Första läsningen
Jer. 15:19-21
Och nu säger Herren:
Om du vänder tillbaka
skall jag låta dig komma tillbaka
och bli min tjänare.
Om ditt tal är lödigt och utan slagg
skall du få bli min mun.
Människorna skall komma tillbaka till dig,
men du skall inte komma tillbaka till dem.
Mot detta folk gör jag dig
till en ointaglig mur av koppar.
De skall angripa dig,
men de skall inte besegra dig,
ty jag är med dig,
jag skall komma till din hjälp
och rädda dig, säger Herren.
Jag skall rädda dig ur de ondas hand
och befria dig ur våldsmännens grepp.
Andra läsningen
Rom. 5:1-11
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.
Evangelium
Matt. 16:1-4
Fariseerna och saddukeerna kom fram till Jesus, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. Han svarade dem: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Sedan lämnade han dem och gick sin väg.
Predikan
Fariseerna och saddukeerna har hittat en gemensam fiende. Dessa grupperingar som annars var så oense verkar ha hittat en gemensam agenda. “Nu ska vi be om ett tecken, så att vi kan snärja honom”. Istället för att ge dem ett tecken kommenterar Jesus på detta beteende. De är onda och trolösa. De vill inte se ett tecken som skulle övertyga dem. De vill se ett tecken som de kan använda för att föra fram sin egen sak. Förvisso var de väl övertygade om sin saks riktighet och var inte ute i ett ont uppsåt. De ville bara att alla andra också skulle inse det kloka som de insett.
Det var ju så klart inte första gången i världshistorien som något liknande hände. Tillåt mig att göra en liten utsvävning kring den första läsningen för att demonstrera saken. I upptakten till dagens läsning ur Jeremia står det: “Men Herren sade till mig: Även om Mose och Samuel trädde fram inför mig, skulle jag ändå inte vara vänligt sinnad mot detta folk.” Varför? Jo, också det besvaras. “Jag skall göra dem till ett avskräckande exempel för alla riken på jorden, på grund av det som Manasse, Hiskias son, kung i Juda, har gjort i Jerusalem.” Efter det kommer ändå dagens läsning, som lovar möjlighet till omvändelse. Här utspelar sig något fascinerande, som har att göra med dagens tema – oförmågan att tolka tidens tecken och Guds ageranden i ens egen samtid.
Jag tror att här har gjorts ett medvetet val att åberopa Mose och Samuel, som representanter för 1) befrielsen från slaveriet (det är Mose) och 2) en återgång till slaveriet (det är Samuel). Den första poängen kan te sig väldigt tydlig. Mose var den som ledde folket ut ur Egypten, där de var slavar, genom öknen och fram till det utlovade landet. Den vägen var inte enkel för folket och ofta ville de tillbaka till sitt slaveri. De knotade och konstaterade saker som att “i Egypten hade vi i alla fall regelbundna måltider”. Gud gav folket en frihet som de inte kunde eller ville ta emot. De kunde inte förstå vad Gud hade i förvar för dem, inte ens då Gud talade till dem genom Mose och Aron. De fick de tio budorden som en slags stomme att arbeta utifrån, som om Gud skulle ha sagt att: “Bara ni håller er till dessa så ska ni se att ni får ihop ett riktigt bra gemensamt liv.”
Folket däremot nöjde sig inte med det och till sist kommer vi till början av Första Samuelsboken, närmare bestämt det åttonde kapitlet, där Israels folk begär en kung. Och låt mig läsa ett lite längre citat för er ur det kapitlet:
Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: ”Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har.” Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem.”
Allt vad Herren hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av honom. Han sade: ”Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och de skall springa framför hans vagnar. Han skall sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar. Era döttrar skall han ta till att bereda salvor, laga mat och baka bröd. Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han ta och ge åt sina tjänare. Han skall ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. Och han skall ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov. Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare. När ni då ropar på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall Herren inte svara er.”
Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: ”Nej, en kung måste vi ha över oss. Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut framför oss och föra våra krig.” När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till Herren. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem.” Och Samuel sade till Israels män: ”Gå hem, var och en till sin stad.
Så folket har övergett Guds vägar, de budord och instruktioner de fick under vandringen till landet Israel. Nu är det som att de inte längre ens vill försöka leva väl tillsammans, utan de vill vara som alla andra folk! “Ge oss en kung!” Samuel försöker förklara att kungen kommer att göra vad kungar gjorde på den tiden, binda dem vid sitt eget rike och ta det bästa de har till sig själv. Men, nej, folket vill hellre ha någon som säger åt dem vad de ska göra och hur de ska leva än att själva ta ansvaret för att följa buden och älska varandra. Därför alltså mina två poänger om dagens första läsning: Mose handlar om befrielse från slaveriet, medan Samuel får representera återgången till slaveriet. En återgång till att vara bunden av yttre former och strukturer framom kärleken till Gud och medmänniskan, vilken är de tio budordens centrala lärdom.
