Första söndagen i fastan – Mässa i Nedervetil och Kronoby

Första läsningen
1 årgången
1 Mos. 3:1-7 (8-19)

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
(De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
Till kvinnan sade han:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
Till mannen sade han:
”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig
att äta av,
förbannad skall marken vara för
din skull.
Med möda skall du hämta din näring
från den
så länge du lever,
törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
du skall slita för ditt bröd
i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli.”)

Andra läsningen
1 årgången
Hebr. 4:14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Evangelium
1 årgången
Matt. 4:1-11

Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

Predikan
Ett sätt att förtydliga dagens evangelium är att se på det i ljuset av det kända citatet i Luk 10:27 där Jesus förhör en skriftlärd och vi lär oss att: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. Det är detta som Kristus lyckas med då han frestas och det är här som vi ofta kommer till korta.

För några år sedan läste jag ofta Bibeln med pennan i hand på jakt efter de olika orden Bibeln använder för att beskriva människan. Såhär långt idag har vi mött hjärtat och själen i texten jag nyss citerade. Vi har hört om ögon som öppnas i första läsningen. Och genom både första och andra läsningen finns kroppen som en underton. Den kropp som åläggs stor möda i denna värld, en sådan kropp som vår empatiska överstepräst Jesu själv också hade.

Jag vill säga något om hur dessa hänger ihop. Och det första som behöver konstateras är att Bibeln i sig inte är helt enhetlig på denna punkt. Med det menar jag att då vi läser om själen i Gamla testamentet och i Nya testamentet så används ordet på olika sätt, för det är olika språk i botten. Det är inte ett problem att det är så, det minskar inte på evangeliets kraft eller på Bibelns tillförlitlighet, men det gör att man behöver tänka lite för att få ihop det.

Något förenklat kunde man säga att Bibeln beskriver människan som en varelse som är besjälad. I hebreiskan är ordet för själ och ordet för liv det samma: “nefesh”. Allt levande: växter, djur och människor har det. Det som sedan skiljer människan från det övriga är att vi får Guds livsande.

Ordet ande ligger nära till ordet hjärta i sin användning. Det handlar om något som är bland det djupaste i vår varelse. Skrifterna lovar att vi ska få ett nytt hjärta och att Guds Ande ska ta sin boning i våra hjärtan. Genom Jesu seger vinner vi alltså ett sådant hjärta, en sådan inre vilja och motivation, som är förnyad.

Denna förnyade vilja behöver sedan förverkligas i vår kropp, i vårt sinne och i vår själ, dvs vårt liv. Man kan alltså se det så att ett förnyat hjärta har makt att förnya våra tankar och känslor, som i sin tur har makt att styra våra kroppar, vilket i slutändan ändrar hela vårt liv. Så blir psalmistens utrop att “Lova Herren min själ!” ett logiskt utlåtande. Från hjärtat, genom sinnet och kroppen stiger en önskan om att hela ens liv ska få lova Herren. Att allt man gör, allt man tar sig an ska få vara i enlighet med Guds goda vilja. Det är som vi ber: “Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden”.

Det är detta som Jesus lyckas med i dagens evangelium. Han har en själ, ett liv, likt vårt. Han har alla omständigheter som vi har. Han har en kropp som kan brytas ner, ett sinne som påverkas av allt detta. Men han har ett rent hjärta, fyllt av Helig Ande, som inte låter sinnet och kroppen styra. Hans innersta vilja att göra det som Fadern sänt honom att göra segrar över sinnets och kroppens svaghet.

Vi som idag är samlade till mässa vet allt för väl vad det innebär då kroppen eller sinnet får regera över våra liv. Då går rörelsen åt andra hållet, så att det som händer i våra liv är det första vi agerar utifrån. Paulus skriver om hur vi kastas runt som bland vågorna på havet. Kanske låter vi vår kropp köra över vår goda vilja och så knyter vi näven fastän vi helst inte skulle ta till våld. Kanske låter vi sinnet bortförklara våra gärningar så att vi kan lura oss själva att de misstag vi gjort nog egentligen är i enlighet med det goda. Det är vad som händer om vi lever utifrån in, istället för inifrån ut. Risken är att vi till sist förlorar kontakten med vårt hjärta, att vi inte hör den röst som viskar i vårt innersta och påminner oss om Guds vilja.

Jesu seger över frestelserna bjuder in oss att tänka på hur vi möter våra frestelser. Låter vi det som är utanför oss diktera våra handlingar eller lever vi med startpunkt i förnyade hjärtan som söker det goda?

Jesu seger över frestelserna bär också med sig budskapet om syndernas förlåtelse. Han segrar för att vi alla ska få del i den segern. Genom dopet och tron är vi döpta till gemenskap med honom. En gemenskap där vi delar hans liv, både hans motgångar och hans segrar. Paulus skriver i Romarbrevet att vi är korsfästa med Kristus och att vi också har liv genom honom. Det är trons mysterium – att vi kan ha gemenskap med honom, en gemenskap som räddar oss från det onda.

Gud har omtanke om oss. Han vet vad det är att leva med dessa kroppar som kommit ur jorden.

I dessa dagar då vi genomlever inte bara en, men två, internationella undantagssituationer: pandemin och kriget i Ukraina, är budskapet i dagens texter smärtsamt aktuella. Syndafallets skeenden, som leder till att våra ögon öppnas, det vill säga att vårt sinne tar del i sådant som vi inte ännu är mogna för, gör sig tydligt. Ingen människa ska inbilla sig att den har sådan kunskap och insikt att den kan fatta beslut om en annan människas liv. Vi är begränsade varelser, oförmögna att fälla rättvisa domar, endast Herren har den rätten. Den möda våra kroppar får utstå under lidande och sjukdom finns beskriven redan på de första bladen i Bibeln.

Men vi har också löftet om seger över dessa omständigheter. Jesus lovar oss redan i denna tid en ny ande. Paulus skriver att hela skapelsen väntar på att få nå den frihet som vi har i Kristus. Han är vårt yttersta hopp i dessa tider. Han har för vår skull segrat över frestelserna och han har också gett oss en ande som längtar efter det goda.

Så har vi nu ett hopp om det vi inte ser. Hoppet om den dag då alla tårar är torkade bort. Men vi har också, redan nu, möjligheten att be “ske din vilja, inte min.” Vi får leva ett liv i Anden, ett liv där vi får tröst och hopp, en vilja för det goda, försäkran om syndernas förlåtelse och att Gud är med oss både i medgångar och motgångar.

Han har visat oss detta genom att vandra med oss. Han har omtanke om oss. Han har delat både sjukdom och död. Och han har visat att den vägen han vandrar leder till det eviga livet. Ett liv som inget i världen kanta ifrån oss. Ett liv som ger mod för denna tid och som också bär då vi en dag går till vilan.