Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:

Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Matt. 20:25–28

Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Predikan

En krigsveteran från Lahtis, Kalevi Lehtisalo, berättar i en intervju om sin tid vid fronten. Där överlevde han bland annat mirakulöst en nästan direkt träff från en granat, för att bara några minuter senare få budet att han fått en bror. Han sade, att från den stunden framåt fruktade han inte döden.

Jag vet inte om Lehtisalo var en troende man, men denna del av hans berättelse fastnade jag för. Det lilla barnet som föds in i ett land som är i fullständigt kaos ger hopp. Ett barn som han inte ens träffat styrker hans moral och ger honom ny mening. Jag kan inte låta bli att göra jämförelser med det Jesusbarn som vi väntar i advent. Lehtisalo talar om ett vanligt barn, som ger honom hopp. I Jesus möter vi Gud själv som föds till oss. Det ger orsak till förtröstan. Minns ni den glädje som Simeon hade, då han mötte Jesusbarnet vid templet?

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk”

I våra texter idag talas både om en stad som blir belägrad och om furstar som har makt över folken. Lehtisalo belyser också detta då han talar om vad krig är: “Det är motbjudande, hur vi än försöker försköna det.” Det finns inget vackert i krig, säger han. Och visst är det varje vis människas önskan att undvika kriget.

För Finlands självständighets del har den direkta faran varit över i snart 100 år. Vi står inför ett jubelår, ett sekels frihet, ett sekel då vi kommit till freden. Visserligen har inte dessa hundra år heller varit konfliktfria, men det har gått bättre och bättre. Idag har vi det mycket bättre ställt än vad vi i den yngre generationen kan förstå. Vi lever i en tid då smarta telefoner är vardag, då rent vatten är en självklarhet och då vi sällan är hungriga mera än en halv dag i taget. Jämför detta mot en tid då det inte fanns elektricitet i alla hus och då den huvudsakliga källan till vatten var det man fick upp ur brunnen med en hink. Ännu på 1930-talet fanns det bara vattenledningar i 85% av husen i Helsingfors.

Vi har kommit långt på dessa hundra år. Från att vara en omstridd fläck mellan Sverige och Ryssland till att idag vara ett ledande land inom både skogsbruk, elektronik och pedagogik m.m. Allt detta byggt på den frid som har köpts för ett dyrt pris. Byggt på förvärvad vishet – insikten att krig är något vi skall hålla avstånd till.

Predikaren sade att visheten är bättre än styrka, bättre än vapen. Idag ser vi runtomkring oss och konstaterar att det verkar oroligt. Många är beredda att ta till våld för att få sin sak igenom – också i Finland. Den vishet som så dyrt förvärvades under krigsåren verkar i vissa fall som bortblåst. Samtidigt ser vi att många saker går bra. Trenderna vad gäller både ekonomisk och hälsomässig välgång är på väg åt rätt håll, även om vi i vardagen ibland upplever det motsatta. Statistiken visar en positiv trend. Vad får då en skara att välja våldets väg?

Jesus säger att vi skall vara varandras tjänare. Han ger oss sig själv som det yttersta tecknet på vad det innebär. Det är så visheten tar sig uttryck. Den som väljer våldets väg är alltså inte inne på den väg som Jesus kallar oss till. Han säger: “den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.” Vad menar han?

Den vishet som byggde upp vårt land var inte den som sådde stridigheter och motsättningar. Det goda som vi har uppnått har vi vunnit då vi strävat till fred. Visheten känner stridens väg och har sett att den inte för till frid. Aposteln Jakob skriver om avundet och självhävdelsen och kallar den för något demoniskt. “Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.”

Det är då denna strävan når våra hem – våra byar, städer och landskap – som vårt land går framåt. Visst kan kortsiktig vinning uppnås genom manipulation och  rädsla. Men om vi vill bygga ett välfungerande samhälle behöver vi, liksom vi redan gör, fortsätta att agera i den vishet som vi idag har hört om. Det är en vishet som inte går förbi när någon lider, en vishet som styrker den svaga, en vishet som bjuder in till samtal och förståelse människor emellan.

