Lätt vid världen, fäst vid Kristus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ordspr. 3:3-8

Låt godhet och sanning förbli hos dig.
Bind dem kring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Då blir du uppskattad för din klokhet
av både Gud och människor.
Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta
och lita inte till ditt eget förstånd.
Tänk på honom var du än går,
så skall han jämna vägen för dig.
Tyck inte att du själv är vis,
frukta Herren och fly det onda.
Det ger hälsa åt din kropp,
kraft åt alla dess ben.

Andra läsningen
1 Petr. 4:7-11

Nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Evangelium
Luk. 16:1-9

Jesus sade till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus, när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’”
Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”

Predikan

Det finns många läsningar av dagens liknelse. Det är ju förståeligt då det är så mycket i den som vi spontant tänker att är oförenligt med en kristen moral. Jag vill idag föreslå en tolkning av den som bygger på ett slags vishetsideal. Särskilt i Bergspredikan undervisar Jesus oss om vikten att agera vist. Han uppmanar oss där att vara kloka med hur vi handskas med motgångar, som då någon slår oss på den ena kinden. Och han uppmanar oss att inte bygga våra hus på sand, utan på klippan. Likaså lär han oss att fråga oss själva vad vi ska göra med våra ögon eller händer om de förleder oss.

I dagens liknelse tror jag en sådan underliggande vishet är insikten att inget av det vi äger eller har egentligen är vårt eget. All jordisk välsignelse är sådant Herren skapat och låtit oss förvalta. Detta betyder att vi handlar vist om vi inte klamrar oss fast vid det, utan istället förstår att Gud både ger och tar. Vår roll är att lova honom i ord och handling i livets alla skiften.

I vår andra läsning påminns vi också om att det främsta vi har att förvalta är Guds nåd. Vi lär oss av Jesu liknelser att nåden delas ut åt alla oberoende av deras insats för Guds rike, oberoende av deras förmåga. Men han undervisar oss vidare, att då vi äger nåden ska vi också vara frimodiga i att ge den vidare. Den som har fått mycket förlåtet, ska också förlåta andra med samma mått. Den som har fått flera talenter förväntas sätta dem i användning.

Visheten här är alltså en slags lätt hållning i förhållande till det som händer i livet. Att inte klamra sig fast vid det världsliga, utan istället handla klokt då vi ser att rikedomens eller framgångens tid närmar sig sitt slut. Det viktiga är ju ändå Gud, som ger sina gåvor för oss att förvalta. Sin nåd tar han inte ifrån oss och inte heller förmår någon makt i världen att göra det.

Första läsningen uppmanar oss att ta vara på sanningen och det goda. Att söka Guds vilja och följa den. För att försöka samla ihop dessa trådar som jag såhär långt nystat upp tänker jag att det är gott att påminna sig om att vi är ett folk på vandring. Vi vandrar genom livet och Kristus önskar vara vår följeslagare.

I livsvandringen är en av de starkaste illusionerna att glädjen finns bakom nästa framgång – då vi når ett större mått rikedom eller då vi når en milstolpe i vårt jobb eller något annat vi begär. Athenagoras av Athen påminner oss om att vi inte ska låta oss luras att tro att livet blir en fröjd bara vi får ha egendomar som herrar och mästare. Nej, istället skall vi med iver och nit strida mot denna tanke eftersom vi i denna värld är vandringsmän, främlingar och gäster.

Liknelsen har några intressanta skeenden som kan hjälpa oss ringa in förvaltarens situation. Det första jag vill rikta vår uppmärksamhet mot är hans klagan. Han klagar över att han inte orkar gräva och inte täcks tigga. Då hans Herres egendom hotas ta ifrån honom och då han riskerar förlora sin bekvämlighet i det han förvaltat inser han kanske hur beroende han blivit av det som inte är hans egna. På samma sätt kan vi reflektera över vårt eget beroende av det vi fått att förvalta här i världen. Hur många timmar av dagen går åt att titta på någon skärm i fruktlöst klickande? Hur fruktar vi att vara hungriga en dag? Förmår vi det obekväma om det är det rätta? Är det måhända med oss som med mannen i liknelsen, att vi klagar mera över våra bekvämligheter än över att vi förlorat anseendet hos vår Herre?

