Att leva i sanning

Texter

Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39

Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13

Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

Evangelium
Matt. 7:13-14

Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Predikan

Alltid då vi hör ett evangelium som är ett utdrag ur Bergspredikan frestas jag börja gå igenom hela dess undervisning, för att komma fram till den poäng Jesus gör i just den aktuella läsningen. Det är lika idag. Jesus håller på och avslutar sin undervisning då han säger: Gå in genom den trånga porten. Men det är inte allt han säger. Han säger också, i samma passage: “Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden. Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.”

Våra texter hittar varandra någonstans i denna knutpunkt. Jesaja utmanar folket att välja var de ska stå: Är det Herren eller Baal som är er gud? I läsningen från Hebreerbrevet hör vi hur Guds ord har makt att visa på sanningen om våra liv. Och Jesus ger oss ett antal påtagliga verktyg för att göra det.

I gudstjänstgruppen diskuterade vi vad människan idag tenderar att välja istället för Gud. Vi ser många krampaktiga försök där människan vill ta åt sig makt över sådant som enskilda människor inte gör väl att försöka ha makt över. Vårt politiska klimat blir allt mera inflammerat. Man använder halvsanningar och man undanhåller information. Man blundar för fakta och försöker få igenom egna agendor. Det är just här som vi ser det som Jesus talar om. Rovlystna vargar som är klädda som får. Sådana som säger sig gå i den svages ärenden, men i slutändan offrar dem på sin egen framgångs altare. Jag talar inte om något parti skilt för sig, men var och en kan ta detta bibelord i bruk för sin egen bedömning.

Jesus säger att vi ska känna igen de falska profeterna på deras frukt. Vad följer av deras arbete? Det gör ingen skillnad vad de utger sig för att vara. Vindruvor växer inte på törnbuskar. Och fast hur en törnbuske lovar oss vindruvor, så är det frukten som är det avgörande. Vill vi ta detta till politiken gör vi gott i att se på frukten av den lagstiftning och de riktlinjer som utarbetas. Om man vinner ett val med en agenda för att sedan stifta lagar som omöjliggör att målet nås – då är frukten inte den utlovade. Varje kristen bör påminna sig om vikten att se till den fattiga, den faderlösa, änkan och främlingen som finns bland oss. Vårt förhållningssätt till dessa (och andra utsatta grupper) är en återkommande fästpunkt i våra skrifter.

Här gäller att ta emot Jesu undervisning i tro, som sades i andra läsningen. Det är en passage som är väldigt intressant på sitt grundspråk. Folkbibeln och Bibel 2000 har gjort väldigt olika lösningar på den, liksom många andra översättningar också. Om vi börjar en bit innan där läsningen tog vid – i slutet av Heb 3 – ser vi att det talas om Mose och Israels folk på ökenvandringen. Dessa hade tagit trossteget att följa Mose mot det utlovade landet. Men då de kom till gränsen trodde de inte på Guds löften. Den 40 år långa ökenvandringen kom som en följd av otro. Inte ett flyktigt tvivel, utan ovilja att följa Gud.

Vi har ett löfte om att komma in i det utlovade landet, den vila som Gud vill ge oss. Vila hos honom. Vila i förtröstan på hans ord. Här kommer sedan det intressanta i grekiskan emot. Detta är inte ett ställe som utelämnar oss enskilt att prestera den rätta tron. Nej, grekiskan talar om att vi borde vara “me synkekerasmenous tois akusasin te pistei”. Det vill säga: synkroniserade med dem som hör budskapet i tro. Det handlar om kyrkans gemensamma tro. Om Israels folk hade följt Josua in i landet, hade de fått se Guds löften. Men för att de valde otron, för att de valde att inte gå in i landet, fick de inte se löftena uppfyllas.

Den kristne ska akta sig för att göra människan, med hennes tal och polerade fasader, till måttstock för det goda. Berättelsen om Israels folk visar hur det kan gå då vårt hopp ligger hos oss själva istället för hos Gud. Berättelserna vi tar del i genom Skrifterna lär oss att förvänta oss saker från Gud. Den som ber ska få. Det är Bergspredikan. Bekymra er inte över mat och kläder. Bergspredikan. Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra. Bergspredikan igen. Hela Jesu undervisning drar oss in i förtröstan på Honom. Det liv han vill ge är lätt, hans börda mild – det är en sabbat att lägga sitt liv i hans händer. Men det är också att fatta ett beslut att leva med Honom som Herre. Och det får konsekvenser då Jesus är Herre över ens liv, istället för en själv.

Den trånga porten som Jesus talar om är inte trång därför att det är svårt att veta hur man ska leva. Den trånga portens utmaning är att det kan kännas krävande att stå fast vid beslutet att gå genom den. Vad är det en kristen kallas till, då vi strävar att leva i sanning? Det är att inte vara som vargar klädda i fårakläder. Det är att ge oss till känna i enlighet med den frukt vi bär. Det är alltså att inte använda lögnens och manipulationens verktyg för att få vår egen vilja igenom.

Men det handlar om något mera än vår vilja också. Verklig sanning hittas inte hos oss, utan hos Gud. Genom hela bergspredikan har Jesus lärt oss att vi kan förtrösta på honom också i svåra situationer. Han säger: Bygg därför inte ert hus på en sandig strand. Bygg ert hus på klippan.

Då man bygger sitt hus på klippan. Då man går genom den trånga porten. Då handlar det om att man funnit en sådan förtröstan på Gud att man vågar leva i tron också då den leder oss genom motgångar. Ibland är det enklare att ljuga i stunden, men alla som ljugit vet hur det känns då lögnen avslöjas. Ibland är det enklare att lämna bort valda detaljer, men många gånger kommer de fram. Det liv Jesus frälser oss in i lägger åt sidan vår egen prestige och bekvämlighet. Då vi bekänner Jesus som Herre får det följden att vi följer honom i ödmjukhet och också genom motgång. Att vi bär vårt kors. Men också att vi erfar den välsignelse som kommer av ett rent samvete och en strävan efter sanning.

Jesus har burit alla våra synder och misstag. Han har besegrat all dess kraft i sin uppståndelse. Vi får slå följe med honom och lära av honom hur vi ska ta oss fram genom livet. Och om dagens läsningar och tema är något att tro, så handlar det på ett avgörande sätt om att våga leva i sanning.

Den kristna har det goda

Texter

Första läsningen
Pred. 5:9-14
Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat.

