Var fäster vi vår blick?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 8:11–15
Profeten Jesaja skriver i det åttonde kapitlet, från vers elva till femton:
Detta är vad Herren sade till mig när han grep tag i mig och varnade mig för att följa samma väg som detta folk: ”Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar sammansvärjning. Frukta inte det som de fruktar, bäva inte för det. Håll Herren Sebaot helig – honom skall ni frukta, honom skall ni bäva för. Ja, han skall bli en sten som de snavar på och en klippa som de stöter emot, och för Jerusalems invånare skall han bli en snara och en fälla. Många skall snava på den, falla och krossas, snärjas och fångas.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:18–22

Från andra korintierbrevets första kapitel, vers 18 till 22.
Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Evangelium
Joh. 9:24–38

För andra gången kallade fariséerna alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen [dvs Jesus] är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.

Predikan

Det är tydligt att fariséerna inte ville tro på vad de hörde. Den man som tidigare var blind, som nu blivit helad av Jesus, som vi hör om i dagens evangelium, han står inför fariséerna för andra gången. Fariséerna liksom väntar på att han ska ändra sitt vittnesbörd, så att de än en gång ska kunna snärja Jesus i en av deras fällor.

De kan inte tänka sig något värre än att bli anklagade för att vara intesserade av hans lära. De har bundit sina liv vid Mose och profeterna. Vid lagar och bud. Hårda regler. De vet att de har kunskap om gott och ont. De vet vem som är syndare. De vet hur saker och ting borde vara. Och Jesus är inte så. Liksom det att en blind nu ser. Det hörde inte till den ordning de förväntade sig.

Vi läste med personalen ur en andaktsbok med samlade tankar av Dietrich Bonhoeffer i torsdags. Där använde Bonhoeffer samma bild av fariséerna som jag nyss. De var säkra på sin kunskap om gott och ont. Den teologiskt bevandrade minns att kunskapen om gott och ont var just det som trädet i skapelseberättelsens paradis symboliserade. Människan skulle inte äta av den frukten, för hennes eget bästa. Det är som om kunskapen om vad som är ont och gott är för svår för oss. Som att det tenderar binda oss och göra oss kärlekslösa och hårda.

Var är fariséernas glädje över att en medmännniska har tagit emot helande? Varför framhärdar de i att kalla både honom och Jesus syndare då det inför deras ögon står ett bevis på Guds godhet? Kan det vara att deras stora kunnande om lagar och bud har bundit dem, så att de förlorat det som var själva poängen? Kan det vara att den kunskap om gott och ont de har bundit sig vid har visat sig vara för svår för dem ensamma? De ser inte längre människan, de ser ett problem – de ser något som inte passar in i deras ordning för tillvaron.

Jag fick vara med och installera Pedersöre församlings kyrkoherde Daniel Björk i sin tjänst idag. Daniel predikade med iver och med Kristi hjärta som riktmärke för de uppmaningar han gav församlingen. Och han ställde några väldigt bra frågor. En av dem: vilket är det viktiga i vår kyrklighet? Är det de knepiga teologiska problemen? Eller är det medmänniskans glädje och sorg, vår närvaro i livets verklighet? Då Jesus möter en blind böjer han sig ner, gör en deg, sätter det på mannens ögon och så blir han frisk. Jesus ser inte ett teologiskt problem, utan en människa. Var är vår uppmärksamhet?

Jesus lär oss aldrig att vi ska överge lagen. Men han kallar oss in i att förstå dess syften. Att förstå att den visar vägen, säger något om vad som är rätt och gott. Att förstå att den dömer oss då vi går fel. Men också att förstå att den inte är hela Guds budskap till mänskligheten. Lagen sitter på sin plats, som ett av de verktyg Gud använder då han förmedlar sin vilja för oss. Men det främsta är alltid Kristus. Han som inte håller oss på avstånd, utan säger “Kom” och “Följ mig” och “Hindra dem inte”. Han som vandrar med oss i våra motgångar, till och med i döden. Han som åt sina tvivlande efterföljare sade: “Åt mig har givits all makt i himmelen och på jorden.” Makt att gå döden till mötes och komma ut på andra sidan, makt att bjuda in oss i ett sådant liv.

Det är lätt att bli som fariséerna. Att övervaka vissa frågor som om de var de ända viktiga i livet. Att gräva ner sig i problem som är löskopplade från verkligheten. Det finns väldigt lite glädje i en tro som tar sig det uttrycket. Det finns väldigt lite tacksamhet.

Men i det konkreta. I mötet med någon som sett Guds godhet. I att vi sträcker ut vår hand att hjälpa där det behövs. I att vi gläds över skördens gåvor, också om de varit färre än vi önskat. Att vi bär fram varandra inför Gud då vi önskar att vi hade fått mera eller att något varit annorlunda. Där finns verklig glädje. Där finns ett sådant “ja” och ett sådant “amen” som andra läsningen talade om. Det liv som Guds Ande väcker i våra hjärtan. Det är vad det handlar om att vara Jesu lärjunge.

För som hans lärjungar ser vi vart mästarens blick går. Var ligger hans uppmärksamhet? Vad är viktigt för honom? Det verkar som att debatten och diskussionen är sekundär. Människan, stunden, livsödet – det är det viktigaste. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Han ville vara bland oss. Ge oss hopp och tröst i denna tid. Ge oss vägledning till ett liv i tro: ett liv i kärlek och med mening.

Han säger också till oss: Följ mig. Allt liv han har erbjuder han oss. Vi får fästa blicken på honom och lära av honom vad det är att älska och leva väl. Vi får följa honom, till och med genom dödsriket, in i uppståndelsens glädje. Han har all makt och han använder den för vårt bästa.

Låt oss be!

Himmelske Fader,
Vi ber att vi inte ska vara som fariséerna, som saknar glädje över din godhet.
Gör oss kärleksfulla, låt oss se varandra och fyll våra liv med tacksamhet.
Låt oss få leva dig till ära,
för Jesu skull.
Amen.

Älska med allt vi har – Mässan “Vi får säga Pappa”

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 10:12-13

Mose sade:
Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv.

Andra läsningen 
1 Joh. 2:15-17

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt.

Evangelium
Mark. 12:28-34

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: ”Vilket är det viktigaste budet av alla?” Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: ”Du har inte långt till Guds rike.”

Predikan

Att älska Gud av hjärta, själ, förstånd och kraft. Det är att älska Gud med allt vad man är.

Säg att du har en vacker trädgård, som du älskar att vara i och sköta om. En plats där barn får leka, vuxna kan sitta med en kopp kaffe och man kan bjuda in goda vänner i solens sken. En plats full med fruktbärande träd, färgglada blommor och ett trevligt ställe att stanna upp och njuta av det hela.

Under de vackra dagarna är det avkopplande att få rycka upp ogräs, vattna och sköta om platsen. Då hösten kommer kan man plocka frukten och njuta av de goda smakerna.

Säg att en storm skulle blåsa in över trädgården. Kvistar skulle brytas på träden, blommorna skulle böjas till marken och den fina platsen för lek och avkoppling skulle vara sönder. Vad skulle du göra?

