Jes. 43:1-3
Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.
1 Joh. 5:1-5
Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?
Joh. 14:12-14
Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”
Predikan
Det sägs om oss som tagit emot Jesus Kristus att vi är födda av Gud. Vidare sägs det att den som älskar Fadern också älskar hans barn. Vidare sägs det att vi skall begå större gärningar än Jesus. Det sägs om oss att vi besegrar världen.
Hur är det möjligt? Kan någon lyssna till dessa texter, se på världen idag och oproblematiskt säga sitt “Amen”? Ja, kanske amen är just det vi skall säga. “Låt det så ske.” Låt det ske att de som är friköpta av Herren skall besegra världen. Låt det ske att den som älskar Fadern och alla hans barn får större inflytande i vår tid. Låt det ske att den som har tro skall göra större gärningar än vad Jesus gjorde.
“Var inte rädd, jag har friköpt dig. Jag har gett dig ditt namn, du är min.” Vi är Guds barn. Vi är barn till kärleken själv. Vi är arvingar till fridens rike, mottagare av Guds oändliga nåd. Vi får leva i hans rike, regera tillsammans med honom. Vi får utföra större gärningar än Jesus själv, för att vi är friköpta, vi är namngivna, och han som friköper, han som ger oss vårt namn, han regerar i ödmjukhet, han ger av sig själv och det han ger är nåd och sanning, frid och kärlek. Låt det ske! Låt det ske att vi tar emot det namnet, att vi hör Fadern tala ut sin outsinliga kärlek över oss. Låt det ske att Guds folk besegrar världen – i ödmjukhet, i tjänande av nästan, i kärlek given av Fadern. Det är värt att säga amen till. Det är en vision för vår värld, för våra byar och familjer, som är så fylld med nåd att det är svårt att fånga in det i ord.
Vi står inför ett nytt kalenderår. Det är en tid då vi ger löften åt oss själva och åt varandra. Vi skall förändra världen. Vi skall gå ner i vikt. Vi skall göra en massa saker som allt för ofta bara kretsar kring oss själva och våra egna begär. De texter vi just har läst och den Gud vi tror på kallar oss bort från det. Kärleken till Gud är att vi håller hans bud. Men ofta blir vi förvirrade: “Vilka är Guds bud och vilka är mina egna?”
De bud vi följer, de löften som vi ger, kan komma antingen från en plats av rädsla eller från en plats av glädje. Vi lägger upp regler för oss själva som vi skall följa. “Gå ner i vikt”, “Motionera mera” – det är goda saker, men är det beslut fattade i rädsla eller i hopp? Ger vi dessa löften, ställer vi upp alla dessa bud, för att vi försöker visa upp en bättre bild av oss själva utåt? Kommer de till för att vi är rädda att vi inte skall bli omtyckta? Eller lägger vi upp dessa riktlinjer och bud ur en plats av hopp? Kan vi hitta en glädje i att sköta om vår kropp, jubla över den gåva som den är för oss? Kan vi lova saker av en iver att få älska Gud, vår nästa och oss själva bättre? Kan vi fatta våra beslut ur insikten att vi är älskade, att vi är friköpta – eller drivs vi av viljan att förtjäna vår plats, viljan att förtjäna Guds kärlek?
Psalmisten skriver att den är salig som har sin glädje i Herrens bud! Guds bud är källor till glädje, genom att hålla dem förändras våra liv till det bättre. Men. Det går inte att hålla Guds bud först och först senare ta emot hans kärlek. Vi måste ta emot kärleken först, vi måste ta emot nåden, annars är det omöjligt för oss att finna någon glädje i de bud som Herren har gett. Det är vad det innebär att vara friköpt, att veta att inget mera binder oss, att förstå att Gud älskade först och att vår glädje i hans bud kommer främst från det att vi känner honom.
Vi känner kärleken och därför vill vi också leva ut den. Det går inte andra vägen, vi kan inte förtjäna Guds kärlek. Likaså kan vi inte lägga upp en show för våra medmänniskor och tro att verklig kärlek kommer till oss genom att vi beter oss på något visst sätt. Verklig kärlek är till den du är – inte till den glansbild som vi så ofta målar upp genom nyårslöften, facebookprofiler och välvalda fotografier från livets höjdpunkter. Verklig kärlek är där också i motgångar och vardag. Sådan är Guds kärlek, vågar vi lära oss av den?
Profetian vi läste idag visar exakt vad en vardag i denna kärlek innebär. Herren har skapat oss och format oss, han har friköpt oss och gett oss ett namn. Det betyder att när vi går genom vattenmassor eller när vi går genom eld, så är han med oss. Gud är den som räddar oss. Det vill säga: när vi har en stund av motgång, en stund som inte passar på Instagram, då är det inte vår egen förmåga som bekräftar våra liv, utan Herren, han som har gett oss våra namn. Det betyder, att då vi inte har råd att betala räkningar, då det känns som att vattenmassorna sluter sig runtomkring oss, så ligger vårt hopp i slutändan hos Gud, även om vi kommer att behöva jobba hårt för att kunna betala vår skuld. Han står med oss också då andra överger oss.
Det är en annorlunda ekonomi som vi lever i, en där tron på Jesus har besegrat världen. Prioriteringarna är annorlunda här, värderingarna är andra. Vi lever av nåden och vi lever i kärleken. Vad än världen slänger på oss så har vi vårt hopp i Herren. Så låt oss i början av detta år närma oss ett nyårslöfte framom andra: att besegra världen genom tron. Att dagligen påminna oss själva om att vår identitet är att vara friköpta och namngivna av Gud, att alltid leva i hoppet, att inte låta rädslan tynga ner oss och att frimodigt tro att Herren går med oss.