Att öva sin tunga – Trettonde söndagen efter pingst – Familjemässa i Kronoby

Första läsningen
Ordspr. 18:4-8, 21

Människors ord är som djupt vatten
men vishetens källa en strömmande bäck.

Illa är att ta parti för en skyldig
och vägra en oskyldig hans rätt.

Dårens ord leder till strid,
hans mun tigger stryk.

Dårens mun blir hans fördärv,
hans ord en fälla för honom själv.

Baktalarens ord är som läckerheter,
de slinker ner i människans inre.

Tungan har makt över liv och död,
de som kan tygla den får njuta dess frukt.

Andra läsningen
Jak. 3:2-12

Vi felar alla på många sätt. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp. När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss styr vi också hela hans kropp. Och tänk på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen dem med det lilla rodret dit han vill. På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. Den fläckar hela vår kropp, den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet. Det finns ingen art bland fyrfotadjur, fåglar, kräldjur eller havsdjur som inte kan betvingas och har betvingats av människan. Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår Herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten.

Evangelium
Matt. 12:33-37

Jesus säger:
”Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? Munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.”

Predikan
Hur länge tar det för ett träd att växa? När börjar det bära frukt?

Alla bilder för vårt talande som vi just har hört läsas har en underton av tillväxt och riktning. Det finns en målmedvetenhet i alla bilder, som vi inte ska ignorera.

Hur växer ett träd upp egentligen och hur får vi det att bära god frukt? Tänk dig ett äppelträd. Man gräver en grop. Man sätter ner en planta. Man gödslar, man vattnar, man upprepar. Kanske ympar man in något nytt i trädet. Vidare väntar man, men inte bara genom att luta sig bakåt och se på, utan man väntar vaksamt och följer med hur trädet växer, så man kan stöda det eller ansa det enligt behov. Att ha ett bra träd, med god frukt, är inte en självklarhet och inte heller är det något som i regel händer i misstag.

De andra bilderna som idag lästs är ett skepp som styrs av ett litet roder. Ett förråd dit någon samlat goda saker. Ett betsel som styr och tämjer en stor häst.

Alla dessa exempel har en medvetenhet i sig. Det är någon som odlar den goda frukten, det är någon som navigerar skeppet, det är någon som samlar goda saker i sitt förråd, det är någon som tämjer hästen. Det händer inte i misstag.

Vi har möjligheten att öva oss i att använda vår tunga väl. Jesus säger att våra ord kommer att fungera som en av måttstockarna när vi en dag står inför domaren. Det är av många orsaker viktigt att vi väljer våra ord. Men hur gör man? Om vi vet hur man odlar ett fruktträd, hur kommer det sig att vi inte vet hur man tämjer en tunga?

Jag vill ge förslag, jag har använt dem alla någon gång: 1. Gå en tid utan att ljuga. Välj medvetet att under t.ex. kommande vecka ska jag inte uttala en enda lögn och om jag gör det ska jag korrigera den direkt. 2. Var tyst. Besluta dig för en dag då du inte säger något alls. Gå till jobbet och gör det tydligt att du inte tänker prata under den dagen. 3. Vägra säga något negativt under en begränsad tid.

Ingen av dessa övningar fungerar som riktlinjer för livet i sig själva. Lika som man inte får sätta för mycket gödsel på ett träd. Men att göra något sådant nu och då kan föra med sig mycket gott. Plötsligt märker man att världen fungerar bra också då man inte själv går och berättar åt folk hur de ska tänka eller vad de ska göra. Plötsligt märker man hur ens ord vanligtvis påverkar människor runtomkring en. Plötsligt märker man hur mycket lögn och negativitet, eller gamla inbillningar, som fyllt ens talande.

Våra ord har kraft och vi använder dem dagligen. De formar vårt tänkande och de förändrar våra omständigheter. Hur är det med dig? Hur mycket tid har du lagt ner på att behärska din tunga? Att lära sig detta är en del av vad det innebär att leva i omvändelse. Gud kallar oss ut ur lögnen och in i sanningen och en del av vår tro är att vi får lära oss att leva och tala så som Gud vill.

När vi gör det får vi se hur mycket gott vi kan föra in i världen, hur väl vi kan samverka med Herren,  då vi väljer våra ord väl.

Guds kallelse i svåra situationer – Elfte söndagen efter pingst – Högmässa i Kronoby (och Messu i Nedervetil)

Första läsningen
Jer. 6:16-19

Så sade Herren:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna,
efter den rätta vägen.
Ta den vägen, och ni skall finna vila.
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Jag satte väktare över er –
lystra när hornet ljuder!
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Lyssna därför, alla folk,
lägg noga märke till vad som sker med dem!
Lyssna, jord:
Jag låter olyckan drabba detta folk,
en följd av deras onda anslag,
ty de har inte brytt sig om mina ord
och min lag har de förkastat.

Andra läsningen
Rom. 11:17-24

Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.

Evangelium
Luk. 4:23-30

Jesus sade till dem som hade samlats i Nasarets synagoga:
”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”
Sedan sade han: ”Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

Predikan
Vi människor lägger ofta upp gränser för vem som är värd vår kärlek, vem som räknas till innegänget. Vi väljer att utesluta människor ur Guds kärlek, för att vi själva inte förmår älska dem. Vi väljer att förakta, för att vi inte klarar av att se bortom synden. Det är min tes idag att Gud inte är sådan.

Gud är den som låter nya grenar ympas in i det träd, vars stam han själv är.

Jesus ger oss två exempel i dagens text, som gör Israelerna ursinniga. Elia blir sänd till en änka i Sarefat. Elisha till Naaman, syriern.

Vad är det som gör att folket blir så upprörda? Jag tror det är att Jesus demonstrerar något om Gud som folket glömt bort, nämligen att han är nådig och att han söker dem som gått bort från honom. De två profeterna blir skickade till ställen där deras arbete kan ha framgång och det blir ett tecken för Guds folk att också människor som hör till andra folk kan höra hemma hos Gud. Vad är då problemet? Jag antar att det handlar om att det uppstått ett tänkande som säger: det här är vårt, vi är det utvalda folket, ingen annan hör hemma hos Gud, vi har ensamrätt till hans ledning.

Som kristna har vi läst Paulus och hört Jesu bild om vinstocken och hört att det går att bli ympad in i trädet och ut från trädet. Vad vi däremot ofta gör bort oss med är förlängningen av dessa bilder. Vi skapar ofta små fina lådor som man måste passa in i för att få vara med. Dagens evangelium bryter just med det. Jesus säger att vem som helst kan bli inympad. Gud erbjuder sin nåd åt var och en som är beredd att ta emot den.

När vi sedan bygger upp våra krav på vissa teologiska övertygelser, våra idéer att man måste tänka eller vara på ett visst vis, så blir det lätt att vi börjar agera portvaktare till Guds rike. Nu vet jag att texterna vi läst idag talar med stort allvar om risken att bli bortskuren från trädet. Men texterna föreslår också vad som kan leda till det – och det verkar för mig som att en fel tro verkar spela en väldigt liten roll i det stora hela.

För det första: det är roten som bär grenen, inte tvärtom. Gud bär oss alla, inte tvärtom. Paulus skriver att de som inte tror har brutits bort, men han säger också att Gud kan ympa in dem igen! Tron är en komplicerad sak i sin enkelhet och det är rätt att vi ska kämpa med vår tro, annars är risken stor att vi bara sysslar med inbillningar. Men grunden är att Gud bär oss, inte att vi presterar rätt tro för att duga. För, det andra är att inte vara övermodig. Som jag ser det är övermodigheten åtminstone två saker. Å ena sidan högmodet som säger att vi är mera älskvärda än andra, och å andra sidan en falsk övertygelse, en övertro på sin egen förmåga att uppfatta hur saker och ting står till. Kristen tro kommer alltid med ödmjukhet och det är den ödmjukheten som också inser att Gud kan kalla vem som helst, när som helst och  att han antagligen också gör det, så vilka är vi att lägga upp murar som håller dem borta? För det tredje: vi skall hålla fast vid Guds godhet. Det är det som är vårt hopp. Inte vår renlärighet, inte vår ofelbarhet eller vår präktighet. Guds godhet är orsaken till att vi alla får ta del i nåden, det är inte vår egen förtjänst.

