Ingen första läsning idag, vi firar konfirmation och det brukar ta länge oberoende.

Andra läsningen
2 Kor. 4:16-18

Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Evangelium
Joh. 17:11-17

Jesus sade i sin bön:
Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.

Predikan
Båda texterna idag talar om motgången i livet och hur vi ska förhålla oss till den. Paulus hävdar att han har hittat något som alla i världen söker efter, nämligen ett sätt att inte tappa modet, vad än världen ger oss för motgångar och utmaningar. Om det Paulus säger är sant, så är det av avgörande vikt att vi förstår varför han säger det han gör.

Låt oss ta ett steg tillbaka och fråga: “Vem är denne Paulus som talar?”

Han är den som var farisé av den strängaste ordningen, som var framgångsrik och mäktig, som hade undervisats av de bästa inom fariseismen. Han var på väg till toppen av Israels religiösa elit och det fanns inget som kunde stoppa honom. Han kunde allt, han kände alla, han skriver om sig själv att han var den mest nitiska i sin övertygelse. Ja, han var så nitisk i sin fariséiska tro, att han under lång tid förföljde kristna och lät döda dem. Men så möter han Gud och gör en helomvändning i livet. Allt det som låg framför honom av rikedom och makt blev utbytt i förföljelse och motgång.

Paulus, om någon, har rätten att tala om motgång. Paulus, om någon, är en person att lyssna till om han menar sig ha löst det problem som vi alla nästan dagligen möter.

Paulus tappar inte modet. Fastän hans yttre människa bryts ner. Fastän allt det där yttre, som såg så bra ut, har tagits ifrån honom, så tappar han inte modet. Varför? För att, dag för dag, förnyas hans inre människa.

Jag tror att vi alla kan känna igen kampen som pågår: saker går inte som vi vill, människor vi känner blir sjuka, relationer går sönder… Det är alla dessa saker och mycket mera som vi talar om med hjälp av begreppet synd. För synden är ju inte bara något som vi gör, utan också något som vi lider av då vi själva är oskyldiga till vår olycka. Man Paulus, han har hittat ett sätt att inte tappa modet, trots att han misslyckas, trots att han lider av syndens olika konsekvenser.

Så vad är hemligheten? Vad har Paulus upptäckt? Han talar om en daglig förnyelse av vår inre människa. I andra sammanhang där Paulus talar om denna förnyelse så knyter han samman den med kunskapen. Det verkar som att det är någon kunskap som vi behöver ta del i dag för dag, för att kunna leva i det hopp som Paulus talar om.

Vi säger att var dag har nog av sin egen plåga. Vi säger att Guds nåd är var morgon ny. Dessa klyschor, som de har blivit, kan hjälpa oss förstå vad Paulus talar om. Då han varje dag påminner sig om nåden, den rika härlighet som Gud bevarat för oss, har han möjlighet att inte förlora hoppet. Kunskapen om Gud, blotta vetskapen att Gud erbjuder oss nåd, vänskap, ledning och kärlek, leder Paulus till hopp för var dag. Det är som att han skulle säga: “Påminn er om den stora nåd, den djupa frid, den översvallande glädjen som Gud lovat åt den som tror, så skall ni inte förlora modet.” Tänk på det, meditera över det, idissla det tills de blir del av ert tänkande och ert sätt att förstå världen. Så har vi en chans att dagligen förnyas till vår inre människa, fastän hela vår yttre människa bryts ner.

Då vi idag är samlade till konfirmation är det på många sätt en festdag. Genom dopet har ni konfirmander blivit medlemmar i församlingen och idag avslutas er skriftskola där ni fått ta emot kunskap om Gud. I våra samtal har det kommit fram att väldigt olika saker har varit meningsfulla för er och jag hoppas att ni kan ta till vara den kunskap som hjälper er att inte tappa modet, då ni går vidare i livet. Skriftskolan är en kort tid och det är svårt att hinna berätta allt som man skulle vilja berätta åt er under den tid ni går den. Samtidigt har mycket blivit sagt och jag hoppas att ni kan bevara det på ett sätt som styrker er i tro och hopp. Om det är någon uppmaning jag vill ge särskilt till er idag, utgående från de texter vi läst, är det att minnas att Gud är villig att möta er, oberoende av vilka omständigheter eller livssituationer ni hamnar i.