Andra läsningen
1 Joh. 4:16-21
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31
Innan jag läser vill jag säga detta: Jesus framställer denna liknelse åt fariséerna efter att han undervisat dem att de inte kan älska både Gud och mammon. De älskade pengar så mycket att de hånade honom för vad han talat.
Då framställde Jesus denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Märk nu då att detta är en liknelse. Detta är inte en beskrivning av evigheten eller av vad som händer efter döden. Det är en berättelse som Jesus berättar för att väcka sina åhörare. Främst fariséerna som älskade pengar mera än rättfärdigheten.
Alltid då vi läser en liknelse är det första vi ska göra att gå till oss själva och fundera: vilka frågor väcker detta i mig? Liknelsens syfte är att väcka diskussion och öppna för ett samtal om hur det är ställt med oss. Skulle Jesus bara vilja beskriva det kommande himmelriket skulle det finnas betydligt bättre sätt. Så vad väcker denna liknelse för frågor?
Jag har några: Vad har hänt i den rike mannens liv att han blivit så hård att han inte ser sin nästas lidande? Hur kommer det sig att den tiggande Lasaros belönas med evig glädje hos Abraham? Och varför ber den rike mannen att Abraham ska sända Lasaros till hans fars hus? Han har ju själv ignorerat Lasaros i år och dagar! Och vad är det Abraham menar att Mose och profeterna ska övertyga dem om?
Frågorna är flera än svaren, men det är just det som är tanken! Jesus vill inte ha lärjungar som bara blint tar till sig hans ord, utan han vill ha följare som tänker själv på vad saker och ting betyder. Som reflekterar över sin livssituation och hur Guds vilja kan förverkligas. Visst hör lydnad till trons liv, men det är en lydnad som i sin mogna form kommer av att ha reflekterat över Jesu undervisning, Mose lag och profeterna, och sedan fatta ett medvetet beslut att lyda. Se bara på Jesu sätt att undervisa: det är bilder och liknelser. Och särskilt hans största predikningar präglas av ett återkommande “tänk själv”. “Se på himlens fåglar”… och kom till en slutsats. “Se på markens liljor”… och försök resonera kring vad de kan lära oss.
En predikan kräver nästan ändå en förklaring. Så här är ett sätt att se på vad vi nyss tagit del i. Jag vill ta det till bergspredikan, för där finner vi Jesus undervisande med liknande bilder och i färd med att förklara hur man ska leva i det rike han kallar oss till.
Jesus lär i Matt 6 att där vår skatt är, där är också vårt hjärta. Och liksom i första läsningen kritiserar Jesus fariséerna för att deras hjärta är fyllt av begär efter rikedom, istället för längtan efter rättfärdighet.  Jesus lär i Matt 5 att hans lärjungars rättfärdighet måste gå långt utöver fariséernas och de skriftlärdas. Men han talar inte om att vi måste leva under strängare lagar. Det var aldrig poängen med Mose och profeterna. Den som läser Gamla testamentet ser fort att lagens syfte är att fostra till medmänsklighet. Lagen uppfylls genom Kristus, då han ger sitt liv för vår skull. Rättfärdigheten ligger inte i de yttre formerna, utan i vad som finns i våra hjärtan.
Så ser vi hur den rike mannen väljer ett liv där hans hjärta inte söker det goda för hans medmänniskor. Och genom det slår han in på en väg som leder till lidande och plåga. Igen, minns att det är en liknelse. Frågan om vart våra liv för oss är en fråga om nåd. Följer vi Kristus, tror vi på honom och lyssnar till hans röst, då slår vi in på den väg som leder till livet. Det liv som Lasaros begåvades med. Det sägs inget om Lasaros moraliska förtjänster här och inte heller något om Guds beslutsprocess. Så det kan inte vara liknelsens syfte att lära oss hur vi ska komma till himlen. Det som den lär oss är ändå att den som är fattig till det yttre kan äga en stor skatt i sitt inre. En sådan skatt som i liknelsen jämförs med en evig glädje.
Kanske har den rike mannens hela släkt övergett rättfärdighetens väg och söker istället bara rikedom och lyx. De lyssnar inte till Mose och profeterna, även om de säkert håller sig till de yttre ramarna som förväntades. Men de söker inte Guds vilja. De vill inte det goda för någon annan än dem själva. Så lägger man grunden för den typ av besvikelse som Predikaren talade om. Så lägger man grunden för ett liv i rädsla. Rädsla att förlora sin egendom, rädsla att bli lämnad utan, rädsla att misslyckas.
Jesu bergspredikan svarar på allt detta. Hans lärjungar söker det goda och förtröstar på hans himmelske Far. Ängens liljor och luftens fåglar bekymrar sig inte. Hur mycket mindre ska då vi bekymra oss? Pengar ger oss inte glädje, utan kärleken ger oss verklig glädje. I Guds rike finns det som behövs, för alla dess medborgare. De behöver inte vara rädda att förlora sitt goda om de delar det med en behövande.
Och visst, man kan ha egendom och vara kristen. Men vilken är vår rättfärdighet? Jesus lär oss att först söka Guds rike och sedan det andra. Han kallar oss att bli lärjungar som tänker på vad det goda är, på vad Guds vilja är. Och hans eget liv är tecknet på det.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, så att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Gud älskar denna värld så att han är beredd att ge allt för den. Likaså får vi tro på och följa Jesus på vägen till det eviga livet. Genom hans korsdöd och uppståndelse kan vi förtrösta på att hans undervisning också kommer med den makt som bestyrker den. Inte ens döden kan ta det eviga livet ifrån oss. Inte ens döden kan hindra Guds goda vilja.
Men om vi fäster oss vid något annat, då är risken stor att vi redan i denna tid bygger ett liv av lidande. Ett liv som kanske på ytan ser präktigt ut, men som på insidan känns tomt, tungt och meningslöst. Den rättfärdighet som tron söker ger oss mening i denna tid och hopp för den kommande. Det liv som Jesus erbjuder och kallar oss till ser Guds löften uppfyllas. Det innebär frid, försoning, förlåtelse och helande. Och liknelsen vi hörde väcker i oss frågan: vart leder den väg som jag fäst mitt hjärta vid?

Vi behöver Jesus – Fjärde söndagen efter trettondagen – Nedervetil församlingshem

Första läsningen
Job 38:1–4, 8–11, 16–18

Herren svarade Job ur stormen:
Vem är du som höljer min visa plan i mörker
med ord utan förnuft?
Gör dig redo, var en man,
ge mig besked när jag frågar!
Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: ”Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.”
Har du varit framme vid havets källor
eller vandrat genom de dolda djupen?
Har du skådat dödens portar,
portarna till det yttersta mörkret?
Kan din tanke fatta jordens vidd?
Låt höra, om du vet allt detta!