Vad innebär då detta i mötet med medmänniskan? Jag skulle säga: försiktighet, ödmjukhet och viljan att se bortom våra egna förutfattade meningar. Försiktighet i hur vi uttrycker oss då vi ser att någon inte delar våra egna övertygelser. Ödmjukhet att kunna låta vår egen övertygelse förändras. Och viljan att låta Gud befria oss från våra egna kategoriseringar, där vi lagt upp murar för andra.

Ett exempel har vi i vad som hände i Åbo i dagarna eller snarare i reaktionerna efter det. Mitt Facebook-flöde fylldes fort av människor som krävde hämnd, som ville skapa en enkel förklaring till varför detta hände, som sökte skyldiga och försökte sätta en stämpel på gärningsmannen. Där fanns ingen försiktighet, utan man beskyllde utlänningar, människor med annan hudfärg, människor med fel religion – utan någon som helst förankring i verkligheten. Jag läste att det var extrema islamister i farten långt innan det fanns något bevis för saken, ja det finns väl ännu heller inget belägg för det. Jag hörde att det ropades ”Allah akbar”, fastän det som egenligen ropades var ”Varo, varokaa!” Här demonstrerades ingen ödmjukhet, ingen vilja att verkligen förstå, utan vad jag såg var bara ett försök att skylla på någon, att utesluta någon ur gemenskapen, att hitta någon vi kan ”skicka hem”, så att det skulle bli slut på våldet. Det var ett sökand efter en syndabock, någon som kunde kastas ner för stupet, lika som folket försökte göra med Jesus i dagens evangelium. Var är beredskapen att låta saker vara vad de är? Varför försöker vi med våld tvinga in det som hänt, så att våra egna fördomar kan bekräftas?

Ett av de klaraste exemplen var den video som Iltalehti publicerade. Först publicerades den med rubriken ”Svärdsmän jagade människor på gatan”, men rubriken ändrades tre gånger under kvällen och till sist var den: ”Människor sprang på gatan efter knivhuggningen”. På facebook däremot uppdateras inte rubrikerna direkt, så på många väggar förs ännu diskussioner om ”svärdsmännen”, som alltså inte ens funnits.

Som kristna måste vi låta vår tro påverka oss att agera rätt i situationer som denna. Vi kan inte vara sådana som tar varje chans att skjuta bort andra människogrupper och söka syndabockar. Vi måste låta fakta tala för sig själv, så långt det är möjligt.

Missförstå mig ändå inte. Jag menar inte att vi ska tolerera våld eller att vi ska gå med på vad som helst. Men vi får inte drivas till ursinne, som folket i dagens  evangelium. Vi behöver handskas med situationer som den som utspelat sig med vishet.

För, det är inte Guds sätt att agera, att sprida rykten och befästa gamla fördomar. Guds metod är inte att bygga murar, utan Gud är den som ympar in nya grenar, som tar emot människor som hör till fel folk, till fel religion, till fel vad-som-helst. Det är där som Gud har mött oss alla, någon gång.

Särskilt nu då det gäller ”det som händer efter” är våra böner och vår kärlek till nästan av största vikt. Då någon har begått ett fel mot oss eller någon vi bryr oss om, får vi vara än mera vaksamma att inte svara på synd med synd.

Då Jesus i dagens evangelium utsätts för folkmassans ursinne så svarar han inte med samma mått, utan han bara går igenom massan och bort. Nu är ju det bara ett exempel på hur Jesus handskades med folk som ville skada honom, men jag tror här finns något att lära. Behåll lugnet. Gör inget som är falskt eller fel. Lös situationen på möjligast fridfulla sätt.

Då vi hamnar i svåra situationer och märker att våra fördomar och ovanor vaknar till liv, så är det gott att påminna sig om Guds nåd och kärlek. Idag dukar vi nattvardsbordet, som är en påminnelse om vilket folk de kristna är. Vi är de som dukar ett bord för människor från alla olika folk, för brustna människor som önskar möta helighet. Vid nattvardsbordet sker ett möte med Kristus själv, vi tar del i hans kropp och hans blod och förenas med honom och med varandra. Det är ett bord där vi sätter åt sidan våra olikheter, överlämnar vår synd åt Herren, tar del i hans kärlek och tillsammans kommer inför hans ansikte. Det är ett bord som varje gång det dukas är ett vittnessbörd om att de mest oväntade människor kan ympas in i Guds gemenskap. Det är också ett bord som påminner oss om att det inte är våra egna prestationer eller vår egen duktighet som bär oss, utan Guds nåd, förmedlad genom bröd och vin. Det är ett bord som beskriver den ordning som leder till liv.

Där, för en liten stund, kan vi skjuta åt sidan alla fördomar, all hårdhet i hjärtat och istället samlas kring budet att Kristus har dött för att vi skall få ha liv. Där behöver vi inte låtsas, inte vara rädda, inte bygga murar, utan kan för en liten stund vara helt och fullt i gemenskap med varandra och med Herren.

Att våga sin gåva – Tionde söndagen efter pingst – Gudstjänst i Kronoby

Första läsningen
Ordspr. 14:21-22, 25, 31

Den som föraktar sin broder är en syndare,
lycklig den som tar sig an en nödställd.

Ränksmidaren går alltid vilse,
den som vill gott möter trofast kärlek.

Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
en menedare bedrar.

Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare,
ärar honom gör den som hjälper de fattiga.

Andra läsningen
2 Kor. 8:9-15

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

Evangelium
Matt. 25:14-30

Jesus talade om himmelriket sade:
”Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.”

 

Predikan
Dagens evangelium har många av oss säkert hört predikas flera gånger. ”Ta ansvar för de gåvor Gud ger dig, sköt din del i gudsriket, vet att du får dina gåvor av nåd, men att de behöver vara verksamma!” Det är den ytliga och snabba utläggningen av texten och jag säger inte att den är fel. I dagens predikan vill jag ändå djupdyka i det psykologiska som händer här. Som vanligt när jag gör det så kommer det med varningen och påminnelsen att jag inte är psykolog och låtsas inte vara det i predikstolen heller (eller på internet för den delen).

Men har ni tänkt på vad som egentligen händer här. Tre tjänare får stora summor pengar av sin mästare. Vad skulle du göra om någon plötsligt skulle ge dig att förvalta en summa som motsvarar mera pengar än hela ditt livsverk? Det är en förlamande situation, en situation som kräver handling, men som kräver att man noggrannt tänker igenom vad man ska göra. Idag har vi ju hela sektorer inom finansvärlden som arbetar med situationer som denna, män och kvinnor som i arbetslag placerar andras pengar: investerar, räknar, chansar och förhoppningsvis gör en vinst åt sina uppdragsgivare. Som jag läser den här liknelsen, så verkar dessa tjänare ändå ensamma bära ansvaret för de talenter som de får.

Talenterna är värda ungefär 35 årslöner styck. Det är stora summor och jag förvånas inte alls över att en tjänare inte vet vad han ska göra med sin talent. Det är här jag vill göra en liten djupdykning i tänkandet och det psykologiska hos den här ena tjänaren.

En idrottspsykolog vid namn Lenny Wiersma ger i en intervju (Hela intervjun här) en intressant tolkningsnyckel till vad som händer i denna liknelse. Han är nog inte själv medveten om att han arbetar med samma problematik, men det hindrar inte mig från att dra några paralleller. Han beskriver en idrottare som står inför en utamanande situation, kanske en tävling mot någon som man misstänker att kommer att besegra en eller en annan situation där ens självkänsla står på spel. För en idrottare är självkänslan av yttersta vikt, ett gott självförtroende kan vara avgörande för en prestation, och att riskera att förlora sitt självförtroende är inte något en idrottsman vill göra allt för ofta. Så ofta väljer idrottare att skydda sitt självförtroende på olika sätt. Det kan vara genom att undvika vissa tävlings- eller träningsformer eller genom att inte umgås med vissa människor.

