Se Guds gåva! – Konfirmationspredikan i Terjärv, Andra söndagen efter pingst

Publicerat den av Niklas

Läsningen

2 Kor. 8:1-9

Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga. Och de gav inte bara det jag hade hoppats – efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig. Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva blir fulländad hos er. Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva.

Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Evangelium

Matt. 13:44-46

Jesus framställde en liknelse och sade:

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Predikan

Det känns ofta som att man hamnar att förklara sig, då man ska predika åt en stor skara över texter som beskriver himmelriket som en skatt eller som en dyrbar pärla, så som dagens evangelium beskriver det. Vad är det egentligen som ger orsak till så stor glädje – att man säljer allt man äger för att få det? Det är klart att himmelriket inte kan köpas för pengar, det är fråga om en liknelse som beskriver den glädje och iver som en människa får, då hon upptäcker Guds gåva till oss.

Under gångna månader har vi i skriftskolteamet försökt förmedla något av detta åt er konfirmander. Det är inte lätt att systematiskt plocka fram den kristna tron på ett sätt som väcker det gensvar som dagens evangelium talar om. Nej, jag tror vi alla är medvetna om att lektioner och utantilläsning inte alltid är jämförbart med den glädje som dagens texter talar om. Liknelserna vi hörde, om skatten och pärlan, kommer som en överraskande upptäckt för människorna i berättelserna. De är ute på ärenden, en på en åker, den andra på en marknad, och de hittar något dyrbart, något som är meningsfullt och vackert i deras ögon. Så tror jag också det är med tron. Vi kan undervisa om den, tala om den, hålla lektioner om den, men verklig blir den först när vi överraskas av den. När vi märker att det finns djup och skönhet i den kristna tron som övergår våra tidigare uppfattningar om den.

I texten som vi läste ur Korinterbrevet talades om att ha olika saker i överflöd, bland dem fanns tal och kunskap. Jag är säker på att ni konfirmander har uppfattat att kyrkan har tal och kunskap i överflöd. Det finns inget slut på hur mycket vi kan och vill berätta om vår tro, om våra övertygelser, om hur vi ser på världen. Det att vi talar kanske har haft en effekt, kanske har någon av er fått upp ögonen för något i tron eller i livet genom våra ord, jag hoppas det i alla fall. Men framför allt hoppas jag att ni fått verktyg att känna igen skatten i åkern då ni finner den. Jag hoppas att ni fått sätt att tänka kring tro, som hjälper er att skilja det som är värdefullt, gott och vackert, från det som leder vilse och orsakar problem.

Vi lever i en tid då all slags andlighet och alla slags filosofier och politiska ideologier sprider sig fort och tar sig uttryck på många olika sätt. Tydligast är tankegångar där ens eget jag stiger fram som det viktigaste och centrala. Det är i oss själva vi ska hitta vår glädje och meningen med livet. Det kommer knappast som en överraskning för den samlade skaran att jag vill hävda att det är en bedräglig väg. Inte så mycket därför att människan är oviktig, syndig och eländig, utan främst därför att vi ensamma, i vår bristfullhet, inte räcker till för alla de krav som livet ställer på oss. Den verkliga andliga skatten hittar vi gömd i en åker, eller som en särskilt vacker pärla på en köpmans bord. Vägen till ett liv som känns meningsfullt och vackert är inte genom den egna duktigheten, utan genom att vi upptäcker de goda gåvor som redan finns runtomkring oss. Främst av dessa gåvor är Guds kärlek, nåd och trofasthet som vi har sett dem i Jesus.

Då Paulus skrev till Korinterna menade han att församlingen i Makedonien, trots svåra yttre omständigheter, ändå hade gett uttryck för en översvallande glädje och en stor kärlek. Det är tecken på att de hittat en skatt, en Guds gåva, som inte är beroende av deras omständigheter eller prestationer, utan som bara finns där. En skatt i en åker, värd att glädjas över, värd att ge allt för. Paulus beskriver det som, och jag citerar: “vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.” Det är den yttersta skatten, den yttersta livsvisdomen och ledstjärnan – att Gud har gett sitt allt, för att vi ska få frid.

Idag då ni konfirmeras kommer ni fram till altaret och vi ställer er frågan om ni med Guds hjälp vill visa den kristna tron i era liv. Att svara: “Ja” idag betyder inte att ni just idag jublar över den skatt som vi talar om eller att ni just idag känner att ni har en stor passion för församlingens gemensamma liv. Ert jakande svar idag är däremot förhoppningsvis ett sätt för er att signalera att ni har hört om skatten, att ni har hört om nåden och om Guds kärlek, och att ni önskar ta del i den.

Då ni vandrar vidare härifrån hoppas jag att ni gör det med öppna ögon, så att ni ser de gåvor som Gud erbjuder er. Vi tror att Gud är god mot alla människor, att Han erbjuder sin nåd oberoende av vilken livssituation man hamnat i. Jag hoppas att ni kan gå vidare i livet med den glädje som kommer av att ha sett att Gud är god mot oss. Om det är något jag vill att ni skall minnas, så är det att den skatt som Gud erbjuder er kan finnas att hittas på de mest överraskande ställen och att Guds nåd och kärlek erbjuds er var ni än går fram.

Förbli i Gud! – Högmässa i Terjärv, Treenighetssöndagen

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Pred. 8:16-17
Jag föresatte mig att bli förtrogen med visheten, och jag såg hur människor arbetar överallt, både dag och natt, utan att få en blund i ögonen. Då insåg jag vad som gäller om hela Guds verk: människan kan inte fatta det som sker under solen. Hur hon än strävar och söker fattar hon det inte, ja, även om den vise säger sig förstå fattar han ändå aldrig.

Andra läsningen
Ef. 4:1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Evangelium
Joh. 15:1-10

Jesus säger:
”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.”

Predikan
Gud är treenig. I dagens texter kallas vi också till enhet. Gud står över allt, skriver Paulus, och samtidigt kallas vi till gemenskap med Honom. Det är något förunderligt och stort i denna syn på Gud, som den kristna kyrkan bekänner. En Gud som är så stor att ingen människa kan fatta det, ja större än allt som sker under solen, men som samtidigt är så nära att vi kan vara i Honom, ha fullständig gemenskap med Honom genom Jesus, som i dagens evangelium beskriver denna symbios med hjälp av vinstocken.

Alla liknelser haltar ju på något plan, men här ser vi hur Sonen och Fadern arbetar mot ett gemensamt mål. Från andra texter kan vi anta att det i bilden finns utrymme för att tänka att också den Helige Ande spelar en roll i det arbete som Jesus här beskriver. Vinstocken har ju ett särskilt syfte, att bära frukt som kan förädlas till vin. Jesus beskriver sig själv som vinstocken och Fadern som vinodlaren. Han säger att vi ska hålla oss till Honom och att om vi inte håller oss till Honom så kommer Fadern att ansa oss, antingen så att vi blir bortskurna eller så att vi bär mera frukt.

Vinodlaren vill att hans odling ska bära så rik och god frukt som möjligt. Liknelsen anger tydligt att det finns en riktning för det kristna livet. Vi lär oss av Bibelns olika författare vilken den riktningen är. Jesus summerade lagen och profeterna i att älska Gud över allt och ens nästa som en själv. Paulus talar bland annat om förnyandet av den inre människan och glädjen i att få vara medborgare i Guds rike. Det handlar om att bära frukt. Inte bara frukt i allmänhet, utan den frukt som vinodlaren, det vill säga Gud, Fadern, önskar – och Han är själv med i processen att hjälpa oss bära den frukten, genom att Han vårdar vinstocken och dess grenar.

