Den kristna har det goda

Texter

Första läsningen
Pred. 5:9-14
Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat.

Andra läsningen
1 Joh. 4:16-21
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31
Innan jag läser vill jag säga detta: Jesus framställer denna liknelse åt fariséerna efter att han undervisat dem att de inte kan älska både Gud och mammon. De älskade pengar så mycket att de hånade honom för vad han talat.
Då framställde Jesus denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Märk nu då att detta är en liknelse. Detta är inte en beskrivning av evigheten eller av vad som händer efter döden. Det är en berättelse som Jesus berättar för att väcka sina åhörare. Främst fariséerna som älskade pengar mera än rättfärdigheten.
Alltid då vi läser en liknelse är det första vi ska göra att gå till oss själva och fundera: vilka frågor väcker detta i mig? Liknelsens syfte är att väcka diskussion och öppna för ett samtal om hur det är ställt med oss. Skulle Jesus bara vilja beskriva det kommande himmelriket skulle det finnas betydligt bättre sätt. Så vad väcker denna liknelse för frågor?
Jag har några: Vad har hänt i den rike mannens liv att han blivit så hård att han inte ser sin nästas lidande? Hur kommer det sig att den tiggande Lasaros belönas med evig glädje hos Abraham? Och varför ber den rike mannen att Abraham ska sända Lasaros till hans fars hus? Han har ju själv ignorerat Lasaros i år och dagar! Och vad är det Abraham menar att Mose och profeterna ska övertyga dem om?
Frågorna är flera än svaren, men det är just det som är tanken! Jesus vill inte ha lärjungar som bara blint tar till sig hans ord, utan han vill ha följare som tänker själv på vad saker och ting betyder. Som reflekterar över sin livssituation och hur Guds vilja kan förverkligas. Visst hör lydnad till trons liv, men det är en lydnad som i sin mogna form kommer av att ha reflekterat över Jesu undervisning, Mose lag och profeterna, och sedan fatta ett medvetet beslut att lyda. Se bara på Jesu sätt att undervisa: det är bilder och liknelser. Och särskilt hans största predikningar präglas av ett återkommande “tänk själv”. “Se på himlens fåglar”… och kom till en slutsats. “Se på markens liljor”… och försök resonera kring vad de kan lära oss.
En predikan kräver nästan ändå en förklaring. Så här är ett sätt att se på vad vi nyss tagit del i. Jag vill ta det till bergspredikan, för där finner vi Jesus undervisande med liknande bilder och i färd med att förklara hur man ska leva i det rike han kallar oss till.
Jesus lär i Matt 6 att där vår skatt är, där är också vårt hjärta. Och liksom i första läsningen kritiserar Jesus fariséerna för att deras hjärta är fyllt av begär efter rikedom, istället för längtan efter rättfärdighet.  Jesus lär i Matt 5 att hans lärjungars rättfärdighet måste gå långt utöver fariséernas och de skriftlärdas. Men han talar inte om att vi måste leva under strängare lagar. Det var aldrig poängen med Mose och profeterna. Den som läser Gamla testamentet ser fort att lagens syfte är att fostra till medmänsklighet. Lagen uppfylls genom Kristus, då han ger sitt liv för vår skull. Rättfärdigheten ligger inte i de yttre formerna, utan i vad som finns i våra hjärtan.
Så ser vi hur den rike mannen väljer ett liv där hans hjärta inte söker det goda för hans medmänniskor. Och genom det slår han in på en väg som leder till lidande och plåga. Igen, minns att det är en liknelse. Frågan om vart våra liv för oss är en fråga om nåd. Följer vi Kristus, tror vi på honom och lyssnar till hans röst, då slår vi in på den väg som leder till livet. Det liv som Lasaros begåvades med. Det sägs inget om Lasaros moraliska förtjänster här och inte heller något om Guds beslutsprocess. Så det kan inte vara liknelsens syfte att lära oss hur vi ska komma till himlen. Det som den lär oss är ändå att den som är fattig till det yttre kan äga en stor skatt i sitt inre. En sådan skatt som i liknelsen jämförs med en evig glädje.
Kanske har den rike mannens hela släkt övergett rättfärdighetens väg och söker istället bara rikedom och lyx. De lyssnar inte till Mose och profeterna, även om de säkert håller sig till de yttre ramarna som förväntades. Men de söker inte Guds vilja. De vill inte det goda för någon annan än dem själva. Så lägger man grunden för den typ av besvikelse som Predikaren talade om. Så lägger man grunden för ett liv i rädsla. Rädsla att förlora sin egendom, rädsla att bli lämnad utan, rädsla att misslyckas.
Jesu bergspredikan svarar på allt detta. Hans lärjungar söker det goda och förtröstar på hans himmelske Far. Ängens liljor och luftens fåglar bekymrar sig inte. Hur mycket mindre ska då vi bekymra oss? Pengar ger oss inte glädje, utan kärleken ger oss verklig glädje. I Guds rike finns det som behövs, för alla dess medborgare. De behöver inte vara rädda att förlora sitt goda om de delar det med en behövande.
Och visst, man kan ha egendom och vara kristen. Men vilken är vår rättfärdighet? Jesus lär oss att först söka Guds rike och sedan det andra. Han kallar oss att bli lärjungar som tänker på vad det goda är, på vad Guds vilja är. Och hans eget liv är tecknet på det.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, så att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Gud älskar denna värld så att han är beredd att ge allt för den. Likaså får vi tro på och följa Jesus på vägen till det eviga livet. Genom hans korsdöd och uppståndelse kan vi förtrösta på att hans undervisning också kommer med den makt som bestyrker den. Inte ens döden kan ta det eviga livet ifrån oss. Inte ens döden kan hindra Guds goda vilja.
Men om vi fäster oss vid något annat, då är risken stor att vi redan i denna tid bygger ett liv av lidande. Ett liv som kanske på ytan ser präktigt ut, men som på insidan känns tomt, tungt och meningslöst. Den rättfärdighet som tron söker ger oss mening i denna tid och hopp för den kommande. Det liv som Jesus erbjuder och kallar oss till ser Guds löften uppfyllas. Det innebär frid, försoning, förlåtelse och helande. Och liknelsen vi hörde väcker i oss frågan: vart leder den väg som jag fäst mitt hjärta vid?

Dopets liv – Första söndagen efter trettondagen – Nedervetil och Kronoby församlingshem

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
Ser man till dagens läsningar är det tydligt för den som kan sina skrifter att Jesaja spelar en stor roll. Han figurerar i första läsningen och den andra. Och Johannes Döparen hänvisar till bland annat Jesajas profetior då han kallar Jesus för Guds lamm. Själva bilden med lammet går tillbaka bland annat till Andra Mosebok där Israels folk ges en instruktion om att offra ett felfritt lamm och stryka dess blod på dörrposten, som beskydd mot en plåga som Herren lät gå fram genom Egypten. Det var ett tecken som Gud gav till beskydd för döden. Då man sedan tillredde detta lamm fick inga ben brytas på det, vilket också återkommer vid korsfästelsen, då soldaterna inte krossar benen på Jesus.

Många hänvisningar, mycket bakgrundsinformation som läsaren eller lyssnaren förväntas ha. En lång rik historia som åberopas i dessa texter. Och vi har dem idag som en slags portal in i dopet. Hovmannen i dagens andra läsning ville låta döpa sig så fort han hörde om Jesus och hur han uppfyllt denna profetia. Åt honom förkunnades för första gången det som vi kanske blivit lite blinda för i vår kultur: Att Jesus uppfyllt profetordet. Att han genom sitt blod beskyddar oss från den eviga döden och att vi istället får ta del i hans uppståndelseliv. Det är det som är dopets löfte.

Dopskålen brukar beskrivas som en grav. Och inte bara vilken grav som helst, utan Jesu grav. Då vi träder ner i dopets vatten, går vi in i det med allt vad det mänskliga livet innebär. Sorger, motgångar och synder. Men då vi kommer upp ur det, gör vi det tillsammans med Jesus. Segrande över synden, döden och ondskan i hans namn.

