Om att inte döma – Femte söndagen efter Pingst – Kronoby och Nedervetil kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan
En viktig moralisk princip i den kristna tron är att inte döma. Det hänger samman med att vi tror att den yttersta domen är i Guds händer och att det är det enda sättet som verklig rättvisa kan uppstå. Som begränsade varelser har vi människor inte möjligheten att kunna veta allt för att fälla en rättvis dom.

Det handlar om att låta Gud vara Gud och människa vara människa. Genom tron lär vi oss att världen inte är rättvis. Vissa föds till svåra omständigheter, vissa till lidande, andra till rikedom, de flesta till ganska vanliga liv. Men fastän världen inte är rättvis, så är vår lott inte ond. Vi bekänner en Gud som ger sig till känna åt oss, som vår broder och som vår vän. I Jesus ser vi att Gud inte skyr våra omständigheter, utan istället väljer att dela dem. Det är en sådan klippa tron byggs på. Oberoende av vad som händer omkring oss kan vi stå trygga i den kärlek som Kristus visat oss.

Det är något sådant som dagens evangelium talar om. Här beskrivs två olyckliga skeenden. Det första, det något kryptiskt skrivna: ” om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur” och det andra om ett torn som rasat och orsakat någons död. Tornet känner inte annan historieskrivning till, men det kan antas vara ett torn i Jerusalems stadsmur. Galileerna som nämns har högst antagligen varit en grupp som av någon orsak retat Pilatus – möjligen genom sin politiska agenda – så att han lät avrätta dem i samband med att de förrättade offer under någon högtid.

Den kristna tron håller sig inte till en sådan lära att dessa som dött på detta vis skulle få skylla sig själv. Ända sedan Noas dagar har Gud lovat att aldrig mera utplåna mänskligheten (1 Mos 8:21). Så varken krig eller olyckor eller globala pandemier är något som Gud orsakar. Däremot är han nära oss då sådant händer. Aldrig långt borta. Det är det budskap vi har i Kristus.

Det är också på det sättet som vi erbjuds kraft att utstå motgångarna. Kraft att inte låta vår vrede eller vårt förakt leda oss in på dömandets väg. Istället erbjuds vi kraft till omvändelse, till att låta vreden stilla sig och kärleken till medmänniskan väckas. Vi behöver inte döma, domen är Guds.

Det betyder ju inte att vi inte får vidtala det som är fel eller tillrättavisa. Sådant behöver vi alla ibland utsättas för. Det är ändå en stor skillnad mellan att bli tillrättavisad i kärlek och att bli dömd i förakt eller bitterhet. Ofta förkläs våra dömande ord med idéer om att vi “bara säger som det är” eller att “någon behöver säga det”. Men direkt vi behöver ta till sådana uttryck så anar vi redan att det vi ämnar göra saknar kärlek.

Det går alltid att ta upp en annans handlingar på sätt som inte trycker ner den eller förminskar den. I andra årgångens texter för denna söndag hittar vi kvinnan som ertappats i äktenskapsbrott. De skriftlärda försöker få Jesus att fälla en dom över henne, men istället säger han till de skriftlärda att den som är utan synd ska kasta den första stenen. Jesus väljer en väg framåt ur den beklämmande situation han hamnat i där han visar sin kärlek till kvinnan. Men han tillrättavisar henne också: “Gå nu, och synda inte mera.”

Det är en sådan kärleks vishet som vi uppmuntras bygga våra liv på. Inte på det tvära och hårda, utan på en tro som enar oss alla. Enhet innebär ju inte att vi är enighet, utan det betyder att vi hör samman i kärlek trots våra olikheter. Vi strävar efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen, skriver Paulus.

Det kristna livets mål är att bli en sådan människa som kan ha rätt utan att bli svår att leva med. Vi känner allt för många fall där någon haft rätt, men sättet som ärendet förts fram egentligen bara har gjort det svårare att komma vidare i rätt riktning. Kristus visar oss en väg som inte spelar ut sanning mot ödmjukhet eller kärlek – utan som istället förenar dessa.

Därför, som Jesu lärjungar, gör vi gott i att regelbundet tänka på det sinnelag som finns hos honom. Vad såg Jesus i äktenskapsbryterskan som de skriftlärda inte såg? Kan det vara så enkelt att han sökte en kärleksfull väg framåt?

Jesus säger i dagens evangelium att den som inte omvänder sig kommer att mista livet, liksom de som utsattes för mord och olycka. Läst snabbt känns det kanske som ett hot om att Gud ska slå ner oss. Men jag tror inte det är tanken här. Tanken här är att säga att vi kan förlora livet redan medan vi lever det, om vi inte omvänder oss.

Om vi inte lär känna Gud och hans vilja riskerar vi istället bygga våra liv på ett sätt som leder till rädsla och förakt. Och då är steget nära till hatet och till dömandet. Då är det också nära till hands att tänka att den som råkar ut för en olycka får skylla sig själv.

Den väg som Jesus erbjuder, omvändelsens väg, leder istället till trygghet, tålamod, kärlek och frid. Här finns inte behovet att trycka ner andra eller hävda sin rätt. Istället finns här en stabil grund att stå på då världen rasar omkring oss. Här finns en livsattityd som gör det möjligt att välsigna till och med sin fiende. Här finns en barmhärtighet som växer ur vår egen frid, den som vi tagit emot från Gud. Och det är då som vi också kan låta bli att döma. Våra domar kommer så ofta från en plats av att behöva kontrollera och manipulera vår omgivning. “Om jag sätter honom på stället så får jag slut på det här.” Men domen är Guds, för ett sådant maktmedel är för svårt att använda rätt för begränsade varelser som vi.

Vi kan alltså, som kristna, hitta sätt att tänka kring våra liv som befriar oss från behovet att döma. Då Jesus mötte svåra situationer sökte han inte det lätta, utan det rätta. Och han visar för oss, ytterst på korset, att kärlekens väg är den rätta vägen. En väg som handlar om att vi ibland måste dö tillsammans med honom, för att kunna få del i hans liv. En väg som inte präglas av rädsla eller förakt, utan av Guds kärlek så som den är demonstrerad i Jesu död och uppståndelse. En väg där vi, fria från rädslan, inte behöver ta domen i våra egna händer, utan kan låta den vara i Guds händer istället: där den hör hemma.

Det nya livets väg – Midsommardagen – Sommarhemmet i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan
Det finns ett genomgående motiv i alla tre läsningar idag. Det är vattnet. Vattnet är en källa till liv. Läsningen ur Jesaja börjar med en önskan, en bön, om att det ska flöda från himlarna. Vi är vana att tänka att det handlar om regn. Det för med sig liv.

Paulus talar om dopet, vilket ju tydligt anknyter till vattnet. Också genom dopet får lärjungarna Paulus möter ett nytt liv. Den Helige Ande kommer över dem.

Och Johannes, han kommer ju att döpa i vatten. Ett renande dop, med en mycket stark symbolisk laddning. Johannes skulle komma att verka på den östra sidan av Jordanfloden, i samma trakter som Elia innan honom verkade. Men också vid den strand av jordanfloden som folket skulle ha kommit till då de återvände från fångenskapen i Babylon.

Vi har alltså många bilder som lever parallellt i dessa texter, många symboliska skeenden som pekar på något större. Själva evangelietexten innehåller också en väldigt viktig symbolisk handling, nämligen namngivningen. Johannes betyder Gud är nådig. Och den som bekräftar namnet är Sakarias, hans far, som blivit stum genom Herrens hand, på grund av sin otro. Namnet är ett vittnesbörd både för folket och för honom själv.

