Att bli funnen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 57:15-19 (20-21)

Så säger han som är hög och upphöjd,
han som tronar i evighet
och vars namn är heligt:
Jag tronar upphöjd och helig
men finns hos den modlöse och försagde.
Jag ger de försagda mod,
ger de modlösa kraft.
Jag skall inte ständigt hålla räfst,
inte vredgas för evigt –
då skulle livsanden förgås,
de levande väsen jag skapat.
Jag blev vred över deras syndiga girighet,
jag straffade dem och dolde mig i vrede,
men de fortsatte att trolöst följa
sin egen väg.
Jag har sett vad de hållit på med,
men jag skall bota dem,
leda dem och ge dem tröst.
Hos de sörjande skapar jag lovsång.
Frid och lycka åt alla, fjärran och nära,
säger Herren,
jag skall bota dem.
(Men de gudlösa är som ett upprört hav,
det blir aldrig stilla,
dess vågor rör upp dy och slam.
De gudlösa får aldrig någon lycka,
säger min Gud.)

Andra läsningen
1 Petr. 5:5-11

Klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.
Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder här i världen. Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen.

Evangelium
Psalmisten skriver (hallelujavers för dagen):
Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare. Jag fördjupar mig i dina befallningar.

Luk. 15:1-10

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Predikan

Dagens liknelser, anser jag, är en del av en större helhet. Jesus talar med fariséerna och de skriftlärda och framställer för dem tre liknelser av vilka vi har hört två. Dessa tre liknelser beskriver för oss fyra olika sätt att vara förlorade. Den liknelse som saknas är den om den förlorade sonen. Ni minns han som tog ut sitt arv i förtid, gjorde av med pengarna och sedan kom tillbaka till sin far. Fadern välkomnar honom hem igen, varefter en fest ordnas. Sedan kommer brodern och blir arg över det hela. Skall det nu verkligen vara rätt att ordna en fest åt någon som honom?

Vi har alltså en helhet av liknelser. Först, fåret som av okunskap går vilse. Sedan myntet som kommer bort, men inte av sin egen vilja. Sedan brodern som tar ut sitt arv, som är förlorad genom sitt eget beslut. Och till sist brodern som är förlorad eftersom han inte förstår det goda i att relationen till den första brodern nu går att återställa.

I alla dessa fall, vare sig det är av egen vilja eller okunskap eller omständighet, så målar Jesus upp en bild av Gud som en som gläds i att det förlorade kommer tillbaka. Liknelsen om den förlorade sonen är liksom kronan på verket. Den säger: Inte bara söker jag det förlorade fåret framom de som håller sig för rättfärdiga, och inte bara gläds jag över att hitta ett värdefullt mynt som blivit malplacerat – nej, jag springer emot dem som har slösat bort allt vad jag gett dem och då någon kritiserar mig för det kommer jag att möta också dem.

Helheten är förbluffande. Man kan förstå att man söker ett förlorat får eller ett borttappat mynt. Men då den tredje liknelsen kommer till förstår man att Jesus har något mycket angeläget att säga fariséerna. I det fallet är inte poängen längre att något värdefullt ekonomiskt fattas. Alla söker ju sina pengar om de är borta. Också de fariséer som lyssnade på honom, som vi för ett par veckor sedan hörde att älskade pengar. Men vem söker en människa som med vett och vilja försatt sig själv i en svår situation? Jo, Gud. För Gud ser inte till oss på grund av att han skulle ha någon nytta av oss, Gud ser till oss med kärlek oberoende av vad vi kan erbjuda honom.

Det är den avgörande skillnaden på de skriftlärda och Jesus i dagens evangelium. Jesus är inte rädd för syndarna eller tullindrivarna. Han älskar dem. Han är inte där för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Han söker dem, går hem till dem, möter dem. Och den serie liknelser han ger fariséerna är utstuderade för att få dem att se att de har blivit som den andra brodern i liknelsen om den förlorade sonen. De blir arga för att Jesus umgås med syndare, som den andra brodern blir arg då fadern ordnar fest åt den som varit förlorad men kommit hem.

Vad Jesus försöker lära oss här är, tror jag, att det får kosta vad det vill. Om vi kan återställa relationen. Om vi kan välkomna den förlorade hem. Om vi kan erbjuda läkedom åt de sjuka. Om vi kan sänka tröskeln in i gemenskapen. Då ska vi göra det. Även om det kostar vårt anseende. Han gör det själv, då han går korsets väg. Härlighetens konung låter sig helt förnedras, för sin kärleks skull. För vår skull.

Därför hör dagens läsningar till detta evangelium. Den första läsningen lär oss att Gud är hos oss. Han har sett allt vad vi gjort. Han har vredgats över den synd vi bär. Men han har också sökt upp oss med sin nåd och sin läkedom. Den andra läsningen påminner oss om ödmjukheten. Om att inte göra oss så stora i världen att vi blir för fina för att umgås med vissa människor. Djävulen går runt som ett rytande lejon, hörde vi. Han söker sin chans att bryta relationen mellan Gud och oss, mellan vår nästa och oss.

