Första läsningen
Jer. 31:31-34
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.
Andra läsningen
Apg. 2:1-13 (samma text som i första årgången)
När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”
Evangelium
Joh. 14:15-21
Jesus sade:
”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.”
Predikan
Den passage ur evangeliet som vi läser idag är fylld med väldigt djup teologi. Här finns många meningar som redan ensamma skulle föranleda hela predikningar. Eftersom det är pingst vill jag rikta vår uppmärksamhet mot Andens verk. Vid pingsten minns vi ju den Helige Andes utgjutande. Vid dagens välkomstord riktade jag också våra uppmärksamhet mot hur Andens utgjutande leder oss till enhet, som en motpol till förbistringen vid Babel.
I den första läsningen fick vi höra om hur Gud ska skriva sin lag i våra hjärtan och det är inför det jag vill stanna idag. Det finns ett ypperligt exempel på när det händer i Nya testamentet och det är när aposteln Paulus omvänder sig. Vi vet om honom att han var farisé av den strängaste riktningen och att han “andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar” (Apg 9). I pingstens skeenden och i dagens evangelietext hittar vi tacksamma nycklar för att förstå varför Paulus förändras så radikalt, från att önska de kristna döda, till att bli en av evangeliets främste apostlar.
Efter sin omvändelse kommer Paulus att skriva flera brev som behandlar den gamla Paulus och den nya Paulus. Han använder olika bilder för det och beskriver det med olika språk i olika sammanhang, men det är tydligt att han uppfattar en skillnad mellan den person han var och den han är. Vidare märker han att det finns en dragning hos honom att gå tillbaka till det gamla, fastän han vet att det inte är gott för honom.
Hurudan var då den gamla Paulus? Jo, det var en man som andades hot och mordlust mot människor. Den gamla Paulus hatade och föraktade så djupt att han var beredd att döda för att få sin vilja igenom. Och vad drev Honom? Jo, han talar om nitiskhet i tron, att han ville vara den främsta av alla Guds barn. I sin enkelhet kan man konstatera att Paulus försökte gå kärlekens ärenden med hatets metoder. Det är från denna förvirring som Herren befriar Honom på vägen till Damaskus då han ger sig till känna åt Paulus. Du förföljer Gud själv, ser du inte vart dina gärningar har lett dig? Denna man, som av hela sitt hjärta strävade efter att följa Gud, hade låtit sig luras in i ett liv som aldrig skulle ge honom det han söker efter. Hatets gärningar kan aldrig leda oss fram till Gud.
Det är här som den tomma religionens faror visar sig. Blint försanthållande och tro som inte förverkligas i ödmjuk bön och gemenskap kan enkelt leda oss vilse. Paulus mordlust blir ett varnande exempel för oss, hur ett forskande i skrifterna, som han gjort en hel del av, inte nödvändigtvis leder oss till större kärlek till våra medmänniskor, utan istället blir ett sätt att understryka våra egna tidigare övertygelser. Då vi förkovrar oss i vår tro, måste vi akta oss för att inte göra det så att vi bara befäster våra egna, mänskliga, övertygelser. Verklig tro utmanar oss att växa, till att bli mera kärleksfulla och nådiga med varandra. Risken är stor att vi använder Gud som ett slagträd för våra egna övertygelser, framom att låta Guds Ande tala till våra hjärtan och upplysa oss om möjliga vägar framåt i våra liv.
Av nåd bryter Gud in i Paulus liv. Och den som tidigare gått i hatets gärningar finner att det finns ett stort ljus, att Guds nåd och kärlek riktas också till dem som han trodde att Gud hatade. Ja, kanske till och med främst till dem, som han trodde att Gud hatade. Hedningarna – alla de där folken som trodde annorlunda än han, som hade missförstått allt och dessutom hade fel hudfärg, kultur och klädstil – vem hade kunnat tro att Gud ville nå ut till dem? Det blev ju tydligt redan vid den första pingsten, då lärjungarna under Andens inverkan talade många olika språk, att Gud inte var ute efter att tala bara till ett utvalt folk med de rätta idéerna… Nej, Gud har en plan att nå ut till alla folk, oberoende av hur vilsna eller förvirrade de må vara från vårt perspektiv sett.