Men det finns ytterligare ett lager av symbolik i namnet. Folket förväntade sig ett namn ur släkten. Det var ju så att Sakarias tjänade i templet och förmodligen hans far innan det och hans far innan det. Det ligger alltså nära till att Johannes också skulle tjäna i templet och bära ett namn av någon som gjort det innan honom. Men det blir inte så. Och jag tänker mig att det ändå måste ha funnits en viss friktion kring beslutet att välja ett helt annat namn än vad traditionen krävde, fastän Gud själv hade låtit upenbara det för honom. För det är inte lätt att bryta med traditioner, särskilt inte om man själv är den som har till sitt arbete att upprätthålla dem.

Men Johannes fick sitt eget namn. För han skulle gå sin egen väg. Och den väg han gick förberedde Kristi ankomst. Den väg han gick fick människorna att rikta sina förväntningar till Gud. Det är som då man väntar på regnet, i detta fall ett regn från himlarna. Eller som då man kommer hem igen efter en lång tid och börjar bli mer och mer säker på de trakter man befinner sig i.  Johannes banar väg. Han riktar människors uppmärksamhet tillbaka till vad Gud håller på att göra. Han gör det möjligt för ett nytt slags liv att komma i världen. Folket gjorde rätt i att förundra sig och fråga: “Vad skall det inte bli av detta barn?”

Johannes dop, förmodligen då utfört från den östra sidan av Jordanfloden, vittnar också om vilken slags omvändelse dopet handlar om. Bilden av att komma tillbaka från exilen, till det land som Gud lovat åt ens fäder, talar starkt om att Johannes förstår sig själv göra Guds arbete med att leda folket tillbaka på den väg som Gud tänkt. Här ekar inte bara återkomsten från Babylon, utan också Israels folks tidigare överfarter: räddningen genom vattnet vid Röda havet, då de lämnade Egypten och då folket gick över Jordan i Josuas bok. Allting pekar på att något nu är i görningen, Guds löften ska gå i uppfyllelse.

Och det är i detta skede som vi kan börja ta detta rika bildspråk och vända det mot vår egen vandring. Efter Johannes namngivning vittnar Sakarias om att Gud ska ge oss ljus i mörkret och föra in våra fötter på fredens väg. Och Johannes vittnar om den som ger oss det ljuset och vandrar med oss på den vägen. Tänk på alla dessa antydningar som finns i dagens läsningar: Bilden av att komma hem från exilen, kanske från fångenskap eller kanske som den förlorade sonen. Behöver du idag komma hem? Bilden av att bli tvättad ren i vattnet – behöver du den renheten i ditt liv? Bilden av att gå den väg just du ska gå, utan att bli bunden av vad som varit – behöver du den friheten? Eller bilden av att kunna förtrösta på Gud oberoende av omständighet, för att hans löften går att lita på – behöver du den tryggheten?

I vår kyrka har vi bevarat dopet i den treenige Gudens namn, som ett sätt att förmedla alla dessa bilder genom ett sakrament, en helig handling, som vi gör på Jesu befallning. Luther lär oss att vi varje dag ska iklä oss det dopet. Vi ska påminna oss om allt vad det innebär. För det betyder för oss ljus i mörker, frihet att göra vad som är Guds vilja och förtröstan på Guds löften. Det är sådant som det livigvande vattnet är. Det är inte bara “att vi en gång blev döpta” utan det är en verksam kraft för den som vill tro det. För den som vill tänka kring vad det innebär. Det handlar om att gå ner i vattnet på ett sätt och komma upp på ett annat. Och vi kan vara helt säkra att Gud alltid ser till oss i nåd. Genom dopets verkan är vi rena i Guds ögon. Men, dopet kan också vara en inspiration för oss i vår vardag. Att lämna det gamla bakom oss och stiga in i det nya. Och alla dessa bilder som jag lyft fram idag talar om hur det kan se ut.

Då blir det just om Jesus säger i dop- och missionsbefallningen. Först döper vi i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och sedan lär vi oss att hålla alla de bud han gett oss. För han vandrar med oss. Han styr våra fötter på fredens väg. Han ger oss av sin Andes kraft och ger oss nytt liv. Ett liv som inte är bundet av mörkret, inte av det förflutna, inte av vår orenhet – för allt det ger han oss genom tron och genom dopet. Utmaningen för oss är, lika som för Sakarias, att våga tro det på ett sådant sätt att vi också kan leva. Och det kan finnas fallgropar eller hinder också på den vägen i tron, men jag sparar dem till en annan predikan. Det viktiga idag är det som Johannes vittnar om, att något nytt är på väg. Ett liv från ovan som inte kan hindras. Rättfärdighet strömmar från himlen och slår ut i blom på jorden. Frälsningen är här.

Var är ditt hjärta fäst? – Andra söndagen efter pingst – Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Ordspr. 30:7-9
Två saker ber jag dig om,
neka mig dem aldrig till min död:
håll falskhet och lögn ifrån mig,
och gör mig varken fattig eller rik.
Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl
och kränker min Guds namn.

Andra läsningen
1 Tim. 6:6-12
Visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.

Evangelium
Matt. 16:24-27
Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.”

Predikan
Risken är att dagens evangelium kommer med så stora ord att vi liksom bara låter det välla över oss istället för att ta emot det.

Hur skulle vi läsa detta om vi inte hade våra andliga glasögon på? Om ni i en ledare i tidningen skulle möta citatet som vi just hörde: “Vad hjälper det att vinna hela världen om du måste betala med ditt liv?” Våra tankar kanske skulle gå till frågor om hur vi använder vår tid: Får familjen det av mig som de borde? Lever jag i enlighet med mina värderingar och drömmar? Vad signalerar mitt liv egentligen att är viktigt för mig?

Jag tror det är sunt att komma till dagens texter först ur det perspektivet – därför att vi så ofta liksom “förandligar” texter som dagens. För vet ni vad budskapet i dem är, i enkelhet? Jo, att det gör en skillnad hur vi väljer att leva. Det gör en skillnad för oss, det gör en skillnad för vår medmänniska och det gör en skillnad för Gud. För det är våra konkreta gärningar som formar oss, som visar vad vi går för, som skvallrar om var våra hjärtan verkligen är förankrade.

Därför talar dagens texter om pengar.

Det är ju lite känsligt, det här med pengar. Det är något många av oss är väldigt obekväma att prata om. Vet dina vänner vad du får i lön (eller inte får)? Varför inte? Skäms vi för det? Är det oviktigt? Är det bara inte något man pratar om? Det säger mycket om en kultur att se på vad som är tabu.

Men texterna talar inte om pengar som en sak i sig, nej, det är exempel på något underliggande. Frestelsen att bygga sitt liv – sin trygghet – på pengar, på makt eller ära är stor. Vi uppmanas att sträva efter gudsfruktan, tro, kärlek och uthållighet. Det är sådant som, ytterst sett, är mera hållbara grunder för livet än ekonomin. För, vet ni vad? Hus kan få vattenskador eller förstöras i olyckor. Investeringar kan förlora sitt värde. Arbetsplatser kan hamna ut för samarbetsförhandlingar. Vad har du kvar om allt sådant tas ifrån dig? Vad har du kvar om ditt hjärta är bundet vid denna världs egendomar och inte vid det eviga?

Jag brukar undvika att gå in i utläggningar om grundtexter och ursprungsspråk. Men idag kan jag inte låta bli. Vår andra läsning idag har två varianter i Folkbibeln och Bibel 2000. I 2000 står det: “Visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga” medan Folkbibeln översätter samma passage: “gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning”. [Upprepa] Det låter inte alls som samma text i mina öron. Denna gång skulle jag ge mera rätt åt Folkbibeln, särskilt så som dagens andra läsning är utvald. Den “stora vinningen” är “megas porismós”. Förnöjsamheten är “autarkeias” något som talar om “det tillräckliga”. Jag tolkar det som att man ursprungligen försökt förmedla att då vi nu inte för med oss något (annat än vår kropp) till världen och inte heller tar något med oss så är det inte i det stora hela den ekonomiska vinsten som är poängen med livet. Man vinner inte i livet om man har mest prylar eller pengar, man vinner i livet om man har kärlek och rättfärdighet.

