Den oförtjänta nåden, Gudstjänst i Nedervetil, Tredje söndagen före fastetiden, andra årgången

 

Första läsningen

5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:

Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.

Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen

Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium

Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Frank Ådahl har en sång med refrängen:
“Att lämna allt och följa mig
Kan kosta dig ditt liv
Men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig
Är ändå värt sitt pris
För jag står på din sida”

I dagens texter talas om sådana som lämnar något bakom sig för att följa Jesus.

Israels folk lämnade slaveriet. De följde Gud ut i öknen och med tiden fram till löfteslandet Israel. Petrus uppfattade lärjungarnas liv som att de lämnat allt för att följa Jesus. Jesus lovar honom att de som gör det “skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.” Paulus talar i den andra läsningen om att lämna det som man tidigare räknat som seger bakom sig och nu sträcka sig framåt mot det som ger liv, att löpa mot det mål, som är “där uppe”, som Gud kallat oss till.

Hur gör vi då normalt språk av dessa bibelord? Vad är det vi kan lära oss? Här finns många symboler, många allegorier och möjliga tolkningar – som det alltid finns i de bibliska texterna. Vi kan läsa dem ytligt och i sin enkelhet konstatera att det handlar om att omvända sig, men som så ofta tror jag det verkliga guldet ligger i den lite djupare läsningen, då vi försöker tolka och relatera författarnas budskap till vår egen erfarenhet och vardag.

För det första: Vilka är utgångslägena i de olika fallen vi talar om? Alla tre texter beskriver människor som haft en viss livssituation och som hittat en ny, mera meningsfull eller mera hållbar, livssituation. I alla tre fallen handlar det om att de har rört sig från ett tillstånd till ett annat. De har antagit den utmaning som kommer av att höra och förstå vad evangelium handlar om: Nytt liv i gemenskap med Gud.

För det andra: De har stigit in i något nytt och de har upptäckt att det inte var lätt att stiga in i det nya. Det var jobbigt, utmanande, krävande rentav, men värt det. Israels folk klagade och knotade hela ökenvandringen igenom, ja till och med då de första gången kom till det land som blivit lovat dem så sade de att de omöjligt kan inta det. Fastän Gud gått framför dem som både molnstod och eldpelare. Lärjungarna lämnade sina nät på stranden, säkerligen i osäkerhet över vad som väntade dem, men Jesu kallelse: “Följ mig!” fick dem att gå. Paulus, han inte bara går, utan han springer, han löper för att nå målet. Och det han löper bort ifrån, det har han kastat på sophögen. Han säger att han gör allt för att gripa den vinst som han anar, nu då Jesus gripit tag i honom. Sådan är den kallelse som Guds folk får: värd att löpa för, värd att gå genom motgång för, värd att lämna allt för.

Hur kan vi då förstå vad som får någon att lämna något bakom sig? Vi har säkert alla tvekat inför vad det innebär att förändra sitt tänkande eller sitt liv på något sätt. Kanske är det en flytt, kanske vill vi sluta ljuga, kanske har vi problem i relationerna som vi vill reda upp. Filosofen Alain de Botton har sagt att vi människor hellre väljer ett bekant lidande än en okänd framtid. Det finns i oss en tröghet, som binder oss till våra bekymmer. En teolog skulle kanske tala om arvssynd. Friktion i familjelivet kunde ofta lösas genom att man diskuterar det, men varför ta risken? Nog klarar vi ju oss ganska bra som det är? Visst skulle det vara bra att sluta ljuga, men samtidigt så fungerar det ju helt ok så som jag nu handskas med de där spända situationerna. Vi väljer hellre ett bekant ont än att vi tar en risk i strävan efter något nytt och gott.

Det är något med Jesus däremot, som får människor runtomkring honom att påbörja den behövliga processen. Det är som om hans budskap skulle sätta den där rädslan, som de Botton så tydligt har identifierat, åt sidan. När Jesus sade “Följ mig!” så följde lärjungarna honom! De lämnade allt! Det kostade dem hela deras liv som de kände det! Men visst fick de något mycket mera än vad de hade väntat sig. Tänk att svara ja på Jesu kallelse på de sätt som de gjorde och sedan sakta, med tiden, få upptäcka vilket mysterium de dragits med i. Gud själv vandrade med dem, de fick bevittna nattvard och undervisning,  korsfästelse och uppståndelse. Deras liv hade säkert goda utsikter mänskligt sett, men då de valde att följa Jesus, varför de nu gjorde det, så kom de att bli involverade i ett av världshistoriens avgörande skeenden.

