Första läsningen
Jesaja 49:8-10
Gud säger:
Jag hör dina böner när det blir en tid av nåd.
Jag hjälper dig när det är tid att rädda dig.
Jag skyddar dig.
Med dig gör jag ett förbund
med mitt folk.
Landet skall få tillbaka sitt värde.
Den jord som låg öde skall odlas igen.
Jag säger till dem som var fångar: “Gå ut!”
Till dem som sitter i mörkret säger jag: “Kom fram!”
Det skall finnas betesmark längs vägarna.
Kala höjder skall bli betesmark.
Ingen skall vara hungrig eller törstig.
Varken ökenvind eller sol skall bränna dem.
Gud är god mot sitt folk
och leder det.
Han för det till rinnande källvatten.
Andra läsningen
Upp. 3:20-22
Kristus säger: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”
Evangelium
Lukas 19:28-40
Jesus berättade liknelser för sina lärjungar. Efter att ha berättat dem, gick han framför dem upp mot Jerusalem. Han närmade sig byn Betfage, som låg vid berget som kallades Olivberget. Där skickade han iväg två av sina lärjungar. Jesus sade: “Gå in i byn som ligger framför er. När ni kommer in i byn skall ni finna en ung åsna som står bunden där. Den har ännu ingen suttit på. Ta den och hämta hit den. Om någon frågar er varför ni behöver åsnan, skall ni svara: Jesus behöver den.” Lärjungarna gav sig iväg och fann det som Jesus hade sagt. När de skulle ta åsnan sade han som ägde den: “Varför tar ni åsnan?” De svarade: “Jesus behöver den.” De ledde den till Jesus. De lade sina mantlar på den. Sedan hjälpte de Jesus upp på åsnan. När Jesus kom ridande, bredde människorna ut sina mantlar på vägen.
Jesus närmade sig staden Jerusalem och var på väg ner från Olivberget. Då började alla lärjungar i sin glädje och med hög röst prisa Gud för alla underverk de fått se: “Välsignad är han som kommer, kungen, på Guds befallning. Må det vara fred i himlen och ära i höjden.” Några fariséer stod i folkmassan. De sade till Jesus: Jesus, säg till dina lärjungar att sluta.” Jesus svarade: “Jag säger till er att om de är tysta, så kommer stenarna att ropa.”
Predikan
Det är advent! Vi väntar, vi förbereder oss, vi har siktet inställt. Snart är den stora dagen här! Snart kommer vår älskade broder, lärare, herre och vän till oss. Snart är Jesus här!
I bästa fall kanske det pirrar i hela kroppen. Vi håller liksom på och stämmer upp inför den stora konserten. Vi tänder ljus. Vi plockar fram lite mera jul för varje dag som går. Vi börjar fundera på granar, på träffar med släkt och vänner. På skinka och lådor. Men inte riktigt ännu ändå! Pastorn kommer sig för att bli lite ivrig, det är ju bara den första advent ännu. Men det betyder, verkligheten oaktat, att vi nu förbereder oss. Vi väntar.
Min mor, Gud välsigne henne, hade under hela den tiden vi bodde i Hopsala ett godisbord som dukades till julen. Det var en tradition övriga familjen kunde godkänna och uppmuntra. När vi var små hette det att vi inte fick äta av karamellerna innan julafton och då också under den gode moderns övervakande öga. Men vår iver, under dagar och veckor, blev allt större. Då mina bröder och jag blev äldre och lärde oss kontrollera våra vilda lustar efter karameller, då började bordet dukas allt tidigare i advent. Så minns jag det i alla fall. Det var som om väntan kunde göras längre. Som om vi var mogna för en längre förberedelse inför festen. När vi började närma oss vuxen ålder hände något ännu vildare – mamma slutade övervaka mängden karameller vi åt! Nu var det fritt fram att äta enligt eget förstånd och det enda man riskerade var någon enstaka kommentar om huruvida det var sju eller sjuttiosju karameller man ätit. Nåden kändes stor.
Kanske är det likadant med advent. Vi väntar. Vi lär oss och fördjupas mer och mer. Vi lär oss ta in mera och mera av adventsfastans och julens budskap.
