Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16
Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”
Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12
Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.
Evangelium
Matt. 18:15-22
Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”
Predikan
Hur ser ett liv ut där dagens evangelium blir verklighet? Då vi genom dagens texter får uppmaningen att inte bara tro på förlåtelse, utan också leva i den, så är det ett väldigt konkret budskap vi får ta emot. Det handlar inte om fina teorier eller utstuderade tankemönster, utan om goda råd för den som vill leva ett gott liv.
Då någon har begått en orätt mot dig, så ger Jesus tre steg för oss att följa.
Konfrontera i enrum. Om det inte fungerar, så tala i en liten grupp med den som gjort fel. Och om inte det fungerar så ta då den som gjort fel till hela stora församlingen. Om han ännu inte ångrar sig, behandla honom då som en hedning eller tullindrivare, dvs uteslut honom ur gemenskapen.
Uteslutandet ur gemenskapen är det starkaste av verktyg som församlingen ges rätten att ta till för att “tukta” en broder eller syster. Det finns inga andra regler eller metoder som Nya testamentet talar om som skulle vara mera drastiska. Det är intressant av flera orsaker, men idag vill jag rikta vår uppmärksamhet mot en specifik sak, nämligen att ett sådant strafförfarande antyder att det är en självklarhet att alla vill vara del i församlingens gemenskap.
Det antagandet går i grund och botten tillbaka ända till vår gudsbild: den treenige Guden som visar sig själv som fullkomnad i kärlek. Det är omöjligt att ha kärlek utan gemenskap. Därför är också Kristus bland oss då två eller tre samlas i Hans namn, för att i själva gemenskapen ger vi uttryck för något som Gud är. Kristus blir allt i alla enbart genom att alla förenas i hans namn – i hans kärlek – på samma sätt som Gud är tre personer så starkt förenade i kärlek att vi inte mänskligt sett kan tänka dem som något annat än en. Det är visserligen möjligt att ha en kristen livsåskådning i ensamhet, men det är inte möjligt att leva ett kristet liv utan gemenskap. För kärlek tar sig alltid uttryck i konkreta gärningar. Och då Gud upprättar skapelsen och tar ifrån oss vår synd är det till ett liv i sann gemenskap, församlingen är tänkt att vara en skara där man redan i denna tid strävar efter och ger uttryck för den gemenskapen.
När någon utesluts ur gemenskapen är det i hopp om att de då ska vilja omvända sig och få tillgång till gemenskapen igen. Det här förfarandet är, som sagt, en direkt följd av vår gudsbild: Gud är treenig, en gemenskapens Gud, han kallar alla människor till sig. Och Gud är helig, en Gud som inte tolererar det som är ont, det onda skjuter han ifrån sig. Men Gud är också nådig, en oändlig källa till förlåtelse och upprättelse.
I den mån som vår gemenskap ger uttryck för det Guds eget väsen, för Guds hjärta, så kommer det att vara ett kännbart straff att bli utesluten ur det. Så när vår gemenskap formas av Guds vilja för oss, så kommer det att bli en gemenskap som är både inbjudande och helig. För att bevara strävan efter helighet, måste också vi ibland sluta ute den som inte delar den strävan. Men detta uteslutande har bara önskad effekt om vår gemenskap är så förlåtande och kärleksfull att den uteslutna de facto vill och kan komma tillbaka.
Det är här vi får börja rannsaka oss själva. Jag tror många av oss har modet att konfrontera den som gör fel, jag tror många av oss har starka uppfattningar om vad som är gott, hur man ska tro – men är vår gemenskap en sådan gemenskap som människor vill vara del av? Om Gud kallar oss till att älska varandra, gör vi det på ett sätt som drar människor till oss? Är det i regel så att den som utesluts ur vår gemenskap skulle sörja över det? På vilket sätt förändrar det ens livsvillkor att inte få vara del i Terjärv församlings skara? Gör det det överhuvudtaget? Om utgångsläget för Jesus är att hans församling är en attraktiv gemenskap, på vilket sätt tar det sig uttryck i vår by?
Sedan den Helige Ande givits åt församlingen är Gud med oss var och en där vi går fram. Då vi samlas i Jesu namn gör vi det i Andens kraft. Och där som Guds Ande är, där är frid, där är kärlek, där är helighet. Där är också förlåtelse. Ur ett gemenskapsperspektiv ter det sig tydligt att alla dessa är behövliga delar för att en gemenskap ska kunna fungera: strävan till frid, viljan att älska, kampen om helighet och viljan att förlåta.
De praktiska råd som Jesus ger i dagens evangelium leder oss just till detta: konfrontera den som gjort fel – det är det enda sättet att nå frid, det enda sättet att nå helighet, det enda sättet att älska väl – och sträva till förlåtelse. Någon gång har jag hört det sägas att helighet och kärlek är motsatser, men sanningen är att man inte kan ha det ena utan det andra. Utan talet om helighet och strävan att göra det som är rätt blir kärleken en fars. Om någon gör fel, men inte konfronteras, så är den kärlek som visas meningslös. Sann kärlek kan inte leva på lögn. Men samtidigt, om man konfronterar någon och inte gör det i kärlek, så kan inte helighet uppnås.
Friden är ett tacksamt ord för att knyta samman dessa två. Sträva efter frid. Eliminera det som är fel, sök Guds hjälp att bli av med synden i gemenskapen och gör det så att det uppstår frid. Kristus själv är det yttersta tecknet på hur denna frid uppnås. Han var beredd att lida för att göra det som är rätt, han var beredd att utmana den som behövde utmanas, han var beredd att visa medkänsla för den som var svag – i allt byggde han frid och sann gemenskap. Där som sann gemenskap inte var möjlig, där konfronterade han det som var fel. Och i det att han lovar vara bland oss då två eller tre är samlade i hans namn ger han oss ett mandat att bygga likadana gemenskaper. Det är inte den rätta läran som är målet, utan det goda livet.
Och också i förlåtelse är Kristus vår förebild. Till och med då han lider en oskyldig mans död på korset förlåter han. Han förlåter för att befria dem som gjort fel, till att kunna ha gemenskap med Gud. Och där som mänskligheten begår historiens största misstag, korsfästandet av Gud själv, därifrån stiger förlåtelsens budskap som starkast.
För oss kanske det ser ut som att vi utesluter Jesus ur vår gemenskap, men i verkligheten går mänskligheten genom sin synd miste om gemenskapen med Gud. Och för en stund, på korset, kan det te sig som att det är över, som att vi gått miste om friden, heligheten och kärleken hos Gud. Men genom förlåtelsen visar Kristus vad sann gemenskap innebär. Han visar att den som håller sig till kärlek och helighet kommer att nå frid och att det kräver förlåtelse. Han visar att om vi i vår gemenskap vill lära oss att älska varandra, så behöver vi också lära oss av Gud vad det innebär att förlåta sjuttio gånger sju gånger.
Gud är kärleksfull och helig, han kallar oss till frid och han bjuder oss förlåtelse som ett sätt att stiga in i den friden. Hurudan är din gemenskap? Präglas den av den frid, den kärlek och helighet, som kommer genom förlåtelsen? Är det möjligt att se mera av det i den gemenskap som du nu tänker på? Hur? Vilket är ditt nästa steg?