Läsning
Jes 58:5-9a
Skulle detta vara en sådan fasta som jag vill ha,
en dag då människan ödmjukar sig?
Att man hänger med huvudet som ett sävstrå
och sätter sig i säcktyg och aska,
vill du kalla det att hålla fasta
och en dag till Herrens välbehag?
Nej, detta är den fasta jag vill ha:
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok,
ja, dela ditt bröd åt den hungrige
skaffa de fattiga och hemlösa en boning,
kläd den nakne var du än ser honom
och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.
Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden
och ditt helande visa sig med hast.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet följa i dina spår.
Då skall Herren svara när du åkallar honom.
När du ropar, skall han säga: ”Se, här är jag.”
Predikan
Vi är inne i fastetiden och jag vill under denna predikan rikta vår uppmärksamhet mot den knutpunkt som ligger mellan fastan, denna mässas namn: “Mänska kom fram” och det tema som gavs mig inför denna mässa “Kom, Herre, Jesus”.
Vid bibelstudiet tidigare idag har jag talat om hur Gud möter vår nöd. Där nämnde jag att jag ser kyrkoåret och de olika fastorna som ett sätt som Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Och det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden är att han greps av medkänsla för dem som lider: med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte ville veta av. Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Ja, det som var en av Jesu uppgifter här på jorden var att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss.
Redan Jesaja fick ta emot tydliga vittnesbörd om hurudant Faderns hjärta är. Jag tänker på många av de texter som finns nedskrivna för oss i Jesajas bok, men idag tänker jag särskilt på den text som vi nyligen hört läsas. Det finns en olycklig översättning i båda svenska versionerna av inledningen till texten: “en dag då människan ödmjukar sig”. Profeten kritiserar nämligen detta ödmjukande, för det är en falsk ödmjukhet. Jag menar att det är olyckligt att vi inte har något bättre ord än ödmjukhet att använda här. Engelskan använder i motsvarande översättingar “to humiliate”, vilket jag uppfattar som en negativ version av det fromma och rätta “to humble oneself”.
Gud vill inte ha en falsk ödmjukhet i vår fasta. Han vill inte att vi skall hänga med huvudet, inte att vi skall markera vår fasta som något stort och vackert, så att vi kan samla andliga poäng för våra handlingar. Gud är inte intresserad av ditt poängsaldo, Han är inte intresserad av att se falskhet förklätt i fina ord och tomma gärningar. Men Gud vill nog att vi skall fasta. Det är tydligt. Herren säger det i dagens text, det finns en typ av fasta som Han vill ha. Jesus talar om det i bergspredikan då han upprepar samma tanke som Jesaja: “När ni fastar”, demonstrera det då inte, utan fasta inför Herren, som ser i det fördolda. Herren vill se en fasta som tar sig uttryck i kärlek till Honom och i kärlek till vår nästa.
På vilket sätt svarar då en kyrkoårsbunden fasta mot det som Herren önskar se?
“Nej, detta är den fasta jag vill ha: [säger Herren]
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok,
ja, dela ditt bröd åt den hungrige
skaffa de fattiga och hemlösa en boning,
kläd den nakne var du än ser honom
och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.”
I vårt kyrkoår har vi alltså två stora fastor, inför påsk och inför jul. Tänk om dessa perioder i vårt samhälle skulle präglas av det budskap som vi just läst? Dela bröd, ge den hemlöse ett hem, lös okets band, lossa orättfärdiga bojor! Tänk vilket budskap till vår tid det skulle vara om vi som förvaltar detta budskap också skulle leva ut det, intensivt och radikalt, under fasteperioderna i kyrkoåret! Där förverkligas det budskap som också denna mässas namn kommer ifrån: “Mänska kom fram!” Kom fram du hemlösa, du hungriga, du som är bunden av orättfärdighetens bojor – Kristi brud, vi alla, församlingen, ja Gud själv, har ett budskap för dig: “Gud är god, och vi är hans utsända.” Vi är det folk som älskar vår nästa som oss själva. Vi bjuder dig att lära känna den Gud som har älskat oss först. Den Gud som givit sitt liv för att vi skall få Hans. Tänk hur annorlunda t.ex. påsken skulle uppfattas av de människor som vi hjälpt på olika sätt, då de skulle inse att de har fått husrum eller mat för att vi vill rätt förbereda oss för denna högtid då synden besegras.