Vi behöver så långt vi kan värna om den fred som finns i vårt land. Vi behöver, som Jakob skriver, vara omutliga i goda gärningar. Vi behöver vara uppriktiga i vår barmhärtighet. “Visheten är bättre än vapen.” Här finns också en åsnebrygga till scoutingen, som ju med sitt “Alltid redo!” ständigt söker den andras bästa.

Jesus undervisar sina lärjungar om en väg som är annorlunda än världens väg. Det är tjänandets och ödmjukhetens väg. Jesus kom för att tjäna oss och han fortsätter att göra det till och med efter sin död. Tänk bara på berättelsen om Jesus vid stranden efter att Han uppstått, då han tänt en eld för lärjungarna och serverade dem bröd och fisk.

Såhär ser visheten ut! Detta är vad kyrkan hoppas på! Att mildheten i slutändan skall besegra det onda. Att den rättfärdighet som vi sår skall bära frukt. Att friden skall infinna sig. Visheten pekar mot det. Jesus är tecknet på det. Den som i rättfärdighet möter dödens makt, krigets elände, Han segrar. Jesus uppstod! Låt oss stå fasta i det hoppet, sträva till frid och vara trogna i vår kärlek till medmänniskan.

Kalevi Lehtisalo fick hopp genom ett litet barn. Vi vet inte vad som hände med det barnet, men det barn vars liv vi får följa i kyrkan känner vi. Kristus mötte dödens hela elände på korset och uppstod sedan i härlighet till att fortsätta vara sin kyrkas tjänare. Detta är vishetens väg: att i rättfärdighet gå igenom lidandet för att kunna segra i ödmjukhet.

Må Gud välsigna vårt land med ett folk, och ledare, som inte är rädda att gå i vishetens gärningar.

 

Jes 35:3-6
Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: ”Fatta mod, var inte rädda!

Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.”

Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.

Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken.

Hebr 10:35-39

Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt  liv.

Luk 12:35-40

Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era  kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre  skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och  bultar på porten.

Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords  och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare  – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda.

Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset.

Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Vad är det att tro?

Finns det något magiskt i att då vissa rätta tankar går genom vårt huvud så blir i plötsligt räddade från denna världs elände?

Är det så att bara vi förstår Jesus rätt, så kommer vi en dag till himlen?

Vad är poängen med att tro? Och vad ska man tro på egentligen?

I dagens texter talas om den som tror: den som tror och räddar sitt liv!

Jesus ger en liknelse om tjänare som vakar. Tjänarna vet nämligen att deras mästare i något skede skall komma tillbaka från en bröllopsfest. Jag vet inte med dig, men det ter sig för mig som att Jesus försöker göra en poäng kring vad tro egentligen är. Det är att göra de logiska förberedelserna i ljuset av vad man vet att är sant. Tjänarna inväntar den Herre som är på kommande. De lever ut sin tro att han är på väg! Det är en sann tro och en passionerad tro. De vet att mästaren uppskattar det om de agerar i enlighet med det de hört: Att han skall komma.

Jesus ger också ett annat exempel: då en tjuv bryter sig in, så skulle han nog bli hindrad om man visste när han kommer. Man agerar på sin tro, att vid den och den tiden kommer tjuven.

Vi skall alltså på samma sätt vara beredda. Den stund då Jesus kommer tillbaka känner ingen. Men då den kommer så förväntas att vi har tro.

Men vilken tro? Och hur ska vi agera i ljuset av den tron? Tjänarna har det ju enkelt: mästaren kommer hem från en fest, håll dörrarna olåsta, förbered eventuella kvällsrutiner där hemma. Men hur skall vi agera utgående från den tro som vi uppmuntras till? Vilka konsekvenser har den tron?

Jesaja säger att vi skall fatta mod! Vi behöver inte vara rädda! Vår Gud är här och hans rättvisa dom skall komma! Vår tro är att vi inte behöva vara rädda.

Jesaja säger att vi skall ge styrka åt kraftlösa armar och stadga åt skälvande knän! Vår tro är att den som är svag skall få styrka då Jesus kommer till oss.

Jesaja säger att Gud själv kommer för att rädda oss. Vi har orsak till jubel! Världsaltets skapare, Herren över liv och död ser oss och vill oss väl. Vår tro är att Gud är för oss!