För att hålla exemplet enkelt kan vi föreställa oss en individgren, som till exempel höjdhopp, och den mentala process som sker i samband med en tävling. Och jag vill att ni nu riktigt försätter er i den här situationen. Spela med i den här tankeleken. Vi har alltså en höjdhoppare. Idrottaren i fråga för en inre dialog som förhoppningsvis hjälper honom att prestera så väl som möjligt. Det är den inre dialogen som avgör huruvida kroppen kommer att prestera ett gott hopp eller inte. Alla som någon gång försökt sig på ett utmanande hopp vet att det är fråga om mental klarhet till lika stor del som det är fråga om kroppslig kontroll. Idrottarens prestation kommer direkt att påverka dennes självförtroende, antingen positivt eller negativt. Motståndarnas prestationer kommer också att påverka idrottarens psyke på olika sätt: om alla misslyckas på samma höjd är det enkelt att bortförklara ens egna dåliga prestation, men om man själv misslyckas på en höjd som är enkel för alla andra, så är det svårt att hålla självförtroendet uppe.

Samma typ av dialog gäller i träning. Det finns till exempel fall där vissa kvinnor väljer att träna med män, eftersom de då alltid kan motivera sin underprestation med att män ska vara starkare. På det viset bevarar de sig själva från en direkt jämförelse med dem som de tävlar mot. Självkänslan är skyddad, det finns en ursäkt. Och detta behöver inte vara negativt, det kan vara en bra sak. Problemen kommer när man undviker sådana strider och utamningar som man borde ta på grund av samma behov att skydda sig själv från besvikelse.

För vi gör ju alla samma sak i vår vardag, som dessa idrottare som jag just beskrivit. Vi ställs inför situationer med varierande grad av utmaning och vi väljer att handskas med dem på olika sätt. När har du senast ställts inför en situation som utmanar dig? Vad gjorde du av det? Bevarade du din självkänsla genom att diskvalifiera dig redan innan tävlingen börjat? Tog du risken att misslyckas i hopp om att nå framgång? Den här inre dialogen som jag beskrivit pågår i våra allas huvuden inför varje beslut vi gör.

Och nu då tillbaka till tjänarna i dagens liknelse. En får 175 årslöner att förvalta, den andra får 105 årslöner och den tredje 35 årslöner. Vad händer i var och ens huvud? Och nu vet jag att jag tänjer på liknelsen, men ge mig ännu lite nåd, så kanske vi landar i något gott. Det är oundvikligt att den som får den minsta summan jämför sig med de två andra. I en värld där vi hela tiden får kämpa med att jämföra oss med andra, i en värld där synden alltför ofta får regera, kommer den här tjänaren att se att ”min gåva inte är lika stor som de andras”. Och vilken inre dialog för det med sig? Kanske rädsla, kanske oro? Vidare, vad ska han göra med den gåva han fått? Vilken är den rätta vägen framåt? Kanske det är enklast att bara bevara sig själv från risken, lika som idrottaren som skyddar sitt självförtroende, och inte göra något alls. ”Jag gräver ner den och ger den tillbaka då mästaren kommer åter.” Är det inte mänskligt att göra just så? Gör vi inte alla det ibland? Vi får en utmaning att älska, vi ges chansen att göra något modigt, men vi vågar inte – för vad ska de andra tycka, vad ska de säga om vi misslyckas, hur ska vi veta hur det går och hur ska vi bevara vår självkänsla om saker inte går som tänkt?

Och nu kommer vi då till utmaningen med liknelsen idag: att herren har en förväntan på att tjänaren skulle våga göra något. Jag är helt säker på att mästaren i liknelsen erfarit samma stress som han nu lät tjänarna känna. Men det hindrar inte Jesus från att berätta den här liknelsen så att det är tydligt att det finns en förväntan på oss människor, lika som Paulus skrev i dagens andra läsning: ”Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan”. Men Paulus lämnar det inte där, utan skriver vidare ”Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist.”

Här ges ett konkretiserande av en situation som den vi ser beskriven i liknelsen. Paulus visar hur församlingen kan träda in i bilden, för att alla tjänare skall kunna leva upp till Herrens förväntningar. Det är inte fråga om att vi bara enskilt ska pynja på med våra gåvor och förmågor, utan vi ska hjälpa och stöda varandra. För den som har den goda viljan att förvalta sin ena talent, men som kanske går i lås på grund av rädsla eller oro, finns det hjälp att fås. En skara som delar den goda viljan, var det finns sådana som vet vad man ska göra med sina talenter för att få dubbelt igen. Det är församlingen, så som Paulus beskriver den. En skara som, när jag är rädd för att göra det rätta, för att det finns risk involverat, ställer sig vid min sida så att jag vågar. En skara som när jag har för lite delar av sitt överflöd så att jag kan ha tillräckligt. En skara som när jag är brusten och känner mig eländig lyfter upp mig och pekar på det heliga.

Den liknelse vi idag har läst, där Gud framställs som hård och obarmhärtig, är inte hela sanningen. Vi vet att liknelsen finns till för att hjälpa oss förstå något om det goda livet, livet i Guds rike. Men vi vet också att en liknelse bara räcker så långt… Gud har en förväntan på oss, inte för att han vill lägga en omöjlig standard vi inte kan leva upp till, utan för att om vi lever upp till Hans förväntningar så kan vi också få leva i hans fullkomliga kärlek. Men visst vet vi alla att vi inte alltid lever upp till dessa förväntningar – och då är Gud hård med våra misslyckanden. Det som liknelsen ändå inte visar är det som Paulus lyfter fram: Gud lämnar oss inte ensamma. Han sänder Jesus för att bära våra misslyckanden, han sänder sin Ande för att leda och uppmuntra oss och han sänder oss sin församling för att vandra med oss och hjälpa oss.

Och det är min bön för vår församling att vi ska kunna bära varandra, i både bön och konkreta tjänster, så att ingen av oss behöver känna sig som den tjänare som inte förmådde göra något med sina gåvor, utan att vi istället ska få känna av det rika överflöd, och den mångfald av gåvor och förmågor, som Herren i sin nåd gett åt våra bröder och systrar.

Att vandra den smala vägen – Nionde söndagen efter pingst – Högmässa i Nedervetil och Kronoby

Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39

Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

 

Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13

Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

 

Evangelium
Matt. 7:13-14

Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Predikan

Dagens evangelium tar oss till bergspredikan och vi kommer in i den i det skede då Jesus lagt fram sina grundläggande instruktioner för ett gott mänskligt liv och håller på att inleda en serie avslutande uppmaningar att på riktigt tro det som har blivit sagt. Den trånga porten i motsats till den breda porten är den andra i en serie av motsatspar som Jesus använder för att understryka vikten av den undervisning han gett såhär långt i sin predikan.

Jag vill ge en kort översikt av vad som har konstaterats i bergspredikan såhär långt, så att vi kan förstå syftet med den serie av antingen eller som Jesus inleder.

Bergspredikan inleds med saligprisningarna, där en stor skara ges rätten att kalla sig saliga, många sådana som inte i världens ögon har någon orsak att kalla sig så. Det centrala här är att förstå att detta är möjligt enbart i Jesu närvaro, det vill säga genom tron.

Vidare talar Jesus om att vi som hör hans undervisning, och genom det är saliga, är världens ljus och salt.

Sedan beskriver han med en serie exempel vad det innebär att vara ljus och salt, de saliga i denna brustna värld: det är att leva utöver lagen, i kraft av Guds Ande, drivna av tro och hopp. Det är att inte dräpa, ja inte ens gå runt med något otalt med en broder. Det är att inte begå äktenskapsbrott, ja inte ens lusta efter en annan människas kropp. Det är att vara klar och tydlig i sina ställningstaganden och att leva i kärlek till och med mot sina fiender. Det är att ge, att be, att fasta, att inte ta domen i våra egna händer – att lita på att Gud i sin allmakt tar hand om sitt folk, lika som han tar hand om liljorna på ängen och fåglarna som flyger.

