En herde och en fårahjord – Andra söndagen efter påsk – Terjärv och Nedervetil kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen

Hes. 34:11-16

Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

 

Andra läsningen

1 Petr. 2:21-25

Också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.

 

Evangelium

Joh. 10:11-16

Jesus säger:

”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”

 

Predikan

Herdemotivet är ett av de mest älskade i hela skriften. Bilden av Gud som sträcker ut sin käpp och stav till att skydda och leda känns trygg. Vi läser att vi får höra hans röst och följa honom genom livet. Det inger hopp och mod.

Jag är ingen expert. Men det verkar för mig som att fåren som djur har det ganska motigt. De är inte de skarpaste tänkarna av alla Guds skapelser. Då de blir ensamma verkar de ha en tendens att vandra mållöst och falla ner eller fastna någonstans. Inte heller lär de ha hemskt bra syn eller hörsel att uppfatta sin omgivning med. Och vad jag förstår är de inte heller särskilt snabba att fly eller hemskt väl utrustade för att försvara sig mot olika predatorer. Och inte heller har de något kamouflage till sin fördel. Det jag vet av erfarenhet är att får är lätta att förvirra och skrämma – och att de kan agera väldigt dumt då de är rädda. Det lär till och med vara så att då flockinstinkten slår igång kan hela grupper av får springa ner för branter och dö ifall det får som är längst fram väljer fel väg. Det fascinerar mig att vår kyrkokonst alltid målar så vackra bilder av de får som Jesus kommer bärande med. Faktum är väl ändå att de får som herden måste hämta sällan är små, söta, vita och rena?

Det kan vara väldigt motigt att vara människa också. Vi har det kanske bättre ställt med vissa förmågor och omständigheter än fåren. Men mycket i den här bilden av fåren som jag nyss målade upp tror jag vi kan känna igen oss i. Inte heller vi kan se och höra, eller förstå, allt vad vi kanske borde. Också vi har en tendens att följa gruppen vart den går, utan att själva se på vart det bär. Också vi skulle gärna måla oss själva som små, söta, vita och rena – fastän verkligheten ibland är något annat. Kyrkans lära om synden är just detta. Att vi behöver ta ett steg bakåt. Fundera på vem vi verkligen är och vad vi gör, i det stora hela, så att vi kan se verkligheten som den är.

De får som vi har runtomkring oss är fullständigt beroende av sina herdar. Lämnar vi fåren för sig själva i vår natur klarar de sig inte särskilt bra. Lika var det på Jesu tid. Herdarna var fårens beskyddare. Beredda att sätta sitt eget liv på spel för att vakta mot varg och lejon. De goda herdarna var beredda att offra allt för sin flock.

Vart predikan är på väg torde inte komma som en överraskning. Också vi, i vår mänsklighet, i det att vi är begränsade och oförmögna på många olika sätt att navigera denna värld vi lever i, behöver herdar. Och märk att jag säger herdar. Jesus ger sig till känna som den högste herden. Men han sänder också ut andra herdar. Då menar jag inte präster – utan alla församlingens medlemmar som hör hans röst. Inför honom är vi alla på samma linje. Vi är alla får i hans hjord. Vi är alla syndare. Men han söker oss. Vi behöver inte vara som de felfria lammen som vi har sett i kyrkokonsten. Nej, fastän pälsen är smutsig och ovårdad. Fastän vi sprungit nerför branten med de andra. Ändå söker han oss.

Han är beredd att ge sitt liv för oss.

Han sänder oss inte ensamma i denna värld. Vi får gå tillsammans. Och vi får alla vara både får och herdar för varandra. Någon har sagt att en god kristen ser ut som en herde bakifrån och som ett får framifrån. Det vill säga att vi alla följer en herde och att vi alla är en herde för den som kommer efter oss. På så vis går vi alla i samma riktning genom livet. Efter den förste och störste herden, Jesus själv. Han som är villig att ge allt för vår skull.

Då vi hör hans röst och följer honom vinner vi frid för våra själar. Vi vinner trygghet i denna förvirrande värld. Vi får den ledning vi behöver för att hitta rätt. Vi får slå in på en väg som leder bort från det som är ont, till det som är gott. Vi går genom dödsskuggans dal under hans beskydd. Och så leder han oss. Till ett bord som är dukat med så rika gåvor att till och med våra fiender kan få en bit. Till bäckar av friskt vatten som ger oss glädje. Till gröna ängar, fyllda med liv. Och så går vi tillsammans, en hjord och en herde. Mot den dag då alla vilsegångna får har vänt tillbaka till sina själars herde och vårdare. Till den dag då Herren letat efter de vilsegångna och hämtat hem de bortsprungna, förbundit de skadade, hjälpt de sjuka och sett till de starka och välmående. Mot den dag då påskens budskap fullkomnats och syndens och dödens makt slutligt är bruten. Mot den dag då den gode herdens alla löften blivit verklighet och allt är väl med våra själar.

Påskdagen – Han lever och också vi! – Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Texter
Första läsningen
1 årgången
Hos. 6:1-3

Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!
Han rev, och han skall läka oss,
han slog, och han skall förbinda oss.
Han ger oss liv efter två dagar,
på den tredje reser han oss upp,
så att vi får leva inför honom.
Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.
Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden.

Andra läsningen
1 årgången
1 Kor. 15:1-8 (9-10) 11

Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.
(Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig).
Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

Evangelium
1 årgången
Minns Halleluja!
Luk. 24:1-12

Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Predikan
Vad är det som har hänt?

Uppståndelsen är något av det mest förvirrande som hänt i världshistorien. En grav är tom. Och inte nog med det. Den som låg i den visar sig på märkvärdiga sätt för sina vänner.

Sedan långfredagen har lärjungarna försökt reda ut det hela. Deras räddare är död. Vad ska de nu ta sig till? Som jag ser det fanns det två alternativ: ge upp och gå hem eller hitta en ny frälsare. Det var vad andra liknande rörelser gjorde då romarna röjde undan deras ledare.

Men, innan de hunnit fatta beslutet, får de bud. Graven är tom. Han lever!

Det sätter igång en helt ny rörelse. Vi måste berätta! Alla ska få höra! De är som nya människor. Och på ett förunderligt sätt är det just det som de är.

Jesus blir den förste att uppstå. Guds nya skaparverk har satts i rullning. Den nya himmelen och jorden som han lovat genom profeterna har nu vunnit sin första och avgörande seger. Dödens makt är bruten. Synden, som ligger som grund för hela dödens makt, är förlåten. Det finns inget som kan binda eller döma honom – och inte heller dem som hör till honom.

Hans lärjungar. Då och nu. Är livets budbärare. Inte längre bundna av mörkrets makt, utan för Jesu skull och i hans efterföljelse företrädare för den nya himmelska tiden som nu påbörjats. Den som vi ännu hoppas på.

Vi, liksom han, är förnyade genom tron. Vad vi är, är inte längre det samma. Vad vi tänker är helt nytt. Vad vi gör är annorlunda. Den värld som tidigare tycktes under mörkrets välde är nu full med möjligheter. Med hopp. Med liv. Så har Gud satt i verket den frälsningsplan, den räddningsaktion, som ska återta hela världen.

Graven är tom. Sådan är den kraft som det goda bär med sig. En kraft som nu bor i oss.

Nu behövs inga tempel, inga ritualer, inga offer. Vi får bara tro och följa Herren Kristus på den väg han kallar oss till. En väg fylld av ljus och glädje. Templet, det är vi, som tror på honom. Ritualerna har vi bara för att glädjas och minnas. Offret är redan utfört.

