Första läsningen
1 Sam. 2:1-2, 6-9
Så bad Hanna:
”Mitt hjärta jublar över Herren,
jag kan bära huvudet högt.
Jag kan skratta åt mina fiender
i glädje över att du räddat mig.
Ingen är helig som Herren,
det finns ingen utom du,
ingen klippa är fast som vår Gud.
Herren dödar och ger liv,
leder ner i dödsriket och räddar därifrån.
Herren gör fattig och han gör rik,
han förnedrar och han upphöjer.
Den hjälplöse reser han ur gruset,
den fattige lyfter han ur dyn.
Han ger dem rum bland furstar
och låter dem trona på hedersplats.
Ty jordens fästen tillhör Herren,
på dem har han lagt jordens rund.
Herren skyddar sina trognas steg,
men de onda går under i mörkret,
av egen kraft lyckas ingen.”
Andra läsningen
Rom. 8:1-4
Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur.
Evangelium
Luk. 1:46-55
Då sade Maria:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin
ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten
prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem
som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har
övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
Predikan
Alla tre texter idag knyter an till Guds omsorg om oss och hur han vandrar med oss och stöder oss. Hanna inleder sin bön med att uttrycka sin glädje över Guds gärningar, lika som Maria i dagens evangelium. Läsningen ur Romarbrevet ger oss en påminnelse om vilket som är det yttersta synliga tecknet på Guds förbarmande – nämligen det liv som Jesus levde bland oss.
Det finns en grundton i alla dessa texter som jag vill rikta vår uppmärksamhet mot. Nämligen Guds försyn. Jag läste i veckan en meditation över herdepsalmen där författaren konstaterade att orden om hur Herren är vår herde sällan står skrivna på liv, även om de ofta står skrivna på gravstenar. Exemplet kan te sig onödigt tillspetsat, men samtidigt ligger det något i det. Lever vi våra liv i förtröstan på att Gud ger oss det vi behöver och vandrar med oss eller lever vi i vår egen strävan och i förtröstan på vår egen förmåga?
Vad jag säger är inte att vi ska ge upp alla våra antaganden och bara invänta vad Gud gör i våra liv, utan vad jag vill förmedla är det grundläggande skiftet som krävs för att kunna leva i frid och överlåtelse, på det sätt som både Hanna och Maria i dagens texter. Det är inte en fråga om deras egen förmåga eller deras egna handlingar, utan en fråga om att lämna sitt liv helt och fullt i Herrens hand. Vi vet att Maria, i det att hon låter Herrens vilja ske, förbinder sig till flera år av uppfostran och ett liv av omsorg för Jesus, ett barn hon inte väntat sig.
Nåden och gärningarna, hänger som bekant samman, men aldrig så att våra prestationer kan göra oss förtjänta av nåd. Att leva i nåden innebär inte, som redan konstaterat, ett passivt liv, men innebär ett liv som står på en fast murad grund, nämligen Guds kärlek till oss, så som den blivit uppenbarad i Kristus. Att bygga ett liv på den grunden, att likt Maria och generationer av kristna efter henne, ta ansvar för sitt liv och sträva efter att leva det i kärlek till Gud och medmänniskan, är hårt arbete – men arbete grundat i en himmelsk glädje och en frid som övergår vårt förstånd.
Hur ska man då leva det livet? Hur ska man tro den tro som ger oss den friden? Vad har dessa människor erfarit, som skrivit ner de texter vi just hört läsas? Vad får dem att prisa Herren? Vad får dem att vara så övertygade om Guds godhet, trots allt de fått gå igenom? Hur kan Paulus, som släpats genom varje tänkbart fängelse för evangeliets skull fortsätta att uppmana folk att leva ett likadant liv, hålla sig med en likadan tro? Hur kan han i allt detta stanna upp och ge oss den kända uppmaningen: “Gläd er alltid!”?
Det är som om något på ett avgörande sätt skulle ha skiftat i deras tänkande. Eller så kanske de fick något av det tänkandet av sin kultur och sitt sammanhang, på ett sätt som vi inte får idag. Vår samtid utgår ju ofta ifrån att Gud inte finns. I det att ett sådant ställningstagande blir självklart så försvinner inte bara talet om Gud, utan också många nyanser i hur vi förstår vardagen som annars skulle peka på Gud. Vi talar om att vi lever i en sekulär tid och vad kristna ofta missar är att också vi är del av det sekulära. Inte är våra tankar bevarade från de utgångslägena som våra kolleger, vår släkt och våra vänner håller. Inte kan vi undvika att själva börja tala och tänka som om Gud inte fanns i någon del av vår vardag – inte då så många runtomkring oss gör det omedvetet och oproblematiskt.