Kyrkan förvaltar ett otroligt stort arv av livsvisdom och eviga sanningar. Jesus bad i dagens evangelium om att vi skulle bevaras i sanningen. Det är något av den sanningen som vi försökt förmedla åt er konfirmander under det gångna året. Det är en sanning som hjälper oss i alla livets skeden och vi gör väl i att begrunda den varje dag, som Paulus uppmanar oss. Jag hoppas att ni konfirmander, då vi nu ord för ord närmar oss er konfirmation, med frimodigt hjärta och öppenhet inför allt vad Gud har i förvar för er, tillsammans med församlingen kan bekänna er tro och säga ert: “Ja” till ett liv där vi, genom Guds sanning, varje dags ges orsak att hålla modet uppe och ha siktet ställt på den härlighet som Gud har lovat oss.

Första läsningen
Sak. 8:6-8

Så säger Herren Sebaot:
Om de som är kvar av folket
tror att detta är omöjligt
i kommande dagar,
är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.
Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns.
Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.

Andra läsningen
Apg. 3:12-20

Petrus sade till folket: ”Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.
Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare. Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias som han har bestämt, Jesus.”

Evangelium
Joh. 21:1-14

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Predikan
Hurudan är Gud? Vad kan vi säga om Honom och vad kan vi lära av Honom?

Då Jesus för tredje gången visar sig för lärjungarna efter sin uppståndelse så gör han det för att betjäna dem. Sådan är Gud. Han kommer inte för att kuva sitt folk, han kommer inte för att upphöja sig själv – nej, han kommer för att betjäna.

Det är sådan Gud är.

Gud är också kraftig. “Varför blir ni förvånade av det här?” frågar Petrus folket en tid efter händelserna vi läst om i evangeliet. Vet ni inte att Gud är god? Vet ni inte att det ni såg hos Jesus inte var några välplanerade trick, utan Guds längtan för världen. Var inte förvånade! Tron på Herren Jesu namn ger kraft.

Det är sådan Gud är.

Sakarja profeterar och Herren säger: “jag skall vara deras Gud i trohet och rättfärdighet.” Det är sådan Gud är: trogen och rättfärdig.

Det är en glädje att möta en sådan Gud. Det är en Gud som går utöver våra mänskliga bilder av vem Gud är. På Nya testamentets tid var det vanligt att kalla kejsare och härskare för gudar och gudasöner. Man tog något mänskligt och gjorde det till gud. Det är ett sätt att skapa enhet, att hålla ihop ett folk. Men det är ingen glädje att möta en sådan gud. Oftast blir gudarna som är gjorda till avbilder av människor småaktiga, arga och deras agenda kretsar kring dem själva. Missbruk av positionen som dessa ledare hade var mera regel än undantag. Men då de kristna börjar tala om Jesus Kristus, den uppstånde, som Guds son och vår Herre, då börjar de berätta en helt annan historia. Denna Gud är inte full av sig själv, utan full med nåd och sanning, som Johannes beskriver det i början av sitt evangelium. Och det är inte bara ett talesätt, som det ofta var med härskarna, utan Jesus levde så, fortsätter Johannes, att hans härlighet, som han fått av Gud, var synlig. Det var helt klart att han hade kraft, det var tydligt att han var nådig, det var tydligt att han levde av sanningen. Sådan är Jesus. Det är sådan Gud är.

Och hur visar han det? Såklart genom tecken och under. Han visar det genom att tala djup visdom och genom att inte låta sig luras av de skriftlärdas många försök. Men han visar det också i det vardagliga. “Mina barn, har ni fått någon fisk?” Den uppståndne Jesus, den kosmiske Kristus, den evige av all tid, han som är början och slutet, han kommer till sina barn med en enkel fråga: “Har ni fått någon fisk?” Hans hjärta är lika mycket med lärjungarna i deras vardagliga sysslor som i deras mirakulösa äventyr. Och mitt i detta ger han dem råd, han som äger all kunskap, han som har tagit emot all makt i himmelen och på jorden, och han ger dem rådet: “Kasta ut nätet på högra sidan”. Och de får fisk. Men den fisken är inte till för Honom. Nej, den är nog till blott och enbart för lärjungarna. För när de kommer till stranden, så har Jesus redan fisk på glöden. Och jag tycker mig mellan raderna kunna ana ett leende på Herrens läppar.

