Predikan, Femte söndagen i fastan, Högmässa med gemenskapsmåltid, Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 65:1–3

Jag hade svar åt dem som inte frågade mig,
lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
”Här är jag, här är jag!” sade jag
till ett folk som inte åkallade mitt namn.
Ständigt har jag räckt ut händerna
mot ett tredskande folk,
som vandrar den orätta vägen
och följer sina egna planer,
det folk som öppet kränker mig hela tiden.

Andra läsningen
Ef. 2:12–16

Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Evangelium
Luk. 13:31–35

Några fariseer kom till Jesus och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Han svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte att se mig förrän på den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

Predikan

Vad säger dagens texter om Guds hjärta, om Guds djupaste planer, för mänskligheten? Ja, vad säger de om Guds vilja för våra liv?

“Jag hade svar åt dem som inte frågade mig,
lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
”Här är jag, här är jag!” sade jag
till ett folk som inte åkallade mitt namn.”

Så talar Gud genom profeten Jesaja. “Här är jag!”, ropar Herren, åt ett folk som inte vill höra av honom! Han ropar ut till ett folk som är vänt ifrån honom, till ett folk som är långt borta från hans nåd och kärlek.

“Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.”

Paulus talar till Efesierna om vad det innebär att de nu lever i tron på Jesus. Jesus har tagit bort muren, bildligt talat, som skapat avstånd mellan Gud och oss. Han talar om att vi har stigit ut ur det liv som är utan hopp. Vi har stigit in i gemenskapen med Gud, som är hans gåva till oss. Men Paulus är fullt medveten om att detta inte är så enkelt. I Romarbrevet läser vi ju om apostelns kamp med “köttet”, med det gamla som drar honom åt fel håll.

Det är i kampen med detta gamla som vi möter Jesus i dagens evangelium. Han helar, han driver ut demoner och han talar sanning till dem som har makt. Jesus står i full strid med ondskan, han demonstrerar den makt som Gud har, vilken var hans uppgift på jorden. Ja, han riskerar sitt liv genom att gå emot Herodes. Han riskerar sitt liv, antagligen medvetet, då han går till Jerusalem.

Och i detta skymtar vi igen Guds vilja och längtan. Dels befrielsen, upprättelsen och sanningen – dels Jesu vilja att samla in det samma folket som hotar döda honom “under hans vingar, som ett höns”. Vilken otrolig nåd! Inte bara är den nåden kraftig att förändra det andliga, det fysiska och det politiska. Nej den går till och med sina fiender till mötes. Gud sträcker ut sin hand, han samlar ett folk från en skara som vill göra slut på honom.

“Här är jag”, säger Gud. Och han vill samla oss. Han vill hela och upprätta oss. “Kommer ni ihåg tiden då ni var utan Kristus?”, frågar Paulus av Efesierna. Det var den tid då ni ännu var fiender till Gud. Den tid då ni trodde att Gud inte fanns, då ni trodde att religion ledde till krig, då ni trodde att nya idéer var bättre än visdom beprövad under årtusendena, då ni trodde att församlingen fanns till för att hindra mänskligt liv. Minns ni en sådan tid? Det är så som ett liv lätt blir om man inte känner till Guds vilja.

Vad Jesus har gjort är att han rivit muren. Han har bytt fiendskap i vänskap med Gud. Han har visat att tro leder till fred, inte krig. Han har talat visdom, djupare än någon människa efter honom. Han har öppnat vägen till ett överflödande liv. Och hur långt vi än kommit från hans vilja, så vill han göra sig känd för oss och leda oss till det liv som flödar över och räcker i evighet.

 

Marie Bebådelsedag, Gudstjänst i Terjärv

Publicerat den av Niklas

 

Första läsningen

1 Mos. 3:8-15

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”

Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”

Andra läsningen

Gal. 4:3-7

Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.

Evangelium

Luk. 1:39-45

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”

Predikan

“Det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Vad är det Herren har sagt åt henne egentligen? Månne här finns en mening som kan öppna upp till en förnyad insikt i hur Herren leder och styrker oss i våra kristna liv.

Maria hade fått bud om att hon skulle bära ett barn som skulle ha avgörande betydelse för Israels folks framtid och hela världen. En ängel talade till henne om hur det skulle gå till och det bekräftades både av hennes man, Josef och av hennes kusin Elisabet, som bar på profeten Johannes.

Medan hon bar barnet fick hon inte så många ord om vilket barn det var. Eller i alla fall är de inte nedtecknade. Jag tror det säger oss något om hur vi skall förhålla oss till Guds ledning och agerande i våra liv.

Det främsta ordet som Gud talat till Maria kanske är hennes uppenbarelser. Men det säkraste, ur hennes perspektiv, är det ord som Gud talat genom Mose och profeterna. Mitt antagande är att Maria känner skrifterna, att hon har en aning om vad Gud redan lovat tidigare och vart Gud håller på att föra sitt folk.

Men direkta ord till henne – hur många får hon och hur ser hennes vardag ut medan hon förbereder sig på att vara Frälsarens moder? I slutändan tror jag att det som bär henne inte är det direkta tilltalet, utan insikten att hon är del i ett större sammanhang, att hon är inympad i Guds folks historia på ett unikt sätt.

Det är en insikt som alla kyrkans medlemmar har rätten att kräva. Du och jag, vi lever ett unikt liv inför Gud, inympade i Hans familj, med en särskild vandring att gå inför Hans ansikte. Maria är vår förebild, inte i att hon får en uppenbarelse utöver oss andra, utan i hennes villighet att ta emot den uppenbarelsen.

Den andra läsningen påminner oss om att vi får vara Guds barn genom tron. Det innebär att vi får ta emot Guds Ande i våra hjärtan och att vi får gå i hans ledning. Vi behöver inte vara slavar under alla de kosmiska makter som försöker dra oss än hit och dit, utan vi får följa Guds röst, då Han i mildhet leder oss och bär oss. Konsekvenserna av syndafallet behöver inte vara så dramatiska som de en gång var. Gud har hållit sitt löfte och gett oss en räddare i Jesus.

Och hur kan vi försäkra oss om att det är sant? Jo, lika som Maria gjorde. Genom de små och stora uppenbarelserna i vår vardag. Men främst genom att vi känner berättelserna, genom att vi vet att vi är inympade i samma folk som Maria, att Gud agerar i historien och att kyrkan är det folk som han börjar med då han gör det. Det är något av detta som menas då vi talar om att Skriften har auktoritet: inte att Bibeln är en bok som blivit slutgiltigt förseglad och vars berättelse har tagit slut, utan att vi idag lever i den samma berättelsen och förstår våra liv i ljuset av vad Bibeln säger.

Guds Ande ropar i våra hjärtan: “Abba! Fader!” Det är ett rop som hör åt Guds barn. Vi lever nu i en tid då Gud talar till oss som en god fader talar till sitt barn. Vilket är hans mål? Jo att vi skall mogna till att vara arvingar. Att vi skall mogna till att lita på honom, så att vi tillsammans med Maria kan be att Hans vilja ska ske. Så talar han till oss: i drömmar, i bilder, genom andra människor och genom olika tecken som vi begärt och längtat efter. Och Hans Ande som bor i våra hjärtan uppmuntrar oss att tro det.

Vår Gud visar sig ofta i tystnaden och stillheten. Han tvingar sig inte på. Han väntar på vårt: “Ske din vilja.” Inte för att Han behöver det, men för att det är Hans vilja för oss: att vi kan älska Honom och det liv Han ger oss. Bibeln är en samling av berättelser och utläggningar kring hur Gud gör just detta och då vi lär känna de människor som Bibeln talar om och deras livsöden, då kan vi också med säkerhet veta på vilka sätt Gud kan tänkas agera i våra liv.

