Liv i Jesu namn – Nyårsdagen – Nedervetil och Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

Andra läsningen
1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan
Vad är ett liv i Jesu namn? Vad är ett nytt år att leva på det viset?

Våra texter idag ger några fingervisningar. För det första: Ett liv utan rädsla. Det finns inget i denna värld som kan skilja oss från Guds kärlek. I det profetiska ordet sägs att vattenmassorna inte dränker oss och att lågorna inte bränner oss. Vi inser i läsningen av det att det är ett bildspråk för att beskriva Guds längtan för oss, samtidigt som det är ett ord som ännu inte gått i uppfyllelse för hela skapelsen.

För det andra ser vi att vi ska älska varandra. Det gör vi genom att hålla Guds bud. De är inte tunga, för vi får insikt och ledning då vi vänder oss till Gud. Så kan vi besegra världen – det vill säga besegra allt det som väcker rädsla i oss. Då vi vänder oss till Gud.

Sen i evangeliet hörde vi att vi ska få det vi ber om i Jesu namn. Det är ett starkt löfte, som många haft erfarenhet av att gå i uppfyllelse. Samtidigt finns det många som bett enträget och ändå blivit besvikna. Vad innebär bön och liv i Jesu namn egentligen? Räcker det att sätta till ett “i Jesu namn” efter allt vi frågar efter? Eller finns här något annat att tänka på? Jag tror det finns.

För att kunna leva i Jesu namn krävs av oss att vi fattar vissa beslut. Beslut kräver kunskap och en uppfattning om vart vi är på väg med våra liv. En vision. Som kristna behöver vi alltså ha en vision av vad livet i Jesu namn innebär. Vi har hört att det är ett liv i nåd, ett liv i kärlek, ett liv under hans beskydd. Men hur kan vi förstå vad det innebär i denna tid, då mycket ont ännu händer oss?

Som Jesu lärjungar, sådana som lär oss att leva enligt hans vilja, är det avgörande att vi söker förstå hur den godhet och styrka som han lovar oss ser ut. Vi lever med honom, genom nåden som han ger och genom vår vilja att följa honom. Så lever vi uppmärksamma på vad han vill för oss genom att se på skapelsen, genom att se på vad han gjorde då han vandrade bland oss och genom att ha personliga erfarenheter i bön och församlingens gemenskap.

I skapelsen kan vi ana Guds härlighet. Som Paulus också skriver i Romarbrevet. Det finns en frid, en mäktighet och en glädje i att få vara i naturen. Den som utforskar och studerar den märker vilket oändligt komplext system den är. Den som bara njuter av att vistas i den anar något av det samma. Att låta sig häpnas över allt detta är ett första och ett viktigt steg i att kunna älska Gud och vilja följa honom.

Vi känner också Guds härlighet genom Jesus. Den som har sett honom har sett Fadern, säger han i Johannesevangeliet, just innan dagens evangelietext. Vi ser den makt, sanning och skönhet som finns i honom genom evangelierna. Vi ser hur han låter sig avrättas som en brottsling för vår skull. Så stor är hans kärlek, som han vill ge oss. Vi ser hur hans uppståndelse förändrar världen på ett avgörande sätt. Och att nu människor av alla folk omkring världen tillber honom. Och vi ser honom som skapelsens herre. Han har all makt i himmelen och på jorden. Då vi ser honom tydligt, då kan vi hålla hans bud, som dagens andra läsning säger. Det är nämligen så att det enda sättet att hålla buden är om vi älskar honom som givit dem. Utan nåden att bli älskad av honom och utan insikten som gör det möjligt att älska honom tillbaka är det omöjligt att hålla det som han kallar oss att hålla.

I församlingens gemenskap och i det egna livet finns utrymme att lära sig livet i Jesu namn. Genom allt det onda som vi genomgår kalalr skrifterna oss att hitta tillbaka till vår ursprungliga kallelse: att bli älskade av Gud och att leva i hans kärlek. Det är livet i Jesu namn. Det kan vara en svår skola, för det handlar om att hitta tacksamhet över vad man har – också då man förlorat något eller sörjer något. Skrifterna talar om alla delar av vårt liv: familjen, föräldrar, syskon och barn. Arbetet och de människor vi möter där. Våra kroppar och deras välmående. Det finns många saker och omständigheter som det är svårt att hitta tacksamhet och förtröstan i. Samtidigt är det just det som Jesus kallar oss till.

Det hör till de löften Gud ger att han alltid håller oss i sin hand. Att också motgången och sorgen är något som han, av nåd, kan hjälpa oss igenom. Livet i Jesu namn lämnar hämnden för orätten i Guds händer, livet i Jesu namn förtröstar på att det eviga livet för med sig glädje och frid, torkar alla tårar. Och redan i denna tid kan vi lita på att han har valt oss. Just dig har han utvalt att ta emot sin kärlek. Därför, då vi ser till honom och hans undervisning, gör vi gott i att minnas att det gäller oss en och var. Trots allt ont vi ännu ser, finns i Jesu namn, nåd och frid för den som söker honom.

Det goda, sanna och sköna – Reformationsdagen – Kronoby och Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan
Reformationsdagen. Tider av förnyelse.

Dagens evangelietext ger oss en kort och enkel berättelse om en av de gånger då Jesus verkade något mirakulöst. En pojke blev helad i den stund som hans far mötte Kristus. Där, i mötet med Jesus. Där finns den kraft och den trygghet som vi ofta saknar och längtar efter. Det är i mötet med Jesus som vi får den rustning vi uppmanas att ta på oss. Han ger oss det vi behöver för att stå fasta: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå ut med fred, trons sköld, frälsningens hjälm, Andens svärd som är Guds ord. Det finns de som har försökt förklara dessa bilder, som har försökt fånga in hur man använder Andens svärd på bästa sätt. I denna predikan vill jag inte gå dit. Idag nöjer jag mig med att konstatera att dessa är en nåd att få klä sig i. De är en del av den kraft Jesus har: sanning, rättfärdighet, fred och tro. Dessa är gåvor som ger oss kraft, för var dag och för förnyelse.

Det jag vill rikta vår uppmärksamhet mot är reformationen, förnyelsen och den grund som den har. Kyrkans budskap är Kristus. Och inte bara Kristus som en ide, utan som i Första Johannesbrevet: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar”. Den Kristna tron handlar om ett verkligt och påtagligt möte med den Uppståndne Herren. Det är inte tomma spekulationer och abstrakta idéer om en Gud som finns någonstans lågt borta. Vårt budskap, vår teologi, det som gör att vi samlas, får inte vara sådant. Då är vi nära att ha en avgud för våra händer. Vi tror på en levande Gud, som vandrar med oss också idag. Och som förnyar oss och sin församling. Om allt bara blir prat, utan koppling till verkligheten, då riskerar vi förlora det goda vi erbjuds genom evangelierna. Ett möte med Jesus.

En av 1900-talets mera uppskattade teologer är Hans Urs von Balthasar, som dog 1988. Han argumenterade för att mötet med Gud sker i sanningen, godheten och skönheten. Så uppfattade han Guds härlighet. Det här med skönhet kanske någon kan tycka att är onödigt i sammanhanget. Men poängen är att sanning blir gott i skönheten. Och godhet blir sant genom skönhet. Utan det vackra kan vi inte erfara det goda och det sanna. Att förlora skönheten leder, enligt von Balthasar, snabbt till att man förlorar både bönen och glädjen, ytterst kanske till och med kärleken.

Dessa nyckelord ger också oss sätt att reflektera över den förnyelse vi längtar efter i kyrkan och oss själva. Hur kan vi bevara närheten till Kristus? Hur kan vi förvalta sanningen, så att den inte blir plattityd? Godheten, så att den inte blir hycklande? Skönheten, så att den inte blir kitsch?

