Tröstare – Kyndelsmässodagen – Nedervetil församlingshem

Första läsningen
1 årgången
Jes. 52:8-10

Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.

Andra läsningen
1 årgången
2 Kor. 3:18-4:6

Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.
När jag genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, ger jag alltså inte upp. Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep och förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och överlåter i Guds åsyn åt varje människa att själv bedöma mig. Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.

Evangelium
1 årgången
Luk. 2:22-33

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan
Idag känner sig predikanten ambitiös. Det är nämligen så att jag ser i dagens läsningar två röda trådar, till varandra relaterade, som är väldigt viktiga för vår tro. Risken med att predika två röda trådar är att ingen förstår vad någondera av dem är – så detta blir församlingens utmaning idag.

Det ena motivet är templet. Konungen kommer till templet. Gud bärs fram av människohänder. Symeon gläds över det han ser. Jag ser framför mig hur han gläder sig liksom David dansar inför arken.

Det andra motivet är just seendet. Första läsningen sade: “Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion.” Andra läsningen sade: “vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild”. Evangeliet sade: “Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Vad är det vi ser? Det är människan Jesus. Symeon ser den härlighet han bär. Läsningen ur Jesaja talar om den stund då Gud kommer till Jerusalem. Nu är den här. Symeon får se det. Och också vi – genom bibelordet och i Anden. Vi får se Jesu härlighet.

Evangelisten Lukas skriver denna berättelse nästan i parallell med då förbundsarken bärs in i Jerusalem och David dansar inför Herren. Där var Guds närvaro, i arken, och då arken fördes in till Jerusalem var det under jubel och glädje. Det fanns en förväntan på att Gud nu skulle vara med dem och välsigna dem. Likaså då Jesus bärs fram är det människor som bär fram Gud till templet. Och templet fylls med Guds härlighet, denna gång på ett väldigt annorlunda sätt.

Det är det som Symeon ser. Att Guds härlighet har mött honom. Inte härlighet som lyx och prål, utan härlighet som ett litet barn som står inför ett liv likt inget annat mänskligt liv. Härligheten som han ser är en törnekrona, inte en med ädla stenar.

Nu finns Guds härlighet i detta barn. Vad månne Symeon tänkte om templet med all dess prakt efter detta möte? Det förlorar ju inte direkt sin funktion, men det är tydligt att funktionen ändras. Jesus själv kommer att säga att “Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” Vilket tempel menar han egentligen? Var ser vi härligheten?

Jesus talar så klart om sig själv. I honom ser vi Guds härlighets ljus. Han som ikläds törnekronan är ljus, uppenbarelse och frälsning. Han är den som kommer med tröst. Märkte ni det? Att både första läsningen och evangeliet talar om Jesus som vår tröst. Andra läsningen talar om honom som ljus i mörkret, så det är inte långt ifrån. Grekiskan talar om denna tröst som paraklesin. Då vi ser till Jesus får vi alltså tröst. Och den tröst som Symeon väntar på kommer till honom. Han är som väktarna i den första läsningen: han jublar då han ser hur Herren vänder åter till Sion. Han blir tröstad.

Vi har alltså såhär långt sett hur Gud själv blir buren till sitt tempel. Både i tiderna i förbundsarken, men också i dagens texter som ett litet barn. Båda har sin härlighet, båda har sin tröst, båda vittnar om vad Gud gör bland oss.

Men från dessa texter går det vidare. Till det som andra läsningen talar om. Också vi ser Herrens härlighet. Hur?

I Joh 14 lovar Jesus sända oss vad som oftast översätts Hjälparen, den Helige Ande. Grekiskan? Parakletos. Det låter kanske bekant? Det liknar väldigt mycket ordet för tröst som vi hade i evangeliet. Det är alltså inte långt från sanningen att säga att Anden är Tröstaren.

I 1 Cor 3 läser vi att vi är Guds tempel och att Guds Ande bor i oss. Tröstaren bor i våra hjärtan. Här finns alltså en rörelse: Först möter folket Gud i templet. Sedan möter de Gud i Kristus, han som själv är världens ljus och tröst. Men sedan undervisar oss Jesus att vi är världens ljus och att då han går bort ska han sända Tröstaren till oss. Paulus lär oss sedan att det nu är vi som är templen, för i oss finns Tröstaren.

Då Jesus dör på korset och uppstår igen fullkomnas Guds löften åt Israels folk. Han, som tröstade så många, är inte längre bunden av tid och rum, utan sänder sin tröst till oss alla. Att njuta av och också dela. I den ursprungliga skapelseberättelsen lär vi oss att vi är skapta till Guds avbild. Varje människa tänkt att bära något av Gud i oss. Det är vårt syfte, det är det som ger mening åt våra liv. I dagens läsningar ser vi att det som Jesus gör för oss ger oss tillbaka den avbilden. Den Helige Ande, den store Tröstaren, bor i oss – vi är hans tempel.

Det är det som det innebär att skåda Gud utan slöja för ansiktet. Vi har trons gemenskap med Honom, genom Jesus. “[Vi] förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”. Tröstaren som bor i oss arbetar alltså tillsammans med oss för att återföra oss till att vara Guds avbilder i denna skapelse.

Plötsligt alltså ser vi Guds härlighet och förstår att vi är hans tempel. Och församlingen är, i detta perspektiv, alla vi som bär på denna tröst. En tröst att leva av och erbjuda andra. En tröst, “en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.”, som Ef 1 uttrycker det. Vi har fått tröst och ljus i vårt mörker, för att vi har tagit emot den Helige Ande som en handpenning, ett förskott på allt det goda som Gud har i förvar för oss.

Nu är det vi som bär Tröstaren med oss. Vi kan trösta dem som behöver tröstas. Vi kan gråta med dem som gråter. Vi kan glädjas med dem som gläder sig. För vi vet att Guds frälsningsplan är satt i verket och att alla tårar en dag ska torkas bort.

För oss idag som går igenom svåra tider, eller som har problem vi inte vet hur vi ska klara, innebär det här frid. Vi kan förvänta oss att Gud hjälper oss och leder oss på vägen. Han tröstar oss då det inte går som det är tänkt. Han möter oss då det gått fel. Och då vi ber honom om det sänder han sin Ande: Tröstaren och Hjälparen. Så att vi kan se den verkliga härligheten: det lilla barnet, törnekronan, uppståndelsen. Så att vi kan leva tempellivet: säkra på att Gud bor i våra hjärtan, trygga att erbjuda tröst och hjälp där vi kan. Amen.