Hur ser en sådan fasta ut rent konkret? För dig och mig, vad innebär det? Den traditionella fastan är ju att avsäga sig mat eller vissa typer av mat under en viss tid, för att göra utrymme för bön och goda gärningar. Jag vill idag ändå arbeta med ett lite utvidgat fastebegrepp. Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som är bättre. Vi behöver mat, men ibland kan det vara gott att minska på den för att ge utrymme för annat. Det är gott att vi kan följa med nyheter enkelt och effektivt, men ibland kan det vara bra att sätta tidningsbeställningen och telefonen åt sidan.
Fastan har två sidor: å ena sidan ger den oss tid för Gud och medmänniskan och å andra sidan utmanar den oss att växa som individer, den skapar utrymme för helgelse. Det första har jag redan sagt något om, men den andra sidan är ännu till största del orörd. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag. Ofta finns det något utmanande i fastan, förhoppningsvis finns det. Väljer vi att fasta från mat kommer vi fort att märka att vår kropp inte fungerar som den brukar, vi kommer att märka att vårt humör inte fungerar som vanligt. Det är ett tecken på att fastan fungerar som det ska. En av de stora insikterna i fastandet är just att vi ser våra egna brister mycket tydligare. Då du känner dig själv bättre har du också ett ärligare utgångsläge för ditt böneliv och din vandring med Herren. Det är gott för dig att vara medveten om dina brister. Vidare är det gott för dig att kunna bära fram dem inför Herren. Hans helighet, hans nåd och kärlek räcker till för att förändra ditt liv till det bättre. Igen: “Mänska, kom fram!”
Ett tredje sätt att närma sig fastan är att se den som en förberedelse. I kyrkoåret har vi stora högtider direkt efter fastorna och efter det kommer det tider av tillväxt. Det går från det lila som är fastans färg, till det vita som är jublets färg, till det gröna som är tillväxtens färg. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. Fastan är en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot något viktigt andligt budskap från Herren. Och vidare, fastan är en tid då vi förbereder oss för att leva ett gott mänskligt liv, ett liv i Kristi efterföljd. Jag brukar också ofta tänka fastan som ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Då jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att klä mig i samma jeans flera månader i sträck, vet jag vad det innebär att inte kunna köpa nya kläder. Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar. Människolivet, ja det kristna livet, är inte enbart en serie trevligheter och framgångar. Kristus gick korsets väg, en lidandets väg – och det var gott! Fastan är ett sätt för mig att förbereda mig för nödens dag. Ett sätt för mig att kunna förtrösta på Herren också då när Han inte ger mig den världsliga framgång som jag önskar.
Men, fastan är också ett sätt för mig att förbereda mig för framgångens och glädjens tid. Då jag under 40 dagar fastat på olika sätt kan jag med hela min kropp glädjas över påskens budskap, att Kristus har uppstått (och att jag får äta vad jag vill). För det betyder att vi inte längre behöver leva i förberedelse, vi får träda in i festen. Som ett pedagogiskt verktyg är fastan otroligt effektiv – den erbjuder mig både förmåga att uthärda motgången och beredskap att glädjas över framgången på ett sätt som ärar Gud. Det är det som den sista delen av läsningen från Jesaja talar om:
“Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden
och ditt helande visa sig med hast.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet följa i dina spår.
Då skall Herren svara när du åkallar honom.
När du ropar, skall han säga: ”Se, här är jag.””
När vi har fastat väl, när vi har förberett oss och älskat i enlighet med Guds riktlinjer för en god fasta, då bryter ljus fram. Det är såklart en bild – för vår insikt och erfarenhet av Guds trofasthet. Om vi fastar på ett sätt som ärar Gud, som gör oss bättre förberedda för att ära Honom, om vi fastar i kärlek till nästan, då kommer hela världens helande att visa sig för oss. Våra ögon kommer att rikta sig mot Gud, som är alla goda gåvors givare och vi kommer att fördjupas i insikten att Herrens rättfärdighet och härlighet följer oss. Då vi fastar på det sätt som jag nu beskrivit, i enlighet med Jesajas och Jesu ord, kommer vi att uppleva hur Herren svarar på vårt rop: “Kom, Herre, Jesus”! Vi kommer att se hur Herren redan för länge sedan har sagt: “Se, här är jag!”
För Herren är här. Hans härlighet uppfyller jorden och Kristi seger över synden, döden och djävulen har på ett avgörande sätt förändrat den verklighet vi lever i. Att fasta är att öva sig i att inse detta. Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå genom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren. Att fasta är att inse att Herren, Jesus, går med oss – att Han redan är här. När vi fastar på ett sätt som behagar Gud kommer våra ögon att öppnas: mänskan stiger fram, Herren Jesus kommer till oss. Och vi får se att Gud är god och att Han fortsätter att ge oss goda gåvor, både i nöden och i framgången.