Första läsningen
Mika 7:14-20
Valla ditt folk med din herdestav,
den hjord som är din egendom
och lever ensam i en vildmark
omgiven av odlat land.
Låt den få beta i Bashan och Gilead
som i forna dagar.
Låt oss få se under,
som när du drog ut ur Egypten.
Folken skall se det och blygas
trots all sin makt,
de skall stå där med handen för munnen
och med öron som drabbats av dövhet.
De skall slicka stoftet som ormar,
som markens krälande djur.
Darrande skall de lämna sina fästen
och komma ut till Herren, vår Gud.
De skall frukta och bäva för dig.
Vilken gud är som du,
du som tar bort skuld och förlåter synd
hos dem som är kvar av din egendom.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
Du förbarmar dig över oss på nytt
och utplånar våra brott,
du kastar alla våra synder i havets djup.
Du skall visa Jakob trohet och
Abraham nåd
enligt den ed du i forna dagar gav
våra fäder.
Andra läsningen
Hebr. 13:20-21
Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda, styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.
Evangelium
Joh. 10:1-10
Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.
Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”
Predikan
Evangelisten Johannes ger oss denna liknelse som en av många där han visar på att Jesus de facto är Messias, den utlovade frälsaren. I denna liknelse drar Jesus an på bland annat löftena i Hesekiels bok (kap 34), där Herren lovar att han ska söka upp sina får och ta sig an dem. Profetian hos Hesekiel har också starka paralleller till herdepsalmen (Ps 23). Den talar om vila, om goda betesmarker och hur Gud själv går med fåren. För de skriftlärda som lyssnar på honom är det tydligt vilka associationer som väcks, men Jesus är inte övertydlig ännu i detta skede av berättelsen. Det är först i vers 11, som vi inte hörde läsas idag, som Jesus säger sig vara den goda herden. Innan det har Johannes redan en gång konstaterat att de som lyssnade inte förstod vad han menade.
Det är en vanlig tolkning av denna liknelse att den handlar om hur man skiljer mellan de rätta och de falska andliga lärarna. Vissa är som tjuven, som kommer in i fållan på fel sätt och som, underförstått, är ute efter att röva bort fåren i ohederliga syften. Dessa kan mycket väl tänkas vara sådana som genom manipulation och lögner tvingar människor att agera på sätt som de egentligen inte vill. Andra är som den goda herden, som kommer in genom dörren och som kallar fåren till sig. Eftersom fåren känner hans röst, så följer de honom av fri vilja och på grund av förtroendet för herden.
Vi har alltså två möjliga kategorier att utforska: fårens perspektiv och tjuvens eller herdens perspektiv. Å ena sidan behöver vi se på vad det innebär att känna igen herdens röst och följa honom och å andra sidan behöver vi tänka igenom vad det innebär att leda, bära ansvar och förvalta, på ett sätt som är gott och eftersträvansvärt.
Vi börjar med det senare, nämligen frågan som handlar om ett gott ledarskap, eftersom vi genom det också kan få användbara synvinklar på det som gäller för oss i de sammanhang där vi följer. Det är ett återkommande tema i skrifterna att beskriva ett förfall inom ledarskapet. Flera gånger klagar profeterna och de olika mera poetiskt lagda författarna i skrifterna på hur folkets ledare är som rovdjur som inte bryr sig om sitt byte, utan låter folket förgås för deras egen vinning. Talet om Gud som herde och Jesu tal om honom själv som den gode herden är ett kraftigt ställningstagande mot den typen av ledarskap. Den gode herden för fåren på bete och till livgivande vattenströmmar. Han önskar ge sina får allt vad de behöver och gör det också på ett sätt som väcker förtröstan och frid hos fåren. Ytterst ser vi såklart hur Kristus är den gode herden i det att han offrar sig själv för fårens skull.
Han är alltså den sanna herden, vars röst fåren lär känna genom att tätt hålla sig till honom och hans flock. Vi får lära oss att känna igen hans röst och får leva av den frid som han erbjuder oss. Vad som är märkbart är alltså att fåren själva väljer att följa honom. Här hjälper en liten utvikning i historieforskningen för att hjälpa oss förstå den bild som Jesus målar upp. Det var kutym vid denna tid att samla ihop flera olika fårahjordar i en och samma fålla under natten. På så vis kunde en vakt ställas vid dörren och övervaka hela hjorden. När sedan herden kom för att hämta sina får om morgonen behövde han bara ge sig till känna i dörren för att hans får skulle följa honom ut på bete. En god herde skulle alltså sköta om fåren så väl att de valde att följa honom ut ur fållan dag in och dag ut.