Vilka former vill vi att saker och ting ska ta? Vi har i kyrkan våra sakrament. Genom dopet blir man medlem i församlingen, blir adopterad till familjen så att säga. Det är ingen liten sak. Viktigt att värna om att det sker både med skönhet, sanning och godhet. Det är riktigt lämpligt att man döper i ett hem, det signalerar familjens betydelse. Det är också vanligt att döpa i kyrkan. Där möter vi skönhet på ett annat sätt. Då vi firar nattvard och tar del i brödet och vinet. Hur vill vi tänka kring det? Då man dricker vin där hemma (om man gör det) väljer man det rätta glaset för drycken, något som framhäver det fina i något noggrant lagrat och utvalt. Nattvardens vin bör väl ses som det bästa vinet av alla – då behöver vi också söka en form kring det som förmedlar både skönhet, godhet och sanning för oss. Det gamla kanske då känns tryggt för många, med kyrkobyggnaden och liturgin som ramar in det hela. Men säkerligen finns det någon av oss som föreställer sig nya sätt att samlas kring sakramenten. Det är rätt och värdigt. Så länge vi söker att förmedla godhet, sanning och skönhet – så att Kristus kan bli påtaglig. Så att människor kan erfara ett möte med honom.

Liturgin har ju sitt sätt att göra mycket av detta. Våra olika mässdelar har alla sina klimax. Inledningen där vi kommer fram till julnattens budskap: “Ära vare Gud i höjden!” då reser vi oss. Ordets del, då vi kommer fram till evangeliet. Då reser vi oss. Nattvardsliturgin, då vi kommer fram till O Guds Lamm och sedan påskmåltiden. Då reser vi oss. Till sist avslutningsdelens tack och välsignelse, då vi reser oss. Här har man bäddat in de olika delarnas mest centrala skeenden, de som allra tydligast handlar om Jesus, i en yttre form som understryker dess vikt. Det är ett försök att använda skönheten, för att göra det som är gott och sant konkretare. Men också här finns säkert utrymme för en sådan förnyelse som gör trons budskap ännu mera konkret, den som ser möjligheter må utforska dem.

För traditionerna får inte bli något som binder oss. De måste vara något som vi utgår ifrån i arbetet med att förnya vår tro. De får inte vara bojor. Den Helige Ande utrustar alltid kristna gemenskaper till att vara föredömen och ledare för förändring, både i kyrkans verksamhet och i världen.

Vad säger detta om vår vardag? Von Balthasar menar att Guds kärlek är den enda vägen till sann frihet för en människa. Den enda grunden för sann gemenskap. Vår samtid idag tänker väldigt mekaniskt kring saker. Hur ska jag ändra mina rutiner och mina vanor, min livsmaskin, på ett sätt som ger bättre resultat? Vår tro blir lätt offer för samma tendens. Hur ska jag ordna min morgonandakt? Min Bibelläsning? Mitt böneliv? Vår gemensamma gudstjänst? …så att den ger bättre resultat? Här riskerar igen skönheten glömmas bort, då det mekaniska liksom kör över det. Det är inte lätt att be om det inte känns meningsfullt. Det är inte lätt att leva i en tro som inte inspirerar. Skönheten ger godhet och sanning ett mått av glädje, inspiration och frid som annars inte finns där. Det handlar inte om resultatet. Det handlar om det konkreta mötet med Jesus. Resultatet är på hans ansvar.

Hur ser förnyelsen ut idag? Kyrkan och de kristna har genom alla tider tagit in både skönhet, godhet och sanning från sin omgivning. Det syns i vår konst, vår liturgi och i vår musik. Var förnyas du idag? Vilken skönhet, sanning eller godhet bjuder Jesus in dig till? Vilka konkreta saker handlar det om i ditt liv? Och hur är det med vårt gemensamma liv? Vilka element av skönhet, godhet och sanning skulle vårt gemensamma gudstjänstliv och våra mindre gemenskaper må bra av? Detta är saker som Anden helt säkert leder oss alla igenom, något för en och var och något för oss tillsammans.

Och vi vet att vi är på Andens väg, på trons grund som söndagen har som tema, då Kristus blir mera konkret för oss. När vi söker en sådan förnyelse där hans liv och lära blir enklare att förstå, då är vi på rätt väg. Då vi söker en sådan förnyelse som ger oss större tro på Guds nåd. Då har vi hittat sanning, godhet och skönhet. Men främst har vi hittat Kristus själv.

Inför Jesus, salig – Alla helgons dag – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan
Saliga, så många… Alla dessa som står inför tronen. Saliga alla dessa som inte mera sörjer eller fruktar. Saliga alla de som samlats kring Jesus, då han gick upp på berget en bit, så att han skulle kunna tala till dem alla.

Saligheten brukar definieras som en slags bestående helig glädje. Något fridfullt och gott. Något som förankrar oss i hoppet, utan att ta ifrån oss den realism vi behöver för att leva väl i denna tid.

Kan man ha ett sådant hopp? Kan vi som är samlade här i Kronoby kyrka, eller som följer på streamen, kan vi vara saliga? I denna tid med sina motgångar, kan det finnas något sådant som ger oss livsglädje och motivation?

Vi möter i dagens läsningar två olika händelser. Å ena sidan det kommande. Evigheten. En ny himmel och en ny jord, utan sorg och synd. Där torkas alla tårar. Där har vi allt vi behöver. Där är varje dag fylld med liv och nya äventyr. Mera att upptäcka, meningsfullt arbete att göra, tillräcklig vila, goda vänner, sång och glädje. Gud själv: all kärleks och godhets källa är i centrum av det hela. Det är den bild av evigheten som skrifterna målar upp.

Men i dagens läsningar möter vi också något som redan är eller har varit. Hur man nu vill vinkla det. Jesus möter folkskarorna. Han är ute i sina vanliga ärenden. Guds rike är nära. Inte långt borta. Se – synder förlåts, blinda får sin syn, de halta går. Mitt i världens mörker sprider han lite ljus. Folket samlas kring honom, för ljuset driver bort mörker. Det finns hopp. Där som Jesus går fram sker lite helande, lite lärande. Nytt liv växer fram, där som döden tidigare haft makt.

Den skara Jesus undervisar i dagens evangelium. De är ju de bortglömda, de utsatta: änkan, den faderlöse, främlingen bland oss. Dessa är alla sådana som Bibeln särskilt lyfter fram. Sådana Gud vill att hans församling (det är vi alla) ska ta hand om. Jesus går också ut till de sjuka, till dem som gör sådant arbete ingen annan vill göra, till dem som är utstötta av olika orsaker. Han lär oss att också vi behöver minnas alla dem. Och nu möter vi Jesus, stående bland alla dessa människor. Han vill säga dem något, så han går upp på berget en bit för att skapa en liten scen.

Så börjar han: saliga de fattiga i anden, de som sörjer, de som förföljs och så vidare. Märk att denna lista inte är kännetecken på goda kristna. Det är inte eftersträvansvärt att vara fattig i anden. Snarare tvärtom, Jesus sätter gång på gång fariséer och skriftlärda på plats just för att de är fattiga i anden. Ska man vara folkets lärare borde man i alla fall ha ett rikt liv i anden och inte vara småaktig och ute efter egen vinning. Det är inte eftersträvansvärt att sörja. Sorgen är en konsekvens av att denna värld inte är som Gud hade tänkt den. Den är bruten av synd, mörker finns där ljuset skulle vara.

Jag tror att Jesus ser dessa egenskaper han listar upp i den skara som är runtomkring honom. Vissa egenskaper är goda, andra sämre. Men de har alla något gemensamt. De står inför tronen där tårar torkas bort. De står inför Jesus, världens räddare. Vårt hopp. Och därför är de saliga. “Vet att det finns ljus i detta mörker. Låt mig visa er”, säger han. Även om ni mist någon som stått er nära, även om ni inte finner i er att vara religiösa, även om vardagen kantas av motgångar och elände. “Vet att ni är saliga, då ni är inför mig”, säger han.

Det handlar om honom och hans rike. Det som redan är nära, men som ännu ska komma. Jesus är realist. Han vet att några av oss inte ägnar det andliga livet mycket tanke. Men saliga de. Det handlar inte om vad vi har gjort. Det handlar om att Gud är nådig och god. Han vet att några av oss är som bundna av våra sorger, vet inte hur vi ska kunna bli fria från rädsla och bitterhet. Man saliga de. Jesus vandrar med dem genom dödsskuggans dal. Han vet att några av oss kämpar med fördömelse, både andras och vår egen. Men saliga de. Den Helige Ande leder mot frihet och frid. Det handlar inte om var vi är idag eller vad vi orkar eller förmår. Det handlar om Jesus och om hans löfte att vi kan lita på honom. Liksom de många som samlats kring honom i dagens evangelium.

