Första läsningen
Job 35:1-8
Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.
Andra läsningen
Rom. 14:13-19
Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.
Evangelium
Luk. 13:1-5
Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”
Predikan
En viktig moralisk princip i den kristna tron är att inte döma. Det hänger samman med att vi tror att den yttersta domen är i Guds händer och att det är det enda sättet som verklig rättvisa kan uppstå. Som begränsade varelser har vi människor inte möjligheten att kunna veta allt för att fälla en rättvis dom.
Det handlar om att låta Gud vara Gud och människa vara människa. Genom tron lär vi oss att världen inte är rättvis. Vissa föds till svåra omständigheter, vissa till lidande, andra till rikedom, de flesta till ganska vanliga liv. Men fastän världen inte är rättvis, så är vår lott inte ond. Vi bekänner en Gud som ger sig till känna åt oss, som vår broder och som vår vän. I Jesus ser vi att Gud inte skyr våra omständigheter, utan istället väljer att dela dem. Det är en sådan klippa tron byggs på. Oberoende av vad som händer omkring oss kan vi stå trygga i den kärlek som Kristus visat oss.
Det är något sådant som dagens evangelium talar om. Här beskrivs två olyckliga skeenden. Det första, det något kryptiskt skrivna: ” om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur” och det andra om ett torn som rasat och orsakat någons död. Tornet känner inte annan historieskrivning till, men det kan antas vara ett torn i Jerusalems stadsmur. Galileerna som nämns har högst antagligen varit en grupp som av någon orsak retat Pilatus – möjligen genom sin politiska agenda – så att han lät avrätta dem i samband med att de förrättade offer under någon högtid.
Den kristna tron håller sig inte till en sådan lära att dessa som dött på detta vis skulle få skylla sig själv. Ända sedan Noas dagar har Gud lovat att aldrig mera utplåna mänskligheten (1 Mos 8:21). Så varken krig eller olyckor eller globala pandemier är något som Gud orsakar. Däremot är han nära oss då sådant händer. Aldrig långt borta. Det är det budskap vi har i Kristus.
Det är också på det sättet som vi erbjuds kraft att utstå motgångarna. Kraft att inte låta vår vrede eller vårt förakt leda oss in på dömandets väg. Istället erbjuds vi kraft till omvändelse, till att låta vreden stilla sig och kärleken till medmänniskan väckas. Vi behöver inte döma, domen är Guds.
Det betyder ju inte att vi inte får vidtala det som är fel eller tillrättavisa. Sådant behöver vi alla ibland utsättas för. Det är ändå en stor skillnad mellan att bli tillrättavisad i kärlek och att bli dömd i förakt eller bitterhet. Ofta förkläs våra dömande ord med idéer om att vi “bara säger som det är” eller att “någon behöver säga det”. Men direkt vi behöver ta till sådana uttryck så anar vi redan att det vi ämnar göra saknar kärlek.
Det går alltid att ta upp en annans handlingar på sätt som inte trycker ner den eller förminskar den. I andra årgångens texter för denna söndag hittar vi kvinnan som ertappats i äktenskapsbrott. De skriftlärda försöker få Jesus att fälla en dom över henne, men istället säger han till de skriftlärda att den som är utan synd ska kasta den första stenen. Jesus väljer en väg framåt ur den beklämmande situation han hamnat i där han visar sin kärlek till kvinnan. Men han tillrättavisar henne också: “Gå nu, och synda inte mera.”
Det är en sådan kärleks vishet som vi uppmuntras bygga våra liv på. Inte på det tvära och hårda, utan på en tro som enar oss alla. Enhet innebär ju inte att vi är enighet, utan det betyder att vi hör samman i kärlek trots våra olikheter. Vi strävar efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen, skriver Paulus.
Det kristna livets mål är att bli en sådan människa som kan ha rätt utan att bli svår att leva med. Vi känner allt för många fall där någon haft rätt, men sättet som ärendet förts fram egentligen bara har gjort det svårare att komma vidare i rätt riktning. Kristus visar oss en väg som inte spelar ut sanning mot ödmjukhet eller kärlek – utan som istället förenar dessa.
Därför, som Jesu lärjungar, gör vi gott i att regelbundet tänka på det sinnelag som finns hos honom. Vad såg Jesus i äktenskapsbryterskan som de skriftlärda inte såg? Kan det vara så enkelt att han sökte en kärleksfull väg framåt?
Jesus säger i dagens evangelium att den som inte omvänder sig kommer att mista livet, liksom de som utsattes för mord och olycka. Läst snabbt känns det kanske som ett hot om att Gud ska slå ner oss. Men jag tror inte det är tanken här. Tanken här är att säga att vi kan förlora livet redan medan vi lever det, om vi inte omvänder oss.
Om vi inte lär känna Gud och hans vilja riskerar vi istället bygga våra liv på ett sätt som leder till rädsla och förakt. Och då är steget nära till hatet och till dömandet. Då är det också nära till hands att tänka att den som råkar ut för en olycka får skylla sig själv.
Den väg som Jesus erbjuder, omvändelsens väg, leder istället till trygghet, tålamod, kärlek och frid. Här finns inte behovet att trycka ner andra eller hävda sin rätt. Istället finns här en stabil grund att stå på då världen rasar omkring oss. Här finns en livsattityd som gör det möjligt att välsigna till och med sin fiende. Här finns en barmhärtighet som växer ur vår egen frid, den som vi tagit emot från Gud. Och det är då som vi också kan låta bli att döma. Våra domar kommer så ofta från en plats av att behöva kontrollera och manipulera vår omgivning. “Om jag sätter honom på stället så får jag slut på det här.” Men domen är Guds, för ett sådant maktmedel är för svårt att använda rätt för begränsade varelser som vi.
Vi kan alltså, som kristna, hitta sätt att tänka kring våra liv som befriar oss från behovet att döma. Då Jesus mötte svåra situationer sökte han inte det lätta, utan det rätta. Och han visar för oss, ytterst på korset, att kärlekens väg är den rätta vägen. En väg som handlar om att vi ibland måste dö tillsammans med honom, för att kunna få del i hans liv. En väg som inte präglas av rädsla eller förakt, utan av Guds kärlek så som den är demonstrerad i Jesu död och uppståndelse. En väg där vi, fria från rädslan, inte behöver ta domen i våra egna händer, utan kan låta den vara i Guds händer istället: där den hör hemma.