Då man har en tro får den logiska konsekvenser. Då vi säger oss tro att alla människor är värdefulla, att alla är skapade av Gud och gjorda till Hans avbild. Då blir den logiska konsekvensen att då vi möter någon som lider så försöker vi ta del i deras lidande. Konsekvensen blir att då vi möter någon med kraftlösa armar eller skälvande knän så erbjuder vi vår styrka. Om vi säger oss tro att alla människor är värdefulla, men inte lever ut det. Då är vår tro på varje människas lika värde död. “Tron utan gärningar är död”. Det är enbart då vi verkligen ser varandra och hjälper varandra som vi kan tala om en levande tro på alla människors värde.

Vad är då en levande tro på Kristus? “Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.”

Tron på Kristus är för det första att förstå att vi alla är syndare. Det betyder att vi gått miste om det goda som Gud lagt in i oss och i skapelsen. I praktiken betyder detta att vi är ödmjuka (i ordets rätta bemärkelse) inför varandra. Vem är jag att döma en annan eller se ner på någon? Jag är brusten och vilsen, liten i världen lika som alla andra.

Tron på Kristus är för det andra att veta att Jesus är vår frälsare. “Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende son, så att var och en som tror på Honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.” Gud kommer till oss, för att Han älskar oss och vill föra oss tillbaka till allt det goda Han en gång gett oss.

Tron på Kristus är vidare lärjungaskapets väg. Jesus är vår mästare – han vägleder oss och lär oss vad det goda livet handlar om. Vi får lära oss att leva rättfärdigt, att följa Hans bud och vi får märka att i den mån vi klarar av det så för det med sig glädje och salighet. Jesus vet vad det är att vara människa och vad det innebär att leva i denna värld.

Till sist: Tron på Kristus är att vi lever ut det som Jesus har lärt oss.

Då vi börjar tro att Gud har frälst oss, räddat oss från synden, för att Han älskar oss, då kan vi vara frimodiga. Då vi börjar tro att Guds kärlek gäller varje människa, då riktar sig vår frimodighet mot att göra våra närmastes vardag bättre. Då vi börjar tro att Gud, genom sin församling, verkar i världen sprider sig glädjebudet om frälsningen till våra byar och städer.

Tron leder till gärningar. Så som vi tror agerar vi. Tron är inte en bedrift med vilken vi betalar vår väg till himmelen. Tron är vår respons på det som vi vet om verkligheten.

Jesus kommer till oss.

Jesus dog på korset för våra synder.

Om vi verkligen tror det så kan vi leva i förlåtelse. Tron är förtröstan på att Gud är kärleksfull och nådig. Det har han visat oss i Kristus.

Det kräver ingen tro av mig för att Jesus skall ha dött och uppstått. Men det krävs tro av mig om jag vill se frukten av det i mitt eget liv.

Det är därför Jesus uppmuntrar oss att vara beredda, som tjänarna i liknelsen. Om allt det vi säger oss tro är sant – var är då vår beredskap att leva det? Låt oss bli en kyrka med en levande tro på en nådig Gud som vill alla människor väl och som kommer till oss för att vara med oss och tjäna oss.

Mina anteckningar hittas genom att klicka på kugghjulet och sedan “Open presenter notes”. Man kan också markera slideshowen och trycka på “S”. Vissa bilder har inga anteckningar. Jag tror slide nr 8 om Liv och Död antagligen är nyttigast för de flesta.

Jag har fått förfrågningar om att göra mina predikningar tillgängliga på hemsidan. Det vill jag gärna göra, men jag kommer inte att redigera dem för att fungera i skriftlig form. Det betyder att en del av dem kan vara otydliga eller något slarvigt skrivna, men de är iaf tillgängliga för den som vill och oftast är den röda tråden nog tydlig.

Aam. 4: 12-13
2. Piet. 3: 8-14, 18
Matt. 25: 1-13

Onko sinulle koskaan käynyt niin, että autosi yhtäkkiä pysähtyy tielle, kun bensa on lopussa? Siinä tilanteessa käydään nopeasti läpi aika monta tunnetilaa, suurin osa niistä tunteista vähemmän mukavia.