Jesus beskriver sig själv som vinstocken och oss som grenar, vi har alltså del i Honom och det är vår uppgift att förbli i Honom. Om vi inte förblir i Honom kan vi ingenting göra, för att uttrycka sig med Folkbibelns formulering. Det är en central insikt i det kristna livet att allt liv utgår från Gud och att vi behöver Honom för att leva och finnas till. Då vi vidare söker Honom och Hans vilja får vi bära rik frukt i kärlek till Gud och till nästan.

Det hela kretsar hela tiden kring att förbli i Jesus, att vara hos Gud. Den evige Guden, han som är större än allt vi kan förstå, större än allt som finns under solen, han bjuder oss att ha gemenskap med Honom. Det är ett grundläggande drag i Guds väsen. Han är treenig. Han ger sig till känna som Fader, Son och Ande. Jag tycker om att uttrycka det såhär: Gud är tre personer, vars kärlek till varandra är så fullkomlig, att det är omöjligt att skilja dem åt. De har olika uppgifter, de tar olika roller, de visar sig på olika sätt, men deras mål är det samma och deras samstämmighet fullkomlig. Då vi erbjuds nåd är det en inbjudan att ta del i den treenige Gudens liv. Den fullkomliga kärlek som Gud är, som han ger uttryck för genom sin treenighet, erbjuds oss. Den gemenskap som Fader, Son och Ande delar erbjuds oss.

Så blir det mystiska (i ordets rätta bemärkelse) uttalande som Paulus gör i dagens andra läsning, att Herren är en, att tron är en, att Gud är en och allas fader, sant. Och vidare att Gud som står över allt också verkar genom allt och finns i allt. Ibland har vi svårt att snappa upp vad såhär stora uttalanden egentligen innebär, men Paulus, som har erfarit något av Guds storhet, försöker klä Guds outgrundlighet i ord. Den ena Guden, som ändå verkar och finns i allt, den treeniga Guden, som ändå är en, Han bjuder oss att försonas. I Honom finns all harmoni i världen och kraft ännu utöver det, för den treenige Guden är ju större än världen. Paulus beskriver på ett annat ställe det som han här försöker fånga i ord genom att säga att det är i Gud som vi lever och rör oss och är till. (Apg 17) Den Guden, som är allt detta och ännu mera, bjuder oss nåd. Förlåtelse för allt vi gjort för att förhindra den fullkomliga harmoni som Han själv representerar. Han vill ta bort från oss allt som hindrar oss från att leva i enlighet med Hans vilja, allt som leder till död och elände. Den Guden, som är större än allt vad vi kan tänka, allt som sker under solen, ja och varför inte också allt som sker över solen, i ljuset av vad vi vet om universum, säger att vi får förbli i Honom. Det är därför vinodlaren ansar stocken.

Visst är det då ett faktum, det som Jesus talar om, att utan Gud kan vi ingenting göra. Gud är ju alltings källa och allt levandes livgivare. Men liknelsen om vinstocken stannar inte där. Det är inte bara ett universellt budskap om hur en ofattbart stor Gud ger liv åt allt. Dagens text är också en kallelse att ta del i det fullkomliga liv som finns i den treenige Gudens egna liv. Om ni vill bära rik frukt, förbli då i Jesus. Förbli i den som i en mänsklig kropp ger uttryck för allt det oändliga och outgrundliga som jag just har försökt skissa upp. Bli kvar i Hans kärlek, så att ni kan hålla Hans bud. Sök den Gud som vi alla lever av, som är grunden för själva varandet, och gör det på ett sätt där du låter Honom leda dig och undervisa dig om vägen framåt. Bli kvar i de treenige Gudens kärlek. Låt det sjunka djupt in i ditt medvetande att den kärlek som Gud själv lever i – den kärlek som Fadern delar med Sonen, den kärlek som Sonen delar med Anden och den kärlek som Anden delar med Fadern – också erbjuds dig. Låt det sjunka djupt ner i ditt medvetande att när Kristus dör för världens synder, så är det det yttersta tecknet på det djup av godhet och barmhärtighet som finns hos Gud.

Låt det sjunka djupt ner i ditt medvetande och låt det bli en grund för ditt liv. Så kan ditt liv bära rik frukt och den kärlek som du har fått ta emot av den treenige Guden själv kan flöda ut till din omgivning. Så förhärligas Gud, då den kärlek som Han själv är och lever i, också tar sig uttryck i våra liv. Det är att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Det är vad det innebär att leva som en del av vinstocken, som är Gud själv.

Om tom religion – Pingstpredikan i Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jer. 31:31-34

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

Andra läsningen
Apg. 2:1-13 (samma text som i första årgången)

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Evangelium
Joh. 14:15-21

Jesus sade:
”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.”

Predikan
Den passage ur evangeliet som vi läser idag är fylld med väldigt djup teologi. Här finns många meningar som redan ensamma skulle föranleda hela predikningar. Eftersom det är pingst vill jag rikta vår uppmärksamhet mot Andens verk. Vid pingsten minns vi ju den Helige Andes utgjutande. Vid dagens välkomstord riktade jag också våra uppmärksamhet mot hur Andens utgjutande leder oss till enhet, som en motpol till förbistringen vid Babel.

I den första läsningen fick vi höra om hur Gud ska skriva sin lag i våra hjärtan och det är inför det jag vill stanna idag. Det finns ett ypperligt exempel på när det händer i Nya testamentet och det är när aposteln Paulus omvänder sig. Vi vet om honom att han var farisé av den strängaste riktningen och att han “andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar” (Apg 9). I pingstens skeenden och i dagens evangelietext hittar vi tacksamma nycklar för att förstå varför Paulus förändras så radikalt, från att önska de kristna döda, till att bli en av evangeliets främste apostlar.

Efter sin omvändelse kommer Paulus att skriva flera brev som behandlar den gamla Paulus och den nya Paulus. Han använder olika bilder för det och beskriver det med olika språk i olika sammanhang, men det är tydligt att han uppfattar en skillnad mellan den person han var och den han är. Vidare märker han att det finns en dragning hos honom att gå tillbaka till det gamla, fastän han vet att det inte är gott för honom.

Hurudan var då den gamla Paulus? Jo, det var en man som andades hot och mordlust mot människor. Den gamla Paulus hatade och föraktade så djupt att han var beredd att döda för att få sin vilja igenom. Och vad drev Honom? Jo, han talar om nitiskhet i tron, att han ville vara den främsta av alla Guds barn. I sin enkelhet kan man konstatera att Paulus försökte gå kärlekens ärenden med hatets metoder. Det är från denna förvirring som Herren befriar Honom på vägen till Damaskus då han ger sig till känna åt Paulus. Du förföljer Gud själv, ser du inte vart dina gärningar har lett dig? Denna man, som av hela sitt hjärta strävade efter att följa Gud, hade låtit sig luras in i ett liv som aldrig skulle ge honom det han söker efter. Hatets gärningar kan aldrig leda oss fram till Gud.

Det är här som den tomma religionens faror visar sig. Blint försanthållande och tro som inte förverkligas i ödmjuk bön och gemenskap kan enkelt leda oss vilse. Paulus mordlust blir ett varnande exempel för oss, hur ett forskande i skrifterna, som han gjort en hel del av, inte nödvändigtvis leder oss till större kärlek till våra medmänniskor, utan istället blir ett sätt att understryka våra egna tidigare övertygelser. Då vi förkovrar oss i vår tro, måste vi akta oss för att inte göra det så att vi bara befäster våra egna, mänskliga, övertygelser. Verklig tro utmanar oss att växa, till att bli mera kärleksfulla och nådiga med varandra. Risken är stor att vi använder Gud som ett slagträd för våra egna övertygelser, framom att låta Guds Ande tala till våra hjärtan och upplysa oss om möjliga vägar framåt i våra liv.