“Det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Maria tog emot en uppenbarelse och en uppgift då Herren talade till henne. Men hennes frimodighet att ta emot den var grundad i det som hon hört om i Gamla Testamentets berättelser. Så skall också vi förhålla oss till de uppgifter vi känner att Gud sänder oss till. Ta emot dem med eftertanke och bön, och väga dem mot allt det som Gud redan har låtit oss veta genom sitt nedskrivna ord.

Då vi på det sättet lever i tro till Guds makt att leda idag och i tro till det ord som vi fått ta emot genom Bibeln, kan vi leva i både förtröstan och glädje.

 

Jesus segrar över ondskans makter, predikan, tredje söndagen i fastan

Publicerat den av Niklas
Första läsningen
Jer. 26:12-16
Jeremia sade till stormännen och till folket: ”Det är Herren som har sänt mig att profetera mot detta tempel och mot denna stad och säga allt det ni nu har hört. Ändra ert liv och era gärningar och lyssna till Herren, er Gud. Då skall Herren ångra sig och inte göra det onda han hotat er med. Själv är jag nu i händerna på er. Gör med mig vad ni finner rätt och riktigt. Men det skall ni veta: dödar ni mig, utgjuter ni oskyldigt blod och drar skuld över er själva och över denna stad och dess invånare. Ty Herren själv har sänt mig till er för att förkunna allt detta.”
Då sade stormännen och hela folket till prästerna och profeterna: ”Denne man förtjänar inte dödsstraff, ty i Herrens, vår Guds, namn har han talat till oss.”
Andra läsningen
Upp. 3:14-19
Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om!
Evangelium
Joh. 12:37-43
Trots att Jesus hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats? De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
Predikan
När Uppenbarelsebokens författare, Johannes, tar emot budskapet till församlingen i Laodicea (eller Laodikeia, som Bibel 2000 stavar det) är det inget enkelt budskap han får ta emot. Ja, i alla fall är det inget enkelt budskap för oss idag att dechiffrera, för det hänvisar till så många kulturella och historiska fakta på några få meningar att det är svårt att snappa upp allt på en första genomläsning.
Laodicea var en central ort i den västra delen av dagens Turkiet. Runtomkring den fanns städerna Hierapolis och Kolossai. Dessa tre var rika städer, de hade allt vad man kunde köpa för pengar. Laodicea var centrum för handeln. Hierapolis hade varma källor var man badade för hälsan. Vattnet ur dessa källor tog man till vara och lät rinna ner till Laodicea. Kolossai var en tidigare handelsort, som var känd för sina mörkröda tyger, men då Paulus kom dit hade den redan blivit en mindre betydlig stad i sammanhanget. Man tror också att Kolossai var det område varifrån Laodicea tog in sitt kalla vatten, sitt dricksvatten.
Då har vi kommit till den mängd fakta som behövs för att göra en första observation om läsningen från Uppenbarelseboken: “Om du ändå vore kall eller varm!” Det är som om budskapet skulle vara att de inte har något eget, de är bara en blandning av de olika andliga traditionerna som finns runtomkring dem, lika som stadens vatten kom från två olika källor. Vidare kan tolkningen dras längre: de är varken kallt uppfriskande livgivande vatten eller varmt vatten som man kan bada i för god hälsa. De saknar något eget.
Jag tror det finns en viktig djupare tolkning av denna saknad av det egna, som vi inte skall låta gå oss förbi. Det är viktigt att ha en egen tro, en egen uppfattning, en egen erfarenhet som man tolkar livet utgående från. Gud kallar oss till en egen relation till Honom, som stöds i församlingens gemenskap. Vi talar ofta om att tron är vägen till frälsningen – och också den tron behöver vara vår egen, det finns ingen garanti för den som lever på lånad tro. Vidare, vem skulle vilja leva på lånad tro? Tron är ju en källa till tröst och styrka, ledning och uppmuntran. Varför skulle vi inte vilja ha en egen sådan övertygelse? Det är ett vist val i livet, att bilda sig en egen uppfattning om hur saker och ting förhåller sig. Det är ett vist val att sätta sitt hopp till Herren.
Vidare, säger Laodicéerna om sig själva att de är rika, men Herren säger att de inte inser hur eländiga de är. Jag nämnde redan att Laodicea var en rik stad, ekonomiskt sett. Men deras andliga fattigdom riskerar bli deras undergång. Det som Herren erbjuder dem är rent guld, vita kläder och salva för helande. Här kommer igen några paralleller. Det rena guldet fås av Herren, det är Guds nåd och förlåtelse – det erbjuds som kontrast till deras världsliga rikedom. De vita kläderna kan de använda för att dölja sin nakenhet, kanske en hänvisning till syndafallet, men oberoende en bild av nåden – i motsats till den handel med tyger som försigick i området. Också Laodicea hade ett eget tyg, ett mjukt och mörkt tyg. Kontrasten med de vita, rena, kläderna verkar tydlig. Till sist erbjuder Gud dem salva som helar deras ögon så att de kan se. Bilden upprepas i olika former i Bibeln, men det är en bild av frälsningen, att se hur mycket gott Gud erbjuder, att se världens nöd, att se sanningen, att se allt det vi behöver se för att leva goda liv. Det kontrasterar det hälsogivande varma vattnet som strömmar in i staden från Hierapolis. Gud erbjuder verkligt helande.
Så visar andra läsningens text hur Laodicéerna har lagt sitt hopp till fel saker. Till världslig rikedom istället för Guds rikedom, till sina mörka tyger istället för den vita dräkten, till hälsosamma källor istället för Guds helande. Det är det samma som framkommer i evangelietexten idag. De har förblindade ögon och förstockade hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade. De ser inte att djupet av det mänskliga livet enbart finns hos Gud.
Det hänger också samman med slutklämmen i dagens evangelium. “De älskade äran från människor högre än äran från Gud.” Det är enkelt att älska den världsliga framgången, vare sig vi har den eller inte, för den ter sig så konkret och påtaglig. Vi tänker att livet skulle vara meningsfullare på något vis, om vi bara hade mera pengar, eller om vi hade mindre motgångar, men faktum är att också människor med mycket pengar och människor med mycket motgång kan leva ett liv som inte är meningsfullt.
I saligprisningarna räknar Jesus upp en stor skara människor som inte mänskligt sett har någon orsak att vara saliga. De har inga sådana rikedomar som Laodicéerna hade. Vad är det som gör dem saliga då? Jo, Jesus själv är nära dem. De har en egen relation till Honom. Han har gjort sig själv tillgänglig för sitt folk och i den tillgängligheten öppnas salighetens dörrar. Så idag, om du tar emot budskapet om att Jesus har öppnat vägen till salighet, till gemenskap med Gud. Stäng inte dina ögon för det, öppna ditt hjärta och kom i ödmjukhet inför din skapare. Han ser din kamp, din synd, ditt elände, men i kraft av Jesu gärning behöver du inte längre vara rädd. Vägen är öppen, vi behöver inte sträva efter världslig framgång för att leva ett meningsfullt liv. Gud erbjuder, av sin outgrundliga nåd och oändliga kärlek, förlåtelse och upprättelse, Hans namn till ära och pris.

Perspektiv på fastan, Mänska kom fram i Karleby sockenkyrka

Publicerat den av Niklas

Läsning
Jes 58:5-9a

Skulle detta vara en sådan fasta som jag vill ha,
en dag då människan ödmjukar sig?
Att man hänger med huvudet som ett sävstrå
och sätter sig i säcktyg och aska,
vill du kalla det att hålla fasta
och en dag till Herrens välbehag?

