Första läsningen
2 Mos. 3:9-15
Herren sade till Mose:
”Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.”
Andra läsningen
Upp. 1:9-18
Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er, hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: ”Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.” Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”
Evangelium
Mark. 9:2-8
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.
Predikan
Vad menar Petrus då han säger till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia”? Det blir aldrig riktigt klart, för i alla evangelier som berättar den här berättelsen kommer plötsligt ett moln över dem och de blir förskräckta. Och efter att de hört rösten ur molnet som uppmanar dem att tro på Jesus blir de också senare instruerade att inte berätta detta åt någon innan Jesus uppstått.
Jag tänker ändå att det finns en lärdom vi kan dra ur detta att inga hyddor byggs. Jesus stannar inte på berget, utan går vidare för att göra det som han är sänd till. Inte heller är det lärjungarnas uppgift att stanna kvar där, utan också de har en roll att spela i historien, som inte skulle förverkligas om de bara stannar kvar där på berget, hur trevligt det än skulle vara att bli kvar på den plats där man fått ta emot en uppenbarelse av Gud.
Det är en tendens vi människor ibland har. Att vilja stanna. Att tänka att det som nu är antagligen är det bästa vi kan få. Eller att tänka att det är osäkert att gå vidare. Det outforskade kan ibland skrämma oss. Det syns när man ställs inför möjligheten att flytta till en annan ort, eller kanske till och med till en annan by på samma ort. Det syns när man erbjuds möjligheter att byta arbetsplats. Det syns när vi erbjuds möjlighet till förändring i sättet vi lever våra liv. Det är lätt att bygga hyddor och stanna kvar. Det är lätt att göra som förr.
Men Jesus vill inte stanna på berget, fastän han där blivit förhärligad, fastän han där har fått bekräftelse på vem han är och också lärjungarna har fått höra det. Han går vidare, mot det osäkra, mot lidande, men också mot framgång. Guds arbete i världen sker inte genom att de som varit med om en gudomlig uppenbarelse bygger hyddor och stannar kvar, utan det sker genom att man går vidare, i enlighet med vilken uppgift som ligger framför en.
Det finns, som jag redan i början nämnde, några versioner av denna berättelse i Nya testamentet. Det finns också ett par andra berättelser om när människor går upp på berget för att möta Gud. En av de mest kända är då Mose, efter folket blivit befriat från Egypten, går upp på ett berg för att ta emot bud från Gud. I den berättelsen berättas om hur hans ansikte strålade då han kom ner från berget och han blev tvungen att dölja sitt ansikte för att inte skrämma folket. Genom en felöversättning uppfattades det länge att det växte horn på Moses ansikte och därför ser vi ofta kyrkmålningar där Mose har två ljusstrålar, som horn, i våra kyrkor. Man har senare helt enkelt målat om hornen till ljus.
Vi ser en gemensam nämnare i dessa två berättelser, och i någon enstaka annan berättelse också, att då man på ett berg kommer inför Gud, så börjar det stråla omkring en. Mose får ett stänk av Guds härlighet över sig och bär det med sig när han går ner från berget. Jesus förvandlas helt, hans kläder blir skinande, som ingen blekning kan göra kläder. Jag tror det är därför de måste gå ner från berget.
Gud har en mission i världen och den sker inte enbart på bergstoppar. Guds mission sker inte i huvudsak i gudstjänster, inte på konferenser, inte i ödsliga krokar där man ber och mediterar. Nej, Guds arbete sker bland folket, när vi har samlats och kommit inför hans ansikte är vår sändning alltid att gå i frid och tjäna Herren med glädje. Vi ska inte stanna kvar, utan gå.
För Guds arbete i världen är inte ett undantagstillstånd. Det är inte ett ingripande nu och då, så att vi hålls lugna och trogna tills vi en dag får flyga iväg och sitta på ett moln och lämna världen bakom oss. Guds arbete är att hans rike skall komma, att hans vilja skall ske på jorden, såsom i himmelen. Gud sänder varje söndag ut hundratals människor i vår trakt till att bära med sig lite av hans härlighet och ljus till en värld som är fylld med mörker. Gå i frid. Tjäna Herren med glädje.
Och vad är det? Jo, att vi i mötet med våra familjemedlemmar försöker hitta sätt att leva tillsammans där alla kan känna att deras liv är meningsfulla och viktiga. Att vi på våra arbetsplatser tillför något värdefullt till världen, att vi tillsammans med Gud ordnar den skapelse som han gett oss att förvalta, så att det blir till glädje och uppbyggelse för våra kunder. Att vi i mötet med den utsatta erbjuder Guds tröst och evangeliets hopp om förändring. Det är att vi ser att i ljuset av hur världen verkligen är, en verklighet brusten av synd men helad genom nåd, så behöver vi vara en del av lösningen, vi behöver tillsammans med Gud leva så att mera nåd, mera helande och helighet får rum i vår värld.
Vi möter Guds helighet varje gång vi samlas till gudstjänst eller på annat sätt kommer inför honom. I välsignelsen hör vi hur Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Är vi villiga att förmedla den välsignelsen till våra medmänniskor? Förstår vi oss själva och våra liv, som att vi är människor vilka genom Guds arbete tar sig uttryck. Det är vad det innebär att vara kristen och det behöver inte vara komplicerat, även om det ibland kan kännas svårt.
Så låt oss lämna ifrån oss mörkrets gärningar. Låt oss följa Jesus när vi går vidare från den uppenbarelse som han låtit oss få se. Låt oss lämna våra synder i hans vård och be om att istället få bära med oss det ljus och den härlighet som han önskar se i vår omgivning. Så, bit för bit, kan vi se hur Guds rike kommer till vår värld och helhjärtat tillsammans bekänna vår tro i både ord och handling.