Av nåd bryter Gud in i Paulus liv. Och den som tidigare gått i hatets gärningar finner att det finns ett stort ljus, att Guds nåd och kärlek riktas också till dem som han trodde att Gud hatade. Ja, kanske till och med främst till dem, som han trodde att Gud hatade. Hedningarna – alla de där folken som trodde annorlunda än han, som hade missförstått allt och dessutom hade fel hudfärg, kultur och klädstil – vem hade kunnat tro att Gud ville nå ut till dem? Det blev ju tydligt redan vid den första pingsten, då lärjungarna under Andens inverkan talade många olika språk, att Gud inte var ute efter att tala bara till ett utvalt folk med de rätta idéerna… Nej, Gud har en plan att nå ut till alla folk, oberoende av hur vilsna eller förvirrade de må vara från vårt perspektiv sett.

Det är när denna insikt sjunker in som Paulus verkliga arbete börjar. Från att ha hatat och förstört går han in för att tjäna och frälsa, han arbetar tillsammans med den Helige Ande på att hjälpa andra att förnya sina tankar och vända sig bort från onyttiga idéer. Han hjälper människor att öva sig i gudsfruktan istället för att låta sig slängas hit och dit av mänskliga idéer. Han arbetar medvetet på att skapa kärleksfulla gemenskaper där människor kan söka den Gud vars planer går utöver våra planer. Paulus är, då man läser honom rätt, en av de största kritikerna mot en egennyttig religiositet och en pionjär inom den mogna och livsförändrande tro som kristendomen i bästa fall kan bli.

Jesus talar i dagens evangelium om att han ska ge oss en hjälpare: Sanningens Ande. Världen kan inte ta emot den, säger han, för världen ser honom inte och känner honom inte. Jesus lovar att Han inte lämnar oss ensamma, utan en dag ska komma till oss. Det är just detta som Paulus får erfara vid sin omvändelse. Anden var nog i världen långt före Paulus kunde förstå det. Anden kallade samman lärjungarna, vägledde dem och undervisade dem om vad Kristi död och uppståndelse betydde, men de som var av världen kunde inte förstå det. Om vi lite förenklar och moderniserar kunde man säga att de som drevs av sina egna agendor inte kunde förstå vad Gud gjorde i världen, eftersom de inte var villiga att se vad Gud gjorde i världen. De som lever på det viset kan inte se Guds Andes verk, eftersom de drivs av sina egna agendor, de drivs av viljan att dela in världen i vi och de, de önskar så gärna att de själva har rätt och alla andra har fel, att de vägrar se att Guds Ande kallar oss alla till omvändelse. Från Guds perspektiv har vi alla orsak att omvända oss, vi borde tillsammans söka Hans nåd och ledning, inte peka finger mot varandra. Som kristna kallas vi aldrig till strid med andra människor, utan alltid till att älska och hjälpa dem, också när vi upplever att de gör eller tänker fel!

Det är lika med denna sak som när folket gjorde sig lustiga över lärjungarna vid den första pingsten. De som inte tagit del av det förstår inte vad det handlar om. Att bli kallad ut ur ett liv där vi hatar och splittrar, till ett liv där vi älskar och söker enhet, är något som Anden verkar i oss. Då Gud på det sättet agerar i sin församling och församlingen bejakar den gudsrörelsen bland oss, är risken stor att folk gör sig lustiga på vår bekostnad. Kanske anklagar de oss för att vara naiva, eller enkla på något sätt, eller kanske säger de att vi bjuder in olyckan, men jag tror inte det är så. Då Anden får göra sitt verk bland oss och hjälper oss att ställa oss sida vid sida med våra medmänniskor, istället för mot varandra, öppnas möjligheter till liv på ett sätt som är svårt att fånga i ord. Det är det som Jesus talar om då Han talar om att den som håller Hans bud älskar Honom – och att dessa också ska bli älskade av Fadern och av Honom – och att Han genom sin Ande ska visa sig för dem.

Vilket är budet, jo att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Och vad leder det till? Jo, i slutändan till att Jesus visar sig för oss, som dagens evangelietext låter förstå. Men vad betyder det i praktiken? Jo, att vi måste vara beredda att älska Gud över oss själva, det är vad det betyder att älska Honom över allt. Inte så att vi nedvärderar vår mänsklighet, men så att vi förstår att Gud är så mycket större än vi kan förstå och värd all ära och tillbedjan. Då kan Guds agenda bli viktigare än vår agenda och vi kan i ödmjukhet bjuda in Honom att leda oss på livsvandringen. Vi kan stiga ut ur det gamla, lika som Paulus. För vi har förstått att vi alla är syndare till lika stor del. Inför Gud har ingen av oss mera rätt än den andra, utan vi behöver alla Hans Andes ledning och kraft för att kunna leva väl. Och lika som Gud av nåd bröt in i Paulus liv, får vi tro att Han gör också idag. Må vi alla få erfara hur Han med varsam hand för oss bort från det gamla, där vi dömer och splittrar, till det nya livet i tro på Honom, kärlek till nästan och hjälpsam strävan till enhet människor emellan.

Reflektioner kring livet i Anden – Gudstjänst i Kronoby och i Terjärv, Sjätte söndagen efter påsk

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Kung. 19:8-13

Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Andra läsningen
Apg. 1:12-14

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Evangelium
Joh. 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Predikan
Vad är Andens verk i församlingen egentligen? I dagens predikan vill jag för en stund stanna upp inför trosbekännelsens tredje artikel, den som handlar om Anden. För Jesus säger att han vill erbjuda oss levande vatten och evangelisten förtydligar att det levande vattnet är ett sätt att beskriva vem Anden är och vad Anden gör.

I trosbekännelsen samlar vi ihop några av Andens uppgifter. De hänger samman med församlingen och enheten i kyrkan. Det handlar om hur nåden förmedlas oss och hur vi ska tänka på oss själva som kristna.

I vår kyrkas katekes sägs att Anden ger oss nådegåvor, tro och kärlek till nästan. Vi menar alltså att det är omöjligt för någon att bekänna Kristus som Herre, utan att Anden utfört ett verk i dennas hjärta. Kyrkan är en gemenskap av dem som bekänner Kristus som Herre. Det är den bekännelsen som gör oss till en helig och allmännelig kyrka, som trosbekännelsen uttrycker det. Allt för ofta luras vi att dras med i dispyter och debatter om vem som är den sanna kyrkan och vem som inte är det. I slutändan är det enbart Herren som vet var gränsen går. Men Andens verk är att kalla till bekännelse: Jesus är Herre.

Vidare är det Andens verk att binda oss samman till att vara “de heligas gemenskap”. Jag tror alla som vandrat en tid i Jesu efterföljd vet att vi inte är särskilt heliga i oss själva, även om vi så klart lever i en ständig möjlighet till bättring. Det är Anden som gör oss till en helig gemenskap. Varje Kristen har den helige Ande i sitt hjärta och det betyder att Gud kan förverkliga sina goda planer i våra liv och genom våra liv. Inte så att Gud skulle “kapa” oss och leda oss dit vi inte vill gå, utan så att den helige Ande, lika som han uppmuntrar oss att tro, uppmuntrar oss till goda, heliga, gärningar, som är i enlighet med Guds goda vilja. Det är ett liv som flödar ur en inre verklighet, inte ett liv som dikteras av yttre lagar och bestämmelser. Det är därför kyrkor runtomkring i världen, med olika gudstjänstformer och varierande uttryckssätt kan bekänna sig vara samma kristna kyrka, en gemenskap av heliga som inte är bunden av tid eller rum.

