Läsning
2 Kor. 4:7-14
Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
Evangelium
Joh. 11:21-29 (30-31) 32-45
Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom.
(Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där.)
När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.” Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?” Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.
Predikan
För ett år sedan hade jag privilegiet att få predika i denna kyrka. Här satt 25 stycken smånervösa konfirmander med tillhörande familjer. Det råkade vara texter som handlade om liv och död, om gott och ont. Och idag har vi dem igen – dessa trons motsatspar som inget liv undgår: liv och död, bräcklighet och kraft, svaghet och styrka, gott och ont.
Jag minns att jag förra året beskrev kyrkan som en slags scen för hela det mänskliga livet. Här lägger vi ord på våra egna och varandras livserfarenheter. Här tar vi emot det Ord som Gud själv ger oss. Vi gör det genom bönerna, genom läsningarna, men också genom gemenskapen.
Det här skriftskolåret blev det första av sitt slag, väldigt annorlunda än vi hade väntat. Hela mänskligheten står plötsligt inför ett helt nytt hot. Ett ont som hotar oss, men som vi lyckats ena oss för att möta. Vi har fått lära oss nya vardagsrutiner och allt från att handla till att gå i skola har blivit omprövat. Vi ser det onda och det goda kämpa om utrymme i det allmänna rummet. Vi ser vår bräcklighet mötas av gemenskapens enorma styrka. Vi har alla fått lära oss vad som krävs för att leva väl, för att handskas med vår inneboende svaghet och de hot som finns mot den i världen.
Om ni tillåter mig en riktigt klyschig analogi så vill jag påstå att det är just det som kyrkan försökt göra under alla sina år. Vi som är kristna förvaltar en mångtusenårigt arv som lär oss om svaghet och styrka, om liv och död. Mitt i vår berättelse finns livets Herre, Jesus. Han som är livet själv. Och han inspirerar oss alla till att välja livet och hoppet. Dagens evangelium lär oss att det aldrig är för sent för Jesus.
Evangeliet och den läsningen som vi hörde innan sätter ord på något som vi alla anar. Det finns en risk i varje handling en människa tar sig an. Vår kroppslighet medför en daglig påminnelse om vår bräcklighet. Vare sig det är i skador från en idrottsplan, variationer i vår funktion ända sedan födseln eller ålderns krämpor. Vi känner alla till dem. Vi har alla mött dem. Men det är just detta liv som får bära den väldiga kraften från Gud. I dessa bräckliga krukor som våra kroppar är talar skrifterna och kyrkan om en kraft till liv. Den kraften söker vi och längtar efter och ytterst hittar vi den hos Gud.
Därför är talet om Gud, gudstjänsterna och samlingarna kring köksborden ännu viktiga. Människan kommer aldrig att kunna fly undan frågan om andligheten – det handlar om att sätta ord på det vi erfar.
Konfirmanderna står idag inför ett litet ord med en stor betydelse. Igen ett av dessa motsatspar. Ni får frågan om ni med Guds hjälp vill visa denna tro i era liv. Det handlar om att ni börjar sätta era egna ord på livet och er tro. Det handlar om att ni söker Guds hjälp att välja ett liv som söker det goda och det meningsfulla. Det handlar inte om att ni ska prestera fram en tro som ni inte har. Det handlar inte heller om att bli lämnade ensamma med era frågor. Trosbekännelsen talar om Gud, livgivaren, varifrån allt kommer. Om Kristus, vår broder och förebild, som levde det mänskliga livet och demonstrerade Guds kärlek och nåd. Om Anden, hjälparen, som kallar oss till att bli en gemenskap som tillsammans söker det heliga. Det som är bäst för oss. Ert ja idag handlar alltså om att vilja livet, att ha Jesus som förebild och om att låta er bli burna av en gemenskap som vill väl.
Då vi sätter ord på saker får de mening. Idag ges ett ja till trons liv. Och förhoppningsvis är det inte bara de unga som säger sitt ja idag, utan vi alla. Vi som minns vår egen konfirmation, vi som hoppas på det godas seger. Och om någon av oss som inte gått skriftskola nyligen känner att vi kommit bort från vårt ja så vill jag ännu påminna om en sak i trons väsen. Vi talar om en omvändelsens tro. I alla dessa motsatspar: livet och döden, det goda och det onda, så talar vi inte om en prestationernas tro som gör sig förtjänt av Guds kärlek. Vi talar om en omvändelsens tro, som handlar om vartåt vi har lagt siktet, vartåt vi har vänt våra hjärtan. I samma stund vi säger vårt lilla ja ekar ett evigt ja från Gud själv. I samma stund vi omvänder oss och längtar efter det goda ekar genom världshistoriens korsets och uppståndelsens budskap: Välkommen med på vandringen.
Direkt till meddelanden! Ingen trosbekännelse.
1) Offergång på väg till nattvarden
2) kollektkorg vid utgången
Kollekten som bärs upp idag går till __________. Rent praktiskt går det till så att man kan ge sin gåva under det att vi går till nattvarden. En korg kommer att placeras i korsgången. Man kan också ge sin gåva vid utgången vid mässan slut.