Aposteln Paulus skriver senare att ingenting kan skilja oss från hans kärlek. Inte död eller liv. Inte välden och makter. Inte något skapat. Saliga. Vissa dagar saliga, fyllda med himmelsk glädje. Andra dagar saliga, med en strimma ljus och hopp i stort mörker. Men saliga ändå. För ännu är det inte helt mörkt. Inte så länge Jesus söker oss.

Vi firar idag nattvard. Där möter vi Jesus. Tar del i hans kropp och blod. Till bordet kommer var och en som vill ha hopp. Liksom de saliga har gjort genom århundraden och -tusenden. Det är ett nådens bord. Man får vara fattig i anden. Man får vara sörjande. Man får vara stark. Man får vara som man är. Nåden förtjänas inte. Den är något man tar emot oberoende av sig själv. Den handlar om Jesus. Om hans rike som inte är som andra riken. Vid nattvardsbordet möts vi, enade för en stund i vår mänsklighet. Enade i vår vandring genom denna värld, sökande något som ännu ska komma. Vi är realister. Vi vet att vi inte är överens om allt. Vi vet att det är många sorger och synder som skiljer oss i denna tid. Men vi är också saliga. Det finns ljus i mörkret. I nattvarden ser vi till det ljuset, tar emot det. För dig utgiven. För dig utgjutet. Salighet. Frid. Helighet. Det är för oss en och var.

Också idag finns Jesus bland sin församling. Det är inte som i framtiden, då alla står rentvättade inför tronen. Och det är inte som på bergskanten för tvåtusen år sedan. Men genom Bibelordet, genom sakramenten. Genom den stilla viskningen. Genom ljuset vi skymtar i mörkret. Där är han. Inte långt borta. Saliga vi om vi kan tro det.

Varken sedd eller seende – Fjortonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Mika 6:6-8

Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Evangelium
Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan
Ett av nyckelorden för den liknelse vi hört är gemenskap. Det är ett ofta förekommande ord också i församlingen. Många upplever att vi har för lite av den i vår samtid.

Liknelsen lär oss något om oss själva och något om Gud.

Om oss själva lär vi oss om vår tendens att ignorera problem som är rakt framför näsan på oss. Det är väl dokumenterat att det som denna liknelse beskriver också händer i verkligheten. För denna predikans del vill jag ändå lämna det mera konkreta för en annan tanke. Men lämna nu inte en slagen människa vid vägrenen om ni ser en!

Jag tänkte idag lyfta fram vad liknelsen lär oss om gemenskapen i vår tid. Och jag vill börja med att måla upp en bild av liv och död, helighet och synd. Jag vill börja med Guds Ande. Vi lär oss om Anden att den går som en vind (Joh 3:8). Denna vind kan jämnställas med ett sus eller ett andetag. Den är avgörande för vårt liv. I stark kontrast till den finns synden. Synden är sådant som skiljer oss från Gud och från det liv han vill ge oss. Synd är allt som hindrar vinden från att flöda fritt. Ni kan föreställa er ett fält med väggar av olika storlekar som skapar fläckar dit vinden inte når. Dit kommer inget liv.

Föreställ er nu då att ni vandrar genom detta fält och ser dessa väggar. Vad kan månne finnas bakom dem? De är för stora för att tas bort i egen kraft. Någon av dem kanske går att åtgärda med stor ansträngning och i gemenskap av goda vänner. Men vissa är helt enkelt för stora för att göra något åt själv. Det är bakom dessa väggar som de slagna resenärerna längs vår vandringsväg ligger. Och det gör ingen skillnad om man är präst eller elektriker eller pensionär. Vi har alla dessa väggar, som hindrar Andens vind i våra liv.

Det är tur att vi har en god vän och broder, som har alla verktyg som krävs och vilja att ställa upp på talkot. En som har lovat att väggarna kommer att åtgärdas, bara vi låter honom veta om det. Om inte idag, så sen då han kommer tillbaka från sin planerings- och förberedelseresa. Jag talar så klart om Jesus, som enligt vår kyrkas tro har gått i strid med alla välden och makter som hindrar livet. Som har besegrat ondskan och döden genom sin död och uppståndelse.

Med risk att bygga en bild av en bild och kanske förvirra någon vill jag resonera lite kring församlingens syfte och uppgift. Och med församlingen menar jag såklart alla dess medlemmar. Också ni som följer på streamen. Vi vandrar alla genom detta fält, som är vårt liv. På den vandringen har vi vänner, släkt, familj som följer oss. För var och en ser vägen olika ut och sällskapet varierar under åren. Gemenskapen hjälper oss. Någon av väggarna går att välta i egen kraft, med goda vänners hjälp. Och så vandrar vi genom livet med lite mera vind omkring oss.

Men vissa väggar går helt enkelt inte att bryta utan hjälp från Jesus. Det krävs tyngre verktyg, mera makt. Han kommer vid vår sida, lånar ut sina verktyg och koordinerar en plan för att ta ner väggen, på vår önskan och i samarbete med oss.

Ibland kanske vi inte vill ta ner väggen. Den har blivit en så stor del av hur vi ser på livet, att vi inte kan tänka oss livet utan den. Vi kanske är rädda för vad vi ser bakom dem.

Sådan är den diskriminering som den slagna mannen i liknelsen råkar ut för. Eftersom hans yttre var smutsigt och söndrigt var det ingen som visade honom medkänsla. Han uteslöts ur gemenskapen på grund av sådant som han själv inte kunde rå för.

Och om någon nu börjar bygga ett motargument: att han hade ju kunnat välja en annan väg eller klä sig annorlunda eller tona ner någon del av sitt utseende för att inte verka så rik – då faller ni just den fälla som liknelsen bygger upp. Det ska inte göra någon skillnad. Denna man var slagen, gömd av de präktiga prästernas och leviternas synd så de inte såg honom, och de ville inte ta ner den vägg som hindrade Andens vind.

Sann gemenskap sker bara i medvetenhet om dessa väggar och i beredskap att låta dem rivas. Erfarenheten visar att vi inte kommer att få ett vägglöst fält i detta liv. Syndens konsekvenser finns alltid omkring oss och i oss. Men i församlingens gemenskap är vi medvetna om detta. Vi vet att sjukdom, trötthet, vårt bagage riskerar bli ett hinder för vår kärlek till varandra. Därför bekänner vi våra synder. Vi nämner dem vid namn, så att vi kan leva trots dem. Men som församling lever vi också på vandring tillsammans med Jesus. Vi lämnar våra synder åt honom och ber om befrielse och ledning. Vi förväntar oss att han ska visa den bästa vägen genom livsfältet. Att han, med sitt perspektiv, ska kunna leda oss där vinden blåser som mest och vårt liv når sin fullhet i denna tid. Vi är i världen, men inte av den.

Det är så att många saker i vår samtid som är goda också har fört en del ont med sig. Till exempel är det ofrånkomligt om man gör ett hembesök i dessa dagar att diskussionen förr eller senare går till våra smarta telefoner och alla våra skärmar. Vi verkar alla vara överens om att dessa orsakar problem i vår vardag. Och det finns kanske två huvudsakliga mekanismer: de tar oss bort från vårt sociala sammanhang (där är en vägg) och de radikaliserar oss då de matar oss med mera material likt det vi konsumerat tidigare (en stor vägg till där). Många av oss har säkert någon gång stannat hemma och stirrat på en skärm istället för att fara ut bland människor. Och missförstå mig rätt, ibland är det rätt beslut. Men det får inte bli en flykt från verkligheten.

Det har till och med sagts åt mig att vi borde sluta streama gudstjänsterna, så att folk skulle komma tillbaka till kyrkan. Men jag tror inte på den vägen i denna tid. Det jag däremot hoppas på är att ni som idag följer med på streamen börjar fatta beslut om en god kristen gemenskap. Här i Kronoby kyrkby vet jag om ett tiotal personer som är med oss digitalt så gott som varje söndag. Vet ni vad, ni där ute, ni kunde riktigt bra gå över till grannen och dricka en kopp kaffe och följa streamen tillsammans om det finns hinder för er att komma till kyrkan.

För detta är en av riskerna med alla dessa skärmar: att vi bygger sådana väggar på vårt fält att vi till sist inte ser varandra alls. Så blir vi alla både som prästen och leviten som går förbi och som den slagna mannen som inte känner sig sedd.

