Första läsningen
Hes. 34:11-16
Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.
Andra läsningen
1 Petr. 2:21-25
Också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.
Evangelium
Joh. 10:11-16
Jesus säger:
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”
Predikan
Herdemotivet är ett av de mest älskade i hela skriften. Bilden av Gud som sträcker ut sin käpp och stav till att skydda och leda känns trygg. Vi läser att vi får höra hans röst och följa honom genom livet. Det inger hopp och mod.
Jag är ingen expert. Men det verkar för mig som att fåren som djur har det ganska motigt. De är inte de skarpaste tänkarna av alla Guds skapelser. Då de blir ensamma verkar de ha en tendens att vandra mållöst och falla ner eller fastna någonstans. Inte heller lär de ha hemskt bra syn eller hörsel att uppfatta sin omgivning med. Och vad jag förstår är de inte heller särskilt snabba att fly eller hemskt väl utrustade för att försvara sig mot olika predatorer. Och inte heller har de något kamouflage till sin fördel. Det jag vet av erfarenhet är att får är lätta att förvirra och skrämma – och att de kan agera väldigt dumt då de är rädda. Det lär till och med vara så att då flockinstinkten slår igång kan hela grupper av får springa ner för branter och dö ifall det får som är längst fram väljer fel väg. Det fascinerar mig att vår kyrkokonst alltid målar så vackra bilder av de får som Jesus kommer bärande med. Faktum är väl ändå att de får som herden måste hämta sällan är små, söta, vita och rena?
Det kan vara väldigt motigt att vara människa också. Vi har det kanske bättre ställt med vissa förmågor och omständigheter än fåren. Men mycket i den här bilden av fåren som jag nyss målade upp tror jag vi kan känna igen oss i. Inte heller vi kan se och höra, eller förstå, allt vad vi kanske borde. Också vi har en tendens att följa gruppen vart den går, utan att själva se på vart det bär. Också vi skulle gärna måla oss själva som små, söta, vita och rena – fastän verkligheten ibland är något annat. Kyrkans lära om synden är just detta. Att vi behöver ta ett steg bakåt. Fundera på vem vi verkligen är och vad vi gör, i det stora hela, så att vi kan se verkligheten som den är.
De får som vi har runtomkring oss är fullständigt beroende av sina herdar. Lämnar vi fåren för sig själva i vår natur klarar de sig inte särskilt bra. Lika var det på Jesu tid. Herdarna var fårens beskyddare. Beredda att sätta sitt eget liv på spel för att vakta mot varg och lejon. De goda herdarna var beredda att offra allt för sin flock.
Vart predikan är på väg torde inte komma som en överraskning. Också vi, i vår mänsklighet, i det att vi är begränsade och oförmögna på många olika sätt att navigera denna värld vi lever i, behöver herdar. Och märk att jag säger herdar. Jesus ger sig till känna som den högste herden. Men han sänder också ut andra herdar. Då menar jag inte präster – utan alla församlingens medlemmar som hör hans röst. Inför honom är vi alla på samma linje. Vi är alla får i hans hjord. Vi är alla syndare. Men han söker oss. Vi behöver inte vara som de felfria lammen som vi har sett i kyrkokonsten. Nej, fastän pälsen är smutsig och ovårdad. Fastän vi sprungit nerför branten med de andra. Ändå söker han oss.
Han är beredd att ge sitt liv för oss.
Han sänder oss inte ensamma i denna värld. Vi får gå tillsammans. Och vi får alla vara både får och herdar för varandra. Någon har sagt att en god kristen ser ut som en herde bakifrån och som ett får framifrån. Det vill säga att vi alla följer en herde och att vi alla är en herde för den som kommer efter oss. På så vis går vi alla i samma riktning genom livet. Efter den förste och störste herden, Jesus själv. Han som är villig att ge allt för vår skull.
Då vi hör hans röst och följer honom vinner vi frid för våra själar. Vi vinner trygghet i denna förvirrande värld. Vi får den ledning vi behöver för att hitta rätt. Vi får slå in på en väg som leder bort från det som är ont, till det som är gott. Vi går genom dödsskuggans dal under hans beskydd. Och så leder han oss. Till ett bord som är dukat med så rika gåvor att till och med våra fiender kan få en bit. Till bäckar av friskt vatten som ger oss glädje. Till gröna ängar, fyllda med liv. Och så går vi tillsammans, en hjord och en herde. Mot den dag då alla vilsegångna får har vänt tillbaka till sina själars herde och vårdare. Till den dag då Herren letat efter de vilsegångna och hämtat hem de bortsprungna, förbundit de skadade, hjälpt de sjuka och sett till de starka och välmående. Mot den dag då påskens budskap fullkomnats och syndens och dödens makt slutligt är bruten. Mot den dag då den gode herdens alla löften blivit verklighet och allt är väl med våra själar.