Nej, detta är den fasta jag vill ha:
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok,
ja, dela ditt bröd åt den hungrige
skaffa de fattiga och hemlösa en boning,
kläd den nakne var du än ser honom
och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.

Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden
och ditt helande visa sig med hast.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet följa i dina spår.
Då skall Herren svara när du åkallar honom.
När du ropar, skall han säga: ”Se, här är jag.”

Predikan

Vi är inne i fastetiden och jag vill under denna predikan rikta vår uppmärksamhet mot den knutpunkt som ligger mellan fastan, denna mässas namn: “Mänska kom fram” och det tema som gavs mig inför denna mässa “Kom, Herre, Jesus”.

Vid bibelstudiet tidigare idag har jag talat om hur Gud möter vår nöd. Där nämnde jag att jag ser kyrkoåret och de olika fastorna som ett sätt som Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Och det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden är att han greps av medkänsla för dem som lider: med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte ville veta av. Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Ja, det som var en av Jesu uppgifter här på jorden var att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss.

Redan Jesaja fick ta emot tydliga vittnesbörd om hurudant Faderns hjärta är. Jag tänker på många av de texter som finns nedskrivna för oss i Jesajas bok, men idag tänker jag särskilt på den text som vi nyligen hört läsas. Det finns en olycklig översättning i båda svenska versionerna av inledningen till texten: “en dag då människan ödmjukar sig”. Profeten kritiserar nämligen detta ödmjukande, för det är en falsk ödmjukhet. Jag menar att det är olyckligt att vi inte har något bättre ord än ödmjukhet att använda här. Engelskan använder i motsvarande översättingar “to humiliate”, vilket jag uppfattar som en negativ version av det fromma och rätta “to humble oneself”.

Gud vill inte ha en falsk ödmjukhet i vår fasta. Han vill inte att vi skall hänga med huvudet, inte att vi skall markera vår fasta som något stort och vackert, så att vi kan samla andliga poäng för våra handlingar. Gud är inte intresserad av ditt poängsaldo, Han är inte intresserad av att se falskhet förklätt i fina ord och tomma gärningar. Men Gud vill nog att vi skall fasta. Det är tydligt. Herren säger det i dagens text, det finns en typ av fasta som Han vill ha. Jesus talar om det i bergspredikan då han upprepar samma tanke som Jesaja: “När ni fastar”, demonstrera det då inte, utan fasta inför Herren, som ser i det fördolda. Herren vill se en fasta som tar sig uttryck i kärlek till Honom och i kärlek till vår nästa.

På vilket sätt svarar då en kyrkoårsbunden fasta mot det som Herren önskar se?

“Nej, detta är den fasta jag vill ha: [säger Herren]
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok,
ja, dela ditt bröd åt den hungrige
skaffa de fattiga och hemlösa en boning,
kläd den nakne var du än ser honom
och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.”

I vårt kyrkoår har vi alltså två stora fastor, inför påsk och inför jul. Tänk om dessa perioder i vårt samhälle skulle präglas av det budskap som vi just läst? Dela bröd, ge den hemlöse ett hem, lös okets band, lossa orättfärdiga bojor! Tänk vilket budskap till vår tid det skulle vara om vi som förvaltar detta budskap också skulle leva ut det, intensivt och radikalt, under fasteperioderna i kyrkoåret! Där förverkligas det budskap som också denna mässas namn kommer ifrån: “Mänska kom fram!” Kom fram du hemlösa, du hungriga, du som är bunden av orättfärdighetens bojor – Kristi brud, vi alla, församlingen, ja Gud själv, har ett budskap för dig: “Gud är god, och vi är hans utsända.” Vi är det folk som älskar vår nästa som oss själva. Vi bjuder dig att lära känna den Gud som har älskat oss först. Den Gud som givit sitt liv för att vi skall få Hans. Tänk hur annorlunda t.ex. påsken skulle uppfattas av de människor som vi hjälpt på olika sätt, då de skulle inse att de har fått husrum eller mat för att vi vill rätt förbereda oss för denna högtid då synden besegras.

Hur ser en sådan fasta ut rent konkret? För dig och mig, vad innebär det? Den traditionella fastan är ju att avsäga sig mat eller vissa typer av mat under en viss tid, för att göra utrymme för bön och goda gärningar. Jag vill idag ändå arbeta med ett lite utvidgat fastebegrepp. Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som är bättre. Vi behöver mat, men ibland kan det vara gott att minska på den för att ge utrymme för annat. Det är gott att vi kan följa med nyheter enkelt och effektivt, men ibland kan det vara bra att sätta tidningsbeställningen och telefonen åt sidan.

Fastan har två sidor: å ena sidan ger den oss tid för Gud och medmänniskan och å andra sidan utmanar den oss att växa som individer, den skapar utrymme för helgelse. Det första har jag redan sagt något om, men den andra sidan är ännu till största del orörd. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag. Ofta finns det något utmanande i fastan, förhoppningsvis finns det. Väljer vi att fasta från mat kommer vi fort att märka att vår kropp inte fungerar som den brukar, vi kommer att märka att vårt humör inte fungerar som vanligt. Det är ett tecken på att fastan fungerar som det ska. En av de stora insikterna i fastandet är just att vi ser våra egna brister mycket tydligare. Då du känner dig själv bättre har du också ett ärligare utgångsläge för ditt böneliv och din vandring med Herren. Det är gott för dig att vara medveten om dina brister. Vidare är det gott för dig att kunna bära fram dem inför Herren. Hans helighet, hans nåd och kärlek räcker till för att förändra ditt liv till det bättre. Igen: “Mänska, kom fram!”

Ett tredje sätt att närma sig fastan är att se den som en förberedelse. I kyrkoåret har vi stora högtider direkt efter fastorna och efter det kommer det tider av tillväxt. Det går från det lila som är fastans färg, till det vita som är jublets färg, till det gröna som är tillväxtens färg. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. Fastan är en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot något viktigt andligt budskap från Herren. Och vidare, fastan är en tid då vi förbereder oss för att leva ett gott mänskligt liv, ett liv i Kristi efterföljd. Jag brukar också ofta tänka fastan som ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Då jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att klä mig i samma jeans flera månader i sträck, vet jag vad det innebär att inte kunna köpa nya kläder. Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar. Människolivet, ja det kristna livet, är inte enbart en serie trevligheter och framgångar. Kristus gick korsets väg, en lidandets väg – och det var gott! Fastan är ett sätt för mig att förbereda mig för nödens dag. Ett sätt för mig att kunna förtrösta på Herren också då när Han inte ger mig den världsliga framgång som jag önskar.

Men, fastan är också ett sätt för mig att förbereda mig för framgångens och glädjens tid. Då jag under 40 dagar fastat på olika sätt kan jag med hela min kropp glädjas över påskens budskap, att Kristus har uppstått (och att jag får äta vad jag vill). För det betyder att vi inte längre behöver leva i förberedelse, vi får träda in i festen. Som ett pedagogiskt verktyg är fastan otroligt effektiv – den erbjuder mig både förmåga att uthärda motgången och beredskap att glädjas över framgången på ett sätt som ärar Gud. Det är det som den sista delen av läsningen från Jesaja talar om:

“Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden
och ditt helande visa sig med hast.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet följa i dina spår.
Då skall Herren svara när du åkallar honom.
När du ropar, skall han säga: ”Se, här är jag.””