Jesus lovar oss i Joh 17 att vår enhet vittnar om Faderns kärlek och att Jesus är sänd av Gud. Inte pastorns goda predikan, utan församlingens gemenskap. Vi måste, i denna tid, med all jäkt och alla hinder för det verkliga livet, ta oss tid för gemenskap med varandra. Sådan gemenskap som inte ignorerar de hinder som finns på vår livsväg och sådan gemenskap som bjuder in Herren Jesus att vandra med dem.

Han har allt vi behöver för att nå målet tillsammans.

En glädje ingen tar ifrån oss – Tredje söndagen efter påsk – Nedervetil och Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen

Jes. 40:26-31

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.

Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.

Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.

Andra läsningen

Hebr. 13:12-16

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium

Joh. 16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:

”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”

Predikan

Det är förmodligen bekant för oss alla vad det är att sörja. Sorgen är att sakna någon eller något. Det kan vara frågan om den sorg vi känner då någon nära oss har gått bort eller kanske sorgen som kommer av något vi aldrig kunde få. Det har sagts att sorgen är priset vi betalar för att ha älskat någon. Och visst beskriver det väl det utbyte som vi går igenom då vi skiljs från någon vi varit nära.

CS Lewis lär ha konstaterat att det finns en slags sorg, eller kanske längtan, som består i att vi söker sådant i denna värld som den inte erbjuder. I Mere Christianity, som på svenska heter “Kan man vara kristen?” för han fram ett argument som egentligen kan reduceras till följande: Allt sådant som i regel kommer över nyhetströskeln – krig och fattigdom och så vidare – beror på människans försök att bli av med denna grundläggande sorg, denna grundläggande känsla av saknad, utan Gud. Den kristna tron lär oss att ingen sådan glädje finns utan Jesus.

Det egentliga problemet är ofta inte huruvida vi tror på Gud eller inte. Det finns ett annat, mycket mera obearbetat problem, som vi behöver komma åt. Nämligen frågan om en hurudan Gud vi tror på. Tror vi på en sådan Gud som ger sig till känna i dagens evangelium, en Gud som säger: “jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Tror vi att Gud har något att göra med vår glädje? Vågar vi tro att det finns ett svar på vår sorg och längtan hos Jesus? Och vad kan det innebära?

Evangeliet har i grundtexten ett ord som inte kommer med i Bibel 2000. Där står att den glädje vi får då vi ser Jesus är en hjärtats glädje. En glädje som går på djupet. Något som har att göra med själva grunden av vår varelse. Det är inte en kort och ytlig glädje. Det är väl därför Jesus använder bilden av en moder som ska föda. Glädjen över det lilla barnet är för många så djupgående att det formar om hela vår uppfattning om världen.

Det är i detta omformande som vi hittar en av kärnorna i dagens texter. Märkte ni i läsningarna att alla tre texter har en spänning: Vi blir trötta, Gud ger kraft. Vi lider med Kristus, så prisar vi hans namn. Vår sorg skall bli till glädje. Den kristna tron söker inte svar på de ställen som andra filosofier gör det. Vi söker svar hos Jesus. Så, då han möter och uppmuntrar de svaga och utmattade, då gör vi det också. Då han lider för det godas skull, då gör vi det också. Då han möter sorg över denna världs verklighet, då gör vi det också.

Den kristna tron lovar oss inte frihet från motgång. Den lovar oss att vi kan leva i denna värld, med alla dess sorger, med en fast grund under våra fötter och ett tydligt mål för vår färd. Det är detta som Kyrkohandboken ringar in, som jag läste tidigare: “Församlingen firar med glädje Herrens uppståndelse och hans seger över döden. Vi riktar blicken mot det nya livet i himlen, dit Kristus gått för att bereda plats för oss. De kristna längtar efter den kommande staden. Genom Kristi uppståndelse har de redan gjorts till en ny skapelse. När Kristus återvänder kommer de att bli lika hans förhärligade kropp.”

Egentligen är ju detta citat ett sätt att fånga hela det kristna livet. Vi har redan gjorts till nya skapelser. Det är trons och dopets löfte. Och vi väntar på och hoppas på den dag då också vi blir lika Jesus, med förhärligade kroppar och förnyade tankar.

I denna tid är det också vår uppgift (och vår glädje) att söka det livet. Liksom en planta söker ljus och vatten. Jag brukar ibland öva mig att tänka och leva på det sättet. Öva mig att leva i denna värld som om det Jesus lär oss och uppmanar oss till faktiskt fungerar. Som om det han lär oss kan vara en väg till glädje. Och jag kan vittna om att det fungerar, för egen del. Pastorn menar de facto att det gör en skillnad att försöka följa Jesus. Det är verkligen som om man får mera glädje, då man ser honom tydligare.

Men det hela måste börja med den här idén jag var inne på tidigare, att vi tror på en sådan Gud som vill ge oss något bättre än det som finns i det ytliga och glamourösa här i världen. Vi får tro på en Gud som erbjuder oss en glädje som inte består i att roffa åt sig eller trycka ner andra. En glädje som kommer av att se det goda växa bland oss, istället för i att jag ska få det jag begär.

Man kan alltså öva sig. Fatta ett beslut att göra något i linje med Jesu undervisning, bara för att se vad som följer. Att hjälpa någon som är trött, utan att roffa åt sig äran för den hjälptes framgångar. Utan att ens ge sig själv till känna. Man kan ha en liten hemlighet med Gud – vi var med på ett hörn och den andra vann! Det är som modern som vill att ens barn ska lyckas. Eller så kanske man kan öva sig genom att verkligen sörja över det onda man ser i världen eller som man själv råkat ut för. Också Jesus grät i mötet med det onda. Det är en sorg som kommer av att man känner det goda. Eller så kanske man kan öva sig genom att lära sig om Jesus, vad han undervisade och stod för. Så kan man märka att det finns ett djup här som går utöver de enkla tio-stegs-filosofierna som så många böcker är fulla av.

Det är något sådant som Guds rike är i denna tid. Enkla saker. Sådant vi kan göra, som pekar på det vi väntar på. Vi talar om nu-men-ännu-inte-riket. Vi har del i det, redan här och nu, genom tron. Vi får erfara dess liv då vi följer Jesus. Och då vi följer honom märker vi också att det finns potential för så mycket mera. Mera glädje. Mera godhet. Mera nåd och kärlek.

Påskens budskap är att syndens och dödens makt är bruten. Jesus segrar för vår skull och bjuder in oss att leva ett sådant segrande liv. Men i Guds rike är vi ändå i denna tid och värld. Vi står på en fast grund, men vi ser att det finns mycket kvar som behöver vara annorlunda innan det fullbordas. Både i oss och i världen. Därför lyder inbjudan: “Kom med”. Kom med och sök det goda, kom med och pröva ett annorlunda sätt att leva, kom med och följ mästaren Jesus. Gå den väg, lev det liv, som  ger en glädje som ingen kan ta ifrån dig. Amen.

Första söndagen i fastan – Mässa i Nedervetil och Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 årgången
1 Mos. 3:1-7 (8-19)

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
(De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
Till kvinnan sade han:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
Till mannen sade han:
”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig
att äta av,
förbannad skall marken vara för
din skull.
Med möda skall du hämta din näring
från den
så länge du lever,
törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
du skall slita för ditt bröd
i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli.”)

Andra läsningen
1 årgången
Hebr. 4:14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Evangelium
1 årgången
Matt. 4:1-11

Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

Predikan
Ett sätt att förtydliga dagens evangelium är att se på det i ljuset av det kända citatet i Luk 10:27 där Jesus förhör en skriftlärd och vi lär oss att: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. Det är detta som Kristus lyckas med då han frestas och det är här som vi ofta kommer till korta.

För några år sedan läste jag ofta Bibeln med pennan i hand på jakt efter de olika orden Bibeln använder för att beskriva människan. Såhär långt idag har vi mött hjärtat och själen i texten jag nyss citerade. Vi har hört om ögon som öppnas i första läsningen. Och genom både första och andra läsningen finns kroppen som en underton. Den kropp som åläggs stor möda i denna värld, en sådan kropp som vår empatiska överstepräst Jesu själv också hade.