Jesus har dukat upp ett bord för dem. Än en gång får de slå sig ner och jag kan se framför mig hur Jesus bryter brödet och delar ut det till dem alla. “De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud”, säger Herren, han som är trofast och rättfärdig.

I texten från Apostlagärningarna ger Petrus ett råd åt folket som förvånades över Guds kraft. “Ångra er och vänd om.” “Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare.” Vilken okunnighet? Jo, de förväntade sig en Messias som var lik de falska gudarna som de tillbad. En Messias som skulle komma med våld, lika som kejsaren hade gjort. De förväntade sig en Messias som skulle sitta på en jordisk tron och som skulle tvinga alla att tro på Honom. Men Jesus är inte sådan. Jesus kommer inte med samma överlägsna attityd och manipulerande metoder som deras tidigare herrar. Han kommer som en tjänare, han kommer som en vän. Han kommer som en Livets Mästare, med allt vad det innebär.

Så låt oss inte luras, så att vi begränsar Jesus enligt våra egna avgudar. Gud låter sig inte fångas i våra enkla kategorier. Vi predikar en allsmäktig, allvetande och allnärvarande Gud. Det går utöver vad som går att beskriva. Det är en av de största misstagen vi kan göra i vår tro att börja tillskriva Gud för mänskliga attribut. Jesus lever ut livet på ett sätt som ingen gjort före honom. Han är fullt engagerad i allt från det praktiska och enkla till det djupa och komplicerade.

Låt oss inte heller luras till okunskap, så att vi glömmer vad Jesus kallar oss till. “Omvänd er, för Guds rike är nära”. Jesus visar vad livet i det riket innebär. Han är vår lärare och förebild i allt. Sök alltså den djupa kunskapen och visdomen, sträva att känna alla livets mysterier och bredden av Herrens tankar. Men sök också den barnsliga glädjen i vardagen. “Har ni någon fisk?” Vet att det kristna livet levs under alla dagar i veckan och att det tar sig uttryck i både det mäktiga och det vardagliga. Så kan ett kristet liv fånga in bredden av de texter vi har idag: Vi minns att Gud vill vara vår Gud i trofasthet och rättfärdighet. Att Han har makt att hela och bota. Men också att Han är med oss i det vardagliga och gläds i våra framgångar.

Första läsningen

2 Mos. 17:1–6

Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. ”Varför anklagar ni mig?” frågade Mose. ”Varför sätter ni Herren på prov?” Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?” Då ropade Mose till Herren: ”Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig.” Herren sade till honom: ”Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel.

Andra läsningen

Upp. 22:16–17

”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Evangelium

Joh. 4:5–26

Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Predikan

Har du någon gång kommit på dig själv med att ha druckit för lite vatten under en dag? Det händer mig ibland att jag missar mig på vätskemängden och så mot kvällen går jag och dricker vatten, väntar en liten stund, märker att jag är törstig igen, dricker mera – och så kan jag hålla på en ganska lång stund. Ibland händer det att jag märker att jag är törstig efter att jag gått och lagt mig och då hjälper det inget annat än att stiga upp. Ofta blir det flera turer mellan köket och sovrummet förrän situationen reder sig.

Den här bilden har levt med mig då jag funderat på dagens texter. De talar alla om människor som törstar. Och här finns några olika typer av törst. Israels folk i öknen, de törstar för att de inte får vatten. Och sedan ger Gud dem vatten. Andra läsningen talar om dem som vill dricka och har tillgång till livets vatten. Evangeliet talar om en kvinna som till först inte förstår vilket vatten som erbjuds henne.

Det är som en slags kategorisering, som kan vara hjälpsam för oss då vi tänker på våra liv. Är vi sådana som törstar? Förstår vi allt vad Gud erbjuder oss? Knotar vi och klagar över vår törst? Eller inser vi att den som vill fritt får dricka av livets vatten?