Det är gott. Uppståndelsens kraft går ut över hela världen. Tills den en dag fullkomnas då Herren Kristus kommer åter.

 

Långfredag – Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Långfredagens budskap är ett som kyrkan kämpat med egentligen under hela sin existens. Redan de tidiga fäderna började utveckla olika teorier kring vad det som vi nyss har tagit del i kan tänkas betyda.

Också i vår tid ställer många frågor om varför detta ska krävas. Hur kan en god Gud agera på detta sätt mot sin egen son? I värsta fall blir gudsbilden en där Gud liksom har en stor vrede i sig, som han inte kan slippa av med på något annat sätt än genom att få klappa upp någon.

Vi behöver skilja på det som hänt, den berättelse vi tar del i, och alla de tolkningar vi gjort av den.  Skrifterna är tydliga med att det var för vår skull Jesus gick korsets väg. De är inte lika tydliga med hur Jesu lidande och död egentligen fungerar.

Antagligen är det därför att inte ens evangelisterna och apostlarna helt och fullt kunde förstå det som långfredan förde med sig. Tydligt är oberoende att Jesu lidande för in något helt nytt i världen. Förlåten, som skiljer folket från Gud och håller det heliga separerat för vissa utvalda, den brister. Vägen till Gud är öppen.

Det är det avgörande budskapet. För vi som människor räcker inte till för att nå det gudomliga. Då Gud kommer till jorden som människa samlas till sist all ondska runt honom. Och vi människor agerar i ondskans ärenden. Att skjuta bort det goda. Att bryta ner.

Vi har två aktörer i detta, mänskligt sett. Judarna och Romarna. Båda dessa är, för sin tid, långt utvecklade nationer, med tydliga och rättvisa lagar och regler. Från Judarnas heliga skrifter kommer visdom i sådana mått att vi knappast kan greppa hur kraftigt de format vår värld. Likaså ligger Romarnas bruk av lagar och förordningar högt uppe bland de mest sofistikerade för sin tid. Men problemet ligger inte i de yttre sakerna. Problemet ligger i våra hjärtan. Så, går avundet och högmodet till en vredesfylld attack mot det goda. Kristus lider under syndens konsekvenser, för att människan, då hon känner sig pressad, faller till att göra det onda. Vi ensamma är inte tillräckliga.

Man behöver bara vända blicken ut i världen idag för att se exempel på detta. Då vi söker vår egen vinning kan vi vara beredda att ta till de mest fruktansvärda handlingar. Det mörker som finns i ett mänskligt hjärta blir sällan lyft fram och diskuterat.

I dagens budskap är det däremot tydligt. Endast den vars hjärta var fyllt av Guds kärlek stod kvar i att göra vad som är gott. Endast Jesus gick hela vägen till korset, då mörkret hopades kring honom. Endast Jesus hade makten att segra över detta. Men det kräver ett kors.

Har ni tänkt på rövaren på korset. Varför lyfts han fram i berättelsen? Jag menar då den som omvände sig, inte den andra. Men det kanske ni räknade ut. Det är inte många som tänker på den som inte omvände sig. Ibland tänker människor om honom att han visar att man kan lämna det till sista stund att ge sitt liv i Jesu händer. Och visst verkar det vara något som han lär oss. Men jag tror det finns en viktigare poäng med hans berättelse. Nämligen att det krävs ett kors för att leva i Guds rike.

Som kristna är vi döpta till Jesu död och uppståndelse. Det är aposteln Paulus tydlig med. Vi är korsfästa tillsammans med Kristus. Vi är alla som rövarna. Genom tron och förtröstan på honom får vi också ta till oss det budskapet som rövaren får. Redan idag. Redan nu är vi med honom i paradiset. I lidandet och i framgången. Där är vi med honom. Guds rike är nära. Det är inte av denna världen. Och ytterst sett har denna värld ingen makt över Jesus och inte heller över någon som följer honom.

Sett ur ett perspektiv där man inte förstår Guds agerande verkar det som att Jesus och hans efterföljare medvetet väljer att begränsa sig själv till ett svårt liv eller ett begränsat liv. Vi bär vårt eget kors, i stället för att lämna det bakom oss. Och visst är det så, om man inte vill se allt det som Gud gör för oss. Som kristna tror vi att Gud ger oss kraft och ledning för alla motgångar. Att den korsfäste lider med oss och bär sjukdomarna med oss. Och därför kan vi frimodigt hålla fast vid det goda också i mötet med det onda. Vi behöver inte överge det goda, för vi vet att Gud vandrar med oss på den vägen. Inte ens då lidande hotar. Och skulle vi brista och välja det onda. Då är vi igen som en av rövarna på korsen. Vi behöver bara vända oss till Jesus och be att han ska tänka på oss. Då vet vi att vi möter nåd och åter nåd.

Vad är det som händer på korset? Matematiken kan jag inte förklara. Jag tror inte någon kan. Men tydligt är att korsets händelser blir början på en rörelse av liv och godhet, av kärlek, som ännu går ut över världen. Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium. Redan idag är vi i paradiset med honom.

Första söndagen i fastan – Mässa i Nedervetil och Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 årgången
1 Mos. 3:1-7 (8-19)

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
(De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
Till kvinnan sade han:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
Till mannen sade han:
”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig
att äta av,
förbannad skall marken vara för
din skull.
Med möda skall du hämta din näring
från den
så länge du lever,
törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
du skall slita för ditt bröd
i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli.”)

Andra läsningen
1 årgången
Hebr. 4:14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Evangelium
1 årgången
Matt. 4:1-11

Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

Predikan
Ett sätt att förtydliga dagens evangelium är att se på det i ljuset av det kända citatet i Luk 10:27 där Jesus förhör en skriftlärd och vi lär oss att: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. Det är detta som Kristus lyckas med då han frestas och det är här som vi ofta kommer till korta.

För några år sedan läste jag ofta Bibeln med pennan i hand på jakt efter de olika orden Bibeln använder för att beskriva människan. Såhär långt idag har vi mött hjärtat och själen i texten jag nyss citerade. Vi har hört om ögon som öppnas i första läsningen. Och genom både första och andra läsningen finns kroppen som en underton. Den kropp som åläggs stor möda i denna värld, en sådan kropp som vår empatiska överstepräst Jesu själv också hade.

Jag vill säga något om hur dessa hänger ihop. Och det första som behöver konstateras är att Bibeln i sig inte är helt enhetlig på denna punkt. Med det menar jag att då vi läser om själen i Gamla testamentet och i Nya testamentet så används ordet på olika sätt, för det är olika språk i botten. Det är inte ett problem att det är så, det minskar inte på evangeliets kraft eller på Bibelns tillförlitlighet, men det gör att man behöver tänka lite för att få ihop det.

Något förenklat kunde man säga att Bibeln beskriver människan som en varelse som är besjälad. I hebreiskan är ordet för själ och ordet för liv det samma: “nefesh”. Allt levande: växter, djur och människor har det. Det som sedan skiljer människan från det övriga är att vi får Guds livsande.

Ordet ande ligger nära till ordet hjärta i sin användning. Det handlar om något som är bland det djupaste i vår varelse. Skrifterna lovar att vi ska få ett nytt hjärta och att Guds Ande ska ta sin boning i våra hjärtan. Genom Jesu seger vinner vi alltså ett sådant hjärta, en sådan inre vilja och motivation, som är förnyad.

