Första läsningen
Jes. 45:8-12
Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.
Andra läsningen
Apg. 19:1-6
Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.
Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)
För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.
Predikan
Det finns ett genomgående motiv i alla tre läsningar idag. Det är vattnet. Vattnet är en källa till liv. Läsningen ur Jesaja börjar med en önskan, en bön, om att det ska flöda från himlarna. Vi är vana att tänka att det handlar om regn. Det för med sig liv.
Paulus talar om dopet, vilket ju tydligt anknyter till vattnet. Också genom dopet får lärjungarna Paulus möter ett nytt liv. Den Helige Ande kommer över dem.
Och Johannes, han kommer ju att döpa i vatten. Ett renande dop, med en mycket stark symbolisk laddning. Johannes skulle komma att verka på den östra sidan av Jordanfloden, i samma trakter som Elia innan honom verkade. Men också vid den strand av jordanfloden som folket skulle ha kommit till då de återvände från fångenskapen i Babylon.
Vi har alltså många bilder som lever parallellt i dessa texter, många symboliska skeenden som pekar på något större. Själva evangelietexten innehåller också en väldigt viktig symbolisk handling, nämligen namngivningen. Johannes betyder Gud är nådig. Och den som bekräftar namnet är Sakarias, hans far, som blivit stum genom Herrens hand, på grund av sin otro. Namnet är ett vittnesbörd både för folket och för honom själv.
Men det finns ytterligare ett lager av symbolik i namnet. Folket förväntade sig ett namn ur släkten. Det var ju så att Sakarias tjänade i templet och förmodligen hans far innan det och hans far innan det. Det ligger alltså nära till att Johannes också skulle tjäna i templet och bära ett namn av någon som gjort det innan honom. Men det blir inte så. Och jag tänker mig att det ändå måste ha funnits en viss friktion kring beslutet att välja ett helt annat namn än vad traditionen krävde, fastän Gud själv hade låtit upenbara det för honom. För det är inte lätt att bryta med traditioner, särskilt inte om man själv är den som har till sitt arbete att upprätthålla dem.
Men Johannes fick sitt eget namn. För han skulle gå sin egen väg. Och den väg han gick förberedde Kristi ankomst. Den väg han gick fick människorna att rikta sina förväntningar till Gud. Det är som då man väntar på regnet, i detta fall ett regn från himlarna. Eller som då man kommer hem igen efter en lång tid och börjar bli mer och mer säker på de trakter man befinner sig i. Johannes banar väg. Han riktar människors uppmärksamhet tillbaka till vad Gud håller på att göra. Han gör det möjligt för ett nytt slags liv att komma i världen. Folket gjorde rätt i att förundra sig och fråga: “Vad skall det inte bli av detta barn?”
Johannes dop, förmodligen då utfört från den östra sidan av Jordanfloden, vittnar också om vilken slags omvändelse dopet handlar om. Bilden av att komma tillbaka från exilen, till det land som Gud lovat åt ens fäder, talar starkt om att Johannes förstår sig själv göra Guds arbete med att leda folket tillbaka på den väg som Gud tänkt. Här ekar inte bara återkomsten från Babylon, utan också Israels folks tidigare överfarter: räddningen genom vattnet vid Röda havet, då de lämnade Egypten och då folket gick över Jordan i Josuas bok. Allting pekar på att något nu är i görningen, Guds löften ska gå i uppfyllelse.
Och det är i detta skede som vi kan börja ta detta rika bildspråk och vända det mot vår egen vandring. Efter Johannes namngivning vittnar Sakarias om att Gud ska ge oss ljus i mörkret och föra in våra fötter på fredens väg. Och Johannes vittnar om den som ger oss det ljuset och vandrar med oss på den vägen. Tänk på alla dessa antydningar som finns i dagens läsningar: Bilden av att komma hem från exilen, kanske från fångenskap eller kanske som den förlorade sonen. Behöver du idag komma hem? Bilden av att bli tvättad ren i vattnet – behöver du den renheten i ditt liv? Bilden av att gå den väg just du ska gå, utan att bli bunden av vad som varit – behöver du den friheten? Eller bilden av att kunna förtrösta på Gud oberoende av omständighet, för att hans löften går att lita på – behöver du den tryggheten?
I vår kyrka har vi bevarat dopet i den treenige Gudens namn, som ett sätt att förmedla alla dessa bilder genom ett sakrament, en helig handling, som vi gör på Jesu befallning. Luther lär oss att vi varje dag ska iklä oss det dopet. Vi ska påminna oss om allt vad det innebär. För det betyder för oss ljus i mörker, frihet att göra vad som är Guds vilja och förtröstan på Guds löften. Det är sådant som det livigvande vattnet är. Det är inte bara “att vi en gång blev döpta” utan det är en verksam kraft för den som vill tro det. För den som vill tänka kring vad det innebär. Det handlar om att gå ner i vattnet på ett sätt och komma upp på ett annat. Och vi kan vara helt säkra att Gud alltid ser till oss i nåd. Genom dopets verkan är vi rena i Guds ögon. Men, dopet kan också vara en inspiration för oss i vår vardag. Att lämna det gamla bakom oss och stiga in i det nya. Och alla dessa bilder som jag lyft fram idag talar om hur det kan se ut.
Då blir det just om Jesus säger i dop- och missionsbefallningen. Först döper vi i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och sedan lär vi oss att hålla alla de bud han gett oss. För han vandrar med oss. Han styr våra fötter på fredens väg. Han ger oss av sin Andes kraft och ger oss nytt liv. Ett liv som inte är bundet av mörkret, inte av det förflutna, inte av vår orenhet – för allt det ger han oss genom tron och genom dopet. Utmaningen för oss är, lika som för Sakarias, att våga tro det på ett sådant sätt att vi också kan leva. Och det kan finnas fallgropar eller hinder också på den vägen i tron, men jag sparar dem till en annan predikan. Det viktiga idag är det som Johannes vittnar om, att något nytt är på väg. Ett liv från ovan som inte kan hindras. Rättfärdighet strömmar från himlen och slår ut i blom på jorden. Frälsningen är här.