Men allt detta går Jesus till mötes. Inte ens korset hindrar hans kärlek, nej, istället fullkomnas den. Vi ser att det liv som levdes bland de utstötta också delar de utstöttas öde. Vi utmanas som kristna, att också vi ska bära ett kors. Också vi ska följa honom hem till dem som ingen annan vill besöka. Också vi ska lida i vår tjänst för världen. För vi har funnit en Herre som undervisar oss om den sanna kärleken. Den som inte ser till vad vi kan få av en annan, utan som söker den andras bästa.

Men, visst vandrar också vi bort från flocken. Det är ingen hemlighet. Sändningen till tjänst är viktig. Men kallelsen att bli älskad är det också. Vi blir funna av Gud. Han söker oss och väntar på oss. Han vill återställa den rätta relationen mellan sig själv och oss. Det är evangeliets kärna. Vi får komma hem.

Där är lovsång, frid och lycka. Då vi hittar tillbaka till vår plats i Guds rike. Den plats som han hållit för oss genom hela vårt liv. Han söker. Låt dig finnas. Lämna bekymren och bördorna som livet låtit hopas, låt istället Jesus föra dig tillbaka dit du hör hemma. Vare sig din vilsenhet kommer av dig själv eller av omständigheter, vet att Gud söker dig där du är.

Konfirmationspredikan i Terjärv och Nedervetil 2024

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Ef. 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium
Matt. 9:9-13

Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Predikan

Guds gåva är det, att vi blir frälsta. Och vi får alla idag frågan om vi vill leva i den gåvan. Visst, konfirmanderna kommer på ett särskilt sätt att svara på det idag. Men vi andra kommer heller inte undan, för detta är en fråga som rör hela livet.

Kyrkan förkunnar Guds nåd över alla människor, ja över allt skapat. Inte så att Gud ända in i det absurda kan gripa in i det skapade för att hindra allt det onda. Men nog så att han har gett oss allt vad vi behöver för att leva väl i denna värld. Och också så att han har gett oss allt vad vi behöver för att kunna leva trygga i hoppet på en kommande värld, där hans godhet är förverkligad.

Det hör till en skriftskola att prata om allt detta. Vi har talat om bönen, att ta sig tid att lyssna till Gud och bära fram sina egna och andras ärenden till honom. Vi har talat om livet som kristen och vad det betyder att älska och förlåta. Vi har talat om hur svårt det kan vara att leva i den frihet vi har fått som människor. Som psalmen lyder: ”Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.”

Det utmanande med att säga nej till Gud är att det många gånger händer i misstag. I de gamla konfirmationsordningarna skulle konfirmanderna avsäga sig prål, bländverk, flärd och högmod – eftersom dessa så lätt drar oss bort från livet. Vårt ja till Gud är ett nej till sådant som hindrar det sanna livet. Men det är inte alltid lätt att veta vart ens beslut för en. Och det bestäms inte av hur stark vår tro är eller hur många gudstjänster vi suttit av.

Vi tror att Gud söker oss. Då vi ropar hans namn är han redo att svara. Som kristna bekänner vi inte vår egen förmåga att få saker och ting rätt, utan vi bekänner Guds närvaro att svara på våra rop om förbarmande. Han vandrar med oss genom livet. Han delar vår lott i allt. Han känner sjukdomen, han känner lidandet, han känner sorgen och ensamheten. Allt detta har Kristus delat med oss då han levde och dog för vår skull.

Men han känner också livets glädjeämnen. Att som förälder få bära sitt barn till dopet. Att växa upp och få vänner. Att få lära sig och utforska vår värld. Att ställa till fest över uppnådda milstolpar. Allt detta delade Jesus också med oss. Liksom han delar uppståndelsens glädje med oss.

Kristi seger över döden förblir kyrkans främsta angelägenhet, människans största hopp och världens bästa väg till glädje och frid. Här öppnas en utsikt på livet som ingen annan. Och det är den utsikten som konfirmanderna idag väljer att söka.

Konfirmaatio muistuttaa meitä kasteen armosta. Tänään ne pienet lapset, jotka kanneettiin vanhempiensa tai kummiensa sylissä Jumalan armon lähteelle, tekevät oman päätöksensä uskon elämästä. Konfirmaation kutsuu meitä kaikkia etsimään Herraa, mutta ennen kaikkea se on muistutus siitä miten Herra etsii meitä. Jumalassa meidän pelkomme muutuu toivoksi, epäluulo muuttuu uskoksi, ja heikkous voimaksi.

Jeesus on tullut maailmaan kutsumaan syntisiä, kuten evankeliumi tänään kuului. Hänen rakkautensa ei vaadi meiltä mitään, mutta voidaksemme kokea hänen armonsa ja rakkautensa elämässämme saamme seurata häntä. Se on tie joka johtaa todelliseen elämään.

Så, idag, kära konfirmander – då ni söker er vidare i livet och vår gemensamma vandring i denna form tar slut – hoppas jag framför allt att ni har hört detta budskap: Att Gud söker och välkomnar er till sitt rike och sin församling. Här finns plats för alla dem som söker en gångbar väg genom livet. Och här påminns vi varje söndag om att Gud söker oss, för att ge oss nåd, frihet och kärlek att bygga vårt liv ifrån.