Andra läsningen
2 Tim. 1:7–10

Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början men som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.

Evangelium
Matt. 14:22–33

Jesus befallde sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!”, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”

Predikan
Som en del av er vet blir det en hel del resor ut på havet för min egen del. Det beror på att vi har en stuga som kräver en halvtimmes båtfärd, förutsatt att man har en ganska snabb båt. Men också innan vi skaffade den så hade det blivit så att många lediga dagar spenderades vid vattnet.

Under åren har jag utvecklat en väldigt stor respekt för havet. På något plan vet vi alla att man behöver vara aktsam då man rör sig på eller vid vatten. Men för min egen del har de många timmarna på havet väckt en förundran och en försiktighet som jag inte hade tidigare. Då man vet att det tar tiotals minuter att komma i land med båt vill man inte behöva simma i land. Det är nämligen ingen självklarhet att man klarar det. Tyvärr är detta den verklighet som vi lever i. Och varje dag vi lever tar vi sådana risker: vare sig det är att åka båt eller bil eller något annat i vardagen, så är vi utelämnade till att leva i den här världen med dess risker.

Då Gud konfronterar Job i dagens första läsning är det med ord och inga visor. Gud ger sig till känna som den som har makt över havet. Som har bestämt dess storhet och makt. Men också som den som begränsar den. Enligt Bibeln är vi människor skapade som hans avbilder och satta att råda över denna skapelse. Åt oss gavs makt att härska över och utforska denna jord. Och tanken var att vi skulle göra det tillsammans med Gud, gå hans ärenden och dela hans glädje över det skapade. Det liv Gud önskade för oss människor var alltså fyllt av nya upptäckter, av iver och glädje.

Men skapelseberättelsen i Första Mosebok lär oss att människan överger den planen. Tar sig rättigheter som hon inte gavs. Vi förlorar det goda som Gud hade tänkt för oss. Vi väljer att lita på annat än Gud. Och så beskrivs synden. Som att vi väljer avskildhet från Gud och hans paradis. Och genom det förlorar vi den säkerhet och glädje som var tänkt. Vi förlorar gemenskapen med Gud.

Och det här ser vi i dagens evangelium. Lärjungarna är på sjön. Det är en stor sjö, där vågorna kan gå höga. Och vi hörde att de skrek av rädsla. Trots att många av dem var fiskare innan Jesus kallade dem. De visste att omständigheterna var väldigt allvarliga. De visste att det kan gå illa. Men de visste också något annat. De hade sett vem Jesus var och vad han kunde göra. Då de känner igen honom är de inte längre rädda. Petrus mod räcker till och med till att stiga ur båten och gå Jesus till mötes. I alla fall för en stund. Sedan ser han sig omkring, tappar liksom Jesus ur sitt synfält. Och så fylls han av rädsla igen.

Jag tror inte evangelistens tanke med att teckna ned denna händelse för oss är att säga att vi alla ska gå ut och försöka gå på vattnet. Det viktiga här är något annat, nämligen vilken roll Jesus spelar i det hela. Då lärjungarna ser Jesus gå på vattnet och sedan stiga in i båten med dem, då erfar de för en stund vad den ursprungliga tillvaron med Gud i paradiset handlade om. De var inte rädda. De kunde vara frimodiga och starka. Det var för lärjungarna som i dagens andra läsning: “Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”.

Det är det som allt pekar på. Lärjungarna då, liksom vi idag, behöver Jesus. Så var det tänkt “redan innan tidens början”, hörde vi läsas. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss själva i den här världen. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss utan Gud. Från början skapade Gud oss så att vi liknade honom, så att vi kunde göra sådana saker som han gjorde för att vi skulle leva tillsammans med honom. Allt det var beroende av att vi hade honom i båten, bildligt talat.

Och vad händer om vi tvivlar? Vad händer om vi inte klarar av att tro det? Inte ens då behöver vi vara rädda. Vi hörde att “[Petrus] började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom.” Det handlar inte om vad vi klarar av. Det handlar om vem Jesus är.

Och ännu idag vittnar kyrkan om att han är den som sträcker ut sin hand. Han vill vandra med oss var dag. Ge oss tröst och ro. Befria oss från den rädsla som annars hindrar våra liv. “Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd.” Och den kallelsen ger oss trygghet både i medgång och motgång. Då dagarna är svåra och då de är lätta. Till och med i mötet med döden.

Lärjungarna föll ner inför honom och sade “Du är verkligen Guds son”. Han har makt över himmel och jord, över det synliga och det osynliga. Våra liv är i hans händer. Och om vi vänder oss till honom kommer han alltid att möta oss. Med hjälp för denna tid, men också med en hjälp som varar in i evigheten.

Om trons liv – Tredje söndagen efter trettondagen – Terjärv församlingshem

Första läsningen
Jes. 30:18–21

Nu väntar Herren på att få visa er nåd, nu vill han uppenbara sin höghet genom att förbarma sig över er. Ty Herren är en rättvis Gud, lyckliga de som sätter sitt hopp till honom! Sions folk, du som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han skall visa dig nåd när du ropar till honom, så snart han hör din bön skall han svara. Herren har låtit dig leva på svältkost, men nu skall du inte vänta förgäves på höstregnet mer. – Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare och lyssna på dina vägvisare som säger: ”Här är vägen, följ den!” när ni vill vika av åt höger eller vänster.

Andra läsningen
Hebr. 11:1–10

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.

Evangelium
Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Predikan
Människor kom till tro på Jesus. Först genom kvinnans ord, en kvinna som blivit förlåten. Sedan kom Jesus själv och ännu flera kom till tro. Tron väcktes i mötet med Jesus, men också genom det som kvinnan berättade att Jesus gjort för henne.

För mig själv har det främsta beviset på den kristna tron alltid varit den frukt det bär i livet. Visst finns det många fina filosofiska bevis på varför Gud kan finnas. Men för egen del har det alltid varit sekundärt jämfört med min erfarenhet av livet innan jag hade tro och livet efter. Jag kan se hur Gud gripit in och förändrat mitt liv till det bättre. Jag har gått från bitterhet och syrlighet till förtröstan och frid. Och i centrum för den vandringen har funnits ett möte med Gud genom Jesus. Genom att följa honom och lära av honom har mitt liv förändrats och genom den förändringen har jag fått vad jag nu kan kalla tro. Visst finns det stunder då något av det gamla ger sig till känna, men mitt eget själalandskap är något helt annat idag än tidigare.

