Första läsningen
Jes. 51:3-6
Herren tröstar Sion,
ger tröst åt hennes ruiner.
Han gör hennes öken lik Eden,
hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Fröjd och glädje skall råda där,
lovsångens toner ljuda.
Lyssna på mig, alla folk,
ni folkslag, hör noga på!
Från mig skall lagen utgå,
min rätt skall bli ett ljus för folken.
Snabbt nalkas min rättfärdighet,
min hjälp är på väg,
med mäktig arm skipar jag rätt
bland folken.
Fjärran länder väntar på mig,
de sätter sitt hopp till min makt.
Lyft blicken mot himlen,
betrakta jorden därunder.
Himlen skall lösas upp som rök,
jorden slitas ut som en klädnad
och dess invånare dö som flugor.
Men min hjälp varar i evighet,
min rättfärdighet går aldrig om intet.
Andra läsningen
Apg. 14:15-17
Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.
Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)
För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.
Predikan
Johannes Döparen vittnade om Jesus och sade “efter mig kommer en som är före mig”. De skriftlärda och fariséerna hade frågat honom om vem han var. De antog att han skulle utge sig för att vara Elia eller Profeten eller rentav Messias själv. Men han svarade dem med Jesajas ord: “Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” (Joh 1:23)
Hur kommer det sig att Gud som blir kött behöver en budbärare som går innan honom? Johannes uppgift var att peka på Jesus. Göra sig själv mindre och Kristus större. Men kunde inte Gud ha gjort sig stor själv? Varför behövdes Johannes egentligen för det som Gud skulle göra? Kanske är det en fråga vi aldrig får ett fullständigt svar på. Men man kan ju tänka sig att det har att göra med hur vi människor fungerar och tänker.
Johannes vittnar om det stora ljus som Kristus bär. Av någon orsak är det som om människorna som möter Jesus i evangelierna inte skulle förstå vem de möter. Kanske förstår de inte att söka efter världens räddning hos en till det yttre vanlig man. Kanske är det därför som Johannes behöver upplysa dem: “Se Guds lamm, som tar bort världens synd”.
Johannes säger att inte heller han känner honom, men att den som sänt honom att predika och döpa hade sagt till honom att Anden ska sänka sig över den utvalda. Vi vet ju att duvan sänkte sig över Jesus. (Vi har ju bildbevis i kyrkan i Kronoby!) Då Jesus blir döpt så vittnar Gud om honom till dem som vill höra det. Johannes hör, andra inte. Han går ut för att hjälpa andra höra.
Johannes hela liv präglades av detta uppdrag. Redan då han var i moderlivet står det att han spratt till vid Jesu närhet. (Luk 1:41) Till och med då han inte såg och inte hörde, så visste han. Från första stund till den sista gick han som vägröjare för Jesus, för Gud själv.
Det kostade honom hans liv. Evangelierna beskriver hur han fängslas och avrättas. Hans livsstil och förkunnelse ledde till hans död, liksom senare Jesu livsstil och förkunnelse ledde till hans. Varför? Dessa män blev inte fängslade för att de sade att allt är ok eller för att de pratade om hur vacker världen var. Förvisso gjorde de säkert det. Men deras förkunnelse bar en potential att förändra hela samhället. Att ta makten från dem som missbrukade den. Att leda folk bort från falska gudar som bundit dem. De erbjöd Guds hjälp åt folket, för intet, utan krav eller begränsningar.
Det var vad som skulle bli av barnet Johannes, som folket frågade sig i dagens evangelium. En som förberedde och kompletterade det arbete som Gud gjorde genom Jesus. Jesus sade ju om honom att ingen av kvinna född har trätt fram som är större än honom. (Matt 11:11) Men den minste i himmelriket är större än honom.
Jesus förkunnade, liksom Johannes, omvändelse från våra synder. Från det som skiljer oss från Gud. Han förkunnade tro på Guds trofasthet, helighet och kärlek. Som första läsningen sade: Guds hjälp varar i evighet! Det är ett sådant budskap som också vi får ta emot idag.
Kanske behöver också vi varandra för att bli påminda om Guds godhet. Om att himmelriket är nära. Kanske behöver vi en Johannes som anar i hela sin varelse vad som är sant, någon som ser och kan hjälpa oss se, någon som hör och kan hjälpa oss höra. Kanske behöver vi vara det för varandra. Kanske behöver vi påminna oss om att Gud är hos oss.
Det är nämligen en stor nåd att få lämna en avgud bakom sig och istället få höra till den levande Guden, som är ursprunget till allt vi ser omkring oss. Inför en sådan Gud behöver vi inte låtsas eller inbilla oss, inte blåsa upp oss själva eller lägga band på oss. En sådan Gud kräver inget av oss. Det är en sådan Gud vi möter hos Johannes och Jesus. De går båda hårt åt dem som satt sig som ledare för folket och som lägger tunga bördor på folkets axlar. Men i mötet med den lilla människan är de nådiga, kärleksfulla, goda. De befriar oss från de falska gudarna som vi försöker blidka genom påkomna regler och ritualer och riktar istället vår blick mot en nådens och sanningens Gud.
Det är en sådan Gud vi får tro på. En Gud som är beredd att möta döden för vår skull och som talar till och inspirerar människor att ge sitt liv för varandra, som Johannes fick göra. Det är klart att vi inte ska sträva till att behöva ge upp våra liv. Det är inte gott i sig själv. Men sådant är evangeliets kraft, att vissa av oss bara inte kan låta bli att predika det, att vissa av oss bara inte kan låta bli att leva det. Och i vissa fall kostar det oss, våra brödrar och systrar, livet.
En sådan Gud och en sådan kärlek vittnar också Sakarias lovsång om. Den finns i sin helhet i Luk 1:67ff. Sakarias insåg värdet av det budskap Johannes skulle bära. “Syndernas förlåtelse för vår Guds innerliga kärleks skull”, talar han om. Ljus. Frid. Kunskap om frälsning. Men också en barmhärtighet som har fiender, som går genom motgång, men som ändå aldrig överger sitt mål.
Så idag, då vi minns Johannes, ska vi minnas honom för det hans liv handlade om. Nämligen Kristus, Guds kärlek och helighet i köttet. Vår räddning från syndens makt. Johannes vittnade om honom och hans uppdrag flera gånger. Och idag får vi ställa oss i samma skara av vittnen, då vi till näst reser oss för att bekänna den världsvida kyrkans tro.