Första läsningen
2 Kung. 5:1-15
Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”
Andra läsningen
Apg. 3:1-10
Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.
Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”
Predikan
Någon kanske undrar på de något ampra ordvalet i dagens predikopsalm (158:5-). Jag kunde inte låta bli att föreslå den åt kantorn då jag såg fariséernas attityd i dagens evangelium. Man kan ju såklart inte klandra fariséerna för att inte akta Guds lag. Men man kan ju fundera om de har tagit till sig lagens syfte och mål på ett sunt sätt. Förra söndagen hörde vi om hur de skriftlärda tolkade lagen och använde sin makt för att göra livet tyngre för andra, istället för att ta en tjänares roll.
Den andra versen vi sjöng, vers sex, talade om ondskans makter som bjuder ut läror. Tankarna kanske först går till någon slags organiserade grupper med fastställda läror. Men i denna tid fungerar ju inte saker längre så. Istället kan vi konstatera att var och en formulerar sin egen övertygelse. Tar del i läror av noggrant valda sk influencers. Dvs man lever i sin lilla filterbubbla och tar del i de tankar och idéer som frodas inom dem. Så ser vi också att någon som tidigare inte hade kunnat nå ut med sitt budskap, sin lära, nu kan få stort inflytande över samhället. Det är en ypperlig grogrund för alternativa sanningar av olika slag och i sina farligaste former tar det sig uttryck i extremism som inskränker på andras frihet och trygghet. Bland annat talibanerna, som idag har makten i Afghanistan, lär ha överlevt på grund av att ett väldigt decentraliserat styre numera är möjligt. Den som vill ta del i deras tankar och värderingar kan enkelt göra det på internet – och då man väl börjat intressera sig för det så ger programmen tillbaka mera rekommendationer på samma tema. Förrän man vet om det har alternativet blivit sanning.
Jag ska lämna psalmen nu, för en stund iaf, men konstaterar som övergång det som vers sju säger, att det är i Kristi, och följaktligen också kyrkans, intresse att vi har kraft och vishet att se skillnad på verklig sanning och det som ger sken av att vara sanning.
Det är något sådant som fariséerna igen hamnar ut för i mötet med Jesus. Fariséerna hävdar sin egen klarsyn och därför, säger Jesus, står deras synd kvar. Mekanismen ter sig enkel. Om du inbillar dig att du kan allt, förstår allt och vet bäst – då har du låtit dig snärjas och synden har bundit dig. Däremot, om du är öppen för att Gud kan verka på sätt som du inte väntar dig, om du är öppen för att lära dig och att omvärdera dina ståndpunkter. Då är du inte bunden vid din osanning, din synd, utan kan bli fri från den. Man kan vara blind utan att det är någons fel. Man kan lida av synd, som man inte valt för sig själv. Man kan hålla övertygelser för att man är så långt indragen i sin bubbla att man inte ens kan underhålla alternativen. Sanningens utmaning är att hålla de olika perspektiven framför sig.
Naamans helande kom ju på samma vis. Han hade föreställt sig något spektakulärt, men Guds helande låg i det enkla. Närheten till fariséerna är påtaglig: skall detta vara hur Guds frälsning ser ut? Vi vägrar tro det! Men vid närmare reflektion och lite hjälp från goda vänner hittar Naaman rätt och blir fri från sin sjukdom.
I texten från Apostlagärningarna tar vi också del i en berättelse om en man som får något annat än han väntar sig. Han tiggde pengar, men fick ett helande. Här kommer jag tillbaka till predikopsalmen för att försöka förstå detta med helandet. Vi har ju en stark tendens att vilja göra saker enkla att förstå, ta ner det till enkla kategorier. Med helandet är det svårt. Genom skrifterna finns inget spår av någon förklaring till vem som blir helad och varför eller på vilket sätt. Det går inte att förklara dessa händelser. Då klingar predikopsalmens “Nu vill förnuftet mästra Gud” som en sund påminnelse om att Gud inte låter sig fångas av oss. Per definition är Gud den som är utöver oss. Han själv och hans gärningar låter sig inte förklaras.
Som kristna kommer vi ju tillbaka till Jesus med dessa frågor. Både den personliga frågan om det vi hade önskat från Gud, men inte fick. Och med den allmänna frågan om varför ondskan så påtagligt får makt i vår värld. Då brukar jag själv tänka att den kristna tron inte främst är ett utstuderat lärosystem, även om vi har ett sådant också, utan en berättelse om mänskligheten och hur Gud agerat i historien. Vi tror inte i första hand på våra tydligt postulerade teser, utan på den Gud som Bibeln uppenbarar för oss. Och vilken är formen för den uppenbarelsen? Jo, där är historia, dikt, liknelser, bilder – det är ett helt bibliotek av material. Men dessa berättelser talar samstämmigt om en Gud som bryr sig om sin skapelse. Som lyssnar till de förtryckta och de fattiga, som sörjer över och möter de sjuka, som inte vill se någon gå förlorad.
Det är i berättelsen som vi kommer närmast något slags svar på de svåra frågorna vi bär på, inte i någon noggrant övervägd förklaring. Och vad är berättelsens kärna? Jo, Gud själv som blir människa. I Jesus Kristus ser vi ett klimax på den berättelse som vi själva är del i. Genom Gamla testamentet ser vi hur Gud räddar och förbarmar sig över sitt folk. I Jesus ser vi hur det förbarmandet sträcks ut mot världen. Och idag, genom den Helige Ande, är kyrkan världsvid, allmännelig, en gemenskap av förlåtna syndare. Och i världens brustenhet har kyrkan inte fått många enkla svar att förvalta. Däremot har vi fått en berättelse om en Gud som så älskar sin skapelse att han blir del av den. En Gud som gjorde sig känd som helare och frälsare. Men främst, en Gud som ville bli människa, så att människan skulle förstå att han inte är långt borta från oss ens i vårt lidande.
Så är korset vår tröst och uppståndelsen vårt hopp. För Jesus, människan, lider alla sjukdomar och bär alla sorger. Och Jesus, människan, uppstår, kroppsligen, till ett nytt himmelskt liv, så att vi skulle kunna ha hopp om detsamma. Hopp om ett liv där döden, sjukdomen och sorgen är besegrad.
Så säger han att han är världens ljus, för att direkt efter det öppna ögonen på en som levt i mörker. Och så får vi alla se – att det finns hopp, att det finns förlåtelse, att det finns helande, i många olika bemärkelser. Och Jesus förblir hos oss genom allt i livet. Det är det som är orsaken till att vi prisar honom och gläds i honom, så som vi också kommer att sjunga i kollektpsalmen. (71)