Paulus mötte aldrig Jesus personligen, så som lärjungarna. Han hade uppenbarelser och de heliga skrifterna till sin ledning. Och i ljuset av vad han visste om Jesus blev hans ögon öppnade för vad Gud höll på att göra i världen. Paulus blev fort en av de mest ivriga förespråkare för “den vägen” som kristendomen då kallades. Varför? Vad har Paulus sett som får honom att vända om från att förfölja de kristna till att bli en av deras främsta lärare och apostlar? Det är när vi får svar på den frågan som vi har en chans att löpa det lopp som Paulus beskriver i dagens andra läsning.

Paulus visste, som skriftlärd och farisé, att Gud skulle sända en frälsare till världen. Men vad han inte förstod till att börja med var hur den frälsningen skulle se ut. Paulus kan ha förväntat sig en kung som var sänd av Gud, som skulle regera över alla folk. En sann teokrati där Guds utvalda sitter på en tron på jorden.

Men Gud sände en människa som sitter på en tron vid Faderns högra sida, om ni ursäktar min teologiska. Vad innebär det? Jesus visar oss vem Fadern är och vilka tankar och planer Fadern har för oss. Han botar sjuka, han förlåter synder, han vägleder och upprättar. Han återställer. Han talar med auktoritet och undervisar på ett sätt som ingen hade varit med om förr. Han ger folket mera än vad de väntat sig och samtidigt något annat än de väntat sig.

Jesus undervisning utrustar till att hitta Guds nåd och kärlek oberoende av yttre faktorer. Lämna allt – så klart, det du erbjuder, Jesus, är mera! Följ mig – så klart, om det du talar om är sant, varför skulle jag göra något annat? Jesus erbjuder en stabil grund att stå på, Guds nåd. Han låter oss förstå att vad vi grundar våra liv på är viktigare än vår egendom och vår världsliga framgång. Därför är Paulus beredd att slänga det han haft på sophögen. Han har märkt att när han lämnar det bakom sig och löper efter det som Jesus sagt att finns att vinna, då blir hans liv mera meningsfullt, då får också hans tankar och handlingar något av den kraft som Jesu undervisning och gärningar hade. Det är kraften i förkunnelsen om Guds nåd och kärlek. Att den lägger en grund för vår identitet som inte går att skaka, som inte världens motgångar kan ta ifrån oss. Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter … kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. (Rom 8)

Det hade varit bekvämt för Paulus att stanna kvar inom fariseismens trygga ramar. Han hade kunnat fortsätta förfölja de kristna och leva ett bekvämt liv. Men då Kristus grep honom var det otänkbart för honom att låta det gamla stå kvar. Hur är det med oss? Har vi låtit Guds evangelium, det goda budskapet om hela skapelsens räddning och upprättelse, meddelandet om att det finns nåd och kärlek i oändliga mått hos vår himmelske Fader, nå så djupt ner i vårt tänkande att vi ser det som otänkbart att stanna kvar i det gamla och brustna? Har vi hört en förkunnelse om en sådan Gud som vi kan lita på till den grad att vi väljer att söka det goda i livet, istället för att stanna i det söndriga? Jag hoppas jag kan inspirera er till det, att ni inte idag går hem och tänker att förändring, ja omvändelse, är något för någon annan, utan att ni idag går hem och tror att Gud vill er väl och att han har goda planer för er, som ni får se bli verklighet då ni kommer till Honom i bön om ledning. Och att ni skulle se att den bönen flödar ut i en glädjefylld strävan att gripa det goda som Gud vill se i våra liv.

Guds kallelse är klar: Omvänd er! Inte “omvänd er för annars går det hett till”. Utan “Omvänd er, se att vid det mål som jag lagt upp finns glädje och frid!” Guds folk har alltid varit på vandring, de har lämnat något bakom sig för att söka något nytt. Låt er inte luras att begränsa detta till något andligt, eller något som enbart handlar om att komma till himlen då vi dör, evangelium gäller de levande, det gäller oss, och det har kraft till förändring i varje människas liv. Gud vill ge oss något mera.