De yngre av oss kanske spontant skulle be mamma eller pappa om hjälp att ordna upp trädgården, så att den skulle bli vacker igen. De äldre av oss vet att då man planterat nya blommor, beskärt träden och städat upp efter stormen så tar det en tid innan det blir som innan. Och också då blir det lite annorlunda.

Att älska någon är likadant. Då vi väljer att älska också sådana gånger då saker går fel, finns möjligheten att vi får se något nytt och bra växa fram. Det är en sådan kärlek Jesus talar om, då han talar om att älska med allt vad vi är. För det räcker inte att tänka kärleksfulla tankar för att vår kärlek ska bli verklig. Vi behöver också kärleksfulla planer, kärleksfulla handlingar och kärleksfulla böner. Först då allt vad vi är präglas av kärlek kan vi verkligen förstå vad ett liv i kärlek handlar om.

Guds kärlek är sådan. Gud har både tankar, planer, handlingar och böner som är fulla av kärlek för oss. Då Gud sände sin Son till världen, var det av kärlek. Då Jesus sedan gick till korset, var det av kärlek. Det var på grund av kärlek som döden inte kunde hindra honom. Och det var för kärlekens skull som han gav oss sin Ande, som ber för oss med suckar utan ord, då vår egen kärlek inte räcker till.

Guds kärlek är allt. I den finns ingen rädsla. I den finns ingen som lämnas utanför. I den finns omtanke och framtidstro. Allt vad vi behöver.

Och då våra liv råkar ut för sådana stormar som i min lilla liknelse nyss, så är det Gud som träder in för att ge nytt liv. Han säger: “Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ”. Löftet gäller att för den som lever i tro, så finns vila från bördor. Möjligheten att lära sig ett sådant liv som smakar och känns som att njuta av en vacker trädgård.

Visst, det finns spår av stormar. Det kommer det alltid att finnas. Visst, följderna av synden kanske vi får leva med en längre tid. Men Guds kärleks löfte är att livet kan bli vackert, gott och sant igen. Inte nödvändigtvis som innan stormen, men nog fyllt med kärlek, frid och mening.

Vi kan ta på oss hans ok. Vilket prästens stola också symboliserar. Oket är en slags båge som man kan hänga över axeln, vilket gör att vi kan bära tyngre bördor – för att vikten fördelas bättre. Och det ok Jesus talar om är tron på honom och det sätt att leva som hör samman med det. Då vi lär oss hans sätt att leva. I kärlek till Gud och medmänniskan, då finner vi vila och också att vi bättre kan bära de bördor livet för med sig. Och då vi söker honom, då är det inte långt till Guds rike för oss heller. 

Att göra gott tillsammans med Jesus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ordspr. 14:21-22, 25, 31

Den som föraktar sin broder är en syndare,
lycklig den som tar sig an en nödställd.

Ränksmidaren går alltid vilse,
den som vill gott möter trofast kärlek.

Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
en menedare bedrar.

Att förtrycka de ringa är att smäda
deras skapare,
ärar honom gör den som hjälper de fattiga.

Andra läsningen 
2 Kor. 8:9-15

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

Evangelium
Matt. 25:14-30

Jesus sade:
”Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.”

Predikan

Vad hör du i denna liknelse? Vilket budskap tenderar lämna överst i tanken? Liknelsens syfte är ju alltid i första hand att väcka en diskussion. Och den diskussion som väcks efter detta evangelium är mycket intressant.

Jag gissar att några av oss förskräcks av den siste tjänarens öde. Kanske till och med blir lite rädda att samma öde kan drabba oss själva.

Någon kanske tänker att det ligger något självklart över att man ska använda det man har. På det viset kommer det man har till nytta. Kanske man tycker sig förstå logiken i att den sista tjänaren blir lämnad utan.

För någon kanske bilden av den stränga och oärliga herren dominerar. Varför tar han där han inte sått? Med vilken rätt?

Fundera en stund, för dig själv, vilken sinnesstämning denna liknelse försätter dig i. Vad präglar dina tankar och känslor nu? Rädsla? Vrede? Förståelse? Tacksamhet? Glädje?

Det finns många sätt att närma sig denna liknelse. Men, som alltid, vill jag framhålla att liknelsens syfte inte främst är att bli förklarad. Den ger oss en infallsvinkel för vårt eget andliga tillstånd. Den som hör Jesu ord och fylls med fruktan har en sak att arbeta på i sitt andliga liv. Den som hör liknelsen och fylls av förundran har något annat att arbeta på i sitt andliga liv. Vi är olika och har formats på olika sätt av vår historia.

Jag vill ta fasta på några saker i texten. För det första:  I slutet av liknelsen närmade sig  de som fick flera talenter sin herre med orden: “Herre, du gav mig X antal talenter. Här är X till som jag har tjänat.” Den som bara fick en talent gjorde inte det, utan sade istället “Här är vad som är ditt.” Det är som om tjänaren aldrig kände något ägandeskap över sin talent. För det andra: Tjänaren som inte gjorde något med sin talent säger sig ha fattat sitt beslut i rädsla. Rädsla är kanske i regel inte det bästa drivmedlet för att få saker och ting gjort på ett bra sätt. Och för det tredje: Vi ska inte förväxla det hårda i liknelsens utformning med det sinnelag och lynne som Jesus de facto har. Att herren i liknelsen är sträng och oärlig behöver inte bekymra oss mera än då Jesus talar om att komma som en tjuv om natten eller då han ger en liknelse om en ohederlig förvaltare. Liknelsen har sina begränsningar och i detta fall är det med stor säkerhet själva intensiteten i herrens agerande som är det viktiga. Det är viktigt att sträva efter det goda. Väldigt viktigt. Men det är inte så att Gud är oärlig och orimligt sträng. En sådan Gudsbild måste vi vara försiktiga med.

Vad kan en kristen nu då göra av denna liknelse?

En tolkningsnyckel är att se denna liknelse som ett led i Jesu försök att beskriva Guds rike. Den kommer som en del av Jesu undervisning om hurudant himmelriket är. Vad vet vi om det riket? Vi vet att det är öppet för alla som vill träda in i det. Vi vet att det är ett rike där Jesus är Herre och bestämmer över hur saker och ting ska vara. Vi vet att en del av att tillhöra det riket är att göra meningsfulla saker, liksom redan i skapelsen människan gavs i uppdrag att regera över och uppfylla jorden.

Därför är det också en naturlig del av helheten att de tjänare som använder sina gåvor som belöning får mera ansvar. Den kristne är nämligen på en vandring att lära sig att ha mera ansvar över saker och ting. Vi möter detta bland annat i tanken om det konungsliga prästerskapet (1 Pet 2) där vårt uppdrag är att regera i enlighet med Guds vilja. Vi lär oss alltså av Jesus att leva väl, som kungliga präster i världen, och en del av att leva väl är att sätta sina gåvor i bruk. Då blir det som i andra läsningen att ibland hjälper våra gåvor andra och ibland hjälper andras gåvor oss på vår vandring.