Det är detta som lärjungaskapet innebär. Vi kan inte förtjäna Guds förlåtelse genom våra goda gärningar, men då nu Gud har renat oss genom dopet kan vi leva i tro. Och den tron, i Andens kraft, hjälper oss att leva det liv som präglas av ljus och liv, istället för mörker och död.

Men vi behöver kanske bli mera konkreta. Hur kan detta ske?

Vi behöver lära oss att samarbeta med Gud. Dopets evangelium är inte bara att nåden är ett sätt att hantera synden genom att med jämna mellanrum få förlåtelse. Evangeliet bär också med sig en inbjudan till det nya livet, där våra val och våra handlingar formas av det liv dopet bär med sig. Ingen förvånas om jag säger att det är gott för oss att vara vid nådens källor, som att läsa Bibeln eller delta i gudstjänstlivet eller ta emot nattvarden. Men på samma sätt är det en nåd också att ta med det övriga i livet med Gud.

Målet för den kristna är inte att delta i verksamhet eller att ha regelbundet andaktsliv. Dessa är medel. Medel för att det liv som dopet förmedlar ska kunna bli verklighet i oss. Skrifterna talar om att bli lika Kristus. Att låta sitt sinne förnyas. Att inte formas av världen, utan av Anden.

Och därför, som lärjungar, som sådana som lever dopets liv, på nådens grund, behöver vi ge Gud utrymme i hela livet. Då vi märker att vi surnar där hemma eller att vi blir bittra över något vi råkat ut för. Då behöver vi tänka på sätt som vi kan leva dopets liv just där. Hur ser det ut då vi följer Jesus ner i dopgraven, lämnar det onda där nere och sedan stiger upp på andra sidan. Kan jag säga eller tänka något som gör det enklare för mig att bjuda in Gud i sådana situationer?

Tillsammans med Jesus kan vi hantera alla situationer i livet, men vi hanterar inte situationer i livet utan att tillföra en viss energi och ett visst engagemang för egen del. Den som vill bli fri från bitterhet behöver sätta sig ner, bjuda in Jesus i sitt tänkande och gå igenom de situationer där bitterheten väcks. Sedan lämna det i Guds händer. Och ännu – formulera en plan för hur det skulle se ut att gå genom samma situation utan att låta bitterheten ta makten. Kanske behöver man förbereda sig på de svåra situationerna på något vis. Kanske behöver man tänka om kring vad det egentligen handlar om. Kanske behöver man dra en gräns som man inte går över. Men att i bön behandla det egna livet är en central och viktig del av att leva ut sitt dop.

Och det finns en liten sak i dagens evangelium, som har med detta att göra. Evangelisten Johannes talar i regel om Israel med tanke på allt det positiva. Det handlar om deras tro, om allt vad Gud gjort genom dem. Nu säger Johannes Döparen att han kommit för att Israel ska se vem Jesus är. Och det gäller också oss. Vi är också sådana som ser vem Jesus är. Vi är döpta att tillhöra honom. Men för att se vem han är, måste vi våga steget in i det liv han erbjuder. Jesu liv och lära, det dop han erbjuder oss, det får sitt bevis i det liv som följer av det. Om vi inte håller hans bud, om vi inte kommer inför honom – då riskerar vi förlora allt det goda vi har fått genom nåden.

Nåden blir påtaglig då man lever i den, liksom dopet. Därför är vår frälsning, det som Jesus erbjuder oss, inte bara från synden utan också till livet. Och det livet får vi ta emot, genom dopet och genom vårt samarbete med Jesus i vår vardag. Amen.

Liv i Jesu namn – Nyårsdagen – Nedervetil och Kronoby kyrka

Första läsningen
Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

Andra läsningen
1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan
Vad är ett liv i Jesu namn? Vad är ett nytt år att leva på det viset?

Våra texter idag ger några fingervisningar. För det första: Ett liv utan rädsla. Det finns inget i denna värld som kan skilja oss från Guds kärlek. I det profetiska ordet sägs att vattenmassorna inte dränker oss och att lågorna inte bränner oss. Vi inser i läsningen av det att det är ett bildspråk för att beskriva Guds längtan för oss, samtidigt som det är ett ord som ännu inte gått i uppfyllelse för hela skapelsen.

För det andra ser vi att vi ska älska varandra. Det gör vi genom att hålla Guds bud. De är inte tunga, för vi får insikt och ledning då vi vänder oss till Gud. Så kan vi besegra världen – det vill säga besegra allt det som väcker rädsla i oss. Då vi vänder oss till Gud.

Sen i evangeliet hörde vi att vi ska få det vi ber om i Jesu namn. Det är ett starkt löfte, som många haft erfarenhet av att gå i uppfyllelse. Samtidigt finns det många som bett enträget och ändå blivit besvikna. Vad innebär bön och liv i Jesu namn egentligen? Räcker det att sätta till ett “i Jesu namn” efter allt vi frågar efter? Eller finns här något annat att tänka på? Jag tror det finns.

För att kunna leva i Jesu namn krävs av oss att vi fattar vissa beslut. Beslut kräver kunskap och en uppfattning om vart vi är på väg med våra liv. En vision. Som kristna behöver vi alltså ha en vision av vad livet i Jesu namn innebär. Vi har hört att det är ett liv i nåd, ett liv i kärlek, ett liv under hans beskydd. Men hur kan vi förstå vad det innebär i denna tid, då mycket ont ännu händer oss?

Som Jesu lärjungar, sådana som lär oss att leva enligt hans vilja, är det avgörande att vi söker förstå hur den godhet och styrka som han lovar oss ser ut. Vi lever med honom, genom nåden som han ger och genom vår vilja att följa honom. Så lever vi uppmärksamma på vad han vill för oss genom att se på skapelsen, genom att se på vad han gjorde då han vandrade bland oss och genom att ha personliga erfarenheter i bön och församlingens gemenskap.

I skapelsen kan vi ana Guds härlighet. Som Paulus också skriver i Romarbrevet. Det finns en frid, en mäktighet och en glädje i att få vara i naturen. Den som utforskar och studerar den märker vilket oändligt komplext system den är. Den som bara njuter av att vistas i den anar något av det samma. Att låta sig häpnas över allt detta är ett första och ett viktigt steg i att kunna älska Gud och vilja följa honom.

Vi känner också Guds härlighet genom Jesus. Den som har sett honom har sett Fadern, säger han i Johannesevangeliet, just innan dagens evangelietext. Vi ser den makt, sanning och skönhet som finns i honom genom evangelierna. Vi ser hur han låter sig avrättas som en brottsling för vår skull. Så stor är hans kärlek, som han vill ge oss. Vi ser hur hans uppståndelse förändrar världen på ett avgörande sätt. Och att nu människor av alla folk omkring världen tillber honom. Och vi ser honom som skapelsens herre. Han har all makt i himmelen och på jorden. Då vi ser honom tydligt, då kan vi hålla hans bud, som dagens andra läsning säger. Det är nämligen så att det enda sättet att hålla buden är om vi älskar honom som givit dem. Utan nåden att bli älskad av honom och utan insikten som gör det möjligt att älska honom tillbaka är det omöjligt att hålla det som han kallar oss att hålla.

I församlingens gemenskap och i det egna livet finns utrymme att lära sig livet i Jesu namn. Genom allt det onda som vi genomgår kalalr skrifterna oss att hitta tillbaka till vår ursprungliga kallelse: att bli älskade av Gud och att leva i hans kärlek. Det är livet i Jesu namn. Det kan vara en svår skola, för det handlar om att hitta tacksamhet över vad man har – också då man förlorat något eller sörjer något. Skrifterna talar om alla delar av vårt liv: familjen, föräldrar, syskon och barn. Arbetet och de människor vi möter där. Våra kroppar och deras välmående. Det finns många saker och omständigheter som det är svårt att hitta tacksamhet och förtröstan i. Samtidigt är det just det som Jesus kallar oss till.