Denna förnyade vilja behöver sedan förverkligas i vår kropp, i vårt sinne och i vår själ, dvs vårt liv. Man kan alltså se det så att ett förnyat hjärta har makt att förnya våra tankar och känslor, som i sin tur har makt att styra våra kroppar, vilket i slutändan ändrar hela vårt liv. Så blir psalmistens utrop att “Lova Herren min själ!” ett logiskt utlåtande. Från hjärtat, genom sinnet och kroppen stiger en önskan om att hela ens liv ska få lova Herren. Att allt man gör, allt man tar sig an ska få vara i enlighet med Guds goda vilja. Det är som vi ber: “Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden”.

Det är detta som Jesus lyckas med i dagens evangelium. Han har en själ, ett liv, likt vårt. Han har alla omständigheter som vi har. Han har en kropp som kan brytas ner, ett sinne som påverkas av allt detta. Men han har ett rent hjärta, fyllt av Helig Ande, som inte låter sinnet och kroppen styra. Hans innersta vilja att göra det som Fadern sänt honom att göra segrar över sinnets och kroppens svaghet.

Vi som idag är samlade till mässa vet allt för väl vad det innebär då kroppen eller sinnet får regera över våra liv. Då går rörelsen åt andra hållet, så att det som händer i våra liv är det första vi agerar utifrån. Paulus skriver om hur vi kastas runt som bland vågorna på havet. Kanske låter vi vår kropp köra över vår goda vilja och så knyter vi näven fastän vi helst inte skulle ta till våld. Kanske låter vi sinnet bortförklara våra gärningar så att vi kan lura oss själva att de misstag vi gjort nog egentligen är i enlighet med det goda. Det är vad som händer om vi lever utifrån in, istället för inifrån ut. Risken är att vi till sist förlorar kontakten med vårt hjärta, att vi inte hör den röst som viskar i vårt innersta och påminner oss om Guds vilja.

Jesu seger över frestelserna bjuder in oss att tänka på hur vi möter våra frestelser. Låter vi det som är utanför oss diktera våra handlingar eller lever vi med startpunkt i förnyade hjärtan som söker det goda?

Jesu seger över frestelserna bär också med sig budskapet om syndernas förlåtelse. Han segrar för att vi alla ska få del i den segern. Genom dopet och tron är vi döpta till gemenskap med honom. En gemenskap där vi delar hans liv, både hans motgångar och hans segrar. Paulus skriver i Romarbrevet att vi är korsfästa med Kristus och att vi också har liv genom honom. Det är trons mysterium – att vi kan ha gemenskap med honom, en gemenskap som räddar oss från det onda.

Gud har omtanke om oss. Han vet vad det är att leva med dessa kroppar som kommit ur jorden.

I dessa dagar då vi genomlever inte bara en, men två, internationella undantagssituationer: pandemin och kriget i Ukraina, är budskapet i dagens texter smärtsamt aktuella. Syndafallets skeenden, som leder till att våra ögon öppnas, det vill säga att vårt sinne tar del i sådant som vi inte ännu är mogna för, gör sig tydligt. Ingen människa ska inbilla sig att den har sådan kunskap och insikt att den kan fatta beslut om en annan människas liv. Vi är begränsade varelser, oförmögna att fälla rättvisa domar, endast Herren har den rätten. Den möda våra kroppar får utstå under lidande och sjukdom finns beskriven redan på de första bladen i Bibeln.

Men vi har också löftet om seger över dessa omständigheter. Jesus lovar oss redan i denna tid en ny ande. Paulus skriver att hela skapelsen väntar på att få nå den frihet som vi har i Kristus. Han är vårt yttersta hopp i dessa tider. Han har för vår skull segrat över frestelserna och han har också gett oss en ande som längtar efter det goda.

Så har vi nu ett hopp om det vi inte ser. Hoppet om den dag då alla tårar är torkade bort. Men vi har också, redan nu, möjligheten att be “ske din vilja, inte min.” Vi får leva ett liv i Anden, ett liv där vi får tröst och hopp, en vilja för det goda, försäkran om syndernas förlåtelse och att Gud är med oss både i medgångar och motgångar.

Han har visat oss detta genom att vandra med oss. Han har omtanke om oss. Han har delat både sjukdom och död. Och han har visat att den vägen han vandrar leder till det eviga livet. Ett liv som inget i världen kanta ifrån oss. Ett liv som ger mod för denna tid och som också bär då vi en dag går till vilan.

Tröstare – Kyndelsmässodagen – Nedervetil församlingshem

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 årgången
Jes. 52:8-10

Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.

Andra läsningen
1 årgången
2 Kor. 3:18-4:6

Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.
När jag genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, ger jag alltså inte upp. Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep och förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och överlåter i Guds åsyn åt varje människa att själv bedöma mig. Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.

Evangelium
1 årgången
Luk. 2:22-33

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan
Idag känner sig predikanten ambitiös. Det är nämligen så att jag ser i dagens läsningar två röda trådar, till varandra relaterade, som är väldigt viktiga för vår tro. Risken med att predika två röda trådar är att ingen förstår vad någondera av dem är – så detta blir församlingens utmaning idag.

Det ena motivet är templet. Konungen kommer till templet. Gud bärs fram av människohänder. Symeon gläds över det han ser. Jag ser framför mig hur han gläder sig liksom David dansar inför arken.

Det andra motivet är just seendet. Första läsningen sade: “Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion.” Andra läsningen sade: “vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild”. Evangeliet sade: “Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Vad är det vi ser? Det är människan Jesus. Symeon ser den härlighet han bär. Läsningen ur Jesaja talar om den stund då Gud kommer till Jerusalem. Nu är den här. Symeon får se det. Och också vi – genom bibelordet och i Anden. Vi får se Jesu härlighet.

Evangelisten Lukas skriver denna berättelse nästan i parallell med då förbundsarken bärs in i Jerusalem och David dansar inför Herren. Där var Guds närvaro, i arken, och då arken fördes in till Jerusalem var det under jubel och glädje. Det fanns en förväntan på att Gud nu skulle vara med dem och välsigna dem. Likaså då Jesus bärs fram är det människor som bär fram Gud till templet. Och templet fylls med Guds härlighet, denna gång på ett väldigt annorlunda sätt.

Det är det som Symeon ser. Att Guds härlighet har mött honom. Inte härlighet som lyx och prål, utan härlighet som ett litet barn som står inför ett liv likt inget annat mänskligt liv. Härligheten som han ser är en törnekrona, inte en med ädla stenar.

Nu finns Guds härlighet i detta barn. Vad månne Symeon tänkte om templet med all dess prakt efter detta möte? Det förlorar ju inte direkt sin funktion, men det är tydligt att funktionen ändras. Jesus själv kommer att säga att “Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” Vilket tempel menar han egentligen? Var ser vi härligheten?

Jesus talar så klart om sig själv. I honom ser vi Guds härlighets ljus. Han som ikläds törnekronan är ljus, uppenbarelse och frälsning. Han är den som kommer med tröst. Märkte ni det? Att både första läsningen och evangeliet talar om Jesus som vår tröst. Andra läsningen talar om honom som ljus i mörkret, så det är inte långt ifrån. Grekiskan talar om denna tröst som paraklesin. Då vi ser till Jesus får vi alltså tröst. Och den tröst som Symeon väntar på kommer till honom. Han är som väktarna i den första läsningen: han jublar då han ser hur Herren vänder åter till Sion. Han blir tröstad.

Vi har alltså såhär långt sett hur Gud själv blir buren till sitt tempel. Både i tiderna i förbundsarken, men också i dagens texter som ett litet barn. Båda har sin härlighet, båda har sin tröst, båda vittnar om vad Gud gör bland oss.

Men från dessa texter går det vidare. Till det som andra läsningen talar om. Också vi ser Herrens härlighet. Hur?

