Första läsningen
2 Krön. 1:7-12
Under natten visade sig Gud för Salomo och sade till honom: ”Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.” Salomo svarade Gud: ”Du visade stor godhet mot min far David och har gjort mig till kung efter honom. Herre, min Gud, låt nu ditt löfte till min far David gå i uppfyllelse. Du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftkornen på jorden. Ge mig därför vishet och kunskap, så att jag kan leda detta folk. Vem kan annars råda över ditt folk, som är så stort?”
Gud sade till Salomo: ”Eftersom du önskade detta och inte bad om gods och guld och ära eller om dina ovänners död och inte heller bad om ett långt liv utan om vishet och kunskap, så att du kan råda över mitt folk, som jag har gjort dig till kung över, får du nu vishet och kunskap. Gods och guld och ära skall jag också ge dig, mer än vad någon kung före dig har haft och någon efter dig kommer att få.”
Andra läsningen
1 Petr. 4:7-11
Nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.
Evangelium
Luk. 16:1-9
Jesus sade till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus, när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’”
Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”
Predikan
Det är inte lätt att bli klok på dagens liknelse. Om det finns någon tröst i det hela så är det ju att det helt tydligt är en liknelse bland många, som Jesus använder för att illustrera något. Detta är inte direkta beskrivningar av vad vi ska göra eller hur vi ska agera, utan berättelser som ska väcka oss att tänka.
Sammanhanget för texten är intressant. Liknelsen innan detta är den förlorade sonen och runtomkring den finns också några andra bilder som handlar om pengar. Det är i samma passage som Jesus undervisar om att vi inte kan tjäna både Gud och mammon. En viktig del här är att de skriftlärda hånade honom för denna undervisning, det sägs om dem att de älskade pengar och att de söker människors ära, inte Gud.
Som jag ser det finns det två sätt vi kan läsa denna liknelse på ett meningsfullt sätt. Jag tar den första läsningen i korthet, eftersom jag predikade den senast denna text var aktuell. (Så klart så minns ni ju alla vad jag predikade för tre år sedan…)
Vi kan se det som att Jesus säger att alla som hör honom är ohederliga förvaltare. Vi tar emot gåvor att förvalta av Gud, för Guds ära och i kärlek till medmänniskan. Men vi agerar i våra egna intressen med de gåvor vi fått. Liksom den ohederliga förvaltaren begår vi olika slags brott om och om igen. Att vi överhuvudtaget får fortsätta beror på den stora nåd som den rika mannen, det vill säga Gud, visar oss. När vi sedan ertappas som bristfälliga förvaltare av våra gåvor ligger det i vår natur att försöka slingra oss undan. Den ohederlige förvaltaren förblir tyst i förhållande till sin mästare, något som kan tolkas som att han känner sin skuldabörda, men inte vet vad han ska göra. Hur ofta är det inte så med oss och Gud också? Eller med oss och varandra? Vi vet att vi har gjort bort oss, men vågar inte nämna det. Istället försöker vi slingra oss på olika sätt, ibland så att vi kommer ur situationen någorlunda smidigt, men inte utan att någon blivit sårad eller något gått fel på vägen. Att läsa denna text med perspektivet att vi alla är ohederliga förvaltare hjälper oss så att se, att oberoende av vad vi gör i livet, så når det inte lagens krav, men så länge vi agerar enligt bästa förmåga så klandras vi inte av Gud.
Den andra möjliga läsningen tar mera fasta på den rike mannens agerande. Den visar oss att Gud, liksom den rike mannen, har rätt till både dom och nåd. Gud vet om det som är fel i våra liv och konfronterar oss om det, men hans dom leder inte till bestraffning, utan till möjlighet att försonas. Den rike mannen hade kunnat fängsla eller kanske till och med avrätta den ohederlige förvaltaren, men istället ser han i kärlek till honom och är nådig. Vi kan till och med läsa in ett antagande till: eftersom den ohederlige förvaltaren känner den rike mannen, liksom vi känner Gud, så vet han att han kan räkna med nåd från honom. Då han går vidare och minskar skulderna hos dem som gjort affär med hans herre, gör han det i medvetenhet om att den rike mannen nog hittar ett sätt att se det goda också i den situationen. Poängen här är att han inte skulle våga göra något sådant som han gör, om han inte visste att hans herre är nådig och mild. I det svåra läge som han hamnat i sätter han alltså sitt hopp helt och fullt till sin herres godhet. Det som är lärdomen här är alltså att vi gör vist i att helt och fullt förtrösta på att vår himmelska Herre ser i nåd till oss också då vi gör något dumt.
Möjligen kan det finnas flera nyanser för hur man kan läsa denna liknelse, men dessa två tycker jag själv täcker ett ganska brett fält av tolkningar. Det är också spännande att fundera vad fariséerna ska ha gjort av denna text. Istället för att bemöta Jesu undervisning så står det att de hånar honom. Jesus ger en undervisning som är så utmanande att de går till personangrepp istället för att bemöta läran.
Vi får, som vanligt, rikta blicken mot oss själva, några frågor verkar stiga fram ur utläggningen av texten såhär långt:
- Är vi som fariseerna, så att vi förkastar all sådan lära som känns för utmanande att ta till sig? Kan det vara så att vi går miste om något i tron därför att vi endera av ovilja eller otro inte vill ta emot det? Jag tänker att risken finns både för att vi inte kan ta emot de löften som Gud ger, lika som vi kanske inte vill ta emot det som beskriver våra svagheter som människor.
- Är vi som den ohederlige förvaltaren? Använder vi våra gåvor för vårt eget bästa istället för vår herres?
- Känner vi vår herre så att vi litar på hans godhet och mildhet också då vi agerar fel? Det är inte eftersträvansvärt att göra fel i förtröstan på att Gud är nådig. Men det är gott att veta att vi frimodigt får söka vägar framåt i livet, eftersom Fadern inte förkastar oss!
Och de två första läsningarna uppmanar oss att söka kärleksfulla och visa vägar framåt. Vi får be om vishet och kunskap. Vi får frimodigt tjäna varandra med de gåvor vi har fått. Den nåd som vi alla så rikligen får ta emot av Gud är en gåva som är menad att delas. Så låt oss hålla blicken fäst vid det riktmärket och siktet inställt på att dela den nåd som vi har fått. Vi gör alla vist i att försöka se på varandra med samma kärleksfulla och nådiga ögon, som vår himmelske Herre ser till oss. För oberoende om vi i oss själva ser ohederliga förvaltare eller fariséer, eller något annat, så kan vi lita på att Herren, som ger alla goda gåvor till vårt bruk, ser till oss i nåd.