Den dramatiska biten av dagens liknelse blir också förståelig i ljuset av detta. Om målet för det mänskliga livet är att använda sina gåvor till att göra gott tillsammans med Jesus, så är det en stor katastrof om man inte vågar göra det. Inte därför att Gud inte skulle älska en om man misslyckas med det. För det gör han. Men därför att man riskerar gå miste om något väldigt viktigt i att vara människa. Herren i liknelsen belönar de ansvarstagande tjänarna med mera ansvar och det är just det som är att gå in i Herrens glädje. Det är inte å ena sidan ansvar och å andra sidan att träda in i glädjen, utan det är både och. Att mogna i gott ansvarstagande för oss närmare att vara människor så som Gud hade tänkt människan att vara.

Sen finns då hinder på vägen. Vår rädsla, syndens konsekvenser i världen, dödens makt – alla dessa hindrar oss från att leva tillsammans med Jesus så som Gud hade tänkt det. Därför har ju också Gud gett oss en lösning på problemet med synden i Jesus. Han som ägde all himmelsk rikedom tog på sig en mänsklig kropp. Han blev som vi för att bära våra bördor. En mänsklig kropp blev nyckeln till hela mänsklighetens frihet. Så har också Guds kärlek bevisats för oss. Hans budskap om syndernas förlåtelse för var och en som vänder sig till honom bekräftas i att han besegrar döden, vilken är syndens yttersta konsekvens och vapen i denna tid.

Och han bjuder in oss att lita på honom både med våra liv och vår död. I livet, att vi får följa honom och lära om honom. Och i döden att vi får förvänta oss en uppståndelse likt hans, till ett evigt och meningsfullt liv i det rike som vi redan i denna tid kan ana. Det verkliga livet är oss givet, för Jesu skull, låt oss också leva det utan att hålla tillbaka de goda gåvor och förmågor Gud har gett oss för sin ära och vår nästas bästa. Amen. 

Att leva i sanning

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39

Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13

Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

Evangelium
Matt. 7:13-14

Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Predikan

Alltid då vi hör ett evangelium som är ett utdrag ur Bergspredikan frestas jag börja gå igenom hela dess undervisning, för att komma fram till den poäng Jesus gör i just den aktuella läsningen. Det är lika idag. Jesus håller på och avslutar sin undervisning då han säger: Gå in genom den trånga porten. Men det är inte allt han säger. Han säger också, i samma passage: “Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden. Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.”

Våra texter hittar varandra någonstans i denna knutpunkt. Jesaja utmanar folket att välja var de ska stå: Är det Herren eller Baal som är er gud? I läsningen från Hebreerbrevet hör vi hur Guds ord har makt att visa på sanningen om våra liv. Och Jesus ger oss ett antal påtagliga verktyg för att göra det.

I gudstjänstgruppen diskuterade vi vad människan idag tenderar att välja istället för Gud. Vi ser många krampaktiga försök där människan vill ta åt sig makt över sådant som enskilda människor inte gör väl att försöka ha makt över. Vårt politiska klimat blir allt mera inflammerat. Man använder halvsanningar och man undanhåller information. Man blundar för fakta och försöker få igenom egna agendor. Det är just här som vi ser det som Jesus talar om. Rovlystna vargar som är klädda som får. Sådana som säger sig gå i den svages ärenden, men i slutändan offrar dem på sin egen framgångs altare. Jag talar inte om något parti skilt för sig, men var och en kan ta detta bibelord i bruk för sin egen bedömning.

Jesus säger att vi ska känna igen de falska profeterna på deras frukt. Vad följer av deras arbete? Det gör ingen skillnad vad de utger sig för att vara. Vindruvor växer inte på törnbuskar. Och fast hur en törnbuske lovar oss vindruvor, så är det frukten som är det avgörande. Vill vi ta detta till politiken gör vi gott i att se på frukten av den lagstiftning och de riktlinjer som utarbetas. Om man vinner ett val med en agenda för att sedan stifta lagar som omöjliggör att målet nås – då är frukten inte den utlovade. Varje kristen bör påminna sig om vikten att se till den fattiga, den faderlösa, änkan och främlingen som finns bland oss. Vårt förhållningssätt till dessa (och andra utsatta grupper) är en återkommande fästpunkt i våra skrifter.

Här gäller att ta emot Jesu undervisning i tro, som sades i andra läsningen. Det är en passage som är väldigt intressant på sitt grundspråk. Folkbibeln och Bibel 2000 har gjort väldigt olika lösningar på den, liksom många andra översättningar också. Om vi börjar en bit innan där läsningen tog vid – i slutet av Heb 3 – ser vi att det talas om Mose och Israels folk på ökenvandringen. Dessa hade tagit trossteget att följa Mose mot det utlovade landet. Men då de kom till gränsen trodde de inte på Guds löften. Den 40 år långa ökenvandringen kom som en följd av otro. Inte ett flyktigt tvivel, utan ovilja att följa Gud.

Vi har ett löfte om att komma in i det utlovade landet, den vila som Gud vill ge oss. Vila hos honom. Vila i förtröstan på hans ord. Här kommer sedan det intressanta i grekiskan emot. Detta är inte ett ställe som utelämnar oss enskilt att prestera den rätta tron. Nej, grekiskan talar om att vi borde vara “me synkekerasmenous tois akusasin te pistei”. Det vill säga: synkroniserade med dem som hör budskapet i tro. Det handlar om kyrkans gemensamma tro. Om Israels folk hade följt Josua in i landet, hade de fått se Guds löften. Men för att de valde otron, för att de valde att inte gå in i landet, fick de inte se löftena uppfyllas.

Den kristne ska akta sig för att göra människan, med hennes tal och polerade fasader, till måttstock för det goda. Berättelsen om Israels folk visar hur det kan gå då vårt hopp ligger hos oss själva istället för hos Gud. Berättelserna vi tar del i genom Skrifterna lär oss att förvänta oss saker från Gud. Den som ber ska få. Det är Bergspredikan. Bekymra er inte över mat och kläder. Bergspredikan. Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra. Bergspredikan igen. Hela Jesu undervisning drar oss in i förtröstan på Honom. Det liv han vill ge är lätt, hans börda mild – det är en sabbat att lägga sitt liv i hans händer. Men det är också att fatta ett beslut att leva med Honom som Herre. Och det får konsekvenser då Jesus är Herre över ens liv, istället för en själv.

Den trånga porten som Jesus talar om är inte trång därför att det är svårt att veta hur man ska leva. Den trånga portens utmaning är att det kan kännas krävande att stå fast vid beslutet att gå genom den. Vad är det en kristen kallas till, då vi strävar att leva i sanning? Det är att inte vara som vargar klädda i fårakläder. Det är att ge oss till känna i enlighet med den frukt vi bär. Det är alltså att inte använda lögnens och manipulationens verktyg för att få vår egen vilja igenom.

Men det handlar om något mera än vår vilja också. Verklig sanning hittas inte hos oss, utan hos Gud. Genom hela bergspredikan har Jesus lärt oss att vi kan förtrösta på honom också i svåra situationer. Han säger: Bygg därför inte ert hus på en sandig strand. Bygg ert hus på klippan.