Jag vill säga något om hur dessa hänger ihop. Och det första som behöver konstateras är att Bibeln i sig inte är helt enhetlig på denna punkt. Med det menar jag att då vi läser om själen i Gamla testamentet och i Nya testamentet så används ordet på olika sätt, för det är olika språk i botten. Det är inte ett problem att det är så, det minskar inte på evangeliets kraft eller på Bibelns tillförlitlighet, men det gör att man behöver tänka lite för att få ihop det.

Något förenklat kunde man säga att Bibeln beskriver människan som en varelse som är besjälad. I hebreiskan är ordet för själ och ordet för liv det samma: “nefesh”. Allt levande: växter, djur och människor har det. Det som sedan skiljer människan från det övriga är att vi får Guds livsande.

Ordet ande ligger nära till ordet hjärta i sin användning. Det handlar om något som är bland det djupaste i vår varelse. Skrifterna lovar att vi ska få ett nytt hjärta och att Guds Ande ska ta sin boning i våra hjärtan. Genom Jesu seger vinner vi alltså ett sådant hjärta, en sådan inre vilja och motivation, som är förnyad.

Denna förnyade vilja behöver sedan förverkligas i vår kropp, i vårt sinne och i vår själ, dvs vårt liv. Man kan alltså se det så att ett förnyat hjärta har makt att förnya våra tankar och känslor, som i sin tur har makt att styra våra kroppar, vilket i slutändan ändrar hela vårt liv. Så blir psalmistens utrop att “Lova Herren min själ!” ett logiskt utlåtande. Från hjärtat, genom sinnet och kroppen stiger en önskan om att hela ens liv ska få lova Herren. Att allt man gör, allt man tar sig an ska få vara i enlighet med Guds goda vilja. Det är som vi ber: “Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden”.

Det är detta som Jesus lyckas med i dagens evangelium. Han har en själ, ett liv, likt vårt. Han har alla omständigheter som vi har. Han har en kropp som kan brytas ner, ett sinne som påverkas av allt detta. Men han har ett rent hjärta, fyllt av Helig Ande, som inte låter sinnet och kroppen styra. Hans innersta vilja att göra det som Fadern sänt honom att göra segrar över sinnets och kroppens svaghet.

Vi som idag är samlade till mässa vet allt för väl vad det innebär då kroppen eller sinnet får regera över våra liv. Då går rörelsen åt andra hållet, så att det som händer i våra liv är det första vi agerar utifrån. Paulus skriver om hur vi kastas runt som bland vågorna på havet. Kanske låter vi vår kropp köra över vår goda vilja och så knyter vi näven fastän vi helst inte skulle ta till våld. Kanske låter vi sinnet bortförklara våra gärningar så att vi kan lura oss själva att de misstag vi gjort nog egentligen är i enlighet med det goda. Det är vad som händer om vi lever utifrån in, istället för inifrån ut. Risken är att vi till sist förlorar kontakten med vårt hjärta, att vi inte hör den röst som viskar i vårt innersta och påminner oss om Guds vilja.

Jesu seger över frestelserna bjuder in oss att tänka på hur vi möter våra frestelser. Låter vi det som är utanför oss diktera våra handlingar eller lever vi med startpunkt i förnyade hjärtan som söker det goda?

Jesu seger över frestelserna bär också med sig budskapet om syndernas förlåtelse. Han segrar för att vi alla ska få del i den segern. Genom dopet och tron är vi döpta till gemenskap med honom. En gemenskap där vi delar hans liv, både hans motgångar och hans segrar. Paulus skriver i Romarbrevet att vi är korsfästa med Kristus och att vi också har liv genom honom. Det är trons mysterium – att vi kan ha gemenskap med honom, en gemenskap som räddar oss från det onda.

Gud har omtanke om oss. Han vet vad det är att leva med dessa kroppar som kommit ur jorden.

I dessa dagar då vi genomlever inte bara en, men två, internationella undantagssituationer: pandemin och kriget i Ukraina, är budskapet i dagens texter smärtsamt aktuella. Syndafallets skeenden, som leder till att våra ögon öppnas, det vill säga att vårt sinne tar del i sådant som vi inte ännu är mogna för, gör sig tydligt. Ingen människa ska inbilla sig att den har sådan kunskap och insikt att den kan fatta beslut om en annan människas liv. Vi är begränsade varelser, oförmögna att fälla rättvisa domar, endast Herren har den rätten. Den möda våra kroppar får utstå under lidande och sjukdom finns beskriven redan på de första bladen i Bibeln.

Men vi har också löftet om seger över dessa omständigheter. Jesus lovar oss redan i denna tid en ny ande. Paulus skriver att hela skapelsen väntar på att få nå den frihet som vi har i Kristus. Han är vårt yttersta hopp i dessa tider. Han har för vår skull segrat över frestelserna och han har också gett oss en ande som längtar efter det goda.

Så har vi nu ett hopp om det vi inte ser. Hoppet om den dag då alla tårar är torkade bort. Men vi har också, redan nu, möjligheten att be “ske din vilja, inte min.” Vi får leva ett liv i Anden, ett liv där vi får tröst och hopp, en vilja för det goda, försäkran om syndernas förlåtelse och att Gud är med oss både i medgångar och motgångar.

Han har visat oss detta genom att vandra med oss. Han har omtanke om oss. Han har delat både sjukdom och död. Och han har visat att den vägen han vandrar leder till det eviga livet. Ett liv som inget i världen kanta ifrån oss. Ett liv som ger mod för denna tid och som också bär då vi en dag går till vilan.

Församlingens tro – Kyrkoherdeinstallation i Kronoby kyrka – Tredje söndagen efter trettondagen

Publicerat den av Niklas

Första läsningen (läses på finska i gudstjänsten)
1 årgången, andra alternativet
1 Kung. 8:41–43

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

Andra läsningen
1 årgången
Rom. 1:16–17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Evangelium
1 årgången
Matt. 8:5–13

När Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.

Predikan
I dagens evangelium möter vi en Romersk officer. Den grekiska grundtexten låter förstå att han var en “hekatontarchos”, det vill säga en officer med ungefär hundra män under sig. Lite bakgrund gör denna scen enklare att förstå. Vi har alltså en Romersk officer i Kapernaum, en by vid Gennesaretsjöns strand. Han uppfattas av Israels folk som en ockupant. Och han själv har säkert sin beskärda del av besvär med lokalbefolkningen som helst inte skulle ha några Romare bland dem. Ändå kommer han till Jesus med sitt bekymmer. Vilken rätt anser han sig ha för att göra det? Och hur vet han ens att göra det? Flera innan mig verkar ha spekulerat att han under sin tid i Israel bekantat sig med judarnas religiösa övertygelser och de olika skrifterna som de höll som heliga. Utgående från detta verkar den Helige Ande ha arbetat på hans hjärta för att väcka tro på Jesus. En tro som i dagens text får sitt svar.

Eftersom vi idag är samlade till kyrkoherdeinstallation – och omständigheterna således bjuder in till att säga något om hur en församling ska ledas – vill jag ge några perspektiv som jag anser viktiga i församlingens liv utgående från evangeliet. Också officeren vi möter i dagens evangelium är ju en man i ledarskap. Vad ser vi hos honom att lära oss av?

För det första: En tro som förlitar sig på Jesu makt. Jesus kommer senare själv att säga “Åt mig har givits alla makt i himlen och på jorden.” Det verkar vara utgångsläget för denna mans möte med Jesus. Sett ur ett mänskligt perspektiv hade han kunnat sända budbärare att tvinga Jesus att komma till honom. Men istället kommer han själv. Och i mötet med Jesus befaller han inte Herren att göra som han säger, utan tilltalar honom istället som en som är över honom. Upprepade gånger kallar han Jesus för Herre, fastän han själv har både rang och auktoritet. Han talar till Jesus på detta sätt för att han uppfattar honom vara något annat än en vanlig judisk lärare. Han kommer med önskan om att hans tjänare skulle få bli frisk. “[S]äg bara ett ord, så blir pojken frisk.”