Det hör till de löften Gud ger att han alltid håller oss i sin hand. Att också motgången och sorgen är något som han, av nåd, kan hjälpa oss igenom. Livet i Jesu namn lämnar hämnden för orätten i Guds händer, livet i Jesu namn förtröstar på att det eviga livet för med sig glädje och frid, torkar alla tårar. Och redan i denna tid kan vi lita på att han har valt oss. Just dig har han utvalt att ta emot sin kärlek. Därför, då vi ser till honom och hans undervisning, gör vi gott i att minnas att det gäller oss en och var. Trots allt ont vi ännu ser, finns i Jesu namn, nåd och frid för den som söker honom.

Det goda, sanna och sköna – Reformationsdagen – Kronoby och Nedervetil kyrka

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan
Reformationsdagen. Tider av förnyelse.

Dagens evangelietext ger oss en kort och enkel berättelse om en av de gånger då Jesus verkade något mirakulöst. En pojke blev helad i den stund som hans far mötte Kristus. Där, i mötet med Jesus. Där finns den kraft och den trygghet som vi ofta saknar och längtar efter. Det är i mötet med Jesus som vi får den rustning vi uppmanas att ta på oss. Han ger oss det vi behöver för att stå fasta: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå ut med fred, trons sköld, frälsningens hjälm, Andens svärd som är Guds ord. Det finns de som har försökt förklara dessa bilder, som har försökt fånga in hur man använder Andens svärd på bästa sätt. I denna predikan vill jag inte gå dit. Idag nöjer jag mig med att konstatera att dessa är en nåd att få klä sig i. De är en del av den kraft Jesus har: sanning, rättfärdighet, fred och tro. Dessa är gåvor som ger oss kraft, för var dag och för förnyelse.

Det jag vill rikta vår uppmärksamhet mot är reformationen, förnyelsen och den grund som den har. Kyrkans budskap är Kristus. Och inte bara Kristus som en ide, utan som i Första Johannesbrevet: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar”. Den Kristna tron handlar om ett verkligt och påtagligt möte med den Uppståndne Herren. Det är inte tomma spekulationer och abstrakta idéer om en Gud som finns någonstans lågt borta. Vårt budskap, vår teologi, det som gör att vi samlas, får inte vara sådant. Då är vi nära att ha en avgud för våra händer. Vi tror på en levande Gud, som vandrar med oss också idag. Och som förnyar oss och sin församling. Om allt bara blir prat, utan koppling till verkligheten, då riskerar vi förlora det goda vi erbjuds genom evangelierna. Ett möte med Jesus.

En av 1900-talets mera uppskattade teologer är Hans Urs von Balthasar, som dog 1988. Han argumenterade för att mötet med Gud sker i sanningen, godheten och skönheten. Så uppfattade han Guds härlighet. Det här med skönhet kanske någon kan tycka att är onödigt i sammanhanget. Men poängen är att sanning blir gott i skönheten. Och godhet blir sant genom skönhet. Utan det vackra kan vi inte erfara det goda och det sanna. Att förlora skönheten leder, enligt von Balthasar, snabbt till att man förlorar både bönen och glädjen, ytterst kanske till och med kärleken.

Dessa nyckelord ger också oss sätt att reflektera över den förnyelse vi längtar efter i kyrkan och oss själva. Hur kan vi bevara närheten till Kristus? Hur kan vi förvalta sanningen, så att den inte blir plattityd? Godheten, så att den inte blir hycklande? Skönheten, så att den inte blir kitsch?

Vilka former vill vi att saker och ting ska ta? Vi har i kyrkan våra sakrament. Genom dopet blir man medlem i församlingen, blir adopterad till familjen så att säga. Det är ingen liten sak. Viktigt att värna om att det sker både med skönhet, sanning och godhet. Det är riktigt lämpligt att man döper i ett hem, det signalerar familjens betydelse. Det är också vanligt att döpa i kyrkan. Där möter vi skönhet på ett annat sätt. Då vi firar nattvard och tar del i brödet och vinet. Hur vill vi tänka kring det? Då man dricker vin där hemma (om man gör det) väljer man det rätta glaset för drycken, något som framhäver det fina i något noggrant lagrat och utvalt. Nattvardens vin bör väl ses som det bästa vinet av alla – då behöver vi också söka en form kring det som förmedlar både skönhet, godhet och sanning för oss. Det gamla kanske då känns tryggt för många, med kyrkobyggnaden och liturgin som ramar in det hela. Men säkerligen finns det någon av oss som föreställer sig nya sätt att samlas kring sakramenten. Det är rätt och värdigt. Så länge vi söker att förmedla godhet, sanning och skönhet – så att Kristus kan bli påtaglig. Så att människor kan erfara ett möte med honom.

Liturgin har ju sitt sätt att göra mycket av detta. Våra olika mässdelar har alla sina klimax. Inledningen där vi kommer fram till julnattens budskap: “Ära vare Gud i höjden!” då reser vi oss. Ordets del, då vi kommer fram till evangeliet. Då reser vi oss. Nattvardsliturgin, då vi kommer fram till O Guds Lamm och sedan påskmåltiden. Då reser vi oss. Till sist avslutningsdelens tack och välsignelse, då vi reser oss. Här har man bäddat in de olika delarnas mest centrala skeenden, de som allra tydligast handlar om Jesus, i en yttre form som understryker dess vikt. Det är ett försök att använda skönheten, för att göra det som är gott och sant konkretare. Men också här finns säkert utrymme för en sådan förnyelse som gör trons budskap ännu mera konkret, den som ser möjligheter må utforska dem.

För traditionerna får inte bli något som binder oss. De måste vara något som vi utgår ifrån i arbetet med att förnya vår tro. De får inte vara bojor. Den Helige Ande utrustar alltid kristna gemenskaper till att vara föredömen och ledare för förändring, både i kyrkans verksamhet och i världen.

Vad säger detta om vår vardag? Von Balthasar menar att Guds kärlek är den enda vägen till sann frihet för en människa. Den enda grunden för sann gemenskap. Vår samtid idag tänker väldigt mekaniskt kring saker. Hur ska jag ändra mina rutiner och mina vanor, min livsmaskin, på ett sätt som ger bättre resultat? Vår tro blir lätt offer för samma tendens. Hur ska jag ordna min morgonandakt? Min Bibelläsning? Mitt böneliv? Vår gemensamma gudstjänst? …så att den ger bättre resultat? Här riskerar igen skönheten glömmas bort, då det mekaniska liksom kör över det. Det är inte lätt att be om det inte känns meningsfullt. Det är inte lätt att leva i en tro som inte inspirerar. Skönheten ger godhet och sanning ett mått av glädje, inspiration och frid som annars inte finns där. Det handlar inte om resultatet. Det handlar om det konkreta mötet med Jesus. Resultatet är på hans ansvar.

Hur ser förnyelsen ut idag? Kyrkan och de kristna har genom alla tider tagit in både skönhet, godhet och sanning från sin omgivning. Det syns i vår konst, vår liturgi och i vår musik. Var förnyas du idag? Vilken skönhet, sanning eller godhet bjuder Jesus in dig till? Vilka konkreta saker handlar det om i ditt liv? Och hur är det med vårt gemensamma liv? Vilka element av skönhet, godhet och sanning skulle vårt gemensamma gudstjänstliv och våra mindre gemenskaper må bra av? Detta är saker som Anden helt säkert leder oss alla igenom, något för en och var och något för oss tillsammans.

Och vi vet att vi är på Andens väg, på trons grund som söndagen har som tema, då Kristus blir mera konkret för oss. När vi söker en sådan förnyelse där hans liv och lära blir enklare att förstå, då är vi på rätt väg. Då vi söker en sådan förnyelse som ger oss större tro på Guds nåd. Då har vi hittat sanning, godhet och skönhet. Men främst har vi hittat Kristus själv.

Inför Jesus, salig – Alla helgons dag – Kronoby kyrka

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan
Saliga, så många… Alla dessa som står inför tronen. Saliga alla dessa som inte mera sörjer eller fruktar. Saliga alla de som samlats kring Jesus, då han gick upp på berget en bit, så att han skulle kunna tala till dem alla.

Saligheten brukar definieras som en slags bestående helig glädje. Något fridfullt och gott. Något som förankrar oss i hoppet, utan att ta ifrån oss den realism vi behöver för att leva väl i denna tid.

