Första läsningen
Amos 5:21-24
Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer
med era gåvor
vill jag inte veta av dem,
jag vill inte se åt era offer av gödboskap.
Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström!
Andra läsningen
Kol. 2:16-23
Låt ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus. Låt er inte berövas segern av dem som hänger sig åt självförnekelse och ängladyrkan och som fördjupar sig i sina syner. De blåser upp sig med sina fåfänga människotankar och håller sig inte till honom som är huvudet och som försörjer hela kroppen och binder ihop den med leder och senor, så att den växer som Gud vill.
Om ni med Kristus har dött bort från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er påbud som: Låt bli! Smaka inte! Rör inte! Det gäller ju saker som skall förbrukas och upplösas och är bara människors bud och läror, låt vara att det kallas vishet eftersom det ser ut som fromhetsövningar, självförnekelse och späkningar, förakt för kroppens behov.
Evangelium
Mark. 2:18-22
Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ”Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?” Jesus svarade: ”Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta. Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet säckarna, och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin slår man i nya säckar.”
Predikan
När texterna talar om fasta, och särskilt när de talar om en rätt fasta, vilket alla tre texter, mer eller mindre, gör idag, så brukar jag gärna stanna upp inför tematiken med gärningar. Jag väljer att göra det också idag, för det är en viktig sak.
Först några definitioner som är relevanta. Fasta betyder att avhålla sig från något, i sin vanligaste form att inte äta under vissa tider. Gärningar är det vi gör. I teologin talar vi ofta om gärningar som något vi behöver vara försiktiga med eftersom vi riskerar att försöka förtjäna Guds kärlek genom dem. Då vi talar om gärningar på det viset brukar ordet nåd betonas som en slags kontrast. Med nåd menar man då Guds kärleksfulla handlingar mot oss, främst att han förlåter oss våra synder. Synd är, vidare, allt som skiljer oss från Gud.
Om det är något som kommer tydligt fram i dagens texter, så är det att Gud i alla tider försökt leda oss bort från att försöka visa upp en vacker fasad. Vad han istället vill göra är att leda oss djupare in i något nytt. Detta nya är inte något yttre. Det innebär inte att vi ska slänga ut gamla anor och traditioner eller att vi ska uppfinna hjulet igen i olika sammanhang, utan det nya som Gud leder oss till är vår inre människas erfarenhet av nytt liv. Den som har levt ett kristet liv under en tid, känner förhoppningsvis igen sig i tanken att Gud förnyar oss inifrån – hjälper oss att se saker på nya sätt, hjälper oss att förstå våra liv på nya sätt.
När Jesus talar om nytt vin i nya säckar handlar det i en andlig bemärkelse om hur det nya inte ryms i gamla behållare – om hur ett nytt liv, som växer inifrån, till sist kräver också en ny yttre ordning. Därför är det också ett meningsfullt sätt att svara på frågan om fastan. Ska mina lärjungar gå i fasta, då de nu har all orsak att leva i överflöd? Vet ni inte att det överflöd de har kommer att göra deras fasta meningslös? Det överflöd Jesus talar om är hans egen närvaro i deras liv. Det finns ingen orsak att fasta, för den som lever med Jesus på detta sätt. Men när brudgummen tas ifrån dem, då ska de fasta igen, då ska de ta till gärningar som hjälper dem klara livet.
Då Jesus sedan tas ifrån dem, först genom korset och senare genom himmelsfärden, vet lärjungarna att en tid av förändring är inne. Tiden för fasta kommer – tiden för gärningar kommer. Jesus har också upplyst dem om Anden som ska komma till dem. Och Anden, upplyser oss Paulus om, tar sin boning i våra hjärtan. Om och om igen är ordningen inifrån ut. Då Bibeln talar om hjärtat, så talar den ju inte om våra känslor, utan om vårt “innersta”. Hjärtat kan i modernt språk förstås med ord som vilja och motivation. Hjärtat är vad som driver oss.