I Joh 14 lovar Jesus sända oss vad som oftast översätts Hjälparen, den Helige Ande. Grekiskan? Parakletos. Det låter kanske bekant? Det liknar väldigt mycket ordet för tröst som vi hade i evangeliet. Det är alltså inte långt från sanningen att säga att Anden är Tröstaren.

I 1 Cor 3 läser vi att vi är Guds tempel och att Guds Ande bor i oss. Tröstaren bor i våra hjärtan. Här finns alltså en rörelse: Först möter folket Gud i templet. Sedan möter de Gud i Kristus, han som själv är världens ljus och tröst. Men sedan undervisar oss Jesus att vi är världens ljus och att då han går bort ska han sända Tröstaren till oss. Paulus lär oss sedan att det nu är vi som är templen, för i oss finns Tröstaren.

Då Jesus dör på korset och uppstår igen fullkomnas Guds löften åt Israels folk. Han, som tröstade så många, är inte längre bunden av tid och rum, utan sänder sin tröst till oss alla. Att njuta av och också dela. I den ursprungliga skapelseberättelsen lär vi oss att vi är skapta till Guds avbild. Varje människa tänkt att bära något av Gud i oss. Det är vårt syfte, det är det som ger mening åt våra liv. I dagens läsningar ser vi att det som Jesus gör för oss ger oss tillbaka den avbilden. Den Helige Ande, den store Tröstaren, bor i oss – vi är hans tempel.

Det är det som det innebär att skåda Gud utan slöja för ansiktet. Vi har trons gemenskap med Honom, genom Jesus. “[Vi] förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”. Tröstaren som bor i oss arbetar alltså tillsammans med oss för att återföra oss till att vara Guds avbilder i denna skapelse.

Plötsligt alltså ser vi Guds härlighet och förstår att vi är hans tempel. Och församlingen är, i detta perspektiv, alla vi som bär på denna tröst. En tröst att leva av och erbjuda andra. En tröst, “en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.”, som Ef 1 uttrycker det. Vi har fått tröst och ljus i vårt mörker, för att vi har tagit emot den Helige Ande som en handpenning, ett förskott på allt det goda som Gud har i förvar för oss.

Nu är det vi som bär Tröstaren med oss. Vi kan trösta dem som behöver tröstas. Vi kan gråta med dem som gråter. Vi kan glädjas med dem som gläder sig. För vi vet att Guds frälsningsplan är satt i verket och att alla tårar en dag ska torkas bort.

För oss idag som går igenom svåra tider, eller som har problem vi inte vet hur vi ska klara, innebär det här frid. Vi kan förvänta oss att Gud hjälper oss och leder oss på vägen. Han tröstar oss då det inte går som det är tänkt. Han möter oss då det gått fel. Och då vi ber honom om det sänder han sin Ande: Tröstaren och Hjälparen. Så att vi kan se den verkliga härligheten: det lilla barnet, törnekronan, uppståndelsen. Så att vi kan leva tempellivet: säkra på att Gud bor i våra hjärtan, trygga att erbjuda tröst och hjälp där vi kan. Amen.

Församlingens tro – Kyrkoherdeinstallation i Kronoby kyrka – Tredje söndagen efter trettondagen

Publicerat den av Niklas

Första läsningen (läses på finska i gudstjänsten)
1 årgången, andra alternativet
1 Kung. 8:41–43

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

Andra läsningen
1 årgången
Rom. 1:16–17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Evangelium
1 årgången
Matt. 8:5–13

När Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.

Predikan
I dagens evangelium möter vi en Romersk officer. Den grekiska grundtexten låter förstå att han var en “hekatontarchos”, det vill säga en officer med ungefär hundra män under sig. Lite bakgrund gör denna scen enklare att förstå. Vi har alltså en Romersk officer i Kapernaum, en by vid Gennesaretsjöns strand. Han uppfattas av Israels folk som en ockupant. Och han själv har säkert sin beskärda del av besvär med lokalbefolkningen som helst inte skulle ha några Romare bland dem. Ändå kommer han till Jesus med sitt bekymmer. Vilken rätt anser han sig ha för att göra det? Och hur vet han ens att göra det? Flera innan mig verkar ha spekulerat att han under sin tid i Israel bekantat sig med judarnas religiösa övertygelser och de olika skrifterna som de höll som heliga. Utgående från detta verkar den Helige Ande ha arbetat på hans hjärta för att väcka tro på Jesus. En tro som i dagens text får sitt svar.

Eftersom vi idag är samlade till kyrkoherdeinstallation – och omständigheterna således bjuder in till att säga något om hur en församling ska ledas – vill jag ge några perspektiv som jag anser viktiga i församlingens liv utgående från evangeliet. Också officeren vi möter i dagens evangelium är ju en man i ledarskap. Vad ser vi hos honom att lära oss av?

För det första: En tro som förlitar sig på Jesu makt. Jesus kommer senare själv att säga “Åt mig har givits alla makt i himlen och på jorden.” Det verkar vara utgångsläget för denna mans möte med Jesus. Sett ur ett mänskligt perspektiv hade han kunnat sända budbärare att tvinga Jesus att komma till honom. Men istället kommer han själv. Och i mötet med Jesus befaller han inte Herren att göra som han säger, utan tilltalar honom istället som en som är över honom. Upprepade gånger kallar han Jesus för Herre, fastän han själv har både rang och auktoritet. Han talar till Jesus på detta sätt för att han uppfattar honom vara något annat än en vanlig judisk lärare. Han kommer med önskan om att hans tjänare skulle få bli frisk. “[S]äg bara ett ord, så blir pojken frisk.”

Det leder oss till det andra: En tro som litar på Herrens ord. Officeren vet hur det är att säga något och se att det blir så. Han har sett vad en formell auktoritet kan göra. Och som ledare för soldaterna har han säkerligen också sett vad en auktoritet som växer ur förtroende kan göra. Charles Spurgeon, som är en känd predikant på 1800-talet, med rötterna i baptismen, talar om den andliga ledaren och säger (i min egen översättning): “Vilken position kan väl vara ädlare än den som en god andlig fader har: Han kräver ingen auktoritet, men vinner uppskattning av alla. Hans ord blir givet som ett stilla och enkelt råd, men har makt som själva lagen. Fast i kärlek och mild i nåd är han allas förman för att han är allas tjänare. Kräver inte detta visdom från ovan? Vad annat kan det vara? Då David satte sig på tronen sade han: ‘Det är Herren som ger mig folket att leda’ och så får varje lycklig pastor säga då han ser bröder av många olika temperament underordna sig ordningen och ta emot ett ledarskap i Herrens arbete.” En stund senare skriver han: “Bröder, detta fungerar inte utan Guds Ande, och jag är glad att det inte gör det, för när systemet havererar och går sönder riktar det vår uppmärksamhet mot Herrens frånvaro. Denna ordning är inte tänkt att förhärliga präster och pastorer, utan det är utarbetat för att utbilda manliga kristna, som inte har sin tro i andra hand.”

Någon kanske reagerar på alla manliga pronomen, men låt oss minnas att citatet är från 1800-talet. Det som Spurgeon menar med en manlig kristen kan säkert inkludera dem som inte känner sig särskilt manliga i övrigt.

Men det jag ville peka på med detta långa citat är vilken makt som finns i förtroendet. Bygger vi en församling som förtröstar på Jesus och där vi bygger förtroende till varandra? En sådan församling kräver nåd. För vi kommer att göra bort oss. Vi kommer att såra varandra och missförstå varandra. Det är en sådan verklighet vi lever i. Men om vi bygger en församling på Herrens ord, som vittnar om Guds nåd och kärlek. Då är det möjligt för olika temperament, olika övertygelser, olika samveten, att samlas till gemensam gudstjänst och till att välsigna varandra och önska välgång åt varandra. En sådan församling vill jag se, där vi står tillsammans inför Herren, syndare frälsta av nåd, alla på samma linje. Kyrkoherde som lekman.