Det leder oss till det andra: En tro som litar på Herrens ord. Officeren vet hur det är att säga något och se att det blir så. Han har sett vad en formell auktoritet kan göra. Och som ledare för soldaterna har han säkerligen också sett vad en auktoritet som växer ur förtroende kan göra. Charles Spurgeon, som är en känd predikant på 1800-talet, med rötterna i baptismen, talar om den andliga ledaren och säger (i min egen översättning): “Vilken position kan väl vara ädlare än den som en god andlig fader har: Han kräver ingen auktoritet, men vinner uppskattning av alla. Hans ord blir givet som ett stilla och enkelt råd, men har makt som själva lagen. Fast i kärlek och mild i nåd är han allas förman för att han är allas tjänare. Kräver inte detta visdom från ovan? Vad annat kan det vara? Då David satte sig på tronen sade han: ‘Det är Herren som ger mig folket att leda’ och så får varje lycklig pastor säga då han ser bröder av många olika temperament underordna sig ordningen och ta emot ett ledarskap i Herrens arbete.” En stund senare skriver han: “Bröder, detta fungerar inte utan Guds Ande, och jag är glad att det inte gör det, för när systemet havererar och går sönder riktar det vår uppmärksamhet mot Herrens frånvaro. Denna ordning är inte tänkt att förhärliga präster och pastorer, utan det är utarbetat för att utbilda manliga kristna, som inte har sin tro i andra hand.”

Någon kanske reagerar på alla manliga pronomen, men låt oss minnas att citatet är från 1800-talet. Det som Spurgeon menar med en manlig kristen kan säkert inkludera dem som inte känner sig särskilt manliga i övrigt.

Men det jag ville peka på med detta långa citat är vilken makt som finns i förtroendet. Bygger vi en församling som förtröstar på Jesus och där vi bygger förtroende till varandra? En sådan församling kräver nåd. För vi kommer att göra bort oss. Vi kommer att såra varandra och missförstå varandra. Det är en sådan verklighet vi lever i. Men om vi bygger en församling på Herrens ord, som vittnar om Guds nåd och kärlek. Då är det möjligt för olika temperament, olika övertygelser, olika samveten, att samlas till gemensam gudstjänst och till att välsigna varandra och önska välgång åt varandra. En sådan församling vill jag se, där vi står tillsammans inför Herren, syndare frälsta av nåd, alla på samma linje. Kyrkoherde som lekman.

Det leder mig till en tredje lärdom från evangeliet, vilken är officerens ödmjukhet inför Herren. “Jag är inte värd att du går in under mitt tak”. Det är en grundhållning för oss som kristna. Inte ovärdighet i sig själv, utan den ödmjukhet som böjer knä inför Herren. Det är samma ödmjukhet som formar oss till att kunna älska varandra och tjäna varandra. En ödmjukhet som inte upphöjer sig själv, utan söker den andras bästa.

Det är något sådant som detta lite finurliga utlåtande i dagens andra läsning säkert handlar om: från tro till tro. (I grundtexten från genitiv till ackusativ). Inte så att lite tro blir större tro, för redan den lilla tron är frälsande. Men så att den tro vi äger väcker en sådan tro som vi också kan leva i. Församlingens liv handlar nämligen inte bara om att leva med tro, utan i tro. Eller, som Paulus skriver, leva genom tron.

Vår gemensamma tro präglas av förtröstan på Jesus, vare sig vi är ledare eller följare i våra olika sammanhang. I livets motgång är det till honom vi får komma. I världens mörker är han vårt ljus. I dagens evangelium är Jesus beredd att komma och bota den förlamade mannen. Han söker sig till de sammanhang där människor har det svårt. Och vi uppmuntras göra det samma. Han lär oss att be för varandra och bära varandra. I det spektakulära, men främst i det vardagliga. Hans största bud till oss är att älska Gud och vår nästa. I sin översteprästerliga förbön i Joh 17 ber han om vår enhet, för att världen ska kunna tro att han är sänd av Fadern.

Så är också den tro vi uppmanas se livet genom och leva i, en tro som ger oss enhet. En enhet av ett sådant slag att det vittnar om att det finns något annat i grunden för våra liv än det som världen erbjuder. Upprepade gånger i Nya testamentets brev uppmanas vi att inte gå in i strider och diskussioner som inte bygger upp. Då tron handlar mera om vem som har rätt, än om vem vi förtröstar på, då blir det nära till sådana debatter. Vi söker istället en sådan tro som övertygar i mildhet och genom nåd. Vi söker en tro som inte slår ner, utan lyfter upp. Vi söker en tro som upprättar, inte bryter ner. Vi avlägsnar hinder för tron istället för att tvinga fram den.

Niin päivän ensimmäinen lukukappalekin näyttää sitä tietä mihin Jumala armossaan, Kristuksessa, meidät kutsuu. Vaikka he ovatkin muukalaisia, erilaisia kuin me, niin Jeesuksen nimessä toivotamme heidät seurakuntaamme tervetulleeksi. Koska Jumalamme kuulee jokaisen ihmisen rukouksen korkeudessaan. Koska Jumalamme on antanut itsensä meidän kaikkien puolesta, todistaen rakkautensa ihmisiä kohtaan. Vaikka elämämme ovatkin synnin vaikutuksen alaisia, voimme luottaa siihen armoon minkä tämän päivän evankeliumissa tulee selväksi. Herramme haluaa tulla luoksemme, kuin lääkäri, joka etsii sairaita, parantaakseen heidät ja kulkemaan surevan rinnalla. Tämä sanoma koskee jokaista maailman ihmistä.

Sellaisen uskon kirkko tunnustaa, että Jumala on meitä niin rakastanut, että antoi puolestamme oman poikansa. Hän, Jeesus Kristus, on opettanut meitä elämään Hengen yhteydessä. Ei meidän omasta voimastamme, vaan hänen Pyhän Hengen voimasta, joka herättää meissä rakkauden Jumalaa ja lähimmäistämme kohtaan. Sama Henki opetti päivän evankeliumin upseerille, sadanpäämiehelle, sen uskon nöyryyden, joka antaa meidän rohkeasti astua Jumalamme eteen, luottaen hänen armoonsa. Sellaiseen nöyrään uskoon meidät kutsutaan, Jumalan armoon ja rakkauteen, ei omien tekojemme ja osaamisemme voimaan.

En sådan tro skapar gemenskaper av nåd. Gemenskaper med Jesus själv som grund och kärna. Flera gånger har det dryftats om denna installation ska gå att hålla under den pågående pandemin. Men jag har velat hålla den. För detta är det liv denna församling lever idag. Jag vill inte vänta att tjäna denna församling med mina gåvor och inte heller vill jag skjuta upp detta i hopp om att pandemin ska ge vika. Den kristna tron håller trots denna omständighet. Församlingen kan leva i tro och kärlek trots denna omständighet. Församlingen kan nå den enhet som vittnar om Kristus trots denna omständighet. Verksamheten som vi känner den är kanske på paus, men våra liv är det inte. Inte heller har Gud tagit paus under allt detta.

Fortsättningsvis söker han de modfällda. Också idag räcker han ut sin hand till den som sörjer. Just nu frågar han om han ska komma till vårt hus som gäst. Han lämnar ingen utanför sin nåds verkningsområde. Sådan är vår Herre. Och om vi tillsammans gör som officeren i dagens evangelium: tar oss tid att tänka på vem Jesus egentligen är för oss, förtröstar på honom, litar på honom och ödmjukar oss inför honom – då tror jag att vi kommer nå en sådan enhet som välsignar oss och vittnar om vår himmelske Fader för en värld fylld av syndens konsekvenser.

För vad än vi menar att församlingens uppgift i denna tid ska vara, så är det tydligt att den kristna kyrkan först och främst är en skara som funnit nåd genom Jesus Kristus. Genom tron på honom har vi en framtid och ett hopp. Genom hans gärning och undervisning inser vi att Gud längtar efter att få omsluta oss leda oss vidare, bära oss i sin starka hand – oberoende vilka hinder som har lagts i vår väg. Amen.

Om att samarbeta med Jesus – Femtonde söndagen efter pingst – Terjärv och Kronoby kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
3 årgången
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
3 årgången
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
3 årgången
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan
Jag måste visa er ett ok. För det har visat sig att de flesta numera inte vet vad det är. Det har till och med visat sig att då man läser denna text högt, till och med i kretsar där de flesta är religiösa, så kan det hända att man läser “o.k.” istället för “ok” då man kommer till detta ställe, som vi just hörde.