Och det är i denna gemenskap som Anden på olika sätt förmedlar åt oss syndernas förlåtelse, vilket är nästa punkt i trosbekännelsen: genom nådemedlen, som Ordet och sakramenten, genom små tilltal i vardagen via bröder och systrar i tron. Vi vet att vi dagligen behöver den förlåtelsen och att det är en god grund att bygga sitt liv på. Vi behöver alltså inte förlora hoppet då vi märker att vi brister i tro eller medmänsklighet. Anden påminner oss om nåden och om att Gud varje dag erbjuder oss ett hem i sin kyrka, som är en allmännelig kyrka, en gemenskap av heliga, av förlåtna.

Så i kraft av förlåtelsen kommer vi till “Kroppens uppståndelse”. Då vi dör återgår vi alla till stoftet. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter gå. Anden påminner oss om hoppet om uppståndelsen. Vår tro är att Gud en dag skall uppväcka alla människor, lika som han uppväckte Kristus. Vid vår uppståndelse skall vi få nya odödliga kroppar som liknar Jesu uppståndelsekropp, säger katekesen.

Anden undervisar oss redan idag om hurudant livet efter uppståndelsen kan vara och uppmanar oss att redan idag vända oss bort från synden och leva för rättfärdigheten. Vad betyder det? Jo, att vi redan i denna tid är sända att älska och tjäna, att bära varandras bördor. Det handlar om att vi redan idag har möjlighet att se något av den kommande härligheten förverkligas bland oss. Det sker, som katekesen säger, genom nådegåvor, tro och kärlek till nästan.

Så kan vi förstå det som brukar undervisas, att det eviga livet börjar redan nu. Gud skall en gång skapa en ny himmel och en ny jord. Men redan idag får vi lära oss att leva där. På många sätt uppfattar jag Andens verk i oss som en förberedande verksamhet för den kommande härligheten. Vi får redan idag träda in i tillbedjan, i tro och glädje. Vi får redan idag bygga gemenskaper som inte drivs av maktanspråk och manipulation. Vi får redan idag vända oss bort från allt det som förstör och bryter ner. För Anden har tagit sin boning i oss.

Så ser vi att trosbekännelsens tredje artikel, inte bara är ett upplistande av Andens egenskaper, utan också ett profetiskt ord till oss om hur vi har rätt och möjlighet att leva. Och när vi lever ut det som här lovas oss blir det verklighet som dagens texter har talat om. Vi möter Gud enskilt i stillheten. Vi kan samlas som lärjungarna i bön och åkallan. Vi blir människor som tar del i det levande vattnet och som låter det rikligen flöda ut i vår omgivning. Genom kyrkan, som är gemenskapen av förlåtna, skall var och en som är törstig få del i livets vatten och Kristus bli förhärligad. Så tar sig Andens verk uttryck i oss.

Ödmjukhet och hopp – Stupades dag i Nedervetil, Femte söndagen efter påsk, Bönsöndagen

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Dan. 9:17-19

Hör, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt för din egen skull, Herre, ditt ansikte lysa över ditt tempel som ligger ödelagt. Min Gud, vänd ditt öra hit och hör, öppna dina ögon och se förödelsen som drabbat oss och den stad över vilken ditt namn har utropats. Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! För din egen skull, min Gud, dröj inte, ty över din stad och ditt folk har ditt namn utropats!”

Andra läsningen
Rom. 8:24-28

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.

Evangelium
Matt. 6:5-13

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.
Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen
som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som
står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

Predikan
De instruktioner och upplysningar som vi idag fått ta emot om bönen är, rätt förstådda, oerhört hjälpsamma för att kunna finna sin plats i Guds rike.

Vi ser en tydlig röd tråd. Vi ensamma är inte tillräckliga för att kunna avgöra vilken den rätta bönen är eller för att ha någon orsak att berömma oss för vårt böneliv. Bönen är inte något som vi ska stoltsera med eller prestera i, utan kan i bästa fall vara en livlina som håller oss rotade i den ödmjukhet och det hopp som Herren bjuder oss till.

För inte länge sedan satt jag ner med en krigsveteran från trakten. Vårt samtal gick vitt och brett genom hans långa liv och jag blev mycket uppmuntrad av att höra om olika segrar som han fått se. I ett skede kom vi in på bönen. Han drog sig till minnes tider då folket samlades i husen till bön, hur vårt folk under krigsåren i sin förtvivlan vände sig till Herren. Efter att ha berättat om de tiderna en stund stannade han upp för att reflektera kring vad som ändrats idag, då vi inte längre stannar upp för gemensam bön så som man gjorde tidigare: “Kanske har vi det för bra”.

“Kanske har vi det för bra”. Det är inte en ny tanke för den som gått i kyrkan en längre tid. Många av oss har hört om hur vi i tider av välgång sätter vårt hopp till framgången och prestationen, till välståndet och den goda ekonomin, istället för att sätta vårt hopp till Herren. Visserligen är det väl sant – det finns en orsak till att denna tanke blivit så ofta upprepad. Men samtidigt tror jag vi går miste om något djupare om vi tänker att bönen enbart skall handla om att vi försöker forma våra omständigheter med Guds hjälp. Bönen har först och främst att göra med det inre livet.

Häri ligger en av de stora utmaningarna i vår tid. Många vill reducera människan och livet till något materiellt. Vi mäter vår framgång i bilar, hus och pengar, inte i barmhärtighet, frid och kärlek till nästan. Så länge vi uppfattar världen på ett sådant sätt, att det handlar om materiell framgång, så kommer vi inte att kunna ta till oss den undervisning som Jesus ger i dagens evangelium. Och jag tror att vi alla lider av detta problem på något plan.

“Vi vet inte vad vår bön borde vara”, sade Paulus redan för snart tvåtusen år sedan. Jag tror det är en evig sanning, något som alltid kommer att gälla. Vår kultur kommer alltid att frestas att överge Gud och istället bygga sin egen framgång, sina egna måttstockar för vad det goda livet är. Men aposteln kallar oss till en djupare förståelse av livet än så. Anden ser till våra hjärtan, till det djupaste av vår varelse, och det som Anden ser där väcker honom till bön. Gud själv börjar föra vår talan.

Och när Anden ser att vi använder oss av fel måttstockar för framgång, att vi strävar efter en ny bil framom barmhärtighet. Då börjar han utmana oss att tänka om, om vi tillåter det. Det är samma slags problem som Jesus angriper. Då ni ber, gör inte som hycklarna. Gör inte som de som ber bara för att visa sig präktiga inför andra människor. Be inte så som dem som söker efter yttre framgångsmarkörer. Nej, be istället i avskildhet, där som bara Gud hör din bön. Det är en sådan bön Gud vill ha, för då handlar det inte om vad andra tycker eller tänker, utan om att du vill låta Hans Ande göra sitt verk i ditt hjärta. Det är då vi rör oss bort från yttre framgångsmarkeringar till inre förändring som vi har en chans att stiga in i det liv som Jesus sänder oss till.