Skrifterna lär oss att tron är något som förändrar oss. Det helar oss, förnyar oss och leder våra liv längs nya vägar. Guds förlåtelse innebär att vi kan lämna det gamla bakom oss och sedan får vi stiga in i livet tillsammans med honom. Ett liv som inte följer samma logik som ett liv utan honom.

Livet med Gud präglas av förtröstan. Vi litar på att han har hand om våra liv. Att han har makt att vända också det onda till något gott. Att han delar våra sorger, motgångar och sjukdomar. Korsets budskap är att Gud är beredd att lida allt för vår skull. Uppståndelsens budskap är att döden är besegrad. Inget i denna värld kan skilja oss från Guds kärlek.

För någon kanske tron har blivit en slags prestation för att avgöra vem som hör till och vem som inte gör det. Jesus lär oss att inte döma, eftersom domen hör till Gud. Det är inte min sak att säga vems tro som räknas eller vems som inte gör det. Kanske inte ens att fälla den domen över mig själv. Men min sak är att berätta om Jesus och det liv han erbjuder. Apostlagärningarnas kapitel 4 lär oss att frälsningen finns hos honom. Han är världens ljus och hopp. Det står, på samma ställe, att det inte finns något annat namn under himlen som kan rädda oss.

Gud kan göra sig känd på många sätt. Och det är upp till honom att avgöra vem som är inne och vem som är ute. Men vårt uppdrag är att följa och predika Jesus. För det är tydligt att den som sätter sitt hopp till honom verkligen kan räddas. Redan i denna tid från mycket som vi annars skulle orsaka åt oss själva, men allt mera också i den kommande.

I dagens andra läsning hörde vi om några av trons förebilder. Den som känner deras berättelser vet att de inte var perfekta på något vis. Det har aldrig funnits ett sådant krav på den som ska tro. Däremot förtröstade de på Gud. De förväntade sig att han skulle välsigna dem och hjälpa dem. De hade erfarenhet av att han gjorde det. Och därför kunde de också lita på något bättre som skulle komma, enligt vad Gud lovat.

Så kan det också vara med oss. Vår förtröstan på Jesus kan växa, vår tro kan bli större. Då vi söker honom och lyssnar till honom. Då vi möter honom och andra som mött honom. Då vi lever det liv han sänder oss till.

Det brustna, allt som kallas synd, får vi lämna bakom oss. Och vi får ha blicken fäst på Jesus, som vi möter i nattvarden, i ordet, i berättelserna, genom hans Ande. Så går vi mot ljus och glädje. Så får vi ta emot trons liv och gåva. Så får också våra liv förändras till det bättre, då vi allt mera lär oss den förtröstan som tron handlar om. Amen.

Dopets liv – Första söndagen efter trettondagen – Nedervetil och Kronoby församlingshem

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
Ser man till dagens läsningar är det tydligt för den som kan sina skrifter att Jesaja spelar en stor roll. Han figurerar i första läsningen och den andra. Och Johannes Döparen hänvisar till bland annat Jesajas profetior då han kallar Jesus för Guds lamm. Själva bilden med lammet går tillbaka bland annat till Andra Mosebok där Israels folk ges en instruktion om att offra ett felfritt lamm och stryka dess blod på dörrposten, som beskydd mot en plåga som Herren lät gå fram genom Egypten. Det var ett tecken som Gud gav till beskydd för döden. Då man sedan tillredde detta lamm fick inga ben brytas på det, vilket också återkommer vid korsfästelsen, då soldaterna inte krossar benen på Jesus.

Många hänvisningar, mycket bakgrundsinformation som läsaren eller lyssnaren förväntas ha. En lång rik historia som åberopas i dessa texter. Och vi har dem idag som en slags portal in i dopet. Hovmannen i dagens andra läsning ville låta döpa sig så fort han hörde om Jesus och hur han uppfyllt denna profetia. Åt honom förkunnades för första gången det som vi kanske blivit lite blinda för i vår kultur: Att Jesus uppfyllt profetordet. Att han genom sitt blod beskyddar oss från den eviga döden och att vi istället får ta del i hans uppståndelseliv. Det är det som är dopets löfte.

Dopskålen brukar beskrivas som en grav. Och inte bara vilken grav som helst, utan Jesu grav. Då vi träder ner i dopets vatten, går vi in i det med allt vad det mänskliga livet innebär. Sorger, motgångar och synder. Men då vi kommer upp ur det, gör vi det tillsammans med Jesus. Segrande över synden, döden och ondskan i hans namn.

Det är detta som lärjungaskapet innebär. Vi kan inte förtjäna Guds förlåtelse genom våra goda gärningar, men då nu Gud har renat oss genom dopet kan vi leva i tro. Och den tron, i Andens kraft, hjälper oss att leva det liv som präglas av ljus och liv, istället för mörker och död.

Men vi behöver kanske bli mera konkreta. Hur kan detta ske?

Vi behöver lära oss att samarbeta med Gud. Dopets evangelium är inte bara att nåden är ett sätt att hantera synden genom att med jämna mellanrum få förlåtelse. Evangeliet bär också med sig en inbjudan till det nya livet, där våra val och våra handlingar formas av det liv dopet bär med sig. Ingen förvånas om jag säger att det är gott för oss att vara vid nådens källor, som att läsa Bibeln eller delta i gudstjänstlivet eller ta emot nattvarden. Men på samma sätt är det en nåd också att ta med det övriga i livet med Gud.

Målet för den kristna är inte att delta i verksamhet eller att ha regelbundet andaktsliv. Dessa är medel. Medel för att det liv som dopet förmedlar ska kunna bli verklighet i oss. Skrifterna talar om att bli lika Kristus. Att låta sitt sinne förnyas. Att inte formas av världen, utan av Anden.

Och därför, som lärjungar, som sådana som lever dopets liv, på nådens grund, behöver vi ge Gud utrymme i hela livet. Då vi märker att vi surnar där hemma eller att vi blir bittra över något vi råkat ut för. Då behöver vi tänka på sätt som vi kan leva dopets liv just där. Hur ser det ut då vi följer Jesus ner i dopgraven, lämnar det onda där nere och sedan stiger upp på andra sidan. Kan jag säga eller tänka något som gör det enklare för mig att bjuda in Gud i sådana situationer?

Tillsammans med Jesus kan vi hantera alla situationer i livet, men vi hanterar inte situationer i livet utan att tillföra en viss energi och ett visst engagemang för egen del. Den som vill bli fri från bitterhet behöver sätta sig ner, bjuda in Jesus i sitt tänkande och gå igenom de situationer där bitterheten väcks. Sedan lämna det i Guds händer. Och ännu – formulera en plan för hur det skulle se ut att gå genom samma situation utan att låta bitterheten ta makten. Kanske behöver man förbereda sig på de svåra situationerna på något vis. Kanske behöver man tänka om kring vad det egentligen handlar om. Kanske behöver man dra en gräns som man inte går över. Men att i bön behandla det egna livet är en central och viktig del av att leva ut sitt dop.