Tämän päivän evankeliumissa Jeesus puhuu viidesta tyhmästä morsiusneidosta. Näillä ei ollut bensaa alkuunkaan. Ne yrittivät lähteä matkalle tekemättä valmisteluja.

Viisi viisasta morsiusneitoa olivat tuoneet sen verran bensaa mitä tarvitsivat matkaa varten, mutta ei enemmän.

Ne viisi viisasta pääsivät matkaan, mutta tyhmät jäivät paikalleen.

Tämä kertomus voi tuntua ankaralta. Kyllähän normaalissa tilanteessa sulhanen olisi päästänyt myös myöhäitä vieraitaan sisälle. Miksi tässä tapahtuu näin?

Ensinnäkin, huomatkaa, että tämä on vertaus, eikä vertausta kannata yli-tulkita. Toiseksi, teksti puhuu kirkosta. Nämä ovat ne jotka ovat matkalla sulhasta vastaan. Mutta jotkut niistä eivät ole valmistautuneita. Morsiusneitojen tehtävänä on ottaa vastaan sulhanen, kun hän tulee. Tämä siis tarkoittaa, että jotta tehtävä onnistuisi piti olla öljyä mukana. Mutta he toivat vain lampun.

Luulen että tässä puhutaan tyhjästä uskosta. Usko joka on sen muotoinen, että tullaan kirkkoon tai puhutaan hienosti uskon asioista, mutta ei eletä valossa.

Tyhmät morsiusneidot luulivat, että sulhaselle oli tärkeää vain se, että asiat näyttivät hyvältä ulkoa. Mutta sulhanen halusikin sitä sisäistä. Ja he yrittivät lainata sitä muilta, mutta sitä ei voi lainata. Toisen uskoa ja elämää ei voi lainata. Meidän pitää itse elää elämämme, myös Jumalan edessä.

Ja kun he olivat levänneet vähän aikaa, kun matkanteko on väsyttävää, tuli sanoma: Sulhanen tulee!

Ja tyhmät morsiusneidot panivat lamppunsa kuntoon viisasten morsiusneitojen kanssa, vaikka he tiesivätkin, että niissä ei ollut öljyä! Vielä vaan yrittivät vain ulkoisella muodolla tuoda sitä tarvittavaa valoa!

Ja he pyysivät viisasten öljyä, mutta uskoa ei voi noin vain antaa toiselle. Sisäinen elämä ei synny kuin omassa sydämessä. Halu elää Jumalan tahdon mukaan, tehden hyvää, rakastaen ja siunaten, ei tule ulkoa, vaan sisältäpäin, kun sallimme pyhän Hengen herättää sen meissä.

He yrittivät saada öljyä. Lähtivät etsimään sisältöä tyhjiin lampunkuoriinsa. Mutta suunnitelma ei onnistu, kun sulhanen on jo tullut se näyttää olevan liian myöhäistä. ”Totisesti, minä en tunne teitä!”, hän sanoi.

Jos tämä kauhistuttaa sinua, niin ole rauhassa. Kauhistus on aivan oikea reaktio tähän vertaukseen. Kieli tässä on niin vahvaa, koska on äärimmäisen tärkeää, että ymmärrämme, että usko ei ole ulkoinen asia, vaan sisäinen. Jumalalle on tärkeämpää, että etsimme Hänen tahtoaan, että rakastamme toisia ja tuomme rauhaa, kuin että ylläpidämme tyhjää, merkityksetöntä uskontoa.

Vertaus on tärkeä meille myös toisesta syystä. ”Valvokaa! Kukaan ei tiedä aikaa.” Se voi tapahtua milloin tahansa, eikä kukaan pysty arvaamaan, milloin. Valvokaamme siis, hengellisessä tarkoituksessa. Etsikäämme jatkuvasti sydämen yhteyttä Jumalaan.