Kan man ha ett sådant hopp? Kan vi som är samlade här i Kronoby kyrka, eller som följer på streamen, kan vi vara saliga? I denna tid med sina motgångar, kan det finnas något sådant som ger oss livsglädje och motivation?

Vi möter i dagens läsningar två olika händelser. Å ena sidan det kommande. Evigheten. En ny himmel och en ny jord, utan sorg och synd. Där torkas alla tårar. Där har vi allt vi behöver. Där är varje dag fylld med liv och nya äventyr. Mera att upptäcka, meningsfullt arbete att göra, tillräcklig vila, goda vänner, sång och glädje. Gud själv: all kärleks och godhets källa är i centrum av det hela. Det är den bild av evigheten som skrifterna målar upp.

Men i dagens läsningar möter vi också något som redan är eller har varit. Hur man nu vill vinkla det. Jesus möter folkskarorna. Han är ute i sina vanliga ärenden. Guds rike är nära. Inte långt borta. Se – synder förlåts, blinda får sin syn, de halta går. Mitt i världens mörker sprider han lite ljus. Folket samlas kring honom, för ljuset driver bort mörker. Det finns hopp. Där som Jesus går fram sker lite helande, lite lärande. Nytt liv växer fram, där som döden tidigare haft makt.

Den skara Jesus undervisar i dagens evangelium. De är ju de bortglömda, de utsatta: änkan, den faderlöse, främlingen bland oss. Dessa är alla sådana som Bibeln särskilt lyfter fram. Sådana Gud vill att hans församling (det är vi alla) ska ta hand om. Jesus går också ut till de sjuka, till dem som gör sådant arbete ingen annan vill göra, till dem som är utstötta av olika orsaker. Han lär oss att också vi behöver minnas alla dem. Och nu möter vi Jesus, stående bland alla dessa människor. Han vill säga dem något, så han går upp på berget en bit för att skapa en liten scen.

Så börjar han: saliga de fattiga i anden, de som sörjer, de som förföljs och så vidare. Märk att denna lista inte är kännetecken på goda kristna. Det är inte eftersträvansvärt att vara fattig i anden. Snarare tvärtom, Jesus sätter gång på gång fariséer och skriftlärda på plats just för att de är fattiga i anden. Ska man vara folkets lärare borde man i alla fall ha ett rikt liv i anden och inte vara småaktig och ute efter egen vinning. Det är inte eftersträvansvärt att sörja. Sorgen är en konsekvens av att denna värld inte är som Gud hade tänkt den. Den är bruten av synd, mörker finns där ljuset skulle vara.

Jag tror att Jesus ser dessa egenskaper han listar upp i den skara som är runtomkring honom. Vissa egenskaper är goda, andra sämre. Men de har alla något gemensamt. De står inför tronen där tårar torkas bort. De står inför Jesus, världens räddare. Vårt hopp. Och därför är de saliga. “Vet att det finns ljus i detta mörker. Låt mig visa er”, säger han. Även om ni mist någon som stått er nära, även om ni inte finner i er att vara religiösa, även om vardagen kantas av motgångar och elände. “Vet att ni är saliga, då ni är inför mig”, säger han.

Det handlar om honom och hans rike. Det som redan är nära, men som ännu ska komma. Jesus är realist. Han vet att några av oss inte ägnar det andliga livet mycket tanke. Men saliga de. Det handlar inte om vad vi har gjort. Det handlar om att Gud är nådig och god. Han vet att några av oss är som bundna av våra sorger, vet inte hur vi ska kunna bli fria från rädsla och bitterhet. Man saliga de. Jesus vandrar med dem genom dödsskuggans dal. Han vet att några av oss kämpar med fördömelse, både andras och vår egen. Men saliga de. Den Helige Ande leder mot frihet och frid. Det handlar inte om var vi är idag eller vad vi orkar eller förmår. Det handlar om Jesus och om hans löfte att vi kan lita på honom. Liksom de många som samlats kring honom i dagens evangelium.

Aposteln Paulus skriver senare att ingenting kan skilja oss från hans kärlek. Inte död eller liv. Inte välden och makter. Inte något skapat. Saliga. Vissa dagar saliga, fyllda med himmelsk glädje. Andra dagar saliga, med en strimma ljus och hopp i stort mörker. Men saliga ändå. För ännu är det inte helt mörkt. Inte så länge Jesus söker oss.

Vi firar idag nattvard. Där möter vi Jesus. Tar del i hans kropp och blod. Till bordet kommer var och en som vill ha hopp. Liksom de saliga har gjort genom århundraden och -tusenden. Det är ett nådens bord. Man får vara fattig i anden. Man får vara sörjande. Man får vara stark. Man får vara som man är. Nåden förtjänas inte. Den är något man tar emot oberoende av sig själv. Den handlar om Jesus. Om hans rike som inte är som andra riken. Vid nattvardsbordet möts vi, enade för en stund i vår mänsklighet. Enade i vår vandring genom denna värld, sökande något som ännu ska komma. Vi är realister. Vi vet att vi inte är överens om allt. Vi vet att det är många sorger och synder som skiljer oss i denna tid. Men vi är också saliga. Det finns ljus i mörkret. I nattvarden ser vi till det ljuset, tar emot det. För dig utgiven. För dig utgjutet. Salighet. Frid. Helighet. Det är för oss en och var.

Också idag finns Jesus bland sin församling. Det är inte som i framtiden, då alla står rentvättade inför tronen. Och det är inte som på bergskanten för tvåtusen år sedan. Men genom Bibelordet, genom sakramenten. Genom den stilla viskningen. Genom ljuset vi skymtar i mörkret. Där är han. Inte långt borta. Saliga vi om vi kan tro det.

Varken sedd eller seende – Fjortonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Första läsningen
Mika 6:6-8

Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Evangelium
Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan
Ett av nyckelorden för den liknelse vi hört är gemenskap. Det är ett ofta förekommande ord också i församlingen. Många upplever att vi har för lite av den i vår samtid.

Liknelsen lär oss något om oss själva och något om Gud.

Om oss själva lär vi oss om vår tendens att ignorera problem som är rakt framför näsan på oss. Det är väl dokumenterat att det som denna liknelse beskriver också händer i verkligheten. För denna predikans del vill jag ändå lämna det mera konkreta för en annan tanke. Men lämna nu inte en slagen människa vid vägrenen om ni ser en!

Jag tänkte idag lyfta fram vad liknelsen lär oss om gemenskapen i vår tid. Och jag vill börja med att måla upp en bild av liv och död, helighet och synd. Jag vill börja med Guds Ande. Vi lär oss om Anden att den går som en vind (Joh 3:8). Denna vind kan jämnställas med ett sus eller ett andetag. Den är avgörande för vårt liv. I stark kontrast till den finns synden. Synden är sådant som skiljer oss från Gud och från det liv han vill ge oss. Synd är allt som hindrar vinden från att flöda fritt. Ni kan föreställa er ett fält med väggar av olika storlekar som skapar fläckar dit vinden inte når. Dit kommer inget liv.

Föreställ er nu då att ni vandrar genom detta fält och ser dessa väggar. Vad kan månne finnas bakom dem? De är för stora för att tas bort i egen kraft. Någon av dem kanske går att åtgärda med stor ansträngning och i gemenskap av goda vänner. Men vissa är helt enkelt för stora för att göra något åt själv. Det är bakom dessa väggar som de slagna resenärerna längs vår vandringsväg ligger. Och det gör ingen skillnad om man är präst eller elektriker eller pensionär. Vi har alla dessa väggar, som hindrar Andens vind i våra liv.

Det är tur att vi har en god vän och broder, som har alla verktyg som krävs och vilja att ställa upp på talkot. En som har lovat att väggarna kommer att åtgärdas, bara vi låter honom veta om det. Om inte idag, så sen då han kommer tillbaka från sin planerings- och förberedelseresa. Jag talar så klart om Jesus, som enligt vår kyrkas tro har gått i strid med alla välden och makter som hindrar livet. Som har besegrat ondskan och döden genom sin död och uppståndelse.