Aposteln Petrus uppmanar oss att låta Gud förhärligas i allt vi gör. Dagens liknelse ger oss genom mannens klagan en slags måttstock för var vårt hjärta är. Paulus utropar i Rom 7:24 ”Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” Ja, vem ska hjälpa oss att inte låta begären och den kroppsliga bekvämligheten leda oss på en väg som för bort från livet? Var kan man vinna sådan vishet?

Det är som att vara på vandring en het sommardag. Föreställ er ett stort träd som växer på en äng nära vandringsrutten. Där växer gröna blad tätt intill varandra och i många lager på höjden, så att trädet erbjuder skugga på soliga dagar och regnskydd på regniga. Där, under trädet, kan man sätta sig en stund för att vila och svalka sig. Och kanske tänker man att man har funnit sin egen plats där. Men samtidigt vet vi ju att någon annan äger trädet. Och vi vet att vår vandring ska gå vidare. Och vi anar att då vi reser oss för att gå vidare, så kommer en annan vandrare snart att stanna där. Ändå känner vi lätt att platsen är vår egen. Fastän vi inte har någon rätt till att äga den.

Vem kan lära oss att ha frid i att det mesta i livet är sådant? Vi bor i hus där någon annan bor efter oss eller har bott innan oss. Vi kör bilar som vi sedan säljer vidare. Inget av det vi har här i tiden är vårt för evigt. Den vishet vi söker är av ett sådant slag att den lär oss förhålla oss klokt till det vi har och längtar efter.

Jag brukar säga åt konfirmanderna att om ni inte vet vad ni ska svara, så är det alltid tryggt att försöka med: ”Jesus”. Paulus talar om att det bästa vore att få bryta upp och vara hos Herren (Fil 1). Ändå är det viktigt att vi stannar kvar, så att också andra kan få se att Kristus är en större skatt än de världsliga rikedomarna.

Mannen i liknelsen ser slutet på en tid i hans liv närma sig. Kanske är en av poängerna här att han skrider till verket. Han gör vad han kan för att underlätta situationen. Flera kommentatorer försöker förklara det som händer endera genom att hans herre uppskattar att han gör något eller genom att säga att kanske herren var glad över att få tillbaka något av skulden. Men jag finner det inte helt övertygande. Det som däremot verkar tydligt är att handlingen är en förberedelse för vad som ska komma. Mannen gör ett försök att ha vänner inför vad som ska följa. Han söker trygghet. Men vilken trygghet vinner han? Så klart betyder det något att ha vänner. Men också i förhållande till dem finns en risk att det går som med den herre som han snart inte längre får tjäna.

Mannen gör förberedelser för nästa etapp på livsvandringen. Så att människor ska ta emot honom i deras hus då han går vidare. Om man blandar in bilden med det stora trädet, så är det som att han förbereder för att ha någonstans att vila nästa dag. Men jag tycker något saknas i helheten. Ska han inte lära sig att söka Gud? Ska han lära sig att det världsliga ändå bara är en inramning för vandringen? Ska han slå följe med den Uppståndne?

Något som man lär sig under vandringen med Kristus är att han ger sin nåd åt alla oförtjänt. Mannen i liknelsen tycks slösa med det han har blivit satt att förvalta, men samtidigt använder han nu sin tid för att förlåta skulder. Kanske finns också här en nyckel till evangeliet? Liknelsen påminner oss för det första om vikten av vishet i förhållande till alla egendomar vi har att förvalta under livets gång. Men sedan avslutas den med vad som nästan upplevs förolämpande. Vem är han att ta ifrån dem deras skuld? Förvaltaren tycks ohederlig, men samtidigt lättar han de skuldsattas bördor. Kanske avbildas här något av det som vi lär oss i vårt lärjungaskap till Kristus?