Vattnet är genom Skriften mycket laddat symboliskt. Vattnet renar, vattnet gör nytt, vattnet flödar och tar över. Vattnet har alltså många olika uppgifter, men nästan alltid talar vattnet om förnyelse. Profeten Hesekiel (Hes 47) talar om vatten som flödar ur templet. Det är ett löfte om frälsning och profetian beskriver det som att vattnet skall bli djupare och djupare, vidare och vidare. Vilken underbar bild av Guds nåd och kärlek! Som universum själv, som ständigt utvidgas, så söker Guds kärlek ständigt nya vidder. Det är detta outtömliga vatten som Jesus talar om i dagens texter. Vatten som, med Hesekiels ord, skall orsaka att träd växer fram som bär färsk frukt och vars blad kan användas för helande. Det är ett vatten som är gott och som inte tar slut.

Och Jesus bjuder in oss, lika som han bjuder in kvinnan vid brunnen, han säger “Kom”. Dricka av det levande vattnet! Jag står framför er, jag ser rakt igenom er, jag vet vad ni behöver – vet ni vad ni behöver? Om ni kommer till mig skall ni få dricka levande vatten!

Hesekiels profetia talar om hur vattnet flyter ut åt alla håll över alla länder. Hur frälsningens bud sprider sig. Hur Guds renande bad erbjuds oss alla. Jesus bekräftar det i dagens evangelium. “… den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. … alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.” Genom dopet, genom Anden som skall ges åt alla folk, skall man kunna tillbe Gud var man än är. Det är inte längre ett särskilt berg eller ett särskilt tempel det handlar om, utan Gud kommer till sitt folk. Han flödar som vattnet, han når överallt, hans nåd täcker allt, hans kärlek är så stor att vi inte kan komma över den. Gud möter oss. Vi behöver inte komma till honom, för han har kommit till oss. Och vi får dricka av det livgivande vattnet. Var vi än är. Vem vi än är. Vad vi än kämpar med.

Jag har i veckan lärt konfirmanderna att ställa frågan “Vad säger detta om livet med Gud?” åt en text då de läser något i Bibeln. Vi kan göra samma övning med dagens texter. Berättelsen om Israeliternarna i öknen säger oss att Gud hör vår bön, känner våra bekymmer och möter dem. Detta gäller också då Guds svar på våra bekymmer är annorlunda än vi väntar. Ingen av Israeliterna hade väl kommit på att slå på en sten för att få vatten? Uppenbarelsebokens text lär oss att livet med Gud handlar om att höra hur Gud säger “Kom” och sedan upprepa den samma inbjudan åt dem vi vandrar med. Kom, livets vatten är tillgängligt. Och evangelietexten berättar åt oss om hur Jesus ser oss och känner oss. Den berättar om hur tiden är förbi då vi behöver söka Gud på vissa tider eller platser. Gud är nära oss, hans nåd börjar just där vi är.

Den andra frågan som jag lärde konfirmanderna fråga inför en bibeltext är “På vilket sätt är detta ett gott budskap?” I alla tre texter idag återkommer temat med den överflödande nåden, det levande vattnet som strömmar ut från Gud över hela skapelsen. Det är ett gott budskap, för det betyder att en ny start i livet är tillgänglig just nu. Att vi med kung David (Ps 51) får be om ett nytt hjärta och ett stadigt sinne. Att vi med Timoteus får lära oss att leva i gudsfruktan, i sann kärlek till Gud och vår nästa (1 Tim 4). Att vi tillsammans med Paulus får lämna oss själva inför Gud och be om förändring (Rom 12). Det finns ett evangelium, ett gott budskap, för oss alla i dagens texter. Gud älskar och hans nåd flödar ut över alla länder, till alla folk – och budet gäller var och en som vill ta del i det, det gäller var och en som tror.

Då vi nu talar om konfirmanderna kan det ju noteras att vattensymboliken finns också där. Dopet är ett bad i vatten och Ordet som renar oss och frälser oss. Konfirmationen är att svara på Jesu kallelse: “Kom!” Medan man går i skriftskolan får man fördjupa sig i tron och lära sig vad det handlar om att låta sig renas av Gud dagligen, vad det betyder att dricka av det vatten som aldrig tar slut.

Ibland känns det kristna livet som de där nätterna då jag ligger törstig. Om och om igen tvingas jag stiga upp och dricka mera vatten. Men texterna vi läser idag lär oss att det alltid kommer att finnas vatten. Vidare lär de oss att det vatten Gud erbjuder kommer till oss. Vi behöver inte hämta det. Israels folk fick vatten ur klippan. Kvinnan vid brunnen mötte Jesus som är källan till det levande vattnet. Han bjuder oss alla att dricka. Hans nåd flödar ut över hela världen. Vi får tro att Gud möter oss där vi är, med de problem vi bär, med den synd vi har och bjuder livets vatten. Han vill rena oss från det smutsiga och ge oss det som är rent. Han gör det genom dopets bad och genom att vi dagligen ger honom utrymme i våra liv. Vill vi dricka det eviga livets vatten? Det är tillgängligt, det är renande och det är gott. Herren Jesus har erbjudit det åt oss.