Med risk att bygga en bild av en bild och kanske förvirra någon vill jag resonera lite kring församlingens syfte och uppgift. Och med församlingen menar jag såklart alla dess medlemmar. Också ni som följer på streamen. Vi vandrar alla genom detta fält, som är vårt liv. På den vandringen har vi vänner, släkt, familj som följer oss. För var och en ser vägen olika ut och sällskapet varierar under åren. Gemenskapen hjälper oss. Någon av väggarna går att välta i egen kraft, med goda vänners hjälp. Och så vandrar vi genom livet med lite mera vind omkring oss.

Men vissa väggar går helt enkelt inte att bryta utan hjälp från Jesus. Det krävs tyngre verktyg, mera makt. Han kommer vid vår sida, lånar ut sina verktyg och koordinerar en plan för att ta ner väggen, på vår önskan och i samarbete med oss.

Ibland kanske vi inte vill ta ner väggen. Den har blivit en så stor del av hur vi ser på livet, att vi inte kan tänka oss livet utan den. Vi kanske är rädda för vad vi ser bakom dem.

Sådan är den diskriminering som den slagna mannen i liknelsen råkar ut för. Eftersom hans yttre var smutsigt och söndrigt var det ingen som visade honom medkänsla. Han uteslöts ur gemenskapen på grund av sådant som han själv inte kunde rå för.

Och om någon nu börjar bygga ett motargument: att han hade ju kunnat välja en annan väg eller klä sig annorlunda eller tona ner någon del av sitt utseende för att inte verka så rik – då faller ni just den fälla som liknelsen bygger upp. Det ska inte göra någon skillnad. Denna man var slagen, gömd av de präktiga prästernas och leviternas synd så de inte såg honom, och de ville inte ta ner den vägg som hindrade Andens vind.

Sann gemenskap sker bara i medvetenhet om dessa väggar och i beredskap att låta dem rivas. Erfarenheten visar att vi inte kommer att få ett vägglöst fält i detta liv. Syndens konsekvenser finns alltid omkring oss och i oss. Men i församlingens gemenskap är vi medvetna om detta. Vi vet att sjukdom, trötthet, vårt bagage riskerar bli ett hinder för vår kärlek till varandra. Därför bekänner vi våra synder. Vi nämner dem vid namn, så att vi kan leva trots dem. Men som församling lever vi också på vandring tillsammans med Jesus. Vi lämnar våra synder åt honom och ber om befrielse och ledning. Vi förväntar oss att han ska visa den bästa vägen genom livsfältet. Att han, med sitt perspektiv, ska kunna leda oss där vinden blåser som mest och vårt liv når sin fullhet i denna tid. Vi är i världen, men inte av den.

Det är så att många saker i vår samtid som är goda också har fört en del ont med sig. Till exempel är det ofrånkomligt om man gör ett hembesök i dessa dagar att diskussionen förr eller senare går till våra smarta telefoner och alla våra skärmar. Vi verkar alla vara överens om att dessa orsakar problem i vår vardag. Och det finns kanske två huvudsakliga mekanismer: de tar oss bort från vårt sociala sammanhang (där är en vägg) och de radikaliserar oss då de matar oss med mera material likt det vi konsumerat tidigare (en stor vägg till där). Många av oss har säkert någon gång stannat hemma och stirrat på en skärm istället för att fara ut bland människor. Och missförstå mig rätt, ibland är det rätt beslut. Men det får inte bli en flykt från verkligheten.

Det har till och med sagts åt mig att vi borde sluta streama gudstjänsterna, så att folk skulle komma tillbaka till kyrkan. Men jag tror inte på den vägen i denna tid. Det jag däremot hoppas på är att ni som idag följer med på streamen börjar fatta beslut om en god kristen gemenskap. Här i Kronoby kyrkby vet jag om ett tiotal personer som är med oss digitalt så gott som varje söndag. Vet ni vad, ni där ute, ni kunde riktigt bra gå över till grannen och dricka en kopp kaffe och följa streamen tillsammans om det finns hinder för er att komma till kyrkan.

För detta är en av riskerna med alla dessa skärmar: att vi bygger sådana väggar på vårt fält att vi till sist inte ser varandra alls. Så blir vi alla både som prästen och leviten som går förbi och som den slagna mannen som inte känner sig sedd.

Jesus lovar oss i Joh 17 att vår enhet vittnar om Faderns kärlek och att Jesus är sänd av Gud. Inte pastorns goda predikan, utan församlingens gemenskap. Vi måste, i denna tid, med all jäkt och alla hinder för det verkliga livet, ta oss tid för gemenskap med varandra. Sådan gemenskap som inte ignorerar de hinder som finns på vår livsväg och sådan gemenskap som bjuder in Herren Jesus att vandra med dem.

Han har allt vi behöver för att nå målet tillsammans.

En glädje ingen tar ifrån oss – Tredje söndagen efter påsk – Nedervetil och Kronoby kyrka

Första läsningen

Jes. 40:26-31

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.

Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.

Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.

Andra läsningen

Hebr. 13:12-16

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium

Joh. 16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:

”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”

Predikan

Det är förmodligen bekant för oss alla vad det är att sörja. Sorgen är att sakna någon eller något. Det kan vara frågan om den sorg vi känner då någon nära oss har gått bort eller kanske sorgen som kommer av något vi aldrig kunde få. Det har sagts att sorgen är priset vi betalar för att ha älskat någon. Och visst beskriver det väl det utbyte som vi går igenom då vi skiljs från någon vi varit nära.

CS Lewis lär ha konstaterat att det finns en slags sorg, eller kanske längtan, som består i att vi söker sådant i denna värld som den inte erbjuder. I Mere Christianity, som på svenska heter “Kan man vara kristen?” för han fram ett argument som egentligen kan reduceras till följande: Allt sådant som i regel kommer över nyhetströskeln – krig och fattigdom och så vidare – beror på människans försök att bli av med denna grundläggande sorg, denna grundläggande känsla av saknad, utan Gud. Den kristna tron lär oss att ingen sådan glädje finns utan Jesus.

Det egentliga problemet är ofta inte huruvida vi tror på Gud eller inte. Det finns ett annat, mycket mera obearbetat problem, som vi behöver komma åt. Nämligen frågan om en hurudan Gud vi tror på. Tror vi på en sådan Gud som ger sig till känna i dagens evangelium, en Gud som säger: “jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Tror vi att Gud har något att göra med vår glädje? Vågar vi tro att det finns ett svar på vår sorg och längtan hos Jesus? Och vad kan det innebära?

Evangeliet har i grundtexten ett ord som inte kommer med i Bibel 2000. Där står att den glädje vi får då vi ser Jesus är en hjärtats glädje. En glädje som går på djupet. Något som har att göra med själva grunden av vår varelse. Det är inte en kort och ytlig glädje. Det är väl därför Jesus använder bilden av en moder som ska föda. Glädjen över det lilla barnet är för många så djupgående att det formar om hela vår uppfattning om världen.

Det är i detta omformande som vi hittar en av kärnorna i dagens texter. Märkte ni i läsningarna att alla tre texter har en spänning: Vi blir trötta, Gud ger kraft. Vi lider med Kristus, så prisar vi hans namn. Vår sorg skall bli till glädje. Den kristna tron söker inte svar på de ställen som andra filosofier gör det. Vi söker svar hos Jesus. Så, då han möter och uppmuntrar de svaga och utmattade, då gör vi det också. Då han lider för det godas skull, då gör vi det också. Då han möter sorg över denna världs verklighet, då gör vi det också.

Den kristna tron lovar oss inte frihet från motgång. Den lovar oss att vi kan leva i denna värld, med alla dess sorger, med en fast grund under våra fötter och ett tydligt mål för vår färd. Det är detta som Kyrkohandboken ringar in, som jag läste tidigare: “Församlingen firar med glädje Herrens uppståndelse och hans seger över döden. Vi riktar blicken mot det nya livet i himlen, dit Kristus gått för att bereda plats för oss. De kristna längtar efter den kommande staden. Genom Kristi uppståndelse har de redan gjorts till en ny skapelse. När Kristus återvänder kommer de att bli lika hans förhärligade kropp.”