Samtidigt måste det sägas, för att detta inte ska bli ett förhärligande av fattigdomen, att man kan falla i andra diket också. Liksom rikedomen kan bli ett hinder för det goda kan också fattigdomen bli det. Genom tiderna har kyrkans tjänare ofta valt ett liv i fattigdom för Kristi skull, men det livet ska väljas utgående från hans kallelse. Det är inte ett självändamål att vara fattig. Ofrivillig fattigdom, en sådan som hindrar en från att elva väl, kan binda oss lika mycket som rikedomarna. Bibelordet talar om “det tillräckliga”.

Saker behöver alltså vara i ordning. Vad älskar vi mera: vårt rykte, vår ekonomiska trygghet, vårt inflytande eller vår helighet? Är det värt det att pruta lite på det som vi vet att är gott och rätt om vi kan få in lite mera pengar åt familjen? Får jag ljuga om den produkt jag säljer för att min familj ska få det lite bättre ställt? Får jag måla upp en falsk bild av mig själv för att mitt rykte ska bevaras? Kommer något av detta att hålla, ens i detta liv? Är det inte så att alla som lever på detta vis ändå blir genomskådade? Kanske har vi erfarenhet kroniska lögnare eller sådana som vi inte längre vill göra affärer med – har de inte, i någon bemärkelse, redan gått miste om det verkliga livet?

Jesus erbjuder oss en annan väg. En väg i ödmjukhet och sanning. Han säger förneka dig själv. Det vill säga, förneka alla dessa falska bilder av dig själv som du målat upp. Förneka alla måsten och borden, alla tabun och strävanden efter världslig framgång. Inte därför att de är onda i sig, men därför att de inte är saker våra hjärtan mår bra av att vara fästa vid. Istället ska vi fästa våra hjärtan vid honom.

Vi är skapade att avbilda Gud. Skapelseberättelsen talar om att vi speglar Guds bild in i skapelsen, att vi har Guds livsande i oss. Om vi väljer att tillbe det skapade, framom skaparen, kommer vi att gå sönder. Vi kommer att förlora vår glans. Men Jesus har öppnat vägen. Vi har fått Anden som hjälpare. Vi kan igen vända våra hjärtan till Gud och tillbe honom. Vi behöver inte ha vår trygghet i vår egen förmåga att manipulera vårt rykte eller i dyra bostäder och snofsiga kläder. Vi får ha vår trygghet i Gud själv, som älskar oss så att han gått korsets väg för oss.

Livet är enklare, mera meningsfullt, mera fyllt med liv då vi lever på det sättet. Då vi inte binder vårt värde vid yttre ting. Då vi inte fyller våra liv med strävanden som egentligen inte leder rätt. Då vi inte behöver fundera på vad jag ljugit åt vem och vilken bild jag försöker hålla uppe åt en annan. Varken vi själva eller våra medmänniskor trivs då vi spelar ett sådant spel tillsammans. Och dagens texter gör det tydligt att Gud inte heller tycker det är rätt väg att gå i livet.

Vi uppmanas därför att älska Gud mera än pengar, älska Gud mera än vårt rykte. Inte så att vi förlorar vårt rykte och våra pengar om vi följer Gud. Men så att det rykte vi har om oss blir både gott och sant, så att de pengar vi tjänar kommer från hederligt arbete. Så att våra samveten får vara rena inför oss själva, varandra och vår himmelske Fader.

Amen.

Herren är min herde – Andra söndagen efter Påsk – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Mika 7:14-20

Valla ditt folk med din herdestav,
den hjord som är din egendom
och lever ensam i en vildmark
omgiven av odlat land.
Låt den få beta i Bashan och Gilead
som i forna dagar.
Låt oss få se under,
som när du drog ut ur Egypten.
Folken skall se det och blygas
trots all sin makt,
de skall stå där med handen för munnen
och med öron som drabbats av dövhet.
De skall slicka stoftet som ormar,
som markens krälande djur.
Darrande skall de lämna sina fästen
och komma ut till Herren, vår Gud.
De skall frukta och bäva för dig.
Vilken gud är som du,
du som tar bort skuld och förlåter synd
hos dem som är kvar av din egendom.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
Du förbarmar dig över oss på nytt
och utplånar våra brott,
du kastar alla våra synder i havets djup.
Du skall visa Jakob trohet och
Abraham nåd
enligt den ed du i forna dagar gav
våra fäder.

Andra läsningen
Hebr. 13:20-21

Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda, styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Evangelium
Joh. 10:1-10

Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.
Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”

Predikan
Tillåt mig att i dagens predikan leda oss genom Ps 23, den så kallade herdepsalmen:

Herren är min herde,
Det betyder: att jag är i någon annans vård än min egen. Jag är inte den som ytterst bestämmer eller beslutar, för jag har lämnat mitt liv Guds händer. Jag lever med-Gud-livet, som en medborgare i Guds rike. Därför…

Ingenting skall fattas mig.
Det är vad Jesus lär. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Han för mig i vall på gröna ängar,
Har ni någonsin sett ett får på en grön äng? Sannolikheten är stor att det endera äter eller ligger ner och tar det lugnt. Den gröna ängen är en plats av återhämtning och glädje.

han låter mig vila vid lugna vatten.
Det får som går vi lugna vatten behöver inte vara törstigt. Jesus säger åt kvinnan vid brunnen: “Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.” (Joh 4:13-14)

Han ger mig ny kraft,
eller vederkvicker min själ, som den tidigare översättningen sade. Den djupa kraftlösheten och förvirringen som våra själar får stå ut med i världen ges nytt liv, med-Gud-liv, som är ett liv där våra liv sätts i perspektiv, ett liv i omvändelse och tillbedjan, ett liv där…

[han] leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Då min själ har fått ny kraft och börjat vandra i godhet och rättfärdighet istället för brustenhet och synd kommer mitt liv, på grund av min inre förnyelse, att vittna om den Gud som leder mig på livets vägar. Min förtröstan på den gode herden är så djup att jag vågar säga att:

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.
Jesus sade om och om till sina vänner: Frukta inte, frukta inte! Föreställ dig ett liv, löst från rädslans fängelser. Föreställ dig hur det skulle kännas: ingen rädsla för döden, inte för livet, inte för att åldras, ingen rädsla för någon människa eller varelse, ingen rädsla att förlora hälsa eller egendom. Psalmisten, David, vet allt om fara. Men  han fruktar inte.

ty du är med mig,
Detta är den avgörande punkten och insikten. Gud är med oss. Han, Jesus Kristus, är Immanuel: Gud med oss. Det är bara i hans fullkomliga kärlek som rädslan kan fördrivas.

din käpp och stav gör mig trygg.
Käppen och staven är bilder på Guds styrka och omsorg. Käppen för att skydda mot faror och staven för att rädda från olyckan. Det är i dessas trygghet som vi finner vilan och friden.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,
Vad väcks för tanke i dig då detta bord dukas? Är det för dig att njuta av själv? Jesus säger att vi ska älska våra fiender. Eftersom vi förtröstar på Guds godhet och försyn i alla lägen kan vi bjuda in vår fiende till bordet som dukats.

du smörjer mitt huvud med olja
Gud ger oss inte bara god mat, utan smörjer oss också. Vi talade med konfirmanderna i Nedervetil om att smörjelsen handlar om att man blir utvald, det är ett tecken på att man är viktig. Gud välsignar oss med ett liv som är fullt med liv, ett liv i frihet, ett liv i hans Andes kraft. Det livet  är sådant att psalmisten utbrister:

du låter min bägare flöda över.
Det finns inte bara tillräckligt, utan mera än det behövs. Här har vår ena översättning valt att bägaren är fylld till brädden, men det missar poängen som psalmisten gör. För psalmisten är så övertygad om Guds godhets överflöd att han säger:

Din godhet och nåd ska följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever.
Detta är den slutgiltiga beskrivningen av det eviga livet. Med-Gud-livet som kommer av att följe den goda herden, där vi vilar och lever i Guds fullhet, är ett liv där hela Kristi evangeliums löften uppfylls. Vi har ingen orsak att frukta, han är med oss, världen är en säker plats för oss att vara.