När vi har fastat väl, när vi har förberett oss och älskat i enlighet med Guds riktlinjer för en god fasta, då bryter ljus fram. Det är såklart en bild – för vår insikt och erfarenhet av Guds trofasthet. Om vi fastar på ett sätt som ärar Gud, som gör oss bättre förberedda för att ära Honom, om vi fastar i kärlek till nästan, då kommer hela världens helande att visa sig för oss. Våra ögon kommer att rikta sig mot Gud, som är alla goda gåvors givare och vi kommer att fördjupas i insikten att Herrens rättfärdighet och härlighet följer oss. Då vi fastar på det sätt som jag nu beskrivit, i enlighet med Jesajas och Jesu ord, kommer vi att uppleva hur Herren svarar på vårt rop: “Kom, Herre, Jesus”! Vi kommer att se hur Herren redan för länge sedan har sagt: “Se, här är jag!”

För Herren är här. Hans härlighet uppfyller jorden och Kristi seger över synden, döden och djävulen har på ett avgörande sätt förändrat den verklighet vi lever i. Att fasta är att öva sig i att inse detta. Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå genom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren. Att fasta är att inse att Herren, Jesus, går med oss – att Han redan är här. När vi fastar på ett sätt som behagar Gud kommer våra ögon att öppnas: mänskan stiger fram, Herren Jesus kommer till oss. Och vi får se att Gud är god och att Han fortsätter att ge oss goda gåvor, både i nöden och i framgången.

Predikan, Familjemässa i Terjärv, Andra söndagen i fastan, Bön och tro

Publicerat den av Niklas

 

Ingen första läsning, familjegudstjänst.

Andra läsningen

1 Kor. 10:12-13

Den som tror sig stå stadigt skall se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Evangelium

Mark. 9:17-29

”Mästare”, sade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Predikan

Föreställ dig en helt vanlig dag. Du har varit ute på en längre promenad, längs vägen mötte du några andra bybor som helt tydligt hade varit med om något, men de ville inte berätta vad. Du funderar på vad som kan ha hänt, som så tydligt hade gjort dem upprörda. Då du går över ån och kommer in i byn så ser du att det är ovanligt mycket folk ute och alla är på väg ner mot sjön. Så fort du kommer över krönet och sjön börjar synas ser du en liten folksamling vid stranden.

Cesarea Filippi, där Jesus vandrar fram i dagens evangelium är en liknande plats som Terjärv. Ja, visst finns det mycket som skiljer, men det är en ort som är byggd vid vattnet, där vattnet spelar en stor roll. Och i dagens text hör vi hur en folkskara samlats, för att få möta Jesus. Vi fortsätter vår berättelse…

Då du kommit förbi gamla Terinit märker du att folksamlingen som uppkommit verkar kretsa kring en man och ett barn. Antagligen en man med sin son. De verkar spända, kanske lite nervösa. Då du kommer närmare får du reda på att de väntar på hjälp. De har hört att en profet, någon som kunde vara sänd av Gud, är på väg genom byn, ryktet hade gått att han orsakat en mindre uppståndelse tidigare på dagen.

Mannen och hans son hade kommit ut direkt som ryktet hade gått. Det var något fel med pojken, han var sjuk på ett sätt som de inte kunde förstå, men hans pappa hade ännu hopp. Han hoppades att den här mannen som var sänd av Gud skulle kunna göra något.

Vilken märklig berättelse, inte sant? Folk som samlas på byn på grund av ett rykte om en man sänd av Gud! Då Jesus började göra sina under hade det gått flera hundra år sedan Gud hade gjort något så tydligt bland sitt folk. Det måste ha varit utmanande för många som var där att tro på honom och på allt han gjorde. Men några hade hopp. De trodde på vad som berättats åt dem att Gud gjort i andras liv, i deras förfäders liv. Visst verkade Gud i folks liv, men det var länge sedan någon stor profet hade stigit fram.

Tillbaka till pappan och pojken. Plötsligt kommer ett följe längs vägen förbi stranden. Det kan inte vara någon annan än den som de väntar på. “Stanna, hjälp, vi har ingen annan att gå till!”, ropar de, och en man stiger fram ur folkskaran. “Det är något fel på min son! Vi vet inte vad det är som gör att han reagerar som han gör, läkarna står utan förklaring, kan du hjälpa oss?”

“Att ni inte kan tro! Förstår ni ännu inte vad Gud gör bland er? För honom till mig! Hur länge har han varit sjuk?” Pappan svarade: “I flera månader! Kan du hjälpa oss?” “Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror!” – “Jag vill tro, hjälp mitt tvivel!” Ännu mera folk hade kommit till platsen, ryktet går fort i en liten by och det är sällan som något som detta utspelar sig. Mannen talade med auktoritet och sade: “Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka!” Pojken föll ihop och alla blev förskräckta. Hur kunde någon orsaka något sådant bara genom ett talat ord? Vilken kraft är det han äger? Sen lyfter han ännu upp pojken: han mår bra, han är i liv.

Det förvånar mig hur mycket berättelsen ändrar då vi placerar den i vår egen kontext. Den känns overklig på något sätt. Ändå tror jag att den måste ha varit minst lika förbryllande för den folkskara som samlades runt Jesus för tvåtusen år sedan. En man som driver ut onda andar bara genom att tala till dem!? En man som är sänd av Gud!? Det är inte enkla saker att få sitt huvud runt.

Men det är berättelser som denna som vi samlas runt i gudstjänstlivet och i församlingen. Berättelser som tvingar oss att tänka igenom vad vi riktigt tror på. Berättelser som å ena sidan förmedlar det enkla: Jesus har kraft. Men som å andra sidan också har en djup sida: Hur förväntar vi oss att Gud skall agera i vår tid?

Direkt man återberättar en modern version av dagens evangelium blir det tydligt hur absurd den ter sig för någon som inte är van att höra till den på det sätt som vi gör. Redan den insikten är en övning i sig själv för oss. Hur kan vi hjälpa någon att tro? Mannen i berättelsen bekände också sin otro, fastän Jesus stod framför honom! Hur kan vi hjälpa någon att se förbi det som kanske känns konstigt och lyssna till vad Gud försöker berätta genom en text som denna? Hur kan vi beskriva vad det innebär att komma till Gud? Om det var svårt att tro för pappan i berättelsen, hur skall det då vara för någon som inte mött Jesus?

Idag vill jag lämna oss med bilden av den far och den son som sökte upp Jesus i sin förtvivlan. De sökte Honom och fick hjälp. De hade problem, de led av syndens konsekvenser, de hade otro och tvivel och sjukdom. Men Gud visar sig vara nådig och kärleksfull och Jesus visar sig ha den kraft som de längtade efter. Och vad de sökte fick de också ta emot.

Guds Ande verkar ännu idag i Hans församling. Varje gång vi samlas till nattvardsbordets gemenskap får vi fira en måltid där Gud själv lovat vara nära. I den gemenskapen, i gemenskapen med Gud och med skaran av de förlåtna som kommer till bordet, där kan vi finna vägar till tro. Pappan och pojken i dagens berättelse kom för att bli välsignade av Gud, likadant får vi göra då vi tillsammans kommer till nattvardsbordet. Gud har visat sig vara nådig och kärleksfull och då vi söker honom vid hans bord får vi också ta emot Hans nåd och kärlek.

 

Den oförtjänta nåden, Gudstjänst i Nedervetil, Tredje söndagen före fastetiden, andra årgången

Publicerat den av Niklas

 

Första läsningen

5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:

Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.

Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen

Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium

Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Frank Ådahl har en sång med refrängen:
“Att lämna allt och följa mig
Kan kosta dig ditt liv
Men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig
Är ändå värt sitt pris
För jag står på din sida”

I dagens texter talas om sådana som lämnar något bakom sig för att följa Jesus.