Och det finns en liten sak i dagens evangelium, som har med detta att göra. Evangelisten Johannes talar i regel om Israel med tanke på allt det positiva. Det handlar om deras tro, om allt vad Gud gjort genom dem. Nu säger Johannes Döparen att han kommit för att Israel ska se vem Jesus är. Och det gäller också oss. Vi är också sådana som ser vem Jesus är. Vi är döpta att tillhöra honom. Men för att se vem han är, måste vi våga steget in i det liv han erbjuder. Jesu liv och lära, det dop han erbjuder oss, det får sitt bevis i det liv som följer av det. Om vi inte håller hans bud, om vi inte kommer inför honom – då riskerar vi förlora allt det goda vi har fått genom nåden.

Nåden blir påtaglig då man lever i den, liksom dopet. Därför är vår frälsning, det som Jesus erbjuder oss, inte bara från synden utan också till livet. Och det livet får vi ta emot, genom dopet och genom vårt samarbete med Jesus i vår vardag. Amen.

Liv i Jesu namn – Nyårsdagen – Nedervetil och Kronoby kyrka

Första läsningen
Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

Andra läsningen
1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan
Vad är ett liv i Jesu namn? Vad är ett nytt år att leva på det viset?

Våra texter idag ger några fingervisningar. För det första: Ett liv utan rädsla. Det finns inget i denna värld som kan skilja oss från Guds kärlek. I det profetiska ordet sägs att vattenmassorna inte dränker oss och att lågorna inte bränner oss. Vi inser i läsningen av det att det är ett bildspråk för att beskriva Guds längtan för oss, samtidigt som det är ett ord som ännu inte gått i uppfyllelse för hela skapelsen.

För det andra ser vi att vi ska älska varandra. Det gör vi genom att hålla Guds bud. De är inte tunga, för vi får insikt och ledning då vi vänder oss till Gud. Så kan vi besegra världen – det vill säga besegra allt det som väcker rädsla i oss. Då vi vänder oss till Gud.

Sen i evangeliet hörde vi att vi ska få det vi ber om i Jesu namn. Det är ett starkt löfte, som många haft erfarenhet av att gå i uppfyllelse. Samtidigt finns det många som bett enträget och ändå blivit besvikna. Vad innebär bön och liv i Jesu namn egentligen? Räcker det att sätta till ett “i Jesu namn” efter allt vi frågar efter? Eller finns här något annat att tänka på? Jag tror det finns.

För att kunna leva i Jesu namn krävs av oss att vi fattar vissa beslut. Beslut kräver kunskap och en uppfattning om vart vi är på väg med våra liv. En vision. Som kristna behöver vi alltså ha en vision av vad livet i Jesu namn innebär. Vi har hört att det är ett liv i nåd, ett liv i kärlek, ett liv under hans beskydd. Men hur kan vi förstå vad det innebär i denna tid, då mycket ont ännu händer oss?

Som Jesu lärjungar, sådana som lär oss att leva enligt hans vilja, är det avgörande att vi söker förstå hur den godhet och styrka som han lovar oss ser ut. Vi lever med honom, genom nåden som han ger och genom vår vilja att följa honom. Så lever vi uppmärksamma på vad han vill för oss genom att se på skapelsen, genom att se på vad han gjorde då han vandrade bland oss och genom att ha personliga erfarenheter i bön och församlingens gemenskap.

I skapelsen kan vi ana Guds härlighet. Som Paulus också skriver i Romarbrevet. Det finns en frid, en mäktighet och en glädje i att få vara i naturen. Den som utforskar och studerar den märker vilket oändligt komplext system den är. Den som bara njuter av att vistas i den anar något av det samma. Att låta sig häpnas över allt detta är ett första och ett viktigt steg i att kunna älska Gud och vilja följa honom.

Vi känner också Guds härlighet genom Jesus. Den som har sett honom har sett Fadern, säger han i Johannesevangeliet, just innan dagens evangelietext. Vi ser den makt, sanning och skönhet som finns i honom genom evangelierna. Vi ser hur han låter sig avrättas som en brottsling för vår skull. Så stor är hans kärlek, som han vill ge oss. Vi ser hur hans uppståndelse förändrar världen på ett avgörande sätt. Och att nu människor av alla folk omkring världen tillber honom. Och vi ser honom som skapelsens herre. Han har all makt i himmelen och på jorden. Då vi ser honom tydligt, då kan vi hålla hans bud, som dagens andra läsning säger. Det är nämligen så att det enda sättet att hålla buden är om vi älskar honom som givit dem. Utan nåden att bli älskad av honom och utan insikten som gör det möjligt att älska honom tillbaka är det omöjligt att hålla det som han kallar oss att hålla.

I församlingens gemenskap och i det egna livet finns utrymme att lära sig livet i Jesu namn. Genom allt det onda som vi genomgår kalalr skrifterna oss att hitta tillbaka till vår ursprungliga kallelse: att bli älskade av Gud och att leva i hans kärlek. Det är livet i Jesu namn. Det kan vara en svår skola, för det handlar om att hitta tacksamhet över vad man har – också då man förlorat något eller sörjer något. Skrifterna talar om alla delar av vårt liv: familjen, föräldrar, syskon och barn. Arbetet och de människor vi möter där. Våra kroppar och deras välmående. Det finns många saker och omständigheter som det är svårt att hitta tacksamhet och förtröstan i. Samtidigt är det just det som Jesus kallar oss till.

Det hör till de löften Gud ger att han alltid håller oss i sin hand. Att också motgången och sorgen är något som han, av nåd, kan hjälpa oss igenom. Livet i Jesu namn lämnar hämnden för orätten i Guds händer, livet i Jesu namn förtröstar på att det eviga livet för med sig glädje och frid, torkar alla tårar. Och redan i denna tid kan vi lita på att han har valt oss. Just dig har han utvalt att ta emot sin kärlek. Därför, då vi ser till honom och hans undervisning, gör vi gott i att minnas att det gäller oss en och var. Trots allt ont vi ännu ser, finns i Jesu namn, nåd och frid för den som söker honom.