Då blir det som Paulus säger i Filipperbrevet: “Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”

Ett liv icke begränsat av vårt förstånd – Annandag påsk – Söderby bönehus

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Ps 73:23-28
Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja,
du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.
De som är fjärran från dig går under,
du förintar alla som är otrogna mot dig.
Men jag har min lycka i att nalkas Gud,
jag tar min tillflykt till Herren, min Gud,
och skall vittna om allt du har gjort.

Andra läsningen
1 Petr 1: 18-23
Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och förhärligat honom, så att ni i er tro också kan hoppas på Gud.
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord.

Evangelium
Matt 28:8-15
Kvinnorna lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: “Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”
Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: “Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.

Predikan
Den här helgdagen tillägnas i första årgången ett par lärjungar som vandrar till Emmaus. Jesus möter dem, men de känner inte igen honom. Han vandrar med dem, men de vet det inte.

Kvinnorna i dagens evangelium däremot känner igen Jesus. Det ges ingen förklaring varför den ena känner igen honom och den andra inte. Faktum är ändå att det är som att vissa har enklare för att se det som är framför ögonen på dem. Som om vi människor skulle vara så annorlunda till vårt sätt att tänka och förstå från varandra att då vi har samma sak framför oss ser den ena något annat än den andra.

Jag har funderat på alla dessa gånger som Jesus uppenbarar sig, men inte blir känd. Jag sökte en illustration som kunde hjälpa oss här och frågade en vän om exempel på överraskande insikter inom vetenskapen. Jag fick ett par förslag: Upptäckten av gravitationsvågor eller Higgs bosonen. Båda dessa var förutspådda upptäckter. Det fanns sådana som hade antagit att det måste vara såhär, men fastän det var framför ögonen på oss hela tiden, så kunde vi inte se det. Tills vi kunde – och då ögonen öppnades gick ett hurra-rop genom de vetenskapliga etablissemangen. Man inledde ett stort arbete med att justera om vetenskapliga modeller och teorier i enlighet med det man nu kunnat observera.

Hur fungerar vi, i det andliga, då något uppenbaras för oss? Då någon utmanar vår tro eller då något i vår verklighetsuppfattning inte stämmer ihop med vad vi observerar – hur agerar vi då? Fylls vi av iver att förstå, längtan att planera om våra liv i enlighet med den nya insikt vi kommer till? Eller fylls vi av rädsla?

Det finns något sunt i det vetenskapliga systemets glädje över att ha blivit motbevisad. Då något konstateras som ändrar på allt, vare sig det är relativitet eller kvantteori,  gläds man över framsteget och bygger vidare därifrån. Här är något vi kan lära oss av i det andliga livet också.

Kristendomen i sin bästa form är en tro som ger oss grund för ett liv från denna stund in i evigheten. Och ända fram till evigheten kommer vi många gånger att konfronteras med saker som överraskar oss eller förvirrar oss. Denna dags olika textalternativ beskriver sådana skeenden. Den tomma graven passar inte in i vårt sätt att förstå världen, men vi hamnar att resonera kring den, liksom de olika lärjungarna. En del såg direkt vad som hänt, andra tvivlade, en del kunde bara inte greppa det.

Kristus bjuder in oss att bli delaktiga i den tomma gravens mysterium. Att ta del i det liv som inte låter sig begränsas av vad vi tror oss veta om verkligheten. Att öppna våra ögon och fundera över om det är så att Kristus vandrar med oss, eller har gått före oss någonstans. Var är det Galileen där Jesus möter oss? Eller är vi redan på vandring till Emmaus tillsammans med honom?

Så, som en enkel uppmaning idag, stanna upp och fundera var du möter livets herre, Jesus. Den tomma graven och hans uppenbarelse för lärjungarna vittnar om att han är med oss. Vågar vi tro det, vågar vi se det?

Vi stillar oss i bön:
Herre,
Ge oss öppna ögon att se var du går fram. Gör oss vakna för vad du gör i våra liv.
Ge oss uppståndelsens glädje och väck oss till en lika glädjefylld omvändelse, så att vi i allt söker dig av hela vårt hjärta.
Amen.

Ödmjukhet och glädje – Palmsöndagen – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 50:4-10

Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Andra läsningen
Fil. 2:5-11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Matt. 21:12-17

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

Predikan

Templet har blivit ett rövarnäste. Det skulle vara ett bönens hus. Ett ställe för stillhet, ett ställe för glädje och sorg, ett ställe för jubel och dans inför Herrens ansikte. Men istället har templet blivit övertaget av en skara köpmän, med de religiösa ledarnas välsignelse. Barnens sång är inte längre välkommen, här ska förrättas offer enligt lag och ordning, till punkt och pricka, så som fäderna bestämt, “så som Gud sagt”.

Men tydligen var det inte såhär som Gud tänkte det. Såhär skulle det inte vara i hans hus. Jesus välter borden och stolarna för dem som använder templet för fel ändamål, istället sätter han sig ner och tar emot de blinda och lytta, barnen, de fattiga – alla dem som inte själva kunde prestera det som förväntades av köpmännen och den religiösa eliten som nu hade makten i templet.

Som Jesu lärjungar uppmanas vi också att vara vaksamma på vad det goda verkligen är, vad Guds tanke egentligen är med saker och ting. Att inte låta oss själva dras med i något som motsvarar att vara köpman i templet, utan istället göra utrymme för det verkligt viktiga i livet. Det vill säga nåden, kärleken, det eviga livet.

Det är ju det som det innebär att ha Jesu Kristi sinnelag, som andra läsningen talar om.  Att äga Guds gestalt innebär inte att bli uppblåst och präktig, utan det handlar om att bli en tjänare. Det handlar om att få ett ödmjukt hjärta.

Genom hela Nya testamentet möts vi av upprepade uppmaningar att börja tänka och agera på samma sätt som Jesus gjorde. Vad är det som det ytterst handlar om? Den kristna tron presenterar en bild av detta igenom skrifterna. I skapelseberättelsen deklareras om människan att vi är Guds avbild, skapade att representera Gud i världen. Vi läser också att vi genom synden går miste om den fullheten som den ursprungliga skapelsen hade. Men vi lämnas inte där. Dagens tema påminner oss om att Jesus kommer till oss, beredd att dela vårt lidande och bära vår synd, för att befria oss från syndens börda.  Vi uppmanas att tro på honom, att följa honom och lära av honom. Vad innebär det att tro, följa och lära?

Att tro är att förtrösta. Vi får lita på det som Jesus säger. Vi får förvänta oss att det han säger är sant och gott. Vi får också lita på det han gör. Han går till korset för vår skull och demonstrerar kärlekens väg. En väg som ibland kräver lidande för att det goda ska kunna bli verklighet. Kristi lidande är, i det perspektivet, det yttersta lidandet. Ett lidande för allt lidandes skull. På korset möter Guds kärlek all den synd som finns i världen. Genom korset möter all sorg tröst, all motgång uppmuntran, allt lidande helande. Inte så att varje orsak till sorg nu är utplånad, eller så att motgång inte mera finns, eller så att vi inte behöver möte lidande. Det handlar om att Jesus visar att han, ytterst sett, har makten över dessa och att han främst, men också hans folk fram till idag, har ändrat världshistoriens riktning på ett avgörande sätt. Det är därför barnen ropar: “Hosianna”. De anar att själva den mänskliga tillvaron nu kommer att förändras.

Det är därför vi följer. Vi följer därför att Jesus går i en riktning som för med sig välsignelse och frid. Vi följer för att vi tror på visionen om en mänsklighet ledd tillbaka till en sådan godhet som den ursprungliga skapelsen representerar. Vi följer för att vi tror att det som Jesus påbörjade leder till goda, sanna, vackra och meningsfulla händelser i världen.