Det leder mig till en tredje lärdom från evangeliet, vilken är officerens ödmjukhet inför Herren. “Jag är inte värd att du går in under mitt tak”. Det är en grundhållning för oss som kristna. Inte ovärdighet i sig själv, utan den ödmjukhet som böjer knä inför Herren. Det är samma ödmjukhet som formar oss till att kunna älska varandra och tjäna varandra. En ödmjukhet som inte upphöjer sig själv, utan söker den andras bästa.

Det är något sådant som detta lite finurliga utlåtande i dagens andra läsning säkert handlar om: från tro till tro. (I grundtexten från genitiv till ackusativ). Inte så att lite tro blir större tro, för redan den lilla tron är frälsande. Men så att den tro vi äger väcker en sådan tro som vi också kan leva i. Församlingens liv handlar nämligen inte bara om att leva med tro, utan i tro. Eller, som Paulus skriver, leva genom tron.

Vår gemensamma tro präglas av förtröstan på Jesus, vare sig vi är ledare eller följare i våra olika sammanhang. I livets motgång är det till honom vi får komma. I världens mörker är han vårt ljus. I dagens evangelium är Jesus beredd att komma och bota den förlamade mannen. Han söker sig till de sammanhang där människor har det svårt. Och vi uppmuntras göra det samma. Han lär oss att be för varandra och bära varandra. I det spektakulära, men främst i det vardagliga. Hans största bud till oss är att älska Gud och vår nästa. I sin översteprästerliga förbön i Joh 17 ber han om vår enhet, för att världen ska kunna tro att han är sänd av Fadern.

Så är också den tro vi uppmanas se livet genom och leva i, en tro som ger oss enhet. En enhet av ett sådant slag att det vittnar om att det finns något annat i grunden för våra liv än det som världen erbjuder. Upprepade gånger i Nya testamentets brev uppmanas vi att inte gå in i strider och diskussioner som inte bygger upp. Då tron handlar mera om vem som har rätt, än om vem vi förtröstar på, då blir det nära till sådana debatter. Vi söker istället en sådan tro som övertygar i mildhet och genom nåd. Vi söker en tro som inte slår ner, utan lyfter upp. Vi söker en tro som upprättar, inte bryter ner. Vi avlägsnar hinder för tron istället för att tvinga fram den.

Niin päivän ensimmäinen lukukappalekin näyttää sitä tietä mihin Jumala armossaan, Kristuksessa, meidät kutsuu. Vaikka he ovatkin muukalaisia, erilaisia kuin me, niin Jeesuksen nimessä toivotamme heidät seurakuntaamme tervetulleeksi. Koska Jumalamme kuulee jokaisen ihmisen rukouksen korkeudessaan. Koska Jumalamme on antanut itsensä meidän kaikkien puolesta, todistaen rakkautensa ihmisiä kohtaan. Vaikka elämämme ovatkin synnin vaikutuksen alaisia, voimme luottaa siihen armoon minkä tämän päivän evankeliumissa tulee selväksi. Herramme haluaa tulla luoksemme, kuin lääkäri, joka etsii sairaita, parantaakseen heidät ja kulkemaan surevan rinnalla. Tämä sanoma koskee jokaista maailman ihmistä.

Sellaisen uskon kirkko tunnustaa, että Jumala on meitä niin rakastanut, että antoi puolestamme oman poikansa. Hän, Jeesus Kristus, on opettanut meitä elämään Hengen yhteydessä. Ei meidän omasta voimastamme, vaan hänen Pyhän Hengen voimasta, joka herättää meissä rakkauden Jumalaa ja lähimmäistämme kohtaan. Sama Henki opetti päivän evankeliumin upseerille, sadanpäämiehelle, sen uskon nöyryyden, joka antaa meidän rohkeasti astua Jumalamme eteen, luottaen hänen armoonsa. Sellaiseen nöyrään uskoon meidät kutsutaan, Jumalan armoon ja rakkauteen, ei omien tekojemme ja osaamisemme voimaan.

En sådan tro skapar gemenskaper av nåd. Gemenskaper med Jesus själv som grund och kärna. Flera gånger har det dryftats om denna installation ska gå att hålla under den pågående pandemin. Men jag har velat hålla den. För detta är det liv denna församling lever idag. Jag vill inte vänta att tjäna denna församling med mina gåvor och inte heller vill jag skjuta upp detta i hopp om att pandemin ska ge vika. Den kristna tron håller trots denna omständighet. Församlingen kan leva i tro och kärlek trots denna omständighet. Församlingen kan nå den enhet som vittnar om Kristus trots denna omständighet. Verksamheten som vi känner den är kanske på paus, men våra liv är det inte. Inte heller har Gud tagit paus under allt detta.

Fortsättningsvis söker han de modfällda. Också idag räcker han ut sin hand till den som sörjer. Just nu frågar han om han ska komma till vårt hus som gäst. Han lämnar ingen utanför sin nåds verkningsområde. Sådan är vår Herre. Och om vi tillsammans gör som officeren i dagens evangelium: tar oss tid att tänka på vem Jesus egentligen är för oss, förtröstar på honom, litar på honom och ödmjukar oss inför honom – då tror jag att vi kommer nå en sådan enhet som välsignar oss och vittnar om vår himmelske Fader för en värld fylld av syndens konsekvenser.

För vad än vi menar att församlingens uppgift i denna tid ska vara, så är det tydligt att den kristna kyrkan först och främst är en skara som funnit nåd genom Jesus Kristus. Genom tron på honom har vi en framtid och ett hopp. Genom hans gärning och undervisning inser vi att Gud längtar efter att få omsluta oss leda oss vidare, bära oss i sin starka hand – oberoende vilka hinder som har lagts i vår väg. Amen.

Håll båda ögonen öppna – Sextonde söndagen efter pingst – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
3 årgången
2 Mos. 16:11-19, 31, 35

Herren talade till Mose: ”Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud.”
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: ”Vad är det här?” eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: ”Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.” Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.”
Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan.

Andra läsningen
3 årgången
1 Tim. 6:17-19

Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver. Säg åt dem att göra gott, att skaffa sig en rikedom av goda gärningar, att vara frikostiga och dela med sig. Så kan de samla en skatt som är en god grund för den kommande tiden och vinna det verkliga livet.

Evangelium
3 årgången
Matt. 6:19–24

Jesus sade:
”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.
Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Predikan
Jag har en känsla av att den mittersta delen av denna söndags evangelium, den om ögat, är mindre predikad kring än delarna före och efter. Så det är väl läge att jämna ut balansen lite.

Då jag var ungdom var detta en av de mera frustrerande passagerna för mig, eftersom jag tyckte att det visade att Jesus inte förstår hur ögat fungerar. Jag fick det förklarat åt mig så, att människorna på Jesu tid tänkte att ögat liksom sände ut en signal som sedan kom tillbaka – lite som ett ekolod. Jag tänkte att Jesus borde ha vetat bättre om han nu var Gud.

Något slutgiltigt svar på detta naturvetenskapliga problem har jag ännu inte fått. Men jag har lärt mig av erfarenhet att Gud möter mig där jag är, inte där jag borde vara. Det vill säga att det verkar som att Gud kan tillåta sig själv att använda en bild som inte håller sett ur ett naturvetenskapligt perspektiv, om han vill lära oss något som hör till en annan domän.