Då man bygger sitt hus på klippan. Då man går genom den trånga porten. Då handlar det om att man funnit en sådan förtröstan på Gud att man vågar leva i tron också då den leder oss genom motgångar. Ibland är det enklare att ljuga i stunden, men alla som ljugit vet hur det känns då lögnen avslöjas. Ibland är det enklare att lämna bort valda detaljer, men många gånger kommer de fram. Det liv Jesus frälser oss in i lägger åt sidan vår egen prestige och bekvämlighet. Då vi bekänner Jesus som Herre får det följden att vi följer honom i ödmjukhet och också genom motgång. Att vi bär vårt kors. Men också att vi erfar den välsignelse som kommer av ett rent samvete och en strävan efter sanning.

Jesus har burit alla våra synder och misstag. Han har besegrat all dess kraft i sin uppståndelse. Vi får slå följe med honom och lära av honom hur vi ska ta oss fram genom livet. Och om dagens läsningar och tema är något att tro, så handlar det på ett avgörande sätt om att våga leva i sanning.

Den kristna har det goda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 5:9-14
Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat.

Andra läsningen
1 Joh. 4:16-21
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31
Innan jag läser vill jag säga detta: Jesus framställer denna liknelse åt fariséerna efter att han undervisat dem att de inte kan älska både Gud och mammon. De älskade pengar så mycket att de hånade honom för vad han talat.
Då framställde Jesus denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Märk nu då att detta är en liknelse. Detta är inte en beskrivning av evigheten eller av vad som händer efter döden. Det är en berättelse som Jesus berättar för att väcka sina åhörare. Främst fariséerna som älskade pengar mera än rättfärdigheten.
Alltid då vi läser en liknelse är det första vi ska göra att gå till oss själva och fundera: vilka frågor väcker detta i mig? Liknelsens syfte är att väcka diskussion och öppna för ett samtal om hur det är ställt med oss. Skulle Jesus bara vilja beskriva det kommande himmelriket skulle det finnas betydligt bättre sätt. Så vad väcker denna liknelse för frågor?
Jag har några: Vad har hänt i den rike mannens liv att han blivit så hård att han inte ser sin nästas lidande? Hur kommer det sig att den tiggande Lasaros belönas med evig glädje hos Abraham? Och varför ber den rike mannen att Abraham ska sända Lasaros till hans fars hus? Han har ju själv ignorerat Lasaros i år och dagar! Och vad är det Abraham menar att Mose och profeterna ska övertyga dem om?
Frågorna är flera än svaren, men det är just det som är tanken! Jesus vill inte ha lärjungar som bara blint tar till sig hans ord, utan han vill ha följare som tänker själv på vad saker och ting betyder. Som reflekterar över sin livssituation och hur Guds vilja kan förverkligas. Visst hör lydnad till trons liv, men det är en lydnad som i sin mogna form kommer av att ha reflekterat över Jesu undervisning, Mose lag och profeterna, och sedan fatta ett medvetet beslut att lyda. Se bara på Jesu sätt att undervisa: det är bilder och liknelser. Och särskilt hans största predikningar präglas av ett återkommande “tänk själv”. “Se på himlens fåglar”… och kom till en slutsats. “Se på markens liljor”… och försök resonera kring vad de kan lära oss.
En predikan kräver nästan ändå en förklaring. Så här är ett sätt att se på vad vi nyss tagit del i. Jag vill ta det till bergspredikan, för där finner vi Jesus undervisande med liknande bilder och i färd med att förklara hur man ska leva i det rike han kallar oss till.
Jesus lär i Matt 6 att där vår skatt är, där är också vårt hjärta. Och liksom i första läsningen kritiserar Jesus fariséerna för att deras hjärta är fyllt av begär efter rikedom, istället för längtan efter rättfärdighet.  Jesus lär i Matt 5 att hans lärjungars rättfärdighet måste gå långt utöver fariséernas och de skriftlärdas. Men han talar inte om att vi måste leva under strängare lagar. Det var aldrig poängen med Mose och profeterna. Den som läser Gamla testamentet ser fort att lagens syfte är att fostra till medmänsklighet. Lagen uppfylls genom Kristus, då han ger sitt liv för vår skull. Rättfärdigheten ligger inte i de yttre formerna, utan i vad som finns i våra hjärtan.
Så ser vi hur den rike mannen väljer ett liv där hans hjärta inte söker det goda för hans medmänniskor. Och genom det slår han in på en väg som leder till lidande och plåga. Igen, minns att det är en liknelse. Frågan om vart våra liv för oss är en fråga om nåd. Följer vi Kristus, tror vi på honom och lyssnar till hans röst, då slår vi in på den väg som leder till livet. Det liv som Lasaros begåvades med. Det sägs inget om Lasaros moraliska förtjänster här och inte heller något om Guds beslutsprocess. Så det kan inte vara liknelsens syfte att lära oss hur vi ska komma till himlen. Det som den lär oss är ändå att den som är fattig till det yttre kan äga en stor skatt i sitt inre. En sådan skatt som i liknelsen jämförs med en evig glädje.
Kanske har den rike mannens hela släkt övergett rättfärdighetens väg och söker istället bara rikedom och lyx. De lyssnar inte till Mose och profeterna, även om de säkert håller sig till de yttre ramarna som förväntades. Men de söker inte Guds vilja. De vill inte det goda för någon annan än dem själva. Så lägger man grunden för den typ av besvikelse som Predikaren talade om. Så lägger man grunden för ett liv i rädsla. Rädsla att förlora sin egendom, rädsla att bli lämnad utan, rädsla att misslyckas.
Jesu bergspredikan svarar på allt detta. Hans lärjungar söker det goda och förtröstar på hans himmelske Far. Ängens liljor och luftens fåglar bekymrar sig inte. Hur mycket mindre ska då vi bekymra oss? Pengar ger oss inte glädje, utan kärleken ger oss verklig glädje. I Guds rike finns det som behövs, för alla dess medborgare. De behöver inte vara rädda att förlora sitt goda om de delar det med en behövande.
Och visst, man kan ha egendom och vara kristen. Men vilken är vår rättfärdighet? Jesus lär oss att först söka Guds rike och sedan det andra. Han kallar oss att bli lärjungar som tänker på vad det goda är, på vad Guds vilja är. Och hans eget liv är tecknet på det.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, så att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Gud älskar denna värld så att han är beredd att ge allt för den. Likaså får vi tro på och följa Jesus på vägen till det eviga livet. Genom hans korsdöd och uppståndelse kan vi förtrösta på att hans undervisning också kommer med den makt som bestyrker den. Inte ens döden kan ta det eviga livet ifrån oss. Inte ens döden kan hindra Guds goda vilja.
Men om vi fäster oss vid något annat, då är risken stor att vi redan i denna tid bygger ett liv av lidande. Ett liv som kanske på ytan ser präktigt ut, men som på insidan känns tomt, tungt och meningslöst. Den rättfärdighet som tron söker ger oss mening i denna tid och hopp för den kommande. Det liv som Jesus erbjuder och kallar oss till ser Guds löften uppfyllas. Det innebär frid, försoning, förlåtelse och helande. Och liknelsen vi hörde väcker i oss frågan: vart leder den väg som jag fäst mitt hjärta vid?