Advent är en fasta. En förberedelsetid och en tid för bot. Nu är läge att stilla sig och lägga åt sidan sådant som distraherar en från det viktiga i livet. Nu är tid att förbereda sig för Jesu ankomst. Kanske kan godisbordet börja dukas? Kanske kan vi förbereda oss för julfirandet genom att under kommande fyra veckor sätta åt sidan våra telefoner eller andra distraktioner, så att vi kan fira julen tillsammans med familjen, närvarande. Kanske kan vi, om vi inte kommer att kunna fira en jul med familjen i år, använda advent för att förbereda oss så att vi kan fira en god jul ändå? Det är fastans och botens väg. Att fasta – att sätta något åt sidan. Bot – att agera för att rena ens samvete, det vill säga att ställa saker i ordning.
Vi behöver båda. Vi behöver söka oss tillbaka till trons och livets kärna. Och vi behöver söka oss tillbaka till att leva med rena samveten. Vi behöver agera så att vi är förberedda på att möta Kristus och varandra. Det är fastetidernas syfte, att påminna oss om vikten att se över ens eget liv med regelbundna mellanrum.
Vi får växa här. Liksom vår familjs karamellbord som dukades allt tidigare och övervakades allt mindre, så har vi plats att växa också i tron. För någon kanske en månads fasta känns oöverkomlig. Men ta då en vecka. Eller en dag. Väx in i det. Mycket händer om man lär sig lite mera vid varje fastetid.
Då kommer vi att märka att vår jul kan bli så mycket mera fylld med glädje. En väl förberedd jul, en jul som man väntat på med iver, talar djupare in i vår varelse än en jul som bara firas slentrianmässigt. Eller i år ännu värre, i bitterhet över coronarestriktioner. Vi behöver bearbeta saker, ställa i ordning saker, jobba med saker, för att kunna glädjas sen då festdagen är här.
Det måste sägas något om vem vi väntar på innan detta blir en predikan. Kristus kommer. Det är honom vi väntar på. Det är honom som jordens folk och himlarnas änglar har väntat på. Det är honom som själva skapelsen väntar på, som i födslovåndor, säger Paulus. Varje gudstjänst ropar allt skapat ut efter förbarmande, om att få bli tagna upp i Guds vård. Varje gudstjänst möts vi av änglarnas sång i julnatten. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människorna som han älskar!
Allt skapat längtar efter Gud. Allt skapt är älskat av Gud. Så älskat att han gav den sin ende son. Det är den Sonen: Jesus, Kristus som vi idag hör läsas om. Han är världsalltets alfa och omega, början och slut, men han är också vår broder. Han lever med oss, han förstår oss, han möter oss. Han kommer för att frälsa världen. Därför strör folket ut mantlar på hans väg. Därför skulle till och med stenarna ropa. Frälsningens dag är nära. Gud möter den mänskliga erfarenheten. Han tar del i det mänskliga livet. Och i människan Jesus får vi se hela den gudomliga kärleken. En sådan kärlek som inte låter sig bindas av mänskliga förväntningar. Han kommer på en åsna, inte en kunglig häst. Han kommer för att lida med oss, inte för ta avstånd från allt lidande. Han kommer för att ge oss frid, inte för att befria oss från verkligheten.
Den Gud som kommer till oss är väntad av hela skapelsen, men samtidigt inte sådan som vi väntade oss honom. Han är något annat. Något mera gott, mera kärleksfullt, mera meningsfullt än det vi kunde föreställa oss. Nu är inte stunden då vi får fly vår mänsklighet. Nu är stunden då vår mänsklighet blir frälst, räddad, befriad från syndens band. För Gud kommer till oss, Gud blir som vi.
Han kommer. Han kommer. Till den som är ute på vägarna, till den som är på kala marker, till den som är i mörkret. Han står vid dörren och bultar. Låt oss förbereda oss. Låt oss ställa i ordning. Så att vi om några veckor kan öppna dörren och fira hans födelsedag i himmelsk glädje. Fram till det, låt oss gripas av helig iver i advent.
Och idag ska vi resa oss för att bekänna den tro vi hoppas på!