Jag tror också att det finns typer av sanning, varav riktigt konkreta sanningar, som hur mycket något väger eller hur ett öga fungerar, är en relativt enkel typ av sanning. Medan sådana erfarenheter som kyrkans mystiker talar om kan vara svåra att beskriva, en annan slags sanning, om än så sann. Det typiska exemplet på detta är ju att tala om en relation till en äkta hälft eller god vän. Vi kan inte mäta eller väga den, men vi tror att den är sann, verklig.

Min poäng är nu inte att rangordna dessa på något vis, utan främst att konstatera att då det kommer till uppgiften att beskriva sanningar så är det relativt enkelt att få fakta rätt. Det är avgörande om man t.ex. vill bygga en bro. Däremot kan det vara svårt att beskriva det andliga rätt, vilket är vad Jesus gör i den här passagen om ögat. Så länge Jesus inte tänker göra en ögonoperation på någon utgående från denna uppfattning kan vi acceptera sättet han talar om ögat, eftersom vi vet att han vill göra en poäng om hur det är ställt med vårt inre.

Den här långa inledningen om olika slags sanningar, vi kan kalla dem konkreta och andliga sanningar för att förenkla, hjälper oss också då vi tar oss an dagens tema.

I den första läsningen har vi mannat, som är Guds konkreta gåva till sitt folk. Mannat fick de för att de skulle klara sig i öknen, för att de knotade och ville tillbaka till Egypten där de hade mat. Och varför var folket i öknen till att börja med? Jo för att de inte trodde på Guds löfte första gången de kom fram till det land som Herren hade lovat dem. Det fanns alltså ett andligt problem, att de inte litade på Guds löfte. Det orsakade en konkret omständighet, öknen, där Gud ändå tog hand om dem genom mannat, men mannat löste inte det andliga problemet. Folket ville ändå tillbaka till Egypten. Jag tänker att det beror på att de i alla fall visste vad de kunde vänta sig där. Det nya och spännande som låg framför dem väckte rädsla: “Tänk om det blir ännu värre då vi kommer fram dit Mose nu leder oss?”

I den andra läsningen har vi en motsvarande separation mellan det konkreta och det andliga. “Säg åt dem som är rika i denna världen att … inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver.”

Låt mig göra lite teologisk akrobatik här nu för att komma fram till en poäng, som sedan för oss till evangeliet. Då Mose möter Gud lär han känna honom som “Jag Är”. Det är det namn som Gud väljer åt sig själv i mötet med Mose. Gud är alltså själva varandet, i någon bemärkelse, allt som har liv är rotat i Gud och får sitt liv från honom. Det betyder också att allt vi ser, hör eller uppmärksammar kommer från Gud.

Om vi lite moderniserar den andra läsningens budskap kunde vi alltså resonera att det handlar om att inte ha sitt hopp i det konkreta som är så enkelt att se, utan att ha ett andligt hopp som bygger på den Gud som är. Det vill säga, tänk inte att ditt liv är tryggt och gott bara för att du har mycket egendom, utan sök trygghet hos Gud, han som vill lära oss det verkligt goda livet. Låt det inte gå så för dig som det gick för Israels folk i öknen, att du vill tillbaka till ett slaveri i Egypten, bara för att du då själv har kontroll över ditt elände. Välj istället det andliga livet där man söker Gud, söker kärlek och rättfärdighet. Där finns det verkliga livet.

Jag tror det är detta som Jesus är ute efter med dagens liknelse om att ögat är kroppens lampa. Om du låter ditt “andliga öga” bli mörkt, då är allt du ser det konkreta. Då riskerar du bli blind för människorna i din omgivning, för allt det goda du har runtomkring dig och istället bara se egendomarna. Och om ditt andliga öga blir så förmörkat att du bara ser det konkreta, akta dig då, för den väg som du riskerar slå in på leder till långa arbetsdagar, stora lån och svaga relationer. Akta, för det riskerar gå så att du binder dig vid ett arbete bara för pengarnas skull, så att du kan betala bort ett hus som du inte trivs i, vars invånare inte längre ser varandra eller bryr sig om varandra. Det är inte det som Gud vill för oss. Vi kan inte tjäna både Gud och mammon. Och mammons väg leder oss bort från det som har evighetsvärde: från kärleken, från tron, från hoppet.

Jesus lär istället att vi ska ha en skatt i himlen. Att vi ska vara uppmärksamma på dessa andliga sanningar om våra liv och rota dem i det vi vet om Gud. Så bygger vi något hållbart.

Vad är det då som vi vet om Gud? Vi vet att han lade åt sidan all sin himmelska rikedom för att bli människa. Vi vet att han valde korsets väg, för vår skull. Vi vet att han mötte alla människor och att han in i det sista sökte sätt att vara kärleksfull mot var och en av dem. Vi vet att det livet var starkare än till och med döden. Inte ens 2000 år av tid har lagt stopp på det livet. Och ännu idag anar vi att här finns något som håller för prövning.

En modern och (historiskt sett) högt bildad människa kanske kan haka upp sig på sådant i dessa texter som inte verkar vara sanning. Men kanske vi då kan låta den Gud som är, tala till oss genom det. Så valde han att tala till dem som gått före oss. Här krävs nämligen inga djupa studier eller utomordentliga tankeansträngningar för själva poängens skull. Guds nåd och lärjungaskapet till honom erbjuds var och en, oberoende av vad vi kan eller förstår då vi kommer till det. Så länge vi håller båda ögonen öppna, både för det andliga och för det konkreta, kommer vi att se hur nåd och sanning erbjuds oss varje dag.

Om att samarbeta med Jesus – Femtonde söndagen efter pingst – Terjärv och Kronoby kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
3 årgången
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
3 årgången
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
3 årgången
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan
Jag måste visa er ett ok. För det har visat sig att de flesta numera inte vet vad det är. Det har till och med visat sig att då man läser denna text högt, till och med i kretsar där de flesta är religiösa, så kan det hända att man läser “o.k.” istället för “ok” då man kommer till detta ställe, som vi just hörde.

[Jag hade en bild med mig] Såhär ser det ut. Oket är det som är mellan de två dragdjuren. Det gör livet lättare för djuren, då två kan dela på bördan. Det är med detta för ögonen som vi ska tänka lite på det här med tacksamhet i det kristna livet.

Jesus säger att hans ok är skonsamt, att hans börda är lätt för oss. Och vilket är det oket? Det är att lära av honom. Så får vi vila för vår själ.

Nu kom det ett svårt ord igen. Själ. Vet ni vad det står i grekiskan, som är det språk den här texten ursprungligen kommer från? “Psyche”. Vi talar alltså inte om någon slags osynligt spöke som vi har inuti oss, utan om vårt psyche. Samma ord som i psykologi. Det som ska få vila är alltså vår erfarenhet av hela livet. Det är vad psyket handlar om, hur vi känner och tänker kring saker. Hur vi förstår saker. Hur vi reagerar då något händer och vad vi lämnar och fundera på efter att det hänt. Jesus erbjuder vila för våra själar, våra psyche.

Hur ska det här gå till?

Har någon av er någonsin tränat ett djur, så att ni har haft andra djur av samma sort på plats? Själv har jag ingen förstahandserfarenhet eftersom jag lider av allergier och inte gör klokt i att ha för mycket med djur att göra. Men såpass mycket vet jag att om du sätter ett otränat djur i ok med ett annat, vare sig det är en hund eller en häst, så tenderar det otränade djuret göra allt för mycket arbete, drar iväg med hela lasset. Eller kanske fallerar det åt andra hållet och går i panik och låser sig så att ingenting blir gjort.