 

Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan

Det sägs om oss som tagit emot Jesus Kristus att vi är födda av Gud. Vidare sägs det att den som älskar Fadern också älskar hans barn. Vidare sägs det att vi skall begå större gärningar än Jesus. Det sägs om oss att vi besegrar världen.

Hur är det möjligt? Kan någon lyssna till dessa texter, se på världen idag och oproblematiskt säga sitt “Amen”? Ja, kanske amen är just det vi skall säga. “Låt det så ske.” Låt det ske att de som är friköpta av Herren skall besegra världen. Låt det ske att den som älskar Fadern och alla hans barn får större inflytande i vår tid. Låt det ske att den som har tro skall göra större gärningar än vad Jesus gjorde.

“Var inte rädd, jag har friköpt dig. Jag har gett dig ditt namn, du är min.” Vi är Guds barn. Vi är barn till kärleken själv. Vi är arvingar till fridens rike, mottagare av Guds oändliga nåd. Vi får leva i hans rike, regera tillsammans med honom. Vi får utföra större gärningar än Jesus själv, för att vi är friköpta, vi är namngivna, och han som friköper, han som ger oss vårt namn, han regerar i ödmjukhet, han ger av sig själv och det han ger är nåd och sanning, frid och kärlek. Låt det ske! Låt det ske att vi tar emot det namnet, att vi hör Fadern tala ut sin outsinliga kärlek över oss. Låt det ske att Guds folk besegrar världen – i ödmjukhet, i tjänande av nästan, i kärlek given av Fadern. Det är värt att säga amen till. Det är en vision för vår värld, för våra byar och familjer, som är så fylld med nåd att det är svårt att fånga in det i ord.

Vi står inför ett nytt kalenderår. Det är en tid då vi ger löften åt oss själva och åt varandra. Vi skall förändra världen. Vi skall gå ner i vikt. Vi skall göra en massa saker som allt för ofta bara kretsar kring oss själva och våra egna begär. De texter vi just har läst och den Gud vi tror på kallar oss bort från det. Kärleken till Gud är att vi håller hans bud. Men ofta blir vi förvirrade: “Vilka är Guds bud och vilka är mina egna?”

De bud vi följer, de löften som vi ger, kan komma antingen från en plats av rädsla eller från en plats av glädje. Vi lägger upp regler för oss själva som vi skall följa. “Gå ner i vikt”, “Motionera mera” – det är goda saker, men är det beslut fattade i rädsla eller i hopp? Ger vi dessa löften, ställer vi upp alla dessa bud, för att vi försöker visa upp en bättre bild av oss själva utåt? Kommer de till för att vi är rädda att vi inte skall bli omtyckta? Eller lägger vi upp dessa riktlinjer och bud ur en plats av hopp? Kan vi hitta en glädje i att sköta om vår kropp, jubla över den gåva som den är för oss? Kan vi lova saker av en iver att få älska Gud, vår nästa och oss själva bättre? Kan vi fatta våra beslut ur insikten att vi är älskade, att vi är friköpta – eller drivs vi av viljan att förtjäna vår plats, viljan att förtjäna Guds kärlek?

Psalmisten skriver att den är salig som har sin glädje i Herrens bud! Guds bud är källor till glädje, genom att hålla dem förändras våra liv till det bättre. Men. Det går inte att hålla Guds bud först och först senare ta emot hans kärlek. Vi måste ta emot kärleken först, vi måste ta emot nåden, annars är det omöjligt för oss att finna någon glädje i de bud som Herren har gett. Det är vad det innebär att vara friköpt, att veta att inget mera binder oss, att förstå att Gud älskade först och att vår glädje i hans bud kommer främst från det att vi känner honom.