Jumalan sydämestä tulvii meitä kohtaan elämää, rakkautta ja armoa. Tie tähän, aitoon Isän sydämeen, on Kristuksen kautta auki. Meidän ei tarvitse mitenkään ansaita sitä rakkautta, vaan saamme vapaasti ottaa sen vastaan, uskon kautta. Siinä on merkityksellisen ja autuaan elämän lähtökohta. Kun olemme lähellä Jumalaa meidän uskonto ja elämä ei ole vain ulkoista muotoa vaan siinä on oikeaa sisältöä.

Oletko joskus yrittänyt käynnistää autoa jossa ei ole bensaa? Ei auta paljon. Auton tankissa pitää olla bensaa, muuten se on melko hyödytön. Ja Jumalan taloudessa bensa on ilmaista jokaiselle, joka haluaa tankata.

Jer. 1:4-10

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade: Jag lägger mina ord i din mun. I dag ger jag dig makt över folk och riken. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.

2 Tim. 4:1-5

Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.

Matt. 22:1-14

Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.

När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.”

Predikan

Dagens texter kallar varje kristen till att rannsaka sig själv, till en reflektion över vad vi gjort av den gåva vi fått av Gud. Dagens texter, särskilt den liknelsen som Jesus ger och den andra läsningen, riktar sig först och främst till dem som anser sig vara kristna i – alla fall till den del som de ger oss instruktioner om hur vi ska leva.

Låt oss ta en noggrannare titt på saken: I Jeremia läser vi om hur Gud kallar profeten och vill sända honom på ett uppdrag. Hans spontana reaktion är att han inte är värdig, han är för ung. Gud svarar genom att rädda honom, instruera honom och ge honom det han behöver för uppgiften.

I andra läsningen ger Paulus instruktioner åt Timoteus. Han tar till stora ord då han åberopar hela det kristna hoppet: Gud, frälsaren, domen, frälsarens återkomst och hela det himmelska riket. Allt detta för att han ska orka förkunna tålmodigt och i enlighet med sanningen, i tid och otid.

Evangeliet ger oss en bild av det rike som Paulus åberopar och som Jeremia får se en försmak av. Det är en måltid, men inte bara en vanlig måltid, utan en festmåltid. Och tydligen kan man bli utslängd, fastän inträdet är fritt för alla. Och just därför är den förmaning som Timoteus tar emot så viktig.

Vi behöver förstå vilken slags fest det är vi tagit del av i frälsningen. Nu som då finns det människor som inte vill lyssna, utan som vänder sig till legenderna. Som inte vill möta sanningen, utan bara vill höra ord som får dem att känna sig bättre i stunden. Guds evangelium för oss till något mera än en kortvarig tröst för stunden, den upplyser oss om frälsningen och vägen till Fadern, om ett nytt liv. Evangeliet, rätt förstått, är en källa till liv och salighet, helighet och himmelsk glädje. Guds rike är öppet för alla.

Mannen som bjöd in till fest valde att bjuda en ganska brokig och oväntad skara, då inte det festfolk som han bjudit ville komma. Gud har i tiderna utvalt ett folk, varav många inte ville ta emot frälsningen då Jesus kom till dem. Visst är det lika idag, många förstår inte vilken skatt vi har i Ordet. Men samtidigt tror jag vi som är i kyrkan får rannsaka oss själva, lika som Paulus uppmanar Timoteus.

Festen har en klädkod. Fastän många blev inbjudna ganska överraskande är det tydligt att de skulle ta inbjudan på allvar, att komma till festen utan bröllopskläder var inte godtagbart Just före den andra läsningens uppmaning till oss idag skriver Paulus att: “Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” Det är detta som han uppmanar Timoteus att undervisa och tala om, ständigt predika om, han säger:  “Håll huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.”

Vad innebär klädkoden som liknelsen talar om? Det är tydligt att den inte innebär en konkret klädkod för bröllop, nej, den talar om något djupare, det är ju trots allt en liknelse. Guds rike är som en fest dit alla får komma men som kräver att du tar festen på allvar. Vi kommer till festen genom Guds nåd, men då vi väl är där så förväntas något av oss, nämligen att vi håller fast vid Ordet, att vi står fasta i tron, att vi tar emot det som Paulus säger om Skriften: att den är utandad av Gud, nyttig till undervisning, bestraffning, upprättelse och fostran i rättfärdighet. Tar vi inbjudan på allvar märker vi kanske att vi vill leva värdigt den kallelse vi fått.

