulle ställa upp för att hålla en predikan eller be en bön offentligt. De är sådana som inte kan sin Bibel och som “bara är vanliga donare”. Sådana som inte uppfyller bilden av den typiska jante-kristna som vi ibland hör om. Och som vi alla vet är dessa den stora majoriteten av människor. De finns i hundra- och tusental i våra städer och byar. Men det är just dem som Jesus har mött samma dag som han håller sin bergspredikan. Det är just de som får ta emot en av världshistoriens viktigaste undervisningar. För att det är vanliga människor som behöver den. Vi behöver den alla, oberoende av om vi passar in i den förväntade bilden av någon som är god och from.

Därför målar Jesus här upp en bild där det inte handlar om att vi ska uppnå någon slags andlig fattigdom eller svaghet – det är inte det som är poängen. Det är inte eftersträvansvärt att bli en som sörjer, inte heller att bli förföljd. Poängen är att också de som har det svårt ställt i världen har tillgång till Guds nåd och till det som Gud gör i världen genom Jesus Kristus. Vi har alla tillgång till Guds helighet och kärlek. Också den som inte kan sin Bibel, också den som inte förstår sig på allt det här med kyrka och religion. Här finns inget inträdeskrav, ingen miniminivå som man behöver förstå, Guds kärlek erbjuds var och en!

Vår frestelse som människor är ju att försöka få saker väldigt enkla och tydliga. Sätta in saker i våra fina små lådor och sen hålla dem där. Det är lite samma sak som hänt med dessa texter: bara man gör sig liten, bara man “är ödmjuk”, bara man, bara man – då räknas man nog inför Gud. Men den kristna tron har inga “bara man” – den kristna tron är att medan vi ännu var syndare dog Kristus i vårt ställe. Det finns hopp och ljus i allt mörker. Det finns en väg vidare var man än har hamnat i livet. Och det krävs inga kvalifikationer för att börja gå den vägen. Det finns inget inträdesprov för trons väg tillsammans med Jesus.

Så tro inte att dagens texter inte gäller er, kära vänner. Dessa löften gäller var och en som tar emot dem. “Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” “Saliga vi allihopa, då Gud möter oss.” “Herren skall vara [vårt] eviga ljus, [vår] Gud skall vara [vår] härlighet.”

Så hur svarar Jesus egentligen på frågorna om det goda? I dagens evangelium är svaret tydligt: Alla har rätt till och tillgång till det goda, för så har Gud bestämt det. Inga krav finns för tillgången. Men hur är det med frågan om att vara god? Det är det som resten av bergspredikan (som kommer efter dagens läsning) behandlar.

Dagens läsning är bara en inledning till en mycket större undervisning. Den har vi inte utrymme för inom ramen för denna predikan, men jag vill ge den lite skissartat att fundera på. Jesus nämligen kallar oss allihopa till att bli hans lärjungar. Att lära oss hur vi som genom Guds löften får bli saliga också får lära oss att leva gott. Han talar om att älska sin fiende, om att be för dem, om att inte stjäla och inte lusta. Det är enkla riktlinjer som öppnar för oss möjligheten att tänka på djupet på våra liv. Det är helt klart från Jesu undervisning att han tänker att vi kan tillämpa det redan idag i vår vardag.

Saligprisningarna lär oss att det inte finns något mänskligt tillstånd som utesluter oss från Guds kärlek. Gud kan möta vem som helst av oss, när som helst. Där som vi lätt utesluter oss själva och varandra så välkomnar Jesus allihopa till Guds rike. Det är också det budskapet som lägger grunden för svaret på frågan om att vara god. Det goda är inte nödvändigtvis det som vi låter oss luras att tro att är gott: lite högre lön, något som vi såg i reklamen, något annat som vi lustar efter. Vissa saker behöver vi ju helt enkelt, men det verkligen goda är aldrig bundet vid sådana saker. I varje stund, oberoende av omständighet är det goda en möjlighet för den som kommer till Jesus med sina frågor. Det får vi alltid minnas och där har vi något att växa i för många predikningar till.

Nu ska vi däremot (istället för att påbörja en predikan till) i tacksamhet över den salighet som erbjuds oss resa oss och bekänna vår kristna tro!