Första läsningen
1 Sam. 16:1-13
Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.
Andra läsningen
Rom. 9:11-23
Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?
Evangelium
Luk. 17:7-10
Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”
Predikan
Jesus talar i dagens evangelium utgående från en lång rabbinsk tradition. Ett nästan identiskt ställe finns i de första verserna av Pirkei Avot (grovt översatt Fädernas kapitel – eller ibland också kallad Fädernas etik). Jesus lånar ofta från motsvarande källor då han konstruerar sin undervisning. Denna textsamling är dessutom väldigt ofta citerad – den innehåller många av de mest kända rabbinska citaten.
Utan denna bakgrund kan det vara svårt att förstå hur dagens text är ett evangelium. Vad är det som är så gott i att vara en tjänare som blir nonchalant behandlad? Stället Jesus hänvisar till låter översatt ungefär såhär: “Var inte som slavar som tjänar sin herre för att få en belöning. Var istället som slavar som tjänar utan förväntan på belöning. Och låt Himmelens frid vara över er.” Man har tolkat den undervisningen som ett sätt att säga att man inte ska göra det goda för att man förväntar sig bli belönad för det. Det goda ska göras för att det är gott – oberoende av belöningen.
Så tänker jag att vi kan läsa också evangeliet idag. Jesus uppmanar oss att flytta blicken från idéer om vad som lönar sig för oss, från att taktisera och manipulera, till att göra vad som är gott.
Det är på ett sätt myntets baksida av att dagens tema: nåden är oförtjänt. Det betyder inte att vi ska ge upp i vår strävan efter det goda, då vi ju ändå får ta emot förlåtelse från Gud. Nej, det betyder att Guds nåd ges oss oberoende av vår strävan, även om vår strävan kan komma att bli ett verktyg i Guds arbete här i världen. Gärningen och nåden hör inte ihop i bemärkelsen att vi med våra gärningar kan förtjäna nåd. Men nåden kan bli mera påtaglig och verklig genom våra gärningar. Alla tre texter idag utandas ju ett slags: “så är det bara.” I första läsningen: Gud har valt David, ingen av de andra bröderna. I andra läsningen: “Guds beslut att välja fritt skulle stå fast” och “tror du … att du kan göra invändningar mot Gud?” Det återkommer i evangeliets bild. Tjänaren tjänar, inget annat. Det är vad som förväntas av tjänaren och inte något som ger orsak till någon särskild belöning.
Det finns något sunt i att helt enkelt tänka att man ska göra det goda för att det är gott. Vi ska göra det som vi vet att är rätt, oberoende om någon ser oss, belönar oss eller uppmärksammar oss för det beslutet. En av de traditioner i kyrkans liv som arbetar med detta är traditionen kring helgelse. Helgelsen kunde beskrivas som vårt beslut och strävan efter att lära oss att bli sådana som gör det goda. Helgelse handlar inte om att bli tillräckligt bra för att Gud ska kunna älska oss, den saken är redan tydligt fullbordad och demonstrerad i Kristus. Helgelse handlar om att, som Jesu lärjungar, välja det välsignade livet, vilket är det heliga livet. Som kristna tror vi att det goda ibland finns bortom den kamp som frestelser och förförelser orsakar åt oss. Det verkligt goda är ibland att stå ut med frestelsen, tills den ger vika. Att lämna utfallet i Guds händer och lita på att han för oss igenom situationen.
Vad hade t.ex. hänt om Samuel inte hade stått ut med osäkerheten som uppstod då alla samlade bröder blev förkastade av Herren? Om han inte hade behållit sitt lugn kanske han hade smort någon annan än David, som var frånvarande. Istället motstod han frestelsen att göra det enkla och frågade istället om det ännu fanns någon. Bakom det obekväma hittades det goda som Gud hade i förvar. Likaså i andra läsningen då det talas om att vi blir formade, som krukor, så ger oss Gud ett syfte. Varje kruka används bäst till sitt specifika ändamål. Och igen, i evangelietexten. I liknelsen sägs att tjänaren tjänar. Det är det som en tjänare ska göra. Då är tjänaren mest tjänare och uppfyller sitt syfte.
Det är under sådana omständigheter som ett liv kallas helgat. Det vill säga, då ett liv är ordnat på ett sådant sätt att vi har grunden i skick och vi från den goda grunden bygger ett välfungerande liv, då är det ett helgat liv. Ett helgat liv handlar om att göra det rätta i de specifika situationer vi hamnar i. Det handlar inte om att bli skenheliga och låtsas vara bättre än andra. Istället handlar det om att bygga ett liv som fungerar. Så enkelt är helgelse. Det handlar om nåden att tillsammans med Gud, ledda av Anden, som Jesu lärjungar, söka vägar att göra vad som är gott. Konceptet är inte svårare än så.