Och lika som de skriftlärda i dagens evangelium, som försöker snärja Jesus, så var folket nog säkert övertygade om att deras sak var god och rätt, bäst för alla. Men den som känner kungatidens texter i Gamla testamentet vet att det inte är en behaglig tid att läsa om: här finns krig och elände, strid efter strid. Kungarna gör exakt vad Gud varnade dem för. I och med Jesus gör Gud igen något i Israels folks historia, som folket inte alls var beredda på. Jesu var väldigt annorlunda än den väntade Messias, inte alls som de kungar som de valt åt sig själv, utan istället en kung som regerar i ödmjukhet och mildhet. En rentav skamlig räddare, för den som väntar sig en kung i jordisk ära. Det är därför Jesus säger till de skriftlärda att de inte kan tyda tidens tecken. De förstår inte vad Gud gör bland dem. De ska få ett tecken, likt Jona, profeten som gjorde det oväntade och flydde från Gud. Men detta tecken ska visa sig vara annorlunda på en avgörande punkt. Nu är det inte Gud som dömer, utan folket. Det är folket som säger att Jesu väg är en skamlig väg att gå: han umgås med drinkare och tullindrivare, han bryter mot sabbaten, han dör på ett kors. Inget av detta var hedervärt och eftersträvansvärt i folkets ögon.
Och jag tror att det också är här som vi möter mottagarna till Romarbrevet. Livet i Guds rike såg inte ut som de hade velat. Vi hörde idag läsas ur det femte kapitlet. Hela Romarbrevet är ju en väldigt central text för kyrkan, men jag tror också att den ofta läses allt för enkelt. Dagens text till exempel talar om att vi genom tron har fått frid och rättfärdighet, vilken leder till lidanden. Detta var ju inte vad Gudsriket skulle vara! Läst i sitt sammanhang finns här ändå ett djupt budskap om hur verkligheten är organiserad.
Mottagarna till Romarbrevet verkar ha problem med att förstå hur de ska förhålla sig till sina utmaningar. Hur kommer det sig att vi får lida för evangeliets skull? Vad är det egentligen de lider för? I det att de kommit till tro har de övergett kejsarens och kungarnas väg. Mycket av romarbrevets språk speglar talet om de världsliga makterna som rådde över dem, men som blir sekundära eller rentav omkullkastade i ljuset av uppståndelsen. Romarna var ett rike som livnärde sig på våld och makt, medan Guds rike kom i svaghet och förödmjukelse. Att det uppstår lidanden och motgångar då man följer Jesus är ingen överraskning. Paulus ser det inte som ett misslyckande, utan snarare som ett tecken på att man kommit i konflikt med det falska kungadömet, som inte bestod i nåd utan i politisk makt. Att de kristna ville dyrka en sådan frälsare som blev korsfäst måste ha varit helt oförståeligt för många av dem som hade lagt sina liv i Romarrikets tjänst. Inte heller de kunde tyda tidens tecken. Knappast trodde väl någon av romarna att Kristi kyrka skulle växa till vad den är idag?
Det är som om Guds ageranden bland människor om och om igen skulle förvåna och förvirra oss till den grad att vi skjuter bort det. Vi vill inte själva hålla oss till Gud, ge oss en kung istället som bestämmer för oss alla. Vi vill inte höra vad du har att säga Jesus, låt oss istället försöka fälla dig. Nu är vi förvirrade Paulus, Jesus verkar vara en bra typ, men vi hamnar att utstå en hel del skam och motgång som hans efterföljare. Visst är vår synd så påtaglig, vår oförmåga att se längre än vårt eget perspektiv. Det gör det svårt att förstå då Gud gör nytt, det gör det svårt att förstå då Gud kallar oss in i hans rike.
Vi kommer inte ur denna predikan innan vi har riktat den kritiska blicken mot oss själva. Då jag läser dessa texter, särskilt i samband med tal om reformationen och förnyelsen, kan jag inte undgå att tänka på mig själv och vilka övertygelser jag håller som kan vara i samma anda som de skriftlärda, eller Israels folk, eller de stackars förvirrade Romarna. Finns det övertygelser som jag håller på ett sådant sätt att jag aldrig skulle kunna bli övertygad om något annat, oberoende av vilka bevis som förs fram. Är det sunt att hålla någon sådan övertygelse?
Världen är full med människor med starka åsikter. Det som vi behöver vara vaksamma på är huruvida vi för egen del har bundit oss själva vid sådana idéer som vi inte kan tillåtas att gå vidare från. De skriftlärda hade en falsk övertygelse. De ansåg att de gjorde världen en tjänst genom att hålla fast vid sina försök att kasta omkull Jesus. De var mästare på att tyda sådana tecken som var inom deras bekvämlighetzon, men då saker började se fel ut i deras ögon så hittade de på det ena efter andra kreativa sättet att försöka få fram sin egen övertygelse. Det verkar som att de inte ens underhållit tanken på att de kan ha haft fel om vem Jesus var.
För Guds frälsningsplan för oss består inte i att han uppfyller alla våra förväntningar. Guds frälsningsplan består i att vi kallas in i gemenskap med honom själv genom Jesus Kristus som burit våra synder. I det livet med Gud handlar det om att lära sig att tyda tidens tecken väl, att inte försöka bli som alla andra folk eller att undvika det som i världens ögon är skamligt. Här handlar det om att hitta tillbaka till det som Skrifterna om och om vittnar om det. Är gott för oss att vara hos Gud, i kärlek till honom och vår nästa.