Och därför behöver vi lära oss. Lära oss att se världen på ett nytt sätt, lära oss att se på våra medmänniskor på ett nytt sätt, lära oss att se till oss själva på ett nytt sätt. I den ursprungliga skapelsen skulle människan, som Guds avbild, fungera som Guds representant i världen, en spegling av det ljus som finns hos Gud. Samtidigt skulle vi bära fram det vi ser i skapelsen till Gud. Det är alltså en rörelse i två riktningar. 1) Vi tar emot från Gud: hans nåd, hans vilja, hans ordning för livet. Vi lär oss att leva i hans rike. Och 2) vi ger till Gud: vår tacksamhet, våra bekymmer, vår tillbedjan och våra böner.

Det är en långsam process av att justera. Det är som om vi som människor är en slags spegel genom vilken Gud ser på världen och världen ser till Gud. Med en sådan förenklad bild kan vi föreställa oss hus vår omvändelse också är spegelns omvändelse. Vi vänder på spegeln, arbetar med oss själva, ända tills den visar Guds fullhet till världen, ända tills den visar allt som finns i världen åt Gud. På det viset avbildar vi Gud och hittar tillbaka till vårt ursprungliga syfte, till livets mening!  Man kan också förstå saken med en slags parallell förklaring och säga att det endast är då vi tillber och riktar vårt hopp till den sanne Guden, alltings skapare, som vi verkligen fungerar som Guds avbilder. Det är endast då som vi får erfara vad det är att vara människa på det sätt som Gud tänkt det.

I praktiken handlar det ofta om att besinna sig. Att inte låta pengar vara viktigare än kärlek, att inte låta arbetet vara viktigare än familjen, att inte låta hur saker kan uppfattas vara viktigare än att verkligen möta en medmänniska. Guds rike går i en sådan riktning, en riktning där Guds vilja sker i himmelen och på jorden. Då Jesus förbereder sig för sin frälsningsgärning slänger han ut köpmännen ur templet och betjänar de minsta, de fattigaste och de sjuka. Vi uppmanas hitta till ett likadant sätt att tänka om våra egna liv. Jesus ger oss gåvan att få både tro på, följa och lära av honom. Vi får del i frälsningen. Gud ger oss möjligheten – idag – att lämna vår synd vid korset och börja ett nytt liv. Ett liv som handlar om att vandra tillsammans med Jesus, i kraft av hans Ande, med ett sådant sinnelag som han hade.

Då vi nu förbereder oss för påskens händelser kommer vi snart till kristendomens största högtid. I stilla veckan får vi dagligen ställas inför berättelsen om Jesu lidande och uppståndelse. Varje dag får vi en påminnelse om att låta våra sinnen förnyas. Att inte bli förhärdade, självtillräckliga och bittra, utan istället förstå Guds kärlek på ett sätt som väcker iver i oss att spegla honom i våra liv. Så kan vi ta del i den glädje som uppståndelsen vittnar om och så kan vi också, genom tron, efterföljelsen och lärandet, allt mer spegla Kristi kärlek in i denna brustna värld. Då får vi bli som barnen i dagens evangelietext, som jublar då de ser vad Gud gör.

Det är min bön att vi får bli en församling som präglas både av det ödmjuka sinnelag som Kristus hade och den glädje som de fattiga, de utstötta och barnen kände i mötet med världsalltets Herre. Amen.

En nådig grund, ett heligt bygge – Tredje söndagen före fastetiden – Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Sam. 16:1-13

Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

Andra läsningen
Rom. 9:11-23

Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Evangelium
Luk. 17:7-10

Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Predikan
Jesus talar i dagens evangelium utgående från en lång rabbinsk tradition. Ett nästan identiskt ställe finns i de första verserna av Pirkei Avot (grovt översatt Fädernas  kapitel – eller ibland också kallad Fädernas etik). Jesus lånar ofta från motsvarande källor då han konstruerar sin undervisning. Denna textsamling är dessutom väldigt ofta citerad – den innehåller många av de mest kända rabbinska citaten.

Utan denna bakgrund kan det vara svårt att förstå hur dagens text är ett evangelium. Vad är det som är så gott i att vara en tjänare som blir nonchalant behandlad? Stället Jesus hänvisar till låter översatt ungefär såhär: “Var inte som slavar som tjänar sin herre för att få en belöning. Var istället som slavar som tjänar utan förväntan på belöning. Och låt Himmelens frid vara över er.” Man har tolkat den undervisningen som ett sätt att säga att man inte ska göra det goda för att man förväntar sig bli belönad för det. Det goda ska göras för att det är gott – oberoende av belöningen.

Så tänker jag att vi kan läsa också evangeliet idag. Jesus uppmanar oss att flytta blicken från idéer om vad som lönar sig för oss, från att taktisera och manipulera, till att göra vad som är gott.

Det är på ett sätt myntets baksida av att dagens tema: nåden är oförtjänt. Det betyder inte att vi ska ge upp i vår strävan efter det goda, då vi ju ändå får ta emot förlåtelse från Gud. Nej, det betyder att Guds nåd ges oss oberoende av vår strävan, även om vår strävan kan komma att bli ett verktyg i Guds arbete här i världen. Gärningen och nåden hör inte ihop i bemärkelsen att vi med våra gärningar kan förtjäna nåd. Men nåden kan bli mera påtaglig och verklig genom våra gärningar. Alla tre texter idag utandas ju ett slags: “så är det bara.” I första läsningen: Gud har valt David, ingen av de andra bröderna. I andra läsningen: “Guds beslut att välja fritt skulle stå fast” och “tror du … att du kan göra invändningar mot Gud?” Det återkommer i evangeliets bild. Tjänaren tjänar, inget annat. Det är vad som förväntas av tjänaren och inte något som ger orsak till någon särskild belöning.

Det finns något sunt i att helt enkelt tänka att man ska göra det goda för att det är gott. Vi ska göra det som vi vet att är rätt, oberoende om någon ser oss, belönar oss eller uppmärksammar oss för det beslutet. En av de traditioner i kyrkans liv som arbetar med detta är traditionen kring helgelse. Helgelsen kunde beskrivas som vårt beslut och strävan efter att lära oss att bli sådana som gör det goda. Helgelse handlar inte om att bli tillräckligt bra för att Gud ska kunna älska oss, den saken är redan tydligt fullbordad och demonstrerad i Kristus. Helgelse handlar om att, som Jesu lärjungar, välja det välsignade livet, vilket är det heliga livet. Som kristna tror vi att det goda ibland finns bortom den kamp som frestelser och förförelser orsakar åt oss. Det verkligt goda är ibland att stå ut med frestelsen, tills den ger vika. Att lämna utfallet i Guds händer och lita på att han för oss igenom situationen.

Vad hade t.ex. hänt om Samuel inte hade stått ut med osäkerheten som uppstod då alla samlade bröder blev förkastade av Herren? Om han inte hade behållit sitt lugn kanske han hade smort någon annan än David, som var frånvarande. Istället motstod han frestelsen att göra det enkla och frågade istället om det ännu fanns någon. Bakom det obekväma hittades det goda som Gud hade i förvar. Likaså i andra läsningen då det talas om att vi blir formade, som krukor, så ger oss Gud ett syfte. Varje kruka används bäst till sitt specifika ändamål. Och igen, i evangelietexten. I liknelsen sägs att tjänaren tjänar. Det är det som en tjänare ska göra. Då är tjänaren mest tjänare och uppfyller sitt syfte.