Israels folk lämnade slaveriet. De följde Gud ut i öknen och med tiden fram till löfteslandet Israel. Petrus uppfattade lärjungarnas liv som att de lämnat allt för att följa Jesus. Jesus lovar honom att de som gör det “skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.” Paulus talar i den andra läsningen om att lämna det som man tidigare räknat som seger bakom sig och nu sträcka sig framåt mot det som ger liv, att löpa mot det mål, som är “där uppe”, som Gud kallat oss till.

Hur gör vi då normalt språk av dessa bibelord? Vad är det vi kan lära oss? Här finns många symboler, många allegorier och möjliga tolkningar – som det alltid finns i de bibliska texterna. Vi kan läsa dem ytligt och i sin enkelhet konstatera att det handlar om att omvända sig, men som så ofta tror jag det verkliga guldet ligger i den lite djupare läsningen, då vi försöker tolka och relatera författarnas budskap till vår egen erfarenhet och vardag.

För det första: Vilka är utgångslägena i de olika fallen vi talar om? Alla tre texter beskriver människor som haft en viss livssituation och som hittat en ny, mera meningsfull eller mera hållbar, livssituation. I alla tre fallen handlar det om att de har rört sig från ett tillstånd till ett annat. De har antagit den utmaning som kommer av att höra och förstå vad evangelium handlar om: Nytt liv i gemenskap med Gud.

För det andra: De har stigit in i något nytt och de har upptäckt att det inte var lätt att stiga in i det nya. Det var jobbigt, utmanande, krävande rentav, men värt det. Israels folk klagade och knotade hela ökenvandringen igenom, ja till och med då de första gången kom till det land som blivit lovat dem så sade de att de omöjligt kan inta det. Fastän Gud gått framför dem som både molnstod och eldpelare. Lärjungarna lämnade sina nät på stranden, säkerligen i osäkerhet över vad som väntade dem, men Jesu kallelse: “Följ mig!” fick dem att gå. Paulus, han inte bara går, utan han springer, han löper för att nå målet. Och det han löper bort ifrån, det har han kastat på sophögen. Han säger att han gör allt för att gripa den vinst som han anar, nu då Jesus gripit tag i honom. Sådan är den kallelse som Guds folk får: värd att löpa för, värd att gå genom motgång för, värd att lämna allt för.

Hur kan vi då förstå vad som får någon att lämna något bakom sig? Vi har säkert alla tvekat inför vad det innebär att förändra sitt tänkande eller sitt liv på något sätt. Kanske är det en flytt, kanske vill vi sluta ljuga, kanske har vi problem i relationerna som vi vill reda upp. Filosofen Alain de Botton har sagt att vi människor hellre väljer ett bekant lidande än en okänd framtid. Det finns i oss en tröghet, som binder oss till våra bekymmer. En teolog skulle kanske tala om arvssynd. Friktion i familjelivet kunde ofta lösas genom att man diskuterar det, men varför ta risken? Nog klarar vi ju oss ganska bra som det är? Visst skulle det vara bra att sluta ljuga, men samtidigt så fungerar det ju helt ok så som jag nu handskas med de där spända situationerna. Vi väljer hellre ett bekant ont än att vi tar en risk i strävan efter något nytt och gott.

Det är något med Jesus däremot, som får människor runtomkring honom att påbörja den behövliga processen. Det är som om hans budskap skulle sätta den där rädslan, som de Botton så tydligt har identifierat, åt sidan. När Jesus sade “Följ mig!” så följde lärjungarna honom! De lämnade allt! Det kostade dem hela deras liv som de kände det! Men visst fick de något mycket mera än vad de hade väntat sig. Tänk att svara ja på Jesu kallelse på de sätt som de gjorde och sedan sakta, med tiden, få upptäcka vilket mysterium de dragits med i. Gud själv vandrade med dem, de fick bevittna nattvard och undervisning,  korsfästelse och uppståndelse. Deras liv hade säkert goda utsikter mänskligt sett, men då de valde att följa Jesus, varför de nu gjorde det, så kom de att bli involverade i ett av världshistoriens avgörande skeenden.

Paulus mötte aldrig Jesus personligen, så som lärjungarna. Han hade uppenbarelser och de heliga skrifterna till sin ledning. Och i ljuset av vad han visste om Jesus blev hans ögon öppnade för vad Gud höll på att göra i världen. Paulus blev fort en av de mest ivriga förespråkare för “den vägen” som kristendomen då kallades. Varför? Vad har Paulus sett som får honom att vända om från att förfölja de kristna till att bli en av deras främsta lärare och apostlar? Det är när vi får svar på den frågan som vi har en chans att löpa det lopp som Paulus beskriver i dagens andra läsning.

Paulus visste, som skriftlärd och farisé, att Gud skulle sända en frälsare till världen. Men vad han inte förstod till att börja med var hur den frälsningen skulle se ut. Paulus kan ha förväntat sig en kung som var sänd av Gud, som skulle regera över alla folk. En sann teokrati där Guds utvalda sitter på en tron på jorden.

Men Gud sände en människa som sitter på en tron vid Faderns högra sida, om ni ursäktar min teologiska. Vad innebär det? Jesus visar oss vem Fadern är och vilka tankar och planer Fadern har för oss. Han botar sjuka, han förlåter synder, han vägleder och upprättar. Han återställer. Han talar med auktoritet och undervisar på ett sätt som ingen hade varit med om förr. Han ger folket mera än vad de väntat sig och samtidigt något annat än de väntat sig.

Jesus undervisning utrustar till att hitta Guds nåd och kärlek oberoende av yttre faktorer. Lämna allt – så klart, det du erbjuder, Jesus, är mera! Följ mig – så klart, om det du talar om är sant, varför skulle jag göra något annat? Jesus erbjuder en stabil grund att stå på, Guds nåd. Han låter oss förstå att vad vi grundar våra liv på är viktigare än vår egendom och vår världsliga framgång. Därför är Paulus beredd att slänga det han haft på sophögen. Han har märkt att när han lämnar det bakom sig och löper efter det som Jesus sagt att finns att vinna, då blir hans liv mera meningsfullt, då får också hans tankar och handlingar något av den kraft som Jesu undervisning och gärningar hade. Det är kraften i förkunnelsen om Guds nåd och kärlek. Att den lägger en grund för vår identitet som inte går att skaka, som inte världens motgångar kan ta ifrån oss. Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter … kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. (Rom 8)

Det hade varit bekvämt för Paulus att stanna kvar inom fariseismens trygga ramar. Han hade kunnat fortsätta förfölja de kristna och leva ett bekvämt liv. Men då Kristus grep honom var det otänkbart för honom att låta det gamla stå kvar. Hur är det med oss? Har vi låtit Guds evangelium, det goda budskapet om hela skapelsens räddning och upprättelse, meddelandet om att det finns nåd och kärlek i oändliga mått hos vår himmelske Fader, nå så djupt ner i vårt tänkande att vi ser det som otänkbart att stanna kvar i det gamla och brustna? Har vi hört en förkunnelse om en sådan Gud som vi kan lita på till den grad att vi väljer att söka det goda i livet, istället för att stanna i det söndriga? Jag hoppas jag kan inspirera er till det, att ni inte idag går hem och tänker att förändring, ja omvändelse, är något för någon annan, utan att ni idag går hem och tror att Gud vill er väl och att han har goda planer för er, som ni får se bli verklighet då ni kommer till Honom i bön om ledning. Och att ni skulle se att den bönen flödar ut i en glädjefylld strävan att gripa det goda som Gud vill se i våra liv.