Det är när denna insikt sjunker in som Paulus verkliga arbete börjar. Från att ha hatat och förstört går han in för att tjäna och frälsa, han arbetar tillsammans med den Helige Ande på att hjälpa andra att förnya sina tankar och vända sig bort från onyttiga idéer. Han hjälper människor att öva sig i gudsfruktan istället för att låta sig slängas hit och dit av mänskliga idéer. Han arbetar medvetet på att skapa kärleksfulla gemenskaper där människor kan söka den Gud vars planer går utöver våra planer. Paulus är, då man läser honom rätt, en av de största kritikerna mot en egennyttig religiositet och en pionjär inom den mogna och livsförändrande tro som kristendomen i bästa fall kan bli.
Jesus talar i dagens evangelium om att han ska ge oss en hjälpare: Sanningens Ande. Världen kan inte ta emot den, säger han, för världen ser honom inte och känner honom inte. Jesus lovar att Han inte lämnar oss ensamma, utan en dag ska komma till oss. Det är just detta som Paulus får erfara vid sin omvändelse. Anden var nog i världen långt före Paulus kunde förstå det. Anden kallade samman lärjungarna, vägledde dem och undervisade dem om vad Kristi död och uppståndelse betydde, men de som var av världen kunde inte förstå det. Om vi lite förenklar och moderniserar kunde man säga att de som drevs av sina egna agendor inte kunde förstå vad Gud gjorde i världen, eftersom de inte var villiga att se vad Gud gjorde i världen. De som lever på det viset kan inte se Guds Andes verk, eftersom de drivs av sina egna agendor, de drivs av viljan att dela in världen i vi och de, de önskar så gärna att de själva har rätt och alla andra har fel, att de vägrar se att Guds Ande kallar oss alla till omvändelse. Från Guds perspektiv har vi alla orsak att omvända oss, vi borde tillsammans söka Hans nåd och ledning, inte peka finger mot varandra. Som kristna kallas vi aldrig till strid med andra människor, utan alltid till att älska och hjälpa dem, också när vi upplever att de gör eller tänker fel!
Det är lika med denna sak som när folket gjorde sig lustiga över lärjungarna vid den första pingsten. De som inte tagit del av det förstår inte vad det handlar om. Att bli kallad ut ur ett liv där vi hatar och splittrar, till ett liv där vi älskar och söker enhet, är något som Anden verkar i oss. Då Gud på det sättet agerar i sin församling och församlingen bejakar den gudsrörelsen bland oss, är risken stor att folk gör sig lustiga på vår bekostnad. Kanske anklagar de oss för att vara naiva, eller enkla på något sätt, eller kanske säger de att vi bjuder in olyckan, men jag tror inte det är så. Då Anden får göra sitt verk bland oss och hjälper oss att ställa oss sida vid sida med våra medmänniskor, istället för mot varandra, öppnas möjligheter till liv på ett sätt som är svårt att fånga i ord. Det är det som Jesus talar om då Han talar om att den som håller Hans bud älskar Honom – och att dessa också ska bli älskade av Fadern och av Honom – och att Han genom sin Ande ska visa sig för dem.
Vilket är budet, jo att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Och vad leder det till? Jo, i slutändan till att Jesus visar sig för oss, som dagens evangelietext låter förstå. Men vad betyder det i praktiken? Jo, att vi måste vara beredda att älska Gud över oss själva, det är vad det betyder att älska Honom över allt. Inte så att vi nedvärderar vår mänsklighet, men så att vi förstår att Gud är så mycket större än vi kan förstå och värd all ära och tillbedjan. Då kan Guds agenda bli viktigare än vår agenda och vi kan i ödmjukhet bjuda in Honom att leda oss på livsvandringen. Vi kan stiga ut ur det gamla, lika som Paulus. För vi har förstått att vi alla är syndare till lika stor del. Inför Gud har ingen av oss mera rätt än den andra, utan vi behöver alla Hans Andes ledning och kraft för att kunna leva väl. Och lika som Gud av nåd bröt in i Paulus liv, får vi tro att Han gör också idag. Må vi alla få erfara hur Han med varsam hand för oss bort från det gamla, där vi dömer och splittrar, till det nya livet i tro på Honom, kärlek till nästan och hjälpsam strävan till enhet människor emellan.