Tacksamhet – Femtonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Första läsningen
Jes. 24:14-16
De höjer glädjerop
och jublar över Herrens majestät,
de ropar högt i väster.
Ära Herren också i öster,
ära i kustländerna
Herrens, Israels Guds, namn!
Från jordens ände hör vi lovsång,
en hyllning till den rättfärdige.

Andra läsningen
2 Kor. 9:6-15
Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet, som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan. Den tjänst som ni fullgör med denna insamling fyller inte bara de heligas behov utan får också tacksägelserna till Gud att överflöda. När ni genom denna tjänst visar er pålitlighet kommer de att prisa Gud för att ni följer er bekännelse till Kristi evangelium och frikostigt delar med er till dem och till alla. De kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. Gud vare tack för hans oerhörda gåva.

Evangelium
Joh. 5:1-15
Vid en av judarnas högtider gick Jesus upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.
Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till honom som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd.” Han svarade: ”Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå.” De frågade: ”Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?” Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen. Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: ”Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre.” Mannen gick då och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

Predikan
Den ursprungliga skapelsen var i dialog med Gud. Inte då bara i en bemärkelse att de kunde prata med Gud som man gör om man umgås i samma trädgård, utan (kanske främst) i bemärkelsen att människan förstod att dela sin tacksamhet och sin nyfikenhet med sin Skapare. Vi lär i skriftskolan ut att synd är allt som skiljer oss från Gud. Det vill säga, allt det som gör oss annorlunda än Gud och allt det som gör att vi inte delar vår livserfarenhet med Gud. Allt som skiljer oss från Honom.

Tacksamheten för livet handlar om en tacksamhet inför livgivaren. Vårt tema idag anknyter starkt till ett liv i dialog med Gud. Våra läsningar talar om tacksamheten som ett svar på det Gud gör i världen. Evangelietexten visar Jesus i dialog med den sjuka mannen. Han frågar honom om han vill bli frisk. Det gör Jesus i flera berättelser. Han rusar inte till att hela eller ingripa, inte innan han talat och hört. Gud går i dialog. Gud lyssnar och förstår. Gud vandrar med.

Det är en sådan dialog som vår tacksamhet också handlar om. Inte bara att vi ska tvinga fram en påklistrad tacksamhet, utan att vi får gå i samtal med Gud. Vi får vara nyfikna och förundrade över det som ligger framför oss. Men vi får också söka tröst och ledning vid motgång. För, som Jesus säger, så finns det något värre än sjukdomen. Det är att vara skild från Gud.

Det är då vi kommer långt från Gud som dagens läsningar börjar kännas som bördor. Måste jag verkligen vara en glad givare? Vi har glömt att våra gåvor är till andras glädje, istället ser vi bara till vår egen förlust. Måste jag vara frikostig? Måste jag vara pålitlig? I dialog med Gud får vi ett större perspektiv på livet. Kanske är lite mindre för mig mycket mera för någon annan. Kanske är några vänliga ord just vad som behöver för att den andras dag ska kännas fylld av kärlek.

Det är också då vi skiljs från Gud som våra bördor känns omöjliga att bära. Judarna i dagens text har låtit lagen bli deras avgud. De är inte längre i dialog med Gud om vad lagen är till för. De är i monolog. De förkunnar för den som blivit helad att han gör fel då han följer Jesu instruktion. De vet bäst. De trycker ner. De hindrar utflödet av nåden. De lever inte längre i en verklig bön. Tänk bara på det, att någon som kanske inte ens orkat bära sin bädd på trettioåtta år blir förbjuden att göra det, för att det är sabbat! Är inte då, i det sammanhanget, att bära sin bädd det bästa av tack till Gud – det bästa sättet att fira sabbaten? “Gud, du gav mig denna gåva, låt mig också använda den!”

Det är just då vi går i monolog som synden rotar sig. Monologen är ett tecken på vår avskildhet från Gud. Vi kanske tycker att vi vet så bra, vi kanske tycker att ingen kan förstå, vi kanske tycker att man ska klara sig själv… Det finns inget vi kan lära, inget att förundras över, inget att vara tacksam för (förutom kanske vår egen präktighet). Ändå uppmanas vi om och om igen till bön, det heter att vi ska be ständigt. Den ursprungliga skapelsen präglades på djupet av dialog, av delande av erfarenheter med Gud och med andra. Att inte dela, att inte be, skiljer oss från varandra och från Gud. Då vi inte lyfter fram våra bekymmer och vår tacksamhet inför Gud blir vi skilda från honom – och i värsta fall bittra och vilsna i detta liv. Sådan är synden – den liksom bygger en mur runt oss som separerar oss från livet med stort L.

Ytterst är ju Jesus tecknet på hur Gud återställer den här dialogen. Här ser vi inte bara en mirakelmakare som går från ett tecken till nästa, utan en fullkomligt mänsklig medvandrare. En som möter oss och söker oss. En som vill höra hur vi har det och vill dela både glädje och sorg med oss. Ytterst är också Jesu död och uppståndelse det som all vår tacksamhet kommer att kretsa kring. Korset och den tomma graven visar på kärlekens seger över separationen – på återställandet av det skapades dialog med sin Skapare. Det är ett tecken som visar att det som skiljer oss från Gud nu blivit överbryggat.

Låt oss därför, i en bönens och tacksamhetens ande, resa oss bekänna vår kristna tro.