[Jag hade en bild med mig] Såhär ser det ut. Oket är det som är mellan de två dragdjuren. Det gör livet lättare för djuren, då två kan dela på bördan. Det är med detta för ögonen som vi ska tänka lite på det här med tacksamhet i det kristna livet.

Jesus säger att hans ok är skonsamt, att hans börda är lätt för oss. Och vilket är det oket? Det är att lära av honom. Så får vi vila för vår själ.

Nu kom det ett svårt ord igen. Själ. Vet ni vad det står i grekiskan, som är det språk den här texten ursprungligen kommer från? “Psyche”. Vi talar alltså inte om någon slags osynligt spöke som vi har inuti oss, utan om vårt psyche. Samma ord som i psykologi. Det som ska få vila är alltså vår erfarenhet av hela livet. Det är vad psyket handlar om, hur vi känner och tänker kring saker. Hur vi förstår saker. Hur vi reagerar då något händer och vad vi lämnar och fundera på efter att det hänt. Jesus erbjuder vila för våra själar, våra psyche.

Hur ska det här gå till?

Har någon av er någonsin tränat ett djur, så att ni har haft andra djur av samma sort på plats? Själv har jag ingen förstahandserfarenhet eftersom jag lider av allergier och inte gör klokt i att ha för mycket med djur att göra. Men såpass mycket vet jag att om du sätter ett otränat djur i ok med ett annat, vare sig det är en hund eller en häst, så tenderar det otränade djuret göra allt för mycket arbete, drar iväg med hela lasset. Eller kanske fallerar det åt andra hållet och går i panik och låser sig så att ingenting blir gjort.

Det tränade djuret står bredvid och funderar vad som går genom huvudet på det nya djuret. Men efter en tid utvecklas ett samarbete mellan de två djuren som är i ok med varandra. Och då blir bördan enklare för dem båda.

Jesus säger att vi får dela ok med honom och lära av honom. Och på det viset, då vi lär oss av honom, ska vårt sätt att handskas med livet, våra tankar och våra känslor, hitta nya banor. Banor som vi mår bra av och blir gladare av. Jesus erbjuder oss något som är lätt och skonsamt, då det gäller vårt samarbete med honom i denna värld och i våra liv.

Och liksom vårt psyke följer oss varje stund, så har vi också i varje stund möjlighet att gå i ok med Jesus. Det handlar om att det vi gör idag och det vi gör imorgon går att göra tillsammans med Jesus. Vi kan lära oss av honom hur vi ska ta oss an vår vardag.

Vad är då exempel på hur det kan se ut? Det är att lära sig av Jesus att göra det som han gjorde på samma sätt som han gjorde det. Det betyder att då Jesus säger att vi ska älska varandra, så funderar vi och frågar av honom hur vi kan göra det bäst, och skrider sedan till verket. Och därför är det viktigt att vi kan våra biblar, förstår hur saker hänger ihop och kan hjälpa varandra att förstå hur det lönar sig att leva här i världen. För Jesus lär oss väldigt mycket om hur man kan klara sig ur kniviga situationer eller jobbiga omständigheter.

I det riktigt konkreta handlar det om hur vi kan vara vänliga med varandra i skolan, hur det kan bli rättvist för alla, hur vi kan ha det bra hemma eller på jobbet. Det är frågor som Jesu undervisning om att älska sin nästa handlar om.

Och det som gör dagens evangelium till ett gott budskap är just det att det är vilsamt och bra för oss att leva i kärlek till varandra och att Jesus vill lära oss och dela vardagen med oss. Och fastän det inte alltid går som vi hade tänkt eller vi gör bort oss på något sätt, så erbjuder Jesus sin hjälp och att lära oss hur vi ska tänka framöver.

Sanning och nåd – Trettonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”

Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”

Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

 

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

 

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

 

Predikan

Någon kanske undrar på de något ampra ordvalet i dagens predikopsalm (158:5-). Jag kunde inte låta bli att föreslå den åt kantorn då jag såg fariséernas attityd i dagens evangelium. Man kan ju såklart inte klandra fariséerna för att inte akta Guds lag. Men man kan ju fundera om de har tagit till sig lagens syfte och mål på ett sunt sätt. Förra söndagen hörde vi om hur de skriftlärda tolkade lagen och använde sin makt för att göra livet tyngre för andra, istället för att ta en tjänares roll.

Den andra versen vi sjöng, vers sex, talade om ondskans makter som bjuder ut läror. Tankarna kanske först går till någon slags organiserade grupper med fastställda läror. Men i denna tid fungerar ju inte saker längre så. Istället kan vi konstatera att var och en formulerar sin egen övertygelse. Tar del i läror av noggrant valda sk influencers. Dvs man lever i sin lilla filterbubbla och tar del i de tankar och idéer som frodas inom dem. Så ser vi också att någon som tidigare inte hade kunnat nå ut med sitt budskap, sin lära, nu kan få stort inflytande över samhället. Det är en ypperlig grogrund för alternativa sanningar av olika slag och i sina farligaste former tar det sig uttryck i extremism som inskränker på andras frihet och trygghet. Bland annat talibanerna, som idag har makten i Afghanistan, lär ha överlevt på grund av att ett väldigt decentraliserat styre numera är möjligt. Den som vill ta del i deras tankar och värderingar kan enkelt göra det på internet  – och då man väl börjat intressera sig för det så ger programmen tillbaka mera rekommendationer på samma tema. Förrän man vet om det har alternativet blivit sanning.

Jag ska lämna psalmen nu, för en stund iaf, men konstaterar som övergång det som vers sju säger, att det är i Kristi, och följaktligen också kyrkans, intresse att vi har kraft och vishet att se skillnad på verklig sanning och det som ger sken av att vara sanning.

Det är något sådant som fariséerna igen hamnar ut för i mötet med Jesus. Fariséerna hävdar sin egen klarsyn och därför, säger Jesus, står deras synd kvar. Mekanismen ter sig enkel. Om du inbillar dig att du kan allt, förstår allt och vet bäst – då har du låtit dig snärjas och synden har bundit dig. Däremot, om du är öppen för att Gud kan verka på sätt som du inte väntar dig, om du är öppen för att lära dig och att omvärdera dina ståndpunkter. Då är du inte bunden vid din osanning, din synd, utan kan bli fri från den. Man kan vara blind utan att det är någons fel. Man kan lida av synd, som man inte valt för sig själv. Man kan hålla övertygelser för att man är så långt indragen i sin bubbla att man inte ens kan underhålla alternativen. Sanningens utmaning är att hålla de olika perspektiven framför sig.

Naamans helande kom ju på samma vis. Han hade föreställt sig något spektakulärt, men Guds helande låg i det enkla. Närheten till fariséerna är påtaglig: skall detta vara hur Guds frälsning ser ut? Vi vägrar tro det! Men vid närmare reflektion och lite hjälp från goda vänner hittar Naaman rätt och blir fri från sin sjukdom.

I texten från Apostlagärningarna tar vi också del i en berättelse om en man som får något annat än han väntar sig. Han tiggde pengar, men fick ett helande. Här kommer jag tillbaka till predikopsalmen för att försöka förstå detta med helandet. Vi har ju en stark tendens att vilja göra saker enkla att förstå, ta ner det till enkla kategorier. Med helandet är det svårt. Genom skrifterna finns inget spår av någon förklaring till vem som blir helad och varför eller på vilket sätt. Det går inte att förklara dessa händelser. Då klingar predikopsalmens “Nu vill förnuftet mästra Gud” som en sund påminnelse om att Gud inte låter sig fångas av oss. Per definition är Gud den som är utöver oss. Han själv och hans gärningar låter sig inte förklaras.

Som kristna kommer vi ju tillbaka till Jesus med dessa frågor. Både den personliga frågan om det vi hade önskat från Gud, men inte fick. Och med den allmänna frågan om varför ondskan så påtagligt får makt i vår värld. Då brukar jag själv tänka att den kristna tron inte främst är ett utstuderat lärosystem, även om vi har ett sådant också, utan en berättelse om mänskligheten och hur Gud agerat i historien. Vi tror inte i första hand på våra tydligt postulerade teser, utan på den Gud som Bibeln uppenbarar för oss. Och vilken är formen för den uppenbarelsen? Jo, där är historia, dikt, liknelser, bilder – det är ett helt bibliotek av material. Men dessa berättelser talar samstämmigt om en Gud som bryr sig om sin skapelse. Som lyssnar till de förtryckta och de fattiga, som sörjer över och möter de sjuka, som inte vill se någon gå förlorad.