Tapaninpäivä – Alavetelin kirkko

Ensimmäinen lukukappale
Psalmista 119
Herra, osoita minulle uskollisuutesi,
auta minua, tee lupauksesi mukaan!
  Sinun sanaasi minä turvaan,
  sen avulla pystyn vastaamaan pilkkaajille.
Älä jätä suutani totuuden sanaa vaille,
minä panen toivoni sinun päätöksiisi.
  Minä noudatan aina sinun lakiasi,
  aina ja ikuisesti.
Sinun säädöstesi mukaan minä tahdon elää,
ja siksi voin kulkea kevein mielin.
  Kuninkaittenkin edessä kerron arkailematta sinun liitostasi.
  Sinun käskyistäsi minä saan ilon, ne ovat minullerakkaat.
Minä kohotan käteni sinun puoleesi,
minä tutkistelen sinun käskyjäsi.
Ne ovat minulle rakkaat.

Toinen lukukappale
Apostolien teoista, luvuista 6 ja 7

Stefanos oli täynnä armoa ja voimaa, ja hän teki suuria ihmeitä ja tunnustekoja kansan keskuudessa.
Silloin Stefanoksen vastustajat värväsivät joitakin miehiä sanomaan: ”Olemme kuulleet hänen puhuvan herjaavia sanoja Mooseksesta ja Jumalasta.” He yllyttivät kansaa, kansan vanhimpia ja lainopettajia, ja sitten he kävivät käsiksi Stefanokseen ja veivät hänet Suuren neuvoston eteen. Siellä he toivat kuultavaksi vääriä todistajia, jotka sanoivat: ”Tämä mies puhuu lakkaamatta tätä pyhää paikkaa ja lakia vastaan. Me olemme kuulleet hänen sanovan, että Jeesus, se Nasaretilainen, hajottaa tämän paikan ja muuttaa säädökset, jotka Mooses on meille antanut.” Kaikki, jotka istuivat neuvostossa, kiinnittivät katseensa Stefanokseen, ja hänen kasvonsa olivat heistä niin kuin enkelin kasvot.
Stefanos puhui: ”Te niskuroijat, ympärileikatut mutta sydämeltänne ja korviltanne pakanat! Aina te olette vastustamassa Pyhää Henkeä – niin kuin isänne, niin myös te! Onko yhtäkään profeettaa, jota teidän isänne eivät olisi vainonneet? He tappoivat ne, jotka ennalta ilmoittivat, että Vanhurskas oli tuleva. Ja nyt olette te kavaltaneet ja murhanneet hänet! Te saitte enkelien tuomana lain, mutta ette ole sitä noudattaneet.”
Tämän kuullessaan neuvoston jäsenet olivat pakahtua raivosta ja kiristelivät hampaitaan. Mutta Pyhää Henkeä täynnä Stefanos nosti katseensa taivasta kohti ja näki Jumalan kirkkauden ja Jeesuksen, joka seisoi Jumalan oikealla puolella. Hän sanoi: ”Taivaat ovat avoinna minun silmieni edessä, ja Ihmisen Poika seisoo Jumalan oikealla puolella!”
Silloin he alkoivat huutaa suureen ääneen, tukkivat korvansa ja ryntäsivät yhtenä miehenä hänen kimppuunsa. He raahasivat hänet ulos kaupungista kivittääkseen hänet, ja todistajat jättivät viittansa Saul-nimisen nuoren miehen huostaan. Kun he kivittivät Stefanosta, tämä rukoili Herraa ja sanoi: ”Herra Jeesus, ota vastaan minun henkeni.” Hän vaipui polvilleen ja huusi kovalla äänellä: ”Herra, älä vaadi heitä tilille tästä synnistä!” Sen sanottuaan hän nukkui pois.

Evankeliumi
Evankeliumista Johanneksen mukaan, luvusta 1
Tuli mies, Jumalan lähettämä, hänen nimensä oli Johannes. Hän tuli todistajaksi, todistamaan valosta, jotta kaikki uskoisivat siihen. Ei hän itse ollut tuo valo, mutta valon todistaja hän oli.
Todellinen valo, joka valaisee jokaisen ihmisen,
oli tulossa maailmaan.
Maailmassa hän oli,
ja hänen kauttaan maailma oli saanut syntynsä,
mutta se ei tuntenut häntä.
Hän tuli omaan maailmaansa,
mutta hänen omansa eivät ottaneet häntä vastaan.
Mutta kaikille, jotka ottivat hänet vastaan,
hän antoi oikeuden tulla Jumalan lapsiksi,
kaikille, jotka uskovat häneen.
He eivät ole syntyneet verestä,
eivät ruumiin halusta,
eivät miehen tahdosta,
vaan Jumalasta.
Sana tuli lihaksi
ja asui meidän keskellämme.
Me saimme katsella hänen kirkkauttaan,
kirkkautta, jonka Isä ainoalle Pojalle antaa.
Hän oli täynnä armoa ja totuutta.

Saarna
Olemme adventtina odottaneet Jeesuksen tulemista meidän luoksemme. Niin odotti Johannes Kastajakin, joka päivän evankeliumin mukaan tuli todistajaksi, jotta kaikki uskoisivat joulun sanomaan. Johannes saarnasi ja vaati kansalta parannusta ja katumusta, ja tämä koitui lopulta hänen kohtalokseen. Johannes raivasi tietä Jeesukselle. Ja hän antoi henkensä siinä työssä.

Pimeän voima meissä ihmisissä on sellainen että, kun se saa vallan pystymme uskomattoman pahoihin tekoihin. Sen näemme marttyyrien kertomuksissa. Joulun sanoma on kuitenkin valosta. Jeesuksesta, hänestä, joka tuo Jumalan pyhyyden ja rakkauden maailmaan. Pimeys ei koskaan pärjää valolle. Pienikin valo työntää pimeyden tieltään. Kuitenkin tämä vertauskuva ei ole täydellinen. Tässä maailmassa on sellaista pahuutta, luonnolista ja moraalista, joka voi aiheuttaa suurtaa kärsimystä ja jopa kuoleman. Evankeliumin sanoma Jumalan kirkkaudesta Jeesuksessa on kuitenkin saanut monet ihmiset seuraamaan häntä jopa henkensä menettämisen uhalla.

Että maailmassa on pahaa on meille kaikille tuttua. Mutta niin on myös että maailmassa on hyvää. Raamatun mukaan kaikki hyvä ja valoisa on Jumalan lahja meille. Ja näistä kaikista lahjoista suurin on Jeesus itse. Hän on maailman valo. Hänessä on kirkkaus jonka Isä antaa ainoalle Pojalle.