Tjuven, däremot, tar sig in över väggen till fållan, där som vakten inte ser, och för med sig fåren mot deras vilja. Det beskriver en typ av ledarskap som inte bemödar sig att göra arbetet som krävs för att förtjäna efterföljelse. Det är ett ledarskap som inte ser med respekt och kärlek till den man leder, utan som är mera intresserad av att fylla ens egna behov och begär.
När det gäller vårt lärjungaskap för detta oss in på en intressant fråga om hur vi egentligen då ska leva som kristna. Det ter sig som att det är viktigt att vi lär känna herdens röst och att vi inte låter oss dras med av tjuvens manipulation. Hur gör vi detta? Om ni tillåter att jag, än en gång, tänjer på liknelsen en aning, så kanske man kan tänka att det fungerar lika som då ett lamm växer in i hjorden. De äldre fåren känner herdens röst, de har följt honom under en längre tid och de tar med den unga då de hör den röst som de vet att är herdens. Jag tänker alltså att vi i församlingen, var och en, har ansvaret och förmånen att få dela våra erfarenheter av Guds stöd och hjälp i våra liv. Vi kan tala med varandra om de olika sätten som herden kallar på oss och tala om de platser som han fört oss till. Så lär vi oss, efterhand som vi vandrar i hjorden, att höra den gode herden och att undvika tjuvens försök att förstöra.
För att en stund vara riktigt konkret, så talar jag alltså om församlingens gemenskap, både i gudstjänst och i vardag. Och jag menar att det är gott för varje människa att dela sin erfarenhet av Gud, så att vi alla kan bli styrkta, men också så att vi alla kan lära oss ödmjukhet. Vi märker fort att det sätt som Herren talar och leder olika människor kan ta sig en mångfald olika uttryckssätt och att det sätt vi själva lärt känna Gud bara visar på en liten del av den godhet som finns hos honom. Likaså lär vi oss, av varandra, om de olika vägar som Herren för oss på, och kan genom det hitta sätt att leva som är bra för oss och som leder till välsignelse för alla som vi delar livet med. För någon stiger bibelläsningen kanske fram som en viktig övning, för en annan kanske Herren ger sig påtagligt till känna genom skapelsen, för en tredje kanske tillbedjan genom musik öppnar hjärtat för att höra Herden tala. Och fastän vi alla har vårt eget sätt att tänka om och erfara Herren, tror jag också att vi är kallade att lära av varandra, så att vi ständigt får förundras över den mångfald av sätt som den gode herden utnyttjar för att leda sin hjord.
När Jesus har antytt åtminstone något av detta åt de skriftlärda, skriver Johannes att de inte förstod vad han menade. För den som aldrig erfarit gott ledarskap, för den som byggt upp sitt ledarskap på maktmedel och tvång, är det en lång väg till att bygga ett ledarskap på den mildhet som Jesus här efterlyser. Så, för att göra saken riktigt tydlig, börjar Jesus förtydliga. Det är Han som är den rätta vägen för fåren, det är han som är herden som leder dem rätt, det är han som demonstrerar det rätta sättet att leda ett folk. Och vad är det som Jesus gör, som få andra ledare av sig själva är beredda att göra? Han ger sitt liv för fåren. Det är något som Jesus upprepar flera gånger och det är tydligt att det är ett kärntema för hans undervisning om vad ett gott herdeskap innebär.
I detta, att han vill ge sitt liv för fåren, gör Jesus det också klart att han av sin egen fria vilja väljer att gå korsets väg för vår skull. Han är inte påtvingad denna väg, utan han gör det för vår skull, eftersom han är god. Och där som vi alla i någon mån är som förlorade får, så bevisar Jesus sin kärlek för oss genom att gå ända till korset för vår skull. Där talar han också de ord som vi ännu idag får lyssna till och sätta vårt hopp till. “Det är fullbordat.” Den gode herden själv talar tröstens ord till sin flock, mitt i det största av lidanden, och vi ser att hans kärlek för sin hjord är stor.
Den gode herden kom inte som tjuven om natten för att röva bort ett av fåren, utan han ger sig själv för fårens skull. Gud kom inte för att förkunna vår död, utan för att förkunna att vi i tron har liv genom Kristus. Och bland alla röster som lockar oss under våra liv, så är den gode Herdens röst klar och tydlig. Det är fullbordat. Vi behöver inte klättra över väggar, vi behöver inte gå ut i natten med tjuven, vi får bara svara på den milda stämma som förkunnar för oss nåd och frid, och som kallar oss att vandra med honom till gröna ängar, till livgivande vatten.