Det tränade djuret står bredvid och funderar vad som går genom huvudet på det nya djuret. Men efter en tid utvecklas ett samarbete mellan de två djuren som är i ok med varandra. Och då blir bördan enklare för dem båda.

Jesus säger att vi får dela ok med honom och lära av honom. Och på det viset, då vi lär oss av honom, ska vårt sätt att handskas med livet, våra tankar och våra känslor, hitta nya banor. Banor som vi mår bra av och blir gladare av. Jesus erbjuder oss något som är lätt och skonsamt, då det gäller vårt samarbete med honom i denna värld och i våra liv.

Och liksom vårt psyke följer oss varje stund, så har vi också i varje stund möjlighet att gå i ok med Jesus. Det handlar om att det vi gör idag och det vi gör imorgon går att göra tillsammans med Jesus. Vi kan lära oss av honom hur vi ska ta oss an vår vardag.

Vad är då exempel på hur det kan se ut? Det är att lära sig av Jesus att göra det som han gjorde på samma sätt som han gjorde det. Det betyder att då Jesus säger att vi ska älska varandra, så funderar vi och frågar av honom hur vi kan göra det bäst, och skrider sedan till verket. Och därför är det viktigt att vi kan våra biblar, förstår hur saker hänger ihop och kan hjälpa varandra att förstå hur det lönar sig att leva här i världen. För Jesus lär oss väldigt mycket om hur man kan klara sig ur kniviga situationer eller jobbiga omständigheter.

I det riktigt konkreta handlar det om hur vi kan vara vänliga med varandra i skolan, hur det kan bli rättvist för alla, hur vi kan ha det bra hemma eller på jobbet. Det är frågor som Jesu undervisning om att älska sin nästa handlar om.

Och det som gör dagens evangelium till ett gott budskap är just det att det är vilsamt och bra för oss att leva i kärlek till varandra och att Jesus vill lära oss och dela vardagen med oss. Och fastän det inte alltid går som vi hade tänkt eller vi gör bort oss på något sätt, så erbjuder Jesus sin hjälp och att lära oss hur vi ska tänka framöver.

Sanning och nåd – Trettonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”

Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”

Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

 

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

 

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

 

Predikan

Någon kanske undrar på de något ampra ordvalet i dagens predikopsalm (158:5-). Jag kunde inte låta bli att föreslå den åt kantorn då jag såg fariséernas attityd i dagens evangelium. Man kan ju såklart inte klandra fariséerna för att inte akta Guds lag. Men man kan ju fundera om de har tagit till sig lagens syfte och mål på ett sunt sätt. Förra söndagen hörde vi om hur de skriftlärda tolkade lagen och använde sin makt för att göra livet tyngre för andra, istället för att ta en tjänares roll.

Den andra versen vi sjöng, vers sex, talade om ondskans makter som bjuder ut läror. Tankarna kanske först går till någon slags organiserade grupper med fastställda läror. Men i denna tid fungerar ju inte saker längre så. Istället kan vi konstatera att var och en formulerar sin egen övertygelse. Tar del i läror av noggrant valda sk influencers. Dvs man lever i sin lilla filterbubbla och tar del i de tankar och idéer som frodas inom dem. Så ser vi också att någon som tidigare inte hade kunnat nå ut med sitt budskap, sin lära, nu kan få stort inflytande över samhället. Det är en ypperlig grogrund för alternativa sanningar av olika slag och i sina farligaste former tar det sig uttryck i extremism som inskränker på andras frihet och trygghet. Bland annat talibanerna, som idag har makten i Afghanistan, lär ha överlevt på grund av att ett väldigt decentraliserat styre numera är möjligt. Den som vill ta del i deras tankar och värderingar kan enkelt göra det på internet  – och då man väl börjat intressera sig för det så ger programmen tillbaka mera rekommendationer på samma tema. Förrän man vet om det har alternativet blivit sanning.

Jag ska lämna psalmen nu, för en stund iaf, men konstaterar som övergång det som vers sju säger, att det är i Kristi, och följaktligen också kyrkans, intresse att vi har kraft och vishet att se skillnad på verklig sanning och det som ger sken av att vara sanning.

Det är något sådant som fariséerna igen hamnar ut för i mötet med Jesus. Fariséerna hävdar sin egen klarsyn och därför, säger Jesus, står deras synd kvar. Mekanismen ter sig enkel. Om du inbillar dig att du kan allt, förstår allt och vet bäst – då har du låtit dig snärjas och synden har bundit dig. Däremot, om du är öppen för att Gud kan verka på sätt som du inte väntar dig, om du är öppen för att lära dig och att omvärdera dina ståndpunkter. Då är du inte bunden vid din osanning, din synd, utan kan bli fri från den. Man kan vara blind utan att det är någons fel. Man kan lida av synd, som man inte valt för sig själv. Man kan hålla övertygelser för att man är så långt indragen i sin bubbla att man inte ens kan underhålla alternativen. Sanningens utmaning är att hålla de olika perspektiven framför sig.

Naamans helande kom ju på samma vis. Han hade föreställt sig något spektakulärt, men Guds helande låg i det enkla. Närheten till fariséerna är påtaglig: skall detta vara hur Guds frälsning ser ut? Vi vägrar tro det! Men vid närmare reflektion och lite hjälp från goda vänner hittar Naaman rätt och blir fri från sin sjukdom.

I texten från Apostlagärningarna tar vi också del i en berättelse om en man som får något annat än han väntar sig. Han tiggde pengar, men fick ett helande. Här kommer jag tillbaka till predikopsalmen för att försöka förstå detta med helandet. Vi har ju en stark tendens att vilja göra saker enkla att förstå, ta ner det till enkla kategorier. Med helandet är det svårt. Genom skrifterna finns inget spår av någon förklaring till vem som blir helad och varför eller på vilket sätt. Det går inte att förklara dessa händelser. Då klingar predikopsalmens “Nu vill förnuftet mästra Gud” som en sund påminnelse om att Gud inte låter sig fångas av oss. Per definition är Gud den som är utöver oss. Han själv och hans gärningar låter sig inte förklaras.

Som kristna kommer vi ju tillbaka till Jesus med dessa frågor. Både den personliga frågan om det vi hade önskat från Gud, men inte fick. Och med den allmänna frågan om varför ondskan så påtagligt får makt i vår värld. Då brukar jag själv tänka att den kristna tron inte främst är ett utstuderat lärosystem, även om vi har ett sådant också, utan en berättelse om mänskligheten och hur Gud agerat i historien. Vi tror inte i första hand på våra tydligt postulerade teser, utan på den Gud som Bibeln uppenbarar för oss. Och vilken är formen för den uppenbarelsen? Jo, där är historia, dikt, liknelser, bilder – det är ett helt bibliotek av material. Men dessa berättelser talar samstämmigt om en Gud som bryr sig om sin skapelse. Som lyssnar till de förtryckta och de fattiga, som sörjer över och möter de sjuka, som inte vill se någon gå förlorad.

Det är i berättelsen som vi kommer närmast något slags svar på de svåra frågorna vi bär på, inte i någon noggrant övervägd förklaring. Och vad är berättelsens kärna? Jo, Gud själv som blir människa. I Jesus Kristus ser vi ett klimax på den berättelse som vi själva är del i. Genom Gamla testamentet ser vi hur Gud räddar och förbarmar sig över sitt folk. I Jesus ser vi hur det förbarmandet sträcks ut mot världen. Och idag, genom den Helige Ande, är kyrkan världsvid, allmännelig, en gemenskap av förlåtna syndare. Och i världens brustenhet har kyrkan inte fått många enkla svar att förvalta. Däremot har vi fått en berättelse om en Gud som så älskar sin skapelse att han blir del av den. En Gud som gjorde sig känd som helare och frälsare. Men främst, en Gud som ville bli människa, så att människan skulle förstå att han inte är långt borta från oss ens i vårt lidande.