Egentligen är ju detta citat ett sätt att fånga hela det kristna livet. Vi har redan gjorts till nya skapelser. Det är trons och dopets löfte. Och vi väntar på och hoppas på den dag då också vi blir lika Jesus, med förhärligade kroppar och förnyade tankar.

I denna tid är det också vår uppgift (och vår glädje) att söka det livet. Liksom en planta söker ljus och vatten. Jag brukar ibland öva mig att tänka och leva på det sättet. Öva mig att leva i denna värld som om det Jesus lär oss och uppmanar oss till faktiskt fungerar. Som om det han lär oss kan vara en väg till glädje. Och jag kan vittna om att det fungerar, för egen del. Pastorn menar de facto att det gör en skillnad att försöka följa Jesus. Det är verkligen som om man får mera glädje, då man ser honom tydligare.

Men det hela måste börja med den här idén jag var inne på tidigare, att vi tror på en sådan Gud som vill ge oss något bättre än det som finns i det ytliga och glamourösa här i världen. Vi får tro på en Gud som erbjuder oss en glädje som inte består i att roffa åt sig eller trycka ner andra. En glädje som kommer av att se det goda växa bland oss, istället för i att jag ska få det jag begär.

Man kan alltså öva sig. Fatta ett beslut att göra något i linje med Jesu undervisning, bara för att se vad som följer. Att hjälpa någon som är trött, utan att roffa åt sig äran för den hjälptes framgångar. Utan att ens ge sig själv till känna. Man kan ha en liten hemlighet med Gud – vi var med på ett hörn och den andra vann! Det är som modern som vill att ens barn ska lyckas. Eller så kanske man kan öva sig genom att verkligen sörja över det onda man ser i världen eller som man själv råkat ut för. Också Jesus grät i mötet med det onda. Det är en sorg som kommer av att man känner det goda. Eller så kanske man kan öva sig genom att lära sig om Jesus, vad han undervisade och stod för. Så kan man märka att det finns ett djup här som går utöver de enkla tio-stegs-filosofierna som så många böcker är fulla av.

Det är något sådant som Guds rike är i denna tid. Enkla saker. Sådant vi kan göra, som pekar på det vi väntar på. Vi talar om nu-men-ännu-inte-riket. Vi har del i det, redan här och nu, genom tron. Vi får erfara dess liv då vi följer Jesus. Och då vi följer honom märker vi också att det finns potential för så mycket mera. Mera glädje. Mera godhet. Mera nåd och kärlek.

Påskens budskap är att syndens och dödens makt är bruten. Jesus segrar för vår skull och bjuder in oss att leva ett sådant segrande liv. Men i Guds rike är vi ändå i denna tid och värld. Vi står på en fast grund, men vi ser att det finns mycket kvar som behöver vara annorlunda innan det fullbordas. Både i oss och i världen. Därför lyder inbjudan: “Kom med”. Kom med och sök det goda, kom med och pröva ett annorlunda sätt att leva, kom med och följ mästaren Jesus. Gå den väg, lev det liv, som  ger en glädje som ingen kan ta ifrån dig. Amen.

Första söndagen i fastan – Mässa i Nedervetil och Kronoby

Första läsningen
1 årgången
1 Mos. 3:1-7 (8-19)

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
(De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
Till kvinnan sade han:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
Till mannen sade han:
”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig
att äta av,
förbannad skall marken vara för
din skull.
Med möda skall du hämta din näring
från den
så länge du lever,
törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
du skall slita för ditt bröd
i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli.”)

Andra läsningen
1 årgången
Hebr. 4:14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Evangelium
1 årgången
Matt. 4:1-11

Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

Predikan
Ett sätt att förtydliga dagens evangelium är att se på det i ljuset av det kända citatet i Luk 10:27 där Jesus förhör en skriftlärd och vi lär oss att: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. Det är detta som Kristus lyckas med då han frestas och det är här som vi ofta kommer till korta.

För några år sedan läste jag ofta Bibeln med pennan i hand på jakt efter de olika orden Bibeln använder för att beskriva människan. Såhär långt idag har vi mött hjärtat och själen i texten jag nyss citerade. Vi har hört om ögon som öppnas i första läsningen. Och genom både första och andra läsningen finns kroppen som en underton. Den kropp som åläggs stor möda i denna värld, en sådan kropp som vår empatiska överstepräst Jesu själv också hade.

Jag vill säga något om hur dessa hänger ihop. Och det första som behöver konstateras är att Bibeln i sig inte är helt enhetlig på denna punkt. Med det menar jag att då vi läser om själen i Gamla testamentet och i Nya testamentet så används ordet på olika sätt, för det är olika språk i botten. Det är inte ett problem att det är så, det minskar inte på evangeliets kraft eller på Bibelns tillförlitlighet, men det gör att man behöver tänka lite för att få ihop det.

Något förenklat kunde man säga att Bibeln beskriver människan som en varelse som är besjälad. I hebreiskan är ordet för själ och ordet för liv det samma: “nefesh”. Allt levande: växter, djur och människor har det. Det som sedan skiljer människan från det övriga är att vi får Guds livsande.

Ordet ande ligger nära till ordet hjärta i sin användning. Det handlar om något som är bland det djupaste i vår varelse. Skrifterna lovar att vi ska få ett nytt hjärta och att Guds Ande ska ta sin boning i våra hjärtan. Genom Jesu seger vinner vi alltså ett sådant hjärta, en sådan inre vilja och motivation, som är förnyad.

Denna förnyade vilja behöver sedan förverkligas i vår kropp, i vårt sinne och i vår själ, dvs vårt liv. Man kan alltså se det så att ett förnyat hjärta har makt att förnya våra tankar och känslor, som i sin tur har makt att styra våra kroppar, vilket i slutändan ändrar hela vårt liv. Så blir psalmistens utrop att “Lova Herren min själ!” ett logiskt utlåtande. Från hjärtat, genom sinnet och kroppen stiger en önskan om att hela ens liv ska få lova Herren. Att allt man gör, allt man tar sig an ska få vara i enlighet med Guds goda vilja. Det är som vi ber: “Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden”.

Det är detta som Jesus lyckas med i dagens evangelium. Han har en själ, ett liv, likt vårt. Han har alla omständigheter som vi har. Han har en kropp som kan brytas ner, ett sinne som påverkas av allt detta. Men han har ett rent hjärta, fyllt av Helig Ande, som inte låter sinnet och kroppen styra. Hans innersta vilja att göra det som Fadern sänt honom att göra segrar över sinnets och kroppens svaghet.

Vi som idag är samlade till mässa vet allt för väl vad det innebär då kroppen eller sinnet får regera över våra liv. Då går rörelsen åt andra hållet, så att det som händer i våra liv är det första vi agerar utifrån. Paulus skriver om hur vi kastas runt som bland vågorna på havet. Kanske låter vi vår kropp köra över vår goda vilja och så knyter vi näven fastän vi helst inte skulle ta till våld. Kanske låter vi sinnet bortförklara våra gärningar så att vi kan lura oss själva att de misstag vi gjort nog egentligen är i enlighet med det goda. Det är vad som händer om vi lever utifrån in, istället för inifrån ut. Risken är att vi till sist förlorar kontakten med vårt hjärta, att vi inte hör den röst som viskar i vårt innersta och påminner oss om Guds vilja.

Jesu seger över frestelserna bjuder in oss att tänka på hur vi möter våra frestelser. Låter vi det som är utanför oss diktera våra handlingar eller lever vi med startpunkt i förnyade hjärtan som söker det goda?

Jesu seger över frestelserna bär också med sig budskapet om syndernas förlåtelse. Han segrar för att vi alla ska få del i den segern. Genom dopet och tron är vi döpta till gemenskap med honom. En gemenskap där vi delar hans liv, både hans motgångar och hans segrar. Paulus skriver i Romarbrevet att vi är korsfästa med Kristus och att vi också har liv genom honom. Det är trons mysterium – att vi kan ha gemenskap med honom, en gemenskap som räddar oss från det onda.

Gud har omtanke om oss. Han vet vad det är att leva med dessa kroppar som kommit ur jorden.