Då veteranen jag diskuterade med beskrev de bönemöten som hölls i byarna kändes det tydligt för mig att det inte var bönemöten för verksamhets skull, utan bön från en plats av brustenhet och förtvivlan. Folket som samlades ropade till Gud, lika som vi hörde i första läsningen: “Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in!” Det är inte en påklistrad nöd, för att kunna samla religiösa poäng, utan det är ett verkligt rop till den levande och allsmäktige Guden om förbarmande.

Det är en hjärtats bön och bön från hjärtat väcks alltid av den helige Ande för den som så önskar. Den tar sin riktning inifrån ut och från ödmjukhet till hopp. Den söker inte att hävda sig eller prestera, utan rotar sig i ärlighet inför ens egen livssituation. Kanske kommer din bön att vara kort och enkel, kanske blir den lång och komplicerad, kanske är den strävande och fylld med tvivel. Men oberoende är den rätt, om den kommer från ett sökande efter Gud, framom en vilja att visa sig präktig inför människor.

Gud har redan sett i våra hjärtan hurudan vår bön borde vara. Om vi vill komma med en rätt bön inför honom gäller det alltså för oss att stanna upp och bli ärliga med både Gud och oss själva. Det är i den ärligheten som livlinan hittas. Då ett hjärta är ödmjukt inför Gud är det också möjligt för Gud att göra sitt verk i den människans liv. Kyrkans tradition har ända sedan Jesu tid varit att be “ske din vilja”, och vi kan lära oss av Herren själv vad det innebär att vara ärlig inför Gud. Då Jesus ber i Getsemane är det en bön som tar in hela hans mänsklighet. “Om det är möjligt att göra annorlunda, så låt det då bli så, Gud, men över allt, ske din vilja.” Där ser vi hur Herren själv agerar på det sätt som Han lär oss att göra i dagens evangelium. Han söker avskildheten, han kommer med ödmjukhet och ärlighet inför sin Fader, men samtidigt bekänner Han Faderns allmakt och ber att Guds vilja skall ske framom allt.

Det är i en sådan ödmjukhet som verkligt hopp kan slå rot: en ödmjukhet som tar avstamp i vårt verkliga tillstånd, där våra blandade motiv och ohälsosamma mått på framgång blandas med en längtan efter mera av Gud. Men Gud är nådig med oss, Han ser i våra hjärtan och för själv vår talan. Hans Ande ber för oss och lär oss att be tillsammans med Honom. Och så, allt mer, kan vi lära oss att tillsammans med Jesus be: “Ske din vilja.”

En daglig påminnelse, ge inte upp! Konfirmationstal i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Ingen första läsning idag, vi firar konfirmation och det brukar ta länge oberoende.

Andra läsningen
2 Kor. 4:16-18

Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Evangelium
Joh. 17:11-17

Jesus sade i sin bön:
Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.

Predikan
Båda texterna idag talar om motgången i livet och hur vi ska förhålla oss till den. Paulus hävdar att han har hittat något som alla i världen söker efter, nämligen ett sätt att inte tappa modet, vad än världen ger oss för motgångar och utmaningar. Om det Paulus säger är sant, så är det av avgörande vikt att vi förstår varför han säger det han gör.

Låt oss ta ett steg tillbaka och fråga: “Vem är denne Paulus som talar?”

Han är den som var farisé av den strängaste ordningen, som var framgångsrik och mäktig, som hade undervisats av de bästa inom fariseismen. Han var på väg till toppen av Israels religiösa elit och det fanns inget som kunde stoppa honom. Han kunde allt, han kände alla, han skriver om sig själv att han var den mest nitiska i sin övertygelse. Ja, han var så nitisk i sin fariséiska tro, att han under lång tid förföljde kristna och lät döda dem. Men så möter han Gud och gör en helomvändning i livet. Allt det som låg framför honom av rikedom och makt blev utbytt i förföljelse och motgång.

Paulus, om någon, har rätten att tala om motgång. Paulus, om någon, är en person att lyssna till om han menar sig ha löst det problem som vi alla nästan dagligen möter.

Paulus tappar inte modet. Fastän hans yttre människa bryts ner. Fastän allt det där yttre, som såg så bra ut, har tagits ifrån honom, så tappar han inte modet. Varför? För att, dag för dag, förnyas hans inre människa.

Jag tror att vi alla kan känna igen kampen som pågår: saker går inte som vi vill, människor vi känner blir sjuka, relationer går sönder… Det är alla dessa saker och mycket mera som vi talar om med hjälp av begreppet synd. För synden är ju inte bara något som vi gör, utan också något som vi lider av då vi själva är oskyldiga till vår olycka. Man Paulus, han har hittat ett sätt att inte tappa modet, trots att han misslyckas, trots att han lider av syndens olika konsekvenser.

Så vad är hemligheten? Vad har Paulus upptäckt? Han talar om en daglig förnyelse av vår inre människa. I andra sammanhang där Paulus talar om denna förnyelse så knyter han samman den med kunskapen. Det verkar som att det är någon kunskap som vi behöver ta del i dag för dag, för att kunna leva i det hopp som Paulus talar om.

Vi säger att var dag har nog av sin egen plåga. Vi säger att Guds nåd är var morgon ny. Dessa klyschor, som de har blivit, kan hjälpa oss förstå vad Paulus talar om. Då han varje dag påminner sig om nåden, den rika härlighet som Gud bevarat för oss, har han möjlighet att inte förlora hoppet. Kunskapen om Gud, blotta vetskapen att Gud erbjuder oss nåd, vänskap, ledning och kärlek, leder Paulus till hopp för var dag. Det är som att han skulle säga: “Påminn er om den stora nåd, den djupa frid, den översvallande glädjen som Gud lovat åt den som tror, så skall ni inte förlora modet.” Tänk på det, meditera över det, idissla det tills de blir del av ert tänkande och ert sätt att förstå världen. Så har vi en chans att dagligen förnyas till vår inre människa, fastän hela vår yttre människa bryts ner.

Då vi idag är samlade till konfirmation är det på många sätt en festdag. Genom dopet har ni konfirmander blivit medlemmar i församlingen och idag avslutas er skriftskola där ni fått ta emot kunskap om Gud. I våra samtal har det kommit fram att väldigt olika saker har varit meningsfulla för er och jag hoppas att ni kan ta till vara den kunskap som hjälper er att inte tappa modet, då ni går vidare i livet. Skriftskolan är en kort tid och det är svårt att hinna berätta allt som man skulle vilja berätta åt er under den tid ni går den. Samtidigt har mycket blivit sagt och jag hoppas att ni kan bevara det på ett sätt som styrker er i tro och hopp. Om det är någon uppmaning jag vill ge särskilt till er idag, utgående från de texter vi läst, är det att minnas att Gud är villig att möta er, oberoende av vilka omständigheter eller livssituationer ni hamnar i.

Kyrkan förvaltar ett otroligt stort arv av livsvisdom och eviga sanningar. Jesus bad i dagens evangelium om att vi skulle bevaras i sanningen. Det är något av den sanningen som vi försökt förmedla åt er konfirmander under det gångna året. Det är en sanning som hjälper oss i alla livets skeden och vi gör väl i att begrunda den varje dag, som Paulus uppmanar oss. Jag hoppas att ni konfirmander, då vi nu ord för ord närmar oss er konfirmation, med frimodigt hjärta och öppenhet inför allt vad Gud har i förvar för er, tillsammans med församlingen kan bekänna er tro och säga ert: “Ja” till ett liv där vi, genom Guds sanning, varje dags ges orsak att hålla modet uppe och ha siktet ställt på den härlighet som Gud har lovat oss.