Det är under sådana omständigheter som ett liv kallas helgat. Det vill säga, då ett liv är ordnat på ett sådant sätt att vi har grunden i skick och vi från den goda grunden bygger ett välfungerande liv, då är det ett helgat liv. Ett helgat liv handlar om att göra det rätta i de specifika situationer vi hamnar i. Det handlar inte om att bli skenheliga och låtsas vara bättre än andra. Istället handlar det om att bygga ett liv som fungerar. Så enkelt är helgelse. Det handlar om nåden att tillsammans med Gud, ledda av Anden, som Jesu lärjungar, söka vägar att göra vad som är gott. Konceptet är inte svårare än så.

Processen däremot kan vara tung, stundvis. Men samtidigt är det heliga livet ett bättre liv än ett liv där man utelämnar sig själv åt vad än man i stunden begär. Det är det liv som vi är tänkta för.

Då Gud utväljer oss och säger att han ger oss sin förlåtelse genom sin son. Då han låter Jesus gå lidandets väg, via korset till uppståndelsen. Då understryker han den nåd han vill visa oss. Han öppnar brunnslocket till nådens källa och uppmanar oss att dricka djupt ur den. Och ju mera vi dricker, desto närmare kommer vi det som helgelsens tradition betonar. Nåden, då den blir verklighet, handlar ju inte bara om ett himmelskt vågskifte där Guds nåd och vrede plötsligt är i balans. Det handlar om oss, om det faktum att Gud älskar oss och vill  dela vår omständighet. Det handlar om möjligheten för oss som människor att ta del i livet med Gud. Ett liv som söker Guds härlighet i allt det möter, ett liv som vet att gärningarna inte kan köpa Guds kärlek, men som ändå sätter sin energi på att göra det goda. Ett liv som placerar sig inför Gud på ett sätt där man blir mottaglig för den undervisning som nåden bär med sig.

Detta är en skapelse påbörjad och upprätthållen av Gud: vi kan inte göra något meningsfullt i den om vi inte gör det i linje med Guds planer. Så, om du är tjänare, tjäna. Det betyder inte att vi måste förbli vad vi är. David var en herdepojke, han blev kung. Men han blev kung genom att söka det goda. Och det finns många, många problem på den väg som kung David gick. Det vet vi som har läst om allt han gjorde. Men samtidigt var det Gud som utvalde honom till att vara kung över folket. Är du tjänare, tjäna. Kanske blir du vald till kung, regera då. Kanske får du fortsätta tjäna, låt då ändå himmelsk frid vara över dig. För det är lika gott att tjäna som att bli tjänad. I alla fall så länge saker är i en helig ordning.

Så hur gör man för att få saker och ting i en helig ordning? Händer det automatiskt då man klockat tillräckligt många timmar i bön? Uppnår vi resultat bara vi repeterar det samma gamla tillräckligt många gånger, så att vi, som i ett himmelskt tv-spel, når en ny nivå och klarar frestelserna? Nej. Ja. Igen, en sådan ordning i livet är något Gud erbjuder oss av nåd. Vi kan inte förtjäna den, för den är redan given. Från den punkten framåt handlar det om att leva med öppenhet för Guds ledning i det egna livets utmaningar. Finns det ställen där jag faller för frestelser därför att jag inte tror att Gud har något bättre i förvar? Kan vi föreställa oss den frid som finns i att inte låta sig luras av frestelsen att förolämpa någon? Kan vi ordna om våra tankar, de berättelser vi berättar åt oss själva, för att göra den andra värd vår kärlek istället för vår avsky? Kan vi föreställa oss den frid som finns i att inte ta något som inte hör till oss fastän vi vet att vi aldrig blir fast? Kan vi ordna om våra föreställningar om det goda, så att det inte handlar om straff eller belöning? Kan vi föreställa oss det goda som finns då vi inte låter det snabba, enkla och lätta vara första prioritet – utan istället riktar vår uppmärksamhet mot det goda? Ofta finns välsignelsen just bakom frestelsen – det är som om frestelserna med vilja skulle bli placerade i vägen för våra mest meningsfulla genombrott i livet!

Att nåden är oförtjänt har två sidor. På ena sidan myntet ser vi att våra strävanden inte räknas som förtjänst inför Gud, utan enbart är oss själva och våra närmaste till välsignelse. Men på andra sidan ser vi att nåden erbjuds oss alla oberoende av våra framgångar och bedrifter. Kanske är hela denna ordning i sig själv en Guds gåva, något som vi hamnar att arbeta med och fundera med. Det har sagts om de uttalanden i Pirkei Avot, som också dagens evangelium verkar ta sin inspiration ifrån, att deras budskap inte går att förklara fullständigt. Kanske är det så också med detta. Nåden är oförtjänt. Strävan är viktig. I allt finns en helig ordning som vi också får ta del i. Må Gud leda oss på den vägen, så att vi alla får bygga på nådens grund och se heliga ordningar och strukturer i våra liv.

Liv i Kristus och Anden – Tredje söndagen efter trettondagen – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
5 Mos. 32:36–39

Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare,
då han ser att de inte orkar mer,
att det är ute med hög som låg.
Då frågar han: ”Var är deras gudar,
klippan som var deras tillflykt,
de som åt fettet vid deras slaktoffer
och drack vinet vid deras dryckesoffer?
Må de gripa in och hjälpa er,
låt dem ge er skydd!
Vet att jag är Gud,
jag och ingen annan.
Det är jag som ger död och liv,
jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:3–7

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.

Evangelium
Mark. 1:29–39

Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och det sade de genast till Jesus. Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon passade upp dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var.
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade: ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.” Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna.

Predikan
Jag vet inte med er, men jag är inte riktigt säker på vad en demon är. Jag vet ju och ser ju vad de orsakar i skrifterna och läste just i evangeliet att Jesus driver ut  dem ur människor. De är onda makter. Men egentligen är det ganska svårt att veta mycket mera än så om dem. Men det är tydligt att det, som en del av tron, finns ett liv i Andens kraft: kraft till tröst, kraft till kärlek, kraft att få det onda att ge vika för det goda.

Aposteln Paulus, som också identifieras som avsändare till dagens andra läsning, jobbar intensivt med frågan om hur judarnas tro på en Gud, det liv som Kristus levde och den erfarenhet av Andens ledning som församlingen hade ska gå att få ihop. På många sätt är ju han den första kristna teologen. Han försöker fånga in vad livet i tro handlar om. Det ter sig tydligt för mig att Paulus inte ser tron som en slags bonus till normal tankeverksamhet, utan som grunden för hela det mänskliga livet. Som vi tror, så idkar vi politik. Som vi tror, så lever vi i våra familjer. Som vi tror, så handskas vi med motgång. Tron, både i gott och ont, lägger grunden för  hela livet.

Därför vill jag idag, då gudstjänsten kretsar kring den tro som Jesus väcker, rikta vår uppmärksamhet mot Paulus arbete  i stort. Han är nämligen den första som systematiskt arbetar med frågan. För honom finns två viktiga motiv: Kristus och Anden. Dessa två blir liksom hans tillägg till den långa judiska traditionen av tro, som han själv kommer ifrån som farisé.

Eftersom Paulus är farisé så känner han ju till förväntningarna på Messias som finns inom den rörelsen. De väntade en frälsare, en räddare, sänd av Gud. Men i och med Jesus behöver den förväntan korrigeras, omformas. Paulus teologi kan sägas vara ett sätt att omformulera vad trons mål egentligen handlar om.  Han talar om ett liv i Anden, som sker inom ramen av en församling, vilken är enad i Kristus. Jag förstår Paulus arbete som ett sätt att tvinga oss att ifrågasätta våra utgångslägen och förväntningar på Gud. Som ett sätt att “trimma vår tro” så att den fungerar bättre i vardagen. I Romarbrevet talar han om en sinnets förnyelse, som ska vara ständigt pågående. Och vad kretsar den förnyelsen kring? Jo frågan om vad det innebär att leva i tro på Kristus och i Andens kraft och närvaro.