I dessa dagar då vi genomlever inte bara en, men två, internationella undantagssituationer: pandemin och kriget i Ukraina, är budskapet i dagens texter smärtsamt aktuella. Syndafallets skeenden, som leder till att våra ögon öppnas, det vill säga att vårt sinne tar del i sådant som vi inte ännu är mogna för, gör sig tydligt. Ingen människa ska inbilla sig att den har sådan kunskap och insikt att den kan fatta beslut om en annan människas liv. Vi är begränsade varelser, oförmögna att fälla rättvisa domar, endast Herren har den rätten. Den möda våra kroppar får utstå under lidande och sjukdom finns beskriven redan på de första bladen i Bibeln.

Men vi har också löftet om seger över dessa omständigheter. Jesus lovar oss redan i denna tid en ny ande. Paulus skriver att hela skapelsen väntar på att få nå den frihet som vi har i Kristus. Han är vårt yttersta hopp i dessa tider. Han har för vår skull segrat över frestelserna och han har också gett oss en ande som längtar efter det goda.

Så har vi nu ett hopp om det vi inte ser. Hoppet om den dag då alla tårar är torkade bort. Men vi har också, redan nu, möjligheten att be “ske din vilja, inte min.” Vi får leva ett liv i Anden, ett liv där vi får tröst och hopp, en vilja för det goda, försäkran om syndernas förlåtelse och att Gud är med oss både i medgångar och motgångar.

Han har visat oss detta genom att vandra med oss. Han har omtanke om oss. Han har delat både sjukdom och död. Och han har visat att den vägen han vandrar leder till det eviga livet. Ett liv som inget i världen kanta ifrån oss. Ett liv som ger mod för denna tid och som också bär då vi en dag går till vilan.

Församlingens tro – Kyrkoherdeinstallation i Kronoby kyrka – Tredje söndagen efter trettondagen

Första läsningen (läses på finska i gudstjänsten)
1 årgången, andra alternativet
1 Kung. 8:41–43

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

Andra läsningen
1 årgången
Rom. 1:16–17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Evangelium
1 årgången
Matt. 8:5–13

När Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.

Predikan
I dagens evangelium möter vi en Romersk officer. Den grekiska grundtexten låter förstå att han var en “hekatontarchos”, det vill säga en officer med ungefär hundra män under sig. Lite bakgrund gör denna scen enklare att förstå. Vi har alltså en Romersk officer i Kapernaum, en by vid Gennesaretsjöns strand. Han uppfattas av Israels folk som en ockupant. Och han själv har säkert sin beskärda del av besvär med lokalbefolkningen som helst inte skulle ha några Romare bland dem. Ändå kommer han till Jesus med sitt bekymmer. Vilken rätt anser han sig ha för att göra det? Och hur vet han ens att göra det? Flera innan mig verkar ha spekulerat att han under sin tid i Israel bekantat sig med judarnas religiösa övertygelser och de olika skrifterna som de höll som heliga. Utgående från detta verkar den Helige Ande ha arbetat på hans hjärta för att väcka tro på Jesus. En tro som i dagens text får sitt svar.

Eftersom vi idag är samlade till kyrkoherdeinstallation – och omständigheterna således bjuder in till att säga något om hur en församling ska ledas – vill jag ge några perspektiv som jag anser viktiga i församlingens liv utgående från evangeliet. Också officeren vi möter i dagens evangelium är ju en man i ledarskap. Vad ser vi hos honom att lära oss av?

För det första: En tro som förlitar sig på Jesu makt. Jesus kommer senare själv att säga “Åt mig har givits alla makt i himlen och på jorden.” Det verkar vara utgångsläget för denna mans möte med Jesus. Sett ur ett mänskligt perspektiv hade han kunnat sända budbärare att tvinga Jesus att komma till honom. Men istället kommer han själv. Och i mötet med Jesus befaller han inte Herren att göra som han säger, utan tilltalar honom istället som en som är över honom. Upprepade gånger kallar han Jesus för Herre, fastän han själv har både rang och auktoritet. Han talar till Jesus på detta sätt för att han uppfattar honom vara något annat än en vanlig judisk lärare. Han kommer med önskan om att hans tjänare skulle få bli frisk. “[S]äg bara ett ord, så blir pojken frisk.”

Det leder oss till det andra: En tro som litar på Herrens ord. Officeren vet hur det är att säga något och se att det blir så. Han har sett vad en formell auktoritet kan göra. Och som ledare för soldaterna har han säkerligen också sett vad en auktoritet som växer ur förtroende kan göra. Charles Spurgeon, som är en känd predikant på 1800-talet, med rötterna i baptismen, talar om den andliga ledaren och säger (i min egen översättning): “Vilken position kan väl vara ädlare än den som en god andlig fader har: Han kräver ingen auktoritet, men vinner uppskattning av alla. Hans ord blir givet som ett stilla och enkelt råd, men har makt som själva lagen. Fast i kärlek och mild i nåd är han allas förman för att han är allas tjänare. Kräver inte detta visdom från ovan? Vad annat kan det vara? Då David satte sig på tronen sade han: ‘Det är Herren som ger mig folket att leda’ och så får varje lycklig pastor säga då han ser bröder av många olika temperament underordna sig ordningen och ta emot ett ledarskap i Herrens arbete.” En stund senare skriver han: “Bröder, detta fungerar inte utan Guds Ande, och jag är glad att det inte gör det, för när systemet havererar och går sönder riktar det vår uppmärksamhet mot Herrens frånvaro. Denna ordning är inte tänkt att förhärliga präster och pastorer, utan det är utarbetat för att utbilda manliga kristna, som inte har sin tro i andra hand.”

Någon kanske reagerar på alla manliga pronomen, men låt oss minnas att citatet är från 1800-talet. Det som Spurgeon menar med en manlig kristen kan säkert inkludera dem som inte känner sig särskilt manliga i övrigt.

Men det jag ville peka på med detta långa citat är vilken makt som finns i förtroendet. Bygger vi en församling som förtröstar på Jesus och där vi bygger förtroende till varandra? En sådan församling kräver nåd. För vi kommer att göra bort oss. Vi kommer att såra varandra och missförstå varandra. Det är en sådan verklighet vi lever i. Men om vi bygger en församling på Herrens ord, som vittnar om Guds nåd och kärlek. Då är det möjligt för olika temperament, olika övertygelser, olika samveten, att samlas till gemensam gudstjänst och till att välsigna varandra och önska välgång åt varandra. En sådan församling vill jag se, där vi står tillsammans inför Herren, syndare frälsta av nåd, alla på samma linje. Kyrkoherde som lekman.

Det leder mig till en tredje lärdom från evangeliet, vilken är officerens ödmjukhet inför Herren. “Jag är inte värd att du går in under mitt tak”. Det är en grundhållning för oss som kristna. Inte ovärdighet i sig själv, utan den ödmjukhet som böjer knä inför Herren. Det är samma ödmjukhet som formar oss till att kunna älska varandra och tjäna varandra. En ödmjukhet som inte upphöjer sig själv, utan söker den andras bästa.

Det är något sådant som detta lite finurliga utlåtande i dagens andra läsning säkert handlar om: från tro till tro. (I grundtexten från genitiv till ackusativ). Inte så att lite tro blir större tro, för redan den lilla tron är frälsande. Men så att den tro vi äger väcker en sådan tro som vi också kan leva i. Församlingens liv handlar nämligen inte bara om att leva med tro, utan i tro. Eller, som Paulus skriver, leva genom tron.

Vår gemensamma tro präglas av förtröstan på Jesus, vare sig vi är ledare eller följare i våra olika sammanhang. I livets motgång är det till honom vi får komma. I världens mörker är han vårt ljus. I dagens evangelium är Jesus beredd att komma och bota den förlamade mannen. Han söker sig till de sammanhang där människor har det svårt. Och vi uppmuntras göra det samma. Han lär oss att be för varandra och bära varandra. I det spektakulära, men främst i det vardagliga. Hans största bud till oss är att älska Gud och vår nästa. I sin översteprästerliga förbön i Joh 17 ber han om vår enhet, för att världen ska kunna tro att han är sänd av Fadern.