Kanske blir vi alla skuldsatta under livsvandringen? Kanske binder vi vår uppmärksamhet och vår tid vid sådant som kan liknas vid en skuld? Kanske sätter vi vårt hopp och söker vår frid och trygghet i det som finns i världen? Då möter oss Kristus, betalar vår skuld och leder oss på vishetens väg. Så får vi varje dag befrias från det som vi har låtit oss bindas vid och så får vi varje dag fortsätta vandringen tillsammans med honom. Som vi hörde i första läsningen, så får våra ben kraft och kroppen hälsa då vi söker Herren och hans ledning.

Vi är ljusets människor. Vi ska vara samlade och nyktra. Vaksamma. Och vad ska vi då rikta vår uppmärksamhet mot? Mot Jesus. Om och om igen är det den kamp vi står i, att inte låta blicken förirra sig bort från honom. Då han är för våra ögon kommer vi att lära oss vishet, då vi lyssnar till honom stillas våra sinnen och vi får frid. Då vi vandrar med honom når vi inte bara nästa viloplats på vägen, utan vägen går till paradiset.

(Jag föreslår psalm 490 ur den Finlandssvenska psalmboken som kompanion till denna predikan.)

Att göra gott tillsammans med Jesus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ordspr. 14:21-22, 25, 31

Den som föraktar sin broder är en syndare,
lycklig den som tar sig an en nödställd.

Ränksmidaren går alltid vilse,
den som vill gott möter trofast kärlek.

Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
en menedare bedrar.

Att förtrycka de ringa är att smäda
deras skapare,
ärar honom gör den som hjälper de fattiga.

Andra läsningen 
2 Kor. 8:9-15

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

Evangelium
Matt. 25:14-30

Jesus sade:
”Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.”

Predikan

Vad hör du i denna liknelse? Vilket budskap tenderar lämna överst i tanken? Liknelsens syfte är ju alltid i första hand att väcka en diskussion. Och den diskussion som väcks efter detta evangelium är mycket intressant.

Jag gissar att några av oss förskräcks av den siste tjänarens öde. Kanske till och med blir lite rädda att samma öde kan drabba oss själva.

Någon kanske tänker att det ligger något självklart över att man ska använda det man har. På det viset kommer det man har till nytta. Kanske man tycker sig förstå logiken i att den sista tjänaren blir lämnad utan.

För någon kanske bilden av den stränga och oärliga herren dominerar. Varför tar han där han inte sått? Med vilken rätt?

Fundera en stund, för dig själv, vilken sinnesstämning denna liknelse försätter dig i. Vad präglar dina tankar och känslor nu? Rädsla? Vrede? Förståelse? Tacksamhet? Glädje?

Det finns många sätt att närma sig denna liknelse. Men, som alltid, vill jag framhålla att liknelsens syfte inte främst är att bli förklarad. Den ger oss en infallsvinkel för vårt eget andliga tillstånd. Den som hör Jesu ord och fylls med fruktan har en sak att arbeta på i sitt andliga liv. Den som hör liknelsen och fylls av förundran har något annat att arbeta på i sitt andliga liv. Vi är olika och har formats på olika sätt av vår historia.