Var herdar! Predikan, andra söndagen efter påsk, Kronoby och Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jer. 23:1-4

Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem. Ni har inte tagit hand om dem, men nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar, säger Herren. Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem och föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 5:1-4

Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras: Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.

Evangelium
Joh. 21:15-19

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

Predikan
“Som den högste herden sänder [Jesus] ut sina lärjungar att vaka över Guds hjord”, säger handboken.

Vad är väl en större heder än att få vara sänd av Gud att vara en herde: att få tillsammans med Honom värna om flockens välbefinnande, att få söka upp dem som lider och förkunna goda nyheter, att få leva i en skara som tillsammans lyssnar till den Gode Herdens röst. Ja, finns det någon större glädje i detta liv, än att få leva ut den sändningen? I denna tid då så många kämpar med känslor av meningslöshet eller förvirring. Vad ska världen bli? Hur ska vi klara oss? Vad kommer att hända i framtiden?

Det är mitt i detta kaos som vi möter Simon Petrus. Det är tiderna efter Jesu uppståndelse och som gruppens ledare har han tagit med sig de andra lärjungarna till sina tidigare yrken: Petrus har gått och fiskat tillsammans med sina vänner. Dagens evangelium utspelar sig direkt efter att Jesus hjälpt dem fiska, då han sagt att de ska kasta ut nätet på högra sidan istället för den vänstra. När de sedan snabbt söker sig i land för att möta Jesus har han redan förberett en glöd där det finns fisk och bröd. Till och med efter sin uppståndelse i härlighet fortsätter Jesus att tjäna lärjungarna. Han fortsätter göra gott!

Evanglietexten tar vid direkt efter måltiden. “Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Och dialogen fortsätter, tre gånger frågar Jesus, tre gånger svarar Petrus, tre gånger uppmanar Jesus Petrus att vara en herde för Jesu hjord.

Stor del av Nya testamentet handlar om vad det betyder att Jesus uppstått. Ofta är svaret liknande till dagens texter. Lika som Jesus blev sänd till Israels folk, blir Jesu lärjungar sända till hela världen. Petrus levde i tiderna efter uppståndelsen och det var en tid av förvirring för dem. Något oväntat hade hänt och de hade säkerligen svårt att orientera sig. Lika skulle vår sändning att vaka över hjorden, en sändning som gäller alla kristna, vara helt omöjlig utan Andens ledning. Ett sätt att förstå vad detta innebär att tala om det i termer av tempel.

Då Jesus dog brast förlåten i templet. Det öppnade vägen till det allra heligaste, tog bort skiljemuren mellan Gud och människa. Gud som först tog sin boning i ett tält, sedan i templet var plötsligt inte längre bunden av dessa byggnader. Vad betyder det? I pingstens skeenden får vi vårt svar. Guds Ande tar sin boning i lärjungarna. Plötsligt är varje kristen ett litet tempel som den Helige Ande bor i. Plötsligt är varje kristen en plats där människor får möta Gud.

Om vi då går tillbaka till herdebilden, så ser vi att Jesus uppmaning till Petrus i dagens text är en logisk konsekvens av Guds plan. Jesus har gjort tempelkulten onödig, han har brutit skiljemuren, därför, Petrus, är det nu möjligt för dig att vara en herde för Guds hjord. Vart du än går i Jesu namn så är Herren med dig. Guds Ande bor i ditt hjärta.

Men dagens text är ju inte så enkel. Jesu tre frågor och uppmaningar är en smärtsam påminnelse för Petrus. Det påminner om de tre gångerna Petrus svek Jesus under kvällen före korsfästelsen. Vidare så är inte Petrus modig nog att använda samma språk som Jesus. Först kommer frågan: “Petrus, älskar du mig mer än de andra?” med svaret “du vet att jag har dig kär”. Sedan är det som att Jesus skulle sänka ribban, “mer än de andra” faller bort: “Petrus, älskar du mig?” – men igen svarar Petrus med det mildare: “du vet att jag har dig kär.” Den tredje gången kommer Jesus till Petrus nivå: “Petrus, har du mig kär?” Det är samma ordval som Petrus använt genom berättelsen såhär långt och nu svarar Petrus: “Herre du vet allt”. Det är som en markering: “Ja, Jesus, du vet att jag vill älska dig, men min tro räcker inte till mera än att säga att ‘jag har dig kär'”. Och ändå ges han sändningen: “För mina får på bete”.

Det är här vi hittar bryggan till vår vardag. Visst är det många gånger svårt att tro. Visst är det svårt att älska Gud över allt, som vi har lärt oss att man borde. Visst är det en utmaning att leva i den kraft som vi vet att vi har då Anden tagit sin boning i oss. Men Jesus ser inte till våra prestationer. Han ser till vårt hjärta, till vår längtan. Gud ser till hjärtat. Därför, fastän vi misslyckas i vår bekännelse, fastän vi inte vågar älska, fastän vi ofta lämnar kvar på nivån av att ha Jesus kär, så sänder Han oss ändå. Gå! Var herdar! Led, stöd, hjälp! Jag går med er!

Mitt i världens kaos och förvirring räcker en gnutta tro, räcker en strimma ljus för att bryta mörkrets makt. Jesus går först, han är den gode herden. Och vi får gå efter. Jesus kallar oss till sig och samtidigt sänder han oss att utföra Hans verk i världen. Vi får vara förebilder, som den andra läsningen talade om, vi får visa vad tro handlar om, vi får lita på att där vi söker Guds vilja för våra egna liv så kommer det också att flöda över – in i andras. Nu är det kanske lätt att tänka att detta är ett bud som gäller enbart oss med tjänster och ämbeten – och på något plan kanske det gäller särskilt oss – men i grund och botten gäller det alla Jesu lärjungar. Var och en av oss har den Helige Ande, var och en av oss har det lilla måttet av tro. Och för var och en som hört Guds kallelse så svarar Jesus också med en sändning. Var därför frimodiga i att tjäna och upplysa varandra om evangelium. Var än en kristen går fram går också den Gode Herden.

Hurudan är Gud? Predikan, Andra söndagen efter påsk, Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Sak. 8:6-8

Så säger Herren Sebaot:
Om de som är kvar av folket
tror att detta är omöjligt
i kommande dagar,
är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.
Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns.
Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.

Andra läsningen
Apg. 3:12-20

Petrus sade till folket: ”Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.
Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare. Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias som han har bestämt, Jesus.”

Evangelium
Joh. 21:1-14

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Predikan
Hurudan är Gud? Vad kan vi säga om Honom och vad kan vi lära av Honom?

Då Jesus för tredje gången visar sig för lärjungarna efter sin uppståndelse så gör han det för att betjäna dem. Sådan är Gud. Han kommer inte för att kuva sitt folk, han kommer inte för att upphöja sig själv – nej, han kommer för att betjäna.

Det är sådan Gud är.

Gud är också kraftig. “Varför blir ni förvånade av det här?” frågar Petrus folket en tid efter händelserna vi läst om i evangeliet. Vet ni inte att Gud är god? Vet ni inte att det ni såg hos Jesus inte var några välplanerade trick, utan Guds längtan för världen. Var inte förvånade! Tron på Herren Jesu namn ger kraft.

Det är sådan Gud är.

Sakarja profeterar och Herren säger: “jag skall vara deras Gud i trohet och rättfärdighet.” Det är sådan Gud är: trogen och rättfärdig.