Och sedan börjar slutklämmen: gå alltså genom den trånga porten, inte den breda. Gå på den smala vägen, inte den breda. Gå inte i fördärvet, utan i livet. Var inte bland de många, utan bland de få. Följ inte falska profeter som ser ut som får, men egentligen är vargar. Ät inte dålig frukt, utan god frukt. Satsa inte på det dåliga trädet, utan på det goda. Välj druvorna framom tistlarna. Var inte bara ordets hörare, utan också görare. Var inte som dåren, utan som den vise mannen. Bygg inte ditt hus på en sandig strand, utan bygg det på en klippa.

”När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.” (Matt 7:28-29)

Här finns en auktoritet, som ligger i insikten att tro och liv hör samman. Hur kan vi bekänna en Gud som älskar varje människa och säga att vi vill följa Honom och sedan i nästa stund förakta vår broder? Jesu undervisning visar på vilket sätt lagen, den som vi senare av Paulus får höra att blivit fullkomnad genom tron på Kristus, var tänkt att levas. Jesus lägger inte upp denna predikan för att visa oss hur eländiga vi är, även om den ibland använts för att förkunna det, utan han lägger upp den för att visa, att om vi verkligen har tro, då är ett annorlunda liv tillgängligt för oss.

Tro och gärningar hänger samman. Tron är inte i motsats till gärningarna. Det enda tron är i motsats till är det mänskliga försöket att förtjäna Guds kärlek. Och så fort vi inser att vår salighet inte består i vad vi gör, utan i vår gemenskap med Gud, i att vi får ta emot hans kärlek av nåd, så kan saligheten bli vår. Då vi inser att Gud älskat oss, oberoende av våra gärningar, då kan vi finna frihet att leva som ljus och salt. Men det lyckas aldrig andra vägen. Det går inte att prestera så mycket att Gud skulle älska en mera. Det går bara att ta emot så mycket av Guds kärlek att ens tänkande och agerande förändras.

Därför, då vi nu äntligen kan komma till dagens evangelium, är det inte en arg varning med näsan i vädret som Jesus ger här. Det är Guds omsorg om oss som kommer till sin spets. Det är inte Gud som säger: ”Gör som jag säger annars kommer jag att bestraffa er.” Det är mera som att Gud säger: ”Jag har kallat er till en tro, som leder till detta liv, och jag är säker på att om ni lever såhär så kommer alla att ha det bra.” Det är som en förälders omsorg om sina barn, som ibland kräver att man skärper det man säger, att man gör det tydligt att det som nu diskuteras är av stor vikt för barnet. ”Gå genom den trånga porten! Jag har nu förklarat detta för er! Det vore inte klokt att göra något annat i ljuset av vad jag sagt!”

Och såklart så gör vi ju ändå ibland just det vi inte borde. De två andra texterna idag hjälper oss till en del att se vad det handlar om. Elia möter Baals profeter och ett folk som pendlar mellan avgudadyrkan och tro på Herren. Lika som då Jesus undervisar, så är folkets reaktion på Herrens ingripande häpnad: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Också här är ordningen tydlig. Folket gör inte de goda gärningarna, de lever inte i den rätta tron, så Gud sänder, i sin kärlek, en profet för att hjälpa dem tillbaka till den smala vägen.

Andra läsningen talade om att inte tro att vi är för sent ute för att träda in i vilan. Jag tänker att det som beskrivs med vila i denna text i Hebreerbrevet lika gärna hade kunnat vara den salighet som Jesus talar om i Bergspredikan. Inbilla er inte att det är för sent att stiga in i saligheten. Guds kallelse står kvar! Stig in i den vila som Gud erbjuder. Gör allt vad du kan för att hållas i den!

Men försök inte prestera fram vilan, saligheten, utan förstå att Gud har gett dig en viloplats. Gud har älskat oss först och då vi blir mottagare av den kärleken, då vi verkligen greppar vad den kärleken handlar om, så är det enda förnuftiga valet vi kan se att försöka leva i den.

Stanna inte på berget – Kristi förhärligandes dag, Kronoby, Terjärv, Nedervetil

Första läsningen
2 Mos. 3:9-15

Herren sade till Mose:
”Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.”

Andra läsningen
Upp. 1:9-18

Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er, hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: ”Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.” Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”

Evangelium
Mark. 9:2-8

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.

Predikan
Vad menar Petrus då han säger till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia”? Det blir aldrig riktigt klart, för i alla evangelier som berättar den här berättelsen kommer plötsligt ett moln över dem och de blir förskräckta. Och efter att de hört rösten ur molnet som uppmanar dem att tro på Jesus blir de också senare instruerade att inte berätta detta åt någon innan Jesus uppstått.

Jag tänker ändå att det finns en lärdom vi kan dra ur detta att inga hyddor byggs. Jesus stannar inte på berget, utan går vidare för att göra det som han är sänd till. Inte heller är det lärjungarnas uppgift att stanna kvar där, utan också de har en roll att spela i historien, som inte skulle förverkligas om de bara stannar kvar där på berget, hur trevligt det än skulle vara att bli kvar på den plats där man fått ta emot en uppenbarelse av Gud.

Det är en tendens vi människor ibland har. Att vilja stanna. Att tänka att det som nu är antagligen är det bästa vi kan få. Eller att tänka att det är osäkert att gå vidare. Det outforskade kan ibland skrämma oss. Det syns när man ställs inför möjligheten att flytta till en annan ort, eller kanske till och med till en annan by på samma ort. Det syns när man erbjuds möjligheter att byta arbetsplats. Det syns när vi erbjuds möjlighet till förändring i sättet vi lever våra liv. Det är lätt att bygga hyddor och stanna kvar. Det är lätt att göra som förr.

Men Jesus vill inte stanna på berget, fastän han där blivit förhärligad, fastän han där har fått bekräftelse på vem han är och också lärjungarna har fått höra det. Han går vidare, mot det osäkra, mot lidande, men också mot framgång. Guds arbete i världen sker inte genom att de som varit med om en gudomlig uppenbarelse bygger hyddor och stannar kvar, utan det sker genom att man går vidare, i enlighet med vilken uppgift som ligger framför en.

Det finns, som jag redan i början nämnde, några versioner av denna berättelse i Nya testamentet. Det finns också ett par andra berättelser om när människor går upp på berget för att möta Gud. En av de mest kända är då Mose, efter folket blivit befriat från Egypten, går upp på ett berg för att ta emot bud från Gud. I den berättelsen berättas om hur hans ansikte strålade då han kom ner från berget och han blev tvungen att dölja sitt ansikte för att inte skrämma folket. Genom en felöversättning uppfattades det länge att det växte horn på Moses ansikte och därför ser vi ofta kyrkmålningar där Mose har två ljusstrålar, som horn, i våra kyrkor. Man har senare helt enkelt målat om hornen till ljus.

Vi ser en gemensam nämnare i dessa två berättelser, och i någon enstaka annan berättelse också, att då man på ett berg kommer inför Gud, så börjar det stråla omkring en. Mose får ett stänk av Guds härlighet över sig och bär det med sig när han går ner från berget. Jesus förvandlas helt, hans kläder blir skinande, som ingen blekning kan göra kläder. Jag tror det är därför de måste gå ner från berget.

Gud har en mission i världen och den sker inte enbart på bergstoppar. Guds mission sker inte i huvudsak i gudstjänster, inte på konferenser, inte i ödsliga krokar där man ber och mediterar. Nej, Guds arbete sker bland folket, när vi har samlats och kommit inför hans ansikte är vår sändning alltid att gå i frid och tjäna Herren med glädje. Vi ska inte stanna kvar, utan gå.

För Guds arbete i världen är inte ett undantagstillstånd. Det är inte ett ingripande nu och då, så att vi hålls lugna och trogna tills vi en dag får flyga iväg och sitta på ett moln och lämna världen bakom oss. Guds arbete är att hans rike skall komma, att hans vilja skall ske på jorden, såsom i himmelen. Gud sänder varje söndag ut hundratals människor i vår trakt till att bära med sig lite av hans härlighet och ljus till en värld som är fylld med mörker. Gå i frid. Tjäna Herren med glädje.

