Första läsningen
1 Mos. 41:46-49, 53-57
Josef var 30 år när han stod inför farao, kungen av Egypten.
Josef lämnade farao och företog en resa genom hela Egypten. Under de sju överflödsåren gav landet rika skördar, och under dessa sju år av överflöd i Egypten lät Josef samla in alla livsmedel och lagra dem i städerna: i varje stad lagrades de grödor som vuxit på åkrarna runt omkring. Josef lade upp förråd av spannmål i stor mängd, den var som havets sand. Till sist fick man sluta räkna, det gick inte att hålla räkning längre.
När de sju överflödsåren i Egypten var förbi började de sju hungeråren, så som Josef hade förutsagt. Alla länder drabbades av hungersnöd, men överallt i Egypten hade man bröd. När man började känna av hungersnöden över hela Egypten och folket ropade till farao efter bröd svarade han: ”Gå till Josef och gör som han säger.” Då nu hungersnöden hade drabbat hela landet öppnade Josef alla spannmålsförråden och sålde säd till egypterna, eftersom hungersnöden var svår i Egypten. Och från hela jorden kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, ty det var svår hungersnöd överallt.
Andra läsningen
Apg. 20:17-24
Från Miletos skickade Paulus emellertid bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. När de infunnit sig sade han till dem: ”Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien. Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar som jag har utsatts för genom judarnas anslag. Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus. Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där. Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.”
Evangelium
Luk. 12:42-48
Jesus sade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.”
Predikan
Tänk er att det ges åt er en värdefull gåva, eller att någon ger åt er en stor summa pengar att förvalta. Kanske vinner ni på lotto eller får ett sådant där mytologiskt stort arv av en okänd släkting någonstans långt borta. Då vi kommer in i dagens evangelium har Jesus berättat flera liknelser och gett många uppmuntrande uppmaningar åt den samlade skaran. Det är lärjungarna och förmodligen många andra som lyssnar på honom. Budskapet är samma som i den kanske något oväntade predikopsalmen (454): Gud har skapat allt och rår om allt! Han har gett oss goda gåvor att förvalta.
“Oroa er inte! Se på markens liljor och himlens fåglar! Fadern tar hand om er! I himlen finns en skatt som inte förgår! Var vakna! Håll lamporna brinnande! Kristus kommer!”
Och mitt i undervisningen frågar Petrus: “Herre, gäller det som du nu säger oss eller alla som lyssnar?” Och där kommer dagens liknelse in. Jesus ger inte ett enkelt svar, men ett svar som är djupare än vad vi kanske väntar oss. Det är exakt vad man förväntar sig av en andlig lärare i den judiska traditionen. Frågor besvaras med motfrågor eller kluriga berättelser. Denna gång är berättelsen enkel och vardaglig. Föreställ dig en tjänare som får ansvar för sin herres husfolk och egendom.
Det finns paralleller till liknelsen med talenterna, Jesus antyder något om att herren kanske inte kommer åter så snabbt som det väntas och sedan talas om konsekvenserna av att inte leva i enlighet med det som husets herre väntar. Det är ju en liknelse och ska läsas som en sådan. Jesus visar igen hur väl han känner den vanliga människans vardag. Piskrapp och prygel var sådant som många som lyssnade kände till och väcker antagligen inte samma slags reaktioner i den ursprungliga publiken som det gör hos oss. Det viktiga här är att se övergången från de tidigare bilderna som beskriver de stora gåvorna Gud erbjuder oss att förvalta, Petrus fråga gäller om det är var och ens ansvar att förvalta Guds gåvor eller om det är något för några få utvalda.
Så, vem har ansvar för sina resurser? Är det bara lottovinnaren eller är det var och en som har något att förvalta? Kanske har lottovinnaren ett särskilt ansvar för sina pengar? En stor egendom kommer ofta med stort inflytande och att råda över stora egendomar kommer med motsvarande ansvar. Ansvaret för en liten egendom är liknande, men i någon bemärkelse annorlunda. Den som inte har vunnit på lotto har inte samma ekonomiska inflytande över sina medmänniskor och därför synas inte den personens agerande på samma sätt.
Då Jesus beskriver en tjänare som får ansvar för både husfolket och egendomen beskriver han både det ansvarsfulla agerandet och det mindre ansvarsfulla agerandet och dess konsekvenser. Och igen, för den samtida lyssnaren är dessa konsekvenser helt vardagliga företeelser. Den tjänare som inte sköter sig utsätts för fysiskt våld. I vår samtid kanske vi skulle tala om hur lottovinnaren som beter sig själviskt hamnar på Iltalehti. Jesus poäng är inte att beskriva ett fysiskt lidande som en följd av dålig förvaltning av talenter, utan att beskriva konsekvenserna av ett oansvarsfullt agerande.