Vi behöver Jesus – Fjärde söndagen efter trettondagen – Nedervetil församlingshem

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Job 38:1–4, 8–11, 16–18

Herren svarade Job ur stormen:
Vem är du som höljer min visa plan i mörker
med ord utan förnuft?
Gör dig redo, var en man,
ge mig besked när jag frågar!
Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: ”Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.”
Har du varit framme vid havets källor
eller vandrat genom de dolda djupen?
Har du skådat dödens portar,
portarna till det yttersta mörkret?
Kan din tanke fatta jordens vidd?
Låt höra, om du vet allt detta!

Andra läsningen
2 Tim. 1:7–10

Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början men som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.

Evangelium
Matt. 14:22–33

Jesus befallde sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!”, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”

Predikan
Som en del av er vet blir det en hel del resor ut på havet för min egen del. Det beror på att vi har en stuga som kräver en halvtimmes båtfärd, förutsatt att man har en ganska snabb båt. Men också innan vi skaffade den så hade det blivit så att många lediga dagar spenderades vid vattnet.

Under åren har jag utvecklat en väldigt stor respekt för havet. På något plan vet vi alla att man behöver vara aktsam då man rör sig på eller vid vatten. Men för min egen del har de många timmarna på havet väckt en förundran och en försiktighet som jag inte hade tidigare. Då man vet att det tar tiotals minuter att komma i land med båt vill man inte behöva simma i land. Det är nämligen ingen självklarhet att man klarar det. Tyvärr är detta den verklighet som vi lever i. Och varje dag vi lever tar vi sådana risker: vare sig det är att åka båt eller bil eller något annat i vardagen, så är vi utelämnade till att leva i den här världen med dess risker.

Då Gud konfronterar Job i dagens första läsning är det med ord och inga visor. Gud ger sig till känna som den som har makt över havet. Som har bestämt dess storhet och makt. Men också som den som begränsar den. Enligt Bibeln är vi människor skapade som hans avbilder och satta att råda över denna skapelse. Åt oss gavs makt att härska över och utforska denna jord. Och tanken var att vi skulle göra det tillsammans med Gud, gå hans ärenden och dela hans glädje över det skapade. Det liv Gud önskade för oss människor var alltså fyllt av nya upptäckter, av iver och glädje.

Men skapelseberättelsen i Första Mosebok lär oss att människan överger den planen. Tar sig rättigheter som hon inte gavs. Vi förlorar det goda som Gud hade tänkt för oss. Vi väljer att lita på annat än Gud. Och så beskrivs synden. Som att vi väljer avskildhet från Gud och hans paradis. Och genom det förlorar vi den säkerhet och glädje som var tänkt. Vi förlorar gemenskapen med Gud.

Och det här ser vi i dagens evangelium. Lärjungarna är på sjön. Det är en stor sjö, där vågorna kan gå höga. Och vi hörde att de skrek av rädsla. Trots att många av dem var fiskare innan Jesus kallade dem. De visste att omständigheterna var väldigt allvarliga. De visste att det kan gå illa. Men de visste också något annat. De hade sett vem Jesus var och vad han kunde göra. Då de känner igen honom är de inte längre rädda. Petrus mod räcker till och med till att stiga ur båten och gå Jesus till mötes. I alla fall för en stund. Sedan ser han sig omkring, tappar liksom Jesus ur sitt synfält. Och så fylls han av rädsla igen.

Jag tror inte evangelistens tanke med att teckna ned denna händelse för oss är att säga att vi alla ska gå ut och försöka gå på vattnet. Det viktiga här är något annat, nämligen vilken roll Jesus spelar i det hela. Då lärjungarna ser Jesus gå på vattnet och sedan stiga in i båten med dem, då erfar de för en stund vad den ursprungliga tillvaron med Gud i paradiset handlade om. De var inte rädda. De kunde vara frimodiga och starka. Det var för lärjungarna som i dagens andra läsning: “Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”.

Det är det som allt pekar på. Lärjungarna då, liksom vi idag, behöver Jesus. Så var det tänkt “redan innan tidens början”, hörde vi läsas. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss själva i den här världen. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss utan Gud. Från början skapade Gud oss så att vi liknade honom, så att vi kunde göra sådana saker som han gjorde för att vi skulle leva tillsammans med honom. Allt det var beroende av att vi hade honom i båten, bildligt talat.

Och vad händer om vi tvivlar? Vad händer om vi inte klarar av att tro det? Inte ens då behöver vi vara rädda. Vi hörde att “[Petrus] började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom.” Det handlar inte om vad vi klarar av. Det handlar om vem Jesus är.

Och ännu idag vittnar kyrkan om att han är den som sträcker ut sin hand. Han vill vandra med oss var dag. Ge oss tröst och ro. Befria oss från den rädsla som annars hindrar våra liv. “Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd.” Och den kallelsen ger oss trygghet både i medgång och motgång. Då dagarna är svåra och då de är lätta. Till och med i mötet med döden.

Lärjungarna föll ner inför honom och sade “Du är verkligen Guds son”. Han har makt över himmel och jord, över det synliga och det osynliga. Våra liv är i hans händer. Och om vi vänder oss till honom kommer han alltid att möta oss. Med hjälp för denna tid, men också med en hjälp som varar in i evigheten.

Om trons liv – Tredje söndagen efter trettondagen – Terjärv församlingshem

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 30:18–21

Nu väntar Herren på att få visa er nåd, nu vill han uppenbara sin höghet genom att förbarma sig över er. Ty Herren är en rättvis Gud, lyckliga de som sätter sitt hopp till honom! Sions folk, du som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han skall visa dig nåd när du ropar till honom, så snart han hör din bön skall han svara. Herren har låtit dig leva på svältkost, men nu skall du inte vänta förgäves på höstregnet mer. – Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare och lyssna på dina vägvisare som säger: ”Här är vägen, följ den!” när ni vill vika av åt höger eller vänster.

Andra läsningen
Hebr. 11:1–10

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.

Evangelium
Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Predikan
Människor kom till tro på Jesus. Först genom kvinnans ord, en kvinna som blivit förlåten. Sedan kom Jesus själv och ännu flera kom till tro. Tron väcktes i mötet med Jesus, men också genom det som kvinnan berättade att Jesus gjort för henne.

För mig själv har det främsta beviset på den kristna tron alltid varit den frukt det bär i livet. Visst finns det många fina filosofiska bevis på varför Gud kan finnas. Men för egen del har det alltid varit sekundärt jämfört med min erfarenhet av livet innan jag hade tro och livet efter. Jag kan se hur Gud gripit in och förändrat mitt liv till det bättre. Jag har gått från bitterhet och syrlighet till förtröstan och frid. Och i centrum för den vandringen har funnits ett möte med Gud genom Jesus. Genom att följa honom och lära av honom har mitt liv förändrats och genom den förändringen har jag fått vad jag nu kan kalla tro. Visst finns det stunder då något av det gamla ger sig till känna, men mitt eget själalandskap är något helt annat idag än tidigare.