Vi känner kärleken och därför vill vi också leva ut den. Det går inte andra vägen, vi kan inte förtjäna Guds kärlek. Likaså kan vi inte lägga upp en show för våra medmänniskor och tro att verklig kärlek kommer till oss genom att vi beter oss på något visst sätt. Verklig kärlek är till den du är – inte till den glansbild som vi så ofta målar upp genom nyårslöften, facebookprofiler och välvalda fotografier från livets höjdpunkter. Verklig kärlek är där också i motgångar och vardag. Sådan är Guds kärlek, vågar vi lära oss av den?

Profetian vi läste idag visar exakt vad en vardag i denna kärlek innebär. Herren har skapat oss och format oss, han har friköpt oss och gett oss ett namn. Det betyder att när vi går genom vattenmassor eller när vi går genom eld, så är han med oss. Gud är den som räddar oss. Det vill säga: när vi har en stund av motgång, en stund som inte passar på Instagram, då är det inte vår egen förmåga som bekräftar våra liv, utan Herren, han som har gett oss våra namn. Det betyder, att då vi inte har råd att betala räkningar, då det känns som att vattenmassorna sluter sig runtomkring oss, så ligger vårt hopp i slutändan hos Gud, även om vi kommer att behöva jobba hårt för att kunna betala vår skuld. Han står med oss också då andra överger oss.

Det är en annorlunda ekonomi som vi lever i, en där tron på Jesus har besegrat världen. Prioriteringarna är annorlunda här, värderingarna är andra. Vi lever av nåden och vi lever i kärleken. Vad än världen slänger på oss så har vi vårt hopp i Herren. Så låt oss i början av detta år närma oss ett nyårslöfte framom andra: att besegra världen genom tron. Att dagligen påminna oss själva om att vår identitet är att vara friköpta och namngivna av Gud, att alltid leva i hoppet, att inte låta rädslan tynga ner oss och att frimodigt tro att Herren går med oss.

 

 

Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:

Du är min son,
jag har fött dig i dag,

eller:

Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.

Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:

Alla Guds änglar skall hylla honom.

Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan

Det finns en engelskspråkig bok av James Smith som heter: “You are what you love”. Du är vad du älskar.

I jultiden har denna tanke utmanat mig och slagit mig med en ny insikt. Du är vad du älskar. Vad älskar jag egentligen? Vad är jag? Vad älskar Gud? Vad är Gud?

Ordet blev kött. Gud älskar människan. Gud är människa.

Genom hela mänsklighetens historia har det funnits ett mörker. Så långt bakåt vi kan gå i historien märker vi att det finns en kamp att kämpa. Det finns förtryckare. Det finns sådant som tynger oss. Det finns strid. Det finns mantlar som fläckats med blod. Och till den världen kommer Gud, ja inte bara kommer, utan föds. Gud kommer inte flygande ner från ett moln för att visa hur fantastisk han är, utan han föds, han växer, han lever. Han blir människa.

Fastän mänskligheten tyngs av syndens börda, fastän vi är brustna, söndriga. Fastän vi hatar och strider, fastän vi är avundsjuka och snåla. Så älskar Gud oss. Och han blir vad han älskar.

Ordet blev kött. Evighetens Gud inte bara demonstrerar ett mänskligt liv, utan lever ett mänskligt liv. Han blir som oss i allt. Mitt i vårt mörker lyser ett ljus. Jesus, Guds son och Marias son, kommer till oss för att lära oss något, för att rädda oss från synden, för att återskapa det brustna. I honom är hela den kosmiska härskaren och i honom är allt vad det innebär att vara människa.

Människans börda är en kroppslig börda. Det finns ingen människa som inte har en kropp, kroppen är vad vi är. Därför älskar Gud oss just genom att bli kött. Eftersom vår börda är kroppslig så kommer Gud till oss i en kropp för att göra slut på kroppens lidande. Hans liv visar vilka Guds tankar för människan är. Jesus förkroppsligar Faderns vilja. I Jesus är ande och kött helt i samklang. Och lika som våra överträdelser tar sig uttryck genom vår kropp, i vår hjärna, genom våra handlingar, så kommer frälsningen till oss i en kropp. Först som ett barn, begränsat till sin förmåga på samma sätt som alla barn, men senare i en vuxen människas mognad. Lika som våra kroppar lider under synden och möter döden, så lider han på korset och möter döden. Inte för att han orsakat det åt sig själv, utan därför att hela skapelsen har blivit lagd under synden. Men han uppstår, döden hade inte makt över Gud. Döden hade inte makt över den kropp som första gången sedan syndafallet var utan synd. Döden kunde inte behålla en kropp som ägdes av kärleken. Ljuset lyser i mörkret.