Och vad är det? Jo, att vi i mötet med våra familjemedlemmar försöker hitta sätt att leva tillsammans där alla kan känna att deras liv är meningsfulla och viktiga. Att vi på våra arbetsplatser tillför något värdefullt till världen, att vi tillsammans med Gud ordnar den skapelse som han gett oss att förvalta, så att det blir till glädje och uppbyggelse för våra kunder. Att vi i mötet med den utsatta erbjuder Guds tröst och evangeliets hopp om förändring. Det är att vi ser att i ljuset av hur världen verkligen är, en verklighet brusten av synd men helad genom nåd, så behöver vi vara en del av lösningen, vi behöver tillsammans med Gud leva så att mera nåd, mera helande och helighet får rum i vår värld.

Vi möter Guds helighet varje gång vi samlas till gudstjänst eller på annat sätt kommer inför honom. I välsignelsen hör vi hur Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Är vi villiga att förmedla den välsignelsen till våra medmänniskor? Förstår vi oss själva och våra liv, som att vi är människor vilka genom Guds arbete tar sig uttryck. Det är vad det innebär att vara kristen och det behöver inte vara komplicerat, även om det ibland kan kännas svårt.

Så låt oss lämna ifrån oss mörkrets gärningar. Låt oss följa Jesus när vi går vidare från den uppenbarelse som han låtit oss få se. Låt oss lämna våra synder i hans vård och be om att istället få bära med oss det ljus och den härlighet som han önskar se i vår omgivning. Så, bit för bit, kan vi se hur Guds rike kommer till vår värld och helhjärtat tillsammans bekänna vår tro i både ord och handling.

Om tom religion – Pingstpredikan i Kronoby kyrka

Första läsningen
Jer. 31:31-34

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

Andra läsningen
Apg. 2:1-13 (samma text som i första årgången)

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Evangelium
Joh. 14:15-21

Jesus sade:
”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.”

Predikan
Den passage ur evangeliet som vi läser idag är fylld med väldigt djup teologi. Här finns många meningar som redan ensamma skulle föranleda hela predikningar. Eftersom det är pingst vill jag rikta vår uppmärksamhet mot Andens verk. Vid pingsten minns vi ju den Helige Andes utgjutande. Vid dagens välkomstord riktade jag också våra uppmärksamhet mot hur Andens utgjutande leder oss till enhet, som en motpol till förbistringen vid Babel.

I den första läsningen fick vi höra om hur Gud ska skriva sin lag i våra hjärtan och det är inför det jag vill stanna idag. Det finns ett ypperligt exempel på när det händer i Nya testamentet och det är när aposteln Paulus omvänder sig. Vi vet om honom att han var farisé av den strängaste riktningen och att han ”andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar” (Apg 9). I pingstens skeenden och i dagens evangelietext hittar vi tacksamma nycklar för att förstå varför Paulus förändras så radikalt, från att önska de kristna döda, till att bli en av evangeliets främste apostlar.

Efter sin omvändelse kommer Paulus att skriva flera brev som behandlar den gamla Paulus och den nya Paulus. Han använder olika bilder för det och beskriver det med olika språk i olika sammanhang, men det är tydligt att han uppfattar en skillnad mellan den person han var och den han är. Vidare märker han att det finns en dragning hos honom att gå tillbaka till det gamla, fastän han vet att det inte är gott för honom.

Hurudan var då den gamla Paulus? Jo, det var en man som andades hot och mordlust mot människor. Den gamla Paulus hatade och föraktade så djupt att han var beredd att döda för att få sin vilja igenom. Och vad drev Honom? Jo, han talar om nitiskhet i tron, att han ville vara den främsta av alla Guds barn. I sin enkelhet kan man konstatera att Paulus försökte gå kärlekens ärenden med hatets metoder. Det är från denna förvirring som Herren befriar Honom på vägen till Damaskus då han ger sig till känna åt Paulus. Du förföljer Gud själv, ser du inte vart dina gärningar har lett dig? Denna man, som av hela sitt hjärta strävade efter att följa Gud, hade låtit sig luras in i ett liv som aldrig skulle ge honom det han söker efter. Hatets gärningar kan aldrig leda oss fram till Gud.

Det är här som den tomma religionens faror visar sig. Blint försanthållande och tro som inte förverkligas i ödmjuk bön och gemenskap kan enkelt leda oss vilse. Paulus mordlust blir ett varnande exempel för oss, hur ett forskande i skrifterna, som han gjort en hel del av, inte nödvändigtvis leder oss till större kärlek till våra medmänniskor, utan istället blir ett sätt att understryka våra egna tidigare övertygelser. Då vi förkovrar oss i vår tro, måste vi akta oss för att inte göra det så att vi bara befäster våra egna, mänskliga, övertygelser. Verklig tro utmanar oss att växa, till att bli mera kärleksfulla och nådiga med varandra. Risken är stor att vi använder Gud som ett slagträd för våra egna övertygelser, framom att låta Guds Ande tala till våra hjärtan och upplysa oss om möjliga vägar framåt i våra liv.

Av nåd bryter Gud in i Paulus liv. Och den som tidigare gått i hatets gärningar finner att det finns ett stort ljus, att Guds nåd och kärlek riktas också till dem som han trodde att Gud hatade. Ja, kanske till och med främst till dem, som han trodde att Gud hatade. Hedningarna – alla de där folken som trodde annorlunda än han, som hade missförstått allt och dessutom hade fel hudfärg, kultur och klädstil – vem hade kunnat tro att Gud ville nå ut till dem? Det blev ju tydligt redan vid den första pingsten, då lärjungarna under Andens inverkan talade många olika språk, att Gud inte var ute efter att tala bara till ett utvalt folk med de rätta idéerna… Nej, Gud har en plan att nå ut till alla folk, oberoende av hur vilsna eller förvirrade de må vara från vårt perspektiv sett.

Det är när denna insikt sjunker in som Paulus verkliga arbete börjar. Från att ha hatat och förstört går han in för att tjäna och frälsa, han arbetar tillsammans med den Helige Ande på att hjälpa andra att förnya sina tankar och vända sig bort från onyttiga idéer. Han hjälper människor att öva sig i gudsfruktan istället för att låta sig slängas hit och dit av mänskliga idéer. Han arbetar medvetet på att skapa kärleksfulla gemenskaper där människor kan söka den Gud vars planer går utöver våra planer. Paulus är, då man läser honom rätt, en av de största kritikerna mot en egennyttig religiositet och en pionjär inom den mogna och livsförändrande tro som kristendomen i bästa fall kan bli.

Jesus talar i dagens evangelium om att han ska ge oss en hjälpare: Sanningens Ande. Världen kan inte ta emot den, säger han, för världen ser honom inte och känner honom inte. Jesus lovar att Han inte lämnar oss ensamma, utan en dag ska komma till oss. Det är just detta som Paulus får erfara vid sin omvändelse. Anden var nog i världen långt före Paulus kunde förstå det. Anden kallade samman lärjungarna, vägledde dem och undervisade dem om vad Kristi död och uppståndelse betydde, men de som var av världen kunde inte förstå det. Om vi lite förenklar och moderniserar kunde man säga att de som drevs av sina egna agendor inte kunde förstå vad Gud gjorde i världen, eftersom de inte var villiga att se vad Gud gjorde i världen. De som lever på det viset kan inte se Guds Andes verk, eftersom de drivs av sina egna agendor, de drivs av viljan att dela in världen i vi och de, de önskar så gärna att de själva har rätt och alla andra har fel, att de vägrar se att Guds Ande kallar oss alla till omvändelse. Från Guds perspektiv har vi alla orsak att omvända oss, vi borde tillsammans söka Hans nåd och ledning, inte peka finger mot varandra. Som kristna kallas vi aldrig till strid med andra människor, utan alltid till att älska och hjälpa dem, också när vi upplever att de gör eller tänker fel!