Så är korset vår tröst och uppståndelsen vårt hopp. För Jesus, människan, lider alla sjukdomar och bär alla sorger. Och Jesus, människan, uppstår, kroppsligen, till ett nytt himmelskt liv, så att vi skulle kunna ha hopp om detsamma. Hopp om ett liv där döden, sjukdomen och sorgen är besegrad.

Så säger han att han är världens ljus, för att direkt efter det öppna ögonen på en som levt i mörker. Och så får vi alla se – att det finns hopp, att det finns förlåtelse, att det finns helande, i många olika bemärkelser. Och Jesus förblir hos oss genom allt i livet. Det är det som är orsaken till att vi prisar honom och gläds i honom, så som vi också kommer att sjunga i kollektpsalmen. (71)

Pröva dig själv! – Tolfte söndagen efter pingst – Nedervetil och Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 2:12-18

Herren Sebaot har bestämt en dag
med dom över allt som är övermodigt
och stolt,
över allt som skjuter i höjden och yvs,
över alla Libanons cedrar,
de höga och mäktiga,
och alla Bashans ekar,
över alla höga berg
och alla mäktiga höjder,
över alla stolta torn
och alla branta murar,
över alla långfärdsskepp
och alla praktfulla fartyg.
Då skall människans stolthet kuvas,
hennes högmod kväsas.
Herren ensam triumferar
den dagen.
Avgudarna skall utplånas.

Andra läsningen
1 Joh. 1:8-2:2

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss.
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.

Evangelium
Matt. 23:1-12

Jesus talade till folket och sina lärjungar och sade: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan
Jesus går hårt åt folkets ledare i dagens text. Varför? För att deras självrannsakan brister. De har inte tänkt på varför de gör vad de gör och vad slutresultatet blir. De har klätt sig i sina vackraste kläder, krävt att bli vidtalade med sina fina titlar och gjort sken av att vara bättre än andra. Alla har ju så klart genomskådat det för länge sedan, men den som har makt: vare sig genom ställning, härkomst eller tillgångar, den behöver man vara aktsam med. “Det är nog enklast att bara låta dem hållas.”

Den som lever på det sättet är sällan en stor glädje att leva med och inte heller ger det någon särskilt stor glädje att åt en själv att leva så. Jesus säger att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, medan den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad. Det vill säga – om vi bygger våra liv på föreställningar om vår egen präktighet och fasader istället för kärlek och sanning, då kommer våra liv att se ut därefter. Kanske uppfyller vi någon slags mänsklig måttstock på framgång, men känner ändå att något avgörande saknas.

Att pröva sig själv är ju inte att vara hård med sig själv. Men det är att vara ärlig. Den som genomgår en svår period i livet behöver ofta vara aktsam i sin självprövning. Att pröva sig själv sker i kärlek och ömhet – inte så att man dömer sig själv. Utgångsläget för all prövning är sanningen, den som kyrkan bekänner att ytterst är förkroppsligad i Herren Jesus. Det vill säga en sanning som präglas av nåd och kärlek. Trons bild av det sanna kan aldrig skiljas från kärleken eller nåden.

Vi behöver pröva oss, rannsaka oss, om vi längtar efter sanna, kärleksfulla och goda liv. För sådana byggs inte på lögn och manipulation. Inte heller byggs sådana liv på vackra kläder eller ärevördiga titlar. Det handlar om något mera meningsfullt än så.

Den ödmjukhet som Jesus talar om i dagens evangelium handlar om ärlighet och självinsikt. Ingen av oss kan säga att vi aldrig gör fel eller att vi aldrig misstar oss. Däremot kan de främsta bland oss nog erkänna då de gjort bort sig. Det är inte alltid lätt, men för det godas skull behöver vi lära oss det.

Men evangelierna erbjuder oss en berättelse utöver vad vi behöver kunna. Nämligen den om vad Gud kan göra. Jesus kommer inte för att bli tjänad, utan för att tjäna. Han möter människor i deras svårigheter, han helar och uppmuntrar, han ger bröd åt de fattiga och råd åt dem som söker vishet. Därför gläder sig folket han möter. Han ger dem allt det som de skriftlärda inte lyckas med – för att han tjänar istället för att kräva att bli tjänad. Han går inte fram med en dold agenda att bli uppskattad och upphöjd, han väljer inte vem han umgås med i rädsla för hur det ska se ut och inte heller fattar han livsbeslut utgående från vilken image han får av det. Istället går han ut bland folket och tjänar, allihopa, var och en. Han tar in hos tullindrivare och låter prostituerade röra vid honom. Han erbjuder nåd.

Och det borde utmana oss. Vi som lever idag hör till de första generationerna av människor som måste ta olika minoriteter på allvar. Det är inte länge sedan som kvinnor inte ens fick rösta i val i detta land, det var 1906 som det blev lagligt. Slaveriet är till stor del utrotat enligt allmän åsikt, men samtidigt rapporterar FN om direkt slavhandel i Libyen. Och i Mauretanien uppskattas ännu omkring 20% av befolkningen vara förslavad – till stor del på grund av ras. I Finland blev diskriminering på grund av sexuell läggning olagligt så sent som 1995.

Då det kommer till oss själva så är det så lätt att låtsas som att allt är bra. Som att vi nog har allt under kontroll. Men vad händer om vi prövar oss själva? Vill vi verkligen ta t.ex. en sådan befolkningsgrupp som romernas rättigheter på allvar? Det var 1995 som de fick en tryggad ställning i vårt land – fastän de bott här i över 500 år, fastän de deltagit i försvaret av vårt land under krigen.

Kärlekens utmaning för oss är att inte förbli blinda för att det finns sådana bland oss som inte ges samma möjligheter som vi själva. Vår självrannsakan behöver söka efter blinda fläckar som dessa, om vi vill sträva efter liv i verklig kärlek. Annars riskerar det gå för oss som för fariseerna, att vi fortsätter klappa oss själva på axeln medan vi tillåter en grupp människor leva under ett tyst förtryck. Nu menar jag ju inte att alla ska gå ut och bli kämpar för romernas sak. Men det tål reflekteras över om det är så att vi binder, liksom fariseerna, tunga bördor som vi lägger på olika minoriteters axlar, på grund av vår rädsla för deras olikhet eller för vår egen ställning.

Och romerna är så klart inte den enda minoritetsgruppen vi har i vårt land. Vi har invandrare av många slag, minoriteter av religiösa slag, sådana som inte känner att de passar in i traditionella roller vad gäller sexualitet eller samliv. Vi som hör till majoriteten märker säkert snabbt då vi rannsakar oss själva och vårt agerande att det inte alltid är lätt att leva i kärlek till dem.

I allt detta söker lärjungen råd och vägledning hos Kristus. Vi ska inte låtsas som att det inte finns något problem. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Men vi ska inte heller låta problemen kvarstå. Synder ska bekännas. Kristus är nådig och god mot oss. Dessutom kallar han oss att som hans lärjungar hitta bättre sätt att leva då vi går ut i världen från denna gudstjänst. I Jesu namn och i hans kraft är det som församlingen går. Inte för att vi själva är så präktiga, men för att vi genom nåden kan vara ärliga med det vi ännu brister i. Det är en sådan ödmjukhet som leder till att Guds rike går framåt och människors liv kan förvandlas till det bättre genom Guds kärlek.