Nåja, efter en såhär lång inledning med definitioner och förtydliganden så börjar det vara dags att rikta uppmärksamheten mot det mera konkreta. De två första läsningarna idag hade båda starka budskap om att inte sätta sitt fokus på det yttre. Genom Amos säger Gud att han “avskyr [våra] fester och högtider” och att han “inte vill se av [våra] offer”. I Kolosserbrevet läser vi att vi inte ska låta någon döma oss på grund av mat eller dryck och att vi inte ska underkasta oss människors påbud. Läsningen i Kolosserbrevet är särskilt intressant i sammanhanget eftersom den lyfter fram en del av kärnproblematiken på ett förtjänstfullt sätt – fromhetsövningar som kallas vishet på grund av hur det ser ut, istället för vad de har för resultat.
Vad är problemet egentligen? Jo, andliga övningar, gärningar, som utförs för sin egen skull. Fasta för att visa sig präktig, avhållsamhet för att inte stöta sig med någon, en felaktig prioritering av människors lagar och bud. Det är sådana högtider som Gud avskyr. Högtider som gör en fars av vad de egentligen ska handla om. Det är som att fira påsk bara för påskäggens skull, eller som att fira jul bara för att få äta julmat. Det är att köpa en dyr kostym bara för att göra ett intryck. Det är att be bara då någon ser en. Det är att sköta om sin kropp för att få andras godkännande. Och som ni märker är det inget fel i något av detta i sig – det är gott att fira kyrkliga högtider, det är rätt att klä sig som situationen kräver, det är bra att be och det är hälsosamt att sköta sin kropp. Felet, synden, är då den inre motivationen leder oss fel, då vårt hjärta är fyllt av något annat än Helig Ande.
För då vi talar om nytt inre liv, så finns det inget nytt liv som är så gott som att ha sitt hjärta fyllt av Helig Ande. Då förnyas vår vilja och vår motivation inifrån ut, från vårt centrum, från hjärtat. Och då får vi lära oss att leva i Andens glädje och kraft. Då kan vi fira påsk i innerlig och jublande glädje över uppståndelsens mysterium. Då kan vi fira jul med våra sinnen fulla av förundran inför att Jesusbarnet kommer till oss. Då kan vi köpa den där dyra kostymen, för att deklarera Guds goda skapargärning i att ha gett oss våra kroppar. Vi kan be för att vara inför Gud. Vi kan sköta om vår kropp i glädje över att så kunna erfara den skapelse vi lever i. Gärningarna är samma, men Anden en annan. Där som vårt hjärta tidigare var fyllt av viljan att visa oss duktiga så kallar oss Guds Ande till att ha våra hjärtan fyllda av helighet.
Och alla dessa högtider, fastor, övningar – de får bli meningsfulla. Inte bara måsten och borden som vi tyngs av, utan ett förändrat hjärtas svar på Guds gåva. För gärningar har vi oberoende. En del av dem kanske vi skulle må bra av att sluta med, men det är inte lätt om vi försöker göra det utifrån inåt. Till och med icke-troende vetenskapsmän vet att det finns få saker som orsakar så stor positiv förändring i en människa som att komma till tro. När Anden tar sin boning i våra hjärtan, när vi tror och låter det förändra oss. Då kan vi ge bort vår synd och leva i goda gärningar.
I grund och botten är det nämligen så att vi inte kan förtjäna Guds kärlek. Men det betyder inte att vi ska undvika gärningarna. Gärningarna är behövliga och meningsfulla, men blott och endast om vi vet att göra dem inifrån ut. Först kommer vi till Gud, tar emot hans nåd och kärlek och sedan kan vi låta hans goda vilja, hans Ande, ta uttryck i våra liv. Då blir våra gärningar det som talades om i första läsningen: “Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” För gärningarna i sig är Gud inte emot, högtiderna i sig själv är Gud inte emot, men han är emot den falskhet och det försök till förtjänande av hans kärlek som vi ofta knyter till det. Och evangeliet idag är att det finns sätt för oss att erfara mera av Guds helighet i våra hjärtan och därför finns det också möjlighet för oss att leva liv som är mera fyllda av glädje, rättfärdighet och kärlek. Ett sådant liv kommer från Gud själv och den går inifrån utåt.