Paulus talar om en sinnets förnyelse, om att vi ska kunna lära känna Gud och hans vilja. Kanske är det möjligt också för oss att stiga in i den förnyelsen. Att leva i ett ständigt förnyande av vårt sätt att se på världen och Gud. Vissa teologer menar att det är det som är Paulus stora bidrag till de tidiga församlingarna, att han tillåter och rentav uppmanar folk att själva gå in i tänkandet kring vem Gud är och vad han vill. Detta till skillnad från de hedniska religionerna där någon vid ett altare tar sig friheten att diktera hurudan världen och dess skapare ser ut, som om någon enskild människa skulle kunna veta det fullt ut.
Min uppmaning idag är alltså för oss en och var att utaman oss själva i tanken. Då det gäller vårt liv är det hur vi tänker på och uppfattar saker som dikterar mycket av vår förmåga till att glädas. I det andliga livet är det än mera sant: genom vårt sinne formar vi det filter genom vilket vi ser på världen. Genom att tänka riktar vi vår uppmärksamhet på vad som händer runtomkring oss. Och hur vi tänker om Gud påverkar vår erfarenhet av Gud, lika som hur vi tänker om människorna vi lever med formar vår erfarenhet av dem.
Har ni någon gång varit med om att någon beklagat sig över hur irriterande någon viss person är och ni själva har varit av annan åsikt? Ibland bildar vi oss uppfattningar om saker som bygger på våra egna brister och missförstånd. Där som en av oss av kärlek påpekar något eller hjälper till med något litet, kan en annan tycka att det är irriterande och arbetssamt att den andra blandar sig i. Den som tänker rätt om den andras motiv kan ta emot hjälpen med glädje, medan den som tror att hjälparens motiv är illvilliga tar illa upp av samma hjälp.
I förhållande till Gud gäller samma sak. Om vi tänker fel om Gud, om vi låter våra egna mänskliga bilder forma vår gudsbild, då kommer vi aldrig att kunna tro på en sådan Gud som vi hört läsas om idag. Så länge vi låter vår sekulära tid diktera hur vi tänker om världen, så länge vi låter våra egna brister och misslyckanden färga bilden av det rätta livet, så länge vi låter andras felgärningar mot oss fläcka bilden av Gud, så kan vi inte tro på en Gud som i allt ger oss vad vi behöver. Vi behöver tänka rätt om Gud och vi behöver förstå att så länge den Gud vi tror på är någon vi behöver vara rädda för eller någon vi inte önskar känna bättre, så har vi antagligen inbyggt i vår gudsbild något av den synd som vi själva och hela världen är befläckad av.
I Jesus finns en bra startpunkt för denna reflektion. I honom finns all den glädje som också de böner och lovsånger vi idag får ta del i utstrålar. I honom finns den nåd som Paulus riktar vår uppmärksamhet mot. I honom finns den frid som vi alla längtar efter. Inte främst så att han bara på något magiskt vis överför den på oss, även om några av oss säkerligen kan vittna om det, men så att vi får lära känna honom både genom texten och genom livet som hans lärjungar. I det att vi närmar oss honom med våra sinnen kan vi forma om vår bild av Gud. Och då vår bild av Gud får ny form märker vi också att livet får en ny form och mening. Den sanna Guden kallar in oss i barnaskap till honom: till liv i kärlek och sanning, där vi får växa och utforska vad det innebär att vara människa.
Och detta är en av nådens många former. Att Gud inte lämnat oss ensamma med vårt tänkande, utan kallar oss in i ett liv där vi älskar honom av hela vårt sinne. Då Jesus tar på sig världens synd, så gör han det också möjligt för oss att tänka rätt om Gud. Inte så att vi redan skulle ha greppat det, som någon sagt före mig, men så att vi får glädjas över att dagligen finna en Gud som är nådigare, kärleksfullare och större än vi tidigare trott. Och så kan vi glädjas, inte nödvändigtvis för att vi alltid förstår varför vi råkar ut för det som vi råkar ut för, utan i förtröstan på att Gud alltid vill sina barn väl.
”Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”