Det rätta måttet – Tolfte söndagen efter pingst – Terjärv och Nedervetil kyrka

Texter
Första läsningen
5 Mos. 9:1-6

Mose sade:
Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att besegra folk som är större och mäktigare än du, besegra stora städer med skyhöga murar och besegra anakiterna, detta stora och högväxta folk som du känner till och om vilket det sägs: ”Vem kan hålla stånd mot anakiterna?” Var nu förvissad om att Herren, din Gud, själv går före dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem, han skall låta dem kuvas av dig. Du skall fördriva dem och genast göra slut på dem, så som Herren har lovat dig.
När Herren, din Gud, jagar undan dem för dig får du inte tro att det är på grund av din rättfärdighet som Herren låter dig komma till detta land och ta det i besittning. Nej, det är de andra folkens ondska som gör att Herren driver undan dem för dig. Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.

Andra läsningen
Rom. 3:21-28 (29-31)

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen.)

Evangelium
Luk. 18:9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Tyden som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan
Självprövning. Det är alltså rubriken för denna söndag. Och vår evangelietext ger oss ett exempel på hur självprövningen fungerar.

Jag har brukat läsa denna texten så att jag föreställer mig fariséen med näsan i vädret. Högmodig. Arrogant. Stöddig. Men denna vecka skymtade något annat i min egen läsning av texten. Nämligen frågan: Vad är det vi prövar oss själva emot?

Fariséen jämför sig mot sina bekanta, med hjälp av ett mått som används i hans sammanhang. Bön, fasta, att hålla buden och lämna tionde – det hör till det goda så som fariséerna förstod världen. Inom sitt eget sammanhang var han rättfärdig. Han uppfyllde måttet som krävdes. Han har orsak att vara tacksam, för han ser det som att Gud har gett honom styrkan att leva så som en god farisé ska leva. Det han säger behöver inte vara en falsk stolthet – det kan vara hans genuina tacksamhet över sin framgång. Han har lyckats med det som han prövar sig emot och ber därför en sådan bön han ber.

Tullindrivaren jämför sig mot en annan skala. Kanske är han en jude som samlar in pengar av andra judar. Han ser sig själv som en som gör ont mot sina landsmän. Kanske för att han inte har något annat val. Han har misslyckats, både enligt sitt eget mått och enligt andras. Och han vet det. Därför ber han om förbarmande.

Hur är det med oss? Vad jämför vi oss mot? Och är det mått vi använder ett gott mått? I dessa dagar ser vi hur allt fler hamnar in i depressioner och ångest. En känsla av att inte vara tillräcklig eller att inte passa in finns starkt i vår samtid. Varifrån kommer dessa ifrågasättanden av oss själva? Gud skapar människan och säger att det är mycket gott. Hur kan det komma sig att vi inte förmår tro det om oss själva?

Det handlar om synden. Om vad vår vilsenhet tenderar orsaka i vårt tänkande och agerande. Det krävs vissa avgörande insikter: En insikt om vårt oifrågasättbara värde som människor. Gud älskar oss var och en oberoende av vår förtjänst. Vi är värdefulla, oberoende av förtjänst. Vi blir räddade, frälsta, oberoende av förtjänst. Och en insikt om världen vi lever i – att den vilsna människan ofta tar andra vilsna människor till förebilder och mått för vår egen framgång.

Jag vill tala om sociala medier, för de orsakar kanske den största skadan just nu. Det lär vara så att de flesta VDn och ledare på företag inom de sociala medierna inte låter sina barn och ungdomar använda de produkter som de själva är med och skapar. Den som är insatt i vad dessa tjänster är, som förstår riskerna med dem, väljer att skydda sig själva och sina kära från dem. Ett finurligt uttryck som jag stött på är följande påminnelse: att om en tjänst är gratis, då är det du som är produkten som någon tjänar pengar på. Detta betyder, med tjänster som förmedlar bilder, videon och texter, att det är i deras intresse att du spenderar mycket tid med programmet. Och det som man sätter mycket tid på, det kommer att bli det mått man använder i ens egen (ofta undermedvetna) självprövning.

Och i denna hårda värld av nogrannt utstuderade och producerade bilder av livet, som de sociala medierna ofta förmedlar, finns det två diken. Det finns de som klarar av spelet och riskerar bli som farisén. Och det finns de som kroknar under det och riskerar fullständigt förlora hoppet om ett gott liv. Med detta inte sagt att liknelsens tullindrivare faller in i den kategorin.

För Jesus säger ju att tullindrivaren lyckas med att ödmjuka sig och således vinner han den sanna rättfärdigheten. Vad ska vi, idag, tro om detta?

Självprövningen handlar om att se verkligheten och oss själva som en del av den. De sociala medierna riskerar prägla oss på ett sådant sätt att vi inte ser det verkliga. Då vi ger vår tid åt dem måste vi samtidigt sätta in system som hindrar oss från att tappa kontakten med verkligheten. Det har ju talats om filterbubblor under en längre tid, och nu diskuteras allt mera den bubbla som hotar svälja dem som själva producerar material på nätet. Någon kanske producerar material som ifrågasätter vissa myndighetsbeslut – flera som gjort det har till sist kuvat under alla slags konspirationsteorier, då det visar sig att publiken tycker om sådant. Eller kanske någon märker att vissa kroppsideal säljer och så dras man in i en verklighetsuppfattning som på fel sätt applåderar till exempel utseende eller förmåga. Man förlorar kontakten med verkligheten och då blir också självprövningen falsk. Hur mycket man än prövar sig själv så når man inte det som verkligen är om man fallit offer för en bubbla som dessa. Man behöver befrias därifrån.

Därför fortsätter också evangeliet att ha en sådan verklig kraft. För valje falskt mått på framgång: vare sig det är utmärkelser, ägodelar eller glansbildsliv av något slag, ger Guds ord förtröstan på vårt orubbliga värde. För varje börda som lagts på oss, som böjt oss ner till marken, kallar Herren Jesus till vila och frid. För varje lögn vi i vår vilsenhet har tagit till oss, erbjuds sanning som upprättar och leder till verklig rättfärdighet.

Det är en sådan insikt tullindrivaren har. Det handlar inte om att han hackar ner på sig själv, utan det handlar om att han vet hur vilsen han blivit i denna värld. Då hans liv inte är vad han eller Gud hade tänkt. Det är därför han vill få Guds förbarmande.

Fariséen, han är ännu inne i bubblan, den bubbla som fariseismen för med sig. Och han verkar höra till dem som klarar sig. Men hur länge? Och med vilket resultat? Kan han hålla ut hela livet? Ger det honom frid och glädje? Vi kan ju inte veta, men jag gissar, utgående också från liknelsens slutkläm, att farisén ändå kanske anar att allt inte är riktigt rätt ställt. Kanske finns här insikten att det inte kommer att gå att hålla på såhär ända till slutet. Jag hoppas det, för då öppnas möjligheten till sann självprövning. En sådan prövning av det egna livet som styrker oss i vårt eget värde, som Guds skapelser, som ger oss hopp för framtiden och som försäkrar oss om nåden att få stiga ur lögnen in i sanningen.

Amen.