Lyssna på texterna igen i ljuset av denna tanke:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

…åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…

Det finns ett nytt sätt att leva. Att leva som Guds barn. Lika som Ordet föddes genom Maria kan vi idag ta emot det. Vi kan höra evangeliet att Gud har befriat oss och leva som om det var sant. Vilken nytta är ett evangelium som inte förändrar våra liv? Vi har rätten att leva som Guds barn. Under hans uppfostran och ledning. Vi får lära oss av Jesus, han som är vår lärare. Vi får följa honom, han är vår herre. Vi får vända oss till honom, han är vår vän. Och vi får förtrösta på honom, han är vår frälsare.

Då vi gör det kan vi se hur våra liv förändras till det bättre. Hur vi lär oss nåd där som vi tidigare haft bitterhet. Hur vi får mod att följa, där som vi tidigare ryggat tillbaka. Hur vi kan öppna våra hjärtan, där vi tidigare haft hårdhet. Där vi får överlämna allt i Faderns händer, i kraft av det som Jesus gjort för oss.

Det tog Jesus 30 år att förbereda sig för sitt verk. Det var en tid av tillväxt som kantades av skolor, erfarenheter och tid med Fadern i bön och fasta. Det tar tid för en människa att nå mognad. Men för den som idag väljer att ta emot julens budskap: att Gud är nära sitt folk, att en frälsare är född. Så finns ett liv som Guds barn i förvar. Det livet är inte alltid det minsta motståndets väg, men det är meningsfullt och fullt med nåd och sanning.

Gud älskar människan och blir människa. Vad älskar du och jag? Vad strävar vi efter att bli? Mitt i världens mörker, vill vi vara ljus? Jesus har renat oss från synden och öppnat vägen till att leva som Guds barn, det är ett liv i Guds härlighets ljus, vill du ta emot inbjudan?

 

Jes. 11:1-5

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.

Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt
åt de fattiga i landet.

Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.

Luk. 2:1-14

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem hanhar utvalt.”

Predikan

Har ni någon gång tänkt på hur berättelsen går i Lukasevangeliet? Änglarna dyker upp inför herdarna och de blir förskräckta. Det är en ganska vanlig reaktion då människor ställs inför änglar. Men sedan går de till stallet för att se Messias, Herren, som han kallas. Och där är reaktionen inte likadan. Ingen slänger sig till marken i förskräckelse. De berättar vad de hört och alla där förundras. Tydligen var inte Messias som nyfödd inte en lika skrämmande syn som änglarna som prisade Gud.

Men man borde ju förskräckas, ja eller i alla fall förvånas. Att förundras är nog det minsta man kan göra. För vad har sagts om detta barn? “Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande.” Han är Messias, Herren. På något sätt är det barn som vi väntar hela universums härskare, men samtidigt är han ett litet barn som föds i julnatten. Det är väl en av fördelarna av att vara Gud, att man kan vara fullständigt närvarande som en människa i ett stall samtidigt som man regerar över alla världar och planeter. Jag vet inte med er, men visst är förundran det minsta man borde förvänta sig.

Gud är nära sin skapelse. Det har han alltid varit. I allt som händer på jorden är Gud närvarande. Med det menar jag inte att Gud godkänner allt som händer eller att Han nödvändigtvis vill allt som händer. Men han är närvarande. Skapelsen är given åt människan att råda över och tyvärr så sköter vi inte alltid vår uppgift så bra. Naturen lider och människor går illa. Sådan är vår historia. Så länge vi kan minnas har det funnits vad vi kallar onda människor. Sådana som startat krig, sådana som sökt sin egen vinning på andras bekostnad, sådana som trampat på dem som inte räknats som lika värdefulla. Genom hela historien har det inte funnits en kung eller en regent som fått slut på sådant, snarare ser vi att den som ges makt faller för frestelsen att använda den för sin egen vinning. Men Gud är nära. Inte så att han välsignar det som är ont, men så att om någon skulle vilja vända sig till honom är han direkt tillgänglig.