Jag vill ta fasta på några saker i texten. För det första:  I slutet av liknelsen närmade sig  de som fick flera talenter sin herre med orden: ”Herre, du gav mig X antal talenter. Här är X till som jag har tjänat.” Den som bara fick en talent gjorde inte det, utan sade istället ”Här är vad som är ditt.” Det är som om tjänaren aldrig kände något ägandeskap över sin talent. För det andra: Tjänaren som inte gjorde något med sin talent säger sig ha fattat sitt beslut i rädsla. Rädsla är kanske i regel inte det bästa drivmedlet för att få saker och ting gjort på ett bra sätt. Och för det tredje: Vi ska inte förväxla det hårda i liknelsens utformning med det sinnelag och lynne som Jesus de facto har. Att herren i liknelsen är sträng och oärlig behöver inte bekymra oss mera än då Jesus talar om att komma som en tjuv om natten eller då han ger en liknelse om en ohederlig förvaltare. Liknelsen har sina begränsningar och i detta fall är det med stor säkerhet själva intensiteten i herrens agerande som är det viktiga. Det är viktigt att sträva efter det goda. Väldigt viktigt. Men det är inte så att Gud är oärlig och orimligt sträng. En sådan Gudsbild måste vi vara försiktiga med.

Vad kan en kristen nu då göra av denna liknelse?

En tolkningsnyckel är att se denna liknelse som ett led i Jesu försök att beskriva Guds rike. Den kommer som en del av Jesu undervisning om hurudant himmelriket är. Vad vet vi om det riket? Vi vet att det är öppet för alla som vill träda in i det. Vi vet att det är ett rike där Jesus är Herre och bestämmer över hur saker och ting ska vara. Vi vet att en del av att tillhöra det riket är att göra meningsfulla saker, liksom redan i skapelsen människan gavs i uppdrag att regera över och uppfylla jorden.

Därför är det också en naturlig del av helheten att de tjänare som använder sina gåvor som belöning får mera ansvar. Den kristne är nämligen på en vandring att lära sig att ha mera ansvar över saker och ting. Vi möter detta bland annat i tanken om det konungsliga prästerskapet (1 Pet 2) där vårt uppdrag är att regera i enlighet med Guds vilja. Vi lär oss alltså av Jesus att leva väl, som kungliga präster i världen, och en del av att leva väl är att sätta sina gåvor i bruk. Då blir det som i andra läsningen att ibland hjälper våra gåvor andra och ibland hjälper andras gåvor oss på vår vandring.

Den dramatiska biten av dagens liknelse blir också förståelig i ljuset av detta. Om målet för det mänskliga livet är att använda sina gåvor till att göra gott tillsammans med Jesus, så är det en stor katastrof om man inte vågar göra det. Inte därför att Gud inte skulle älska en om man misslyckas med det. För det gör han. Men därför att man riskerar gå miste om något väldigt viktigt i att vara människa. Herren i liknelsen belönar de ansvarstagande tjänarna med mera ansvar och det är just det som är att gå in i Herrens glädje. Det är inte å ena sidan ansvar och å andra sidan att träda in i glädjen, utan det är både och. Att mogna i gott ansvarstagande för oss närmare att vara människor så som Gud hade tänkt människan att vara.

Sen finns då hinder på vägen. Vår rädsla, syndens konsekvenser i världen, dödens makt – alla dessa hindrar oss från att leva tillsammans med Jesus så som Gud hade tänkt det. Därför har ju också Gud gett oss en lösning på problemet med synden i Jesus. Han som ägde all himmelsk rikedom tog på sig en mänsklig kropp. Han blev som vi för att bära våra bördor. En mänsklig kropp blev nyckeln till hela mänsklighetens frihet. Så har också Guds kärlek bevisats för oss. Hans budskap om syndernas förlåtelse för var och en som vänder sig till honom bekräftas i att han besegrar döden, vilken är syndens yttersta konsekvens och vapen i denna tid.

Och han bjuder in oss att lita på honom både med våra liv och vår död. I livet, att vi får följa honom och lära om honom. Och i döden att vi får förvänta oss en uppståndelse likt hans, till ett evigt och meningsfullt liv i det rike som vi redan i denna tid kan ana. Det verkliga livet är oss givet, för Jesu skull, låt oss också leva det utan att hålla tillbaka de goda gåvor och förmågor Gud har gett oss för sin ära och vår nästas bästa. Amen.