Första läsningen
Jes. 38:17–20
Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.
Andra läsningen
Ef. 5:15–20
Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.
Evangelium
Luk. 17:11-19
Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
Predikan
Är det bara en av tio som förstår att vara tacksam till Gud för allt det goda? Jag vet inte om Jesus är genuint förbluffad eller om det är en retorisk fråga. Men visst är det lustigt. Föreställ er den här situationen, lev er in i den: tio sjuka som blir friska genom ett Guds mirakel. Bara en som vände tillbaka för att visa sin tacksamhet.
Jesus hade ju i och för sig sagt åt dem att gå och visa upp sig för prästerna. Så kanske de nio andra bara höll fast vid det budet. Men vad fascinerande att det är samariern som vände om. Samarierna var ju inte i Jesus främsta målgrupp. Jesus var först och främst ute efter Israels folk, som han själv hörde till. Men genom evangelierna ser vi hur han mer och mer riktar sig också till andra. Till samarierna och i förlängningen till oss alla idag.
Vad är hans budskap? Han förkunnar Guds rike. Att Gud är nära. Att bördor lyfts av. Att frid ska få råda i våra hjärtan. Att synder förlåts. Att döden och sjukdomen mister sin makt. Att Gud ska ge oss allt vi behöver för att leva väl i denna tid och i den tid som ska komma. Guds rike är nära. Guds kungadöme är nära.
Vetenskapen vet idag vikten av tacksamhet. Den som förmår hitta något att vara tacksam över i sitt liv, hur litet det än är, är (åtminstone enligt statistiken) lyckligare än den som inte finner tacksamhet. En sådan lycklighet är ett inre tillstånd, som inte är helt beroende av de yttre omständigheterna. Visst, vetenskapen vet också att vi behöver vissa saker för att må bra. Men vid en viss gräns, då vi har mat, värme, kläder, vila. Då hjälper det inte mera att ordna med de yttre tingen. Vår förmåga till lycka är efter det först och främst beroende av det som sker inom oss.
Skrifternas budskap handlar om hur Gud går till väga för att rädda oss ur mörkret in i ljuset. Hur Gud sträcker ut sin hand för att rädda den som känner sig ensam, utsatt, fattig, sjuk… I bästa fall kan också kyrkan gå i hans ärenden då det kommer till detta. Men i centrum för allt finns Jesus, han som kallas Kristus. Frälsaren. Att frälsa betyder att rädda. Han räddar oss från oss själva, han räddar oss från det som vill bryta ner oss, han räddar oss från det som är ont. Och han kräver inget för att göra det.
Tänk på de tio i dagens evangelium. De såg honom och bad honom hjälpa dem. Och han gjorde det. Inget utbyte av tjänster eller någon handel av något slag. Jesus såg någon som led nöd och skred till verket. Vi får tro på och förtrösta på honom.
Men det är väl det som ibland är svårt. Detta med tro. För någon av oss kanske tron har blivit som ett slags inträdesprov. Men det är inte det som det handlar om. Då ni satte er ner i kyrkbänken idag. Då hade ni antagligen tro på att bänken skulle hålla. Hur många testade bänkens hållbarhet innan ni satte er? Ganska få. Varför inte? För att det finns en självklarhet i att man kan lita på att kyrkbänken håller.
Det är lika med Jesus. Han frågade inte av dem han mötte vad de trodde. Utan han utgick ifrån att tron kommer att väckas. Det är då vi ger Jesus en chans som vår tro på honom kan komma till liv. Det är då vi testar något som han lärt oss eller då vi ber om något och får svar som tro väcks. Tron är inte ett prov som vi måste klara av, utan en gåva som vi får då vi ser på Jesus och vad han lär.
Ni som idag är här för att inleda er skriftskola kommer under året att lära er något om denna tro. Jag vet att många av er inte har tänkt på det förr, inte har pratat om det mycket hemma. Men nu har ni en ypperlig möjlighet att ge det lite uppmärksamhet. Genom besök i gudstjänsten, genom diskussion och samtal på lektioner och genom gemenskap vid kaffepauser kommer vi under året att ha alla möjligheter att hitta en sådan tro som leder till glädje i denna tid och trygghet inför det som ska komma.
För Guds rike är nära. Det är inte långt borta från någon av oss. Det är inget vi måste förtjäna. Det är inget vi måste uppnå. Men det är något vi får ta del. Och då krävs tro. Tro att det goda kommer att segra. Tro att det kan bli bättre. Tro att det går att lämna sig själv i Guds händer. En sådan tro som ni visade då ni satte er på kyrkbänken idag.
En sådan tro leder till tacksamhet. Till en lätthet i livet, trots dess motgångar. Till frid och glädje.