Så är också den tro vi uppmanas se livet genom och leva i, en tro som ger oss enhet. En enhet av ett sådant slag att det vittnar om att det finns något annat i grunden för våra liv än det som världen erbjuder. Upprepade gånger i Nya testamentets brev uppmanas vi att inte gå in i strider och diskussioner som inte bygger upp. Då tron handlar mera om vem som har rätt, än om vem vi förtröstar på, då blir det nära till sådana debatter. Vi söker istället en sådan tro som övertygar i mildhet och genom nåd. Vi söker en tro som inte slår ner, utan lyfter upp. Vi söker en tro som upprättar, inte bryter ner. Vi avlägsnar hinder för tron istället för att tvinga fram den.

Niin päivän ensimmäinen lukukappalekin näyttää sitä tietä mihin Jumala armossaan, Kristuksessa, meidät kutsuu. Vaikka he ovatkin muukalaisia, erilaisia kuin me, niin Jeesuksen nimessä toivotamme heidät seurakuntaamme tervetulleeksi. Koska Jumalamme kuulee jokaisen ihmisen rukouksen korkeudessaan. Koska Jumalamme on antanut itsensä meidän kaikkien puolesta, todistaen rakkautensa ihmisiä kohtaan. Vaikka elämämme ovatkin synnin vaikutuksen alaisia, voimme luottaa siihen armoon minkä tämän päivän evankeliumissa tulee selväksi. Herramme haluaa tulla luoksemme, kuin lääkäri, joka etsii sairaita, parantaakseen heidät ja kulkemaan surevan rinnalla. Tämä sanoma koskee jokaista maailman ihmistä.

Sellaisen uskon kirkko tunnustaa, että Jumala on meitä niin rakastanut, että antoi puolestamme oman poikansa. Hän, Jeesus Kristus, on opettanut meitä elämään Hengen yhteydessä. Ei meidän omasta voimastamme, vaan hänen Pyhän Hengen voimasta, joka herättää meissä rakkauden Jumalaa ja lähimmäistämme kohtaan. Sama Henki opetti päivän evankeliumin upseerille, sadanpäämiehelle, sen uskon nöyryyden, joka antaa meidän rohkeasti astua Jumalamme eteen, luottaen hänen armoonsa. Sellaiseen nöyrään uskoon meidät kutsutaan, Jumalan armoon ja rakkauteen, ei omien tekojemme ja osaamisemme voimaan.

En sådan tro skapar gemenskaper av nåd. Gemenskaper med Jesus själv som grund och kärna. Flera gånger har det dryftats om denna installation ska gå att hålla under den pågående pandemin. Men jag har velat hålla den. För detta är det liv denna församling lever idag. Jag vill inte vänta att tjäna denna församling med mina gåvor och inte heller vill jag skjuta upp detta i hopp om att pandemin ska ge vika. Den kristna tron håller trots denna omständighet. Församlingen kan leva i tro och kärlek trots denna omständighet. Församlingen kan nå den enhet som vittnar om Kristus trots denna omständighet. Verksamheten som vi känner den är kanske på paus, men våra liv är det inte. Inte heller har Gud tagit paus under allt detta.

Fortsättningsvis söker han de modfällda. Också idag räcker han ut sin hand till den som sörjer. Just nu frågar han om han ska komma till vårt hus som gäst. Han lämnar ingen utanför sin nåds verkningsområde. Sådan är vår Herre. Och om vi tillsammans gör som officeren i dagens evangelium: tar oss tid att tänka på vem Jesus egentligen är för oss, förtröstar på honom, litar på honom och ödmjukar oss inför honom – då tror jag att vi kommer nå en sådan enhet som välsignar oss och vittnar om vår himmelske Fader för en värld fylld av syndens konsekvenser.

För vad än vi menar att församlingens uppgift i denna tid ska vara, så är det tydligt att den kristna kyrkan först och främst är en skara som funnit nåd genom Jesus Kristus. Genom tron på honom har vi en framtid och ett hopp. Genom hans gärning och undervisning inser vi att Gud längtar efter att få omsluta oss leda oss vidare, bära oss i sin starka hand – oberoende vilka hinder som har lagts i vår väg. Amen.

Om att samarbeta med Jesus – Femtonde söndagen efter pingst – Terjärv och Kronoby kyrkor

Första läsningen
3 årgången
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
3 årgången
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
3 årgången
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan
Jag måste visa er ett ok. För det har visat sig att de flesta numera inte vet vad det är. Det har till och med visat sig att då man läser denna text högt, till och med i kretsar där de flesta är religiösa, så kan det hända att man läser “o.k.” istället för “ok” då man kommer till detta ställe, som vi just hörde.

[Jag hade en bild med mig] Såhär ser det ut. Oket är det som är mellan de två dragdjuren. Det gör livet lättare för djuren, då två kan dela på bördan. Det är med detta för ögonen som vi ska tänka lite på det här med tacksamhet i det kristna livet.

Jesus säger att hans ok är skonsamt, att hans börda är lätt för oss. Och vilket är det oket? Det är att lära av honom. Så får vi vila för vår själ.

Nu kom det ett svårt ord igen. Själ. Vet ni vad det står i grekiskan, som är det språk den här texten ursprungligen kommer från? “Psyche”. Vi talar alltså inte om någon slags osynligt spöke som vi har inuti oss, utan om vårt psyche. Samma ord som i psykologi. Det som ska få vila är alltså vår erfarenhet av hela livet. Det är vad psyket handlar om, hur vi känner och tänker kring saker. Hur vi förstår saker. Hur vi reagerar då något händer och vad vi lämnar och fundera på efter att det hänt. Jesus erbjuder vila för våra själar, våra psyche.

Hur ska det här gå till?

Har någon av er någonsin tränat ett djur, så att ni har haft andra djur av samma sort på plats? Själv har jag ingen förstahandserfarenhet eftersom jag lider av allergier och inte gör klokt i att ha för mycket med djur att göra. Men såpass mycket vet jag att om du sätter ett otränat djur i ok med ett annat, vare sig det är en hund eller en häst, så tenderar det otränade djuret göra allt för mycket arbete, drar iväg med hela lasset. Eller kanske fallerar det åt andra hållet och går i panik och låser sig så att ingenting blir gjort.

Det tränade djuret står bredvid och funderar vad som går genom huvudet på det nya djuret. Men efter en tid utvecklas ett samarbete mellan de två djuren som är i ok med varandra. Och då blir bördan enklare för dem båda.

Jesus säger att vi får dela ok med honom och lära av honom. Och på det viset, då vi lär oss av honom, ska vårt sätt att handskas med livet, våra tankar och våra känslor, hitta nya banor. Banor som vi mår bra av och blir gladare av. Jesus erbjuder oss något som är lätt och skonsamt, då det gäller vårt samarbete med honom i denna värld och i våra liv.

Och liksom vårt psyke följer oss varje stund, så har vi också i varje stund möjlighet att gå i ok med Jesus. Det handlar om att det vi gör idag och det vi gör imorgon går att göra tillsammans med Jesus. Vi kan lära oss av honom hur vi ska ta oss an vår vardag.

Vad är då exempel på hur det kan se ut? Det är att lära sig av Jesus att göra det som han gjorde på samma sätt som han gjorde det. Det betyder att då Jesus säger att vi ska älska varandra, så funderar vi och frågar av honom hur vi kan göra det bäst, och skrider sedan till verket. Och därför är det viktigt att vi kan våra biblar, förstår hur saker hänger ihop och kan hjälpa varandra att förstå hur det lönar sig att leva här i världen. För Jesus lär oss väldigt mycket om hur man kan klara sig ur kniviga situationer eller jobbiga omständigheter.

I det riktigt konkreta handlar det om hur vi kan vara vänliga med varandra i skolan, hur det kan bli rättvist för alla, hur vi kan ha det bra hemma eller på jobbet. Det är frågor som Jesu undervisning om att älska sin nästa handlar om.

Och det som gör dagens evangelium till ett gott budskap är just det att det är vilsamt och bra för oss att leva i kärlek till varandra och att Jesus vill lära oss och dela vardagen med oss. Och fastän det inte alltid går som vi hade tänkt eller vi gör bort oss på något sätt, så erbjuder Jesus sin hjälp och att lära oss hur vi ska tänka framöver.