När Jesus föds blir detta tydligare än någonsin förr. I Jesus kommer jord och himmel samman. Han är människa, men han är också helt och hållet fylld av Herrens Ande. I honom lever ande och kött i fullständig harmoni. Och vad leder det till? Jo, det som vi hörde läsas i första läsningen: “Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld [dvs rättvist, utan partiskhet] skipar han rätt åt de fattiga i landet.” Jesus är den första kung som inte faller för frestelsen. Hans domar är rätta och hans välde lyfter upp de fattiga, istället för att trampa ner dem.

Det kristna hoppet, som julen så starkt talar om, är inte ett förnekande av att det finns ondska i världen. Det är inte att vara oreflekterad optimist inför en brusten värld. Inte heller är det en pessimism som ger upp inför det som händer. Julens budskap är om en födelse. Något nytt föds till jorden, något som inte funnits tidigare. Sanning och nåd, frihet och rättvisa kommer till oss. Men inte så som vi har vant oss att försöka ordna det. Människans försök att skapa frid har nästan alltid slutat i strid. Mitt den strävan och vårt elände föds Jesus, han som är fylld av Herrens Ande. Han som har all vishet och kraft.

Och hur använder han den visheten och kraften? Inte till att starta ett eget parti eller för att grunda en armé. Nej, han regerar på ett helt nytt sätt. Herren, Jesus, regerar i ödmjukhet. Ja, så ödmjuk är han, att han låter sig själv bli ett barn – fullständigt begränsad och beroende, lika som vi är då vi är små. Sedan lever han ett liv som får konsekvenser för evigheten. Tänk att en man som levde för tvåtusen år sedan fortsättningsvis talas om runtomkring vår planet. Vad var det i hans liv som var så speciellt? Hans liv var något nytt som föddes till jorden. Ett helt nytt paradigm, om man får ta till stora ord. Nåd, sanning och kärlek. Det första han sade när han inledde sin aktiva tid var “Omvänd er och tro evangelium, Guds rike är nära”.

Omvänd er. Det vill säga, sluta leva så som ni levt hittills. Tro evangelium. Det vill säga, tro det budskap som jag kommer med, som är ett gott budskap. Gud är nära! Ni behöver inte längre leva i själviskt försvarande av era maktpositioner, inte heller behöver ni längre panta på era tillgångar och inte heller behöver ni bekymra er för vilka människor som är värda er kärlek och respekt. Gud är nära, han finns till för er. Se på mig, så skall jag visa er, säger han.

Och så förlåter han synder, helar sjuka, berättar om himmelriket. Men de som inte hade ett intesse av att släppa makten, leva mera generöst, vara mera kärleksfulla mot människor som var annorlunda än de själva, de gjorde slut på den verksamheten. Eller i alla fall trodde det. För det tog ju inte slut. Visst, de korsfäste honom, och igen fick vi se hur hans kropp var just likadan som vår. Men de visste ju inte det som Jesus visste i den stunden han gav upp sin ande – att döden inte hade någon makt över honom. Det är klart, om de som korsfäste Jesus hade vänt sig till Gud hade de kanske kunnat ana vad som skulle hända. Men hela poängen är ju att de inte gjorde det – och så blir världshistoreins största misstag till Guds största seger.

Kristus uppstår i härlighet. Profetians ord att han är fylld av Herrens ande visar sig vara sant. Döden makt besegras av det lilla barnet, människan, Herren, Gud själv.

Så regerar Jesus, det barn vars födelsedag vi idag firar. Ibland har vi svårt att förundras över honom för att han verkar så mänsklig. Andra gånger vill vi göra honom enbart till Gud och säga att han är något annorlunda än vi är på ett avgörande sätt. Men sanningen är att han är Gud alltigenom och människa alltigenom. Han uppfyller båda rollerna helt och fullt. Och vi får se på honom. Vi får förundras och kanske till och med förskräckas inför hans härlighet, då vi inser vem han är. Då vi ser till honom behöver vi inte välja optimism eller pessimism, inte välja parti eller leva av rädsla. Det finns alternativ utanför det vi är vana att se, Gud förser oss med dem, det finns hopp.

I allt vårt elände föds något nytt, något som har konsekvenser ända till denna dag. I världshistoriens centrum ligger ett litet barn, en himmelsk kung, och “Rättvisan är hans bälte, [han bär] troheten … kring livet.” Vi får följa honom.