Vår första reaktion är kanske samma som Jeremias: Nej, det är något fel på mig, jag skall nog inte ta emot inbjudan. Men inbjudan är given – vill vi stiga in i det liv som erbjuds? Hos Paulus finns en syn på frälsning som har två tydliga aspekter: Å ena sidan frälser Kristus från synd och död. Och å andra sidan frälser Kristus till ett nytt liv där Anden tar sin boning i våra hjärtan. Vi kan inte ha det ena utan det andra. Om vår tro innebär att vi kommer till festen och sedan inte vill klä oss i festkläder så kommer vi att bli utslängda.

Det är hårda ord, men det går inte att ignorera, tydligen handlar tron om något mera än att bara komma in till festen, den handlar också om att vara närvarande!

Men nu ska vi igen ta ett steg bakåt, vad är det som talas om här? Att ta på sig festkläder! Att klä upp sig, se bra ut, förbereda sig för en tid av gemenskap och glädje! Jag inser att vi är i Österbotten och att för vissa män, särskilt, är den svarta kostymen ett otyg som man bara känner sig obekväm i, men kanske vi kan sträcka på vår fantasi och föreställa oss en festklädsel som vi längtar efter att få ta på oss? Detta är inte en fest som vi går till för att vi måste och sitter av för att det krävs av oss, utan en himmelsk bröllopsmåltid, fylld med glädje och gemenskap! Det är så vi får förhålla oss till det krav som liknelsen ställer: Du har nu stigit in i frälsningen, det är en himmelsk bröllopsfest, du har nu rätt och orsak att iklä dig sådana kläder som tar fram det bästa av dig, som får dig att stråla av skönhet och godhet, som tar fram allt det som Gud drömde om dig, då han formade dig i din moders liv.

Det är Guds vapenrustning, det är Andens frukt. Börjar det inte kännas livgivande redan?  Bröllopsklädseln är en symbol för allt det goda som Gud vill ge oss efter att vi mött vår egen synd och brustenhet och bekänt den inför Honom. Och om vi då inte tar på oss bröllopsklädseln är det som om vi skulle säga att festen inte är så bra som vi förväntade oss. Det är inte konstigt om det gör att vi blir utslängda, ja, någon kanske gick självmant. Men den fest Gud ställt till är värd att iklä sig bröllopskläder för.

Jag tror vi ofta tolkar festkläderna fel i vår vardag. Vi har inte rätten att kräva festkläder av dem som inte tagit emot inbjudan till bröllopet. Det vore ju absurt. Men vi kan se till oss själva: Har jag tagit på mig den festdräkt som Gud kallar mig att klä mig i? Har jag tagit emot Ordet – till upprättelse och uppfostran i rättfärdighet?  Lever jag ett liv som allt mera tar sig uttryck som den himmelska bröllopsfesten? Lever jag ett liv som skapar frid? Strävar jag till att vara nådig mot mig själv om mina närmaste? Vill jag leva i kärlek, eller väljer jag hellre ilska eller förakt?

Avslutningsvis vill jag understryka att kallelsen till riket i denna liknelse är en kallelse till en fest. Gud är fylld med glädje, han är fullkomlig kärlek och han kallar oss till en evig fest hos Honom. Ps 16 avslutas med orden: “Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet på din högra sida för evigt”. Gud ska lära oss livet väg. Han ska låta oss stiga in i en himmelsk fest och vi ska vara klädda i festkläder. Då vi söker honom i detta ska vi mättas av glädje och ljuvlighet vid hans högra sida.

 

 

1 Mos. 28:10-17

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.

I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

Matt. 18:1-6, 10

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

Känner ni Jakob? Han lämnade Beer Sheva efter att ha kommit i strid med sin bror Esau och tog vägen mot Harran. Det är en sträcka på över 900km, det tar 189h att gå det.