Guds kallelse är klar: Omvänd er! Inte “omvänd er för annars går det hett till”. Utan “Omvänd er, se att vid det mål som jag lagt upp finns glädje och frid!” Guds folk har alltid varit på vandring, de har lämnat något bakom sig för att söka något nytt. Låt er inte luras att begränsa detta till något andligt, eller något som enbart handlar om att komma till himlen då vi dör, evangelium gäller de levande, det gäller oss, och det har kraft till förändring i varje människas liv. Gud vill ge oss något mera.

 

Om att se det osynliga, familjegudstjänst, Kyndelsmässodagen, andra årgången

Publicerat den av Niklas

 

Första läsningen

2 Mos. 33:18-23

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!” Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.” Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Andra läsningen

1 Tim. 6:13-16

Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen – håll ditt uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst, som den salige och ende härskaren skall låta oss uppleva när tiden är inne, han som är alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten, amen.

Evangelium

Luk. 2:22-33 (samma text som i första årgången)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan

Not: Detta är en predikan i en familjegudstjänst, så den har en del språkliga förenklingar som jag annars inte skulle använda.

När Symeon fick se Jesusbarnet var det annorlunda än då vi får se Gud idag. Jesus var ju ett helt vanligt litet barn, som blev buren av sina föräldrar till templet. Han var påtaglig och väldigt konkret närvarande.

Då Mose fick se Gud var det också annorlunda än idag, men inte lika annorlunda. Mose fick se en del av Guds härlighet, men han kunde inte se allt, för det skulle antagligen ha varit skrämmande och för mäktigt för en människa att stå ut med. Så Gud, smart som han är, lät Mose se en liten del. Tillräckligt för att Mose skulle få det han behöver för att fortsätta tro, men inte för mycket så att Mose skulle bli rädd. Gud gav Honom bara det han klarade av i den stunden.

Jag tror berättelsen om Moses försök att se Gud förmedlar oss något om hur vi kan se Gud idag.

(Tar fram en ballong.)

Vi säger att Gud är osynlig. Men det betyder inte att han inte finns. Vad finns inne i ballongen? Luft, jo, och luften är osynlig, inte sant? Men vi vet alla att luften finns. Gud är som luften i ballongen. Han finns överallt. Han gör det möjligt för oss att leva och finnas till. Han ger oss liv. Gud finns i oss. Gud behövs, på samma sätt som luften behövs.

Vi vet att luften är full med små små partiklar, som vi andas för att leva. Sen går en del av alla dessa partiklar ut i vår kropp och ger oss det vi behöver för att kunna leva. Så är det också med Gud. I varje cell, varje fiber, i varje minsta del av dig och mig, av hela skapelsen, där finns Gud och ger liv. Lika som luften ger liv åt oss.

Man kunde säga att vi är lite som ballonger. (Tar fram en tom ballong.) Är detta en ballong? Visst är det det. Men känns det inte som att den här ballongen inte riktigt lever upp till allt vad den kunde vara? Gud är osynlig, och han finns överallt. Också den tomma ballongen har luft överallt omkring sig. Men den som är fylld med luft, den verkar på något sätt vara ballong på ett annat sätt än den tomma ballongen. Jag tror det är lika med Gud och människor. Alla människor är människor, värdefulla, skapade av Gud, menade för spännande och kärleksfulla liv i Guds skapelse. Men inte alla tar vara på det som Gud erbjuder. Ibland känner vi oss som tomma ballonger. Ibland får andra oss att känna oss som tomma ballonger.

Men Gud kallar oss att bli som fulla ballonger. Att bli människor som är fyllda av Gud, fyllda av hans kärlek, hans nåd och förlåtelse. Människor som tar djupa andetag av Guds Ande.

När Symeon fick se Jesus så visste han att snart skall Gud blåsa luft i alla tomma ballonger. Symeon visste att Jesus hade kommit för att ta på sig våra synder. Och han blev glad, för han insåg att snart skulle den tomma ballongens tid vara slut. Han blev glad för att han visste att Gud skulle göra något nytt. Gud skulle själv fylla alla ballonger med luft. Symboliskt alltså – Gud skulle ge alla människor en chans att leva fullt ut, att leva i förlåtelse, att leva i Guds kärlek. Och det gjorde Symeon glad.

 

Om levande vatten, Gudstjänst i Kronoby, Andra söndagen efter trettondagen, Andra årgången

Publicerat den av Niklas

Första läsningen

2 Mos. 17:1–6

Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. ”Varför anklagar ni mig?” frågade Mose. ”Varför sätter ni Herren på prov?” Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?” Då ropade Mose till Herren: ”Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig.” Herren sade till honom: ”Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel.

Andra läsningen

Upp. 22:16–17

”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Evangelium

Joh. 4:5–26

Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Predikan

Har du någon gång kommit på dig själv med att ha druckit för lite vatten under en dag? Det händer mig ibland att jag missar mig på vätskemängden och så mot kvällen går jag och dricker vatten, väntar en liten stund, märker att jag är törstig igen, dricker mera – och så kan jag hålla på en ganska lång stund. Ibland händer det att jag märker att jag är törstig efter att jag gått och lagt mig och då hjälper det inget annat än att stiga upp. Ofta blir det flera turer mellan köket och sovrummet förrän situationen reder sig.

Den här bilden har levt med mig då jag funderat på dagens texter. De talar alla om människor som törstar. Och här finns några olika typer av törst. Israels folk i öknen, de törstar för att de inte får vatten. Och sedan ger Gud dem vatten. Andra läsningen talar om dem som vill dricka och har tillgång till livets vatten. Evangeliet talar om en kvinna som till först inte förstår vilket vatten som erbjuds henne.

Det är som en slags kategorisering, som kan vara hjälpsam för oss då vi tänker på våra liv. Är vi sådana som törstar? Förstår vi allt vad Gud erbjuder oss? Knotar vi och klagar över vår törst? Eller inser vi att den som vill fritt får dricka av livets vatten?

Vattnet är genom Skriften mycket laddat symboliskt. Vattnet renar, vattnet gör nytt, vattnet flödar och tar över. Vattnet har alltså många olika uppgifter, men nästan alltid talar vattnet om förnyelse. Profeten Hesekiel (Hes 47) talar om vatten som flödar ur templet. Det är ett löfte om frälsning och profetian beskriver det som att vattnet skall bli djupare och djupare, vidare och vidare. Vilken underbar bild av Guds nåd och kärlek! Som universum själv, som ständigt utvidgas, så söker Guds kärlek ständigt nya vidder. Det är detta outtömliga vatten som Jesus talar om i dagens texter. Vatten som, med Hesekiels ord, skall orsaka att träd växer fram som bär färsk frukt och vars blad kan användas för helande. Det är ett vatten som är gott och som inte tar slut.

Och Jesus bjuder in oss, lika som han bjuder in kvinnan vid brunnen, han säger “Kom”. Dricka av det levande vattnet! Jag står framför er, jag ser rakt igenom er, jag vet vad ni behöver – vet ni vad ni behöver? Om ni kommer till mig skall ni få dricka levande vatten!

Hesekiels profetia talar om hur vattnet flyter ut åt alla håll över alla länder. Hur frälsningens bud sprider sig. Hur Guds renande bad erbjuds oss alla. Jesus bekräftar det i dagens evangelium. “… den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. … alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.” Genom dopet, genom Anden som skall ges åt alla folk, skall man kunna tillbe Gud var man än är. Det är inte längre ett särskilt berg eller ett särskilt tempel det handlar om, utan Gud kommer till sitt folk. Han flödar som vattnet, han når överallt, hans nåd täcker allt, hans kärlek är så stor att vi inte kan komma över den. Gud möter oss. Vi behöver inte komma till honom, för han har kommit till oss. Och vi får dricka av det livgivande vattnet. Var vi än är. Vem vi än är. Vad vi än kämpar med.