Ja hän oli täynnä armoa ja rakkautta. Tähän pimeään maailmaan Jumala lähetti kirkkaimman valon, poikansa, Jeesuksen Kristuksen. Ja tähän maailmaan, mikä oli pahan vallassa, hän toi mukanaan armoa ja rakkautta. Nämä ovat kaksi asiaa mihin kristityn elämä ja toivo perustuu. Elämme armossa. Uskomme syntiemme anteeksiantamukseen. Meillä on kaikki hyvin Jumalan kanssa. Uskomme myös armon voimaan ihmissuhteissamme. Siinä missä pimeys tuo mukanaan vihaa ja riitaa, valo näyttää armon tietä. Ja me elämme rakkaudessa. Jumalan rakkaudessa, joka antaa meille joka päivä uusia voimia. Ja rakkaudessa koko luomakuntaa kohtaan. Tiedämme, että rakkaudessa piilee kuolemaakin vahvempi voima.

Ja tämän opimme Jeesukselta. Häneltä joka syntyi Beetlehemissä, ja laitettiin seimeen. Se valo minkä hän toi mukanaan on muuttanut maailmaa. Vielä, tietysti, maailmassa on pimeyttä. Mutta jos häneen on uskomista, ja luulen että on, voimme luottaa siihen että valo voittaa. Että maailmassa ja meissä oleva pimeys ei ole lopullista, vaan armon ja rakkauden valossa on voima poistaa meistä ja koko maailmasta kaiken pahan.

Tunnustakaamme siis uskomme häneen, joka on maailman valo ja toivo.

Nu är ljusets tid – Julottan – Nedervetil kyrka

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
Så är dagen kommen. Den som profeterna lovat. Den som kyrkan har så kär. Den som för en stund får det att kännas som att hela världen stannar upp. En frälsare är född.

Folket har ropat till Gud om förbarmande. I åratal, rentav. Kanske är det så att det är människans grundinställning i denna värld. Vi alla ber väl någon gång om bättre omständigheter, om ett enklare liv kanske, om hälsa eller för våra relationer. Bönen om förbarmande, om att Gud ska se till oss, ligger väldigt nära. Och denna natt har den bönen fått sitt svar. Ett ljus har tänts i mörkret. Ett nyfött barn ligger i en krubba. Världens frälsare.

Profeterna har förberett oss. Talat ut Guds löften över folket. Sökt sanningen och rätten för världens människor. Det profetiska är att skapa beredskap. Beredskap för att saker kunde vara annorlunda. Beredskap för rättvisa, godhet, nåd och fred. Profeterna leder oss längs en väg som får oss att drömma om en ljusare framtid. Samtidigt för de oss ner för en väg som får oss att inse och vilja bekänna vår egen brist. Det profetiska är att skapa beredskap för det rike som nu är oss nära. Fridens och nådens rike. Guds rike, vars Herre är Jesus Kristus. Han som blev ett barn. Profterena leder oss till hans krubba, så att vi får knäböja där. Det är ett heligt rum.

Och vi som lever församlingslivet. Vi som har funnit ett heligt rum, bildligt talat. Vi finner här en källa av nåd och frid som inte sinar. Att följa Jesus är att stiga in i ett liv som präglas av hans liv och lära. Det som profeterna förberett oss på. Det är nu här. Det är frid på jorden. Åtminstone är friden tillgänglig för den som söker det. Men den kan vara svårt att se med världens ögon. Inte knäböjer man inför ett spädbarn. Man lägger inte sitt hopp och sitt liv på sådana axlar. Det är något alldeles särskilt med detta barn. I efterhand kan kyrkan enkelt förstå hur det kom sig att herdarnas och de vises väg ledde till krubban. Men innan påskens händelser är det ett väldigt konstigt skeende.

I ett stall i Betlehem påbörjas ett bygge. Det som profeterna förberett oss på. Det som Kristus bär med sig. Det är något nytt. Det är ljus i mörker. Det är hopp i motgången. Det är Guds rike. Och det byggs av levande stenar. Av oss alla. Bit för bit placeras vi bredvid varandra. Han själv är grunden.

Så blir våra liv, våra vanliga och vardagliga liv, en del av hans rikes bygge. För också vi hör profeternas beredelse. Också vi får knäböja vid krubban. Också vi får bygga det nya som kommit och ännu kommer. Tillsammans med honom som vi idag firar.

Våra liv får präglas av hans budskap. Genom att arbeta kan vi välsigna den värld som han älskade så att han kom till den. Vår kreativitet får vara del i att beskriva hans vilja. Då vi skapar: målar, sjunger, dansar, kan vi beskriva det som världen kunde vara under hans kungadöme. Då vi delar liv med varandra kan vi demonstrera den kärlek som han ger oss.

Denna morgon har ett gott budskap. För oss och för världen. Frälsaren är här. Guds kärlek går över alla gränser. Det gamla lämnar vi bakom oss. Nu är tid att se framåt. Guds kärlek har blivit synlig, så att den kan födas också i oss.

Det profeterna förberett oss på. Det som hände i Betlehem. Det händer i oss idag. Guds kärlek kommer till oss. Det blir kött. Det blir “på riktigt”. Och om vi vågar tro det, får vi gå vägen: Vi får följa profeterna i att söka något bättre och sätta bort det gamla. Vi får finna ett barn i ett stall. Och vi får följa honom genom livet, i med- och motgångar. Och han ska leda oss på fredens väg. På nådens och kärlekens väg. På ljusets väg, i en värld som ofta känns mörk.

Gud är mitt ibland oss. Och han vill inget hellre än att vi ska vara med honom. Därför blir han som vi, för att vi ska få en väg till Gud. Nu är inte längre mörker. Nu är ljusets tid. För världen och för oss. Låt oss samlas vid frälsarens krubba och låt oss följa honom som är världens ljus.

Gud är med oss – Fjärde söndagen i advent – Kortjärvi bönehus och Nedervetil kyrka

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24 (samma text som i första årgången)

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan
Den som hört kyrkoherdens predikningar denna adventstid har förhoppningsvis hört ett budskap om fred. För många människor, detta år liksom andra år, är denna jul inte som tidigare. Det finns de som sörjer, de som är på flykt, de som lever i osäkerhet. Kanske är det någon tröst att tänka på den osäkerhet som Josef och Maria också gick igenom under sin väntan på Jesu födelse.

Det var säkerligen inte lätt att få ihop allting i sina tankar. Josef söker sig till stillhet för att tänka och be. Då uppenbarar en ängel för honom vad som ska ske. Hon ska föda en son. Du ska ge honom namnet Jesus.
Han ska frälsa sitt folk från deras synder. Josef väljer att inte skilja sig.