Skrifterna lär oss att tron är något som förändrar oss. Det helar oss, förnyar oss och leder våra liv längs nya vägar. Guds förlåtelse innebär att vi kan lämna det gamla bakom oss och sedan får vi stiga in i livet tillsammans med honom. Ett liv som inte följer samma logik som ett liv utan honom.

Livet med Gud präglas av förtröstan. Vi litar på att han har hand om våra liv. Att han har makt att vända också det onda till något gott. Att han delar våra sorger, motgångar och sjukdomar. Korsets budskap är att Gud är beredd att lida allt för vår skull. Uppståndelsens budskap är att döden är besegrad. Inget i denna värld kan skilja oss från Guds kärlek.

För någon kanske tron har blivit en slags prestation för att avgöra vem som hör till och vem som inte gör det. Jesus lär oss att inte döma, eftersom domen hör till Gud. Det är inte min sak att säga vems tro som räknas eller vems som inte gör det. Kanske inte ens att fälla den domen över mig själv. Men min sak är att berätta om Jesus och det liv han erbjuder. Apostlagärningarnas kapitel 4 lär oss att frälsningen finns hos honom. Han är världens ljus och hopp. Det står, på samma ställe, att det inte finns något annat namn under himlen som kan rädda oss.

Gud kan göra sig känd på många sätt. Och det är upp till honom att avgöra vem som är inne och vem som är ute. Men vårt uppdrag är att följa och predika Jesus. För det är tydligt att den som sätter sitt hopp till honom verkligen kan räddas. Redan i denna tid från mycket som vi annars skulle orsaka åt oss själva, men allt mera också i den kommande.

I dagens andra läsning hörde vi om några av trons förebilder. Den som känner deras berättelser vet att de inte var perfekta på något vis. Det har aldrig funnits ett sådant krav på den som ska tro. Däremot förtröstade de på Gud. De förväntade sig att han skulle välsigna dem och hjälpa dem. De hade erfarenhet av att han gjorde det. Och därför kunde de också lita på något bättre som skulle komma, enligt vad Gud lovat.

Så kan det också vara med oss. Vår förtröstan på Jesus kan växa, vår tro kan bli större. Då vi söker honom och lyssnar till honom. Då vi möter honom och andra som mött honom. Då vi lever det liv han sänder oss till.

Det brustna, allt som kallas synd, får vi lämna bakom oss. Och vi får ha blicken fäst på Jesus, som vi möter i nattvarden, i ordet, i berättelserna, genom hans Ande. Så går vi mot ljus och glädje. Så får vi ta emot trons liv och gåva. Så får också våra liv förändras till det bättre, då vi allt mera lär oss den förtröstan som tron handlar om. Amen.

Dopets liv – Första söndagen efter trettondagen – Nedervetil och Kronoby församlingshem

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
Ser man till dagens läsningar är det tydligt för den som kan sina skrifter att Jesaja spelar en stor roll. Han figurerar i första läsningen och den andra. Och Johannes Döparen hänvisar till bland annat Jesajas profetior då han kallar Jesus för Guds lamm. Själva bilden med lammet går tillbaka bland annat till Andra Mosebok där Israels folk ges en instruktion om att offra ett felfritt lamm och stryka dess blod på dörrposten, som beskydd mot en plåga som Herren lät gå fram genom Egypten. Det var ett tecken som Gud gav till beskydd för döden. Då man sedan tillredde detta lamm fick inga ben brytas på det, vilket också återkommer vid korsfästelsen, då soldaterna inte krossar benen på Jesus.

Många hänvisningar, mycket bakgrundsinformation som läsaren eller lyssnaren förväntas ha. En lång rik historia som åberopas i dessa texter. Och vi har dem idag som en slags portal in i dopet. Hovmannen i dagens andra läsning ville låta döpa sig så fort han hörde om Jesus och hur han uppfyllt denna profetia. Åt honom förkunnades för första gången det som vi kanske blivit lite blinda för i vår kultur: Att Jesus uppfyllt profetordet. Att han genom sitt blod beskyddar oss från den eviga döden och att vi istället får ta del i hans uppståndelseliv. Det är det som är dopets löfte.

Dopskålen brukar beskrivas som en grav. Och inte bara vilken grav som helst, utan Jesu grav. Då vi träder ner i dopets vatten, går vi in i det med allt vad det mänskliga livet innebär. Sorger, motgångar och synder. Men då vi kommer upp ur det, gör vi det tillsammans med Jesus. Segrande över synden, döden och ondskan i hans namn.

Det är detta som lärjungaskapet innebär. Vi kan inte förtjäna Guds förlåtelse genom våra goda gärningar, men då nu Gud har renat oss genom dopet kan vi leva i tro. Och den tron, i Andens kraft, hjälper oss att leva det liv som präglas av ljus och liv, istället för mörker och död.

Men vi behöver kanske bli mera konkreta. Hur kan detta ske?

Vi behöver lära oss att samarbeta med Gud. Dopets evangelium är inte bara att nåden är ett sätt att hantera synden genom att med jämna mellanrum få förlåtelse. Evangeliet bär också med sig en inbjudan till det nya livet, där våra val och våra handlingar formas av det liv dopet bär med sig. Ingen förvånas om jag säger att det är gott för oss att vara vid nådens källor, som att läsa Bibeln eller delta i gudstjänstlivet eller ta emot nattvarden. Men på samma sätt är det en nåd också att ta med det övriga i livet med Gud.

Målet för den kristna är inte att delta i verksamhet eller att ha regelbundet andaktsliv. Dessa är medel. Medel för att det liv som dopet förmedlar ska kunna bli verklighet i oss. Skrifterna talar om att bli lika Kristus. Att låta sitt sinne förnyas. Att inte formas av världen, utan av Anden.

Och därför, som lärjungar, som sådana som lever dopets liv, på nådens grund, behöver vi ge Gud utrymme i hela livet. Då vi märker att vi surnar där hemma eller att vi blir bittra över något vi råkat ut för. Då behöver vi tänka på sätt som vi kan leva dopets liv just där. Hur ser det ut då vi följer Jesus ner i dopgraven, lämnar det onda där nere och sedan stiger upp på andra sidan. Kan jag säga eller tänka något som gör det enklare för mig att bjuda in Gud i sådana situationer?

Tillsammans med Jesus kan vi hantera alla situationer i livet, men vi hanterar inte situationer i livet utan att tillföra en viss energi och ett visst engagemang för egen del. Den som vill bli fri från bitterhet behöver sätta sig ner, bjuda in Jesus i sitt tänkande och gå igenom de situationer där bitterheten väcks. Sedan lämna det i Guds händer. Och ännu – formulera en plan för hur det skulle se ut att gå genom samma situation utan att låta bitterheten ta makten. Kanske behöver man förbereda sig på de svåra situationerna på något vis. Kanske behöver man tänka om kring vad det egentligen handlar om. Kanske behöver man dra en gräns som man inte går över. Men att i bön behandla det egna livet är en central och viktig del av att leva ut sitt dop.