Det är en glädje att möta en sådan Gud. Det är en Gud som går utöver våra mänskliga bilder av vem Gud är. På Nya testamentets tid var det vanligt att kalla kejsare och härskare för gudar och gudasöner. Man tog något mänskligt och gjorde det till gud. Det är ett sätt att skapa enhet, att hålla ihop ett folk. Men det är ingen glädje att möta en sådan gud. Oftast blir gudarna som är gjorda till avbilder av människor småaktiga, arga och deras agenda kretsar kring dem själva. Missbruk av positionen som dessa ledare hade var mera regel än undantag. Men då de kristna börjar tala om Jesus Kristus, den uppstånde, som Guds son och vår Herre, då börjar de berätta en helt annan historia. Denna Gud är inte full av sig själv, utan full med nåd och sanning, som Johannes beskriver det i början av sitt evangelium. Och det är inte bara ett talesätt, som det ofta var med härskarna, utan Jesus levde så, fortsätter Johannes, att hans härlighet, som han fått av Gud, var synlig. Det var helt klart att han hade kraft, det var tydligt att han var nådig, det var tydligt att han levde av sanningen. Sådan är Jesus. Det är sådan Gud är.

Och hur visar han det? Såklart genom tecken och under. Han visar det genom att tala djup visdom och genom att inte låta sig luras av de skriftlärdas många försök. Men han visar det också i det vardagliga. “Mina barn, har ni fått någon fisk?” Den uppståndne Jesus, den kosmiske Kristus, den evige av all tid, han som är början och slutet, han kommer till sina barn med en enkel fråga: “Har ni fått någon fisk?” Hans hjärta är lika mycket med lärjungarna i deras vardagliga sysslor som i deras mirakulösa äventyr. Och mitt i detta ger han dem råd, han som äger all kunskap, han som har tagit emot all makt i himmelen och på jorden, och han ger dem rådet: “Kasta ut nätet på högra sidan”. Och de får fisk. Men den fisken är inte till för Honom. Nej, den är nog till blott och enbart för lärjungarna. För när de kommer till stranden, så har Jesus redan fisk på glöden. Och jag tycker mig mellan raderna kunna ana ett leende på Herrens läppar.

Jesus har dukat upp ett bord för dem. Än en gång får de slå sig ner och jag kan se framför mig hur Jesus bryter brödet och delar ut det till dem alla. “De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud”, säger Herren, han som är trofast och rättfärdig.

I texten från Apostlagärningarna ger Petrus ett råd åt folket som förvånades över Guds kraft. “Ångra er och vänd om.” “Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare.” Vilken okunnighet? Jo, de förväntade sig en Messias som var lik de falska gudarna som de tillbad. En Messias som skulle komma med våld, lika som kejsaren hade gjort. De förväntade sig en Messias som skulle sitta på en jordisk tron och som skulle tvinga alla att tro på Honom. Men Jesus är inte sådan. Jesus kommer inte med samma överlägsna attityd och manipulerande metoder som deras tidigare herrar. Han kommer som en tjänare, han kommer som en vän. Han kommer som en Livets Mästare, med allt vad det innebär.

Så låt oss inte luras, så att vi begränsar Jesus enligt våra egna avgudar. Gud låter sig inte fångas i våra enkla kategorier. Vi predikar en allsmäktig, allvetande och allnärvarande Gud. Det går utöver vad som går att beskriva. Det är en av de största misstagen vi kan göra i vår tro att börja tillskriva Gud för mänskliga attribut. Jesus lever ut livet på ett sätt som ingen gjort före honom. Han är fullt engagerad i allt från det praktiska och enkla till det djupa och komplicerade.

Låt oss inte heller luras till okunskap, så att vi glömmer vad Jesus kallar oss till. “Omvänd er, för Guds rike är nära”. Jesus visar vad livet i det riket innebär. Han är vår lärare och förebild i allt. Sök alltså den djupa kunskapen och visdomen, sträva att känna alla livets mysterier och bredden av Herrens tankar. Men sök också den barnsliga glädjen i vardagen. “Har ni någon fisk?” Vet att det kristna livet levs under alla dagar i veckan och att det tar sig uttryck i både det mäktiga och det vardagliga. Så kan ett kristet liv fånga in bredden av de texter vi har idag: Vi minns att Gud vill vara vår Gud i trofasthet och rättfärdighet. Att Han har makt att hela och bota. Men också att Han är med oss i det vardagliga och gläds i våra framgångar.

Kristus känner vår motgång, Predikan, Annandag påsk, Mässa i Söderby och Norrby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Ps. 31:20-23

Stor är din godhet,
som du sparat åt dina trogna
och som du ger i allas åsyn
åt dem som tar sin tillflykt till dig.
Du håller dem gömda hos dig
undan människors ränker,
du bevarar dem i ditt hägn
undan elaka tungor.
Lovad vare Herren,
ty han var förunderligt god mot mig
i nödens tid.
Jag greps av oro och sade:
Jag är bortstött från dig.
Men du hörde hur jag bönföll dig,
hur jag ropade till dig om hjälp.

Andra läsningen
2 Kor. 5:15-21

Kristus har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.
Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

Evangelium
Joh. 20:11-18

Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Predikan
Församlingen lever i gemenskap med den Uppståndne.

Vi vet att var och som tror, att var och som blivit döpt, lever i gemenskap med Gud. Det är en grundläggande övertygelse för kyrkan och en lära som kristna teologer bundit sig vid genom århundradena.

Men samtidigt tror jag att många av oss kan känna igen sig i det uttalande som Maria från Magdala utropar i dagens evangelietext: “De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” Ja, fastän hon vänder sig om för att se Jesus rakt i ansiktet, så förstår hon inte att det är Han. Den uppståndne Kristus undflyr henne för en stund. Han är något annat än hon väntar sig, det är ett mysterium för henne och det förblir ett mysterium också för oss. Och jag vill hävda att det är gott så.

Paulus talar i andra läsningen om hur han tidigare, före han kom till tro, betraktade Jesus på mänskligt vis. Hur han med världens tolkningsnycklar och metoder försökte fånga in Jesus och placera Honom i en lämplig låda. Men det gick inte. Fastän han tidigare försökte uppfatta Kristus på det sättet så gör han det inte längre. Nu är han, Paulus, i Kristus – något nytt har kommit.

Ibland då vi möter motgång i livet så ställer vi frågor om vad Gud vill med allt det som vi går igenom. Vi grips av oro och kan känna oss bortstötta från Gud. Psalmisten har också den erfarenheten, men han har också vissheten att Gud har hört hans rop.

Det är någonstans i spänningen mellan dessa tankar som jag vill predika idag. Vi vet att vi har gemenskap med Gud, ändå känner vi inte alltid igen Honom fastän han står rakt framför ansiktet på oss och ibland kan det till och med i vår bön kännas som att Gud stött oss bort från Honom.

Paulus talar om att “Gud försonade hela världen med sig genom Kristus”. Det är så klart efter den händelsen som vi möter Maria från Magdala vid graven. Ett av påskens mysterier är det sätt på vilket Gud väljer att utföra sin frälsningsplan. Genom korset, genom graven och uppståndelsen. Och som vi märker idag tar mysterierna inte slut där. Den uppståndne Kristus uppstår i en härlighet som gör det svårt för Hans medvandrare att förstå vem Han är. Han måste ge sig till känna för att de ska kunna tro. Kanske är det också ett mått av det oförväntade som spelar in. Om någon läggs i en grav, så förväntar man sig inte att finna graven tom. Som Maria säger: “De har flyttat bort min Herre”. Kanske är förvåningen över att den som skulle vara död plötsligt är i liv värd att betänka i den förvirring som ofta uppstår kring Jesus i Hans härlighet.