Ett motsvarande budskap har också Maria hört. Hon valde att göra Guds vilja. Samtidigt väljer hon, liksom Josef, en väg framåt som de inte hade kunnat föreställa sig. Och vi vet vart vägen leder. Först till Betlehem. Förlossning i ett stall. En krubba som bädd. Sedan, många år senare, efter många utmanande händelser, till korsfästelsen. Vad Josef och Maria får gå igenom på Herrens uppdrag är svårt att föreställa sig. Kaotiskt. Stundvis grymt på grund av människors ondska. Men samtidigt välsignat. Gud var med dem.

Så är också våra liv. Vi går igenom många utmanande tider. Många gånger längtar vi efter andra omständigheter. I bästa fall går vi genom det svåra med hopp om en ljusnande framtid. I bästa fall har vi något att förankra vår längtan i. Traditioner – som att tända adventsljus i mörkret. Eller goda vänner, familj, en församlingsgemenskap av något slag. Sådana saker i sig själv ger hopp. Men de påminner också om Guds löfte. Han är med oss. Liksom han var med Sara och Abraham. Liksom han var med Josef och Maria.

Jag har under senare år allt mera tänkt på Marias omständigheter. I kyrkans konst och musik har vi ofta bilder av julnatten som förmedlar stillhet och ro. Och förvisso, om förlossningen går väl så finns det en särskild stillhet då man välkomnar ett barn. Men samtidigt. En förlossning. Och för Guds skull!

Vad säger detta åt oss om livet i tron? Vad säger det om den Gud vi bekänner, det barn vi väntar i advent?

Det lär oss något om vad det är att vara människa. Kamp, strävan – det hör till livet. Utmaningar, sjukdom, sorg – det är en del av det liv vi lever i denna tid. Gud är med oss. Han söker oss, vill rädda oss. Men inte ta oss bort från det som livet innebär. Istället blir han en av oss. Går igenom det samma, med oss.

Och i Jesu liv finns en frid. En lätthet, trots allvaret i hans uppdrag. Det är inte konstigt att Paulus och Timoteus till Filipperna skriver uppmaningen att alltid glädja sig i Herren. De känner också motgångens väg. De har varit fängslade och förföljda. Men de har erfarit att Gud är med dem. Och deras uppmaning bygger på förkunnelsen att Gud är nära.

Så vilken är den fred vi väntar i julnatten? Det är inte en sådan fred som tar oss ur världen, med dess motgångar. Men det är en fred som kommer av Guds närhet. Det är en fred som kommer av att ta emot Jesus. Han ska frälsa sitt folk. Han ska vara med oss. Han ska visa oss vad det innebär att vara salig, att alltid glädjas i Herren. Han ska visa oss vad det är att vandra på fredens väg. Han ska visa oss vad sant ljus är.

Det är julnattens gåva. Den gåva som Maria valde att ta emot. Som Josef valde att ta emot. En gåva som går ända tillbaka till Abraham och Sara och det löfte Gud gav dem. Ljus. Glädje. Frid. Mörkret har inte makten. Ondskan har inte sista ordet. Gud är med oss. I allt vad vi går igenom.

Så handlar också vår julförberedelse om att kunna leva i de omständigheter vi har idag, med de problem vi möter och de sorger vi bär, med blicken fäst på det hoppets ljus som tänds i julnatten. Där, i honom, hos Jesus Kristus, finns det vi behöver för att frälsas från allt det som binder oss. Där finns frid.

Rauha ja armo – Kolmas adventtisunnuntai – Kruunupyyn kirkko

Ensimmäinen lukukappale
Malakian kirjasta, luvusta 3
Kuulkaa!
Ennen kuin tulee Herran päivä,
suuri ja pelottava,
minä lähetän teille
profeetta Elian.
Hän kääntää isien sydämet lasten puoleen
ja lasten sydämet isien puoleen.
Silloin en tuomitse maata perikatoon,
kun tulen.

Toinen lukukappale
Toisesta Pietarin kirjeestä, luvusta 1
Me voimme entistä lujemmin luottaa profeetalliseen sanaan. Ja hyvin teette tekin, jos kiinnitätte katseenne siihen kuin pimeässä loistavaan lamppuun, kunnes päivä sarastaa ja kointähti syttyy teidän sydämessänne. Ennen muuta teidän on oltava selvillä siitä, etteivät pyhien kirjoitusten ennustukset ole kenenkään omin neuvoin selitettävissä. Yksikään profeetallinen sana ei ole tullut julki ihmisten tahdosta, vaan ihmiset ovat puhuneet Pyhän Hengen johtamina sen, minkä ovat Jumalalta saaneet.

Evankeliumi
Evankeliumista Johanneksen mukaan, luvusta 1
Seuraavana päivänä Johannes oli Betaniassa, ja hänellä oli kaksi opetuslasta seurassaan. Jeesus kulki siitä ohi, ja osoittaen häntä Johannes sanoi: ”Katsokaa: Jumalan Karitsa!” Kun opetuslapset kuulivat hänen sanansa, he lähtivät seuraamaan Jeesusta.

Saarna
Sydämeeni joulun teen. Millainen on se joulu?

Odotamme adventtina Jeesuksen tulemista meidän luoksemme. Niin odotti Johannes Kastajakin. Ja hänet nähdessään, hän ei huudahtanut, että Kuninkaiden Kuningas – vaan Jumalan karitsa.

Jeesus tunnetaan myös nimellä rauhanruhtinas. Tänä vuonna se sanoma on varmaan meille kaikille tärkeämpi kuin monena muuna vuonna. Maan päällä rauha, lauletaan melkein jokaisessa Jumalanpalveluksessa. Se on se joulu, minkä sydämiimme teemme, kun odotamme vapahtajan syntymäpäivää. Rauhan ja armon joulu.

Se joka osaa tehdä sydämestään rauhan ja armon asuinsijan, hän oppii mitä ihmiseksi tuleminen tarkoittaa. Mitä hyvä elämä on, ja mikä on Jumalan valtakunnan sanoman viesti.

Kristittyina tiedämme kuitenkin, että sitä rauhaa ja armoa emme voi itse luoda. Se annetaan meille lahjana Jeesuksessa, Kristuksessa, vapahtajassamme. Hän rakastaa meitä niin, että tulee meidän kaltaiseksemme.

Hän tekee itsensä nöyräksi palvelijaksi, koska rakastaa meitä niin paljon. Hän on Jumalan Karista, vaikka onkin Herrojen Herra.

Ja mekin saamme valmistautua ottamaan hänet vastaan. Laulaen, odottaen, niin kuin Johannes Kastaja aikoinaan. Ja niin valmistaudumme, tekemällä sydämiimme tilaa joulun rauhalle.