Paulus talar också om välden och makter. Hos honom är det tydligt att dessa verkar i oss både individuellt och sociopolitiskt. Det vill säga vi har alla våra egna utmaningar, men då vi ser på oss kollektivt så har vi ytterligare andra problem att handskas med.  Paulus hävdar att dessa  makter är besegrade i Kristus och i Anden. Genom Jesu död på korset och hans uppståndelse är dödens udd bruten och ondskan besegrad. Men samtidigt inser Paulus att mycket av det onda finns kvar i världen och därför ger oss Gud, genom tron, Anden – en hjälpare som ger oss kraft och tröst.

Man ser hur dessa motiv kommer samman i Efesierbrevets tredje kapitel (Ef 3:14): “Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss,  honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.”

Paulus prisar Gud, Fadern, för att han ger oss styrka i Anden och tro på Kristus. Den styrkan, den tron, formar om vårt sätt att handskas med världen, så att vi blir rotade och grundade i kärleken. Och vi, vi vanliga bristfälliga människor, vi blir uppfyllda av hela Guds fullhet. Det är ett sådant liv vi bjuds in i. Det är det vi talar om då vi talar om livet i Anden. Ett liv som lyssnar till Guds ledning och uppmuntran. Som stärker vår tro och vår överlåtelse. Som bjuder in oss att tänka annorlunda. Att omvända oss, bort från det falska, som saknar kärlek, till en tro som ger både kraft, styrka och kärlek. Det är ett gott budskap, ett budskap värt att prisa Gud för. Det som bryter ner – de makter och välden som leder till det onda – vare sig det beskrivs som död, demoner, synd, elände eller bara misstag och missförstånd – de är besegrade i Kristus och i Anden har vi fått kraften att ta del i den segern.

Vad betyder det mera konkret? För det är ju där som kärleken blir verklighet, i det konkreta. Det betyder att på grund av det som Jesus gjort och på grund av att Gud sänder sin Ande till alla som vill ta emot honom, så är vi inte längre bundna att göra samma misstag om och om igen, vi är inte tvingade till att göra det som är ont. Vi behöver inte ljuga, vi behöver inte använda våld, vi behöver inte manipulera och tvinga. Vi får istället leva fria från allt sådant. Och Anden ger oss kraft och tröst. Kraft att handskas med den ondska vi ser, tröst då vi lider av den ondska som tillfaller oss (kanske just för att vi vägrar gå med i den leken). Andra läsningen talade ju om att vi har del i Kristi lidanden.

Och på grund av vad Jesus har gjort vet vi att vi har frid med Gud. Kristus tar emot oss som vi är, sänder oss sin Ande, som vi är. Och vi får ta emot Guds nåd och kärlek, som vi är. Och en del av den nåden är det som jag predikat idag – att vi inte behöver förbli som vi är. Vi är inte lämnade ensamma. Kristus har kallat en församling att tillsammans söka honom och reda ut vad trons liv i Andens kraft handlar om. Vi har Anden och vi har varandra, som medhjälpare på trons väg. Och här får vi, som vi är, ta emot kärlek från Gud och varandra – en sådan kärlek som också inspirerar oss till att växa och förnyas. Ett liv i Jesu namn, i Andens kraft.

Och ibland tar den kraften sig uttryck i att vi får tala ut Guds nåd i formen av en bön om helande, en befallning för det onda att ge vika. Sådant är kyrkans liv också präglat av. Den tradition som finns kring livet i Anden beaktar alla olika sätt som Anden leder, tröstar och utrustar oss. Och allt detta knyts samman och finner sitt mål i tron på Kristus, den tro som förändrar liv. Som Paulus skrev: “Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss,  honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.”

Vi är alla kyrka – Andra söndagen efter jul – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Sak. 3:6-10

(Där Sakarja i en syn ser Herren rena och helga Josua för det uppdrag som vi hör läsas om.)

Och detta är vad Herrens ängel försäkrade Josua:
Så säger Herren Sebaot:
Om du vandrar mina vägar
och håller mina bud
skall du råda över mitt hus
och vaka över mina tempelgårdar.
Jag skall ge dig tillträde
till den krets som tjänar mig här.
Lyssna, Josua, överstepräst, du och dina ämbetsbröder som sitter framför dig – dessa män är ett tecken: Se, jag skall låta Telningen, min tjänare, komma. På stenen där, som jag har lagt framför Josua, på denna enda sten med sju ögon ristar jag en inskrift, säger Herren Sebaot. Jag skall utplåna landets skuld på en enda dag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall ni bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd.

Andra läsningen
Hebr. 2:11-15
Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem bröder då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov, likaså: Jag vill sätta min lit till honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.
Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.

Evangelium
Joh. 7:14-18
När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.”

Predikan
Ingen orättfärdighet finns hos den som söker dens ära som har sänt honom. Eller, som vi sjöng i psalmen (279:5-7), evig härlighet och ära. Det är något som Gud ger åt oss. Men det kanske inte är vad vi är inställda på naturligt. Vi har ju en tendens att tänka på härlighet och ära i termer av stora tempel och mäktiga palats. I dessa dagar, då vi firar en gudstjänst som handlar just om “Guds hus” kan det vara gott att reflektera över vad evig härlighet och ära egentligen innebär då vi inte är i kyrkobyggnaden.

Jesus kallar ju sitt folk till lärjungaskap, till att bli elever till livets mästare. Till att leva som kyrka, eller i Jesu namn som nyårsdagens gudstjänst betonar. Som Jesu kyrka, som en gemenskap bestående av frälsta syndare, räddade brustna människor, är vi en kyrka som inte består i byggnaden, utan i den Helige Ande, som bor i våra hjärtan. Vi är alla kyrka.

Ville och jag kommer att arbeta i predikningarna under kommande månader utgående från sex traditioner som den världsvida kyrkan har levt i då de har sökt gemenskapen med Gud och varandra. Dessa är ett liv 1) i bön, 2) i helgelse, 3) i Anden, 4) i kärleksfullt tjänande, 5) i Ordet och 6) i vardaglig andlighet. Dessa är inga dogmatiska ramar som försöker beskriva det kristna livet utgående från klassiska ställningstaganden inom läran. Den delen sker i den mån det sker inom varje predikan. Men traditionerna handlar om att beskriva det liv som kyrkan fått ta emot av sin Herre. Det är ett väldigt praktiskt perspektiv på livet som kyrka.

Dagens läsningar, särskilt de två första, lyfter fram ett renande som Gud gör i oss. Ett renande som leder oss till det som evangeliet målar upp: att inte söka sin egen ära, utan Guds. Det handlar alltså om att komma till en sund frihet från en sådan självbild som leder oss till ett liv inkrökt i oss själva. Det handlar om att bli befriad från rädsla, till den frihet som Guds barn får ta emot. Andra läsningen talar om det som frihet från dödens herre, som gjort oss till slavar. Vad betyder det? Det handlar om en sådan rädsla inför den onde, det onda, som lamslår oss och hindrar oss från verkligt liv, det liv som kyrkan har fått som gåva. Första läsningen talar om det som att landets skuld blivit utplånad på en enda dag. Då ska vi bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd. Tills vi når en tillräcklig immunitet mot coronan får vi nöja oss med tryggare festligheter.

Det är något som Gud gör för oss, först och främst. Det är Gud som älskar oss så att han erbjuder oss ett nytt liv. Det är Gud som älskar oss så att han blir människa. Det är Gud som älskar oss så att han bär i sig själv världens och dödens ondska på ett kors. Det är Gud som älskar oss så att han låter våra kroppar bli tempel för hans Helige Ande.

Kristus kommer i sin kyrka, det råder lovsång och stor fröjd. Våra skulder blir utplånade, våra rädslor förlorar sin kraft. Hela livet ordnas om i ljuset av det budskap vi har hört. Vi inbjuds till ett liv som inte längre bara handlar om oss själva, till ett liv som byggs på en ny grund, den som Gud lagt genom Jesus Kristus.