Och det finns en liten sak i dagens evangelium, som har med detta att göra. Evangelisten Johannes talar i regel om Israel med tanke på allt det positiva. Det handlar om deras tro, om allt vad Gud gjort genom dem. Nu säger Johannes Döparen att han kommit för att Israel ska se vem Jesus är. Och det gäller också oss. Vi är också sådana som ser vem Jesus är. Vi är döpta att tillhöra honom. Men för att se vem han är, måste vi våga steget in i det liv han erbjuder. Jesu liv och lära, det dop han erbjuder oss, det får sitt bevis i det liv som följer av det. Om vi inte håller hans bud, om vi inte kommer inför honom – då riskerar vi förlora allt det goda vi har fått genom nåden.

Nåden blir påtaglig då man lever i den, liksom dopet. Därför är vår frälsning, det som Jesus erbjuder oss, inte bara från synden utan också till livet. Och det livet får vi ta emot, genom dopet och genom vårt samarbete med Jesus i vår vardag. Amen.

Liv i Jesu namn – Nyårsdagen – Nedervetil och Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

Andra läsningen
1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan
Vad är ett liv i Jesu namn? Vad är ett nytt år att leva på det viset?

Våra texter idag ger några fingervisningar. För det första: Ett liv utan rädsla. Det finns inget i denna värld som kan skilja oss från Guds kärlek. I det profetiska ordet sägs att vattenmassorna inte dränker oss och att lågorna inte bränner oss. Vi inser i läsningen av det att det är ett bildspråk för att beskriva Guds längtan för oss, samtidigt som det är ett ord som ännu inte gått i uppfyllelse för hela skapelsen.

För det andra ser vi att vi ska älska varandra. Det gör vi genom att hålla Guds bud. De är inte tunga, för vi får insikt och ledning då vi vänder oss till Gud. Så kan vi besegra världen – det vill säga besegra allt det som väcker rädsla i oss. Då vi vänder oss till Gud.

Sen i evangeliet hörde vi att vi ska få det vi ber om i Jesu namn. Det är ett starkt löfte, som många haft erfarenhet av att gå i uppfyllelse. Samtidigt finns det många som bett enträget och ändå blivit besvikna. Vad innebär bön och liv i Jesu namn egentligen? Räcker det att sätta till ett “i Jesu namn” efter allt vi frågar efter? Eller finns här något annat att tänka på? Jag tror det finns.

För att kunna leva i Jesu namn krävs av oss att vi fattar vissa beslut. Beslut kräver kunskap och en uppfattning om vart vi är på väg med våra liv. En vision. Som kristna behöver vi alltså ha en vision av vad livet i Jesu namn innebär. Vi har hört att det är ett liv i nåd, ett liv i kärlek, ett liv under hans beskydd. Men hur kan vi förstå vad det innebär i denna tid, då mycket ont ännu händer oss?

Som Jesu lärjungar, sådana som lär oss att leva enligt hans vilja, är det avgörande att vi söker förstå hur den godhet och styrka som han lovar oss ser ut. Vi lever med honom, genom nåden som han ger och genom vår vilja att följa honom. Så lever vi uppmärksamma på vad han vill för oss genom att se på skapelsen, genom att se på vad han gjorde då han vandrade bland oss och genom att ha personliga erfarenheter i bön och församlingens gemenskap.

I skapelsen kan vi ana Guds härlighet. Som Paulus också skriver i Romarbrevet. Det finns en frid, en mäktighet och en glädje i att få vara i naturen. Den som utforskar och studerar den märker vilket oändligt komplext system den är. Den som bara njuter av att vistas i den anar något av det samma. Att låta sig häpnas över allt detta är ett första och ett viktigt steg i att kunna älska Gud och vilja följa honom.

Vi känner också Guds härlighet genom Jesus. Den som har sett honom har sett Fadern, säger han i Johannesevangeliet, just innan dagens evangelietext. Vi ser den makt, sanning och skönhet som finns i honom genom evangelierna. Vi ser hur han låter sig avrättas som en brottsling för vår skull. Så stor är hans kärlek, som han vill ge oss. Vi ser hur hans uppståndelse förändrar världen på ett avgörande sätt. Och att nu människor av alla folk omkring världen tillber honom. Och vi ser honom som skapelsens herre. Han har all makt i himmelen och på jorden. Då vi ser honom tydligt, då kan vi hålla hans bud, som dagens andra läsning säger. Det är nämligen så att det enda sättet att hålla buden är om vi älskar honom som givit dem. Utan nåden att bli älskad av honom och utan insikten som gör det möjligt att älska honom tillbaka är det omöjligt att hålla det som han kallar oss att hålla.

I församlingens gemenskap och i det egna livet finns utrymme att lära sig livet i Jesu namn. Genom allt det onda som vi genomgår kalalr skrifterna oss att hitta tillbaka till vår ursprungliga kallelse: att bli älskade av Gud och att leva i hans kärlek. Det är livet i Jesu namn. Det kan vara en svår skola, för det handlar om att hitta tacksamhet över vad man har – också då man förlorat något eller sörjer något. Skrifterna talar om alla delar av vårt liv: familjen, föräldrar, syskon och barn. Arbetet och de människor vi möter där. Våra kroppar och deras välmående. Det finns många saker och omständigheter som det är svårt att hitta tacksamhet och förtröstan i. Samtidigt är det just det som Jesus kallar oss till.

Det hör till de löften Gud ger att han alltid håller oss i sin hand. Att också motgången och sorgen är något som han, av nåd, kan hjälpa oss igenom. Livet i Jesu namn lämnar hämnden för orätten i Guds händer, livet i Jesu namn förtröstar på att det eviga livet för med sig glädje och frid, torkar alla tårar. Och redan i denna tid kan vi lita på att han har valt oss. Just dig har han utvalt att ta emot sin kärlek. Därför, då vi ser till honom och hans undervisning, gör vi gott i att minnas att det gäller oss en och var. Trots allt ont vi ännu ser, finns i Jesu namn, nåd och frid för den som söker honom.

Tapaninpäivä – Alavetelin kirkko

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Ensimmäinen lukukappale
Psalmista 119
Herra, osoita minulle uskollisuutesi,
auta minua, tee lupauksesi mukaan!
  Sinun sanaasi minä turvaan,
  sen avulla pystyn vastaamaan pilkkaajille.
Älä jätä suutani totuuden sanaa vaille,
minä panen toivoni sinun päätöksiisi.
  Minä noudatan aina sinun lakiasi,
  aina ja ikuisesti.
Sinun säädöstesi mukaan minä tahdon elää,
ja siksi voin kulkea kevein mielin.
  Kuninkaittenkin edessä kerron arkailematta sinun liitostasi.
  Sinun käskyistäsi minä saan ilon, ne ovat minullerakkaat.
Minä kohotan käteni sinun puoleesi,
minä tutkistelen sinun käskyjäsi.
Ne ovat minulle rakkaat.