Det är lika med denna sak som när folket gjorde sig lustiga över lärjungarna vid den första pingsten. De som inte tagit del av det förstår inte vad det handlar om. Att bli kallad ut ur ett liv där vi hatar och splittrar, till ett liv där vi älskar och söker enhet, är något som Anden verkar i oss. Då Gud på det sättet agerar i sin församling och församlingen bejakar den gudsrörelsen bland oss, är risken stor att folk gör sig lustiga på vår bekostnad. Kanske anklagar de oss för att vara naiva, eller enkla på något sätt, eller kanske säger de att vi bjuder in olyckan, men jag tror inte det är så. Då Anden får göra sitt verk bland oss och hjälper oss att ställa oss sida vid sida med våra medmänniskor, istället för mot varandra, öppnas möjligheter till liv på ett sätt som är svårt att fånga i ord. Det är det som Jesus talar om då Han talar om att den som håller Hans bud älskar Honom – och att dessa också ska bli älskade av Fadern och av Honom – och att Han genom sin Ande ska visa sig för dem.

Vilket är budet, jo att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Och vad leder det till? Jo, i slutändan till att Jesus visar sig för oss, som dagens evangelietext låter förstå. Men vad betyder det i praktiken? Jo, att vi måste vara beredda att älska Gud över oss själva, det är vad det betyder att älska Honom över allt. Inte så att vi nedvärderar vår mänsklighet, men så att vi förstår att Gud är så mycket större än vi kan förstå och värd all ära och tillbedjan. Då kan Guds agenda bli viktigare än vår agenda och vi kan i ödmjukhet bjuda in Honom att leda oss på livsvandringen. Vi kan stiga ut ur det gamla, lika som Paulus. För vi har förstått att vi alla är syndare till lika stor del. Inför Gud har ingen av oss mera rätt än den andra, utan vi behöver alla Hans Andes ledning och kraft för att kunna leva väl. Och lika som Gud av nåd bröt in i Paulus liv, får vi tro att Han gör också idag. Må vi alla få erfara hur Han med varsam hand för oss bort från det gamla, där vi dömer och splittrar, till det nya livet i tro på Honom, kärlek till nästan och hjälpsam strävan till enhet människor emellan.

Reflektioner kring livet i Anden – Gudstjänst i Kronoby och i Terjärv, Sjätte söndagen efter påsk

Första läsningen
1 Kung. 19:8-13

Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Andra läsningen
Apg. 1:12-14

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Evangelium
Joh. 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Predikan
Vad är Andens verk i församlingen egentligen? I dagens predikan vill jag för en stund stanna upp inför trosbekännelsens tredje artikel, den som handlar om Anden. För Jesus säger att han vill erbjuda oss levande vatten och evangelisten förtydligar att det levande vattnet är ett sätt att beskriva vem Anden är och vad Anden gör.

I trosbekännelsen samlar vi ihop några av Andens uppgifter. De hänger samman med församlingen och enheten i kyrkan. Det handlar om hur nåden förmedlas oss och hur vi ska tänka på oss själva som kristna.

I vår kyrkas katekes sägs att Anden ger oss nådegåvor, tro och kärlek till nästan. Vi menar alltså att det är omöjligt för någon att bekänna Kristus som Herre, utan att Anden utfört ett verk i dennas hjärta. Kyrkan är en gemenskap av dem som bekänner Kristus som Herre. Det är den bekännelsen som gör oss till en helig och allmännelig kyrka, som trosbekännelsen uttrycker det. Allt för ofta luras vi att dras med i dispyter och debatter om vem som är den sanna kyrkan och vem som inte är det. I slutändan är det enbart Herren som vet var gränsen går. Men Andens verk är att kalla till bekännelse: Jesus är Herre.

Vidare är det Andens verk att binda oss samman till att vara ”de heligas gemenskap”. Jag tror alla som vandrat en tid i Jesu efterföljd vet att vi inte är särskilt heliga i oss själva, även om vi så klart lever i en ständig möjlighet till bättring. Det är Anden som gör oss till en helig gemenskap. Varje Kristen har den helige Ande i sitt hjärta och det betyder att Gud kan förverkliga sina goda planer i våra liv och genom våra liv. Inte så att Gud skulle ”kapa” oss och leda oss dit vi inte vill gå, utan så att den helige Ande, lika som han uppmuntrar oss att tro, uppmuntrar oss till goda, heliga, gärningar, som är i enlighet med Guds goda vilja. Det är ett liv som flödar ur en inre verklighet, inte ett liv som dikteras av yttre lagar och bestämmelser. Det är därför kyrkor runtomkring i världen, med olika gudstjänstformer och varierande uttryckssätt kan bekänna sig vara samma kristna kyrka, en gemenskap av heliga som inte är bunden av tid eller rum.

Och det är i denna gemenskap som Anden på olika sätt förmedlar åt oss syndernas förlåtelse, vilket är nästa punkt i trosbekännelsen: genom nådemedlen, som Ordet och sakramenten, genom små tilltal i vardagen via bröder och systrar i tron. Vi vet att vi dagligen behöver den förlåtelsen och att det är en god grund att bygga sitt liv på. Vi behöver alltså inte förlora hoppet då vi märker att vi brister i tro eller medmänsklighet. Anden påminner oss om nåden och om att Gud varje dag erbjuder oss ett hem i sin kyrka, som är en allmännelig kyrka, en gemenskap av heliga, av förlåtna.

Så i kraft av förlåtelsen kommer vi till ”Kroppens uppståndelse”. Då vi dör återgår vi alla till stoftet. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter gå. Anden påminner oss om hoppet om uppståndelsen. Vår tro är att Gud en dag skall uppväcka alla människor, lika som han uppväckte Kristus. Vid vår uppståndelse skall vi få nya odödliga kroppar som liknar Jesu uppståndelsekropp, säger katekesen.

Anden undervisar oss redan idag om hurudant livet efter uppståndelsen kan vara och uppmanar oss att redan idag vända oss bort från synden och leva för rättfärdigheten. Vad betyder det? Jo, att vi redan i denna tid är sända att älska och tjäna, att bära varandras bördor. Det handlar om att vi redan idag har möjlighet att se något av den kommande härligheten förverkligas bland oss. Det sker, som katekesen säger, genom nådegåvor, tro och kärlek till nästan.

Så kan vi förstå det som brukar undervisas, att det eviga livet börjar redan nu. Gud skall en gång skapa en ny himmel och en ny jord. Men redan idag får vi lära oss att leva där. På många sätt uppfattar jag Andens verk i oss som en förberedande verksamhet för den kommande härligheten. Vi får redan idag träda in i tillbedjan, i tro och glädje. Vi får redan idag bygga gemenskaper som inte drivs av maktanspråk och manipulation. Vi får redan idag vända oss bort från allt det som förstör och bryter ner. För Anden har tagit sin boning i oss.

Så ser vi att trosbekännelsens tredje artikel, inte bara är ett upplistande av Andens egenskaper, utan också ett profetiskt ord till oss om hur vi har rätt och möjlighet att leva. Och när vi lever ut det som här lovas oss blir det verklighet som dagens texter har talat om. Vi möter Gud enskilt i stillheten. Vi kan samlas som lärjungarna i bön och åkallan. Vi blir människor som tar del i det levande vattnet och som låter det rikligen flöda ut i vår omgivning. Genom kyrkan, som är gemenskapen av förlåtna, skall var och en som är törstig få del i livets vatten och Kristus bli förhärligad. Så tar sig Andens verk uttryck i oss.

En daglig påminnelse, ge inte upp! Konfirmationstal i Kronoby

Ingen första läsning idag, vi firar konfirmation och det brukar ta länge oberoende.

Andra läsningen
2 Kor. 4:16-18

Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Evangelium
Joh. 17:11-17

Jesus sade i sin bön:
Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.

Predikan
Båda texterna idag talar om motgången i livet och hur vi ska förhålla oss till den. Paulus hävdar att han har hittat något som alla i världen söker efter, nämligen ett sätt att inte tappa modet, vad än världen ger oss för motgångar och utmaningar. Om det Paulus säger är sant, så är det av avgörande vikt att vi förstår varför han säger det han gör.

Låt oss ta ett steg tillbaka och fråga: ”Vem är denne Paulus som talar?”