Så då du vinner på lotto, vilket är det ansvarsfulla agerandet? [tankepaus] Vilken plan har du, om det skulle hända åt dig att du får en stor gåva, ett stort ansvar, för att förvalta det rätt? [tankepaus igen]
Då Jesus kommer in i dagens liknelse så är det inte en ekonomisk gåva han talat om, utan om evangelium. Han har beskrivit ett liv utan oro, ett liv i frid. Han har erbjudit den samlade skaran en himmelsk skatt som inte förgår, han har talat om hur Människosonen kommer med ett nytt rike. Nu då du har fått ta emot detta rike, syndernas förlåtelse, ett liv i frid – hur ser din plan ut för att förvalta det rätt? Nåden är som störst när den delas. Evangelium är som godast när det förmedlas. Livet är som bäst när det levs för andra.
Vi hörde läsas om Josef som var en god förvaltare av både evangelium och det jordiska. När hungersnöden kom var han den som folket vände sig till. Hur är det när det råder hungersnöd hos oss, vart ska folket vända sig? Vem av oss bär ansvar för att erbjuda evangelium, att erbjuda nåd och tröst, åt dem som saknar frid i livet? Gäller det någon särskild eller gäller det alla? Vad säger du, Jesus? Och Jesus svarar med en liknelse.
Men alla dessa frågor är näst intill meningslösa om de bara väcker en känsla av krav och måsten i våra liv. Det som Jesus talat om i hela sin långa predikan i Lukasevangeliet är om hurudant Guds rike är. Han har beskrivit den fullständiga förtröstan på Guds omsorg som vi som kristna får ha. Han har beskrivit hur vi inte behöver bekymra oss och hur Fadern bryr sig om sitt folk. Det evangelium som vi får förvalta är ett gott budskap, ett glädjebud till alla människor. Startpunkten för det hela är vår djupa förtröstan på Guds omsorg.
Ibland då jag hör på utläggningar om att bära sitt ansvar i att dela evangeliet så får jag känslan att det är något slags måste, en plikt som vi som kallar oss kristna behöver ta till oss, ett krav som Jesus ställer på oss. Men liknelsens syfte är inte i första hand att skrämma oss till handling, utan att beskriva de välkända konsekvenserna av att agera på olika sätt. Att vinna på lotto är framförallt något spännande och roligt. Att ta del i evangelium är att känna hur bördorna lyfts av, hur blinda ögon ser, hur halta ben börjar gå. Och att få förvalta en sådan egendom är också en glädje. Lika som den som har stora mängder pengar kan använda dem för att erbjuda arbetsplatser eller investera dem i något uppbyggligt, får vi som har evangelium sträcka ut handen till en fridshälsning åt den som behöver det. Och det finns en glädje i att göra det.
Det handlar om att stiga in i det liv som Jesus beskrivit, ett liv utan oro och bekymmer, ett liv i förtröstan på den Gud som förser oss med vad vi behöver. Liknelsen blir en tung börda att bära om vi inte sätter in den i det rätta sammanhanget. Vi får vara som markens blommor och som fåglarna i träden, vi får lita på att vi i liv och död är omringade av Guds nåd och kärlek.
Ett sådant evangelium är inte bara att upprepa färdigt formulerade trossatser, eller att plikttroget tvinga fram vissa goda gärningar. Det är, däremot, att i sitt hjärta bära något av det ljus och den glädje som finns hos Gud. I mötet med en värld som är bruten av synd får vi peka på det ljuset, bära med oss ett sådant hopp, som är våra närmaste till välsignelse och uppmuntran. Om vår tro saknar hopp och riktning, om det inte är grundat i förtröstan, så blir ofta konsekvenserna redan i denna tid bitterhet och motgång, väldigt likt de piskrapp som Jesus beskriver i liknelsen. Men om vi söker en hjärtats förtröstan på Gud, så syns ofta den förtröstan både i ord och handling i våra liv. Vi delar trons hopp, många gånger omedvetet, med dem som finns runtomkring oss. Och så blir den tro vi är satta att förvalta en välsignelse till dem som finns nära oss. Det behöver inte vara så märkvärdigt alla gånger, men det betyder inte att det är mindre viktigt.
Så vad säger denna liknelse? I alla fall det, att evangelium är som bäst när det förvaltas, det vill säga delas ut åt dem som behöver det. Och att konsekvenserna av att förvalta tron väl är att vi får se allt mer av det goda i tron. Då Josef får dela ut bröd åt dem som hungrar, så är jag säker på att han själv fylls av stor glädje i det som han fått göra. I liknelsen om talenterna ser vi hur den som ger vidare av nåden får allt mera nåd tillbaka. I dagens liknelse påminns vi om att alla som har tro också får dela tro och att det är just i delandet, i att vi lever ut vår tro, som den är som bäst.
Det sägs att delad glädje är dubbel glädje. Delad tro är dubbel tro.
Vi reser oss för att bekänna den tron!