Jag har i veckan lärt konfirmanderna att ställa frågan “Vad säger detta om livet med Gud?” åt en text då de läser något i Bibeln. Vi kan göra samma övning med dagens texter. Berättelsen om Israeliternarna i öknen säger oss att Gud hör vår bön, känner våra bekymmer och möter dem. Detta gäller också då Guds svar på våra bekymmer är annorlunda än vi väntar. Ingen av Israeliterna hade väl kommit på att slå på en sten för att få vatten? Uppenbarelsebokens text lär oss att livet med Gud handlar om att höra hur Gud säger “Kom” och sedan upprepa den samma inbjudan åt dem vi vandrar med. Kom, livets vatten är tillgängligt. Och evangelietexten berättar åt oss om hur Jesus ser oss och känner oss. Den berättar om hur tiden är förbi då vi behöver söka Gud på vissa tider eller platser. Gud är nära oss, hans nåd börjar just där vi är.

Den andra frågan som jag lärde konfirmanderna fråga inför en bibeltext är “På vilket sätt är detta ett gott budskap?” I alla tre texter idag återkommer temat med den överflödande nåden, det levande vattnet som strömmar ut från Gud över hela skapelsen. Det är ett gott budskap, för det betyder att en ny start i livet är tillgänglig just nu. Att vi med kung David (Ps 51) får be om ett nytt hjärta och ett stadigt sinne. Att vi med Timoteus får lära oss att leva i gudsfruktan, i sann kärlek till Gud och vår nästa (1 Tim 4). Att vi tillsammans med Paulus får lämna oss själva inför Gud och be om förändring (Rom 12). Det finns ett evangelium, ett gott budskap, för oss alla i dagens texter. Gud älskar och hans nåd flödar ut över alla länder, till alla folk – och budet gäller var och en som vill ta del i det, det gäller var och en som tror.

Då vi nu talar om konfirmanderna kan det ju noteras att vattensymboliken finns också där. Dopet är ett bad i vatten och Ordet som renar oss och frälser oss. Konfirmationen är att svara på Jesu kallelse: “Kom!” Medan man går i skriftskolan får man fördjupa sig i tron och lära sig vad det handlar om att låta sig renas av Gud dagligen, vad det betyder att dricka av det vatten som aldrig tar slut.

Ibland känns det kristna livet som de där nätterna då jag ligger törstig. Om och om igen tvingas jag stiga upp och dricka mera vatten. Men texterna vi läser idag lär oss att det alltid kommer att finnas vatten. Vidare lär de oss att det vatten Gud erbjuder kommer till oss. Vi behöver inte hämta det. Israels folk fick vatten ur klippan. Kvinnan vid brunnen mötte Jesus som är källan till det levande vattnet. Han bjuder oss alla att dricka. Hans nåd flödar ut över hela världen. Vi får tro att Gud möter oss där vi är, med de problem vi bär, med den synd vi har och bjuder livets vatten. Han vill rena oss från det smutsiga och ge oss det som är rent. Han gör det genom dopets bad och genom att vi dagligen ger honom utrymme i våra liv. Vill vi dricka det eviga livets vatten? Det är tillgängligt, det är renande och det är gott. Herren Jesus har erbjudit det åt oss.

 

Första söndagen efter trettondagen, Andra årgången, Om dop i den Helige Ande

Publicerat den av Niklas

 

Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:

Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?

Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan

Johannes ger ett uttalande om Jesus som är värt att stanna upp inför: “Guds lamm som tar bort världens synd”. Här rör vi oss så klart in på ett sådant språkbruk som kräver antingen en del kyrkvana eller en del teologisk kunskap för att vara användbart för oss. Det är ett par saker som är avgörande kunskap för oss, ifall vi vill ta emot det goda budskap som Johannes förmedlar genom sina ord.

För det första: lammet är ett offerdjur i den judiska traditionen vilken både Johannes och Jesus representerar. Ett lamm användes för att rituellt offra något för sina synder. Det finns mycket symbolik i det, men det kan konstateras att det var ett sätt att visa sin tro och sin ånger. Genom att offra visade man att nåd och rätt var viktigare än ens materiella egendom eller ens stolthet. Jesus är alltså, i en bemärkelse, ett offerlamm som visar på nåden och vikten av tro.

För det andra: Jesus bär världens synd. I julens budskap får vi höra hur Gud blir människa och universums skapare tar sin boning i en kropp. I dagens text får vi höra att den kroppen får bära världens synd, hela världens synd, inte bara någras. Så får vem än som vill ta emot det, tro det, leva av den nåden, att våra synder inte längre tynger oss.

Guds lamm som tar bort världens synd lyfter ifrån oss syndens börda, den skam vi bär på och den skuld vi känner.

Men det verkligt intressanta är Johannes vittnesbörd om Jesus. Johannes säger tidigare att han inte ens är värd att knyta upp sandalremmarna på Jesus. Varför? Jo för att Jesus är den som fanns före honom. Johannes anar alltså det som Jesus senare skall undervisa sina lärjungar om, att den som sett honom har sett Fadern. Den kosmiska Kristus, frälsaren som fötts till en kropp, är evig, Gud av Gud, men också fullständigt människa. Och när han låter döpa sig så sänker sig den Helige Ande ner över honom som en duva. Så har vi hela Treenigheten samlad, direkt från början av Jesu gärning. Duvan är också ett tillåtet offerdjur i den judiska traditionen och symboliken är slående: ett rent, heligt djur, som rör sig fritt mellan himmel och jord.

Johannes döper med vatten, men Jesus döper med Helig Ande. Med samma Ande som stannar över honom. Johannes dop är i vatten, det är en symbolisk handling med begränsad kraft. Men Jesu dop är i Helig Ande, det är ett dop som verkligen renar oss och förnyar oss.

Det är som att Johannes försöker föra fram hur mycket bättre Jesus är än han själv, något som också återkommer i Hebreerbrevet. Jesus är den evige, det finns ingen före honom. Åt Jesus har getts all makt, det finns ingen som har makt över honom. Johannes är människa. Han döper i vatten. Jesus döper i Helig Ande.

Det är ju Jesus som alla profeter talat om. Och de har sagt att Guds Ande skall vila över Honom. Att han skall komma med fred. Att han skall komma med goda nyheter. Johannes vittnesbörd om Anden som sänker sig över Jesus är viktigt just därför att det är en uppfyllelse av profeternas löften. Men det är också ett Guds löfte till Johannes som går i uppfyllelse, Johannes skriver att Gud har låtit honom veta att när Anden sänker sig över någon, då har den kommit som profeterna talat om. Och Johannes själv skriver att han har sett det och därför vittnar om att Jesus är Guds utvalde.

Till näst kan vi då rikta uppmärksamheten mot konsekvenserna av detta i vår vardag. Vad innebär detta dop i Helig Ande och vad skall vi göra av det?

Det innebär att den Helige Ande och Jesus hör ihop. Man kan inte ha den ena utan den andra. Anden stannar vid Jesus. Allt som Jesus gör sker i Anden och allt som Anden gör pekar på Jesus. Anden flödar inte runt i skapelsen som en löskopplad del av en vag gudom, utan är intimt bunden till personen Jesus och tro på honom. Det betyder att den som säger sig ha Anden men inte vill följa Jesus med stor sannolikhet är förvirrad.

Vidare, så blir man döpt i Anden genom Jesu gärning. Ett dop i Jesu namn är ett dop i Helig Ande. Bilden som förmedlas i dopet är att man blir helt nedsänkt, ja rentav dränkt i Guds närvaro. Dopet i Helig Ande öppnar för oss vägen till djupgående och meningsfulla förändringar till det bättre i våra liv.