Han är den som var farisé av den strängaste ordningen, som var framgångsrik och mäktig, som hade undervisats av de bästa inom fariseismen. Han var på väg till toppen av Israels religiösa elit och det fanns inget som kunde stoppa honom. Han kunde allt, han kände alla, han skriver om sig själv att han var den mest nitiska i sin övertygelse. Ja, han var så nitisk i sin fariséiska tro, att han under lång tid förföljde kristna och lät döda dem. Men så möter han Gud och gör en helomvändning i livet. Allt det som låg framför honom av rikedom och makt blev utbytt i förföljelse och motgång.

Paulus, om någon, har rätten att tala om motgång. Paulus, om någon, är en person att lyssna till om han menar sig ha löst det problem som vi alla nästan dagligen möter.

Paulus tappar inte modet. Fastän hans yttre människa bryts ner. Fastän allt det där yttre, som såg så bra ut, har tagits ifrån honom, så tappar han inte modet. Varför? För att, dag för dag, förnyas hans inre människa.

Jag tror att vi alla kan känna igen kampen som pågår: saker går inte som vi vill, människor vi känner blir sjuka, relationer går sönder… Det är alla dessa saker och mycket mera som vi talar om med hjälp av begreppet synd. För synden är ju inte bara något som vi gör, utan också något som vi lider av då vi själva är oskyldiga till vår olycka. Man Paulus, han har hittat ett sätt att inte tappa modet, trots att han misslyckas, trots att han lider av syndens olika konsekvenser.

Så vad är hemligheten? Vad har Paulus upptäckt? Han talar om en daglig förnyelse av vår inre människa. I andra sammanhang där Paulus talar om denna förnyelse så knyter han samman den med kunskapen. Det verkar som att det är någon kunskap som vi behöver ta del i dag för dag, för att kunna leva i det hopp som Paulus talar om.

Vi säger att var dag har nog av sin egen plåga. Vi säger att Guds nåd är var morgon ny. Dessa klyschor, som de har blivit, kan hjälpa oss förstå vad Paulus talar om. Då han varje dag påminner sig om nåden, den rika härlighet som Gud bevarat för oss, har han möjlighet att inte förlora hoppet. Kunskapen om Gud, blotta vetskapen att Gud erbjuder oss nåd, vänskap, ledning och kärlek, leder Paulus till hopp för var dag. Det är som att han skulle säga: ”Påminn er om den stora nåd, den djupa frid, den översvallande glädjen som Gud lovat åt den som tror, så skall ni inte förlora modet.” Tänk på det, meditera över det, idissla det tills de blir del av ert tänkande och ert sätt att förstå världen. Så har vi en chans att dagligen förnyas till vår inre människa, fastän hela vår yttre människa bryts ner.

Då vi idag är samlade till konfirmation är det på många sätt en festdag. Genom dopet har ni konfirmander blivit medlemmar i församlingen och idag avslutas er skriftskola där ni fått ta emot kunskap om Gud. I våra samtal har det kommit fram att väldigt olika saker har varit meningsfulla för er och jag hoppas att ni kan ta till vara den kunskap som hjälper er att inte tappa modet, då ni går vidare i livet. Skriftskolan är en kort tid och det är svårt att hinna berätta allt som man skulle vilja berätta åt er under den tid ni går den. Samtidigt har mycket blivit sagt och jag hoppas att ni kan bevara det på ett sätt som styrker er i tro och hopp. Om det är någon uppmaning jag vill ge särskilt till er idag, utgående från de texter vi läst, är det att minnas att Gud är villig att möta er, oberoende av vilka omständigheter eller livssituationer ni hamnar i.

Kyrkan förvaltar ett otroligt stort arv av livsvisdom och eviga sanningar. Jesus bad i dagens evangelium om att vi skulle bevaras i sanningen. Det är något av den sanningen som vi försökt förmedla åt er konfirmander under det gångna året. Det är en sanning som hjälper oss i alla livets skeden och vi gör väl i att begrunda den varje dag, som Paulus uppmanar oss. Jag hoppas att ni konfirmander, då vi nu ord för ord närmar oss er konfirmation, med frimodigt hjärta och öppenhet inför allt vad Gud har i förvar för er, tillsammans med församlingen kan bekänna er tro och säga ert: ”Ja” till ett liv där vi, genom Guds sanning, varje dags ges orsak att hålla modet uppe och ha siktet ställt på den härlighet som Gud har lovat oss.

Var herdar! Predikan, andra söndagen efter påsk, Kronoby och Terjärv

Första läsningen
Jer. 23:1-4

Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem. Ni har inte tagit hand om dem, men nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar, säger Herren. Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem och föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 5:1-4

Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras: Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.

Evangelium
Joh. 21:15-19

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

Predikan
”Som den högste herden sänder [Jesus] ut sina lärjungar att vaka över Guds hjord”, säger handboken.

Vad är väl en större heder än att få vara sänd av Gud att vara en herde: att få tillsammans med Honom värna om flockens välbefinnande, att få söka upp dem som lider och förkunna goda nyheter, att få leva i en skara som tillsammans lyssnar till den Gode Herdens röst. Ja, finns det någon större glädje i detta liv, än att få leva ut den sändningen? I denna tid då så många kämpar med känslor av meningslöshet eller förvirring. Vad ska världen bli? Hur ska vi klara oss? Vad kommer att hända i framtiden?

Det är mitt i detta kaos som vi möter Simon Petrus. Det är tiderna efter Jesu uppståndelse och som gruppens ledare har han tagit med sig de andra lärjungarna till sina tidigare yrken: Petrus har gått och fiskat tillsammans med sina vänner. Dagens evangelium utspelar sig direkt efter att Jesus hjälpt dem fiska, då han sagt att de ska kasta ut nätet på högra sidan istället för den vänstra. När de sedan snabbt söker sig i land för att möta Jesus har han redan förberett en glöd där det finns fisk och bröd. Till och med efter sin uppståndelse i härlighet fortsätter Jesus att tjäna lärjungarna. Han fortsätter göra gott!

Evanglietexten tar vid direkt efter måltiden. ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Och dialogen fortsätter, tre gånger frågar Jesus, tre gånger svarar Petrus, tre gånger uppmanar Jesus Petrus att vara en herde för Jesu hjord.

Stor del av Nya testamentet handlar om vad det betyder att Jesus uppstått. Ofta är svaret liknande till dagens texter. Lika som Jesus blev sänd till Israels folk, blir Jesu lärjungar sända till hela världen. Petrus levde i tiderna efter uppståndelsen och det var en tid av förvirring för dem. Något oväntat hade hänt och de hade säkerligen svårt att orientera sig. Lika skulle vår sändning att vaka över hjorden, en sändning som gäller alla kristna, vara helt omöjlig utan Andens ledning. Ett sätt att förstå vad detta innebär att tala om det i termer av tempel.

Då Jesus dog brast förlåten i templet. Det öppnade vägen till det allra heligaste, tog bort skiljemuren mellan Gud och människa. Gud som först tog sin boning i ett tält, sedan i templet var plötsligt inte längre bunden av dessa byggnader. Vad betyder det? I pingstens skeenden får vi vårt svar. Guds Ande tar sin boning i lärjungarna. Plötsligt är varje kristen ett litet tempel som den Helige Ande bor i. Plötsligt är varje kristen en plats där människor får möta Gud.

Om vi då går tillbaka till herdebilden, så ser vi att Jesus uppmaning till Petrus i dagens text är en logisk konsekvens av Guds plan. Jesus har gjort tempelkulten onödig, han har brutit skiljemuren, därför, Petrus, är det nu möjligt för dig att vara en herde för Guds hjord. Vart du än går i Jesu namn så är Herren med dig. Guds Ande bor i ditt hjärta.