Beer Sheva är ganska nära Egypten, i Israel. Harran är i dagens Turkiet. Det är en vandring som tar honom genom nästan hela landet Israel, förbi Libanon, genom hela Syrien och in i Turkiet. Under den vandringen stannade han vid Betel, det var då som platsen fick det namnet, då Jakob såg en dröm där det gick en stege mellan himmelen och jorden, där änglar vandrade upp och ner, bärandes bud från det himmelska till det jordiska.

Betel betyder Guds boning. Han grips av förundran och säger: “Gud är här, och jag visste det inte!”

Gud är här.

I Jerusalem, inte långt från Betel, 2000 år senare: Jesus ställer ett barn framför lärjungarna. “Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni inte in himmelriket!” Man kan nästan ana lärjungarnas frustration: Igen en av dessa bilder! Tala klarspråk Jesus! Vi orkar inte med dina berättelser och liknelser.

Men Jesus väljer barnet av en orsak. Barnen lever i en öppenhet för världen som vuxna många gånger tappat. Barnen är i regel inte bittra, inte besvikna, barnen oroar sig inte. Inte iaf på det sätt som vi vuxna gör. Ett barns fantasi kan föreställa sig stegen mellan himmelen och jorden och barnen kan ana det som Jakob också fick uppleva. Kanske kan, på något sätt, barnens enkla tro fungerar just som då änglarna gick upp och ner för stegen i Jakobs dröm?

Gud är här.

Det är det som Jesus vill att lärjungarna skall förstå: Att Gud är här. Det är startpunkten för det kristna livet att vi vet att Gud är nära, att vi låter oss förundras över Guds storhet. På samma sätt som barnen förundras då de utforskar livet. På samma sätt som Jakob förundrades då Gud lät honom se stegen i drömmen. Då, när vi inser att Gud är nära oss, kan vi stiga in i det som Jesus kallar himmelriket. Det är ett rike som är fullt med mening, nåd och kärlek, en plats där Guds vilja sker, såsom i himmelen så ock på jorden.

Ett rike som en gång i tiderna tog världen med storm – men som idag uppfattas som “vanligt” och “tråkigt”. Och orsaken till att det har förlorat sin slagkraft är väl just det att vi vägrar bli som barnen. Vi är ju rationella människor, vad har vi med förundran att göra! Vi har ju ansvarsuppgifter och viktiga saker att göra, vem är vi att stanna upp och njuta av skapelsen? Vi har väl ändå kommit förbi den tid då vi skall föreställa oss något som Gud, det är ju ändå 2016!?

Men vem har det bättre? Barnet som lever i förundran och iver att utforska, eller vi vuxna som är så rationella och ansvarsfulla? Skulle det inte vara gott för oss att försöka se världen som en lite meningsfullare plats än vad vi vanligtvis gör? Skulle vi inte må bra av att tro att Gud är nära? Skulle det inte vara spännande att få stiga in i himmelriket?

Jag är inte emot rationellt tänkande, jag är inte emot att ta ansvar, jag är inte emot att bli vuxen. Men jag är emot tankemodeller som leder oss till bitterhet och meningslöshet, som tyvärr är verklighet för många idag.

Sedan jag kommit till tro har jag fått tänka om många gånger. Jag förundras om och om igen av hur Gud är större, hur han är nådigare, hur han är mäktigare än något jag kunnat tänka. Fast jag strävar efter barnets förundran räcker inte min lilla fantasi till. Och då Jesus kallar oss att bli som barnen kallar han oss in på en väg som leder bort från vårt elände, vår brustenhet, bort från det vi i kyrkan kallar synd – han kallar oss till sig själv och till den himmelska Fadern. Han kallar oss till ett liv i himmelriket, ett evigt liv, ett evigt liv av förundran, glädje och kärlek.

Det är den kallelsen som vi kallar frälsning. Det är en räddning från allt det brustna till allt det hela. En räddning från ett liv utan Gud till ett liv med Gud. Det är det löftet Jakob fick ta emot i dagens första läsning: “Gud sade … jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

Och det löftet får gälla för oss alla idag, om vi väljer att tro det, om vi väljer att leva det. Gud kommer inte att överge oss. Gud skall fullgöra det han lovat oss. Och så, i förtröstan på alla de löften Gud gett oss: om evigt liv, om frälsning och om sin närvaro, får vi resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.