Vidare, handlar dopet i Helig Ande om något som man återkommer till dagligen. Luther skriver att det är den kristnas plikt att dagligen iklä sig sitt dop. Det innebär en pågående omvändelse, ett pågående utflöde av Guds kärlek, nåd, frid och kraft i våra liv. Ibland tar sig detta utflöde uttryck i kraftgärningar eller andra ovanliga uttryck, ibland sker det i stillhet i hjärtat. Det handlar om ett utflöde, en överflödande nåd, som påverkar oss på hundratals olika sätt – inte bara genom vissa speciella gåvor som för tillfället råkar stå högt i kurs bland de kristna på orten.

Man kan tala om dopet i Helig Ande på andra sätt än jag valt nu, men ett är klart: vi alla behöver det. Om du aldrig har känt att du är pånyttfödd och räddad från synden, så kan du behöva få uppleva hur Guds oändliga kärlek och kraft flödar genom dig. Gud har älskat dig och kallat dig vid namn. Han är fridsfursten som vunnit seger för vår skull. Likaså om du länge sedan känt att du har visshet i din frälsning, men känner att du är i en period av torka eller motgång, så kan ett fördjupande i relationen till Guds väckande, frigörande, Helige Ande, ge ny inspiration till tro och liv.

Jag menar alltså att allt som Gud verkar i oss genom Kristus faller inom ramarna för dop i den Helige Ande. Dopet i vatten gör vi en gång, som ett sakrament, för att Gud skall friköpa oss från synden, så att vi får del i frälsningen. Men dopet i den Helige Ande är vad vi behöver för att dagligen leva ut vår tro, för att iklä oss vårt ursprungliga dop, för att dagligen vända oss från det som bryter ner till det som bygger upp.

Jesus är målet och grunden för allt det som Anden verkar i oss. Han är lammet som bär våra synder, så att vi kan få del i Anden. Han är den som Anden pekar på och som är ledstjärnan för våra liv. Fadern sänder Jesus för att bära vår synd och ge oss den Helige Ande, så att vi kan nå friden hos honom.

 

Predikan, Nyårsdagen, Kronoby

Publicerat den av Niklas

Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan

Det sägs om oss som tagit emot Jesus Kristus att vi är födda av Gud. Vidare sägs det att den som älskar Fadern också älskar hans barn. Vidare sägs det att vi skall begå större gärningar än Jesus. Det sägs om oss att vi besegrar världen.

Hur är det möjligt? Kan någon lyssna till dessa texter, se på världen idag och oproblematiskt säga sitt “Amen”? Ja, kanske amen är just det vi skall säga. “Låt det så ske.” Låt det ske att de som är friköpta av Herren skall besegra världen. Låt det ske att den som älskar Fadern och alla hans barn får större inflytande i vår tid. Låt det ske att den som har tro skall göra större gärningar än vad Jesus gjorde.

“Var inte rädd, jag har friköpt dig. Jag har gett dig ditt namn, du är min.” Vi är Guds barn. Vi är barn till kärleken själv. Vi är arvingar till fridens rike, mottagare av Guds oändliga nåd. Vi får leva i hans rike, regera tillsammans med honom. Vi får utföra större gärningar än Jesus själv, för att vi är friköpta, vi är namngivna, och han som friköper, han som ger oss vårt namn, han regerar i ödmjukhet, han ger av sig själv och det han ger är nåd och sanning, frid och kärlek. Låt det ske! Låt det ske att vi tar emot det namnet, att vi hör Fadern tala ut sin outsinliga kärlek över oss. Låt det ske att Guds folk besegrar världen – i ödmjukhet, i tjänande av nästan, i kärlek given av Fadern. Det är värt att säga amen till. Det är en vision för vår värld, för våra byar och familjer, som är så fylld med nåd att det är svårt att fånga in det i ord.

Vi står inför ett nytt kalenderår. Det är en tid då vi ger löften åt oss själva och åt varandra. Vi skall förändra världen. Vi skall gå ner i vikt. Vi skall göra en massa saker som allt för ofta bara kretsar kring oss själva och våra egna begär. De texter vi just har läst och den Gud vi tror på kallar oss bort från det. Kärleken till Gud är att vi håller hans bud. Men ofta blir vi förvirrade: “Vilka är Guds bud och vilka är mina egna?”

De bud vi följer, de löften som vi ger, kan komma antingen från en plats av rädsla eller från en plats av glädje. Vi lägger upp regler för oss själva som vi skall följa. “Gå ner i vikt”, “Motionera mera” – det är goda saker, men är det beslut fattade i rädsla eller i hopp? Ger vi dessa löften, ställer vi upp alla dessa bud, för att vi försöker visa upp en bättre bild av oss själva utåt? Kommer de till för att vi är rädda att vi inte skall bli omtyckta? Eller lägger vi upp dessa riktlinjer och bud ur en plats av hopp? Kan vi hitta en glädje i att sköta om vår kropp, jubla över den gåva som den är för oss? Kan vi lova saker av en iver att få älska Gud, vår nästa och oss själva bättre? Kan vi fatta våra beslut ur insikten att vi är älskade, att vi är friköpta – eller drivs vi av viljan att förtjäna vår plats, viljan att förtjäna Guds kärlek?

Psalmisten skriver att den är salig som har sin glädje i Herrens bud! Guds bud är källor till glädje, genom att hålla dem förändras våra liv till det bättre. Men. Det går inte att hålla Guds bud först och först senare ta emot hans kärlek. Vi måste ta emot kärleken först, vi måste ta emot nåden, annars är det omöjligt för oss att finna någon glädje i de bud som Herren har gett. Det är vad det innebär att vara friköpt, att veta att inget mera binder oss, att förstå att Gud älskade först och att vår glädje i hans bud kommer främst från det att vi känner honom.

Vi känner kärleken och därför vill vi också leva ut den. Det går inte andra vägen, vi kan inte förtjäna Guds kärlek. Likaså kan vi inte lägga upp en show för våra medmänniskor och tro att verklig kärlek kommer till oss genom att vi beter oss på något visst sätt. Verklig kärlek är till den du är – inte till den glansbild som vi så ofta målar upp genom nyårslöften, facebookprofiler och välvalda fotografier från livets höjdpunkter. Verklig kärlek är där också i motgångar och vardag. Sådan är Guds kärlek, vågar vi lära oss av den?

Profetian vi läste idag visar exakt vad en vardag i denna kärlek innebär. Herren har skapat oss och format oss, han har friköpt oss och gett oss ett namn. Det betyder att när vi går genom vattenmassor eller när vi går genom eld, så är han med oss. Gud är den som räddar oss. Det vill säga: när vi har en stund av motgång, en stund som inte passar på Instagram, då är det inte vår egen förmåga som bekräftar våra liv, utan Herren, han som har gett oss våra namn. Det betyder, att då vi inte har råd att betala räkningar, då det känns som att vattenmassorna sluter sig runtomkring oss, så ligger vårt hopp i slutändan hos Gud, även om vi kommer att behöva jobba hårt för att kunna betala vår skuld. Han står med oss också då andra överger oss.

Det är en annorlunda ekonomi som vi lever i, en där tron på Jesus har besegrat världen. Prioriteringarna är annorlunda här, värderingarna är andra. Vi lever av nåden och vi lever i kärleken. Vad än världen slänger på oss så har vi vårt hopp i Herren. Så låt oss i början av detta år närma oss ett nyårslöfte framom andra: att besegra världen genom tron. Att dagligen påminna oss själva om att vår identitet är att vara friköpta och namngivna av Gud, att alltid leva i hoppet, att inte låta rädslan tynga ner oss och att frimodigt tro att Herren går med oss.