Och i världens historia har det tagit sig många olika uttryck. Vissa har som gåva fått bönen, avskildheten och stillheten. Sökt sig till retreater och kloster. Andra har fått ivra för helgelsen och renheten, strävan efter det väl ordnade livet, det heliga livet. Några har blivit brinnande av den Helige Andes eld och gått ut i världen i hans ledning. Det finns de som har hittat Guds kärlek främst i att få tjäna andra. Vissa av oss gav Gud en passion för skrifterna och läran. Och andra finner att Gud kommer till dem tydligast i det vardagliga, i att göra saker i ordning i hemmet, i att glädjas över naturens skönhet. Dessa var alltså igen de olika traditionerna som kyrkan fått ta emot, inte så att Gud gav sex traditioner, utan så att Gud gav alla människor frälsningens gåva och erbjöd alla människor nådegåvor att berika och bygga upp kyrkan, gemenskapen där Gud själv bor, och detta är ett sätt att beskriva hur det tar sig uttryck.

Det är min övertygelse att alla dessa traditioner behövs för en välfungerande församling, för att vi ska kunna bli en sådan nådegemenskap som Gud vill att kyrkan ska vara. Dels, för att de vittnar om den positiva och goda mångfalden i kyrkan, dels för att de vittnar om hur vi kan växa som människor, som kristna. Gud kommer till sin kyrka, till var och en av oss på ett sätt som passar oss, men också som utmanar oss att växa.

För vad är en kyrka som enbart ivrar över skrifter, men inte älskar sin nästa? Eller vad är en kyrka som inte kan glädjas i Guds goda gåvor? Vad är en kyrka som saknar rutiner och ordning för sin bön och istället bara går dit hjärtat längtar? Förvisso kan alla dessa vara kyrka i sig själv, men det är en kyrka som riskerar bli fattig i anden. Gud ger oss gåvan av nåd att han möter oss alla där vi är, med de förutsättningar vi har.

Då vi talar om en kyrka som främst är i våra hjärtan och i vår gemensamma gudstjänst i vardagen, då talar vi om en kyrka som bär allas våra erfarenheter och insikter inom sig, både erfarenheter av det onda och det goda, erfarenheter av synd och av nåd. Då är frälsningen nära oss allihopa. Vi talar om en kyrka som kan ta sig uttryck, som kan få utrymme i allas våra liv. Och dessa traditioner, ursäkta om jag hamrar på samma spik igen, de öppnar upp för oss sätt att tänka kring vår egen tid med Gud. Hurudan är min sabbatsstund, min tid av att söka Gud och glädjas över hans verk? Min tid att reflektera över livet, dess ursprung, dess mening och dess framtid?

För någon av oss kommer svaret enkelt: Kanske vill du vara avskild och ensam i naturen? Kanske vill du läsa Bibeln och be? Kanske vill du göra något gott för någon annan? Men för andra av oss kanske svaret inte är lika säkert. Var möter jag Gud egentligen? Var talar den Helige Ande till mig om mitt liv och min framtid? Då kunde ett utforskande av de olika traditionerna, de olika gåvorna som Gud gett sin kyrka vara på plats. Om du ännu inte prövat en tyst retreat, testa! Om du aldrig tagit dig tiden att göra något gott för någon annan, bara för att, testa! Om du aldrig försökt dig på att be Gud om ledning för dagen och se vart det leder dig, testa! Förunderliga ting händer när Guds kyrka söker honom och hans rättfärdighet!

Evig härlighet och ära, ingen orättfärdighet. Det var med sådana ord jag inledde. Och nu också avslutar. Det finns inget recept för hur det borde se ut. Det finns bara en himmelsk sky av vittnen, kristna i miljontal, som innan oss lärt sig av Gud hur de ska leva sina liv. Väldigt få av dem har funnit det verkligt meningsfulla i att upphöja sig själva, knappast någon alls. Däremot har många funnit det i kyrkans liv, det vill säga i det mänskliga och vardagliga livet, då när de har funnit ett sätt att vara kyrka som Gud har gett åt just dem som gåva.

Och vi får med glädje bekänna en sådan Gud, som ger oss många sätt att vara kyrka, en allmännelig kyrka och tro, som på Kristi grund och i Andens ledning går ut i hela världen. Vi reser oss!

Förlåtet, obundet, framåt – Nyårsaftonens predikan – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Sam. 7:12
Samuel lät resa en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser (Ebeneser). Han sade: ”Ända hit hjälpte oss Herren.”

Andra läsningen
1 Petr. 1:22-25
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, ty:
Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna
i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av.
Men Herrens ord består i evighet.
Det är detta ord som har förkunnats för er.

Evangelium
Luk. 13:6-9
Jesus gav lärjungarna denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

Predikan
Historien förtäljer inte vad som hände med fikonträdet efter det. Vad tror ni? Bar det frukt eller inte? Kan ett träd bära frukt om det inte kommit något alls på tre år? Kan en människas liv vändas på ett år om man lagt ner tre år på att göra något ofruktsamt?

I tiderna då jag sysslade mera med idrott och träning brukade jag påminna nybörjare som jag hjälpte att om ens kropp blivit styv och långsam under flera år så går det inte nödvändigtvis att bygga upp den igen på en kort tid. Dagens liknelse kallar oss till att fundera över vart våra år har fört oss och vart vi ämnar gå från denna punkt.

Då Samuel reste stenen var det för att påminna sig om att Herren varit med dem på vägen. Så är det också för oss. Var och en av oss vaknar upp varje morgon till ny nåd, till nya möjligheter. Kanske inte de möjligheter vi velat ha, men var dag kommer med sin egen nåd och också sin egen möda.

Andra läsningen lyfter fram hur vi är födda av en oförgänglig sådd. Det betyder att då vi i tro söker vägar framåt är inte våra kommande år bundna av de gångna. Liknelsens tre dåliga år symboliserar kanske ett förflutet som är en börda för oss. Vi låter oss så enkelt bindas av det förgångna. Jag tror att Jesus berättar liknelsen med ett öppet slut för att vi ska stanna upp för att fundera vad som händer näst. Låter vi året som gått, med coronarestriktioner och ensamhet, med dess motgångar och usligheter binda oss för det år som kommer? Hurudan är vår tro?

I Kristus behöver vi inte vara rädda för att bli borthuggna, för tron talar om en oförgänglig sådd. Ett sådant liv som lever i uppriktig kärlek till ens medmänniska. Vårt förflutna ska inte hindra oss från att ha en framtid, inte i trons dimension. Vi behöver inte bli naiva och bara tänka positiva tankar. Nej, det vi kallas till är en nykter och mogen insikt om vad nåden egentligen innebär. Vår frälsare kallar oss att leva förlåtelsens liv, ett liv som inte låter sig bindas av det förflutna, ett liv som söker vägar framåt. I det perspektivet är de tre dåliga åren en skola, en erfarenhet, men inte en boja.

Jesus själv, i evangelierna, förlåter och helar de människor han möter. Sådant är hans arbete också idag. Frälsningen innebär inte att det onda tas bort från våra liv, utan innebär att vi har ett sätt att handskas med det. Vi kallas in i ett år av förlåtelse och helande. Till ett år då vi kan säga att Herren hjälper oss, dag för dag.

Ibland kanske det känns som ett ögonblick i sänder. Som att varje dags börda är stor nog. Men då får vi säga som Samuel. “Ända hit hjälpte oss Herren”. Och vi får förtrösta på att han hjälper oss framöver också.

För vilken motgång vi än möter vill Jesus leda oss längs den väg som kommer. De tre dåliga åren är bakom och vägen framåt är öppen. Vandrar vi den tillsammans med Jesus eller vandrar vi den bundna av de tidigare år vi har haft? Här finns att lära sig, här finns att böja sig, att renas och helgas. Men varje dag vill Gud hjälpa. Hjälpa så att vi befrias från snaror och undgår faror.

Och det är en sådan Gud, som vill ge oss hopp och ledning, som vi till näst ska bekänna med trosbekännelsens ord.