Toinen lukukappale
Apostolien teoista, luvuista 6 ja 7

Stefanos oli täynnä armoa ja voimaa, ja hän teki suuria ihmeitä ja tunnustekoja kansan keskuudessa.
Silloin Stefanoksen vastustajat värväsivät joitakin miehiä sanomaan: ”Olemme kuulleet hänen puhuvan herjaavia sanoja Mooseksesta ja Jumalasta.” He yllyttivät kansaa, kansan vanhimpia ja lainopettajia, ja sitten he kävivät käsiksi Stefanokseen ja veivät hänet Suuren neuvoston eteen. Siellä he toivat kuultavaksi vääriä todistajia, jotka sanoivat: ”Tämä mies puhuu lakkaamatta tätä pyhää paikkaa ja lakia vastaan. Me olemme kuulleet hänen sanovan, että Jeesus, se Nasaretilainen, hajottaa tämän paikan ja muuttaa säädökset, jotka Mooses on meille antanut.” Kaikki, jotka istuivat neuvostossa, kiinnittivät katseensa Stefanokseen, ja hänen kasvonsa olivat heistä niin kuin enkelin kasvot.
Stefanos puhui: ”Te niskuroijat, ympärileikatut mutta sydämeltänne ja korviltanne pakanat! Aina te olette vastustamassa Pyhää Henkeä – niin kuin isänne, niin myös te! Onko yhtäkään profeettaa, jota teidän isänne eivät olisi vainonneet? He tappoivat ne, jotka ennalta ilmoittivat, että Vanhurskas oli tuleva. Ja nyt olette te kavaltaneet ja murhanneet hänet! Te saitte enkelien tuomana lain, mutta ette ole sitä noudattaneet.”
Tämän kuullessaan neuvoston jäsenet olivat pakahtua raivosta ja kiristelivät hampaitaan. Mutta Pyhää Henkeä täynnä Stefanos nosti katseensa taivasta kohti ja näki Jumalan kirkkauden ja Jeesuksen, joka seisoi Jumalan oikealla puolella. Hän sanoi: ”Taivaat ovat avoinna minun silmieni edessä, ja Ihmisen Poika seisoo Jumalan oikealla puolella!”
Silloin he alkoivat huutaa suureen ääneen, tukkivat korvansa ja ryntäsivät yhtenä miehenä hänen kimppuunsa. He raahasivat hänet ulos kaupungista kivittääkseen hänet, ja todistajat jättivät viittansa Saul-nimisen nuoren miehen huostaan. Kun he kivittivät Stefanosta, tämä rukoili Herraa ja sanoi: ”Herra Jeesus, ota vastaan minun henkeni.” Hän vaipui polvilleen ja huusi kovalla äänellä: ”Herra, älä vaadi heitä tilille tästä synnistä!” Sen sanottuaan hän nukkui pois.

Evankeliumi
Evankeliumista Johanneksen mukaan, luvusta 1
Tuli mies, Jumalan lähettämä, hänen nimensä oli Johannes. Hän tuli todistajaksi, todistamaan valosta, jotta kaikki uskoisivat siihen. Ei hän itse ollut tuo valo, mutta valon todistaja hän oli.
Todellinen valo, joka valaisee jokaisen ihmisen,
oli tulossa maailmaan.
Maailmassa hän oli,
ja hänen kauttaan maailma oli saanut syntynsä,
mutta se ei tuntenut häntä.
Hän tuli omaan maailmaansa,
mutta hänen omansa eivät ottaneet häntä vastaan.
Mutta kaikille, jotka ottivat hänet vastaan,
hän antoi oikeuden tulla Jumalan lapsiksi,
kaikille, jotka uskovat häneen.
He eivät ole syntyneet verestä,
eivät ruumiin halusta,
eivät miehen tahdosta,
vaan Jumalasta.
Sana tuli lihaksi
ja asui meidän keskellämme.
Me saimme katsella hänen kirkkauttaan,
kirkkautta, jonka Isä ainoalle Pojalle antaa.
Hän oli täynnä armoa ja totuutta.

Saarna
Olemme adventtina odottaneet Jeesuksen tulemista meidän luoksemme. Niin odotti Johannes Kastajakin, joka päivän evankeliumin mukaan tuli todistajaksi, jotta kaikki uskoisivat joulun sanomaan. Johannes saarnasi ja vaati kansalta parannusta ja katumusta, ja tämä koitui lopulta hänen kohtalokseen. Johannes raivasi tietä Jeesukselle. Ja hän antoi henkensä siinä työssä.

Pimeän voima meissä ihmisissä on sellainen että, kun se saa vallan pystymme uskomattoman pahoihin tekoihin. Sen näemme marttyyrien kertomuksissa. Joulun sanoma on kuitenkin valosta. Jeesuksesta, hänestä, joka tuo Jumalan pyhyyden ja rakkauden maailmaan. Pimeys ei koskaan pärjää valolle. Pienikin valo työntää pimeyden tieltään. Kuitenkin tämä vertauskuva ei ole täydellinen. Tässä maailmassa on sellaista pahuutta, luonnolista ja moraalista, joka voi aiheuttaa suurtaa kärsimystä ja jopa kuoleman. Evankeliumin sanoma Jumalan kirkkaudesta Jeesuksessa on kuitenkin saanut monet ihmiset seuraamaan häntä jopa henkensä menettämisen uhalla.

Että maailmassa on pahaa on meille kaikille tuttua. Mutta niin on myös että maailmassa on hyvää. Raamatun mukaan kaikki hyvä ja valoisa on Jumalan lahja meille. Ja näistä kaikista lahjoista suurin on Jeesus itse. Hän on maailman valo. Hänessä on kirkkaus jonka Isä antaa ainoalle Pojalle.

Ja hän oli täynnä armoa ja rakkautta. Tähän pimeään maailmaan Jumala lähetti kirkkaimman valon, poikansa, Jeesuksen Kristuksen. Ja tähän maailmaan, mikä oli pahan vallassa, hän toi mukanaan armoa ja rakkautta. Nämä ovat kaksi asiaa mihin kristityn elämä ja toivo perustuu. Elämme armossa. Uskomme syntiemme anteeksiantamukseen. Meillä on kaikki hyvin Jumalan kanssa. Uskomme myös armon voimaan ihmissuhteissamme. Siinä missä pimeys tuo mukanaan vihaa ja riitaa, valo näyttää armon tietä. Ja me elämme rakkaudessa. Jumalan rakkaudessa, joka antaa meille joka päivä uusia voimia. Ja rakkaudessa koko luomakuntaa kohtaan. Tiedämme, että rakkaudessa piilee kuolemaakin vahvempi voima.

Ja tämän opimme Jeesukselta. Häneltä joka syntyi Beetlehemissä, ja laitettiin seimeen. Se valo minkä hän toi mukanaan on muuttanut maailmaa. Vielä, tietysti, maailmassa on pimeyttä. Mutta jos häneen on uskomista, ja luulen että on, voimme luottaa siihen että valo voittaa. Että maailmassa ja meissä oleva pimeys ei ole lopullista, vaan armon ja rakkauden valossa on voima poistaa meistä ja koko maailmasta kaiken pahan.

Tunnustakaamme siis uskomme häneen, joka on maailman valo ja toivo.