Processen däremot kan vara tung, stundvis. Men samtidigt är det heliga livet ett bättre liv än ett liv där man utelämnar sig själv åt vad än man i stunden begär. Det är det liv som vi är tänkta för.
Då Gud utväljer oss och säger att han ger oss sin förlåtelse genom sin son. Då han låter Jesus gå lidandets väg, via korset till uppståndelsen. Då understryker han den nåd han vill visa oss. Han öppnar brunnslocket till nådens källa och uppmanar oss att dricka djupt ur den. Och ju mera vi dricker, desto närmare kommer vi det som helgelsens tradition betonar. Nåden, då den blir verklighet, handlar ju inte bara om ett himmelskt vågskifte där Guds nåd och vrede plötsligt är i balans. Det handlar om oss, om det faktum att Gud älskar oss och vill dela vår omständighet. Det handlar om möjligheten för oss som människor att ta del i livet med Gud. Ett liv som söker Guds härlighet i allt det möter, ett liv som vet att gärningarna inte kan köpa Guds kärlek, men som ändå sätter sin energi på att göra det goda. Ett liv som placerar sig inför Gud på ett sätt där man blir mottaglig för den undervisning som nåden bär med sig.
Detta är en skapelse påbörjad och upprätthållen av Gud: vi kan inte göra något meningsfullt i den om vi inte gör det i linje med Guds planer. Så, om du är tjänare, tjäna. Det betyder inte att vi måste förbli vad vi är. David var en herdepojke, han blev kung. Men han blev kung genom att söka det goda. Och det finns många, många problem på den väg som kung David gick. Det vet vi som har läst om allt han gjorde. Men samtidigt var det Gud som utvalde honom till att vara kung över folket. Är du tjänare, tjäna. Kanske blir du vald till kung, regera då. Kanske får du fortsätta tjäna, låt då ändå himmelsk frid vara över dig. För det är lika gott att tjäna som att bli tjänad. I alla fall så länge saker är i en helig ordning.
Så hur gör man för att få saker och ting i en helig ordning? Händer det automatiskt då man klockat tillräckligt många timmar i bön? Uppnår vi resultat bara vi repeterar det samma gamla tillräckligt många gånger, så att vi, som i ett himmelskt tv-spel, når en ny nivå och klarar frestelserna? Nej. Ja. Igen, en sådan ordning i livet är något Gud erbjuder oss av nåd. Vi kan inte förtjäna den, för den är redan given. Från den punkten framåt handlar det om att leva med öppenhet för Guds ledning i det egna livets utmaningar. Finns det ställen där jag faller för frestelser därför att jag inte tror att Gud har något bättre i förvar? Kan vi föreställa oss den frid som finns i att inte låta sig luras av frestelsen att förolämpa någon? Kan vi ordna om våra tankar, de berättelser vi berättar åt oss själva, för att göra den andra värd vår kärlek istället för vår avsky? Kan vi föreställa oss den frid som finns i att inte ta något som inte hör till oss fastän vi vet att vi aldrig blir fast? Kan vi ordna om våra föreställningar om det goda, så att det inte handlar om straff eller belöning? Kan vi föreställa oss det goda som finns då vi inte låter det snabba, enkla och lätta vara första prioritet – utan istället riktar vår uppmärksamhet mot det goda? Ofta finns välsignelsen just bakom frestelsen – det är som om frestelserna med vilja skulle bli placerade i vägen för våra mest meningsfulla genombrott i livet!
Att nåden är oförtjänt har två sidor. På ena sidan myntet ser vi att våra strävanden inte räknas som förtjänst inför Gud, utan enbart är oss själva och våra närmaste till välsignelse. Men på andra sidan ser vi att nåden erbjuds oss alla oberoende av våra framgångar och bedrifter. Kanske är hela denna ordning i sig själv en Guds gåva, något som vi hamnar att arbeta med och fundera med. Det har sagts om de uttalanden i Pirkei Avot, som också dagens evangelium verkar ta sin inspiration ifrån, att deras budskap inte går att förklara fullständigt. Kanske är det så också med detta. Nåden är oförtjänt. Strävan är viktig. I allt finns en helig ordning som vi också får ta del i. Må Gud leda oss på den vägen, så att vi alla får bygga på nådens grund och se heliga ordningar och strukturer i våra liv.