Men dagens text är ju inte så enkel. Jesu tre frågor och uppmaningar är en smärtsam påminnelse för Petrus. Det påminner om de tre gångerna Petrus svek Jesus under kvällen före korsfästelsen. Vidare så är inte Petrus modig nog att använda samma språk som Jesus. Först kommer frågan: ”Petrus, älskar du mig mer än de andra?” med svaret ”du vet att jag har dig kär”. Sedan är det som att Jesus skulle sänka ribban, ”mer än de andra” faller bort: ”Petrus, älskar du mig?” – men igen svarar Petrus med det mildare: ”du vet att jag har dig kär.” Den tredje gången kommer Jesus till Petrus nivå: ”Petrus, har du mig kär?” Det är samma ordval som Petrus använt genom berättelsen såhär långt och nu svarar Petrus: ”Herre du vet allt”. Det är som en markering: ”Ja, Jesus, du vet att jag vill älska dig, men min tro räcker inte till mera än att säga att ’jag har dig kär'”. Och ändå ges han sändningen: ”För mina får på bete”.

Det är här vi hittar bryggan till vår vardag. Visst är det många gånger svårt att tro. Visst är det svårt att älska Gud över allt, som vi har lärt oss att man borde. Visst är det en utmaning att leva i den kraft som vi vet att vi har då Anden tagit sin boning i oss. Men Jesus ser inte till våra prestationer. Han ser till vårt hjärta, till vår längtan. Gud ser till hjärtat. Därför, fastän vi misslyckas i vår bekännelse, fastän vi inte vågar älska, fastän vi ofta lämnar kvar på nivån av att ha Jesus kär, så sänder Han oss ändå. Gå! Var herdar! Led, stöd, hjälp! Jag går med er!

Mitt i världens kaos och förvirring räcker en gnutta tro, räcker en strimma ljus för att bryta mörkrets makt. Jesus går först, han är den gode herden. Och vi får gå efter. Jesus kallar oss till sig och samtidigt sänder han oss att utföra Hans verk i världen. Vi får vara förebilder, som den andra läsningen talade om, vi får visa vad tro handlar om, vi får lita på att där vi söker Guds vilja för våra egna liv så kommer det också att flöda över – in i andras. Nu är det kanske lätt att tänka att detta är ett bud som gäller enbart oss med tjänster och ämbeten – och på något plan kanske det gäller särskilt oss – men i grund och botten gäller det alla Jesu lärjungar. Var och en av oss har den Helige Ande, var och en av oss har det lilla måttet av tro. Och för var och en som hört Guds kallelse så svarar Jesus också med en sändning. Var därför frimodiga i att tjäna och upplysa varandra om evangelium. Var än en kristen går fram går också den Gode Herden.

Hurudan är Gud? Predikan, Andra söndagen efter påsk, Kronoby

Första läsningen
Sak. 8:6-8

Så säger Herren Sebaot:
Om de som är kvar av folket
tror att detta är omöjligt
i kommande dagar,
är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.
Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns.
Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.

Andra läsningen
Apg. 3:12-20

Petrus sade till folket: ”Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.
Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare. Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias som han har bestämt, Jesus.”

Evangelium
Joh. 21:1-14

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Predikan
Hurudan är Gud? Vad kan vi säga om Honom och vad kan vi lära av Honom?

Då Jesus för tredje gången visar sig för lärjungarna efter sin uppståndelse så gör han det för att betjäna dem. Sådan är Gud. Han kommer inte för att kuva sitt folk, han kommer inte för att upphöja sig själv – nej, han kommer för att betjäna.

Det är sådan Gud är.

Gud är också kraftig. ”Varför blir ni förvånade av det här?” frågar Petrus folket en tid efter händelserna vi läst om i evangeliet. Vet ni inte att Gud är god? Vet ni inte att det ni såg hos Jesus inte var några välplanerade trick, utan Guds längtan för världen. Var inte förvånade! Tron på Herren Jesu namn ger kraft.

Det är sådan Gud är.

Sakarja profeterar och Herren säger: ”jag skall vara deras Gud i trohet och rättfärdighet.” Det är sådan Gud är: trogen och rättfärdig.

Det är en glädje att möta en sådan Gud. Det är en Gud som går utöver våra mänskliga bilder av vem Gud är. På Nya testamentets tid var det vanligt att kalla kejsare och härskare för gudar och gudasöner. Man tog något mänskligt och gjorde det till gud. Det är ett sätt att skapa enhet, att hålla ihop ett folk. Men det är ingen glädje att möta en sådan gud. Oftast blir gudarna som är gjorda till avbilder av människor småaktiga, arga och deras agenda kretsar kring dem själva. Missbruk av positionen som dessa ledare hade var mera regel än undantag. Men då de kristna börjar tala om Jesus Kristus, den uppstånde, som Guds son och vår Herre, då börjar de berätta en helt annan historia. Denna Gud är inte full av sig själv, utan full med nåd och sanning, som Johannes beskriver det i början av sitt evangelium. Och det är inte bara ett talesätt, som det ofta var med härskarna, utan Jesus levde så, fortsätter Johannes, att hans härlighet, som han fått av Gud, var synlig. Det var helt klart att han hade kraft, det var tydligt att han var nådig, det var tydligt att han levde av sanningen. Sådan är Jesus. Det är sådan Gud är.

Och hur visar han det? Såklart genom tecken och under. Han visar det genom att tala djup visdom och genom att inte låta sig luras av de skriftlärdas många försök. Men han visar det också i det vardagliga. ”Mina barn, har ni fått någon fisk?” Den uppståndne Jesus, den kosmiske Kristus, den evige av all tid, han som är början och slutet, han kommer till sina barn med en enkel fråga: ”Har ni fått någon fisk?” Hans hjärta är lika mycket med lärjungarna i deras vardagliga sysslor som i deras mirakulösa äventyr. Och mitt i detta ger han dem råd, han som äger all kunskap, han som har tagit emot all makt i himmelen och på jorden, och han ger dem rådet: ”Kasta ut nätet på högra sidan”. Och de får fisk. Men den fisken är inte till för Honom. Nej, den är nog till blott och enbart för lärjungarna. För när de kommer till stranden, så har Jesus redan fisk på glöden. Och jag tycker mig mellan raderna kunna ana ett leende på Herrens läppar.

Jesus har dukat upp ett bord för dem. Än en gång får de slå sig ner och jag kan se framför mig hur Jesus bryter brödet och delar ut det till dem alla. ”De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud”, säger Herren, han som är trofast och rättfärdig.

I texten från Apostlagärningarna ger Petrus ett råd åt folket som förvånades över Guds kraft. ”Ångra er och vänd om.” ”Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare.” Vilken okunnighet? Jo, de förväntade sig en Messias som var lik de falska gudarna som de tillbad. En Messias som skulle komma med våld, lika som kejsaren hade gjort. De förväntade sig en Messias som skulle sitta på en jordisk tron och som skulle tvinga alla att tro på Honom. Men Jesus är inte sådan. Jesus kommer inte med samma överlägsna attityd och manipulerande metoder som deras tidigare herrar. Han kommer som en tjänare, han kommer som en vän. Han kommer som en Livets Mästare, med allt vad det innebär.

Så låt oss inte luras, så att vi begränsar Jesus enligt våra egna avgudar. Gud låter sig inte fångas i våra enkla kategorier. Vi predikar en allsmäktig, allvetande och allnärvarande Gud. Det går utöver vad som går att beskriva. Det är en av de största misstagen vi kan göra i vår tro att börja tillskriva Gud för mänskliga attribut. Jesus lever ut livet på ett sätt som ingen gjort före honom. Han är fullt engagerad i allt från det praktiska och enkla till det djupa och komplicerade.

Låt oss inte heller luras till okunskap, så att vi glömmer vad Jesus kallar oss till. ”Omvänd er, för Guds rike är nära”. Jesus visar vad livet i det riket innebär. Han är vår lärare och förebild i allt. Sök alltså den djupa kunskapen och visdomen, sträva att känna alla livets mysterier och bredden av Herrens tankar. Men sök också den barnsliga glädjen i vardagen. ”Har ni någon fisk?” Vet att det kristna livet levs under alla dagar i veckan och att det tar sig uttryck i både det mäktiga och det vardagliga. Så kan ett kristet liv fånga in bredden av de texter vi har idag: Vi minns att Gud vill vara vår Gud i trofasthet och rättfärdighet. Att Han har makt att hela och bota. Men också att Han är med oss i det vardagliga och gläds i våra framgångar.