Det är i berättelsen som vi kommer närmast något slags svar på de svåra frågorna vi bär på, inte i någon noggrant övervägd förklaring. Och vad är berättelsens kärna? Jo, Gud själv som blir människa. I Jesus Kristus ser vi ett klimax på den berättelse som vi själva är del i. Genom Gamla testamentet ser vi hur Gud räddar och förbarmar sig över sitt folk. I Jesus ser vi hur det förbarmandet sträcks ut mot världen. Och idag, genom den Helige Ande, är kyrkan världsvid, allmännelig, en gemenskap av förlåtna syndare. Och i världens brustenhet har kyrkan inte fått många enkla svar att förvalta. Däremot har vi fått en berättelse om en Gud som så älskar sin skapelse att han blir del av den. En Gud som gjorde sig känd som helare och frälsare. Men främst, en Gud som ville bli människa, så att människan skulle förstå att han inte är långt borta från oss ens i vårt lidande.

Så är korset vår tröst och uppståndelsen vårt hopp. För Jesus, människan, lider alla sjukdomar och bär alla sorger. Och Jesus, människan, uppstår, kroppsligen, till ett nytt himmelskt liv, så att vi skulle kunna ha hopp om detsamma. Hopp om ett liv där döden, sjukdomen och sorgen är besegrad.

Så säger han att han är världens ljus, för att direkt efter det öppna ögonen på en som levt i mörker. Och så får vi alla se – att det finns hopp, att det finns förlåtelse, att det finns helande, i många olika bemärkelser. Och Jesus förblir hos oss genom allt i livet. Det är det som är orsaken till att vi prisar honom och gläds i honom, så som vi också kommer att sjunga i kollektpsalmen. (71)

Om att inte döma – Femte söndagen efter Pingst – Kronoby och Nedervetil kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan
En viktig moralisk princip i den kristna tron är att inte döma. Det hänger samman med att vi tror att den yttersta domen är i Guds händer och att det är det enda sättet som verklig rättvisa kan uppstå. Som begränsade varelser har vi människor inte möjligheten att kunna veta allt för att fälla en rättvis dom.

Det handlar om att låta Gud vara Gud och människa vara människa. Genom tron lär vi oss att världen inte är rättvis. Vissa föds till svåra omständigheter, vissa till lidande, andra till rikedom, de flesta till ganska vanliga liv. Men fastän världen inte är rättvis, så är vår lott inte ond. Vi bekänner en Gud som ger sig till känna åt oss, som vår broder och som vår vän. I Jesus ser vi att Gud inte skyr våra omständigheter, utan istället väljer att dela dem. Det är en sådan klippa tron byggs på. Oberoende av vad som händer omkring oss kan vi stå trygga i den kärlek som Kristus visat oss.

Det är något sådant som dagens evangelium talar om. Här beskrivs två olyckliga skeenden. Det första, det något kryptiskt skrivna: ” om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur” och det andra om ett torn som rasat och orsakat någons död. Tornet känner inte annan historieskrivning till, men det kan antas vara ett torn i Jerusalems stadsmur. Galileerna som nämns har högst antagligen varit en grupp som av någon orsak retat Pilatus – möjligen genom sin politiska agenda – så att han lät avrätta dem i samband med att de förrättade offer under någon högtid.

Den kristna tron håller sig inte till en sådan lära att dessa som dött på detta vis skulle få skylla sig själv. Ända sedan Noas dagar har Gud lovat att aldrig mera utplåna mänskligheten (1 Mos 8:21). Så varken krig eller olyckor eller globala pandemier är något som Gud orsakar. Däremot är han nära oss då sådant händer. Aldrig långt borta. Det är det budskap vi har i Kristus.

Det är också på det sättet som vi erbjuds kraft att utstå motgångarna. Kraft att inte låta vår vrede eller vårt förakt leda oss in på dömandets väg. Istället erbjuds vi kraft till omvändelse, till att låta vreden stilla sig och kärleken till medmänniskan väckas. Vi behöver inte döma, domen är Guds.

Det betyder ju inte att vi inte får vidtala det som är fel eller tillrättavisa. Sådant behöver vi alla ibland utsättas för. Det är ändå en stor skillnad mellan att bli tillrättavisad i kärlek och att bli dömd i förakt eller bitterhet. Ofta förkläs våra dömande ord med idéer om att vi “bara säger som det är” eller att “någon behöver säga det”. Men direkt vi behöver ta till sådana uttryck så anar vi redan att det vi ämnar göra saknar kärlek.

Det går alltid att ta upp en annans handlingar på sätt som inte trycker ner den eller förminskar den. I andra årgångens texter för denna söndag hittar vi kvinnan som ertappats i äktenskapsbrott. De skriftlärda försöker få Jesus att fälla en dom över henne, men istället säger han till de skriftlärda att den som är utan synd ska kasta den första stenen. Jesus väljer en väg framåt ur den beklämmande situation han hamnat i där han visar sin kärlek till kvinnan. Men han tillrättavisar henne också: “Gå nu, och synda inte mera.”

Det är en sådan kärleks vishet som vi uppmuntras bygga våra liv på. Inte på det tvära och hårda, utan på en tro som enar oss alla. Enhet innebär ju inte att vi är enighet, utan det betyder att vi hör samman i kärlek trots våra olikheter. Vi strävar efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen, skriver Paulus.

Det kristna livets mål är att bli en sådan människa som kan ha rätt utan att bli svår att leva med. Vi känner allt för många fall där någon haft rätt, men sättet som ärendet förts fram egentligen bara har gjort det svårare att komma vidare i rätt riktning. Kristus visar oss en väg som inte spelar ut sanning mot ödmjukhet eller kärlek – utan som istället förenar dessa.

Därför, som Jesu lärjungar, gör vi gott i att regelbundet tänka på det sinnelag som finns hos honom. Vad såg Jesus i äktenskapsbryterskan som de skriftlärda inte såg? Kan det vara så enkelt att han sökte en kärleksfull väg framåt?

Jesus säger i dagens evangelium att den som inte omvänder sig kommer att mista livet, liksom de som utsattes för mord och olycka. Läst snabbt känns det kanske som ett hot om att Gud ska slå ner oss. Men jag tror inte det är tanken här. Tanken här är att säga att vi kan förlora livet redan medan vi lever det, om vi inte omvänder oss.

Om vi inte lär känna Gud och hans vilja riskerar vi istället bygga våra liv på ett sätt som leder till rädsla och förakt. Och då är steget nära till hatet och till dömandet. Då är det också nära till hands att tänka att den som råkar ut för en olycka får skylla sig själv.

Den väg som Jesus erbjuder, omvändelsens väg, leder istället till trygghet, tålamod, kärlek och frid. Här finns inte behovet att trycka ner andra eller hävda sin rätt. Istället finns här en stabil grund att stå på då världen rasar omkring oss. Här finns en livsattityd som gör det möjligt att välsigna till och med sin fiende. Här finns en barmhärtighet som växer ur vår egen frid, den som vi tagit emot från Gud. Och det är då som vi också kan låta bli att döma. Våra domar kommer så ofta från en plats av att behöva kontrollera och manipulera vår omgivning. “Om jag sätter honom på stället så får jag slut på det här.” Men domen är Guds, för ett sådant maktmedel är för svårt att använda rätt för begränsade varelser som vi.

Vi kan alltså, som kristna, hitta sätt att tänka kring våra liv som befriar oss från behovet att döma. Då Jesus mötte svåra situationer sökte han inte det lätta, utan det rätta. Och han visar för oss, ytterst på korset, att kärlekens väg är den rätta vägen. En väg som handlar om att vi ibland måste dö tillsammans med honom, för att kunna få del i hans liv. En väg som inte präglas av rädsla eller förakt, utan av Guds kärlek så som den är demonstrerad i Jesu död och uppståndelse. En väg där vi, fria från rädslan, inte behöver ta domen i våra egna händer, utan kan låta den vara i Guds händer istället: där den hör hemma.