En liknande förvirring tror jag vi ofta genomlever då vi känner att Gud stött bort oss. I vår nöd kan det vara svårt att känna att Gud går med oss. Jag tror att lika som Maria inte känner igen Jesus då Han möter henne, så kan det vara svårt för oss att se när vi möter Herrens ansikte. Ja, en del av utmaningen är antagligen att vi inte förväntar oss att se Herrens ansikte i lidandet. Men vår Gud är korsfäst. Det finns inget lidande som Han inte mött, ingen sorg som Han inte känt. Ja, jag går så långt att jag påstår att för varje erfarenhet av lidande som vi har i denna tid så kommer vi närmare den korsfäste, om vi tillåter oss. Världshistoriens avgörande skeende är ett lidande som vänds i seger. Men vägen till den segern är inte förbi lidandet, utan genom det. Det är inte en väg som går förbi graven, utan genom den. Ju närmare vi kommer korset, desto närmare är vi den korsfäste, desto närmare är vi den uppståndne – om vi bara låter Honom vara nära där. Gud finns i lidandet och i våra kyrkor har vi rest kors för att påminna oss om det.

Det betyder så klart inte att Gud skulle önska lidande för oss eller att Gud skulle sända lidandet. Däremot betyder det att där som ondskan är, där som synden får konsekvenser i våra liv, där är också Jesus. Den korsfäste Kristus vandrar med oss i allt. Han är den som känner vår förvirring, han är den som delar våra sorger, han är den som lider våra smärtor.

“Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.” (Jes 53:4ff)

Det är här Jesus möter oss. Detta är hur långt Han är beredd att gå. Detta är hur stor Faderns kärlek är för sina barn: att Han bär våra smärtor, att Han lider våra plågor, att Han föraktas. Men det är inte utan hopp. Han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Det finns en riktning till detta lidande och det är uppståndelsen.

Den berättelse som vi hörde idag, om hur Maria till först inte kände igen Jesus, visar på hur förvirrade vi lätt blir i vår sorg och vårt lidande. Det är en naturlig reaktion och tydligen också en som Jesus har förståelse för. Han har ju ändå genomlevt och förstått vad det mänskliga livet handlar om. Det finns något i att hon talar med änglar, och med Jesus själv, utan att förstå det, som tröstar mig. Så ofta känns det som att Guds ageranden går förbi en utan att man har en aning om det. Men samtidigt bygger det ju upp på något vis. Jag är säker att Marias sorg inte var målsättningen för Jesu korsfästelse, men då hon nu var i sorgen, så mötte Jesus henne där.

Jag tror vi kan lära något avgörande om det kristna livet i detta skeende. En kvinna som möter änglar, ja Herren själv, utan att inse det. Varför inser hon inte vad hon är med om? Antagligen för att hon är så insvept i livet, i det mänskliga, bristfälliga perspektivet på tillvaron. Det är först när Herren talar hennes namn som hennes ögon öppnas. Och så får hon erfara den gemenskap som hon redan innan hade.

Här tror jag ligger en central insikt för denna helg. Kristus är uppstånden och han vandrar med oss. Han sänder sina änglar att beskydda oss. Men allt för ofta är vi så insvepta i våra liv att vi inte förstår det. Och ibland får vi nåden att Herren talar våra namn, påminner oss om sin närvaro. Ibland får vi nåden att kunna stilla oss och ta tid för bön och reflektion, så att vi kan se hur Gud agerar i våra liv. Och ibland, som Maria, fastän vi går dit vi tror att Herren skall vara, så möter vi bara än mera förvirring.

Men något nytt har kommit. Kristus har tagit på sig syndens konsekvenser och Han, som är dödens besegrare, talar våra namn. Han bjuder oss att se. Att lämna bort det gamla, att lita på att Han hör vår bön och att Han vandrar med oss. Så kommer det nya, bit för bit, då vi lyssnar till Hans röst och likt Maria bekänner Honom som Mästare. Och en dag skall vi få se klart, då det nya har kommit helt och fullt, men fram till det får vi leva i förtröstan att Jesus går med oss. Vi får tro, tillsammans med psalmisten, att Gud är god mot oss nödens tid.

Predikan, Påsksöndagen, Familjegudstjänst i Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Hos. 6:1-3 (samma text som i första årgången)

Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!
Han rev, och han skall läka oss,
han slog, och han skall förbinda oss.
Han ger oss liv efter två dagar,
på den tredje reser han oss upp,
så att vi får leva inför honom.
Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.
Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden.

Andra läsningen
1 Kor. 15:12-22

Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Evangelium
Joh. 20:1-10

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Predikan
Här missar ni igen några dramatiska illustrationer som jag gör under predikan i kyrkan… //N

Vad säger man efter texter som dagens? Vad kan en predikant tillägga då församlingen redan unisont har utropat att Han sannerligen är uppstånden? Har inte allt som behöver sägas redan blivit sagt i andliga sånger och psalmer, genom folkmängden som samlats här? Något avgörande har hänt och denna dag får vi minnas det och glädjas.

Då Jesus gick till korset blev all ondska, allt lidande, allt som är fel i världen tydligt. Det är det vi tänker på då vi talar om synden. Korset visar oss förutom hur mycket Gud älskar oss också hur Guds kärlek tar sig uttryck. En bjälke pekar mot himlen och den är grundad i jorden. Guds kärlek ges oss “från ovan”. Men den andra bjälken ligger tvärs över, den pekar från människa till människa. Kärleken kan aldrig vara något annat än konkreta välgärningar mot de människor vi lever med. Så visar korset som symbol vad kärlek innebär. Att älska och bli älskad av Gud. Att älska och bli älskad av bröder och systrar, människor.

Men korset är inte allt som vår tro handlar om. Kärnan av det hela är mycket djupare än så. Vi tror på uppståndelsen. Det är ett budskap om hopp, ett budskap om hur Gud vinner tillbaka den jord som han skapat. Det är ett budskap om nytt liv. Ett nytt sätt att vara människa som – också när det är otrevligt och vi har motgångar, när saker inte går som vi vill – vet att se djupare. Också i lidandet finns Guds kraft till uppståndelse, till nytt liv. Det är vad vi menar då vi talar om att omvända sig varje dag. Inte främst att vi alla är eländiga och usla, även om det säkert på något plan är sant, utan att vi får rikta vår blick mot korset, som ytterst sätt blir en väg till något nytt, vackert och heligt. Jesus bär vår börda, så att vi kan få liv i överflöd.

Korset och uppståndelsens nya liv är Guds sätt att inte godkänna nej som ett svar. Det är som när en mamma eller pappa bestämt sig att det är dags att städa. På något vis blir det alltid städat, fastän ungdomarna i huset inte alltid är inne på samma linje. Korsfästelsen är det yttersta “jag tänker inte städa.” Människan driver den som kommit för att reda upp det mänskliga tillståndet till döden, men Gud låter sig inte stoppas. “Här skall göras fint.” Och så uppstår han, för att göra rent också bland dem som inte vill ha det rent.

På förvånansvärt många sätt ger den bilden verktyg för att förstå vår värld idag. Vi har politiskt kaos i många länder, strid och elände. Ändå vet vi alla att något borde göras. Vi vet också att mycket gott händer runtomkring. Städningen har helt tydligt påbörjats, men då alla inte är intresserade av Guds städprojekt, så blir det en lång och utdragen process istället för ett snabbt och enkelt ordnade av det mänskliga tillståndet.

Men Jesus lever. Synden är besegrad. Och fastän vi ännu håller på och städar upp våra liv, så har Gud visat sin trofasthet. Bakom korsets mörker döljer sig strålande ljus och liv i överflöd.